Winamp Logo
Släktband Cover
Släktband Profile

Släktband

Swedish, Genealogy, 1 season, 242 episodes, 4 days, 6 hours, 13 minutes
About
Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten. Ansvarig utgivare: Matti Lilja
Episode Artwork

Soldaten Sven Ahl och döden

Den unge soldaten Sven lämnar fru och ett litet barn efter sig när han insjuknar och dör i Stralsund. Sven hann varken kriga eller se sin son växa upp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Soldaten Sven Ahl från Småland var bara 22 år gammal när han dog i svenska Pommern. Charlie Karlsson har forskat på sin farmors farfars far och hans ättlingar. Han fann en historia om en ung man som gick från bondson till soldat för att sedan lämna en fru och en son efter sig i ett oroligt Sverige. Källor: Intervju: Hugo Nordland, fil dr i historia, redaktör bokförlaget Historiska Media Litteratur: Hugo Nordland (2015), Känslor i krig  - sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788-1814, Agerings bokförlag. Lars Ericson Wolke (2020), Stridens verklighet – döden på slagfältet i svensk historia 1563-1814, Historiska Media Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
2/5/202424 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Rika Maja – kvinnan som vägrade erkänna staten

Rika Maja skulle bli berömd för att vägra erkänna den svenska staten och som aldrig släppte den samiska tron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Släktband börjar med berättelsen om den forne nåjden Rika Majas som levde mellan 1661 och 1757 och slutar ungefär 200 år senare med fyra bröder i Malå som tvingas överge sina marker när nybyggarna kommer. Jörgen Stenberg i Malå älskar att släktforska och genom jojken så har han fått liv i namnen han har hittat. Källor till programmet:Intervjuer:Olle Sundström, docent i religionshistoria vid Umeå universitet, redaktör för bland annat De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (2016), Artos. https://www.umu.se/personal/olle-sundstrom/ Krister Stoor, universitetslektor i samiska vid Umeå universitet som bland annat studerat jojk. https://www.umu.se/personal/krister-stoor/ https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2%3A140651/FULLTEXT01.pdfGudrun Norstedt, skogshistoriker vid Umeå universitet som studerat samisk användning av mark och resurser i äldre tid. https://www.umu.se/personal/gudrun-norstedt/ Litteratur: Lennart Lundmark (1998), Så länge vi har marker – samerna och staten under 600 år, Rabén Prisma Lennart Lundmark (2008), Stulet land – svensk makt på samiskt land, Ordfront Lilian Ryd, artikel i Populär Historia 2015:9, Kampen om Lappmarken - samernas historia s.18-30Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
1/29/202424 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Djurläkaren som slutade resa

Andreas Wilhelm Roos var en resande djurläkare i Norge och Sverige under 1800-talet. Han var ofta i klammeri med rättvisan. Innan hans död levde han som bofast och resandearvet nämndes aldrig i släktforskaren Thomas Lindgrens familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Släktforskaren Thomas Lindgren upptäckte sin resandesläkt när han på äldre dagar började släktforska. Det slutade med en bok om Andreas Wilhelm Roos som levde mellan 1818-1872 i Sverige och Norge. Han försörjde sig som korgmakare och resande djurläkare och fick 16 barn med sju kvinnor. Andreas Wilhelm valde till sist att bosätta sig i Jämtland. Det här är en historia om en mans liv på vägarna och kampen om att överleva och försörja sin familj. Källor till programmet: Boken ”Djurläkaren som slutade resa” av Thomas LindgrenIntervjuer:Bo Lindvall, släktforskare, författare till Anor från landsvägen – Hur jag finner mina förfäder bland resandefolket (2014), Sveriges släktforskarförbundBritt-Inger Hedström Lundqvist, ansvarig utgivare magasinet Dikko, om resandekultur och romsk kulturhttps://dikko.nuLitteratur:Gunborg A Lindholm (1995), Vägarnas folk – de resande och deras livsvärld, Etnologiska föreningen i VästsverigeÖvrigt:Bohusläns museum:https://www.bohuslansmuseum.se/livet-pa-vagen/https://www.bohuslansmuseum.se/kunskapsbanken_bohuslans_historia/snarsmon/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
1/22/202424 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Maria Otilia lämnade sin nyfödda för ett nytt liv i Amerika

1899 åker den unga Maria Otilia Johansson från Värmland till Amerika. Hon kan varken språket och ingen väntar på henne när hon kommer fram. Bakom sig lämnar hon sin nyfödda flicka Helga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Charlotte Stodes pappas farmor Helga Nilsson gick bort lämnade hon efter sig två fotografier av en okänd kvinna. Charlotte och hennes pappa började nysta i Helgas liv och fick då veta att Helgas mamma, Maria Otilia, lämnat bort henne och skapat sig ett nytt liv i Amerika. Källor till programmet:  Intervjuer: Johanna Sköld, professor i historia, Tema barn, Linköpings universitet https://liu.se/medarbetare/johsk08 https://liu.se/forskning/barnavard-till-salu Lotta Vikström, docent i historia, Umeå universitet https://www.umu.se/personal/lotta-vikstrom/ Håkan Nordmark, historiker och museipedagog, Utvandrarnas hus/Kulturparken Småland https://kulturparkensmaland.se/ Programmet är gjort av Freja Lantto Heldebro och Anna Maria [email protected]
1/15/202424 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Sjökaptenen som vann över kaparna

En decembermorgon 1811 blir sjökapten Anders Hindrikssons fartyg kapat av fransoser, men besättningen lyckades övermanna kaparna och ta galeasen Silvander i hamn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På en resa med galeasen Silvander den 17 december 1811 blev kapten Anders Hindrikssons skepp upphunnet av ett franskt kaparfartyg vid Hallands Väderö. Kaparkaptenen tvingade till sig skeppspapperen och lämnade kvar två beväpnade män ombord på Silvander som beordrades att segla till dansk hamn. Anders besättning lyckades övermannades de två männen och slänga deras vapen i sjön. Vid slagsmålet som följde kastades en av kaparna i sjön och drunknade. Den andre bands fast ombord. Den här historien har Gunilla Andersson från Halland kunnat läsa sig till i förhör som gjordes med hennes anfader Anders Hindriksson, senare Grill, när han kom i land med galeasen Silvander. En spännande berättelse om dåtidens kaparsystem och en modig sjökapten med besättning som lyckades vinna över kaparna. Källor:Intervjuer:Leos Müller, professor i historia, inriktning maritim historia, Stockholms universitethttps://www.su.se/profiles/lml-1.187463Karl Hellervik, intendent/pedagog, Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborghttps://www.sjofartsmuseetakvariet.se/Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria Erling
1/8/202424 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Christina – en överlevare i fattigkvarteren

Hunger, kyla och smuts hör vardagen till i Vita bergen i Stockholm på 1800-talet. Här lever Christina som mister sina män och tvingas lämna bort sina barn. Det är en kamp för ett dräglig liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Christina Wilhelmina Ekström lever ett hårt liv i ett av Stockholms fattigaste kvarter, Vita bergen på söder. Det är 1800-talets andra hälft och här bor människor i trånga skjul med följeslagarna hunger, kyla och sjukdomar. Anne Marie Johansson Hernander har skapat sig en bild av Christinas liv genom sin släktforskning. Christina får flera barn som lämnas bort, hennes män dör men trots det så strävar hon framåt. Vi får en inblick i de fattigaste liv i Stockholm på 1800-talet och kampen för att klara sig som fattig kvinna. Källor:Intervjuer:Johann Sköld, professor i historia, Tema barn, Linköpings universitethttps://liu.se/medarbetare/johsk08https://liu.se/forskning/barnavard-till-saluRebecka Lennartsson, docent i etnologi, forskningschef Stockholms stadsmuseumhttps://stockholmia.stockholm/forlag/forfattare/rebecka-lennartsson/Lena Kallenberg, författarehttp://www.lenakallenberg.com/https://sv.wikipedia.org/wiki/Lena_KallenbergLitteratur:Ewa Bergdahl (2015), Träruckel, nödbostäder och spisrum – om arbetarnas bostadsförhållanden på Maria Sandels tid, Maria SandelsällskapetArkivhjälp från Riksarkivet i LundProgrammet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria [email protected]
1/1/202424 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Kerstin – misstänkt för barnamord

Ett spädbarn dör efter en hemlig förlossning 1861 och modern ,Kerstin, misstänks för barnamord. Kerstin hävdar att hon är oskyldig men rätten tycker annorlunda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 1861 blir 44-åriga Kerstin Ingemansdotter från Skåne misstänkt för barnamord. Hon har fött en dotter i hemlighet som hittas död i en trälåda på vinden i Kerstins hem. Genom att läsa vittnesförhör och obduktionsprotokoll har Göran Lindahl fått en detaljerad beskrivning om vad som kan ha hänt sin anmoder Kerstin och varför hon agerade som hon gjorde. I det här avsnittet av Släktband får vi följa Kerstin från att en kringvandrande sågskärare dyker upp i hennes by till att hon blir gravid, påkommen efter förlossningen och slutligen ställs inför rätta. Vad var det egentligen som hände den här sjubarnsmodern i nordöstra Skåne?Källor:Eva Bergenlöv, fil dr i historia, disputerade 2004 med avhandlingen Skuld och oskuld : barnamord och barnkvävning i rättslig diskurs och praxis omkring 1680–1800https://lup.lub.lu.se/search/files/61561347/Skuld_och_Oskuld_Eva_Bergenlo_v.pdfPeter Krantz, docent i rättsmedicin, Lunds universitetJonas Kiernander (1776), Utkast til medicinal-lagfarenheten domare til uplysning, läkare til hjelpreda och barnmorskor til underwisning i ämnen, som röra människo-kroppen, tryckt hos Anders Jac: Nordström, Stockholm https://libris.kb.se/bib/19461357Statistik: Justitiestatsministerns underdåniga ämbetsberättelse för år 1861https://www.scb.se/hitta-statistik/aldre-statistik/innehall/bidrag-till-sveriges-officiella-statistik/rattsvasendet-1830-1912-bisos-b/Övriga källor: Släktband, P1, 2 oktober 2010: Barnamörderskor i 1800-talets Sverigehttps://sverigesradio.se/artikel/4055334Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria [email protected]
12/24/202324 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Släktband 2023-12-18 kl. 10.35

När Isaac är i 40-årsåldern kallas han ut i krig för första gången, finska kriget. Han tvingas lämna sin hustru och barn för att försvara svensk mark mot ryssen och han kommer aldrig att återvända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
12/17/202324 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Beata - inlåst på mentalsjukhus

Efter en familjekris blir Beata djupt olycklig. Maken, prästen och provinsialläkaren anser att hon har blivit sinnessjuk, hon skickas på hospital. Det ska dröja 45 år innan Beata får komma hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beata Hemmingsdotter bor i en vacker liten by i norra Jämtland. En dag lämnar hon hemmet och maken i vredesmod. Något har hänt. Hon vägrar återvända. Synnöve Sundell Bergman hade hört det berättas om hennes morfars syster och ville veta mer. I dokument har hon tagit del av prästen och provinsialläkarens anteckningar om att Beata är sinnessjuk. I början på 1900-talet skickas Beata till sinnessjukhuset Uppsala Asyl. Hemma i byn Görvik finns hennes små barn kvar och Beata ska inte få komma ut förrän 1953. I journalerna från sinnessjukhusen får vi ta del av Beatas liv i hospitalets enkla miljöer. Källor:Intervjuer: Cecilia Riving, forskare i historia, Lunds universitet https://www.hist.lu.se/person/CeciliaRiving/ Thérèse Toudert, arkivarie, Medicinhistoriska Museet i Uppsala  https://www.medicinhistoriskamuseet.uu.se/ Litteratur:  Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket år 1906  BI.K2.06 - Bidrag till Sveriges officiella statistik. K. Hälso- och sjukvården. II. Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket för år 1906 Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria [email protected]
12/10/202324 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Den druckne 1600-talsprästen

I det kristliga Sverige på 1600-talet härjade prästen Anders Balck. Hans alkoholproblem och ursinne drabbade församlingar, kollegor och inte minst hans familj. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Prästen Anders Balck levde i slutet av 1600-talet i Uppland. När Peter Siljerud började forska på sin anfader så fann han en otrolig dokumentskatt, bland annat i form av brev till och från domkapitlet i Uppsala. Det visade sig att Anders levde ett hårt liv fyllt av alkohol och våld samtidigt som han skulle predika och vägleda människor. I breven från kyrkoherdar, församlingsmedlemmar och Anders själv så har Peter fått en unik inblick i 1600-tals prästens liv.”Ju fler dagar, ju flere synder”, skrev kyrkoherden Nils Källman om Anders Balck. Trots klagomålen fick Anders fortsätta predika. Tills en dag. Källor till historiedelarna i programmet:Intervjuer:Karin Sennefelt, professor i historia, Stockholms universitet https://www.su.se/profiles/ksenn-1.193167 Alexander Maurits, docent i kyrkohistoria, Lunds universitet https://www.ctr.lu.se/person/AlexanderMaurits/ Litteratur: Göran Malmstedt (2002), Bondetro och kyrkoro – Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press Olle Larsson (1999), Biskopen visiterar – Den kyrkliga överhetens möte med lokalsamhället 1650-1760, Växjö Stifthistoriska Sällskap Arkiv: Kettil Mannerheim, arkivpedagog, Stockholms stadsmuseum Programmet är gjort avFreja Lantto Heldebro och Anna Maria [email protected]
12/4/202324 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Gustafva satt nästan 50 år i fängelse utan att erkänna

Gustafva var bara tonåring när hon 1820 blev anklagad för rånmord. Gustafva sattes i fängelse på bekännelse och en präst skulle få henne att erkänna. När hon till slut släpptes var hon 64 år. Runar Kjellgren har ägnat många år till att forska om sin morfars fars syster Gustafva Kjellgren som föddes 1802 i Timmele strax utanför Ulricehamn. När hon var 18 år följde hon och en annan piga efter gårdfarihandlaren Brita Starkman. Vad som hände sen finns det flera versioner av. Dels den som Gustafva höll sig till och som gick ut på att det var tre män som hade rånat och misshandlat Brita medan Gustafva och hennes kamrat haft en mindre betydelsefull roll. Men domstolen trodde inte på Gustafva, särskilt sedan hennes kamrat erkände brottet.Gustafva blev satt på fästning som så kallad bekännelsefånge, först i Malmö och sedan i Varberg. Nästan varje dag fick hon besök av präster som skulle få henne att erkänna, men Gustafva forsatte att neka.Runar KjellgrenRoddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitet i Växjö säger att det var ett omvittnat hårt arbete för prästerna att få folk att bekänna. - Deras viktigaste roll var att få fram en bekännelse där fången skulle bekänna sina synder. Det var skillnad på det och ett vanligt erkännande, säger Roddy Nilsson. När hon släpptes var 64 år men hon erkände aldrig det brott hon anklagades för. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
2/4/202324 minutes, 13 seconds
Episode Artwork

Ebba levde ett hårt liv på gatorna i Gävle

Uppvuxen på barnhem och tidigt satt att försörja sig själv blev Ebbas liv kantat av sprit, prostitution och bråk med rättvisan. Hon slutade som syfilispatent, blind och psykiskt sjuk. Ebba Sarves liv började svårt och blev bara värre med tiden. Hon föddes 1895 strax utanför Gävle i en ganska vanlig arbetarfamilj, men när hon var åtta år dog hennes mor och hon hamnade på barnhem. Där blev hon kvar tills hon var femton och förväntades försörja sig själv. Hon började som piga men lämnade det livet och tog sig till Gävle där hon försörjde sig helt eller delvis på prostitution. Hon fick en liten son som hon omedelbart lämnade till ett barnhem, men när han blivit sex år ville hon plötsligt ha hem honom igen.Sonen växte upp i ett problematiskt hem och slutade själv som alkoholist och fängelsekund. Ebbas liv blev också eländigt – hennes många år på gatan hade åsamkat henne syfilis, och sjukdomen gjorde henne till slut både blind och psykiskt sjuk.- Ebba var min mormors farmor, säger släktforskaren Fredrik Mejster i Uppsala som har letat rätt på Ebbas historia och kunnat konstatera att familjens trasiga mönster bröts först med hans mormor, Ebbas sondotter.I Stockholm fanns länge två räddningshem som Frälsningsarmén drev. Där tog de emot prostituerade och hemlösa kvinnor för att ge dem en chans att lämna livet på gatan och få en praktisk utbildning. Anna Tiberg Knutas som är arkivarie på Stadsarkivet i Stockholm visar några av de tjocka liggare som beskriver kvinnorna som fått hjälp på räddningshemmen.- Det här materialet har inte varit tillgängligt hos oss förrän 2016 då det kom som en gåva från Frälsningsarmén, säger Anna Tiberg Knutas. I anteckningarna som gjordes på räddningshemmen finns långa livsberättelser om kvinnorna och av ett slag som annars kan vara svårt att hitta i traditionella arkiv. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
1/28/202324 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Julius arvslott splittrade familjen

När Julius bror Alfred dog valde Julius att ge sin arvslott till brodern Arvid. Det var starten på en släktfejd som varade i flera generationer och som löstes upp av släktforskaren Martina Mullback. Två släktgrenar efter två bröder kom att bli bittra fiender. Orsaken till konflikten var ett missförstånd som rörde ett arv.I den ena familjen sades det att Julius blivit förmögen i Kanada och att hans efterlevande bror Arvid hade lurat till sig arvet efter honom. Men det fanns inget arv från Kanada. Det enda arv som delats i familjen var det efter Alfred, en bror till Julius och Arvid. Alfred var barnlös och eftersom Julius fått hjälp av Arvid under alla år han bott i Kanada överlät han sin del till Arvid.Julius son och sonhustru kände sig förfördelade och tyckte att Julius del av arvet skulle gått till dom. Åren gick och de båda släktgrenarna hade ingen kontakt med varandra. Det var först när Martina Mullback gifte in sig i familjen som sanningen kom fram och familjerna kunde försonas.Släktforskaren Ted Rosvall säger att arv ofta är orsaken till konflikter i släkter. Inte minst är det drömmen om det stora Amerika-arvet som ställt till det i många familjer. - Jag tror att släktforskare och hembygdsforskare har en stor insats att göra när det gäller att bryta tystnader och få släkters grenar att försonas, säger Ted Rosvall. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renströ[email protected]
1/21/202323 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Erik blev rik i Australien och försvann spårlöst

Erik kom från Värmland men levde många år i Nya Zeeland och Australien. Han kom hem igen och blev en man det talades om. Han kallades zeelänningen. Men en dag försvann han spårlöst. Erik Gustavsson föddes 1854 i Östervallsskog i Värmland alldeles vid den norska gränsen. Han reste därifrån första gången som 18-åring då han och elva andra personer från orten tog sig till Nya Zeeland. De lockades dit av en svensk man som var agent för Nya Zeeländska staten. Resan skulle betalas av genom arbete samtidigt som de skulle få en bit mark att odla upp för eget bruk.Men Erik var en rastlös själ. Efter tio år ordnade han ett lotteri på marken men delade aldrig ut vinsten utan tog pengarna han fått in och drog iväg till Australien. Där gifte han sig och fick en stor familj. Han försörjde sig delvis på förbjudna sysslor, som lönnbränning. Han efterlystes flera gånger och satt en tid i australiensiskt fängelse.1907 dök han plötsligt upp i Östervallsskog igen. Han var då skild men hittade snart en ny svensk hustru. Barnen kom i rask takt. Här kallades han ”zeelänningen” en person som sett världen och han umgicks med dem som hade det lite bättre ställt.1921 gav han sig iväg igen. Han skulle tillbaka till Australien för att hämta pengar som han sa att folk var skyldiga honom. Det kom ett brev från honom där han berättade att han fått sina pengar, nästan 2 miljoner i dagens penningvärde, och att han snart skulle vara hemma igen. Det var det sista man någonsin hörde av honom, berättar hans sentida släkting Lennart Östervald. Från den dagen vet ingen vad som hände Erik.Det fanns vid förra sekelskiftet gott om agenter som hjälpte emigranter med information, biljetter och andra praktiska problem runt deras livs resa. På Riksarkivet i Göteborg finns ett unikt arkiv efter en sådan emigrantagentfirma. Där finns bland annat hundratals brev från människor som ber om olika upplysningar och också listor över de många underagenter som företaget hade i många svenska städer. Det var underagenterna som stod i första ledet och tog emot handpenningen för resan av emigranterna. Karl-Magnus Johansson är förste arkivarie och visar några intressanta dokument ur arkivet, som till stora delar är digitaliserat och åtkomligt via dator.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected] 
1/14/202324 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Johanna var Eriks hemliga kärlek

När Johanna födde sitt och Eriks första barn väntade också Eriks fru Hilma barn. Erik hade två familjer samtidigt, en officiell med fyra barn och en hemlig med tre. Anders Jörle har alltid vetat att hans mormors mor Johanna levde ogift och hade tre barn med en gift man. Allt han visste var att mannen hette Erik Carlsten. Det var först när Anders började släktforska som han kunde sig sätta in i hur Johannas livsvillkor såg ut i Stockholm i slutet av 1800-talet. Erik hade det gott ställt och titulerade sig direktör och grosshandlare. Han gifte sig med Hilma, en ung kvinna vars far var fabrikör. Hilma kom ur samma samhällsklass som Erik. Samtidigt som Hilma väntade deras första barn var även Johanna gravid. Hon kom från betydligt enklare omständigheter och försörjde sig bland annat som tvätterska.Det här var ingen tillfällig affär. Johanna och Erik fick tre barn som föddes 1886, 1893 och 1898. Hilma fick fyra barn med Erik och de föddes 1886, 1888, 1890 och 1894.Anders har i sin ägo en dikt som Johanna skrev när hon väntade sitt första barn, och av dikten framgår det tydligt att barnet hon bar var önskat och efterlängtat.Att två personer med så olika klasstillhörighet som Erik och Hilma ens kunde träffas är lite av en gåta, säger Hans Nilsson som är professor i historia vid Linköpings universitet.- Det var ett jätteglapp mellan Erik och Johanna och de rörde sig i helt olika kretsar. Ändå skulle de sannolikt kunnat gifta sig om nu inte Erik redan hade varit gift, menar Hans Nilsson. Det här skedde ju vid tiden för liberalismens genombrott och då utövades också en slags praktisk liberalism och det hände att framgångsrika borgerliga personer gifte sig med personer ur ”lägre klass". Men huvudregeln var givetvis att man höll sig inom sin egen krets.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin [email protected]
1/7/202324 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Teddy flydde från nazisternas arbetsläger i Norge

Den unge polacken Teddy blev tillfångatagen under kriget och blev lägerfånge hos nazisterna. Han skeppades till Norge för att hugga skog. En dag tog han chansen och flydde över gränsen till Sverige. Teddy växte upp i nuvarande Ukraina, på en plats som när han föddes ingick i Österrike-Ungern, men som när kriget kom, var polskt territorium.Hans dotter Bitte Sundin, som bor i Norrköping, berättar att Teddy blev krigsfånge hos nazisterna. Han var gratis arbetskraft åt en fiskare, han byggde bunkrar i Berlin, men när han vägrade att gå in i den tyska armén sattes han i koncentrationsläger. Därifrån skeppades han och andra fångar upp till norra Norge, där de skulle avverka skog och bygga vägar. Det var där Teddy såg sin chans att fly. Han och en kamrat fick hjälp av modiga norrmän att i en dramatisk flykt ta sig över till Sverige. Här blev Teddy kvar. Det fanns ingenting kvar att återvända till i hans gamla hemby. Släkten hade deporterats och byn hade hamnat bakom järnridån.Historikern Lars Hansson har skrivit en avhandling och flera böcker om de drygt 60 000 flyktingar som tog sig över den norsk-svenska gränsen under andra världskriget. Med hjälp av förhörsprotokoll, minnesberättelser, memoarer och intervjuer har han kunnat se att de som tog sig över till Sverige oftast fick hjälp av hjältemodiga människor i gränstrakterna. Men han har också sett att fångar blev tillbakaskickade under en kort tid av nitiska tjänstemän. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renströ[email protected]
12/31/202224 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Olof Olofsson Häll blev skarprättare

När Suzanne Jonsson Lindström upptäckte att hennes farfars farfars farfar varit skarprättare blev hon minst sagt förvånad. Nu försöker hon ta reda på allt om honom och hans liv. Olof Olofsson Häll föddes 1776 i byn Medle strax väster om Skellefteå. Han blev först soldat men senare senare i livet fick han titeln skarprättare, vilket innebar att han skulle utföra kroppsstraff och avrättningar på de människor som staten dömt till sådana straff. Hans distrikt blev Västerbotten och Norrbotten vilket betyder att han hade halva Sverige som sitt arbetsfält. Ulf Andersson som är arkivchef i Region Värmland har forskat i skarprättarnas historia, och han menar att det finns många myter om deras liv och villkor som mer hör hemma i medeltiden. De beskrivs som ljusskygga varelser med avskurna öron, speciella bödelshättor och allmänt avskydda. Men när skarprättare Häll var verksam sökte man tjänsten som andra statliga jobb och hade en mer respekterad position i det lokala samhället. -Den siste skarprättaren i Sverige, Anders Gustaf Dahlman (1848-1920) hade till och med namn och yrkestitel på sin dörrskylt vilket visar att han inte skämdes för sitt yrke, säger Ulf Andersson.När Olof Olofsson häll dog 1836 utlystes tjänsten efter honom med följande text."Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836." Ur Västerbottens läns allmänna kungörelser Digitala samlingar Umeå universitet. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
12/24/202224 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Fästfolket Carl Gustav och Klara tog sina liv

Tom Rimbrant ville ta reda på varför hans gammelmorbror tog sitt liv. Till slut fann han en sorglig Romeo- och Juliahistoria som slutade i två självmord. Det hade gått bra för Uppsalasonen Carl Gustav Andersson. Han hade etablerat sig som sotare i Karlskrona och fått ett fint jobb. Där träffade han Klara, en ung flicka som just flyttat till staden och börjat jobba som piga.Allt såg ljust ut för det unga paret, men det vändes till mörker i januari 1903 då Klara, som var höggravid, dränkte sig. Två år senare gjorde Carl Gustav samma sak. Men varför blev de så förtvivlade? För släktforskaren Tom Rimbrant har deras öde blivit en slags deckargåta, som han tror är löst mer än 100 år senare.När någon tog livet av sig skrev tidningarna detaljerade beskrivningar som innehöll namn, adress och tillvägagångssätt. Dessutom spekulerades det ofta om orsaken till självmordet. Idéhistorikern Anders Ekström från Uppsala universitet har studerat många av de här notiserna och ser att beskrivningarna var olika beroende på hur tidningen förhåll sig till religion och politik. I socialdemokratiska tidningar handlade det ofta om nöd och armod medan det i tidningar som höll religionens fana högt handlade mer om andlig nöd och själsvåndor.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik [email protected]
12/17/202224 minutes, 37 seconds
Episode Artwork

Richard förskingrade kommunens kassa

Richard föddes under enkla förhållanden och fick med tiden den viktigaste förtroendeposten i sin kommun. Men han använde samma plånbok både för sin egen och kommunens ekonomi. Det blev hans fall. Richard Modig föddes 1879 som enkel soldatson på det lilla torpet Heden strax utanför Katrineholm. När han växte upp blev han politiskt engagerad och snart var han en viktig person inom socialdemokratin. Först inom Lantarbetareförbundet och vidare genom ett antal förtroendeposter för att slutligen 1927 väljas till ordförande i kommunalnämnden i Stora Malms kommun. Hans sonson Arne Modig har fördjupat sig i Richards öde.Vid den här tiden sköttes mycket av det politiska arbetet ideellt och det var fortfarande bara i undantagsfall som kommunerna hade anställda tjänstemän, berättar Lars Nilsson som är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.Det viktiga arbetet med att ta in skatter från medborgarna sköttes av förtroendevalda, som ganska ofta hade kommunens kassa mer eller mindre på fickan. Den dag skatten skulle betalas gick medborgaren till kommunalnämndens ordförande där de lämnade över kontanter och fick ett kvitto.Richard slarvade med bokföringen i flera år och till sist gick det inte längre. Revisorerna insåg att det fattades stora summor och skandalen var ett faktum.I Arne Modigs familj pratade man aldrig om förskingringen men med hjälp av arkiven fann han historien om sin farfar och skrev därefter boken "Livet är en strid Månne döden är en vila".Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin [email protected]
12/10/202224 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Pigan Bengta blev mordbrännare av misstag

Bengta Bengtsdotter hade bara tänkt ställa till det lite grann. Men ögonblickets ingivelse förstörde allt och hon blev dömd för mordbrand. Hon hade ändå tur och klarade sig från att avrättas. Att blir trött på chefen och jobbet är ingen ny företeelse. En tidig vårdag 1821 fick den unga pigan Bengta Bengtsdotter nog och ställde till med vad som var tänkt att bli en liten eldsvåda vid ugnen för att slippa det tunga slitet med brödbak för en dag. Men allt gick snett och det skulle dröja tills hon var nästan 40 år innan hon kunde komma hem som en fri människa.Släktforskaren Daniel Wicksén har forskat om sin ana Bengta Bengtsdotter som dömdes för mordbranden. Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet berättar att just mordbrand var ett av de brott som samhället såg allra allvarligast på vid den här tiden. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik [email protected]
12/3/202224 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Släktforskningen avslöjade den otäcka sanningen

Brita Stina fick stämpeln "illa känd" av prästen efter att ha fött flera barn utom äktenskapet. Hennes tvillingar Per och Johan fick en tuff start och flera av deras barn drabbades av olyckor. Detta avsnitt:I november 1833 bjöds det till stor bröllopsfest i Stavby några mil nordost om Uppsala. Festligheterna pågick i fyra dagar och bland de hundra gästerna som samlats på Källgården fanns två drängar som båda ertappades i säng med pigan Brita Stina Persdotter.Några månader senare upptäckte Brita Stina att hon var gravid. Men vem av de två drängarna Gustav Stavbom och Nils Larsson var pappan? Släktforskaren Tomas Stavbom har sökt svaret i över 30 år och lyckades till slut lösa familjens gåta med hjälp av DNA. I jakten på svaret har Tomas funnit en släkthistoria utöver det vanliga. Britta Stina födde tvillingpojkarna Per och Johan utan att veta vem som var fadern. När pojkarna blev vuxna och själva fick barn drabbades de av svåra olyckor.Pers dotter Tilda var länge prostituerad men när hon väl gift sig och väntade barn brann huset på Repslagargatan i Uppsala. Hennes man försökte rädda henne men hon föll handlöst mot marken och avled. Hennes kusin, Johans son Emil, var bara 17 år när han som plåtslagarlärling arbetade på norra tornet på Uppsala slott. Repet brast och han föll 30 meter ner i backen och dog omedelbart.Brita Stina som födde tvillingarna Per och Johan pekade ut en av drängarna som fader. Men han skyllde på den andre drängen. Saken gick till tinget och båda drängarna erbjöds att svära sig fria genom en så kallad värjemålsed.Det fanns i 1734 års lag en möjlighet att i vissa fall avlägga en värjemålsed, men förfarandet var kringgärdat av ganska många regler, berättar Elsa Trolle Önnerfors, rättshistoriker vid Lunds universitet. Eden gav en möjlighet för en anklagad person att svära sig fri från anklagelserna, men den togs bara till när det till exempel inte fanns några vittnen eller annat som kunde föras fram som bevis.-Den som avlade en värjemålsed måste också vara trovärdig. Han måste ha fyllt 15, fick inte ha varit dömd tidigare, och dessutom måste man ha förstått var eden betydde. Man svor eden med handen på bibeln, och tanken var att man riskerade ett straff från Gud, i värsta fall riskerade man att hamna i helvetet,  om man svor falskt.Den anklagade person som erbjöds att avlägga en värjemålsed fick betänketid till nästa tingstillfälle, och under tiden skulle han träffa sockenprästen, som skulle undervisa honom i vad det innebar att svära falskt. Vid nästa ting skulle mannen ha med sig ett intyg från prästen om att han hade fått undervisning och därtill prästens bedömning om huruvida den här personen var tillräckligt gudfruktig för att avlägga eden.Nu fick den anklagade personen återigen en chans att erkänna sitt eventuella brott, men om han framhärdade i att han var oskyldig fick han avlägga eden, om att ”…han inte plägat köttsligt umgänge” med kvinnan. Eden avslutades med orden: ”Och detta är visst så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.”-Klarade mannen av att svärja eden blev han frikänd, men om han avstod eller uteblev rån tingförhandlingen så ansågs han skyldig till faderskapet, berättar Elsa Trolle Önnerfors.Idag vet Tomas Stavbom att det vara en tredje person som var pappan. Brita Stina hade besökt ett dop en månad efter bröllopsfesten. Och det var i själva verket där tvillingarna blev till med en tredje man. Tomas har skrivit boken "Illa känd - tvillingarna Stafbom i 1800-talets osynliga Uppsala" där hela släkthistorien berättas.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik [email protected]
2/7/202224 minutes, 49 seconds
Episode Artwork

Sven Fredrik blev yrkestjuv och hans mamma Lisa dömdes för barnamord

När Lisa Persdotter från Ånimskog i Dalsland födde sitt andra barn utom äktenskapet knöt hon in den lille pojken i en tygbit och grävde ner honom på gödselstacken. Detta avsnitt:Lisa föddes år 1800, och var dotter till knekten Per Eriksson och hans hustru Cajsa Larsdotter. Hon var 13 år när hon började tjäna som piga på större gårdar, och fram tills hon var 27 år såg hennes liv ut att vara ganska likt det som unga flickor från fattiga familjer levde.Hennes sentida släkting Peter Bergting i Bromma har letat fram historien om Lisas liv.Lisa Persdotter var fortfarande ogift när hon 27 år gammal fick en liten dotter som fick bo hemma hos sina morföräldrar medan Lisa tjänade sitt levebröd. När Lisa var 32 år blev hon åter gravid men dolde sin graviditet så gott hon kunde och födde i ensamhet en son som hon direkt efter födseln grävde ner i gödselstacken. Folket på gården hade dock fattat misstankar och lyckade få fram barnet och få liv i honom. Han döptes till Joakim och hamnade som fosterson på samma gård men dog efter bara ett år. Lisa sattes i fängelse och när hon återkom så hade hon ännu en son med sig Sven Fredrik. Men nu sa sockenstämman ifrån. Hon var inte välkommen dit mera.Lisa gifte sig till slut med en soldat och de fick tillsammans två döttrar – en av dem är Peter Bergtings anmoder.Lisas yngste son Sven Fredrik tog sig till Göteborg när han blev vuxen nog och hamnade snart på fel sida om lagen. Han blev yrkestjuv, hamnade gång på gång i fängelse där han slogs och bråkade, vilket gav honom påbackning på straffen. Till slut satt han av ett straff för fjärde resan stöld och han visste att om han fick ett straff till skulle det innebära en väldigt lång straffarbetsdom.När Sven Fredrik kom ut efter sitt sista fängelsestraff verkar han ha fått hjälp att ta sig till Amerika. Peter Bergting har sökt och sökt men det sista spåret efter Sven Fredrik är en anteckning i emigrantregistret om att han gått ombord på ett fartyg till Amerika.Margareta Nilars var tidigare arkivarie vid kommunarkivet i Åmål. Hon håller på att skriva rent alla sockenstämmoprotokoll från Åmål 1666 och framåt.Margareta har sett att det var ganska vanligt att socknen förbjöd enskilda fattiga människor att flytta tillbaka till sin hemsocken om de varit bosatta på annan ort. Anledningen var att socknen inte ville belastas av fattigvårdsutgifter. Hon har också sett att det gjordes ordentliga utredningar och att det ofta uppstod brevväxling mellan socknar där de försökte övertyga varandra om att ta ansvar på den person det gällde.Det hände också att enskilda bönder fick i uppdrag att skjutsa de oönskade personerna ut ur socknen och fick då en slant för det. Margareta har också sett att en del av de utslängda personerna smög sig hem igen.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik [email protected]
1/31/202224 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Blev urmakaren Moses utsatt för en komplott?

En sommarnatt 1896 brann det i Moses urmakarbod i Salbohed. Han anklagades för att ha anlagt branden med hjälp av en riggad väckarklocka. Mot sitt nekande fick Moses avtjäna sju år på Långholmen. Detta avsnitt:Moses Fridman kom med sin unga hustru Sara till Sverige från det som kallades ryska Polen. Han försörjde sig först som gårdfarihandlare men öppnade med tiden en liten urmakarbod i Salbohed i norra Västmanland. Där fanns redan två andra urmakare som inte blev glada åt konkurrensen.En dag lastade Moses och Sara en vagn och for till Västerås och natten därpå utbröt en brand i urmakarboden. Trots att Moses redan var långt borta när branden startade anklagades han för att ha riggat en väckarklocka som startade branden när klockan började ringa.Mats Klockljung som är barnbarns barn till Moses hade aldrig hört talas om den här händelsen förrän hans son började forska för ett skolarbete. Mats blev intresserad och upptäckte att det skrivits över tusen artiklar i svensk press om fallet.Moses dömdes mot sitt nekande och Mats Klockljung är övertygad om att han var oskyldig. Och det fanns många runt som ställde sig på Moses sida, inte minst bland hans trosfränder. Det gavs också ut en bok som hävdade att Moses blivit oskyldigt dömd. Boken heter: "Oskyldig på Långholmen - handlingar i Fridmanska målet" och gavs ut 1901.Det kom mellan 3- 4000 judar från det då Ryska Polen, från 1860 och framåt, och de allra flesta av dem försörjde sig, i alla fall till en början som gårdfarihandlare. Tidigare hade det varit stränga regler som kringgärdade handel, men de hade lättats upp väsentligt till förmån för större näringsfrihet. Den judiska gruppen kom att bli slagträ i den debatt om näringsfrihetens vara eller inte vara, som pågick under slutet av 1800-talet.Per Hammarström är docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall och han har studerat hur samhället behandlade de östeuropeiska judar som kom hit. Han har framför allt läst de femårsrapporter som landshövdingarna i landets alla län producerade.-Man beskriver hur de lurar allmogen, säljer varor av undermålig kvalitet. Det är uppenbart så att antisemitiska stereotyper kommer in i de här rapporterna om de judiska gårdfarihandlarna.-Den hotar den svenska handeln, den hotar moralen, man kan till och med få intrycket att den hotar den svenska nationen, säger Hammarström och tar ett exempel från Kronobergs län.-Landshövdingen där skriver i en rapport att ”Judarna översvämmar landet”, vilket naturligtvis är en bisarr beskyllning. Den typen avskrivningar kunde man också hitta i både riksdagsdebatter och tidningar, berättar han.Striden mellan frihandelsivrare och protektionister fortsatte, och på 1880-talet stod protektionisterna som segrare. Då stramades reglerna för handel åt, och från 1887 blev det förbjudet för personer som inte var svenska medborgare att alls syssla med handel.De antisemitiska strömningarna i tiden kan mycket väl ha spelat roll för hur Moses Fridman hanterades, menar Per Hammarström.-Jag finner det inte alls osannolikt att det riktas falska anklagelser mot honom, och det faktum att han är en judisk handelsman kan ha påverkat rätten och gjort att man funnit honom skyldig, säger han.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik [email protected]
1/24/202224 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Estniske Hillar diktade ihop ett liv bland kändisar och statschefer

Hillar Äro påstod sig leva bland grevar, operettkungar och personer med makt. Men det var bara fantasier för i själva verket satt han i fängelse, arbetade i gruvor och hamnade i koncentrationsläger. Detta avsnitt:Hillar Äro föddes i estniska Tartu 1915. Hans mor var ensam och han fick växa upp bland släktingar.-Han bodde i min mormors familj, Hillar och mormor var kusiner, berättar Filip Laurits. Filip, som bor i Göteborg, har forskat i flera år om sin avlägsne släkting som Filips mormor brukade kalla för Släktens svarta får.Redan som ung hittade Hillar på historier som blev tagna för sanningar. Bland annat berättade han om en europeisk odyssé på 1930-talet där han arbetade för en baron, åkte runt i en Rolls-Royce och umgicks med den europeiska noblessen. Den historien hamnade i en estnisk tidning.Långt senare beskrev han detaljerat vad som sagts och skett i den mytomspunna föreningen Centum som fanns och verkade i Estland under den korta tid då landet var självständigt. Centum var en klubb för den politiska, militära, ekonomiska och kulturella eliten i landet, och det som avhandlades där var ytterst hemligt.  Hillar, som vid den tiden kallade sig Lehari i efternamn, hade enligt vad han själv sagt varit tjänsteförrättare i föreningen och visste mycket om vad som sagts där.Ännu en gång blev han trodd. När det gjordes en dokumentär om Centum i estnisk TV för några år sedan var Hillars uppgifter centrala för berättelsen.-Men det forskare och journalister inte vet är ju vem Hillar verkligen var. De vet inte att han i själva verket hette Äro och satt i fängelse under den tid då han påstod sig ha arbetat inom Centumklubben, säger Filip Laurits.Programmet är gjort avElisabeth Renström och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik [email protected]
1/17/202224 minutes, 49 seconds
Episode Artwork

Carl försvann och dödförklarades men levde inspärrad i Amerika

Carl Sederblad Nilsson emigrerade till Amerika och försvann spårlöst. 118 år senare fick hans hans sentida släkting äntligen veta vad som hänt honom. Detta avsnitt:Anna Fendin Ahlström har under hela sin uppväxt hört historier om sin farfars farfar Carl Sederblad Nilsson som emigrerade och försvann. Han hade 1901 lämnat sin höggravida hustru Alma hemma i Harstensbo, Karlslunda i Småland för att starta ett nytt liv i Amerika åt sig och sin nyblivna familj. Tanken var att Alma och barnet skulle komma efter när allt ordnat sig i Duluth, Minnesota. Men något hände som gjorde att Carl försvann och släkten har sen dess undrat vad som hände honom. Alma gifte om sig 1911, efter att hennes hennes äktenskap upphävts. I vigselboken står: "Hustrun erhållit tillstånd av S Möre Häradsrätt att ingå nytt äktenskap." Alma fick tio barn med den nye mannen. 14 år senare dödförklarades Carl eftersom man här i Sverige inte fått någon kontakt med honom. Anna Fendin Ahlström började släktforska 2005 och huvudsyftet var att hitta Carl, släktens olösta mysterium som så många gått bet på under årens lopp. Vem var denne man som lämnat en ”Amerikaänka” och son att klara sig själva på en konkursnära gård i Småland. Efter många års forskning hittade Anna till slut spåren efter sin farfars farfar och hon berättar att hennes hjärta nästan stannade. Carl hade suttit inspärrad på ett mentalsjukhus i över 30 år och dog 1946 efter att ha varit dödförklarad i 22 år.Att dödförklara någon på Carls tid tog lång tid. Först måste personen varit försvunnen i över 20 år och därefter tog själva processen ungefär två år. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet. - Det var arvingarna till den försvunne som kunde begära dödförklaring. Det var nödvändigt för att kunna skifta arv och för att efterlevande skulle kunna få en möjlighet att gifta om sig. Om man visste att personen varit ute i krig eller varit med på ett fartyg som förlist kunde processen gå fortare, likaså om den försvunne var över 90 år. Den första lagstiftningen i saken kom 1854 och reglerna har sedan dess varit ganska lika. Den stora skillnaden är att det idag räcker med att personen varit borta i fem år, berättar Elsa Trolle Önnerfors.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
1/10/202224 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

Soldaten Sibbe mördade skogvaktaren för brännvinets skull

Kungen hade förbjudit brännvinstillverkning för husbehov. I två socknar i Kronoberg började en lokal skogvaktare anmäla hembrännare. Det kom att kosta honom livet. Detta avsnitt: Temperaturen hos allmogen i Långasjö och Ljuders socknar hamnade på kokpunkten, när de förstod att de hamnat på den så kallade ”brännelistan”. Det var så de kallade de anteckningar skogvaktaren Nils Lindström förde över misstänkta hembrännare. Lönen som skogvaktare fick var skral, den bestod oftast av ett litet torp och del i de bötespengar som folk måste betala när de fällts i rätten, berättar agrarhistoriker Örjan Kardell vid Uppsala universitet. Därför var det inte ovanligt att de tog mutor samtidigt som de hade starka skäl att försöka få folk dömda. Kontrollen av hembränning låg inte i skogvaktarens normala arbetsuppgifter, men gav honom en chans till extrainkomster. Soldaten Peter Sibbe blev till sist den som åtog sig att för allas räkning ta livet av skogvaktaren, vilket skedde mitt framför fru och barn.Sibbe flydde från sitt straff och i Småland var det ingen som påstod sig veta vart han tagit vägen. Åtta månader senare dök det upp en soldat i Skaraborg, om vilken man bara visste att han var smålänning.Royny Holmström i Skövde har sammanställt berättelsen om Sibbe, utifrån de fynd som två släktforskare gjort – en som utgick från Småland och som undrade vart Sibbe tagit vägen, och en som utgick från Skaraborg och som inte kunde begripa var den nye knekten kommit ifrån.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
1/3/202224 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Skuldsatte Johan August blev omyndigförklarad

Johan August föddes fattig. Men han fick ett arv och en uppmuntrande knuff mot högre studier. Han läste vid Uppsala universitet i 17 år. Hans långa tid som överliggare resulterade i livslånga skulder. Detta avsnitt: Harriet Holmgren i Stockholm har letat rätt på historien om sin farmors far Johan August Sjöstrand.Han var son till en fattig ogift piga i Målilla i Småland och hade turen att få en lärare som gav honom lust att studera. Han fick helt oväntat ett arv efter sin biologiske far vilket gjorde att han kunde bege sig till Uppsala för att studera. Där blev han kvar i inte mindre än 35 terminer. När han till sist var klar hade han två akademiska examina varav en var en doktorsavhandling i bagaget. Men han hade också samlat på sig enormt stora skulder. Efter den långa studietiden fick han med tiden en kyrkoherdetjänst och gifte sig med en välbärgad ung kvinna. Han försökte lösa sina skulder genom en satsning på det industriella projektet Mariahissen i Stockholm. Satsningen gick fel och han förlorade allt han ägde.Hans hustrus far, Nils Wadstein, och bror gick nu in och tog över. De lyckades få Johan August omyndigförklarad och försatt i personlig konkurs. Han placerades på ett vårdhem där han dog en kort tid därefter. Personer som blev kvar som studenter under orimligt lång tid brukade kallas för överliggare, och de var ofta personer som stack ut i sin samtid.Henrik Ullstad som till vardags arbetar på Lunds universitetsbibliotek har letat fram uppgifter om en annan överliggare som satte färg på Lund i slutet av 1800-talet. Han hette Erik August Torbiörnsson och var från norra Halland. Hans skrevs in vid universitetet när han var 20 år, och när han dog 49 år gammal stod han fortfarande antecknad som teologie studerande. Han tog aldrig någon examen utan fastnade i den lånekarusell som var vanlig för många fattiga studenter vid den här tiden. När gamla lån förföll till betalning tog man nya lån för att bekosta det hela. Till sist kunde det vara svårt att ens studera. Att hålla lånen flytande blev en heltidssysselsättning.Som kuriosa berättar Harriet Holmgren att Johan August grundade Maria Magdalenas kyrkokör 1887. Maria Magdalenas kyrkokör lär vara den äldsta kyrkokören i Stockholm och en av de äldsta i landet.  Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson [email protected]
12/27/202124 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Mormorsmor Hildegard var en av de största illegala abortörerna

Mikaela Valtersson kände aldrig sin biologiska mormor och visste inget om sin mormorsmor. När hon började släktforska fann hon i sin släkt en av 1930-talets stora abortörer i Stockholm. Detta avsnitt:Hildegard Lagerlund var bara 13 år när hon måste försörja sig själv. Som 19-åring fick hon arbete som hushållerska hos ett medelålders par. Hustrun i familjen var sjuk och dog inom kort, och Hildegard gifte sig med änklingen Oskar Lagerlund. 1918 dog Oskar i spanska sjukan och Hildegard stod ensam med deras fem barn. Hon hade varit gravid fler gånger med lyckats utföra åtminstone en abort på sig själv.Barnen placerades ut i fosterhem och Hildegard började annonsera att hon tog emot kvinnor som ville vara ”obemärkta” vilket markerade att hon riktade sig till ogifta och gravida kvinnor.Hildegard dömdes två gånger för fosterfördrivning och hennes barnbarnsbarn Mikaela Valtersson har funderat mycket på om hon bara var intresserad av pengar eller om hon ville hjälpa kvinnor i en förtvivlad situation.En annan väg för ogifta gravida kvinnor var att de sista graviditetsmånaderna ta plats som obemärkt hemhjälp eller hyra in sig i en familj, föda sitt barn på ett privat förlossningshem, för att sedan få barnet placerat i fosterhem. Anita Maria Karlsson i Nora har funnit flera förlossningshem i sin egen närhet.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Fanny Rittmo och Patrik Paulsson [email protected]
12/20/202124 minutes, 53 seconds
Episode Artwork

Margareta fick förbjudna brev av sina medfångar

Margareta Westerlund stal allt från handdukar till hyvlar och hölass. Innanför murarna på Härnösands fängelse födde hon sin son 1888 och hennes medfångar smugglade brev till henne som ännu finns kvar. Detta avsnitt:När Margareta Westerlund var ung i mitten av 1800-talet hamnade hon ideligen i klammeri med rättvisan berättar hennes barnbarnsbarn Barbro Westerlund i Kramfors. Margareta hade tidigare dömts till böter för att hon bråkat och stulit, men det var när hon stal två lass med hö som hon till sist hamnade i fängelse. När länsman gjorde en husrannsakan hemma hos henne fann han massor med stöldgods från Margaretas tidigare verksamhet; handdukar, hyvlar, fällar och kaffesilver bland mycket annat.Margareta fick ett ganska långt fängelsestraff, ett år och åtta månaders straffarbete, och när hon suttit en tid födde hon sedan i december 1888 sitt första barn, Johan. Gossen fick vara kvar hos henne i fem månader innan han hämtades av sin pappa.Härnösands fängelse hade vid den här tiden hunnit bli ett cellfängelse där fångarna satt isolerade från såväl yttervärld som från varandra. Ändå lyckades fångarna på olika sätt kommunicera, bland annat genom olagligt insmugglade brev.Barbro Westerlund och hennes man var på en loppis för ett par år sedan och fann av en slump en liten låda med brev. Döm om deras förvåning när det visade sig att där låg tre brev som manliga medfångar skrivit till Barbros mormorsmor Margareta!Roddy Nilsson som är historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö berättar att fångarna kunde hålla kontakt med varandra via knackningar i väggarna och genom att smuggla brev med de fångar som fått förtroendet att till exempel dela ut mat. Däremot är det svårare att tänka sig att fångvaktarna deltog i smugglandet. De hade just kommit i åtnjutande av pensionsförmåner och riskerade att helt förlora den förmånen om de ertappades.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson [email protected]
12/13/202124 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Johannes förfalskade en död kvinnas namnteckning

Juristen Johannes Heüman drogs med skulder och hade samtidigt fått i uppdrag att förvalta ett stort arv. Frestelsen blev för stor och Johannes förskingrade arvet genom att förfalska en namnteckning. Detta avsnitt:Johannes Heüman föddes 1882 i en kyrklig familj. Hans sentida släkting Jarl Torgersson i Göteborg har sökt rätt på den historia som Johannes familj nog gärna sett glömd.Från Johannes far fanns det en uttrycklig önskan att han skulle bli präst, men sonen vägrade. Johannes ville istället ägna sig åt att skriva artiklar, poesi och romaner. Som en slags kompromiss blev han jurist och en bit in på 1900-talet öppnade han en egen byrå. Men han slarvade med sina klienter och stod flera gånger under konkurshot.1912 fick Johannes i sin egenskap av jurist i uppdrag att förvalta och fördela ett arv i en välbeställd familj. Efter några år insåg dock familjen att juristen Johannes hade förskingrat stora delar av arvet bland annat genom att förfalska en namnteckning.Han var inte den enda som ägnade sig åt förfalskningar vid tiden runt världskrigen. Mats Hayen vid Stockholms Stadsarkiv berättar att det var så pass vanligt att det uppstod ett nytt expertområde, personer som hävdade sig vara experter på att tolka handskrifter för att avgöra om en namnteckning var falsk eller inte.Just Johannes fall väckte stort intresse eftersom det var första gången man hanterade en död persons namnteckning. Om personen var död när förfalskningen gjordes, var den då verkligen att betrakta som en regelrätt förfalskning?Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson [email protected]
12/6/202124 minutes, 50 seconds
Episode Artwork

PODDTIPS: Familjehemligheten är tillbaka

Nu är vårt systerprogram Familjehemligheten tillbaka. I första avsnittet berättar Titti om DNA-testet som avslöjade sanningen om hennes far och inledde en jakt, via arkiv och gamla dagböcker.
4/24/20211 minute, 20 seconds
Episode Artwork

Albrekt och Marias förbjudna kärlek kostade dem livet

Nils och hans son Albrekt gick vintern 1718 över Jämtlandsfjällen i Karl XII:s krig. Men bara Albrekt överlevde. Väl hemma uppstod tycke mellan honom och faderns nya hustru Maria. När de fick ett barn gick det inte att hålla hemligt längre och båda dömdes till döden genom halshuggning. Rolf Pettersson växte upp i jämtländska Brunflo och har ända sen han var liten fått höra om karolinernas dödsmarsch när Karl XII:s soldater gick över fjällen och frös ihjäl i tusental. Men vad han inte visste då var att han själv hade två av dessa soldater i släkten. När Rolf och hans farbror Erik Pettersson började forska fann de en osannolik berättelse om krig och förbjuden kärlek som slutade med avrättning. Nils Dulfier och hans son Albrekt Nilsson Dulfier var båda dragoner och två av de 10 000 soldater som gick från Duved till norska Trondheim vintern 1718- 19. När de efter fyra månader möttes av beskedet att Karl XII stupat beslöt arméns ledare general Almfeldt att vända tillbaka till Sverige. Men då möttes de redan hårt slitna trupperna av snöstorm på kalfjället. Nils var en av de 3000 soldater som stupade. Sonen Albrekt som överlevde strapatserna gick hem med dödsbudet till sin styvmor Maria, som var Nils andra hustru. Maria var 33 år och Albrekt tio år yngre. De två fattade tycke för varandra och i november 1720 föder Maria deras son. Prästen tillkallades för nöddop och fick på vägen dit höra att pappan är Marias styvson. Prästen rapporterade till sina överordnade och det blev en rad rättsliga prövningar som slutade med att det unga paret Albrekt och Maria dömdes till döden. För den skull dömmes Maria Ersdotter och Albrekt Nilsson efter 20:e kapitlets 11:e vers i 3:e Moseboken av Moses till döden och att mista livet men till underdånigst följe av rättegångsprocessen underställer rätten denna sin dom Höga kungliga hovrätten. Maria och Albrekt blev dömda efter Guds lag, dvs budorden i Bibeln, som vid den tiden låg till grund för svensk rättskipning. Och även om många av nämndemännen ville hitta förmildrande omständigheter var det omöjligt. Albrekt och Maria blev halshuggna för sitt brott. Avrättningar under 17- och 1800-talen Dödsdomar var vanliga i gamla tider även om det framför allt under 1800-talet blev allt vanligare att de omvandlades till långa fängelsestraff.  Dödsstraffet avskaffades 1920 och den sista gången ett dödsstraff verkställdes var 1910. Men den som fick en dödsdom fick bereda sig på att straffet kunde varieras stort beroende bland annat på om det gällde en man eller kvinna, vilket brott personen begått, och hur hög status den dömde hade. Ulf Andersson som är arkivchef för Region Värmland har forskat i dödsstraffen i gamla tider och han berättar att det vanligaste sättet att avrätta både män och kvinnor var halshuggning med yxa. Män kunde särskilt i äldre tider bli hängda, det gällde inte för kvinnor. Men straffen kunde också innehålla straff både före, under och efter avrättningen. Innan var det vanligt med spöslitning för män och risslitning för kvinnor. Under själva avrättningen kunde straffet göras hårdare genom att skarprättaren till exempel högg av en hand först. Men också efter döden kunde kroppen hanteras på skändliga sätt. Kvinnor som halshuggits kunde bli brända på bål och manskroppar kunde utsättas för det som kallades stegling och hjul, ett groteskt straff som innebar att kroppen delades och sattes upp på pålar och hjul till allmän beskådan. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck [email protected]
2/8/202125 minutes, 11 seconds
Episode Artwork

Unga mamman Sofia övergav allt 1861 och blev prostituerad

Helena Palmgren fann historien som sin farmors farmor Sofia av en slump. Sofia hade tre små barn och Helena tror att hennes anmoder tog med sig den yngste sonen till bordellen i Stockholm. Sofia Törnkvist föddes i Härnösand 1831 som yngsta dotter till en hattmakare. Också hennes mamma kom också från en hantverkarsläkt och där arbetade de flesta som garvare. När Sofia var 18 år anställdes Jonas Bäckström från Skåne som lärling i garveriet. Och snart blev han och Sofia kära i varandra. Men Jonas hade större ambitioner än att jobba som garvare och sökte sig till konstakademin i Stockholm. När han antogs som elev två år senare, ville han ha med sig Sofia. De två gifte sig och flyttade till huvudstaden. Sofias ättling släktforskaren Helena Palmgren i Umeå hittade sin farmors farmor Sofias öde mest av en slump när hon forskade om familjen. Och till en början såg det ut som Sofia och hennes Jonas skulle få ett lyckosamt liv tillsammans. Men några år efter flytten separerar paret. Deras två flickor Alma och Gustafva är då  nio och sju år gamla och yngsta barnet Elo bara ett år. Helena har läst mängder av rättegångsprotokoll och ser att Sofia bland annat döms för fylleri och har "tillfälliga arbeten" och "samlag med okända män". - Det verkar som hon bor på Ålandsgatan 16 och tar emot kunder där samtidigt som sonen bor hos henne, säger Helena Palmgren.När Jonas begär skilsmässa har Sofia suttit redan suttit på kurhus på grund av att hon fått könssjukdomen syfilis. Hon döms så småningom för horbrott och hamnar i fängelse fem gånger innan hon till slut dör 45 år gammal. - Det går inte så bra för flickorna som först flyttar till Härnösand för att bo hos släktingar. Alma dör ung och hennes utomäktenskapliga dotter blir också hon prostituerad. Gustafva hamnar på mentalsjukhus tidigt och dör där. Yngsta sonen Elo blir efter Sofias rättegång 1863 fosterhemsplacerad och flyttar den dag skolan är slut, 14 år gammal. - Det som tagit mig är den tystandskultur som funnits kring den här berättelsen, avslutar Helena Palmgren. Kartor över centrala Stockholm Sofia bodde på Ålandsgatan där många prostituerade bodde och verkade. Ålandsgatan bytte så småningom namn till Mäster Samuelsgatan. Stockholmskällan har kartor som bland annat visar hur det såg ut 1855. Stockholmskällan: Stockholm 1855 Lägenheter hyrdes ut till prostituerade Ett dokument funnet i poliskammarens arkiv i Göteborg visar hur fastighetsägare och mellanhänder tjänade pengar på prostitutionen i staden. Bakgrunden är att ett antal boende i några speciella kvarter i staden klagade på att de blev störda av trafiken i deras hus. En polis skrev då ner vad han visste om dessa fastigheter. Ett antal fastighetsägare i området hyrde ut hela sina hus till en person, ofta en kvinna, som i sin tur hyrde ut lägenheter per dag till prostituerade kvinnor, i båda leden tog man bra betalt. Kvinnorna som hyrde lägenheterna betalade mellan fem till sju kronor om dagen i hyra, i hyran ingick ofta morgonkaffe. Polisen kunde berätta vilka hus som hyrdes ut på detta sättet, vad alla inblandade hette och vilka summor som skiftade ägare, men han konstaterar i slutet av sin rapport att det nog ändå är bäst att låta den här verksamheten fortsätta eftersom man då vet var man har de prostituerade kvinnorna. Om de kvinnor hvilka nu äro boende vid Öfra Kyrkogatan och Ekelundsgatan skulle avhysas derifrån, då kommo de säkerligen att söka sig bostäder på hotellen och sedermera såväl dagar som nätter kringstryka å gatorna derigenom åstadkomma mycket mera ondt än hvad de nu göra då de hafva bestämda bostäder och kunna under sträng polisuppsigt hållas inom hus. Ur polisrapport från Göteborg 1896 Karl-Magnus Johansson, arkivarie på Riksarkivet Göteborg berättar att mellanhänderna ofta var före detta prostituerade. En av dem hade när hon dog en 15-årig son som ärvde verksamheten efter sin mor. Sonen tjänade sannolikt någonstans mellan fyra till sextusen kronor om året under en tid då en vanlig arbetare tjänare cirka fem-sexhundra. Ny teknik transkriberar handskrivna dokument  Det var ingen tillfällighet att det här dokumentet det ligget nämligen i en dokumentserie som fått extra uppmärksamhet en tid. En del av arkiven efter Poliskammaren i Göteborg har nämligen valts ut för att testa ny teknik som går ut på att lära datorn att läsa handskriven text och göra om den till maskintext. Den som har svårt att läsa gammal stil skulle alltså kunna få hjälp av tekniken på detta sätt. Från skiftet januari-februari 2021 kommer det att vara möjligt att via sin dator söka i det här materialet, berättar Karl-Magnus Johansson. Här finns länk till det transkriberade materialet: Automatiserad handskriftstolkning från Poliskammaren Det här pilotprojektet sker i samarbete mellan Riksarkivet Göteborg och Göteborgs universitet. Mycket arbete har också utförts av privatpersoner, inte minst släktforskare. De har, med sin vana vid att läsa äldre skrivstilar kunnat i ett första steg ”lära” datorn att känna igen det handskrivna materialet och transformera det till skrivtecken. I det steget lyckades man uppnå en korrekthet om 97%. I nästa steg rättades felen till genom en kontroll mot originalet, för att kunna uppnå ännu större träffsäkerhet. Det här materialet består av polisrapporter från 35 år, 1868 till 1902, från detektiva avdelningen vid Göteborgs polis. Det är en period då stadens befolkning mer än fördubblas. Dessutom flyter enorma mängder, cirka 600 000 emigranter genom staden, och många av dem återfinns i polisrapporterna. Kanske har de blivit av med sin emigrantkoffert eller själv gjort något som väckt polisens intresse. - Jag bedömer att det finns cirka 100 000 namn i de här rapporterna som alltså kan ge släktforskare ingångar till annat material, domstolshandlingar och liknande, säger Karl-Magnus Johansson. Det här är ett pilotprojekt för att testa tekniken, efter en utvärdering kommer man att ta ställning till om det kan bli någon fortsättning. - Det är visserligen 22 500 sidor som har bearbetats nu, men det motsvarar en och en halv hyllmeter och Riksarkivet har ungefär 80 hyllmil dokument.- Så det är en bit kvar, slutar arkivarie Karl-Magnus Johansson. Vill du höra mer om husen som hyrdes ut till prostituerade och om  transkriberingen av handskrivna dokument finns två extra avsnitt nedan att lyssna till under "höjdpunkter från avsnittet". Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
2/1/202124 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Emilia trotsade alla svårigheter och blev lärarinna

Emilia Hansson blev småskollärare mot alla odds och ville helst jobba med samiska barn. Hon var en modern pedagog i början av 1900-talet som arbetade under den tid då rasbiologi var på modet. Emilia Hansson föddes 1882 i Fritsla i Västergötland som ett av sju syskon. Föräldrarna var arrendebönder. När Emilia var 11 år dog hennes mamma och från den dagen förändrade sig livet. Pappan och barnen flyttade till en statarlänga i Borås, men de hade inte bott där många månader när huset brann ner och med det alla deras ägodelar. Hennes syskon emigrerade, den ena efter den andra, och till sist åkte också pappan till Amerika. Emilia var den enda som blev kvar i Sverige. Emilias förutsättningar att klara sig var dåliga. Familjen var utblottad och hon själv hade en medfödd skada i form av en missbildad högerhand. Men hon måste ju hitta ett sätt att försörja sig, och helst av allt ville hon bli lärare. Hon skrev ett brev till en rik och socialt engagerad dam i Borås och bad om ekonomisk hjälp – och fick det. Leonore Odenkrants, som damen hette, skulle sedan komma att hjälpa Emilia under alla hennes år som lärare, och också hennes skolbarn skulle få många gåvor. Emilia ville till Norrland. Allra helst ville hon undervisa samiska barn och 1907 blev hon så anställd på en internatskola för samiska barn i Undersåker i Jämtland. Senare skulle hon också komma att undervisa i Idre i Dalarna och till sist i Kuoksu i Tornedalen. Hon skrev själv två böcker under sitt liv, två ganska romantiserade beskrivningar av hennes tillvaro och hon skrev också brev hem till sin välgörarinna Fru Odenkrants. Det är bland annat de breven som hennes släkting Isabella Josefsson i Fritsla har använt när hon ställt samman Emilias liv. Emilia var en framsynt och på många sätt modern pedagog. Hon tog in många praktiska moment i undervisningen, barnen fick till exempel räkna på virkesåtgång när det skulle byggas en bastu och berättade förtjust om hur barnen plötsligt tyckte det var roligt att räkna med bråk. Men Emelia var samtidigt ett barn av sin tid och blev intresserad av den idé som just då var stark, rasbiologin. Rasbiologiska institutet i Uppsala skrev en bok som landets lärare fick köpa till starkt reducerat pris. Emilia blev bekant med institutets grundare Herman Lundborg och han kom också till Kuoksu för att undersöka hennes barn. - Hon var en väldigt begåvad och mångsidig människa som gjorde mycket gott, men jag blev förstås mycket besviken när jag förstod att hon också blivit intresserad av Lundborgs läror, säger Isabella Josefsson. Men jag tycker att hon är en väldigt intressant person i min släkt. Emil Marklund är doktorand i historia med utbildningsvetenskaplig inriktning vid Umeå universitet och har bland annat skrivit om en samtida småskollärarinna till Emilia, Ester Vikström från Byske, som var lika gammal som Emilia och som verkade under samma tid fast på annan plats. Det var stor skillnad mellan småskollärare och folkskollärare, berättar Emil Marklund. - När folkskolan infördes i Sverige 1842 inrättades folkskoleseminarium i varje stiftsstad och då beslutades också att bara män fick bli folkskollärare. Men under 1840 och 1850- talen har man rekryteringsproblem vilket gör att det 1853 beslutas att de mindre skolorna på landsbygden inte behöver ha examinerade lärare. Och fem år senare beslutas också att de som undervisar i de mindre skolorna kan vara småskollärare. På så sätt föds småskolläraryrket. De som utbildade sig till småskollärare hade ungefär halva utbildningstiden jämfört med folkskollärarutbildningen och också en mycket lägre lön. - Från början var det inte tänkt att det skulle bli ett kvinnoyrke. På 1860-talet så var det nästan jämn könsfördelning, men år 1900 var det vara 4% som var manliga småskollärare.Småskollärare hade till skillnad från folkskollärarna en mycket mer osäker anställning. Först 1918 kom en reform som innebar att småskollärarna kunde ha få fast anställning. - Innan dess kunde de bli avskedade av skolrådet, som leddes av prästen, och ofta var anledningen att den kvinnliga läraren gift sig och skaffat barn. Fram till 1904 hade de manliga och kvinnliga folkskollärarna samma villkor, men det året fick de manliga lärarna fick igenom ett ålderstillägg som gjorde att de tjänade lite bättre. Som släktforskare kan man leta information om lärare i kommunens arkiv där bland annat tjänstgöringsdagböcker finns. På Landsarkiven kan man hitta information om var läraren var utbildad, deras lärarexamen, betyg mm. Och så finns matriklar med information på Kungliga biblioteket, universitetsbibliotek och vissa andra bibliotek. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin [email protected]
1/25/202124 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Lilly blev övergiven och lämnades på barnhem

När Lillys pappa träffade en ny kvinna kastade han ut Lilly och hennes mamma. De försökte klara sig men situationen blev ohållbar och till slut hamnade Lilly på barnhem. Adoptioner blev möjliga först 1918. Lilly föddes 1907 i byn Rösta i Sollefteå. Hennes föräldrar var gifta och utifrån sett såg nog den lilla familjen ut att leva ett högst normalt familjeliv. Men under ytan var det allt annat än bra. Lilly var bara 7 år när hennes pappa kastade ut henne och mamma Helena Johanna och lämnade dem att klara sig bäst de kunde. - När situationen blev ohållbar gick de hem igen men Helena fick bara stanna ett kortare tag och pappan ordnade så att Lilly kom till barnhemmet i Rösta, berättar Lillian Raab som är dotterdotter till Lilly och som släktforskat länge om familjens öde. Lilly var bara 15 år när hon lämnade barnhemmet och förväntades då klara sig själv. När Lilly var 20 år blev hon gravid och kände sig tvungen att adoptera bort flickan som hon döpte till Eivor eller "ej vår". Även nästa flicka, Solveig, adopterades bort. Adoptioner blev inte möjliga att genomföra förrän 1918, då en ny lag kom till. Vid den här tiden fanns det många fattiga barn som inte fick den omsorg de behövde, och adoptioner skulle vara ett sätt att råda bot på det. Cecilia Lindgren forskar om barns villkor vid Linköpings universitet, och har studerat adoptioner. När lagstiftningen var ny hade man så kallade svaga adoptioner, vilket innebar att barnet kunde ärva sina adoptivföräldrar men inte föräldrarnas släktingar, och att adoptionen kunde upphävas om adoptivföräldrarna inte skötta sina åtaganden på ett bra sätt. I början såg man det också som en självklarhet att barnet skulle ha fortsatt koppling till sin biologiska familj. Med tiden ändrade sig dock synen på adoptioner. På 1950-talet tyckte man att det viktiga var den nya familjen, och ville att alla band med den biologiska familjen skulle klippas. På så sätt skulle en ny ”riktig” familj kunna bildas. Vid den här tiden hade också inställningen till de adopterade barnen ändrats, nu menade man att de kunde vara ett potentiellt problem. Därför infördes en regel som sa att om det inom fem år efter adoptionen upptäcktes att barnen haft en medfödd skada eller liknande, så kunde adoptionen hävas. De allra flesta adoptioner har lämnat efter sig utlåtanden både om de biologiska och adoptionsföräldrarna, och för adoptioner som genomfördes före 1950 kan det finnas utlåtanden att hämta i arkiven. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
1/18/202124 minutes, 9 seconds
Episode Artwork

Hyperinflationen gjorde Max barskrapad

Schweizaren Max Lang flyttade till Afrika i början av 1920-talet för att slippa bli präst. Han arbetade för en tysk firma men allt han tjänat blev värdelöst under resan hem då hyperinflationen slog till. Sten Lang i Örebro har schweiziska rötter och har tagit reda på sin farfars historia.  Farfar hette Max Lang och föddes 1890. När han växte upp ville hans mor att han skulle bli präst, men Max ville annorlunda, och så fort han fyllt 21 och var myndig gav han sig iväg hemifrån. Max kunde många språk, bland annat portugisiska, vilket var en fördel när han hamnade i nuvarande Mocambique som då var en portugisisk koloni som hette portugisiska Östafrika. Där fick han arbete på en tysk import- och exportfirma. Jobbet gick bra, Max uppskattades för sitt det han gjorde, problemen kom först 1914 då första världskriget bröt ut. Portugal och Tyskland hamnade i strider om sina respektive kolonier i Afrika, och Portugal konfiskerade tysk egendom både i Portugal och i kolonierna. Ägarna till firman där Max arbetade kom då på idén att skriva över firman på den unge, i kriget neutrale, schweizaren. Så blev det, och när kriget var slut tackade de genom att göra Max till delägare i firman. Som delägare fick han ny status, en som innebar att han måste gifta sig. Max for hem till Schweiz och fann Marie, som han snabbt äktade. De bodde i staden Lourenzo Marques, som idag heter Maputo, och gjorde bra affärer. Men efter några år blev Marie och deras äldste son sjuka i malaria, och paret valde att flytta hem till Europa. Max köptes ut ur firman, han fick betalt i tysk valuta, pengar som han tog med sig i en kappsäck på båtresan hem. När de väl var framme i Genua förstod de snart att pengarna de hade fått med sig blivit helt värdelösa under resan. Hyperinflationen hade slagit till i Tyskland och pengarna i kappsäcken var knappt värda pappret. Utblottade fick de telegrafera efter hjälp hemifrån Schweiz, och väl hemma igen fick Max börja om med två tomma händer. En sak som han lämnade efter sig till familjen var tanken på språkkunnighet som en nyckel till framgång. ”Kan man språk, så klarar man sig” lär Max ha sagt till dem.Den tyska hyperinflationen berodde till stor del på utgången av det första världskriget där Tyskland fick betala ett stort krigsskadestånd till segermakterna. I ett desperat försök att rädda ekonomin tryckte Tyskland mer sedlar vilket resulterade i en extrem inflation och därmed minskade pengarnas värde.Lena Andersson-Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet berättar att folk använde sedlarna för att tapetsera väggar eller till och med som toalettpapper eftersom det var billigare än att faktiskt köpa nytt papper. Sverige hade visserligen stått utanför första världskriget men drabbades ändå av ekonomisk nedgång. Om man i sin släktforskning stöter på någon som gjort konkurs finns det möjlighet att gå in i speciella konkursregister, säger Lena Andersson-Skog. Släktforskarföreningen DIS, Föreningen för datorhjälp i släktforskningen, har en användbar sida för den som vill söka i konkursregistren. DIS tipssida med sökvägar om konkurser Programmet är gjort avElisabeth Renström, Jonatan Stålhös och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik [email protected]
1/11/202124 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Hustrun Ingeborg dränkte sina barn

En vårddag 1929 gick världen i kras för Ingeborg och Artur. Ingeborg tappade all förankring till verkligheten och gjorde det otänkbara. Innan dagen tagit slut hade deras tre små barn mist livet. Den där dagen en vecka före påsk skulle Artur arbeta i skogen tillsammans med sin bror. På Ingeborgs schema stod att hon först skulle tvätta och därefter baka till ett planerat föreningsmöte. Innan Artur gick iväg hjälpte han Ingeborg att ta in och fylla det stora bykkaret med vatten.Efter en stund i skogen upptäckte Arturs bror att han glömt sitt fickur hemma, så han vände tillbaka. När han kom innanför dörren var det egendomligt tyst, ingenting hördes av de tre barnen, som var ett, tre och fem år gamla. Han fann Ingeborg i köket där hon satt med huvudet i händerna. Och han fann de tre barnen som alla var döda, dränkta i tvättbaljan. Ingeborg blev sinnesundersökt och straffriförklarad, hon hamnade på Restads sjukhus i Vänersborg. Därifrån skrev hon brev hem till Artur, de breven blev en viktig källa för Maria Bouroncle i Göteborg som har letat rätt på alla detaljer om händelserna, och samlat dem i en bok "Det kom för mig i en hast". Maria är barnbarn till Ingeborgs syster.Ingeborg och Artur skiljde sig, och när Ingeborg blev försöksutskriven bodde hon först hemma hos sina föräldrar, bara ett stenkast från Artur, senare flyttade hon till sin syster. Hon verkar ha blivit tolererad och accepterad i byn, där hon deltog i syföreningar och andra sociala sammanhang.Artur gifte om sig, men fick aldrig några fler barn. Däremot tog han och hans nya fru hand om ett krigsbarn från Finland som fick ett kärleksfullt hem i Vesene.När vi pratar om dödligt våld i historien har föreställningen tidigare varit att män stått för de flesta brotten. Men nu visar ny forskning att kvinnor under slutet av 1800-talet faktiskt var i majoritet när det gällde våldsbrott med dödlig utgång. Forskarna Marie Eriksson, historiker och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö, och Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet, har gått igenom mängder av hovrättsdomar, böteslängder och rådhusrättsprotokoll och skrivit boken "Ilska desperation och lömska försåt - våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige". Barnamorden hade under flera hundra år en egen lagstiftning som inte räknades in bland de andra våldsbrotten. Därför har det sett ut som om kvinnor inte utövat så mycket våld som de faktiskt har. I studien har Roddy och Marie sett att kvinnor, förutom våld mot sina nyfödda barn, utövade dödligt våld mot till exempel sina makar, fästmän, kärlekskonkurrenter, svärföräldrar, vuxna barn, svågrar och svärdöttrar. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Erika Libeck [email protected]
1/4/202125 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Smeden Anders död - olycka eller inte?

Anders kom aldrig hem till middagen den där januarikvällen 1787. Först två månader senare hittades hans kropp i dammen. Änkan fick livslång pension ur Hammarkassan och levde ensam resten av sitt liv. Släktforskaren Hans Spennare började släktforska redan på 1970-talet och visar i filmen ovan hur han byggde sitt finurliga släktträd innan datorerna var vanliga i våra hem. (Klicka på pilen i mitten så startar den fyra minuter långa filmen.) När Hans Spennare hittade domstolshandlingar om sin anfader Anders Johansson Spennares död synliggjordes en sorglig och sedan länge glömd händelse från slutet av 1700-talet. Hammarsmeden Anders Spennare var 31 år när han en sen januarikväll gick genom isen vid Svanå bruk. Först dagen efter saknade arbetskamraterna honom. Efter två månader fann man kroppen som undersöktes av läkare och identifierades av Anders far och äldre bror. Utredningen kommer fram till att Anders inte avsiktligt tagit sitt liv utan drunknat, och med det får han begravas på kyrkogården. Den som begick ett mord eller tog sitt liv vid den tiden sågs som evigt förtappad och straffades bland annat genom att inte få en värdig begravning. Det gjordes därför noggranna utredningar när någon hittades död för att utesluta att personen inte bragt sig själv om livet. Änkan till Anders, Lisa Olofsdotter Skog, gifte aldrig om sig och fick bidrag livet ut från brukets Hammarkassa, en sorts pensionskassa. På bruken fanns ofta gemensamma fattig- och pensionskassor som kunde ha olika namn; Hammarsmedslådan eller Smedslådan var vanliga namn som släktforskare kan få syn på i till exempel gamla domstolsprotokoll. Pengarna i dessa gemensamma kassor kom från både arbetarna och bruksägarna, dels i form av frivilliga bidrag och dels från böter för olika förseelser. Pengarna i kassorna betalades ut som ålders- och änkepensioner, och kunde också hjälpa den smed som blivit sjuk eller skadad. Men det var inte bara på bruken som den här typen av kassor fanns berättar Karin Hassan Jansson, historiker vid Uppsala universitet. I framför allt städerna och i yrken som inte hade någon jordbruksjord att falla tillbaka på, bildade handelssocieteter liknande kassor för sina medlemmar. Bidragen från dessa kassor var inte tillräckliga för att försörja sig på, utan man utgick från att den som tog emot den här sortens hjälp också tog de arbeten och påhugg som stod till buds. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Tommy [email protected]
12/28/202024 minutes, 21 seconds
Episode Artwork

Betjänten Anders blev rik i England

Anders från Utanmyra blev först betjänt i Stockholm. Han fortsatte sen till London där han tjänade allt mäktigare män och gjorde sig en förmögenhet. I Sverige fanns lakejer som yrke under 1700-talet Dunder Anders Andersson föddes 1709, som son till en vanlig bonde och soldat. Hans livsöde har skapat många skrönor på det sätt som sker med människor vars liv avviker från det vanliga. Släktforskaren Karl Gunnar Söderdahl i Uppsala har lagt ner många timmar på att följa Anders liv i England på 1700-talet. Anders var tonåring när han började arbeta som betjänt hos greve Carl Gustaf Sparre i Stockholm. Han följde med till London när greven utsågs till svensk ambassadör i England. När Carl Gustaf Sparre sen åkte hem till Sverige stannade Anders kvar. Anders tog sig namnet Andrew Solinus i England och skaffade sig en akademisk musikutbildning. Han kom sedan att arbeta för allt rikare och mäktigare män. Den förste Lord Spencer, anfader till prinsessan Diana, var länge hans arbetsgivare. Hos Lord Spencer hade Andrew hand om ekonomin och han blev själv en förmögen man. Han skrev ett utförligt testamente där bröderna hemma i Sverige skulle få ärva, men det kom att dröja 33 år innan de fick ut några reda pengar – och då hade summan krympt högst avsevärt. Hans släktingar undrar ännu vad som hände med hans arv. Betjänter, eller lakejer, som de brukade kallas i Sverige var en yrkesgrupp som fanns här under en ganska kort tid. Långt nere i bergrummen där Stockholms Stadsarkiv förvarar sina handlingar träffar vi Mats Hayen som är historiker och forskningsledare vid arkivet och som studerat hushållen i Sverige mellan 1760-1830. Om man riktar ljuset på lakejen kan man få fram mänskliga historier. En av de lakejer som Mats Hayen studerat är Christopher Goltz (1746-1809). Han lämnades in på barnhem som sex-åring med helt okända föräldrar. Christopher arbetade sig sedan upp från dräng till lakej hos Kammarrådet Olof Elias Lagerheim i Gamla Stan. Men när Christopher ville gifta sig tvingades han att säga upp sig och kastades ned till samhällets botten där han arbetade som salpetersjudare fram till sin död. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
12/21/202026 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Grannarna Ivar och Nils slogs till döds

De två grannarna hade varit osams länge. Men i september 1816 brast det för dem båda och de slogs i flera timmar med nävar och tillhyggen. Nils dog av sina skador och Ivar dömdes till döden för mord. De båda skånska grannarna hamnade i gräl efter att Ivar Haraldsson fått en fönsterruta sönderslagen. Han var säker på att det var Nils Göransson som krossat rutan. En tidig morgon i september 1816 möts de båda männen på en havreåker och börjar slåss i ett långt och utdraget slagsmål, som inte slutar förrän Nils ligger död på marken. Släktforskaren Robert Andersson hittade rättegångsprotokollet och fick hjälp av sin goda vän Anna Emanuelsson att tyda den bitvis svårlästa texten. Anna har tidigare arbetat som forensiker, vilket betyder att hon har analyserat bevismaterial i moderna brottsutredningar, och hon slogs av hur stora likheter det finns mellan brottsutredningar nu och då. Vid den tid då det här utspelade sig följde man rättegångsförfarandet från 1734 års lag, vilket var den första lagen som gällde i hela Sverige och är också grunden till vår lagbok i dag. Det berättar Elsa Trolle Önnerfors som är docent i rättshistoria vid Lunds universitet. Det är stor skillnad i hur brottsutredningar genomfördes då jämfört med nu. Till exempel fanns det inga krav på att ha läst juridik för att få arbeta som och kalla sig advokat förr i tiden. Det fanns ett förslag att skriva in ett krav på juridisk utbildning för rättegångsombud i 1734 års lag. Men det förslaget gick inte igenom då det inte fanns möjlighet till advokater utanför de större städerna. En längre intervju med Elsa Trolle Önnerfors om skillnader och likheter i rättegångsförfarandet förr och nu finns att lyssna till nedan. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
12/14/202024 minutes, 14 seconds
Episode Artwork

Dalkullan Greta blev kunglig amma

Livet för Greta förändrades dramatiskt när hon 1779 fick flytta till Kungliga slottet i Stockholm för att bli amma åt kronprins Gustav Adolf. Greta fick hög status till skillnad från de vanliga ammorna. När Gustav III och drottning Sofia Magdalena äntligen fick ett barn var det självklart att det skulle ha en amma. Kvinnor i de högre skikten ammade vid den här tiden inte sina egna barn. Greta Göransdotter från Stora Tuna i Dalarna blev den som kungahuset valde ut. Under ett drygt år fick Greta leva vid hovet och släktforskaren Malin Gustavsson har funnit många dokument som beskriver Gretas liv på Slottet. Greta blev rikligt belönad av kungaparet och när hon kom hem till sin familj kunde de flytta till en större gård och anställa tjänstefolk. Den vanliga amman var annars en ogift kvinna utan någon ekonomisk eller social trygghet. Att bli amma var ett vanligt sätt för kvinnor som fött utomäktenskapliga barn att betala för att få sina barn omhändertagna. Men för att bli godkänd som amma måste kvinnorna besiktigas. De skulle vara rena, gudfruktiga, fria från sjukdomar och ha mycket mjölk i brösten. Arkivarie Anna Tiberg Knutas på Stockholms Stadsarkiv lotsar runt bland de många handlingar som finns bevarade från barnhus, barnbördshus och Stockholms ammeanskaffningskontor. Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Malin [email protected]
12/7/202026 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Familjehemligheten – ny serie i P1

Vad händer när familjehemligheter avslöjas? Nu startar Gunilla Nordlund en ny serie i P1 och Släktband får en lillasyster. I serien Familjehemligheten möter hon människor som gjort en upptäckt som förändrar allt de trodde de visste om sig själva och sin familj. - Det kan vara omskakande nog att hitta hemligheter från länge sedan som kullkastar ens bild av släkten. Men när hemligheterna ligger nära i tid berör de ens egen identitet på ett helt annat sätt. Som när det plötsligt dyker upp en okänd far eller när det avslöjas att mormor hemlighållit sitt ursprung i hela sitt liv, säger Gunilla Nordlund. Medverkar i första avsnittet gör också Peter Sjölund, DNA släktforskare specialiserad på DNA-frågor. Familjehemlighetens hemsidaProgrammet sänds måndagar kl.11.04 Programmet är gjort av Gunilla NordlundProducent Ola Hemströ[email protected]
7/18/202055 seconds
Episode Artwork

Stor dramatik när Gustavs far kom hem till Sverige

Som femåring blev Gustav bortauktionerad när hans far inte kunde ta hand om honom. 15 år senare kom pappan hem från Amerika och i samma stund han satte foten på svensk mark föll han död ned. Programmet sändes första gången i december 2017 När vi idag hör talas om händelser från förr är det lätt att döma och tänka att människor då ibland hanterade situationer helt annorlunda än vad vi skulle göra idag. Men när man som till exempel släktforskare ger sig tid att ta reda på varför en person handlade som hon gjorde kan man i bästa fall förstå henne bättre. Birgitta Kulling i Uppsala visste att hennes farfar Gustav hade haft det svårt som liten, men det var först när hon fann sin fars efterlämnade släktforskning som hon insåg att hennes farfar Gustav hade blivit bortauktionerad och såld till lägstbjudande av sin egen far, när Gustav var bara fem år gammal. Birgitta blev bestört och bestämde sig för att själv släktforska. Gustav föräldrar Carl Conrad Nilsson och han mamma Hedvig var egentligen smålänningar men hade arrenderat en gård nära Färjestaden på Öland. Karl Konrad blev en betrodd man i socknen, han satt i fattigvårdsstyrelsen och han var nämndeman. Men efter ett par år med usla skördar runt 1880 kunde han inte längre betala arrendet och var tvungen att lämna gården. Carl Conrad blev istället förman på en stor gård, och från den positionen skulle han försöka betala av sina arrendeskulder. Familjen hade sedan förut sex pojkar, och 1881 föddes den sjunde, Gustav. Men strax efter att Gustav fötts drabbas familjen av nästa stora sorg när mamma Hedvig blev sjuk. - Hon började hosta och hacka, hon blev orkeslös och blek. Man dristade sig till att kalla på provinsialläkaren, som konstaterade att hon fått lungsot, berättar Birgitta Kulling, och fortsätter. - Lungsot är ju en långsam sjukdom så Hedvig blev sängliggande under lång tid. Hon blev bara sämre och sämre, men det blev ändå några år då Gustav fick ha sin mamma. Han hade hunnit fylla fem år när hon slutligen dog. Bara några dagar efter att Hedvig hade dött drabbar nästa olycka. Carl Conrad har gått i konkurs och det är dags för utmätning av skulderna. - Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna och allt vad de har. Carl Conrad hade haft kommunala uppdrag, men de blev han av med eftersom han gått i konkurs – en social nesa av stora mått. - Man kan ju tänka sig vilken situation Carl Conrad befann sig i – hans älskade hustru död, själv är han helt barskrapad ekonomiskt och därtill med stora skulder, och så har han sju pojkar att försörja. Karl Konrad måste tjäna pengar och ser ingen annan möjlighet än att ta sig till Amerika. En av hans söner får följa med honom dit. De två äldsta har gått ur läroverket och klarar sig redan själva, och tre av barnen tas om hand av en moster till dem. Kvar blir femåringen Gustav, som nu bortauktioneras till lägstbjudande i socknen. Han hamnar hos en familj som har en dotter som är på dagen lika gammal som Gustav är. De är nog snälla mot Gustav, men livet blev ändå inte lätt. - De sista åren av sitt liv brukade Gustav prata med min pappa om hur det hade varit för honom den där tiden, om hur hemskt det var att vara ett hjon som fick sitta längst ner vid bordet. Han berättade om en stor järnnyckel som gick till den kammare uppe på vinden som han fick bo i. - Gustav pratade inte om att han blivit bortauktionerad förrän de sista åren av sitt liv, det var en förborgad hemlighet i familjen att det hade skett.  Vi förstod alla att det hade hänt något ledsamt i farfars liv när han var liten, men vi fick aldrig veta vad det var som hade hänt. Han förträngde nog det så mycket han kunde och berättade först de sista åren. Gustavs fosterföräldrar hoppades sannolikt att han skulle växa upp och bli stark, så att han kunde fortsätta som dräng på deras gård. Men Gustav var inget drängämne. Han var liten och spenslig och en riktig drömmare. Hans stora glädje blev att tillsammans med sin fostersyster trava iväg till skolan. - Gustav älskade skolan och sin fröken. Jag har hittat hans betyg och de var fantastiskt fina. De slutade ju skolan vid tolv års ålder och då skulle han ju blivit dräng på fosterfamiljens gård, men det var ingenting Gustav ville, han ville läsa vidare och ta studenten. Dessutom var han liten och klen till växten. - Han hade nog inte blivit någon vidare bra dräng, han passade inte alls till det, säger Birgitta Kulling. Gustavs lärarinna visste ju förstås att pojken hade talang för studier, och Birgitta vill gärna tro att lärarinnan försökte hjälpa honom att läsa vidare. För när den reguljära skolan var klar och Gustav var 12 år, tog Gustav kontakt med sin äldre bror Henrik som numer bodde i Jönköping. Henrik hade blivit en stadgad och ganska välbärgad man, som var gift, drev en framgångsrik tobakshandel och bodde i en fin våning. Henrik bestämde sig för att hjälpa sin lillebror, men det fanns vissa förbehåll. - Gustav fick inte bo hos Henrik och hans hustru, utan i en vindskupa ovanpå tobaksaffären. Henrik betalade terminsavgifterna på läroverket, men Gustav fick jobba i affären varje dag efter skolan. Käre broder Henrik, Jag äger en god hälsa och mår bra. Som jag ser i ditt brev så har du tagit Gustav till dig. Ja, käre Henrik jag vet inte vad det skulle blivit av småpojkarna om det inte hade varit för att du har hjulpit dem. De måtte vara tacksamma emot dig samt far och oss allesammans. Det kan jag nog tro, att det kostar dig mycket pengar. Det visar att du är godhjärtad samt tager försorg om dina bröder. Det här brevet kom till Henrik i september 1893. Det var skrivet av den bror som följde med pappa Carl Conrad till Amerika. Och visst tog Henrik hand om det ekonomiska, men så värst mycket familjeliv bjöd han inte på. Det blev istället en annan familj som kom att innebära trygghet för Gustav. Det bodde en apotekaränka i staden, Ingeborg Karlsson, och hon öppnade sitt hem för Gustav. - De fastnade för varandra, så han blev en slags familjemedlem hos henne. Hon var egentligen en vilt främmande människa, men en kvinna med ett stort och varmt hjärta. På hösten 1901 har Gustav bara en dryg termin kvar till sin studentexamen. Då meddelar plötsligt pappan att han tänker komma hem. För första gången på 15 år ska han och sönerna träffas igen. Han är sjuk sedan en tid tillbaka men skriver hem när han kommit till England. Kära Henrik Signe och GustavJag ämnar mig i nästa vecka vidare till Sverige och jag kommer till Göteborg på Amerikalinjen. Jag träffar Anders där, och sedan vill jag se eder i Jönköping. Jag önskar så att se eder alla! Saknade av er fader Charles C Nilsson Karl Konrad, som numer kallar sig Charles har lånat 100 dollar av sin amerikanske son för att ha råd att åka hem, och den 22 november 1901 skulle han äntligen anlända. Och Gustav gladde sig mycket. - Han har fått höra genom Henrik, som väl var den som hade kontakten med pappan, att pappan äntligen skulle få komma hem efter femton år, säger Birgitta Kulling. - Carl Conrad hade varit sjuk på överfärden, men till sist så kommer han ändå med lastaren Rollo till Göteborgs hamn, men i samma ögonblick som han sätter foten på svensk mark, så faller han död ner. I polisprotokollet har Birgitta sett hur Carl Conrad bars iväg från kajen in till ett skjul av några hamnarbetare, och hur läkare kom och konstaterade att han avlidit. - Så istället för julfirande med familjen så blev det alltså begravning, konstaterar Birgitta Kulling. Hennes sökande efter farfar Gustavs historia började ju med stor ilska över hur hans far kunde lämna bort sin lille pojke till främmande människor. Men när hon nu vet om alla sorger och bedrövligheter som drabbade Carl Conrad, så ser hon lite annorlunda på alltihop. - Jag har försonat mig med honom, vad kunde han ha gjort annorlunda? Mycket vardagsdramatik i polisprotokollen Som vi hörde hittade Birgitta Kulling detaljerade uppgifter om hur det gick till när Gustavs pappa Carl Conrad föll ned död på kajen i Göteborgs hamn. De uppgifterna hittade Birgitta framförallt i polisprotokollet som upprättades på platsen. Just polisprotokoll är en källa som kan ge mycket kunskap om händelser, och då inte bara om brott utan där finns all möjlig vardagsdramatik beskriven. På Landsarkivet i Östersund arbetar Jim Hedlund som arkivpedagog och Carita Rösler som 1:e arkivarie. De har plockat fram flera exempel på sånt man kan hitta i polisens arkiv. Och vi börjar med att titta på några handlingar från Landsfiskalernas - Vi har plockat fram material som till exempel rör fattigvård, och det här är från Rödöns länsmansdistrikts arkiv där vi bland annat har fattigvårdsmål. Här finns nedtecknat om personer som behövt fattigvårds understöd av olika slag ute i socknarna och länsmännen har varit inblandade i att protokollföra varför de behöver understödet, berättar Carita Rösler. Ett exempel som Carita tar fram rör en arbetare som det var mycket svårt att komma till rätta med. - När man går in i de här lite noggrannare så kan man få mycket detaljer om hur de levt, som här där det står att han vandrat omkring i olika socknar i Jämtlands län. Så det är mycket av en livsberättelse i dessa korta brottsstycken. Är det då många släktforskare som hittar till de här handlingarna. Carita skrattar och tror det kanske bara är en promille och dessutom finns inte handlingarna scannade. - Sen tänker man kanske inte på de olika roller som poliserna haft, att det inte bara gällt brott. Förutom det här fattigvårdsmålet har Carita och Jimmy lagt fram många på handlingar som berättar om händelser där polisen varit inkopplad. Där finns protokoll över borgerliga vigslar, handlingar som rör upplåtande av jord inför flottleder, kontroll av gästgiverier och kontroll av vikter och mått hos handlare och affärsidkare runt om i Jämtland. Och där finns också journaler med noggrant förda tabeller över personer som kallats till rådhusrätten för fylleri, förfalskningar, djurplågeri, förskingringar, bedrägerier, kvacksalveri och innehav av hembränt brännvin. Och bland allt detta tar arkivpedagogen Jim Hedlund fram ett maskinskrivet ark. - Det här är en rapport från Östersunds stadsfiskal, poliskonstapel Skoglund, från andra världskriget och en händelse från Östersunds centralstation 1941. De så kallade tysktågen med soldater stannade till här i Östersund på stationen. Ofta drog det till sig nyfiket folk och unga kvinnor, berättar Jim Hedlund. Och i det här fallet uppstår ett litet snöbollskrig mellan soldaterna och de unga kvinnorna. Undertecknad, vilken tisdagen den 16 december 1941 mellan kl 19.00-20.00 uppehöll sig vid järnvägstationen i Östersund för bevakning av "Tysktåg", får härmed omtala följande:Det hade samlats några damer på Strandgatan som stod och tittade på tyskarna. En tysk officer uppmanade och uppeggade några tyska soldater att "gå till anfall" mot damerna med snöbollar, varför en styrka på omkring 10 á 12 man gjorde en framryckning över spåren upp till Strandgatan mot damerna.Posten som bevakade området gjorde inget åt saken. Jag ropade "halt" och mannarna drog sig till tillbaka.Ungefär 15 minuter efter denna händelse vinkade en dam med en papperslapp uppe på Strandgatan och en tysk soldat begav sig springande upp till henne trots mina "halt-rop". Posten gjorde inget något för att förhindra mannen när han sprang upp, men sedan när mannen var på väg ned mot tåget tog posten av honom papperslappen och det var skrivit damens namn och adress.I samma stund fick jag avlösning av konstapel Friman och jag klättrade över staketet och anropade damen som hade lämnat papperslappen och frågade henne vad hon menade med detta.Hon svarade att hon bara ville lämna sin adress i hopp om att sedermera få svar från honom. Jag talade om för henne hur farligt det var att lämna meddelande eller dylikt till utländska soldater. Flickan grät och bad om förlåtelse och lovade att aldrig göra om det, men jag svarade att jag inte kunde bestämma i det fallet utan att det måste gå vidare till Stadsfiskalens kännedom.B SkoglundÖstersund den 17 december 1941 - Min mor berättade om det här fenomenet. Hon sa bland annat att de svenska som vaktade tåget såg ut som en säck potatis jämfört med soldaterna, berättar Jim Hedman. I arkivet finns många fler dokument som rör andra världskriget. Bland annat finns en liggare från Frostvikens landsfiskalsdistrikt som listat de flyktingar som kom över gränsen från Norge mot Jämtland. Där har man prydligt skrivit nedden resandes fullständiga namn som det står, dess nationalitet, födelseort och mycket annat. Jim tar fram och visar några exempel från de ca 17 000 som kom över gränsen här i Jämtland. Den 10 oktober 1944 inkom meddelande från tullen i Vågen att två norska flyktingar inkommit till riket över Vågen.Gingo till fots från Skorovas vid åttatiden på söndagmorgonen, söder om Tunsjön, och till svenska gränsen. Kommo till Vågen vid sextiden den 9 oktober där de blevo omhändertagna av tullpersonalen.Vid förhör meddelade de följande om sig själva och om flykten;Olaus Bolgvåg född 9 december 1899 i Kristiansund, Norge. Har ej för brott varit straffad, Tillhör inget politiskt parti.Einar Oscar Olsson född 23 juni 1918 i Bayonne New York USA samt hemmahörande i Oslo. Har ej varit för brott åtalad eller straffad. Hyser ej kommunistiska eller nazistiska synpunkter. Tillhör inget politiskt parti. Orsak till flykten: Arbetet skulle nedläggas och var då rädd att bli tvångkommenderad på något krigsviktigt företag av tyskarna.  I de här handlingarna finns naturligtvis mycket tragik och sorg. En händelse från Hammerdal 1891 har gripit tag i Jim och Karita lite extra. - Det här är ett lite sorgligt ärende, för i en liten by har en bonde som plöjt sin åker fått syn på ett skelett som ligger under några stenar. Polisen tillkallas och det har gjorts en jättefin liten karta som visar ladugårdar och sjöar och kroppen som ligger under röset. Jim läser ur rapporten och där framkommer att den dödade var en, som den tiden uttryckte det, "en kringstrykande zigenare eller så kallad tattare" som blivit mördad. Men ingen saknar den döde, målet lades ned och kroppen lämnades till bårhuset. Jim tänker att det tyvärr var så här det såg ut vid den tiden. Och att det hade blivit helt annat om de sett att han inte var rom. Då hade det kanske blivit mer undersökningar kring dödsfallet. Längre ner på sidan finns ett extra ljudspår från ett tidigare program där Björn Furuhagen, historiker vid Uppsala universitet, berättar om hur polisväsendet i Sverige växte fram. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Blomberg och Lennart [email protected]
2/3/202024 minutes, 7 seconds
Episode Artwork

Krig och konflikter drev Gerda på ständig flykt

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. Programmet sändes första gången i december 2017 I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö.Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet.Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två.- Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade ”Döda dem!” men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte. När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder – Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en ”förhatlig balttysk”, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning.- Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för ”arisk rensning”. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ”ariskt renrasiga”. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog ”examen” som ”ariskt renrasig ” i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är ”Ingen”, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg.- Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de ”demokratisk” som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er.Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget.Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet – dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erica Dahlgren och Erika [email protected]
1/27/202024 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Johanna sålde gården till sonen och blev satt på undantag

Johanna Andersson hoppades att äldste sonen skulle ta hand om henne när hon blev gammal. Han fick köpa familjens hemman billigt men sålde det snabbt vidare och Johanna blev satt på undantag. Johanna föddes 1838 i den lilla byn Mo i Nordmalingstrakten i Västerbotten. Hon blev tidigt föräldralös och växte upp hos en morbror som lät henne jobba hårt. Som vuxen träffade hon Erik som hon fick tolv barn med. De arbetade hårt för att trygga sin ålderdom och köpte så småningom ett hemman. Där skulle hon sluta sina dagar, men när sonen August sålde hemmanet vidare kom nya människor att bo på gården och hon själv blev hänvisad att leva på "födoråd" dvs på undantag. Den som inte blev omhändertagen av sin familj blev socknens ansvar. Under 1800-talet dignade många socknar under trycket av den stora fattigdom som rådde. Fattigvården löstes på olika sätt i olika delar av landet, berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstads universitet. På vissa platser byggdes fattighus, på andra blev den fattige tvingad att gå runt på "rote" då de fick bo på olika gårdar under begränsad tid. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Karin Grö[email protected]
1/20/202024 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Valfrid kallades 14-dagarsamerikanen

Valfrid Israelsson fick hjälp av sina syskon att ta sig till Amerika 1912. Men där blev han snart arbetslös och hade dessutom svårt med engelskan. Han vände hem igen och kallades 14-dagarsamerikanen. Läs brevet många gånger så att du kommer ihåg allt vad jag har talat om Ett av Valfrids syskon i Amerika förklarar noggrant hur Valfrid ska ta sig till Amerika på bästa sätt. Frida Larsson i Emmaboda hade ofta hört talas om sin morfars far Valfrid, och när hon hittade gamla brev som Valfrid och hans syskon skrivit till varandra blev bilden av vad som hänt tydligare. Valfrid kom fram lyckligt och väl, men sedan gick det sämre. Utan jobb och pengar tog han sig snart hem till Småland igen, och levde resten av sitt liv i och av föräldrarnas lilla torpstuga. Men amerikaresan lämnade i alla fall ett litet spår, för Valfrid brukade krydda sitt tal med en och annan engelsk glosa som ”Hallo” och ”Goodbye”. Icke på årtionden har något utvandrarefartyg gått direkt från Sverige till Amerika Emigrationsutredningen 1908 Det har tidigare varit relativt okänt, till och med för den stora Emigrationsutredningen, att det under en kort period på 1890-talet fanns direktresor från Skandinavien till Nordamerika. Det säger Kalle Johansson som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet Göteborg och som har gått igenom arkivmaterial för rederiet.  Emigrationsutredningen 1907-1913 Kalle Johansson har skrivit om Scandia-linjen i forskningsantologin Göteborgs-Emigranten 8 (Göteborg 2019). Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Henrik [email protected]
1/13/202024 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Elin lämnade bort alla sina barn till deras fäder

Elin fick tolv barn med fyra män. Flera gånger lämnade hon bort sina barn till deras fäder när hon träffade en ny man. 1800-tals pappan tog mycket större del i barnens liv än vi tidigare trott. Elin Nyström föddes 1865 i Åbo och fick sitt första barn när hon var 19 år. När hon träffade den 23 år äldre skepparen Gustav Mattson fick hon ytterligare två barn. Elin och Gustav gifte sig aldrig utan Elin och barnen bodde i en lägenhet för sig själv i staden. När Elin träffade en ny man lämnades barnen till Gustav. Senare kom hon att lämna även den nye mannen och därmed också sina barn. Hon slutade sina år i Stockholm endast 48 år gammal och med minst tolv födslar bakom sig. Tomas Berglund har forskat om hur fäder såg på sitt faderskap under 1800-talet. Han har funnit en omvårdande och omhändertagande far. Det var inte så stor skillnad att vara far eller mor, det viktiga var att man var förälder, säger historieforskaren vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åströ[email protected]
1/6/202024 minutes, 32 seconds
Episode Artwork

Djuren drogs in i grannfejden mellan Per och Anders Peter

Under många år pågick ett lågintensivt gräl mellan de två grannarna på Öland. När Per till sist band fast Anders Peters häst var måttet rågat. Djuren var livsviktiga i bondesamhället. Lisbeth Bondesson har forskat om sin farfars farfar Anders Peter Persson som dömdes till ett års straffarbete 1891 efter att ha råkat i slagsmål med sin granne, torparen och undantagsmannen Per Mikkelsson. Slagsmålet slutade så illa att Mikkelsson dog efter en kort tid. Det här grälet var kulmen på en evighetslång konflikt och utlöstes av att Mikkelsson tjudrade fast Anders Peters hästar på ett plågsamt sätt. Tidigare hade han släppt in Anders Peters kor på rågåkern som Anders Peter skulle försörja sin familj med. Korna var livsviktiga i det gamla Sverige. Agrarhistorikern Carin Martiin vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, har studerat mängder av bouppteckningar och konstaterar att i stort sett alla hushåll hade en ko, oavsett hur fattiga de var eller om de hade någon mark. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Tommy Engman och Patrik Paulsson [email protected]
12/30/201924 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Anna Matilda gick med sina åtta barn längs vägarna i 25 år

När Anna Matilda var tio år förlorade familjen sin gård. Efter det var hon skriven som "obefintlig" i kyrkböckerna under en stor del av sitt liv och hamnade utanför samhällets kontroll. Släktforskaren Gunnel Ferm i Kungälv har lagt ned mycket tid på att försöka spåra sin farmors moster Anna Matilda Nilsdotter. Anna Matildas historia börjar i Sunne i Värmland. Där föddes hon in i en familj som levde på en välmående gård, men när hon var runt tio år hände något som gjorde att familjen tvingades flytta. Anna Matilda kom aldrig mer att se sitt barndomshem. Hon gav sig iväg på en vandring som skulle komma att ta 25 år och under tiden födde hon barn efter barn. Deras födelsenotiser blev de enda spår som finns kvar idag efter den långa resan. Att en person försvann från sin hemsocken och hamnade i listan över obefintliga var inte så ovanligt vid den tid då Anna Matilda levde. Men hon är är ändå ovanlig eftersom hon står som obefintlig så länge, trots att det gång på gång kommer meddelanden från andra socknar om att hon fött barn där. Det berättar Maja Dahlqvist som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet i Uppsala och som har tittat på hur kyrkobokföringen såg ut i Anna Matildas fall. Att personer likt Anna Matildas barn faktiskt föddes in i obefintlighetsboken har Maja Dahlqvist inte sett tidigare. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströ[email protected]
12/23/201924 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Lucia växte upp i skuggan av sin fars brott

När Lucia var tio år dömdes hennes far för tidelag. När hon var 20 blev hon änka efter en veckas äktenskap. När hon blev 30 träffade hon en rysk soldat och livet lugnade äntligen ner sig. Lucias pappa dömdes för tidelag sedan hans fru anmält honom. Hon hade fått grannarna att spionera på honom i ladugården. Han dömdes till att sitta på fästning resten av sitt liv och Lucia såg honom aldrig mer. När Lucia var 20 år, 1801, gifte hon sig med en jämtländsk dragon. Men efter bara en vecka gick han genom isen och drunknade. Hon blev då tvungen att flytta hem till sin mamma där det lilla barnet föddes. Efter ytterligare tio år träffade hon en ny man, en ryss som kommit till Jämtland efter 1808-1809 års. Och då kunde Lucia äntligen bilda familj i lugn och ro. Lars Ericson Wolke är historiker vid Försvarshögskolan. Han säger att det är svårt att säkert veta om Lucias ryske man Romanov Pevinoff var krigsfånge eller desertör. Men han säger också att man med mycket envishet och stor tur kan spåra ryska fångars ursprung i svenska och ryska krigsarkiv. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströ[email protected]
12/16/201924 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Sjuårige Ernst såg familjen vräkas från sin bostad

Mitt under den pågående Norbergsstrejken 1892 vräktes 50 familjer från sina hem när fäderna vägrade skriva på för lägre löner. Ernst såg på när poliserna slängde ut allt hans familj ägde på backen. I gamla tider var det vanligt att den som fick en anställning också fick flytta in i en bostad som ägdes av arbetsgivaren och att hyran sen drogs av från lönen. Det här systemet innebar att arbetsgivarna hade ett starkt vapen mot de arbetare som organiserade sig och strejkade för bättre villkor. Men vapnet var så starkt att det slog tillbaka mot arbetsgivarna.Christina Ohlsson i Malå fick i sin barndom höra om den dramatiska vräkningen från sin morfar Ernst Andersson. Pappan tvingades långt bort för att söka nytt arbete. Han tog sig till Malmberget i Norrbotten medan resten av familjen blev inhysta hos grannar och släktingar i Norbergstrakten. Innan familjen kunde återförenas förolyckades ett av Ernst syskon när han gick genom isen. Maths Isacson som är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Han har sett hur vräkningarna av strejkande arbetare och deras familjer blev en stor symbolisk fråga i arbetsmarknadskonflikter från slutet av 1800-talet och framåt. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
12/9/201924 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Karl Gustaf och Sune sattes på hem för vanartiga barn

Folåsa räddningshem och skyddshemmet Vrångsholmen var två institutioner som tog emot vanartiga gossar. Bestraffningar och rymningar var vanliga och med tiden växte kritiken mot hemmen. Föräldralöse Karl Gustaf var elva år när han placerades på Folåsa räddningshem i Östergötland för att han struntade i skolan och istället drömde sig bort ute i skogen. Han rymde upprepade gånger men hämtades varje gång tillbaka. När Karl Gustaf blev vuxen ordnade hans liv ändå upp sig, berättar släktforskaren Jörgen Pettersson, som funnit spåren av sin farmors farfar i arkiven. Ett annan av de många barn som placerades på skyddshem var Sune som var nio år när han sattes på Vrångsholmen i norra Bohuslän. Tillvaron där var hård och kärlekslös med isoleringsstraff och aga som självklara ingredienser. Bengt Franzén har forskat om barnen och hittat många dokument på Regionarkivet i Göteborg. Där fann han dokument som visade hur en lärare fick sparken för att han försökt trösta en ledsen elev. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Å[email protected]
12/2/201924 minutes, 33 seconds
Episode Artwork

Beatas hårda liv passade inte in i släktberättelsen

Beata valde gång på gång att leva med män som rörde sig i samhällets marginal. När hon ville skilja sig från sin förste man tog hon hjälp av prästen som skrev en fördömande karaktärsbeskrivning. När Svea på 1940-talet tog cykeln på tåget för att utforska sina, som hon trodde, "fina" skånska rötter hittade hon en verklighet som hon absolut inte ville kännas vid. Det var först när hennes sentida släkting Anders Lindberg tog vid, som historien om deras gemensamma anmoder Beata kom i dagen. Det visade sig vara en historia som inrymde slagsmål, fylleri och mord. Beata, som föddes i slutet av 1700-talet, lyckades mot alla odds få igenom en skilsmässa inte minst tack vare socknens kyrkoherde som skrev ett intyg som vittnade om hennes mans förfärliga karaktär. På Landsarkivet i Vadstena träffar vi Claes Westling som tagit fram några av de många karaktärsintyg som präster skrev om sina sockenmedlemmar. De var inte alltid så vänligt hållna... Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson, Tommy Engman och Lena [email protected]
11/25/201924 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

När Fredrika dömdes för barnamord grävdes hennes döde man upp

Fredrika vågade inte berätta för sin nye man att hon var gravid med en annan man när de gifte sig. När hon sen tog livet av det nyfödda barnet misstänktes hon också för att dödat sin förste man. När Fredrika Johannesdotter f 1826 stod inför rätta för mordet på sitt barn 1856 tyckte omgivningen att hon uppträdde lite väl kyligt och ryktena började att gå. Hennes förste man hade dött hastigt i unga år. Var det verkligen en naturlig död? Av den anledningen grävdes mannens kvarlevor upp efter fyra år i jorden och en rättsmedicinsk obduktion genomfördes. Berättelsen om Fredrikas liv fann Alf Lindblad i Lidköping när han och hans hustru Ann-Chatrine forskade om en annan släkting från Forserums socken.  Rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors berättar om regelverket runt rättsmedicinska obduktioner i gamla tider. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson och Tommy [email protected]
11/18/201924 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Kristians fattiga start i en halländsk ryggåsstuga

Programmet som öppnar arkiven och journalerna och hittar släkten. När vi idag ser gamla torparstugor från 1800-talet kan vi förledas och tro att livet i dem var pittoreskt och vackert. Men de som levde där i gamla tider slet med dragiga väggar och stampade jordgolv, trängsel och svårigheter att hålla rent. Torparna låg långt ner på samhällets klasstrappa och det var ingen lätt sak att ta sig upp därifrån. Men de som gjorde det var framförallt pojkar som hade lätt för sig i skolan och som fick hjälp att studera vidare, till präst. En av dom var Kristian Torin från Snöstorp utanför Halmstad. På äldre dar skrev han ner sina barndomsminnen, dels i dagböcker och dels i en bok som han skrev för sin enda dotter. Kritians anteckningar utgör unika dokument över det livet fattiga människor levde i mitten av 1800-talet- om hur husen såg ut, vilken mat som ställdes på bordet och hur det var med kläderna på kroppen. Kristians sonson son Göran Torin som bor i Skattungbyn i Dalarna tillsammans med sina labradorer och har samlat ihop alla anteckningar från sin farfars-fars i en bok. Kristian Torins barndom - Han föddes i en ryggåsstuga utanför Halmstad på ett litet torp som löd under ett större gods som hette Arlösa, berättar Göran Torin. En ryggåsstuga, det är beteckningen på de väldigt enkla torpstugor som inte hade några innertak. Oftast bestod stugan av ett enda rum och i riktigt gamla tider hade den sällan några ljusinsläpp i form av fönster. - Den som Kristian föddes i hade bara ett fönster på taket, så det måste ha varit väldigt mörkt därinne. Det enda ljus de hade det var elden och en ”stickekäring”, en ställning som man satte en trästicka i som man antände när man behövde lite extraljus om man till exempel skulle sy nåt. Golvet var bara ett stampat jordgolv. Kristian föddes 1837 och var den yngste sonen till torparen Johannes Torin och hans andra fru Anna.  Johannes hade två flickor från sitt första äktenskap, och med Anna fick han ytterligare fem barn. Två av dem dog i späd ålder. Torparfamiljen skulle leva av vad den lilla jordlotten gav och det var inte mycket. Kristian berättar själv så här: Det var fattigt för mina föräldrar. Torpet var nämligen stort, men det bestod af oländig mark med tufvor, kärr och enebuskar.Grässlåttern var mycket fattig, så att på somliga ställen blef ej ett lass hö efter en flitig slåtterkarls dags arbete, fast det började klockan 3 eller 3.30 på morgonen. Under torra somrar förtorkades grödan, så att icke en enda kärfve kunde bindas av vårsäden, utan den måste räfsas ihop som gräs. Då blef det magert för både folk och kreatur. - Men de åt ju sovel också, mest fisk, säger Göran Torin. Kristian har berättat hur han och bröderna gick till en bäck och fångade laxöring, hur de satte ner fötterna för att hålla fast fisken och ibland var tvungna att dyka på huvudet för att hålla fast den. - Det kunde vara november och svinkallt och man kom hem dyblöt, men vad gjorde det när man kom hem med fisk! Då och då fick familjen också rester från herrgården, det kunde vara köttben eller fiskhuvuden. I sina nedtecknade minnen berättar Kristian Torin om livet som torparunge under tidigt artonhundratal, och mycket handlar om maten – inte så konstigt i en familj där varje dag innebar en kamp för överlevnad: Det var smått om matbitarna. Lite hafrebröd och potatis doppad i salt eller saltadt vatten utgjorde den vanliga frukosten. Bröd vankades dock icke alltid. Soppa af en näfve gryn, vatten, salt. Potatis och därtill ibland ett köttben eller ett sillhufvud  - sådana finge vi stundom på Herrgården -  detta var ofta middagsmålet, väl ofta med en bit hafrebröd.På sommaren kokades stundom kål af potatisblad, vatten, några gryn och salt. Och detta fick utgöra middag. Gröt af hafremjöl med litet mjölk utspädd med svag, svag, oftast sur dricka eller vatten utgjorde den vanliga kvällsmaten. Det var icke alltid som vi fingo alldeles så mycket av denna kost, som vi ville ha.En gång då jag bad mor om en bit bröd och fick till svar att jag icke kunde få, pekade jag på lillfingern och sade: ”Bara så pass som min lilla nagel.” Då vände mor bort ansiktet. Hon ville nog icke att jag skulle se tårana i hennes ögon. I den halländska karga jorden var havre det vanligaste sädesslaget bland småbruk och torpare. Här var det svårt att få skördar av korn eller råg. Så när Kristian får smaka rågbröd någon enstaka gång är det fest - Då blev han lyrisk – rågbröd som är så gott! Pappan hade prövat att så råg på en liten jordplätt och hade faktiskt lyckats, och då lovade han sin familj att de i fortsättningen skulle få rågbröd – det lovar jag! Rågbröd var en sällsynt gäst i vårt hem, det bestods egentligen blott om jul. Stundom bara under de själfva högtidsdagarne och emellan dem blandbröd av hafremjöl och något rågbröd. Ack, vad rågbrödet var godt!En gång, det var 1845, hade jag vid ett ärende till herregården fått ett stycke rågbröd. Det nändes jag icke äta för hastigt. Nej, jag afbet blott små bitar och tuggade länge på hvar. ”Ack om en finge äta så mycket sådant bröd som en ville”*Och så uppoffrade jag en bit och planterade den vid en tufva. Så talade jag om för sven, min bror, att jag så gjort, och snart skulle där växa rågbröd. Och han grusade obarmhärtigt mina förhoppningar. Han sade ”Din dumming, inte växer bröd, om aldrig så mycket sattes. - Han höll reda på platsen där han hade planterat sitt rågbröd, han har till och satt ut det på den karta han ritade över var olika hus låg står det på ett ställe: ”Här planterade jag rågbröd.” I sina nedtecknade minnen beskriver Kristian Torin också annat ur vardagen, som när han mot uttryckliga förbud snattar äpplen och körsbär, de som pappan annars plockar och säljer för att få en liten inkomst. Också kläderna på kroppen berättar han om. På fötterna nyttjades aldrig något så länge marken var bar för snö. Ja, vid barfrost under själva vintern hade vi naturligtvis något på fötterna. Men så snart marken i slutet av mars började bli bar, så – bort med håsor och träskor, och så var det att gå ”barfött” äfven om en och annan snödrifva låg i ens väg.Skjorta hade jag en tid icke mer än en. Därför måste jag vackert hålla mig i sängen när den skulle tvättas. På sängkläder var det icke heller överflöd. Sängarna voro väggfasta lådor utmed väggen. I den lades halm. Därpå en trasmatta. Och till att breda på sig en dyna. Nå, men lakan? Lakan! Nej, sådant överflöd kom väl aldrig i fråga. Kristian var duktig i skolan, han briljerade under husförhören och visste tidigt att han ville bli präst. Han fick hjälp att komma till Latinskolan Halmstad. Ett sätt att hjälpa fattiga studenter var att då och då ge dem ett ordentligt mål mat. - Han fick ju matdagar i Halmstad då han fick gå hem till folk och äta mat hos dem, berättar Göran Torin. Kristian var ju van att sitta ihop med pigor och drängar där han kände sig hemma. Men rektorn tyckte att Kristian behövde veta hur man för sig bland finare folk, där man åt med kniv och gaffel. - Det var en pärs faktiskt. Ack, om jag då fått vara utan mat hela dagen istället för att äta middag där. Jag hade aldrig förr ätit vid herrskapsbord. Där var mycken främmad.Gaffel hade jag knappast begagnat. Visst hade jag några år förut, då jag i sällskap med far sålt körsbär, lockat honom att köpa tre par knifvar och gafflar ”för att ha när främmadt kom” men intet hade jag gjort bruk av sådant där.’Och nu sitter jag mellan ett par fina fruar eller mamsell och ska äta med knif och gaffel. Till på köpet är jag vänsterhändt. Och til ytterligare råga är potatisen oskalad.Hvad jag är glad när middagen är öfver!” För att försörja sig under studietiden tog han massor med extrajobb. Han bar vatten och ved, och eldade i alla skolrummen. Han sopade och han gick med skolans tiggarbössa. Lite längre fram blev han privatlärare i fina familjer. Där blev han förskräckt över hur fint folk kunde slösa med tiden. En eftermiddag se´n gossen slutat sin läsning, kom han upp med en roman med hälsning från sin mamma, att den var mycket intressangt. Jag blef smått otålig men tittade på första sidan. "Nå, jag får och kasta en blick på andra sidan sidan, sedan så… Kvällsmaten är färdig!” Förvånad ser jag upp. Tre á fyra timmar hafva mig ovetande försvunnit medan jag bara ”tittat på några ord på nästa sida”, pigan har varit inne och bäddat min säng, och jag har icke sett henne. Jag var alldeles förvirrad och förskräckt. Jag slängde romanen under sängen, och där fanns hon väl när jag flyttat. Så började och slutade min romanläsning. Jag har intet minne af dess innehåll, men det var rusande. Gud vare tack att jag märkte det! Detta var min första och sista romanläsning. Under tiden som lärare hittade han också på ett fiffigt sätt att halvsula sina skor. Han hade stora hål i sulorna på sina skor, och vid något tillfälle stod han bredvid en väderkvarn som det droppade fett och smörja ifrån. Kristian märkte att den där röran bildade ett lager under skorna som tillsammans med smågrus bildade nya ”sulor”. - Han gick dit då och då för att ”halvsula” skorna, berättar Göran Torin. Kristian klarade sina studier, han hade ingen enkel väg till prästvigning men till sist så blev han ändå präst. Han hade två fasta arbeten i sitt liv, dels som präst och skollärare i Jonsered utanför Göteborg, och senare som kyrkoherde i Östad i nuvarande Lerums kommun. Kanske var det hans tuffa barndom som spelade roll, hans prästgärning kantades av en för tiden oerhört modern syn på både barnuppfostran och kvinnors roll i kyrkan. - Han gillade inte det här med aga, han slutade slå skolbarnen när han upptäckte att det inte ledde någonstans. På två prästmöten argumenterade också Kristian för att kvinnor visst kunde få läsa ur bibeln och andra texter. - Men det gillade inte de andra prästerna på mötet, de stampade i golvet för att visa sitt missnöje med detta. Men Kristian Torin stod på sig. Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916 och på olika vägar har den till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet. Torp och fastigheter i arkiven Kristian Torin skrev dagbok fram till sin död 1916. På olika vägar har hans minnen till sist hamnat på Göteborgs landsarkiv, en dagbok som gör att vi idag kan veta mer om livet för fattiga torparfamiljer under 1800-talet. Det är många som idag vill veta hur det såg ut i de stugor som deras anfäder en gång bodde i och ibland vill man också veta var de låg. Men ju enklare husen var desto mindre chans är det idag att finna något om dom i arkiven. På landsarkivet i Lund träffar vi Marcus Broberg som är arkivarie och tar emot många frågor om gamla fastigheter från allmänheten och Göran Kristiansson som är landsarkivarie. - Ja det gäller att hitta en bra ingång och då är det fastighetens beteckning som visar var fastigheten legat någonstans, berättar Göran Kristiansson. Då är det fastighetsböcker och inskrivningshandlingar som finns att tillgå. Marcus Broberg som ju arbetar med ärenden från allmänheten personer berättar att många utgår från fastighetens nuvarande uppgifter, det vill säga nuvarande fastighetsbeteckning. Men fastighetens beteckning kan ha förändrats under årens lopp när den till exempel slagits samman med andra fastigheter eller avstyckats. Och för att ytterligare komplicera det hela skedde en stor förändring 1908 då man gick från ett gammalt fastighetsbeteckningssystem till det system vi har idag med siffra kolon siffra. Till exempel Berghem 1:2. Göran Kristiansson har plockat fram en ekonomisk karta det vill säga en karta där det finns tydliga indelningar som visar gränserna mellan olika fastigheter. - Här är ett exempel från Lundsgården 10. Här kan man se hur stor fastigheten var och vem som ägde den i början av 1900-talet. Och sen kan man följa fastigheten bakåt till äldre kartmaterial. Göran tar fram en äldre karta som visar ett skifte som gjordes på gården 1779. Kartorna finns på Lantmäteriets webbsida över historiska kartor. (Länk finns längre ner på sidan.) Där kan man få fram skifteskartor, ekonomiska kartor osv. - I beskrivningen till kartan kan man bland annat se vem som bodde där, berättar Göran Kristiansson. När det gäller Skåne finns en Rekognosceringskartan 1812-1820 som gjordes i samband med Napoleonkrigen som visar hur landskapen såg ut innan skiftena. Hela södra Skåne är karterade och där finns åkermark, skog, kärr, väderkvarnar, broar och så vidare utmärkta. - Detta är ju för militärt bruk så att man skulle veta hur man skulle ta sig fram. Rekognosceringskartan finns i Riksarkivets digitala läsesal. (Länk längre ner på sidan.) Vilken är då den vanligaste frågan från allmänheten? - Många gånger nöjer man sig med att veta vilka som bodde i fastigheten, berättar Marcus Broberg. Och det är lättare att följa vilka som bott på gården än att ta reda på hur det såg ut. Då behöver man kanske gå in i Brandförsäkringsbrev och leta efter äldre ritningar och kartor. - Har man tur och hittar Brandförsäkringsbrev kan man se hur en gård eller ett torp var byggt, men oftast var de tidiga brandförsäkringsbreven utfärdade till de större gårdarna. Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar var byggda men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och ibland faktiskt omöjligt. Göran Kristiansson tar fram en annan källa som kan vara användbar, nämligen husesyner. Han har plockat fram en husesyn från den 27 maj 1774 över ett överstelöjtnantboställe i Källna socken. - När det gäller militära hemman och prästgårdar så gjorde man syner på dem med jämna mellanrum. Och här går man igenom varje del av huset och ser vad som finns och vad som är bristfälligt. - Här beskrivs bland annat när huset var byggt och hur lång byggnaden är. Mangården är 21 och tre fjärdedels alnar lång, tio alnar bred och fyra och en halv alnar hög. På stolpar. Det står också hur många väggar det finns, dörr med gångjärn och lås, lergolv som är brädlagt. Man kan alltså få en ganska bra bild av hur större gårdar såg ut. Men att finna uppgifter om mindre torp eller backstugor är betydligt svårare och  ibland faktiskt omöjligt. - Det som finns då är torpkontrakt som upprättades med gårdsägaren och där kan man få beskrivet vad torparen skulle betala osv. Men det finns sällan beskrivet hur torpen såg ut, men soldattorp finns det ritningar på och då var de oftast standardiserade, berättar Göran Kristiansson. - Det är först i början av 1900-talet, runt 1930-40 som vi kan få en mer ordentlig bild av hur mindre hus eller gårdar såg ut, avslutar Marcus Broberg. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
1/21/201924 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Johan August kallas "förrädaren" på fotots baksida

Johan August Johansson lämnade sin gravida hustru och deras sex barn hemma i Sverige när han själv emigrerade till Amerika. Där blev han kvar och gifte om sig med en annan kvinna. Många är vi som har gamla fotografier på släktingar som vi inte har en aning om vilka de är. Och ofta är bilderna tagna i ateljéer och ger ingen känsla av hur det såg ut i deras hem. Men bilderna och ibland de små anteckningar som finns nedtecknade i marginalen kan ge spännande ledtrådar till vem personen var. Irmelin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar. - Jag tror jag fick intresset för släktforskning från min mamma. Vi tittade på några av våra gamla bilder och hon berättade att min morfars far hade rest till Amerika. Sen visste ingen vad som hade hänt honom. Och där blev jag nyfiken, vad hände sen då? Irmelin visar baksidan av fotografiet och där står med två olika stilar orden "förrädaren" och "ja, hör du Johan August, jag vet inte precis om jag ska gilla dig". - Min mamma visste inte vem som skrivit orden. Men hon berättade att hennes pappa Rickard, som var det äldsta barnet i syskonflocken, var gramse på sin pappa. Johan August var 36 år när han tog båten till Amerika, 1893, och lämnade sin gravida hustru och sex barn hemma i Kalmar. Den äldste sonen Rickard hamnade plötsligt i en situation där han måste ta väldigt mycket ansvar, mycket mer än vad som var rimligt för en pojke på 8 år. Något som formade honom och hans sinnelag hela livet. - Den här bitterheten undrar jag om den någonsin lämnade honom. Jag minns honom som en allvarlig man som jag aldrig såg le eller skratta. Han hade ett stort ansvar att ta hand om syskonen och samtidigt en besvikelse över sin egen pappa. - Han träffade Johan August en gång, 1920, när han kom hem till Sverige och då överlämnade han ett fickur till sonen. Sen åkte han tillbaka till Amerika. Vad Irmelin vet så var sonen Rickard den ende Johan August fick träffa när han kom hem och hälsade på i Sverige efter 27 år i Amerika. Och hon gissar att det berodde på att ilskan och bitterheten i familjen fortfarande var stor. - Och varför då? Jo, han träffade en ny kvinna i Amerika och gifte faktiskt om sig utan att ha skiljt sig med sin första fru hemma i Sverige. Och sedan visade det sig, något jag inte visste innan jag började släktforska, att han fått en son i Amerika. Kvinnan han träffade hette Ellen Pettersson och var 16 år yngre än Johan August. Hon kom samma år som Johan August som de båda tog namnet  Johnson, och sonen fick namnet Harrold Johnson. - Jag ville veta mer och var som på ett uppdrag, a mission! säger Irmelin och skrattar. Irmelin beskriver att hon förstår både Johan August och familjen som blev kvar hemma i Sverige, att det är som två parallella historier. Dels Johan August som for till Amerika som så många andra och ville få ett bättre liv. - Ur hans synvinkel kan jag förstå att han var ensam och hade familjen långt borta, han måste han längtat och åren går. Han träffar Ellen och de tydde sig till varandra. Sen blir hon gravid och han ville göra rätt för sig. - Samtidigt här hemma fick min morfar som var äldst av alla syskonen fick ta ett stort ansvar. Han byggde sig så småningom en villa i Täby och tog sedan till sig sin familj som fick bo där till det ordnade sig för dem alla. Rickards ansvar för de många syskonen hängde alltså kvar upp i vuxen ålder. Mamman fick flytta in i villan i Täby och bodde där till dess hon dog och även syskonen fick bo där tills de kunde stå på egna ben. Irmelin Rönne har grunnat över det faktum att flera av Rickards syskon valde att inte skaffa barn och visar syskonskaran på det ett foto. - Den äldsta dottern blev ogift och fick inga barn, näst äldsta dottern ogift och inga barn, äldsta sonen Rickard fick en dotter, den här sonen fick inga barn heller och den yngsta dottern fick två barn. Så det är tre barn i nästa generation. Irmelin vet inte vad som hände med sonen som föddes i Amerika. Det sista spåret är 1920 års folkräkning där finns pappan och sonen boendes på samma plats. Mamman, Ellen har precis gått bort och då är Harrold runt 17 år. Och bara ett år senare dör även Johan August. Iremlin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar. - Men jag ska inte ge mig, jag ska fortsätta att försöka hitta Harrold i Amerika och hitta eventuella släktingar, avslutar Irmelin Rönne. Detektivarbete att identifiera personer på gamla foton  Ett foto kan med andra ord vara en ingång i sökandet efter släktens historia. Och i många hem finns gamla porträttalbum bevarade från tiden runt förra sekelskiftet. De som låtit fotografera sig har gjort sig så fina de kan, tagit på sig sina bästa kläder och står blickstilla så att kortet ska bli skarpt. Men ofta saknas namnen på de som fotograferats. På Släktforskarförbundets hemsida finns en avdelning som heter Porträttfynd. Där kan man lägga upp så kallade visitkort eller kabinettsbilder som man vill ha hjälp med att få identifierade. Och har man tur så kanske Ann-Marie Bäckman i Piparböle, strax utanför Umeå, tar tag i gåtan. Hon har nämligen gjort det till en slags hobby att lista ut vilka människor som finns på bilderna i porträttfynd och har på så sätt hjälpt andra släktforskare att klura ut vem som är avfotograferad. Vi lånade ett gammalt album och for hem med det till Ann-Marie för att förstå hur hon arbetar, och hon satte igång direkt. - Helst skulle jag ju vilja veta vem som har ägt det här albumet och var det kommer ifrån. Ett jättebra album har ju en massa uppgifter nerskrivna sidan av bilden eller på bildens baksida. Jag brukar skriva ner alla uppgifter jag hittar i ett album och då kan man ju till exempel hitta fler som har samma efternamn och sedan kan jag söka efter dem i de register som finns som ”Sveriges Dödbok”, och ”Sveriges befolkning 1890”. Vi tittar på en bild av ett par som med anteckningen ”Gerda och Olle i Röd” vid sidan. Ann-Marie berättar att hon ofta börjar med att gå in i Sveriges dödbok och leta efter socknar, som i det här fallet Röd. Har hon tur så kanske hon skulle hitta Olle och Gerda redan där. Just den här bilden är från 1900-talets början, säger hon bestämt. - Det ser jag på klädseln. Det är strama kragar, en liten brosch, och frisyren…precis innan den här perioden var frisyrerna väldigt strama men in på 1900-talet så blir det lite lättsammare och fluffigare. I väldigt många svenska familjer finns om man har tur hela album eller i alla fall lösa kort av typen visitkort eller kabinettsbilder. Den här typen av bilder var väldigt populära i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Man lät fotografera sig och gav sedan bilderna till sina släktingar och vänner. - Det var runt 1865 som folk började fotografera sig mer på allvar. I början var det mest de som hade råd, men från 1870 sådär så blev det mer vanligt att man lät fotografera sig. Oftast gick man till fotografiska ateljéer där man ställde sig i miljöer av kulisser. - Men det fanns också ambulerande fotografer som ställde upp kulisserna utomhus. Då kan man ofta se att det finns lite gräs i botten på bilden, berättar Ann-Marie. Vi bläddrar vidare i det tjocka albumet, där nästan varje uppslag rymmer åtta bilder. Ann-Marie får syn på bilden av en tjusig dam i helfigur. Hon står i profil och turnyr på klänningen, alltså en uppbyggd bulle vid ryggslutet. Kjolen är draperad fram. Det här är ju typiskt 1890, det ser jag ju! Hon har ju turnyr, och i halsen har hon en krage av sammet. Det var populärt vid den här tiden. Klädmodets skiftningar runt den här tiden har Ann- Marie blivit bra på, det är alldeles klart. Hon kan datera kort ganska väl bara genom att se ett speciellt sammetsband runt halsen, eller höjden på kragen, kanske är det ärmarnas vidd eller bredden på axlarna som avgör. Men det finns naturligtvis en massa andra markörer som man kan använda som fotografdetektiv. Det allra tydligaste är kanske fotografens stämpel som alltid finns på de här korten, inte alltid, men oftast längst ner på bilden. Det finns nämligen digitala register över fotografer som varit verksamma i Sverige och med lite tur kan uppgifterna i det registret hjälpa oss att förstå när en bild blivit tagen. - Det första man kan göra är att kolla när fotografen var verksam, säger Ann-Marie. Har man otur höll han eller hon på under lång tid, men har man tur kan det handla om en fotograf som bara är verksam på en ort under en kortare tid. Så om Ann-Marie Bäckman har en bild på en person som ser ut att vara säg 15 år på en bild och vet att den fotograf som tog bilderna verkade inom en viss tidsram, så kan hon sluta sig till ungefär när personen var född. Att avgöra hur gammal en person faktiskt är på en bild kan ju vara väldigt svårt för den som är ovan, men Ann-Marie tycker att hon lärt sig med tiden: - Jag har blivit jättebra på det, tycker jag. Jag tycker det syns om en kvinna är 40 eller 50 eller 60. Men det är nog en vanesak, tillägger hon. Det finns fler markörer som hjälper till att avgöra hur gammal en bild är. Ann-Marie berättar att också ramen runt bilden skvallrar om i vilken tid den tillkommit. Hon pekar på en bild som har en gul, nästan aprikosfärgad ram. -Typiskt 1890, konstaterar Ann-Marie snabbt. Strax intill ligger en rund bild med uppmjukade kanter -softade skulle vi kanske säga idag – och så brukade man ofta göra runt 1900, berättar hon. Med tiden har det blivit ganska många personer som har fått hjälp av fotodektektiven Ann-Marie Bäckman sedan de lagt upp porträtt på Släktforskarförbundets sida Porträttfynd för nu har hon hållit på i snart 15 år med det här. - Jag har alltid varit intresserad av gamla kort. Jag hade en gammal faster som hade flera gamla album, och de där ville jag alltid titta i. Vi dyker ner i fotoalbumet som jag hade med mig igen, och fastnar på en bild som sticker ut. Anne-Marie ser direkt att den är tagen utanför Sverige. - Det här är säkert amerikanskt, säger hon.Det stämmer, kortet har en stämpel från Redding California. - Man ser det direkt, för kläderna är annorlunda. Det är mycket mer lull-lull på kläderna volanger och rosetter – och håret…det är mer av allting. Porträttbilderna av den typen som gjordes hemma i Sverige tillverkades alltså också i USA. -Det här är ju en släkting som har skickat hem till Sverige, förstås. - Det här albumet är ju alldeles underbart, så mycket uppgifter det finns! Utbrister Ann-Marie, när vi hittar namn och ålder på kvinnan på den amerikanska bilden. - Det är många som inte vågar ta bilderna ur sina fickor, de suger sig fast. Men det är synd, för ofta finns det uppgifter skrivna på baksidan. Det finns gott om samlare av gamla bilder, men det är inte alla som när de har turen att komma över hela album har förstånd på att hålla dem intakta vilket bekymrar den omåttligt bildintresserade Ann-Marie Bäckman. - Jag är ju en riktig nörd. Och det finns många som samlar på såna här album. De är inte billiga att köpa. Men tyvärr är det många som slaktar albumen och säljer bilderna styckevis, och det är ju vansinnigt för så har man förstört möjligheten att utifrån vem som har ägt albumet kunna lura ut vilka som finns på bilderna. Ann-Marie skulle gärna se att det fanns fler som likt henne satte igång att forska fram vilka som finns på bilderna i Porträttfynd. - Jag hinner inte med allt jag vill göra. Det finns några stycken som håller på, men det är få som är lika nitiska som jag, och det vore roligt om fler ville sätta igång. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströ[email protected]
1/14/201924 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Vägarna korsades för bortrövade Karl och kolonisatören Rambo

Nya Sverige blev Sveriges första koloni. 1637 avseglade två fartyg till Delaware i USA, men redan 1655 övertogs kolonin av Holländare. Många av de som bosatte i kolonin var finländare. Som släktforskare rör man sig på många olika geografiska platser, i många sekler och stöter på otroligt många personer. Och i detta nystan med alla olika trådar händer det att man upptäcker osannolika kopplingar som för ihop nutid och dåtid. Så var det för Nancy Svensson och hennes man Roland som med hjälp av ett DNA test upptäckte att de båda hade anor som varit i den svenska kolonin Nya Sverige i Delaware i Amerika på 1600-talet.Nancys berättelse handlar om hennes förfader Karl Springer. Han föddes i Stockholm 1658 som son till en familj i det absoluta toppskiktet i samhället. Och planerna för sonen var stora. Han skulle bli diplomat och skickades därför iväg till olika lärosäten. Först till Riga och 1676 skickades han till London där han skulle läsa matematik och engelska. Men där hände det som skulle helt skulle förändra Karl Springers fortsatta liv.- Han blev faktiskt sjanghajad i London. Han skulle lämna brev nere i hamnen och blev tillfångatagen och kom som slav till Virginia där han var i fem år, berättar Nancy Svensson. Karl Springer lyckades ta sig ur fångenskapen och tänkte åka hem till Sverige men fick höra om talas om kolonin Nya Sverige drygt 40 mil bort. Men vid det här laget var kolonin inte längre svensk men fortfarande fanns det gott om svenskar som bodde kvar där. Här fick nu Karl sitt nya hem och där fick han snart en viktig position i samhället. Och det var också härifrån som hans familj hemma i Sverige fick det brev som han skickade, och som ännu finns kvar. Nancy Svensson läser i brevet: - Han berättar om hur outhärdligt han tycker det är att var så långt borta från sin familj, och han vill berätta för sin mor hur han har det. - När jag var i London och var av lust att resa hem till mitt hemland, mot min vilja togs jag ombord ett engelskt skepp, och mot min vilja fördes jag till Virginia i Amerika, och när jag kom dit såldes jag som ett husdjur på en marknad och hölls i slaveri fem år tillsammans. Han berättar att de svenskar han mötte i Nya Sverige ”…fick mig väldigt vänligt stämd”. Han berättar också att han har en mycket dygdig hustru som heter Maria Henriksdotter, som han gifte sig med  1685, och de har tre barn tillsammans. Han berättar också om hur han hjälper till på den svenska församlingen, och därtill äger och driver en plantage. Brevet slutar med att han ber sin mor att skicka en bibel och några psalmböcker, och avslutningsorden är: ”Jag förblir alltid er mest lydige son, till döds, Pennsylvania, Delaware River 1 juni 1693” - Det är fantastiskt att få läsa hans egna ord så här, säger Nancy Svensson. En annan av invånarna i den forna svenska kolonin hette Peter Gunnarsson Rambo. Han var runt 70 år när Karl Springer kom dit efter sin tid i fångenskap. Nancy Svenssons man Roland stammar från just Peter Rambo. Och han var också en betydelsefull person i samhället och hade varit med att bygga upp kolonin Nya Sverige. Han var inte först på plats utan kom dit i april 1640 två år efter det att de första svenska kolonisatörerna hade anlänt med skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip. Nancy Svensson är övertygad om att hennes ana Karl Springer, och hennes mans ana Peter Gunnarsson Rambo, träffades och samarbetade i Nya Sverige. - Det var ju väldigt få personer som levde och verkade där, så det är jag alldeles säker på att det gjorde. Peter Rambo lärde sig det språk som indianstammen i området, Lenaperna, talade, och engagerades som tolk i till exempel i domstolen och när det skulle skrivas avtal. Rambos familj var också engagerad i kyrkliga frågor, precis som Karl Springer. Han fungerade som skrivare för kyrkans räkning och gjorde också en befolkningsstatistik över området. - Tiden och världen knyts ihop. Vi vet ju att vi bara är på jorden en liten stund var och en , och alla hör ihop med alla på något sätt, allt det där vet vi ju, men det är otroligt att faktiskt få reda på att mina och min mans anor varit på samma plats och med all sannolikhet haft med varandra att göra, avslutar Nancy Svensson. Spåren i arkivet Kolonin Nya Sverige blev sveriges första av totalt fem kolonier. Men den blev inte särskilt långvarig för efter 18 år tog holländarna över och dom fick i sin tur lämna över området till England efter 9 år. På Riksarkivet i Stockholm finns fragment kvar av de nästan 400 år gamla dokument som berättar om kolonin. Planerna om en koloni startade redan på Gustav II Adolfs tid men efter hans död var det rikskanslern Axel Oxenstierna som tog över planerna. Jan Mispelaere är historiker och arkivarie och han berättar om stormakten sveriges ambitioner att etablera sig som en kolonialmakt. - Som alla stormakter och stora stater, som under tidig modern tid ville få en plats i världen, så var Sverige också med om att försöka bygga upp kolonier någonstans i världen, i första hand för att få avsättning för sina egna produkter, men också med ett hopp om att finna stora rikedomar så som spanjorer och portugiser hade gjort i Sydamerika, berättar han. Sverige ville ha avsättning för järn och koppar och hoppades kunna importera till exempel tobak. Axel Oxenstierna var initiativtagare tillsammans med flera av sina släktingar och ett antal holländare. - Hälften var holländare och hälften svenskar, som investerade stora summor i företaget, men som förstås hoppades på att göra sig förmögenheter på det hela förklarar Jan Mispelaere. Han har tagit fram en memoralen, breven, som gäller bildandet av kolonin. De är från 1624 till 1645. Breven är skrivare av en holländare som varit drivande i att starta det holländska västindiska kompaniet, och som engagerades av svenskarna för att bilda kolonin Nya Sverige. - De flesta av breven är skrivna på nederländska och berättar om hur man ska bygga upp en ny stat och bedriva fjärrhandel. När det första skeppet med tiden ger sig iväg till det som ska bli Nya Sverige så är det också en nederländare som leder expeditionen. Han heter Peter Minuit och har mest gjort sig känd för att ha ”köpt” det som skulle bli Manhattan av ursprungsbefolkningen. Han var ett tag guvernör där, men blir avsatt och blir istället engagerad av den svenska kronan och ska stifta en svensk koloni i Amerika. Det finns rullor kvar över de som åker med de första skeppen. Där finns en del marinsoldater, några som ska ta hand om administrationen. Det går totalt tolv officiella resor mellan Sverige och Nya Sverige och de senare har mer fullständiga listor över personer. - Man vill ju gärna att folk ska bosätta sig där, berättar Jan Mispelaere. Men det var inte så enkelt att få finna bosättare, därför tog staten till mer drastiska metoder. Skogsfinnarna, eller svedjefinnarna som de också kallades hade tidigare lockats till de svenska skogarna men nu ville den svenska staten sätta stopp för deras skogsbruk och ansträngde sig för att bli av med skogsfinnarna. Ett sätt var att skicka dem till kolonin Nya Sverige, där man förutom handeln ville ha jordbrukare som kunde betala skatt. Men dessa fick också sällskap av en och annan straffånge som fick arbeta av sin strafftid i kolonin. Jan Mispelaere visar en räkenskapsbok 1639-48 där alla de saker som kompaniet gett de nya kolonisterna för att klä sig eller leva på, finns uppskrivna. En av personerna heter Henrik Mattson och står förtecknad som ”Finne”. Om honom står det att han blivit skickad för att avtjäna sitt straff och blivit en fri man efter några år. Där finns beskrivit hur han fått olika varor som till exempel skjortor och skor. Finländare i kolonin Av den stora gruppen med finskt ursprung i Nya Sverige var alltså många skogsfinnar men det kom också finländare direkt från den östra rikshalvan. Många av dom lockades av guvernören Johan Printz som bott på Korsholms kungsgård i Österbotten. Juha Hiltunen är docent i amerikansk ursprungskultur vid Universitetet i Uleåborg och han uppskattar att upp mot två tredjedelar av dem som flyttade till Nya Sverige var av finskt ursprung. De flesta av utflyttarna var ensamstående, men även ett fåtal familjer gjorde den långa, mödosamma resan till Delaware-dalen. - De flesta var bönder, men där fanns också soldater och örlogsmän från området runt Wasa i den finska rikshalvan, berättar docent Juha Hiltunen. Johan Printz som var guvernör av Nya Sverige i ett tiotal år hade före sin avresa varit godsherre i Korsholm vid Vasa i finska Österbotten och mest troligt tagit med sig sjömän och soldater därifrån. I kolonin nya Sverige återfanns bosättningar benämnda både Vasa och Korsholm. För att kunna bedriva handel och förhandla om landområden med ursprungsbefolkningen var det nödvändigt att kunna prata med dem. Juha Hiltunen säger att både svenskar från Sverige och de som kom från Finland hade fördel i umgänget av att de var vana att vistas i skogar. De finskättade brukade dessutom svedja och bada ångbad såsom Amerikas ursprungsfolk också gjorde. - Jag tror att de ganska snabbt förstod att de hade liknande seder och vanor, det var nog det viktigaste skälet till att de kom så bra överens, säger Juha Hiltunen. Invånarna i Nya Sverige kom nära Lenape-stammen som var talrik och hade samhällen kring Delaware-floden. Många lärde sig också deras språk som var ett slags lingua franca, begripligt också för andra närliggande stammar, berättar Juha Hiltunen. Han säger att en del av Nya Sveriges invånare ingick äktenskap med lokalbefolkningen i området, fick egen jord att odla och rotade sig väl. Efter cirka 18 års existens övertogs så den svenska kolonin Nya Sverige till slut av holländarna. Övertagandet skedde fredligt, men det kunde ha blivit en sammandrabbning, beskriver docent Juha Hiltunen. - Det berättas att när holländarna kom för att ta över Nya Sverige, så samlades Lenape-krigare på båda sidor om Delawarefloden, redo att attackera eftersom de ville försvara Nya Sverige. Man startade förhandlingar och det kom aldrig till något bråk, men det är fint att veta att ursprungsbefolkningen respekterade svenskar och finnar, säger han. På den korta tid Nya Sverige existerade hade bosättarna fått ett så gott rykte bland lokalbefolkningen att den var beredd att försvara de fort som svenskarna i Nya Sverige byggt, menar Juha Hiltunen . Efter det nederländska övertagandet av kolonin seglade sjömän, soldater och ämbetsmän tillbaka till Sverige, medan de flesta andra blev kvar. Också efter Nya Sveriges fall kom ett par skepp med nya bosättare till området i Delawaredalen där de hört att de tidigare bosättarna levde gott. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Merja [email protected]
1/7/201924 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Johan Henrik rodde familjen till sitt nya hemland

Soldaten Johan Henrik Sjöö deltog i de långdragna striderna mellan Sverige och Ryssland 1808 och 1809. När kriget var över rodde han sin familj i en eka över Östersjön till tryggheten i Sverige. Hur går det till att dela ett rike i två delar? Och vad händer med de människor som råkar befinna sig mitt i en sådan delning? Splittringen av det svensk-finska riket 1809 innebar enorma påfrestningar, framför allt för de människor som levde då, men det ställde också till problem för administrationen för vem hade till exempel rätt till de historiska dokumenten i arkiven? Idag ska vi berätta historien om Johan Henrik Sjöö, en soldat i den svensk-finska armén som hamnade mitt i den röra som utbröt när Sverige förlorade Finland. Charlotte Ryrholm från Enköping har forskat om sin ana Johan. - Han föds 1776 i Randasalmi Finland, och redan i början av 1800-talet blir han soldat i finska armén i Savolax regemente, vid den ryska gränsen. I armén blir han trumslagare och med tiden korpral, vilket var så långt man kunde komma i graderna om man var en vanlig indelt soldat. - Generalmönsterrullarna är ibland svåra att följa, men det verkar om att Johan är reserv i armén, för hans deltagande där verkar vara lite ryckigt. Men innan han gifter sig så hinner han tjänstgöra i fyra år – och så vet vi att han är 169 cm lång, tillägger Charlotte Ryrholm. Johan Henrik är alltså en för sin tid ganska ståtlig man och därtill trumslagare, vilket var en oerhört viktig funktion inom armén.  Trumslagarna kallades ibland signalgivare eftersom befälhavarna kunde använda trumsignalerna för att meddela soldaterna vad de skulle göra, om de skulle gå till attack eller retirera, och trummorna tjänade förstås också som pådrivare både i strid och under marscher. Men i fredstid så kunde Johan Henrik förstås stanna hemma och bruka marken runt sin lilla soldatbostad. I en gård intill där det bor en överofficer, arbetar en ung piga Anna Sofia. - Han håller sig på samma torp tills han träffar sin fru Anna Sofia Johansdotter Räpon, och de gifter sig 1804, sen bosätter de sig i en by som heter Pällilä i Jockas–Juva, som ligger under Savolax. De får en liten dotter som heter Agata, men hon blir bara sex månader, men 1807 får de sonen Fredrik Johan. I husförhörslängderna kan man se att Johan Henrik är borta från hemmet under 1808 och 1809. På vintern 1808 hade ryska armen gått till anfall och soldaten Johan Henrik blev kallad att delta i kriget. Det var Napoleon som hade bett Ryssland att en gång för alla göra upp med svenskarna som motsatte sig Napoleons maktanspråk. Ryssarna var inte nödbedda, de hade ju sedan århundraden tillbaka sett Sverige som en arvfiende och ville därtill gärna skapa ett skydd för sin viktiga Östersjöhamn i St Petersburg. Det skyddet skulle de få om de kunde erövra Finland, det som här i Sverige ofta kallades den östra rikshalvan. De svensk-finsk trupperna hade inte kraft att stå emot ryssarna. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i Savolaxbrigaden drevs norrut av de ryska trupperna genom Finland under det kommande året. Kanske hade allting blivit alldeles annorlunda för honom, för den svenska armén och för utgången av historien om bara en liten rysk trupp blivit lite fördröjd på vägen. För den 14 september 1808 befann sig den finsk-svenska armén i Oravais strax norr om Vasa.  Savolaxbrigaden var inte ensam på en svenska sidan här fanns trupper från både finska och svenska sidan. Befälhavare på platsen var   Carl Johan Adlercreutz som ledde alltsammans från en kulle där det idag står ett gigantiskt minnesmärke över händelserna här. I efterhand har man förstått att det nog var här kriget avgjordes. Striderna pågick hela dagen och trots att det egentligen gick bra för Johan och de andra på finsk-svenska sidan, så förlorades ändå slaget till slut. I exakt rätt ögonblick kom nämligen en rysk hjälptrupp fram till platsen och de avgjorde alltsammans. Göran Backman är ordförande i Historiska föreningen i Oravais. - Jag brukar säga att alltsammans egentligen avgjordes under den halvtimme då de nyanlända ryssarna tog kommandot över situationen. Hade inte de kommit så vet man inte hur kriget hade slutat, för efter slaget här så blev det egentligen inga slag förrän man kom över till svenska sidan. Därför så anser man idag att slaget i Oravais var avgörande. Efter förlusten i Oravais skedde en oordnad och ganska kaotisk reträtt. Johan Henrik Sjöö och de andra soldaterna i finsk-svenska armén tog sig över till Norrbotten, och kom så till Västerbotten där de avgörande slagen stod på sensommaren 1809. Svenskarna gav upp och erkände sig besegrade. Sverige måste nu lämna ifrån sig en tredjedel av sitt territorium, och en fjärdedel av rikets befolkning, en miljon människor, blev ryska undersåtar. Savolaxbrigaden bestod vid mobiliseringen 1808 av 3783 man. När kriget var slut fanns endast 200 av dem kvar. Johan Henrik Sjöö var en av dem. Det var trasiga och trötta soldater som en blåsig söndag, den åttonde oktober 1809 ställde upp sig på kyrktorget i Umeå för att lyssna på det avskedstal som deras befälhavare General von Döbeln, höll till dem, sedan han först delat ut medaljer och gett dem en extra ranson med brännvin. Svenskar!Varen stolta över att hava sett dessa finska kvarlevor. Minns dem, Högakta dem. Se deras avtynade kroppar, deras bleka ansikten. De bära vedermälen av deras trogna och ändå fruktlösa bemödanden förflutet år.Och ni finnar! När ni återkommer till fosterbygden, så framför svenska folkets tacksamhet till er nation!Vet att i återvänder med utslitna kläder, avstympade och genomskjutna lemmar, men ni medför en rättskaffens krigsmannasjäls synbara prydnad.Fiender till det svenska moderlandet kan ni aldrig bli, därom är jag förvissad, men förbli i all tid dess vänner!Påminn era barn om det – vi ska från släkte till släkte välsigna och högakta er.Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodtårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er min vördnad, min vänskap.General Carl von Döbel, General befälhavare över kungliga norra arméen. Efter att Johan och de andra i Savolaxbrigaden lyssnat på von Döbeln så valde en del av dem att åka hem och andra att stanna på den svenska sidan och fortsätta som soldater där. Johan Henrik verkar ha bestämt sig för att bli svensk, men han är ju inte ensam i familjen, ingen visste hur villkoren skulle komma att bli för de människor som från och med nu blev undersåtar i det ryska Storfurstendömet Finland.  - Vi ser att han kommer tillbaka hem, jag tänker mig att han väl ville prata med Anna Sofia om hur de skulle göra. Men jag ser att andra soldater från de finska brigaderna stannar kvar i norra Sverige, berättar Charlotte Ryrholm. Johan tar sig hem och nio månader efter får han och Anna Sofia ytterligare ett barn. Strax efter, i skiftet 1810-11 så tar de sig till sist till Sverige med ett nyfött barn och ett som är 3-4 år, och släkthistorien berättar att de rodde sig över. Det finns inga flyttattester, utan i kyrkböckerna så står det bara att de har ”flyttat till Sverige” vilket betydde att de flytt. De bosätter sig sedan i Norrtälje där Johan införlivas i den svenska armén. Charlotte Ryrholm tror att han hade ett löfte om att införlivas om och när han tog sig tillbaka. Som de allra flesta soldater vid den här tiden så byter Johan Henrik efternamn då och då, vilket verkligen inte gjort sökandet efter honom lättare för hans ättling. Johan hette alltså Sjöö när han bodde i Savolax i Finland, ett typiskt soldatnamn och väl i Sverige byter han efternamn till Ferm, också det ett typiskt soldatnamn. För att ytterligare krångla till det så får hans och Anna Sophias barn lite längre fram i tiden ett eget efternamn, Sjöborg. Nu är de alltså i Sverige, och för Johan fortsätter livet som soldat. - Han blir inkallad igen och runt 1812 så är han med de svenska trupperna till Tyskland och Napoleonkriget. -Vad jag vet så är han aldrig med i något slag där, men vi vet ju att det är mycket fältsjukdomar, och det är en sådan han avlider av, 38 år gammal. Anna Sofia uppfostrade sina barn genom att tjäna som piga. Den äldsta sonen blev skräddare i Söderhamn, den yngsta sonen blev vagnmakare, och det fanns också en yngre syster som föddes i Sverige. - Vi vet att familjen hade finska som huvudspråk, för det står i husförhörsböckerna att hon kunde läsa katekesen innantill på svenska, men att hon kunde den finska utantill. Charlotte Ryrholm stammar från den av Johans Henriks söner som blev skräddarmästare och hamnade i Söderhamn, men att pussla ihop fakta om pappan Johan Henrik var inte alldeles enkelt. Numer är ju mycket material digitaliserat och därmed lättåtkomligt, både i Sverige och Finland, men Rikssprängningen mellan Sverige och Finland gör letandet i källorna lite speciellt för vilket material finns i Sverige och vilket finns i finska arkiv? - Det har blivit en hel del letande för att hitta honom, men också för att hitta barnen. I husförhörsboken från Finland stod bara pappan och barnen uppskrivna. Hon har också haft stor nytta av generalmönsterrullorna både från Sverige och Finland, hade Johan Inte varit soldat hade letande nog varit betydligt svårare, tror hon. - Det är en rolig upptäcktsresa man gör! Charlotte har fått leta i både svenska och finska arkiv och så är det för de flesta som har svensk-finska anor. Finland var en integrerad del av konungariket Sverige, vilket innebar att all administration var gemensam. Därför så ställdes det svenska Riksarkivet inför ett stort bryderi vid riksdelningen – vilket material skulle föras över till Finland och vad skulle finnas kvar i Sverige? Delningen av Riksarkivet Nils Erik Villstrand är professor emeritus i nordisk historia vid Åbo Akademi, och han är också en ivrig släktforskare. Vi träffar honom i den svenska Riksarkivet i Stockholm dit han åker med jämna mellanrum. Han berättar att de svenska myndigheterna var tämligen snåla med att lämna ifrån sig material efter 1809. - Ja, det här är inte de allra vackraste inslagen i de svensk-finska förbindelserna efter 1809, det blev närmast ett gräl och en dragkamp om handlingarna. I fredstraktaten hade man skrivit in att alla handlingar som behövdes för att den finska förvaltningen skulle fungera, de skulle föras över, först till Åbo och senare till Helsingfors. Trots Riksarkivets ovilja att lämna ifrån sig dokument till Finland fanns det arkiv som var villiga att sända över papper till den förlorade östra riksdelen, berättar Nils Erik Villstrand. - Vissa myndigheter som hade kvar riktigt gamla dokument, som till exempel Kammararkivet, de tyckte att gamla räkenskaper som bara handlar om Finland gott kunde flyttas, så de gick i första lasset. Men Sverige och Finland var ett enda integrerat rike, och när handlingar berörde saker som gällde båda länderna så tyckte man från svensk sida att dokumenten skulle finnas kvar i Sverige. Nils Erik Villstrand berättar att man i slutet av 1800-talet planerade att göra utbyten av handlingar mellan de båda riksarkiven, men de förhandlingarna strandade när man i Sverige trodde att Finland skulle ”förryskas”. - Då tyckte man att det var bäst att det material som belyser den gemensamma historien blev kvar i Stockholm. Som historiker är Nils Erik Villstrand glad över att myndigheter ändå villigt förde över räkenskaper från Sverige till Finland. Dem har både historie- och släktforskare nytta av. - Visst, fogde- och länsräkenskaperna som innehåller till exempel mantalslängder och andra beskattningslängder är ju en värdefull källa till äldre tider. - Jag brukar säga att beskattaren är historikerns bästa vän, och det tror jag gäller också släktforskare, i alla fall när vi talar om äldre tid, den tid då det ännu inte skrevs kyrkböcker. Numer går det ju att finna mycket arkivmaterial digitalt. - Men det roligaste är ju att göra som min fru och jag har gjort, och resa hit till Stockholm, eller göra den motsatta resan till Helsingfors. I Finland är en del arkivförteckningar är skrivna på finska, men via personalen kommer man förbi den tröskeln och sedan är ju det mesta skrivet på svenska, och talar vi om tiden före 1870 så är ju strängt talet. Förutom finska Riksarkivet finns i Finland riksomfattande släktforskarforum såsom Genealogiska Samfundet i Finland och Finlands Släkthistoriska förenings sidor på nätet. Finska Nationalbiblioteket har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland både på finska och svenska Nils Erik Villstrand söker efter en salpetersjudare från Vasatrakten som bosatte sig på svenska sidan av svensk-finska riket. Han har fem pärmar att gå igenom för att möjligen finna det han söker. - Riksarkivet är ju fortsatt ett gemensamt arkiv, och vi historiker i Finland tycker att det är en jättegod tingens ordning att de dokument som också gäller Finland finns här i Stockholm. De är Välordnade, välbevarade, det är lätt att få fram dem och det är lätt att bara ta fram telefonen och fotografera av det vi behöver. Länkar  Lite längre ner på sidan finns tre länkar till sidor där man kan söka efter sina finska rötter. Via Genealogiska samfundet i Finland och Finlands släkthistoriska förening kan man i digitaliserade kyrkoböcker söka döpta, konfirmerade, vigda, begravda och flyttade samt kyrkoräkenskaper församling för församling. Vissa sökningar är fria för alla, men medlemmar har större tillgång. Via Svenska genealogiska föreningen kan man hitta finska nationalbiblioteket som har digitaliserat finska tidningar från perioden 1771-1900. I det historiska tidningsbiblioteket kan man fritextsöka 1,7 miljoner tidningssidor, största delen av de tidningar som gavs ut i Finland då är både på finska och svenska. Länksamling till dessa källor finns till exempel på hemsida. Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla Nordlund Uppläsare: Patrik [email protected]
12/31/201824 minutes, 3 seconds
Episode Artwork

Augusts dåliga munhygien gjorde honom livsfarlig

I galenskap och förvirring utplånade August hela sin familj. Omgivningen trodde att det berodde på att han tuggat på ett grässtrå. I själva verket hade hans dåliga munhygien orsakat strålsvamp och dålig hygien var i folktron ett sätt att hålla sig frisk. Dagens program kommer att röra sig i de allra mörkaste rummen i en familjs historia. Vi ska till Småland precis vid förra sekelskiftet då en sjuk och förvirrad familjefar utplånade sin familj. Redan här vill vi förbereda för några otäcka scener. Kanske hade den här familjeberättelsen tystats ner om det inte var för att man trodde sig veta att familjefadern blivit sjuk efter att ha tuggat på ett grässtrå. Och just därför har generation efter generation i familjen hållit berättelsen vid liv och varnat varandra om hur farligt det är att ha grässtrån i munnen. Under hösten 1901 blev 27-åriga Sofie Karlsson i den lilla byn Gräntö allt mer oroad över sin man Augusts tillstånd. Han hade fått vård på sjukhus och nu när han kom hem till sin familj som bestod av Sofie och sonen Henning, som var knappt 2 år, kontaktade Sofie sina föräldrar för att få stöd. Den här berättelsen om Sofie och hennes sjuke man har Ingela Kärf hi Lidköping hört under hela sin uppväxt. Han hade fått en massa konstiga grubblerier, berättar Ingela Kärf. Bland annat tyckte August att användandet av blekmedlet "blåelse" var syndigt, han ville bara äta osyrat bröd och dessutom hägna in en äng vid sjön där Guds barn skulle kunna samlas. - Så Sofie började bli orolig och skrev ett brev hon ett brev hem till sina föräldrar, Amanda och Karl August, för att de skulle komma över till henne kommande lördag så att hon kunde få prata och få stöd. Sofie höll sig undan på dagarna. Men när ängen var inhägnad och August kom hem kände sig Sofie osäker och ville att en granne skulle stanna kvar hos henne. - Men grannen hade avböjt och tyckte det var en familjeangelägenhet. Så han gick hem till sig. Tidigt nästa morgon vaknade grannen av att hans hustru skrek högt från nedre våningen i deras hus. Hon hade vaknat och sett ett stort eldsken på himlen. - Och lågorna sträckte sig över skorstenen. Det var Sofies hus som brann. Grannarna var rädda för August så de sprang först och hämtade några fler karlar i byn, och när de kommer farm till huset upptäcker de att dörren till huset är låst. - Men de ser August därinne hur han springer runt. De ser även den lille pojken så byborna slog sönder ett fönster och skrek åt August att han skulle ta sin lille pojke och komma ut. - Men det gör han inte. Istället river han ner en fotogenlampor och slänger på elden som blossar upp. Och så tar han den lille pojken och slänger på elden. Sofie tror de har sprungit ut till skogs eftersom de vet att hon är rädd för sin man. Grannarna tar sig in och tar med sig pojken som är illa däran. De försöker ta fast August, men han springer till skogs alldeles naken. Hemma i Näshult där Sofies föräldrar bor vet man inget om händelsen. Först nästa dag får de veta om branden och att det är Sofies hem som brunnit. Och de har också hittat Sofie som omkommit i branden. Sofies pappa skyndar sig iväg till Gräntö för att se hur det gått för lille Henning. Med sig har han Sofies syster Ester som är Ingela Kärfs gammelmormor. Men det de inte vet är att Henning inte överlevde skadorna han fått i branden. - När Karl August kommer fram ser de murstocken avteckna sig som en lång pelare mot himlen och Ester berättar att Karl August slänger sig på staketet och gråter som ett barn. August anmäler sig dagen därpå hos länsman och är förtvivlad över det som hänt. Sedan börjar bestyren med begravningen och vardagen blir svår att klara för Ester och de andra, berättar Ingela Kärf. - Amanda vill se sin dotter en sista gång, men alla avråder henne. Doktorn ger med sig till slut och hon klappar om det som är kvar av Sofie. - Hon verkar vara en väldigt klok person Amanda. På begravningen är det lynchstämning. Alla bybor är vansinniga och vill hämnas på mördaren. Men då går Amanda i försvar och skyddar honom. Det här rår han inte för, för det han gjort hade han gjort i sjukdom, sa Amanda. Man trodde då att August fått strålsvamp, vilket var något nötkreatur kunde få. - Som jag förstår var det någon typ av parasit som boskapen kunde få av stråfoder och blev sjuk i infektioner i käke och hals. Och då var det så att man trodde förr att när människor tuggade på grässtrån så fick strålsvamp precis som djuren. - Jag är uppvuxen med att mormor sa att man kunde bli sinnessjuk om man tuggade på ett grässtrå. Men senare forskning att när människor får de här symptomen handlar det egentligen om bakterier som kommer från tarmar och munhåla. En bakteriekultur som vi har med oss jämt, men som på grund av dålig tandhygien tog överhanden och kunde få såna här konsekvenser. Idag hade August tillstånd kunnat räddas med en penicillinkur, men då 1901 fanns inget botemedel och August dog den 27 december samma år. August levde bara ett par månader efter dådet och blev inte dömd. - När August anmäler sig hon Länsman var han helt ifrån sig och sa att inga har levat så lyckliga som han och hans hustru. Men sjukdomen kom emellan. Så här skrevs det i tidningar runt om i landet om den olyckliga händelsen. Blodsdåd af vansinnig.Från Oskarshamn telegraferas den 17 oktober: Omkring 30-årige hemmansägaren A Carlsson i Gräntö dödade i natt i plötsligt vansinne sin hustru.Han inbillad sig att satan skulle taga familjen, hvarför han tyckte det vara bättre att förgöra den. Eld gjordes i rummet och fotogen slogs på elden. Hustrun vaknade och ville ut, men han slog henne sanslös och lade bålet över kroppen. Grannarne sågo genom fönstret makarnes 2-årige son kastas på elden, rusande in och räddade i sista ögonblicket det svårt brända barnet. Ett försök att fasttaga den vansinnige misslyckades.På morgonen kom C till Wirserums by, der han berättade sitt dåd och ämnade anmäla sig hos länsmannen. Han beklagade det skedda och sade att inga lefvat så lyckligt som han och hans hustru. Han har nu häktats. Han hade lidit av strålsvamp i tungan och svalget, hvarför han opererats, Sedan dess hade han varit tungsint och grubblande. När kroppen slöt sig och blev fast  I våra öron låter ju iden om att August Carlsson skulle ha blivit galen av att ha tuggat på ett grässtrå märklig, men den tanken var faktiskt logisk för människor i sin tid. Länge var man övertygad om att sjukdomar satt i lukten och farligast av allt var rutten lukt, det som kallades miasma, och miasmatisk lukt. Den människa som kände sådan lukt och släppte in den i kroppen skulle själv kunna börja ruttna, trodde man. Det berättar Anneli Drakman som ganska nyligen skrev en doktorsavhandling i idéhistoria som beskriver hur människans syn på kroppen förändrades under 1800 talet, avhandlingen heter "När kroppen slöt sig och blev fast". - Under tidigt 1800-tal så var man väldigt inriktad på att identifiera olika slags ruttenhet. Man talar om miasmatiska träsk, för man tänker att det uppstår rutten luft på platser där någonting ruttnar. De där ruttna ångorna kan spridas på olika sätt in i människokroppen och då starta egna föruttnelseprocesser, berättar hon. - Därför ansåg man det viktigt att ta bort lukten på till exempel sjukstugor om där fanns människor som luktade illa, då måste man ta bort stanken av förruttnelse, och då brukade man använda rök. Man rökte ut sjukrum, för att man tänkte sig att så länge man inte kände lukten så var det ingen fara. Det här var precis samma tanke som man hade under pestepidemier, då läkare på många platser använde sig av en speciell mask med vad som såg ut som en lång fågelnäbb. - Det fanns en massa väldoftande örter framme i näbben, som skulle skydda läkaren från den farliga och smittsamma stanken. För 1800-tals människan tog inte kroppen slut vid det yttersta hudlagret, utan kroppen var en del av allt det som omgav den. Kroppen var alltså inte fast och med konturer utan en mer flytande enhet som ingick i ett ständigt samspel med omgivningen. Därför trodde man att det var viktigt hur luften var beskaffad där man vistades, och läkarna talade om folk som till exempel bergsbor, eller slättbor, geografin var avgörande för om man skulle drabbas av sjukdomar. - Det fanns en väldigt länge en idé om att allting hänger ihop – kroppar och djur och omgivningen, miljön, de fungerar på olika sätt och de blir sjuka på samma sätt, förklarar Annelie Drakman. Själva processen att ruttna kan på olika sätt överföras in i människor så därför kan det till exempel vara farligt att tugga på ett grässtrå om det har funnits i en miljö där det pågått ruttnande processer. - Det här betraktelsesättet avlägsnar skolmedicinen sig från i slutet av 1800-talet, men allmogen tar längre tid på sig.   - Om den hemska händelsen i Småland hade skett tidigare så hade sannolikt läkaren hållit med om att det var farligt att tugga på grässtrå, säger Drakman. I det gamla sättet att se på kroppen så var kyla farligt. Man tänkte sig att hela kroppens system saktades ner och drog ihop sig när den blev kall, och om en nedkyld människa skulle stöta på skämd luft, det där man kallade miasma, då var man riktigt illa ute: - Man tänkte att om man blev nedkyld när det fanns miasma i luften då skapades en rörelse inåt i kroppen, och när kroppen drog ihop sig av kylan kunde det skadliga ämnet dras in och komma djupare ner där det gjorde mer skada. Ett sätt att skydda sig mot den farliga kylan var att klä på sig många skyddande lager. Läkaren i Vara klagar på detta 1894. Den här alltjämt rådande sedan, att äfven vid mild väderlek påbylta sig det ena lagret klädesplagg ofvanpå  det andra, -ända till åtta, omväxlande af bomull, linne och ylle, har jag räknat - hvarigenom kroppen hållen i en behaglig svettatmosfär, tydligen är ömtålig för minsta kallare luftdrag! Men det var inte bara kläderna som skulle skydda kroppen mot alla de farligheter som kunde krypa in i den. Det var också den allmänna åsikten att man borde ha ett lager smuts på kroppen, som täppte till porerna och stängde ute farligheter. Och läkarna låter emellanåt irriterade i sina rapporter. - De kunde säga saker som att ”Jag har kommit till den här orten till exempel i Dalarna, men jag kan inte få människor att bli friskare för de vägrar att lyssna till vad jag säger”, berättar Annelie Drakman. Till exempel så vägrade många att avlägsna ”fällen”. Fällen det var ett lager av smuts som människor bar på sina kroppar och som de vägrade att avlägsna för att de var övertygade om att den var värmehållande och skyddande. En läkare skriver om hur han måste skrapa på folks lemmar när han ska inspektera deras kroppar inför militärtjänstgöring. Provinsialläkarna, vars rapporter Anneli Drakman har använt i sin forskning, var statligt anställda läkare som hade ansvar för ett geografiskt område var. Länge var det epidemibekämpning som var deras huvudsakliga ansvar, och varje år skev de sina rapporter om det medicinska tillståndet i deras område, och lämnade in dem till staten. I slutet av 1800-talet ser man i rapporterna hur frustrerade läkarna blir av klyftan mellan deras nya kunskap och den gamla folktron Den genomsnittlige bonden luktar som om han icke haft vatten på sig sedan han döptes. Andvändandet av bad för äldre personer hör väl till undantagen(…) att döma af en del bönders utseende och den doft af inpyrd svett och snusk, som de sprida omkring sig. Folk betedde sig ändå ganska logiskt, menar Annelie Drakman. - Om man ser kroppen som bräcklig och öppen mot sin omgivning då vill man på olika sätt ha lager av skydd, så att det inte ska tränga in någonting genom huden. Och det är därifrån som många av konflikterna runt badande kommer, för när man ska bada så måste man dels klä av sig, man riskerar att kyla ner sig och man rensar bort det skyddande lagret. På olika sätt så uttrycker läkarna hur svårt de har det när människor vägrar att bada. En del personer blev alldeles förskräckta och upprörda för att läkaren vill att de ska bada. De ”vet” ju att det här är farligt, särskilt om man är sjuk, för då är man ju ännu bräckligare. Så den läkare som kräver att man ska bada betraktas som helt galen. Det finns många exempel på den här sortens bråk med start runt 1870. När myndigheterna i slutet av 1800-talet ville att vanligt folk ska lära sig att förstå hur sjukdomar uppstår och hur kroppen fungerar så blir självklart läkarna blir förstås viktiga förmedlare. Nu blir också läkarnas rapporter allt mer detaljerade. - Nu börjar läkarna gå in i vanligt folks hem och börjar beskriva saker som var någonstans de förvarar sina smutsiga strumpor - är det tillsammans med maten? Och hur kan vi få folk att sluta ha värpande höns i sängen? - Det blir väldigt konkreta problem som går att lösa jämfört med att tänka att ”de här människorna bor i ett slättlandskap som är sumpigt” vilket ju inte gick att påverka. Men att övertala folk att inte ha kalvar i köket på vintern – det var konkret, säger Drakman. Husets Qvinliga befolkning var sysselsatt med  bakning; det gräddade brödet hade man dels laggt på sängar, bland andra å den som ett aflidet barn legat uti, dels på bara golfvet, som sannerligen icke på flere veckor varit skuradt. Det och hvar låg en spottklysa mellan brödbullarna. Och utomkring bostaden låg hög vid hög av människospillning, hvadan man måste se sig för att ej staka sig i smörjan. Annelie Drakman ser provinsialläkarsystemet som en väldigt tidig start på det som vi långt senare skulle komma att kalla folkhemsbygget, för långsamt, långsamt ändrar sig ändå inställningen till hygien bland allmogen. Men det är inte bara läkarna som driver den här frågan, till slut samverkar hela samhället i kampen för hygienen. Det är nog ingen tillfällighet att de litterära torparkvinnor som trots fattigdom och stora svårigheter lyckades hålla rent och fint i sina hem blev en slags hjältar i den svenska litteraturen. - Renlighet blir ett värde som man kan upprätthålla oavsett ens ekonomiska status. Man kan hålla sig hel och ren oavsett om man är rik eller fattig, säger Annelie Drakman. - Läkarna samverkar ju också med till exempel präster, jag vet en präst som från predikstolen läser upp namnen på särskilt smutsiga personer. Då har man gått från tanken på renligheten som en   hälsobefrämjande sak till att koppla ihop den med moral. - Renligheten är inte på personnivå längre, utan ”Vi tillsammans bygger ett rent samhälle”. - Om du tvättar under armarna eller inte, det blir till sist en del av samhällsprojektet. Det går från att vara   en privatsak till att bli en fråga om att man deltar i en mycket större modernisering, slutar Annelie Drakman. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik [email protected]
12/24/201823 minutes, 59 seconds
Episode Artwork

Kustskepparna Axel och Karolus mötte ett våldsamt öde

För bröderna Olsson från Strömstad var det självklart att leva av havet. Men i maj 1855 tog alltsamman slut när de mötte Hälsö-Johannes. Längs våra kuster har människor genom tiderna varit beroende av och utlämnade till havet. Havet var förutsättningen för livet på kusten, långa tider var det ett hem och samtidigt var havet en farlig plats. Många var de som till sist fick sin grav i havet. Dagens program ska handa om två bröder från Tjärnö utanför Strömstad. De var enkla jordbrukare och fiskare, men när tillfälle gavs och havet var isfritt så fraktade de gods längs med kusten ungefär på samma sätt som man idag transporterar varor på landsvägarna. Deras sista resa med fraktskutan "Tre Bröder" slutade med en katastrof. Ulf Hansson på Strömstad museum är en avlägsen släkting med de båda bröderna och han berättar att den här sortens kustfrakt ofta var en ganska bra affär. - Många började med en liten kustfraktare för att sedan gå vidare och köpa allt större fartyg och göra längre resor. Den här verksamheten betydde mycket för bygden. Många här var ju sjömän och låg i långa tider ute till havs, antingen med fiske eller med fraktskutor. De kvinnor som blev kvar hemma, om de fick några pengar över då kunde de gå till en lastmäklare och satsa pengarna i en last, och hade man tur kunde man göra förtjänster utan att ens vara till sjöss. - Vi här på kusten har ju alltid haft en speciell relation till havet, vi har ju aldrig sett det som rekreation. Havet gav oss näring, delvis i form av frakterna med förstås också genom fisket, och väldigt många gånger så blev också havet ens grav, säger Ulf Hansson, och fortsätter: - De här små fraktfartygen var ofta familjeägda, och när en sådan gick under så blev det katastrof. Det var många kvinnor här som förlorade både gubben och alla sönerna i samma olycka. Fraktskutan Tre bröder hade fyra ägare. Två av dem fanns kvar på land, men det hårda arbetet ombord sköttes av bröderna Axel och Carolus Olsson från Dillhuvudet på Tjärnö, som hade lyckats köpa in sig på båten med en fjärdedel var. Vintern 1855 hade varit extremt hård. Oslofjorden var inte isfri förrän de första dagarna i maj, och den 12 samma månad lade Tre Bröder ut från Strömstad för att gå till Göteborg med en last av tegel. Resan gick fint, på några dagar var de nere i Göteborg. Teglet lastades av, den 18 maj skulle de gå tillbaka till Strömstad. Men de kom aldrig fram. På eftermiddagen nästa dag upptäcktes deras båt. Två tullare var på väg till Uddevalla, och plötsligt får de syn på en vinddriven skuta som ligger i leran. Det ser konstigt ut, så de tar sig fram till skutan och går ombord. De ser då att däcket är översköljt av blod. De går ner i skansen och hittar en person som de först tror är död, men som börjar visa livstecken när de bär upp honom på däck. Han är totalt sönderslagen i ansiktet och kan knappt göra sig förstådd, men med hjälp av de papper som finns ombord så kan tullarna ändå förstå vad som hänt. Mannen de hittat heter Axel Olsson och är från Dillhuvudet på Tjärnö. Man ser att de har kört en frakt med tegel från Strömstad till Göteborg som man har fått betalt för. De får också reda på att det ska finnas ytterligare en person ombord, Axels bror, så man söker igenom skutan och under ett segel hittar man Carolus Olssons kropp. Bröderna Olssons resa hem till Strömstad hade alltså slutat halvvägs och den ena av bröderna skulle aldrig med komma hem igen. Carolus var 25 år och ogift när han mördades ombord på skutan Tre bröder, hans äldre bror Axel som med knapp nöd överlevde överfallet, var 34 år, gift och hade en liten son. - Båten söktes igenom från för till akter, Axel fick så gott han kunde berätta vad som hänt och med hans ord och de papper och dokument som fanns ombord så kunde tullarna och den tillkallade polismannen ganska snart bilda sig en uppfattning om vad som hänt. De hade lyckligt kommit till Göteborg och fått 250 riksdaler för tegellasten. De skulle gå tomma hem till Strömstad igen, när det kommer en person på kajen som frågar om han får lifta med dem, till Tjörn eller Orust, det är inte så viktigt vilket det blir. Han fick komma ombord, och ganska snart tar passageraren upp brännvin, och när de närmar sig Tjörn så är bröderna och deras passagerare rejält berusade. Vad som egentligen hände där på båten är inte alldeles klart, Axel och Johannes historier går isär en del, men vad som verkar helt säkert är att samtliga ombord var rejält onyktra när båten närmade sig Orust, och på kvällen utbröt ett bråk mellan dem. Bröderna hade gått och lagt sig när Johannes samma natt gick löst på dem med påk och yxa, för att därefter skära ner seglen och stjäla vad som fanns av värde ombord innan han smög iväg. Axel berättar att han minns hur det stinger till vid ena tinningen, och därefter minns han inget mer innan han vaknar när de båda tullarna hittar honom. Då är båten plundrad och pengarna borta. Alldeles intill platsen där man hittade Axel och Carolus och deras båt, ligger en liten klippö som heter Hälsön. 1855 fanns det två små strandsittarstugor på ön. Strandsittare, det var kustens motsvarighet till backstugusittare, de allra fattigaste i samhället. - Ordningsmakten visste att det i en av stugorna på ön bodde en man med dåligt rykte. Han kallades Hälsö-Johannes och hade redan ett antal brott bakom sig. Han blev genast misstänkt och hans stuga blev undersökt men den var tom.  På väg tillbaka till båten ser plötsligt länsman något som ligger i en dunge. Där hittar man kläder och andra saker från skeppet som plundrats. Men Hälsö Johannes är borta. Man upptäcker med tiden hans eka i land, och drar slutsatsen att han har flytt. Precis en vecka senare får poliskammaren i Göteborg ett brev från den kronolänsman som undersökt mordet Som det troligaste är att han begivit sig till Göteborg och söker få hyra på Sjömanshuset, anhåller jag ödmjukt att vederbörande därstädes uppmanas att vara uppmärksamma, varförutan jag ödmjukt anhåller att allmän efterlysning måtte utfärdas å ifrågavarande Johannes Johansson, som inom orten gjort sig förut illa känd. Efterlysningen gick ut den 26 maj och det är precis samma dag som Johannes bokat plats på ett emigrantfartyg. Strax innan har han köpt sig ett förfalskat prästbetyg så att han ska kunna försvinna utan att lämna några spår efter sig. Men flyktplanen misslyckas för Johannes blir igenkänd i Göteborg hamn. Han var nog ganska lätt att känna igen eftersom han saknade ett öga. Det var en gammal konfirmationskamrat till Johannes från Orust som hade blivit polisman i Göteborg som fick syn på honom och grep honom. - Han togs till fånga och transporterades till Orust, och man tog också dit Axel, som fortfarande var i ett bedrövligt skick och hade svårt att göra sig förstådd. I Husförhörslängden står det om Axel att han är ”Illa fårad av fjordpirater.” Han har tagit med sig en tolk till rättegången. Axel pekar ut Hälsö-Johannes som förövaren till överfallet och Johannes blir dömd för piratdåd och mord, och han döms till dödsstraff. Axel levde resten av sitt liv med sitt sönderslagna ansikte som en ständig påminnelse om överfallet, och det här var en händelse man talade länge om i Strömstad. - Hela norra Bohuslän var ju i sorg efter den här händelsen, här kände ju alla varandra säger Ulf Hansson. Axel levde vidare, trots sina stora svårigheter, och han dog till sist 1881 vid 59 års ålder, och han fick fem barn till utöver det han hade vid tiden för olyckan. Hälsö-Johannes blev den allra siste att avrättas i Bohuslän. Den 27 maj år 1857 fördes han upp till avrättningsplatsen där en stor folkmassa hade samlats för att beskåda hur Hälsö-Johannes halshöggs av skarprättare Johannes Jansson som kommit dit från Göteborg. Det kanske märkligaste med den här historien är nog ändå att det är minnet av mördaren Johannes som har vårdats och fortfarande vårdas. Hans kropp begravdes en bit från avrättningsplatsen och 1957, hundra år efter avrättningen, satte man upp en minnessten vid graven och 2001 lät man omgärda den med smide. Än idag finner man att graven smyckas med blommor och grönt. Annorlunda är det med minnet efter Carolus - Idag är det ingen som vet var han ligger begraven - Jag tycker det är lite besynnerligt att vi minns förövaren men inte hans offer, säger Ulf Hansson. Forska om sjöfolk De som arbetade på sjön omgärdades av mycket byråkrati. Man hade kontroll på både de laster som transporterades och inte minst de människor som arbetade på båtarna. Därför finns det mycket arkivmaterial att söka i för den som vill forska bland sjömän och sjöfart. Eva Johansson i Västervik har själv en bakgrund i handelsflottan och har skrivit en handledning i hur man letar i källorna. - Vill man följa en sjöman till sjöss under hela karriären börjar man i inskrivningsboken. Där skrevs han in när han gick till sjöss första gången och där kan man följa sjömannen från början till slut. - Från inskrivningsboken går man vidare till mönstringsrullor där man kan se vilket fartyg sjömannen mönstrade på och av. I sjömansrullan, som är en besättningslista, kan man se alla som är mönstrade ombord. Sjömännen mönstrade för en resa som regel men i modernare tid kunde de mönstra halvårsvis eller vara rederianställd och hade då en anställning som inte var kopplat till ett visst fartyg. - Det vanliga långt in på 1900-talet var att de mönstrade ombord och var ombord under en resa eller flera resor. En spännande handling som kanske ger lite mer information är pensionshandlingarna, berättar Eva Johansson. - Framförallt i de äldre pensionshandlingarna kan man hitta berättelser om vad sjömännen varit med om, till exempel från sjömansänkor som söker understöd eller pension. Till Sjömanshusdirektionen i Landskrona Såsom enka efter den i slutet av December månad 1879 förolyckade och omkomne Kapten Bengt Petter Olsson, då förande skonerten "Victoria",  anhåller jag härmed vördsammast att komma i åtnjutande af den pension som kan tilldelas mig.År 1879,  i December, avseglade han från Halmstad såsom kapten åtföljd av två söner , den ene 21 och den andre 17 år gamla, och har sedan dess aldrig avhörts utan har som det sedan visat sig förolyckats med man och allt kvarlämnande mig med tre små barn i högst svåra omständigheter.Vid min mans olycka förlorades alla hans papper och sjöfartsböcker varför jag  ej är i stånd att närmare redogöra för hans förhållanden. Jag bifogar härmed prästbetyg och intyg från kommunordföranden.Torekov den 5 maj 1900Emeli Olsson Det här brevet från Emeli Olsson skrevs till sjömanshuset i Landskrona. Och det var också på sjömanshusen som sjömännen registrerade sig så att staten skulle kunna ha kontroll över hela yrkesgruppen. 1864 kom en ny lag som sa att alla städer som hade rätt att bedriva handel med utlandet skulle ha ett eget sjömanshus. - Ja, de fanns i det som man kallar stapelstäder. Och som mest var det drygt 40 sjömanshus i landet och de har funnits under olika tid. Sjömanshusen fanns inte bara längs kusten, utan också vid de stora sjöarna. Men alla sjömän höll sig inte till reglerna. Eva Johansson berättar att det inte var alltför ovanligt att sjömän stack iväg när de nådde hamn. - Det var vanligt att sjömän rymde och den som rymt riskerades ju för att straffas så de flesta som rymde utomlands stannade borta. En del rymde när de kom till USA och emigrerade. Nedan finns en länk till Digitalt museum som har ett rikt bildarkiv med bland annat sjömän att söka i. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Agneta [email protected]
12/17/201823 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

Anders hopplösa strid om torvmossen

Anders Andersson stred om rätten att skörda torv ur en mosse i nästan 30 år. Den bittra striden mot grannen berodde på att reglerna kring arrende ändrats. Att strida i nästan 30 år om en torvmosse kan te sig som mycket bråk för ingenting sett med dagens ögon. Men det är just en sådan strid som Släktband ska handla om idag. I slutet av 1800-talet köpte sig Anders Andersson en fastighet i Svensköps socken i Hörby i Skåne. Till gården hörde en torvmosse som kom att bli hans öde. Den här mossfejden resulterade inte bara i ideliga rättegångar och böter för Anders utan också i att han fick utstå mycket spott och spe. Ing-Britt Svensson är barnbarns barn till Anders och bor bara ett par mil från den plats där striderna utspelade sig för drygt hundra år sedan. Och när hon och kusinen Anne Lindgren Olsson ville veta sanningen bakom mossfejden rullade en bitter och egendomlig historia fram. - I min familj har vi en historia som jag och min kusin blev intresserade av. Vi hade hört att våran anfader Anders Andersson, min mors morfar, hade haft det så besvärligt med olika rättegångar. Han hade suttit i fängelse och vi undrade vad det egentligen handlade om. - Min kusin tog tag i detta och satte sig och läste i protokoll och domstolsböcker från tidigt 1900-tal. Anne fann ut att Anders varit stämd och hade tre olika rättsprocesser som varade i 30 år. Anledningen till att Anders Andersson fick ägna större delen av sitt vuxna liv till rättsprocesser var alltså en strid om den torvmosse som hade följt med på köpet av fastigheten Fulahultet i Svensköps socken i Skåne. Torven kunde man elda med istället för ved, och för Anders betydde det att han kunde sälja den skördade torven och på så sätt få en liten inkomst. Fastigheten Fulahultet låg bara ett stenkast från hans föräldrahem och till en början verkade nog livet bli ganska bra där på Fulahultet. Han hade träffat Anna Eriksdotter som var sömmerska och som han gifte sig med och fick två döttrar. Men snart visade det sig att Anna var hjärtsjuk och dog bara 37 år gammal i "hjärtlidande" som det står i kyrkboken. Nu var Anders ensam med de två flickorna som bara var 2 och 4 år. Och han såg sig tvungen att lämna bort flickorna till två skilda familjer. Men som om det inte var nog med sorger för Anders. Grannen som hette Anna Persson hade tidigare arrenderat torvmossen och hävdade nu att han stal hennes torv. - Hon skickade räkningar till Anders och han kunde inte betala och blev till slut stämd till tinget. Han hade ju betalt och ägde gården och marken. Anders fick hjälp av en advokat i Hörby, men när de kom till tinget hade advokaten plötsligt gått över till Anna Perssons sida. Anders som hade betalat advokaten och ville ha tillbaka de 50 kronorna, men fick det inte. - Anders kallar advokaten för Judas Iskariot och blev stämd för ärekränkning. Anders samlade på sig mycket böter, berättar Ing-Britt Svensson, men eftersom han inte betalade omvandlades bötessummorna till fängelse och fjärdingsmannen kom att jaga honom. Anders körde med häst och kärra ner till Malmö där han sattes i fängelse. Att Anna fortsatte att kräva ersättning för den torv som Anders uppenbarligen hade köpt och hade kontrakt på berodde på att reglerna för arrende hade förändrats. Tidigare hade man kunnat arrendera mark på 99 år och så stod det i grannen Anna Perssons arrendekontrakt. Enligt det skulle hon ha rätt till mossen ytterligare 36 år. Men när Anders Andersson köpte Fulahultet kunde man inte längre ha så långa arrendetider och därför var han övertygad om att hans köpekontrakt gav honom rätt att ta torven. De två kontrakten gick med andra ord omlott i tiden och ingen ville ge sig. Än i dag finns spår efter Anders ihärdiga arbete där han försökte bevisa sin rätt till torvmossen. Bland annat finns en väl tummad bok i civilrätt som Anders strukit under var och varannan mening i. Och den kanske hade han nog med sig när han sökte upp en ny advokat efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff i Malmö. Och äntligen fick han lite medhåll. Den nye advokaten trodde på Anders och uppmanade honom att skriva till Kungs. Där fick Anders rätt. Men när Anders kom hem var det som om han tappade livslusten och levde inte länge efter han kommit hem från fängelset. Han dog på sin mosse när han passade sitt barnbarn. Anders blev 63 år och hade ägnat nästan 30 år av sitt liv till att strida om rätten till torvmossen. Och när Anders var död flyttade äldsta dottern Alma och hennes man Henning till gården. Och granngården hade också bytt ägare. Och man kan tänka att striden om torvmossen då var över. - Men det visade sig att den här torvmossen spökade även för Alma och Henning. För de som hade stämt Anders innan fortsatte att jaga Alma och Henning. Det ledde till att de kände sig lite förföljda och till slut gav de upp och lät gården gå ifrån dom och gav sig iväg. Till Henning Olsson i KilhultSedan till vår kännedom kommit att ni innevarande år upptagit torv får vi härmed bringa i erinran att brukanderätten till ifrågavarande torvjordstycke innehaves av oss, och får vi tillika förbjuda eder att från mossen bortföra den upptagna torven med mindre ni dessförinnan till oss lämnar full ersättning för dess värde.Tollarp och Skettelljunga den 6 juni 1925Jöns Jönsson Hanna Simonsson Att en torvmosse kan generera så mycket bråk som i den här berättelsen om Anders kan verka egendomligt. Men den mark som idag är utan något större värde kan ha varit oerhört värdefull i gamla tider och har ofta gett upphov till segslitna konflikter. Det berättar Jesper Larsson som är agrarhistoriker vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. Markstrider var vanliga - Strider om markområden är något som är väldigt vanligt i svensk historia. Jag håller mest på med ytor som man har ägt gemensamt, men där kan man se hur man har stridit om beten, om vem som får ta ut ved, vem som får ta ut lövfoder och så vidare. Så det är vanligt att man bråkar. Att det blir så långdraget som i det här fallet, det är kanske inte lika vanligt, men själva bråket kan vara ett sätt att försöka fastställa vem som har äganderätt och vem som har utnyttjanderätt, säger Jesper Larsson Torvmossar kunde användas till flera saker. - I främst Skåne använde man torv för att elda med. Det andra användningsområdet var att använda torven som strö, dvs underlag för djuren i stallar och ladugårdar. Torven var bra på att samla upp näringsämnen från gödseln så att man fick bättre gödseleffekter på åkrarna. - Och när man under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dikar ut mossarna och lägger dem under plogen för att öka sina odlingsarealer så får ju mossarna en helt ny funktion. Konflikterna om dessa lite udda markområden har sett olika ut i olika delar av landet, vilket förstås hänger ihop med att geografin, jordmånen och odlingsförutsättningarna har varit helt olika. Men det har också skiftat över tid. Det fanns andra tillgångar än torv som var attraktiva i det gamla bondesamhället. - I det förindustriella jordbruket, speciellt under 17- och 1800-talen, tog man tillvara allting, som vass till exempel, som fanns i sjökanterna. Det användes som foder eller till husbyggarna, och vass är ju ingenting som har nåt större värde i dagens jordbruk, konstaterar Jesper Larsson. I till exempel Skåne och Bohuslän var de så kallade Märgelgroparna en viktig tillgång. Det är ansamlingar av gamla snäckskal, som ströddes ut på åkrarna som jordförbättringsmedel. - Människan är ju extremt uppfinningsrik och nyfiken och då tar man reda på resurser i ens närhet som går att använda. Det är ju utmärkande för det förindustriella jordbruket att man hade väldigt stor kunskap om hur nästan allting kunde användas så att sånt som framstår som marginella resurser för oss idag kunde vara stora resurser på den tiden. Jesper Larsson har forskat mycket i norrländska källor, och där var myrslåttern, dvs det gräs till djurfoder som skördades på myrarna, viktig. - Myrslåttern var väldigt vanlig i norra Sverige, från Dalarna, Värmland, Hälsingland och norrut, och när man ökade andelen djur under tiden från 1600-1800-talet så blev den än viktigare. Myren blev en större och större resurs också för att få hö. Många av de här tillgångarna var gemensamma. Inom till exempel en by så hade man ofta organiserat det så att alla hade lika stor rätt att ta ut till exempel myrslåtter, vass eller snäckskal. Det fanns ingen ordningsmakt som höll reda på hur mycket var och en förbrukade, det fick gruppen hålla ordning på själv. Den viktigaste faktorn när det gällde att göra en rättvis fördelning, var att mycket av arbetet genomfördes gemensamt i lag. - Men det är klart att det också förekom att folk tog ut mer än de skulle, kanske fällde träd som de inte fick ta. - Men jag tror att man hade ögon i skogen, och den som hade tagit för stor del av det allmänna blev ställd inför tinget – även om säkert en och annan kom undan, säger Jesper Larsson. Under 1800-talet genomfördes tre stora skiftesreformer i Sverige, då man bytte jord med varandra för att få mer sammanhållna gårdar. Men skiftena gjordes också med ambitionen att de tidigare gemensamma ytorna skulle bli privata, och det skulle visa sig vara väldigt svårt, någon gång till och med omöjligt. - Man måste värdera de resurser som fanns på utmarken och så får man försöka dela upp det så bra man kan inom skifteslaget. Men man kom ibland till delar som inte gick att dela inom skifteslaget, utan som fick fortsätta att vara allmänningar. En sådan sak var vägar, det var opraktiskt att ha en enda ägare, de måste fortfarande ägas gemensamt. - Däremot kunde man dela upp skötseln av vägarna. Grustag kan vara en annan resurs som kan vara nödvändig att äga gemensamt, eftersom det kanske bara fanns ett. I Hälsingland behövde man speciella linsänkesplatser när det var dags att röta linet innan man kunde göra trådar av fibrerna. Det fanns inte så många platser som passade till den sortens verksamhet, de fortsatte ofta att vara gemensamma. - Även myrtag, myrslåtter, kunde göras till kollektiva tillgångar efter skiftena för att varje enskild del skulle bli för liten om man delat upp den. Ju mer gemensamma saker man ägde desto mer komplicerade tenderade skiftena att bli. Jesper Larsson tar Dalarna som exempel, där man traditionellt hade haft många gemensamma tillgångar. - Där kunde skiftena bli extremt komplicerade och dra ut på flera decennier. Konflikterna omkring markområden har varit ständigt närvarande genom den moderna historien, men man har löst tvisterna på lite olika sätt i olika tider, berättar Jesper Larsson. Under sent 1800 och under 1900-talet, var det inte så vanligt längre, att marktvister hamnade i tinget. - Däremot var det otroligt vanligt att man drog såna här frågor till tinget under 16- 17- och tidigt 1800-tal, berättar han. Det berodde på att tinget var den plats där man tog upp de flesta ekonomiska frågor. De svenska domstolarna var speciella på det visar att lekmannainflytandet var stort, varje domstol bestod ju av tolv nämndemän som också var med och dömde, och de satt på unik kunskap om hur man gjorde inom sin socken eller sitt tingslag, och de kunde assistera domaren med frågor om sedvanerätter, hävd och tradition. Det gjorde att konflikterna kunde lösas bättre, tror Jesper Larsson, som har sett i sin forskning att det inte alltid verkar vara så viktigt att snabbt komma till ett avgörande i de här konflikterna, utan det viktiga är att man noggrant går igenom vad som har skett, och att de som har del i konflikten verkligen blir hörda. - Så många konflikter kunde på det viset pågå i många många år, och komma upp på ting efter ting där man tog upp samma frågor. - Om man tar tid på sig och ser till att lyssna på alla parter och diskuterar igenom alla delar av frågan ordentligt så är chansen större att man kommer fram till ett resultat som kommer att fungera i framtiden. Längre fram i tiden när det blev mindre vanligt att man gick till tinget, då löste man fler konflikter med hjälp av lantmätare eller medlare. Det låter ansträngande att hålla på och reda ut markkonflikter under många år, att ständigt mötas i tinget eller hos medlare, att ta om samma fråga gång på gång. Men Jesper Larsson menar att det här långsamma konfliktlösandet ofta kan ses som ett konstruktivt sätt att gemensamt komma fram till hur marken ska hanteras i framtiden. Han har kunnat konstatera att det är väldigt sällan som den här sortens strider leder till handgemäng eller slagsmål: - Nej, de brukar inte slå ihjäl varandra för såna här frågor, säger han, utan konflikterna handlar mer om att tydliggöra vad man får och inte får göra. - Det är klart att det händer att folk tycker väldigt illa om varandra, att konflikten blir personlig men oftast är konflikterna ofta ett sätt att reda ut frågor och komma vidare. - Jag vill till och med säga att konflikterna kan vara bra, på många sätt, slutar Jesper Larsson. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Gunnar [email protected]
12/10/201824 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

Bengts korgar flätades av hela socknen

Bengt Nilsson blev en framgångsrik entreprenör i början av 1900-talet. Bara några årtionden tidigare var det betydligt svårare att starta en egen verksamhet i landet. Olyckor och ond bråd död lämnar många spår efter sig i våra arkiv, och det är nog ett skäl till att de livsöden som släktforskare tar fram ofta har sorgliga och hemska inslag. Men idag kommer historien att bli mer solskensartad, och handla om Bengt Nilsson, en driftig person som lyckades väl i sina affärer och som blev smått förmögen. Han drev företaget The Swedish basket company, Svenska korgkompaniet, från sina två hem – det ena låg i Skåne och det andra i England. Bengt Nilssons barn-barn har samlat på sig det material som företaget lämnade efter sig, och mycket mer därtill. Hemma hos Bengt Holmquist i Falun finns rum efter rum med släktforskningsmaterial, men till idag har han plockat fram några arkivmappar där han noggrant samlat och systematiserat sin morfars efterlämnade papper. Morfar Bengt blev en framgångsrik entreprenör på sin tid, och klarade att driva företag långt från hemmet, men utan att någonsin släppa kontakten med hemsocknen och människorna där. Han föddes 1864 i Ållekulla, i Loshults socken i Skåne, precis vid gränsen till Småland. Vid femton års ålder, just när han ansågs vuxen, dog hans far. - Han var en vanlig småbrukarpojke. Det var väldigt steniga marker där han växte upp, nästan värre än i Småland. Han jobbade som dräng ett tag, men det här med Amerika det hägrade för de flesta. Loshults socken var en av de socknar i Skåne som hade störst utvandring. Det var ju det enda sättet om man ville tjäna pengar, det kunde man ju inte göra som vanlig bondpojke annars, säger Bengt Holmquist. Bengt Nilsson reste första gången till Amerika 1885, han hade lånat pengar till resan av en farbror. Han fick arbete på en bangård i Minnesota. - Lönen det var 1 dollar och 10 cent per dag, och där stannade han i tio år, och under tiden lärde han sig engelska ordentligt. Bengt emigrerade inte, han for till USA för att tjäna pengar att ta med sig hem. - Ungefär som var fallet med greker och Jugoslaver som kom hit till Sverige på 70-talet, kommenterar Bengt Holmquist. - På den tiden hade ju nästan alla varit i Amerika, fortsätter han och berättar om hur gubbarna på kalas ibland kunde börja prata engelska sinsemellan när de talade om sådant som barnen inte borde höra. Till slut hade Bengt samlat ihop 1100 kronor, en ansenlig summa pengar på den tiden. Bengt tog sitt sparade kapital och for hem till Loshult igen. Då har hans två svågrar kommit på en affärsidé – de tillverkade korgar som de har börjat sälja till England och Tyskland. Det var spånkorgar som flätades efter speciella mått i Tyskland och England. Behovet av korgar var enormt, särskilt hos dem som sålde frukt och grönsaker och det var lätt att få dem sålda. Men trots att svågrarna hade kommit på en bra affärsidé verkar de ha haft lite svårt att förstå hur de skulle kunna få affärerna att blomstra. Men de hade turen att få hjälp av Bengt. - Han hade tydligen lite mer affärssinne än de andra för de höll på att konkurrera med varandra och höll på att ta ihjäl varandras verksamheter på det sättet. Det var det morfar satte stopp för, han fick dem att bilda ett gemensamt bolag med andra sockenbor och det var då de började tjäna pengar. - De hade väl så gott som monopol ett tag, i alla fall på den engelska marknaden. Att starta ett företag i ett främmande land som England måste ju ha inneburit en del svårigheter, och man kan undra hur han visste hur man skulle göra. - Det har jag också undrat, men han var väl väldigt företagsam och hans goda kunskaper i engelska måste ha spelat stor roll, tror hans barnbarn. Allt mer korgar måste produceras och Bengt och hans svågrar engagerade folk i torp och gårdar i hela Göinge-trakten. - Det satt folk och flätade korgar i var och varannan stuga i trakten ett tag, skrattar Bengt Holmquist. Det finns en historia om hur de hade lärt sig att fläta korgar, och den handlar om hur en man från socknen satt i fängelse tillsammans med en dalmas som lärde ut konsten. - Det gick väl ett tåg i veckan till Sölvesborg med korgar, och sen gick det båtlaster till Tyskland och England. En av svågrarna stannade kvar i Sverige, en tog hand om den tyska marknaden och Bengt skötte verksamheten i England. Nu kom hans goda kunskaper i det engelska språket väl till pass. Han anställde några engelska pojkar som tillsammans med honom själv satte handtag på korgarna, det hade blivit allt för skrymmande att ha handtag under transporterna på tåg och båtar Bolaget gick bra, de gjorde goda vinster, så goda att Bengt kunde köpa loss sin föräldragård. För trots att han var en duktig affärsman så var det ändå viktigt att äga jord. Så under lång tid kallade han både England och Sverige för hemma. - Han var i England under 18 säsonger. Han åkte någon gång i mars och kom hem i slutet av november, och då gick han direkt ut på logen och ställde sig att slagtröska. - Du vet på den tiden var lantbruket huvudnäringen. Det finaste var att vara bonde, det spelade ingen roll hur mycket man kunde tjäna på annan verksamhet. Korgföretaget gick alltså bra men helt utan motgångar klarade de sig inte. Ett år var det en båt som sjönk i hamnen i England, och då blev det problem med likviditeten. Bengt Nilsson tog då hyra på Majestetic, ett emigrantskepp. Han var med på sex resor fram och tillbaka mellan England och USA, och hans uppgift blev att hämta emigranter som kommit med båt till England som sedan tog tåg tvärs över England för att ta skepp över Atlanten. - Hans uppgift blev att hämta dem vid tåget. Många av emigranterna var oroliga för de visste att det fanns så kallade ”runners” som försökte lura av dem packning och pengar, men där de såg att morfar var där så var det många som kom från hans hemsocknar och som kände igen honom. ”Är det du Bengt! Då behöver vi inte vara oroliga.” Trots att Bengt alltså varit framgångsrik, så drog han sig inte för att arbeta hårt med helt andra jobb när det behövdes. - Du vet att det där med att jobba, det var ju heligt. De som inte jobbade var ju värdelösa. Man kunde hävda sig genom att vara en duktig arbetare, säger barnbarnet Bengt Holmqvist och citerar en järnvägskung ifrån USA som lär ha sagt ”Ge mig svenskar, snus och whisky och jag ska bygga en  järnväg genom helvetet.” Bengt lyckades rädda sitt företag, verksamheten kom igång igen och snart började den åter att blomstra. Bengt anställde inte bara engelsmän i företaget utan gav också jobb till folk som hemifrån, också sina egna syskon, brodern Gustav och systern Tilda. Tilda hade en fin hatt på sig i England, men den bytte hon till schalett när hon kom hem. - Annars hade man tyckt att hon var högfärdig. Bengt Nilsson var gift två gånger, det första äktenskapet slutade i skilsmässa, men det andra blev desto lyckligare. Den gången gifte sig korgmakaren med Hilma Sjöstedt, som hade haft en svår start i livet. - Mormor Hilma hade blivit såld på auktion som nioåring. Hon arbetade först på sockerbruket i Arlöv, men kom till England där hon ganska snart blev hushållerska hos Bengt. Hon blev med barn och skickades hem till Sverige. Det var över tjugo års skillnad i ålder mellan de två, och det var ett mycket lyckligt äktenskap. Korgföretaget hade sin storhetstid på 1910-talet, men lade ner sin verksamhet 1917 när första världskriget bröt ut. Men det var inte bara kriget som spelade roll. - Engelsmännen lärde sig att göra egna korgar, och eftersom Bengt och hans svågrar började bli lite gamla så tyckte de nog att det var lämpligt att sluta när kriget bröt ut, tror Bengt Holmquist. Vad var det som drev honom?-Han hade en stor nyfikenhet och tydligen ingen som helst underlägsenhetskänsla, utan tyckte att han kunde fixa det mesta själv. De sista åtta åren av Bengt Nilssons liv blev dessvärre betydligt dystrare än ungdomens dagar. Han och Hilma förlorade sitt yngsta barn i en hjärntumör, bara sju år gammal, och Bengt själv drabbades av en hjärnblödning som delvis förlamade honom. Hur såg reglerna ut för affärsrörelser? När korgföretaget The Swedish Basket Company startade var det möjligt för vem som som helst att bilda företag. Men fram till 1864 hade det funnits strikta regler för hur handel skulle bedrivas. I städerna rådde skråväsendet där olika yrkessammanslutningar bestämde vilka som fick sälja och köpa varor och tjänster. Och på landsbygden var man hänvisad till att sälja sina varor på marknader en eller ett par gånger om året. Men när Bengt och hans svågrar startade sitt företag 1904 så var alla dom regleringarna borta. Det var till och med så att kvinnor fick lov att starta företag berättar Lena Andersson Skog som är professor i ekonomisk historia vid Umeå universitet. - Men det var skillnad på vad kvinnor och män fick göra. Kvinnor fick exempelvis inte anställa folk, annat än sina yngre barn och möjligtvis äldre släktingar, medan män kunde sätta upp en egen rörelse med många anställda, berättar Lena Andersson Skog. Anledningen till förändringen 1864 var att det funnits en diskussion under hela 1800-talet då Sverige förändrades väldigt snabbt. - Dels ökade befolkningen i hög grad, samtidigt som vi fick en rörelse där  jord och skog blev privat egendom. Vi fick möjlighet att sälja jordbruksprodukter och trä till utlandet, och vi fick en kommersialisering av vardagslivet där pengar började användas på ett helt annat sätt. Det ledde till att klyftorna mellan olika grupper i samhället, och inom tidigare ganska jämställda och homogena grupper, ökade. Detta ledde i sin tur till att vi fick en snabb inkomstökning och en snabb proletarisering, det vill säga att folk som tidigare hade kunnat försörja sig i jordbrukets hushåll istället blev daglönearbetare eller arbetslösa. Hur skulle då samhället försörja dessa fattiga på landet? - Det var ju svårt för dem att flytta in till städerna för där bestämde skråna över städernas ekonomi och man var inte intresserad av att ha fattiga människor som drev omkring på gatorna. Det här diskuterades mycket i Riksdagen. - Det finns en likhet här med dagens tiggeridebatt och om hur vi ska hantera stora sociala förändringar där nya grupper plötsligt inte kan få sin försörjning. En sak som hade utvecklats under 1800-talets första del var att många kvinnor från tidigare burgna rika jordägarfamiljer plötsligt inte hade män att gifta sig med. Hur skulle de försörja sig? - De kunde ju inte gå ut i jordbruket och jobba för det var ju flickor från så kallade fina familjer. Men de måste ju få en försörjning, så från 1820-talet diskuterade man i Riksdagen hur ska de här kvinnorna skulle få sin försörjning och också om hur de skulle få bort de fattiga. Kunde då Bengt Nilsson bara sätta upp sin affärsrörelse, vad fanns det för regelverk? - Han var tvungen att meddela till myndigheterna och i princip fanns det ingen som kunde hindra honom från 1864. Och det var väldigt många som satte upp sin egen affärsverksamhet vi den här tiden, man såg en explosion av antalet småföretagare, både handlare och hantverkare, speciellt utanför städerna där det var många som behövde försörja sig på olika sätt, berättar Lena Andersson Skog. Men det var många av de som öppnade eget som försvann efter ett par år och gick tillbaka för att bli lönearbetare och anställda hos någon eftersom det inte var så lätt att komma ut på marknaden och sälja tillräckligt mycket för att kunna leva på det. - Det var speciellt knepigt för kvinnor som satte upp verksamheter. Många hamnade under den lägsta inkomsten och betalade därmed ingen skatt vilket inte sågs så positivt eftersom de då inte bidrog till kommunens inkomster. Vad var då den vanligaste verksamheten man startade upp vid den här tiden? - Det var väldigt vanligt att man startade upp något som hade med det man tidigare gjort i hushållet. För kvinnor var det vanligt med det som hade med textilier, kläder och matlagning. Hur kom då den här kunskapen om att kunna starta företag ut till vanligt folk? - Där får vi tacka vår centralmakt att informationen kom ut, berättar Lena Andersson Skog. Stora beslut annonserades i Post och inrikestidningar som fanns sedan 1600-talet. Även prästen meddelade beslut i predikstolarna. Post och inrikestidningar den 6 augusti 1895KungörelserDenna dag har i Handelsregistret intagits anmälan af Sven Nilsson att han i Örkelljunga socken, ämnar idka garn-, manufaktur- och diversehandel äfven som handel med eldfarliga oljor och giftiga färgstofter under firma S Nilsson. Christianstads Landskansli den 26 juli 1895 på Landshöfdingeembetets vägnar: A Ljungberg och Esaias Zenterwall.  - Vi får inte glömma att en stor del av den svenska befolkningen hade ett högt humankapital, vilket betyder att det fanns kunskap hos individerna att till exempel läsa, skriva och räkna. Något som inte var vanligt hos allmänheten på samma sätt i andra länder. Vi hade på så sätt en duktig befolkning som var beredda att ta emot det nya. Fanns det någon kontroll över verksamheter som drevs i vårt land? En av nackdelarna av avskaffandet av skråväsendet var deras egna kvalitetskontroller och konsumentskydd. Efter utbildning skulle man kunna visa upp ett mästarbrev eller vara verksam som gesäll. - Det var ett skydd som gjorde att en kund kunde klaga på en produkt om den inte höll måttet. Men den möjligheten försvann efter 1864. Däremot såg staten till att det fanns andra typer av organisationer där hantverkare eller handlare var med så att staten kunde ha kontroll på hur många verksamheter som fanns. Behovet av konsumentskydd och behovet att hålla uppe kvalitén för de saker man gjorde ledde också till att det blev en återkomst hantverksorganisationer från slutet av 1800-talet. Beskattningen såg vid den här tiden lite knepigare ut än idag. - Beskattning låg främst på jorden och väldigt lite på inkomsten. Det fanns ett system med olika inkomstnivåer där man var tvungen att betala en viss summa skatt beroende på hur mycket man tjänade, men det fanns också ett tak på hur mycket du behövde betala, och den var kopplad till ens jordägande. - Tjänade man väldigt mycket, så att man egentligen tjänade mer än vad man skulle skatta för så fick du behålla det. Så skattebördan låg i väldigt hög grad på jordägande under den här tiden. Det är först på 1910- talet när vi får en modern inkomstskatt i Sverige som vi betalar mer rättvist mellan de som tjänade mycket kapital och de som ägde jorden och brukade den. Var finns handlingar? - Dels kan man leta i kyrkböckerna efter individen och var hon eller han hade sin verksamhet. Sen finns det Handelsregister från 1855 där man registrerade sin verksamhet. Och hade man ett Aktiebolag så finns de handlingarna på Riksarkivet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Å[email protected]
12/3/201824 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Atlantresan blev en mardröm för Anders Peter och hans familj

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig. Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare. Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga. Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig. Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA. - Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på. - Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson. Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal. Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård. - Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter: - Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt. Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till. - Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter. Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil. - Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis". - Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende. Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på. - Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte. Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt. Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden. - Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen. Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna. - Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika. Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet. Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset. Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han. Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta. - Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara. Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet. - Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar. Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago. Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor. Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. (…) Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten.Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. (…)Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson -  och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden.” Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga. Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades. - Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson. - Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga. Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland. - Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget. Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga. De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad. - Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil. Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar". Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna. -Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar. Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen. De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar. - Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i. Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn. - Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown. Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken. Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel. - Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall. De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.) - I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra. Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901Allmänna nyheter. Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson.DödsfallMary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan. Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon.John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200. De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882. Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat. - Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag. - Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen. Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren. - Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj. Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig. - Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880". - BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren. - Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure. - Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy [email protected]
11/26/201824 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Katharinas flytt norrut blev full av sorger

Katharina från Värmland flyttade norrut där hennes man slagit sig ner efter att ha arbetsvandrat många år. Men livet blev inte som hon hoppats. Spetälska, död och fattigdom drabbade hennes familj. Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att få höra berättelser om människor som levt i gamla tider och som på olika sätt lämnat spår efter sig. Den här omgången av Släktband har hemmet i fokus. Det kommer att handla om hur folk kämpade för att få behålla sina hem och om när hemmet blev så farligt att familjemedlemmar till och med miste livet, och som idagens program när vi berättar om hur drömmen om ett bättre hem lockade människor att lämna det gamla bakom sig för att söka ett nytt hem på annan plats. Katharina Eriksdotter var en av dom. Hon föddes 1823 i Gräsmark i Värmland och kom så småningom att tvingas flytta till Norrland. Katharinas ättlingar idag vet mycket om hennes liv och vardag tack vare en stor brevsamling som familjen vårdat genom alla år - en brevsamling som faktiskt fortsätter växa hela tiden. - Mellan mina fingrar idag på förmiddagen så dyker det upp ett brev som jag tydligen inte har läst och där skildrar sonen Katharinas sista dagar, hur hon drar sitt sista andetag och hur de är samlade runt omkring henne. Katarina Näslund berättar om sin farmors farmor Katharina Eriksdotter. Vi sitter i Hembygdsgården i Viksjö strax utanför Härnösand och Katarina har brett ut foton, brev och en nyligen skriven släktbok på det stora matbordet i salen med utsikt över bygden. Hit till Ångermanland kom Katarina Eriksdotter i mitten av 1800-talet efter att ha gått igenom många prövningar i sin hembygd i Värmland. Katharina var äldst av sex syskon och fick som alla andra i hushållet hjälpa till med familjens sysslor. När hon var 19 blev det en plats ledig på gästgiveriet Linnagården som drevs av Erik Persson. Han hade just blivt änkeman och hade tre små barn att ta hand om. - Bara ett drygt år senare så är hon gravid och Erik Persson erkänner att han är far till barnet. Katharina börjar anpassa sig till livet på gästgiveriet och två år senare får hon ytterligare ett barn, en flicka som döps till Augusta. Men Augusta kommer att noteras som stum och fånig i kyrkböckerna, berättar Katarina Näslund. - 1846 gifter sig Katharina med Erik Persson som är 26 år äldre än henne, och när hon gifter sig är hon snart på väg med det tredje barnet, Kajsa, som föds i januari 1848. Och Erik Persson dör i feber i april tre månader senare. Katharina är nu änka med  två barn, ett dog som liten, plus att hon har vårdnaden om Erik Perssons barn i första giftet. Katharina äger nu Linnagården där det strömmar in körkarlar som rastar sina hästar och antagligen blir det för mycket för henne. Hon säljer gästgiveriet Linnagården och bosätter sig i Forsnäs på en annan gård. Under tiden på Linna har hon lärt känna körkarlen Jan Nilsson som går under namnet Vacker-Jan. Tycke uppstår och 1850 gifter sig de båda och Jan blir ägare och bonde i Forsnäs. I rask takt föddes nu sönerna Johannes, Nils och Gustav. Men ganska snart visade det sig att hennes man Jan hade överskattat sitt ekonomiska kunnande. Han blev lurad på många olika sätt, bland annat skrev han på borgensförbindelser vilket innebar att han var tvungen att betala andra människors skulder. Till slut var familjen barskrapad och det återstod inget annat för Jan än att ansluta sig till de många värmlänningar som varje år gjorde vandringar norröver där det fanns arbete - 40 mil till fots och sen samma väg tillbaka igen många månader senare. - Han går upp tillsammans med de andra på vårarna, i april, och kommer hem till jul. Katharina försöker hanka sig fram så gott det går. Men 1860 har det gått så långt att de inte längre klarar av att behålla gården i Forsnäs, berättar Katarina Näslund. - Det blir exekutiv auktion och Katharina och barnen får bo på nåder i ett ensligt beläget torp längre in i skogen. Hon hade ett talesätt som de brukade citera; Lyckan har många vänner men nöden prövar dem Katharina härdar ut några år i torpet, men till slut hamnar de till och med i en backstuga. Men då förstår Jan att det inte går att leva så längre. Långfredagen 1866 har Jan gått fram och tillbaka i elva år. - Då sätter han Katharina och barnen på släden och börjar resan norrut. Det tar ett halvår från avresan innan det är på plats i Viksjö där de tilldelas en liten torpstuga i Villola och Jan får arbete som jordbruksarbetare. Jan tillverkar också timmerkälkar som han kan dryga ut kassan med. En specialitet och kunskap han tagit med sig från Värmland. - Vi ska komma ihåg att året efter de anlänt blir det nödår, så livet var hårdast tänkbara. Nu drabbade också svår sjukdom familjen. Sonen Nils fick den då relativt ovanliga sjukdomen spetälska och dog 21 år gammal. Året var 1874.Och bara sex år senare drabbas Katarinas man Jan av sjukdom och blev sängliggande. - 1880 kan man läsa i breven att Jan är sängliggande och vi förstår att Katharina får sköta försörjningen. Till sin hjälp har hon Augusta som fysiskt är en stark hjälpreda, berättar Katarina Näslund. Men det var inte slut med olyckorna för familjen. När Jan hade varit sängliggande i två hela år råkade Katharina ut för en märklig och olycklig händelse. - Det berättas att hon när hon mjölkade kon en kväll så vispade den svansen över hennes vänstra öga som infekterades och började vara. Hon fick vård på Härnösands lasarett men de kunde inte hjälpa henne. Katharinas öga värkte sönder och från 1882 och de sista 18 åren är hon enögd. - Hon hade en stor rädsla att hon skulle bli blind på det andra ögat också. Katharina måste nu -trots sin skada- sköta om sin sjuke man och utföra både hans och hennes egna sysslor. - Jag ser framför mig hur hon vårdar honom i den lilla torpstugan under sex långa år. Jan hade även han fått spetälska. Så står det i kyrkböckerna, berättar Katarina, men om det står inget i de många brev som sonen Gustav skriver. Troligtvis för att det var en skamlig sjukdom. Den lilla familjen med Katharina, hennes spetälske man Jan och dottern Augusta klarade sig någorlunda under fem år. Men så i december 1885 blev situationen ohållbar. Bara nån mil från deras hem ligger Västanå bruk och dit fick de flytta och bli understödstagare på bruket. Men olyckorna fortsätter att rada upp sig. Bara en månad efter flytten dör Jan 58 år gammal, och då kommer nästa slag. - Det visade sig att inspektorn på Västanå bruk tyckte att Augusta var en belastning och ville att hon skulle skickas tillbaka till Värmland till sin förmyndare. Katharina var då 63 år och tvingades följa med Augusta ner genom landet till Gräsmark.   Katharina bosatte sig hos sonen Gustav och hans familj som flyttat till Fjäls glasbruk i närheten av Hässjö i Medelpad. Katharina kom aldrig mer att få träffa sin dotter Augusta. Men familjen höll kontakt med varandra via brev. Och det är breven som gör att de sentida ättlingarna vet så mycket hur Katharina tänkte. Och nu idag när Katarina Näslund läser breven, inte minst de som kommer från Gustav så blir hon rörd. - Saknaden måste ha varit svår, och de kom aldrig mer att träffa varandra. Nu idag när Katarina Näslund läser breven har hon stor beundran för Gustavs förmåga att skriva vackra och innehållsrika brev trots sporadisk skolgång. Min kära syster och svåger.Den smärtsamma underrättelsen som ni med detta brev mottager hava ni kanske väntat. Ja vi hava väntat det alla och nu jag härmed underrätta eder att vår moder är död. Hon avsomnade lugnt och stilla tisdagen den 1 maj kl 3 på dagen.För varje dag sågo vi allt mer och mer att slutet närmade sig. Vi sutto omkring hennes säng och förstod att hennes dödskamp snart skulle börja. Min hustru Märta tog hennes hand i sin och sade: Är ni inte glad farmor som får sluta snart? Då slog hon upp sitt enda öga och svarade det tydligaste hon sagt den dagen med ett högt och tydligt: jo då. Så knäppte hon ihop sina händer över bröstet, drog hon några svaga andetag och så var allt slut. Vår moders ande flydde dit inga plågor och ingen värk skall vara mer. Gud välsigne hennes minne. Jag minnes ingenting annat än gott efter henne. Hennes största lycka här i livet tror jag var att få uppskattning av andra.Eder Gustav Psalmen "Jag går mot döden var jag går" spelades på Katharina Eriksdotters begravning den 1 maj år 1900. Katharina och hennes familj var långt ifrån ensamma om att göra den långa vandringen från Värmland till Ångermanland. Hoppet om en bättre framtid norrut delades av många värmlänningar. Norrlandslänen ökade sin befolkning till nästan det dubbla under andra halvan av 1800-talet och de inflyttade värmlänningarna bidrog i hög grad till det. För det hade blivit allt svårare att leva av de små jordlotterna i Värmland och i Norrland behövdes arbetskraft till den nya skogs och träindustrin. Det berättar Peter Olausson som är historiker vid Karlstad universitet och som forskat om värmlänningarnas flyttmönster. Värmlänningar slår sig ner i Norrland - Skälen till att de flyttade var flera; de nya sågverken behövde arbetskraft, och hemma i Värmland hade det blivit allt svårare att försörja en familj när jordlotterna blivit mindre. - Värmland hade varit ett invandrarlän och hade haft en stadig befolkningsökning under flera hundra år, berättar han. Den ökningen nådde sin topp ungefär vid 1860, då strömmarna började gå åt andra hållet. Hemmansdelningen var enorm vilket innebar att man fick väldigt små lotter vid arvsskiften, så små att de inte gick att leva av. - Så folk sökte sig åt olika håll, och i Norrland drog den nya sågverksindustrin folk från Värmland, Dalarna och norrut, berättar han. Skogshantering var något som värmlänningarna behärskade. - Det gjorde de, instämmer Peter Olausson, och de hade med sig en uppfinning som gjorde dem ännu mer attraktiva. Det var en speciell mekanism som kallades "getdoningen". Den kopplade samman timret och hästen på ett flexibelt sätt så att man kunde ta sig fram smidigare genom skogen än vad de gamla stela kopplingarna tillät. Det var särskilt folk från Fryksdalen i Värmland som var kända för att kunna hantera Getdoningen. Arbetsvandringar var något man kände väl till i Värmland, inte minst i Fryksdalen. Det var vanligt att man gav sig iväg kortare eller längre perioder för att arbeta på andra håll. Så det här var folk som inte var så knutna vid sin egen torva. - Nej nej, de har rört på sig under långliga tider. I andra delar av Värmland sökte man sig åt andra håll, många tog sig till exempel söderut till Bohuslän under sillperioderna. Men när det gällde vandringarna norrut, så var framför allt fryksdalingarna pionjärer, och sedan följde andra efter berättar Peter Olausson. Man kan ju undra hur mycket de faktiskt visste när de gav sig iväg. - Jag tror att de gick iväg på mer eller mindre välgrundade rykten, svarar Peter Olausson. Om någon hade varit i till exempel Sundsvall och kom hem och berättade hur det var, så var det väl den bästa reklam man kunde få. Samtidigt så blev ju läskunnigheten allt större och tidningarna började spridas. - På 1860-talet så fanns det flera informationskällor. De här stora flyttströmmarna från Värmland och norrut skedde ju samtidigt som emigrationen till Amerika blev allt större. Man skulle ju kunna tänka sig att Norrlandsvandringen var ett budgetalternativ för den som kände att de måste lämna sitt gamla hem och ordna ett nytt någon annanstans. - Det är klart att det var billigare, det var ju faktiskt vanligt att man gick hela vägen, och alltså inte behövde pengar till biljetten. Men framför allt var det nog mänskligt billigare, för det var ett mindre steg att ta sig till Norrland, där man kunde språket och visste hur det går till. Precis som när det gällde Amerikafararna så var breven som skickades från Norrland hem till familjen i Värmland viktiga när det gällde att locka fler att komma efter. Peter Olausson tar fram ett brev som skickades från Torpshammar, fem mil väster om Sundsvall den 9 maj 1878. Det är en mjölnarson från västra Värmland som varit i Göteborg men som nu berättar för sina föräldrar att han och hans bror istället åkt norrut för att pröva lyckan: Torpshammar den 9 maj 1878Älskade föräldrar och syskon, tusende tack för det sista brevet.Jag får berätta för er att jag rest från Göteborg hit uppåt därför det blev så dåliga tider. De sätter ner daglönen 10 procent, samt dagen till 9 och en halv timma så jag tyckte det ej bar sig att stanna.Jag reste från Göteborg den 28 april och kom hit den 29:e dennes, men jag har haft ganska trevligt under hela resan och hoppas att det blir bra här med tiden, för här ser ut för till att vara en trevlig trakt fast här har snögat och varit kallt var dag.Jag har inget prästbetyg det torde ni vara bra att taga ut åt mig för det må jag ovillkorligen ha för eljest får jag ej stanna här. Det torde ni göra så fort ni får brevet och sända det hit.Jag får ni sluta för denna gången med en obeskrivlig kär hälsning till eder från eder son.J A Qvarnström - Väldigt mycket i breven handlar om arbetsförtjänsten och arbetsvillkoren, var är det bäst? Sedan handlar det förstås om släkt och vänner som man träffar på, andra värmlänningar som skickar med hälsningar, och så förstås detta att man skickar hem pengar till sina gamla föräldrar. Peter Olausson tror att värmlänningarna som slog sig ner i Ångermanland, Medelpad och Västerbotten klarade sig ganska bra, inte minst för att de var många och höll ihop. - Värmlänningarna bildade ju ett slags kolonier i delar av Norrland. Många av dem har bibehållit grundidentiteten "Vi kommer från Värmland". Jag har inte kunnat se att värmlänningarna skilde ut sig genom att vara väldigt framgångsrika eller misslyckade, men de var ganska många i jämförelse med folk från andra trakter och kunde hålla ihop och bibehålla sin värmländska identitet, om de nu önskade det. Alnön utanför Sundsvall är ett exempel på en sådan trakt. - Det vet många släktforskare, som har sina rötter där. De arbetsvandringar som folk förr gjorde har sällan lämnat några spår i de offentliga arkiven och därför kan man lätt inbilla sig att folk i gamla tider var mycket mer orörliga än vad som faktiskt var fallet. -När man tittar i de vanliga källorna, som till exempel husförhörslängderna, vad får man för bild då? I allmänhet får man en känsla av att folk var väldigt bofasta, säger Peter Olausson och fortsätter: - Men källorna berättar ju ingenting om vardagsrörligheten, och säger sällan något om till exempel arbetsvandringarna. Den bonde som enligt husförhörslängderna ser ut vara orörlig kanske i själva verket är ute för att arbeta på andra ställen stora delar av året. - Då är det ju bara andra källor, som till exempel brev, som kan berätta något om hur det verkligen var. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Tommy Engman och Per [email protected]
11/19/201824 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Elsas okände far funnen efter 100 år

Elsa Spång växte upp under svåra omständigheter. Hennes mor var död och pappan okänd. Men nu, mer än 100 år senare, har hennes sondotter Ann Bergqvist listat ut vem pappan var med hjälp av DNA. Den här säsongen har vi berättat om människor från förr vars liv på olika sätt förändrades och tog nya riktningar. Ibland har det handlat om personer som gjorde egna val, men oftast har berättelserna handlat om dem som råkat ut för förändringar som de inte själva kunde råda över. Som de 126 fosterbarnen som plötsligt flyttades tvärs över landet för att få nya hem eller bonden Axel Fredrik som blev utfattig när nödåren drabbade Sverige. I dagens program, som är det sista för säsongen, ska vi berätta om Elsa, en ung flicka som också rycktes upp och flyttades långt bort från sin invanda miljö. När hennes mor dog, dog också kunskapen om vem som var hennes far. Över hundar år hann gå innan Elsas barnbarn, Ann Bergqvist, med hjälp av DNA spårade upp honom. Allt fler släktforskare låter DNA testa sig. Många gör det för att knyta kontakter med nu levande släktingar som kommer upp i träfflistan efter provet. Inte minst är det många som får kontakt med släktingar vars anfäder emigrerade till Amerika. En annan anledning till att dna forska är att hitta svaren på olösta gåtor, som till exempel att hitta okända fäder eller ibland till och med okända mödrar. Dvs personer som inte namngivits i kyrkböckerna och som förblivit anonyma för de efterkommande släktleden. Naturligtvis finns det en del tips på hur man med traditionell släktforskning kan lösa de här familjegåtorna, men ändå förblir många av dom olösta för att de skriftliga dokumenten helt enkelt inte räcker till. Ann Bergqvist i Svenljunga är en rutinerad släktforskare, men hur hon än försökte ta reda på vem som var far till hennes farmor Elsa så kom hon ingen vart. Men bara för någon månad sedan kom svaret på gåtan. Tack vare DNA testet. Det enda hon visste tidigare var att Elsa hade haft en svår start i livet. - Jag har hört ända sedan jag var liten att farmor var såld på auktion men så mycket mer fakta hade jag ju inte. Sedan gjorde jag mig ju egna bilder av vad hänt och tyckte att det lät fruktansvärt. Men det är egentligen det enda jag vet, säger Ann Bergqvist. Det var Elsas mor Laura som bar på alla de hemligheter som senare generationer släktingar nu försöker ta reda på. Laura fick fyra utomäktenskapliga döttrar i tät följd under 1890-talet. Laura var från Västervikstrakten i norra Småland, men hon flyttade därifrån i två omgångar. Första gången gjorde hon en kortare tur till Stockholm då hon födde sin äldsta dotter, och i början av 1890-talet flyttade hon plötsligt den långa vägen till Själevad i Ångermanland. Där födde hon ytterligare tre döttrar under loppet av sex år, alla med okänd far. Elsa är en dessa flickor, hon föds 1894. Men vem som är fader till flickorna är helt omöjligt att läsa sig till av kyrkböckerna, Ann Bergqvist vet inte ens om de har samma far. - Nej, ingen aning! Det finns ingenting som antyder något om det. Laura verkar hamna under radarn i några år, för den som skrev i församlingsboken säger att hon ”saknade betyg” för ett par år. Och vad som hände då det vet vi inte, fortsätter Ann Bergqvist. Nej, Lauras liv är inte lätt att rekonstruera, man anar att hon befann sig på samhällets marginal. Och det blir inte något lyckligt familjeliv för Laura och hennes döttrar i Själevad. En av flickorna dör 1896 och året därpå dör också mamma Laura. När Laura dör är tre av döttrarna i livet, och de är då 1, 3 och 7 år gamla. Några år senare återfinns flickorna i olika fosterhem. Elsa hamnar hos en familj som hade ett barn, en son, och där bodde hon i fyra år. Fosterfamiljens son Olof är 16 år då Elsa kommer dit som sjuåring. Ann Bergqvist anar att det är han som är personen bakom de berättelser hon hört i familjen om en Olof som var elak mot Elsa. - Det har ryktats i familjen om att nånstans i Elsas barndom så fanns det en Olof som ”inte var snäll”. Det sades bland annat att han gav Elsa skulden för saker som han själv hade gjort. Men vad det var för saker, det vet jag inte - Men jag hittade en anteckning i församlingsboken om att han dömdes till två och sex månaders straffarbete för otukt med minderårig. Han blev frikänd i högre instans, men man kan ju misstänka att det är den Olof som har figurerat i familjetraditionen. Samma månad som Olof döms flyttas Elsa från fosterhemmet, och hon flyttas långt, till Gällivare. - Det är en väldigt lång flytt för ett litet barn – hon var elva år när detta skedde, säger Ann Bergqvist Också Elsas liv i Gällivare är lite av en gåta, kyrkböckerna där är upplagda så att man inte ser vem Elsa bor hos. Men när hon blir vuxen förefaller det som att hennes liv blev enklare. Hon kom så småningom tillbaka till Själevad och arbetade som piga under ett antal år, och med tiden flyttade hon ner till Skaraborg där hon gifte sig och fick sju barn. Men vem som var hennes far var alltså fortfarande en gåta, och Ann Bergqvist hade inte ens chans att komma vidare på den tråden i sin släktforskning. Det var en av anledningarna till att hon valde att göra ett DNA-test. - Jag ville ha det som komplement till den vanliga pappersforskningen. Man måste ju ha pappersforskningen i botten och sedan kan man med lite tur använda DNA resultaten för att bekräfta eller utesluta släktskap, säger hon. Eftersom Anns far var borta gick hon till sin faster för att få ett prov som skulle säga något om den släktgrenen. - När så småningom hennes resultat kom upptäckte jag att det fanns kopplingar till väldigt många personer som hade anknytning till Själevad. - Då förstod jag ju att det handlade om den okände fadern för någon annan koppling till Själevad hade inte min faster. Ann Bergqvist letade igenom en rad olika släktträd som hade lös koppling till hennes fasters DNA, men kom inte vidare med det. - Men så plötsligt så dök det upp en väldigt nära matchning som bedömdes som en kusin till min faster. En annan person som hade lämnat DNA-prov som alltså stämde så bra med fasterns att de bedömdes vara kusiner. - Jag hann inte skriva till den personen förrän jag fick ett mail ifrån honom, där han undrade över vad detta kunde vara för koppling. De båda började nysta i sina släkter, och insåg att han och fastern hade släktskap ett led tillbaka. - Han kom fram till att Elsas far borde vara hans egen morfar, för han stämde både åldersmässigt och geografiskt. - När jag började leta i hans anor så föll alla andra, lite lösare kopplingar som jag fått sedan tidigare, på plats. - Så vi kunde konstatera att vi hade hittat Elsa okände far, säger Ann Bergqvist. Elsas far hette Carl och var sågverksarbetare. Under en period i sitt liv arbetade han som kusk, och släktforskarna anar att det var under den tiden som han kan ha träffat Elsas mamma Laura. När Laura födde sina barn var Carl fortfarande ogift. Den familj han senare bildade visste ingenting om de utomäktenskapliga barnen. Ann Bergqvist är medveten om att hon nog hade tur med sin DNA-matchning. Förutsättningen för att det skulle lyckas hitta Elsas okände far var ju att någon nära men okänd släktning också skulle välja att göra ett DNA-test. Däremot är ju chanserna att hitta nu levande släktingar stora. - Det är ju ganska många som har hittat sina kopplingar i Amerika på det här sättet, men jag har inte så många emigranter i min släkt så att det har varit aktuellt att kolla, säger Ann Bergqvist, som ändå är väldigt nöjd med att hon tog sitt och sin fasters DNA prov. DNA-forskning för släktforskare Ann Bergqvist fick napp väldigt snabbt efter att hon lämnat sina DNA prov. Men ofta tar det längre tid säger Peter Sjölund som är en av de främsta experterna på DNA-släktforskning i Sverige. - Just det här fallet är lite unikt eftersom hon hade sån tur. Att det råkade dyka upp en kusin som DNA testat sig utan att hon visste om det, säger Peter Sjölund. Ofta måste man leta själv efter personer som ska testas, eller vänta väldigt länge innan det dyker upp någon nära släkting. Hur gör man då rent praktiskt om man har en fader eller moder okänd i sitt släktträd? - Det beror lite på förutsättningarna, säger Peter Sjölund. Dels kan man fråga sig om det finns någon misstänkt, för i många fall finns det någon som släkten berättat om, till exempel bonden på gården. Och har man en misstänkt gäller det att leta rätt på ättlingar och släktingar till den personen och testa dem. Plus att man måste testa sig själv eller den person i släkten som är närmast den okända fadern. Sen gäller det att avvakta och tolka resultaten och se om släktskapen verkar stämma. - Om det inte finns någon misstänkt är det mycket svårare. Då handlar det dels om att, dels testa sig själv, men även testa släktingar på den okända faderns sida. Om det är till exempel en okänd morfar, är det bra att testa mamma eller hennes syskon, kusiner på mammans sida, så många som möjligt för att sen invänta att det dyker upp en bra matchning som är DNA matchning på nära håll. En DNA match dyker upp i matchningslistan och där är de matchningarna man kan jobba med, förklarar Peter Sjölund. - Har du då testat en kusin på mammas sida och både du och kusinen har personen i matchningslistan då är det bevis för att svaret finns på mammans sida. Och har du testat en tremänning på morfars sida är det ett svar på att matchen finns på morfars sida. Matchningen sker mot alla som testat sig och när resultatet efter provtagningen kommer presenteras en lista som visar vilka du är släkt med och där visas också en beräkning utifrån hur mycket DNA du delar med olika personer och som visar hur nära släkt man är. Om det står femmänning till avlägsen släkting kan man vara släkt för fem, sex sju hundra år sedan. Men längst upp i listan brukar det finnas några som är lite närmare. - Många får tusentals matchningar. Om man har rötterna i norra Sverige eller Finland kan man få 4-5000 släktingar och då är de allra flesta väldigt avlägsna. På frågan om det finns de som är oroliga att det kan komma fram svar som inte är det man tänkt sig, svarar Peter Sjölund att är man orolig ska man inte testa sig. Man måste vara medveten om att det kan visa sig att pappa inte är pappa till exempel. Det händer varje år, men å andra sidan är det åtskilligt många fler som hittar en okänd far än de som tappar en pappa. Hur hanteras det lämnade DNA-provet och kan det komma i fel händer? Peter Sjölund berättar att det finns vissa stora företag i USA som säljer resultaten till läkemedelsbolagen, vilket de också är öppna med. Sen finns det företag som bara behåller resultaten hos sig och bara jobbar med släktforskning. Längre ned här på sidan finns en länk till en sida från Släktforskarförbundet där man kan läsa sig till vilka DNA test som passar till den släktfråga man vill ha svar på. Peter Sjölund har i programmet Tendens-kortdokumentär utförligt berättat om DNA släktforskning. Programmet heter "Mitt DNA och släktingarna på järnåldern" och sändes i maj 2016. Programmet finns lyssningsbart längre ned här på sidan. Vi tar tacksamt emot berättelser om människor och händelser från förr till nästa säsong som börjar sändas i höst. Adressen är: [email protected]äktbandSveriges Radio906 15 Umeå Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renströ[email protected]
1/22/201823 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Sara flydde från sin egen avrättning

Sara dömdes till döden för att ha tagit livet av sitt nyfödda barn. Hon lyckades fly till Norge och fick ett nytt liv, men kvar i Sverige fanns fångvaktaren som fick skulden för hennes flykt. I gamla tider var det inte så vanligt att kvinnor dömdes till döden, men när det skedde så rörde det sig ofta om barnamord. Kvinnorna dömdes för att ha tagit livet av sina egna nyfödda barn. Sara Broberg var en av de kvinnor som dömdes till döden efter att man funnit kroppen efter hennes lille son i ett vattendrag i Dalsland. På sensommaren 1779 skulle hon halshuggas och brännas på bål. Men så blev det aldrig. Hennes ättling släktforskaren Markus Svensson har letat rätt på Saras historia. Han bor på Gotland men har sina rötter i Dalsland. Och där, strax söder om Mellerud alldeles intill Vänern bodde Sara tillsammans med sin man Sven. - De bor på ett ställe som heter Södra Strätet, i ett hus som ligger precis där Dalbergså går ut i Vänern. Där finns det en naturlig hamn och det var vanligt att båtar gick in dit när det blev hårt väder på Vänern, berättar Markus Svensson. - Jag har hittat en text som beskriver Södra Strätet som en slags krog för sjöfarande, och Saras man Sven hade titeln ”traktör”. Sara och Sven gifter sig 1790. Ett år senare föds deras första barn, och tätt på följer ytterligare två. De lever ett, får man förmoda, förhållandevis lugnt liv, tills Saras tillvaro helt kastas över ända i februari 1798. Då omkommer Sven i en drunkningsolycka. Det går inte ens ett år innan nästa dödsfall inträffar,  Saras yngsta barn Mattias dör i kikhosta, och våren därpå försvinner Saras sista livlina, när hennes far avlider. Mitt i all denna tragik har Sara hittat en ny man. - Under hösten så har Sara blivit gravid med en Isac Ollendal, en man som kommit sjövägen. Hon blir gravid och man anar att han lovar henne äktenskap. Men han tar värvning och dumpar henne, berättar Markus Svensson. Sara bestämmer sig för att försöka hålla sin graviditet hemlig, men hennes omgivning såg givetvis att hon var ”Rådd med barn” som man ofta uttryckte det. Därför var det inte så konstigt att hon var en av dem man undersökte när man sommaren därå fann ett dött spädbarn som låg och flöt i älven. - Det är två drängar som hittar barnet som ligger och flyter i kanten. De kontaktar kronolänsman som gör en undersökning. Han börjar med att resa runt i socknen och hälsa på alla de kvinnor som sägs vara med barn, och han kan konstatera att de alla har magarna kvar. Det återstår bara Sara, men hon är inte var hemma när länsman kommer.- Men dagen därpå kommer hon tillbaka och då har hon en mindre mage. Länsman lägger ihop ett och ett, det är uppenbart att det är hennes barn, säger Markus Svensson. Sara nekar ganska länge, trots att det är uppenbart att hon burit på barn. - Hon har mjölk i brösten men hävdar att det beror på att hon ammat sin yngste son, han som dog under julen. Hon hävdar också att den stora magen hon hade berodde på att hon haft problem med menstruationen och att det just hade ”släppt”. Jag har aldrig varit rådd med oäkta barn, men vid sistlidne Mikaelitid upphörde min tideräkning eller blodlämning, vilken den 13 i denna månad lossat, varefter min mage blivit mindre än förr. Och, får jag tillägga, att jag kanske kan ha någon mjölk i bröstena kvar sedan mitt lilla barn avled några dagar före sistlidne julhelg. Saras försvar är ihåligt men eftersom hon faktiskt riskerar dödsstraff vill rätten ha ett erkännande från henne. Nu kallar man in hjälp i form av en rutinerad barnmorska som heter Johanna Schmidt. Hon får lov att undersöka Sara och framför allt prata med henne i enrum. När Johanna har undersökt och pratat med Sara ger hon följande rapport: Änkan Sara Maria Broberg befanns några och 40 års ålder, medelmåttig vikt men stark kroppsbyggnad, född och uppfödd i Skaraborgs län - hon är eljest beryktad för lösaktighet, både före, och efter sitt äktenskap, men nekade på det högsta sig vara luder. Sara Broberg gjorde med gråtande ögon och största sinnesrörelse, följande frivillige bekännelse: Att hon i Aug. och Sept. månad förlidet år haft flera gånger olovligt köttsligt umgänge, med herr greve Adolf Frölichs ogifte brännmästare, vid namn Isac Ollendal från Västergötland, varunder de ock skolat tillsagt varandra äktenskap. Men som Ollendal därefter förföll i mycken liderlighet, samt lät värva sig till soldat; så, ehuru hon fann sig av honom barnrådd, beslutade hon, att övergiva honom; och att dölja sitt havande tillstånd och förgöra barnet, så fort det kom till världen. Uppenbarligen så går de in i ett rum, Johanna och Sara, och Johanna lyckas då få Sara att erkänna alltihopa, och vad som händer i det där rummet det vet vi ju inte, säger Markus Svensson. Men det troligaste är väl att hon sagt till Sara att det är uppenbart att hon fött ett barn. - Men nu erkänner hon och berättar. Då hon å torsdagen den 13 dennes kände sin förlossning nalkas, bortsände hon allt tjänstefolket. Därpå gick hon åt drängstugan och gjorde där i hast sin förlossning. Barnet hade liv, men som hennes föresats var, att döda det, klippte hon utaf navelsträngen nära vid dess buk, utan at förbinda den, och sedan blodet däraf förrunnit barnet, så at det avled, utan att hon förövade någon våldsam gärning, sveper hon det samman in i en kjortel och kastar det, utan något sänke, uti älven. Det finns vid den här tiden bara ett enda straff för den kvinna som tagit livet av sitt nyfödda barn. - Sara döms till döden, till halshuggning och efter det ska hon ”å båle brännas”. Hon sitter ungefär en månad inläst på Kronohäktet i Vänersborg. Trots att Sara sitter inlåst i väntan på sin avrättning, är det hon själv som måste ordna allt praktiskt som måste göras, inte minst med barnen. - Hon ber att få några dagars respit för att ordna för barnen. Hon skickar dem till Västergötland, men vart har inte Markus Svensson lyckats utröna, även om han hittar dem senare, som vuxna. Markus Svensson har funnit domen där Sara döms till att halshuggas och därefter brännas på bålet. Han har också sett att domen gått vidare för att stadfästas högre upp i rättssystemet så som ordningen var vad den här tiden, men det hinner aldrig komma någon bekräftelse från högre instans. Sara tar sitt öde i sina egna händer, och försätter samtidigt fångvaktaren Jongberg i knipa det förstår man av den här anteckningen i rättens protokoll: Delinkventen har natten till den 27:e sistlidne Juli på flykten kommit utan att hon ännu hunnit ertappas. Vederbörande fångvaktare kommer härföre att undgå rannsakning och dom vid förordnad slottsrätt, som den tolfte dennes i slikt avseende sammanträdes. - Hon rymmer helt enkelt, och den som får skulden är fångvaktaren. Tyvärr så har jag inte hittat något protokoll från den rättegång då fångvaktaren ska rannsakas, vilket är frustrerande, för det hade ju varit chansen att få veta hur det gick till, säger Markus Svensson. Han har fantiserat mycket om hur Sara lyckades fly. - Hon hade god hand med karlar, så en idé är att hon lyckats förföra fångvaktaren, säger han. Saras flykt väcker många frågor. Kanske är det som hennes ättling Marcus gissar, att Sara förför fångvaktaren. Kanske har hon gråtit sig till att bli utsläppt, eller så har hon bara passat på när tillfälle gavs. Där var historien om Sara länge slut för Markus. Sara var försvunnen, ingenstans fanns några anteckningar om vart hon tog vägen. Men det som traditionell släktforskning går bet på kan ny teknik ibland råda bot på. - Men sen via en grupp på Facebook, man får ju mycket hjälp av varandra där, så hittades hon i Norge där hon bor i Fredrikshald. Hon lever helt öppet under sitt riktiga namn och arbetar som sömmerska i en hantverkarfamilj. Två år efter flykten från dödsstraffet i Vänersborg, finns Sara alltså registrerad i Fredrikshald i Norge. Hon slår sig ihop med en svensk soldat som hon får två barn med, och 1808 föder hon ytterligare ett barn, vars far är en skräddare. Men hon förblir ogift hela tiden. - Hon gifter sig aldrig igen, såvitt jag vet Hon försvinner nämligen igen, efter 1808 hittar jag henne inte. Markus Svensson har lagt ner mycket arbete för att följa Sara, och för att försöka förstå hennes handlingar. - Jag har ju umgåtts mer med henne än en del av mina nu levande släktingar, skämtar han. - Hon har ju gjort något fruktansvärt, men samtidigt så får man någon slags förståelse för hennes handlingar när man sätter sig in i hur hon faktiskt hade det. När så många runt henne dör, och så blir hon återigen lämnad av en man. Man kan ju aldrig försvara det hon gjorde men man kan få någon slags förståelse för henne, slutar Markus Svensson. Fångspillning Markus Svensson har hittills inte hittat några dokument som berättar hur själva flykten gick till. Men klart är att Sara Broberg måste fått hjälp på ett eller annat sätt och vi hörde ju också att fångvaktaren fick skulden för det hela. Vid den här tiden gällde 1734 års lag och där fanns en särskild lagparagraf som handlade om hur man skulle straffa den fångvaktare som medvetet eller omedvetet lät en fånge slippa undan. Det kallades "fångspillning" och straffades hårt. Fångvaktarens ansvar var personligt, det säger Roddy Nilsson som är historiker vid Göteborgs universitet. - I mina studier har jag stött på fångvaktare som blivit dömda för att de släppt ut eller tappat bort fångar. Ett fall från Växjö 1880-tal där en fångvaktare var tämligen berusad och hade glömt att låsa en grind varpå tre fångar smet ut och fångvaktaren fick avsked, berättar Roddy Nilsson. Ordet "fångspillning" kommer från spilla, ödsla bort eller tappa, att man alltså tappar fången, berättar Roddy Nilsson. Vi vet inte hur fångspillningen i Saras fall gick till, om hon rymde från själva häktet där hon satt, eller om flykten skedde under en transport. Men Roddy Nilsson har sett att just fångtransporterna var en svag länk i kedjan. - Det var en företeelse som var väldigt vanlig, att man fraktade fångar mellan olika inrättningar, mellan fängelser, mellan häradsrätter och mellan olika anstalter. Man använde häst och vagn och oftast var det bönder som gjorde detta i skjutstjänst. En bit senare in på 1800-talet kom också en yrkesgrupp som kallades gevaldiger och som hade ansvar för fångtransporterna. I regel hade de fotbojor, men det är möjligt att kvinnor inte ansågs behöva bojor, säger Roddy Nilsson. Fångtransporterna tog ibland tog en sväng förbi krogen. Roddy Nilsson har sett flera exempel på det när han studerat handlingar från Växjö fängelse från 1800-talet. Sven Widell inkom den 18 oktober av kronolänsman Hjertqvist och förd av fjärdningsman P A Magnusson med skjuts från Wislanda. Fången Widell var vid ankomsten drucken. Vid Nöbbeled gästgiveri hade fångföraren för fångens räkning och för fångens penningar inköpt en liter brännvin som de gemensamt förtärde under resan till staden.Axel Rask inkom den 13 november. Både fånge och fångförare druckna vid ankomsten. Fången hade förtärt öl i Emmaboda samt efter ankomst till staden druckit 4 supar och 2 flaskor öl.Albin Salomonsson ankom hit igår kl 4 på eftermiddagen av kronolänsman Portén, men var då så överlastad och oregerlig, att han ej kunde mottagas här, utan avfördes till polisfinkan där han kvarblev till idag på morgonen, då han härstädes avlämnades. Vid förhör idag med fången uppgiver denne att han icke av fångföraren Nilsson erhållit någon mat, och att han för egna penningar i Ljungby inköpt 1 liter konjak samt 3 flaskor öl, vilket fången och fångvaktare Nilsson gemensamt förtärt under resan. Den sista avrättningen för barnamord i Sveirge skedde 1830 och dödsstraffet avskaffades 1861. - Barnamord reglerades i en särskild lagstiftning som gick tillbaka till 1600-talet, och senare forskning har visat att det var ett tämligen rättsosäkert system där moderna beviskrav inte uppfylldes, berättar Roddy Nilsson. Längre ner på sidan finns två extra ljudfiler där Roddy Nilsson berättar om ett alldeles speciellt arkivfynd han gjort och också en ljudfil om vad som finns i fängelsearkiven. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erika Libeck Lindahl, Patrik Paulsson och Viktor Åsberg [email protected]
1/15/201824 minutes
Episode Artwork

Hustrun Sara blev änka och för alltid beroende av andras hjälp

Sara blev änka i unga år. Två av hennes barn fick stämplen "mindre vetande" och "trög". När hon sedan fick ett utomäktenskapligt barn blev hon för alltid beroende av andras hjälp. I det gamla samhället var det vanligt att en åldrande förälder skulle försörjas och tas om hand av sina barn. Men om barnet själv behövde tas om hand även som vuxen blev situationen annorlunda. Så blev det för Sara Persdotter som födde två barn som i kyrkböckerna kallades för "mindre vetande" respektive "trög". Och Saras tillvaro blev ännu svårare genom att hon i hela sitt liv blev övergiven av dem hon var beroende av, och som skulle kunnat innebära ett tryggare liv för henne. Sara föddes i Norge 1780 men växte upp i Arjeplogs församling. Familjen var nybyggare och på gården fanns flera generationer. Men när Sara var 11 år förändrades hennes tillvaron drastiskt då hennes pappa Per Jonsson lämnade och det fastän det var planerat att det var han som skulle ta över gården. Det berättar Ida Lejon som är ättling till en av Saras söner. - Per Jonssons föräldrar som äger nybygget hade skapat ett förgångskontrakt där det stod att Per skulle ta hand om sina föräldrar när de blev äldre och få ta hand om nybygget. Men eftersom Per stack skrev dom över kontraktet på dottern. Det blev Saras faster som tog över gården och i förgångskontraktet kan man mellan raderna skymta hur besviken fadern Jon Persson är över sonens svek. Såsom jag Jon Persson och min hustru Marta Olofdotter i Arieplog för wår sjukdom af ålderdomsbräckelighet skull sedan wår son Per Jonsson uphäfwit det med honom förr ingångna Contract och flyttat ifrån oss samt därigenom lemnat oss utan alla hielp nu icke lengre förmå uppehålla wårt nybygge. Altså återkalla wi hermed den öfwerenskommelse, som med wår son Per Jonnson skrivit, at han ingen rättighet derefter mera har at fordra. Samma år som Saras pappa försvann lämnade också mamman gården, och därmed hade familjen splittrats. Men Sara stannade kvar på nybygget fram till dess hon fyllde 18 och då tog tjänst som piga, först i Sverige och sedan i Norge där hon också mötte sin Anders Olsen. - Hans pappa var länsman och hade säkert en hög status i området. Sara och Anders fick fyra barn, men det äldsta barnet dog som liten. De andra barnen var Peder, Eva och Anders. Och när Anders, den yngste, föds 1811 står Anders som avliden i kyrkboken. Sara väljer då att flytta tillbaka till Sverige och Peder lämnas kvar i Norge. Hon har med sig Anders som är ett år och dottern Eva står noterad som "mindre vetande" och "vanvettig" vilket visar att hon har någon typ av handikapp, säger Ida Lejon. - Det kanske fanns en förhoppning om att hon skulle träffa en ny man i Sverige som kunde vara pappa till hennes barn, men så blev det ju inte. Sara träffade i och för sig en ny man, drängen Olof Isaksson från Björkholmen vars far var klockare och med det också han kommen från en väl ansedd familj. Sara och Olof får sonen Johan i september 1816 fastän de inte var gifta och i kyrkboken står den lille Johan noterad som oäkta. Men bara tre månader efter att barnet fötts gifter sig Olof med en annan kvinna och lämnar Sara ensam med de tre små barnen. Saras situation ansågs vara så svår att den togs upp på sockenstämman i Jokkmokk den 24 november, bara två månader efter att Johan fötts. Om utfattiga Norrska Enkan Sara Greta Pehrsdotter yttrade Allmogen, på Pastors gjorda ömma föreställningar, sig villig, att vid alla sammankomster nästkommande år, 1817, söka att en hvar, efter råd och tillfälle, stödja henne och hennes barn med lifvets näring. Saras försörjning blev nu hela socknens ansvar och hennes situation var verkligen eländig. För inte nog med att Olof hade bara övergett Sara. Hans nya kvinna var gravid när Sara födde sitt barn. Och kanske var det närheten till Olof och hans nya familj som gjorde att Sara valde att resa vidare trots pastorns goda föresatser att hjälpa henne. Sara och hennes tre små barn flyttade igen och i kyrkboken står det noterat att hon var ledig till äktenskap. - Det måste ha varit tufft och det fanns ju inget att falla tillbaka på. Hon flyttar till Sävast och fick väl hyra in sig i en stuga där hon stannar till sin död 50 år senare. Eva bodde hela livet med sin mamma och dog på fattighuset. Anders stämplades för stöld och med tanke på att de fick fattigunderstöd i så många år, fanns det inte medel att ta hand om alla, säger Ida Lejon. - Han ansågs inte heller kunna jobba bra och försvinner från hemmet. Lösa Drängen Anders Öström i Säfvast är född år 1813, at han genom sin vårdslöshet saknar tillbörlig Christendoms Kunskap och derföre icke begått herrans Nattvard. Han har altjemt drifvit omkring, är känd för både trög och oskicklig till arbete, hvarföre ingen vill taga honom i sin tjenst. Socknen bestrida honom försvar, med anhållan, at han måtte få plats vid något publiqt arbete. Ida har inte kunnat finna vart Anders tog vägen, men han verkar inte ha återvänt till sin mamma. Så kvar i stugan var Sara och hennes dotter Eva, som var stämplad som mindre vetande, och sonen Johan. Som husfattig, dvs de som hade bostad men saknade medel för uppehälle fick Sara pengaunderstöd och utsädeskorn från fattigvårdskommittén. Ida har sett att Sara fick mer underhåll ju äldre hon blev. Först 1859 började församlingen diskutera om de skulle upprätta en fattigstuga, och det var till den Eva flyttade när hennes mor Sara dog. Saras berättelse är alltigenom sorglig, men det fanns ändå en ljuspunkt i familjens liv, och det var sonen Johan som släktforskaren Ida Lejon stammar från. - Han hittade sig en tio år äldre hustru och fick fem barn, varav en av döttrarna är Idas anmoder. Han fick ett soldatkontrakt med ett eget torp med tillhörande mark och fick namnet Rolig. Förgångskontrakt I det här avsnittet av Släktband berättar Ida Lejon om ett så kallat förgångskontrakt. Förgångskontrakt innebar att ägaren till en fastighet skrev över fastigheten på en annan person, oftast en son, mot att den gamle ägaren fick bo kvar på gården i resten av sitt liv. Normalt fanns det i kontraktet stadgat till exempel hur mycket utsäde, spannmål, mjölk och ved som den gamle ägaren hade rätt till varje år. Samma slags eller liknande kontrakt kallades vid olika namn i olika delar av Sverige. Förgångskontrakt var namnet som användes i norra Sverige. I södra delen av landet var den vanligaste benämningen Undantagskontrakt och i vissa fall Födorådskontrakt. I Finland heter kontraktet Sytningskontrakt. De kallades ”mindre vetande", "fånar" och "idioter” Saras dotter Eva stod antecknad som "mindre vetande" i kyrkoboken, en term som antyder att hon hade någon form av funktionsnedsättning. Och hon levde ju också hela sitt liv på fattighuset där hon dog 1878, 70 år gammal. Många barn vars föräldrar inte kunde ta hand om dom hamnade i fosterhem, men det var nog inte aktuellt för Eva eftersom hon sannolikt inte kunde bidra med arbete i en familj. Det säger Roger Qvarsell som är historiker och professor emeritus vid Linköpings universitet. -Det genomgående mönstret var att de som tog emot fosterbarn ville ha friska, starka och arbetsföra barn. Ofta hade fosterfamiljerna inga egna eller bara få barn och behövde den extra arbetskraft som ännu ett barn innebar. Det innebar att barn med olika handikapp bara mycket sällan blev fosterhemsplacerade. Istället blev de föremål för fattigvården i sina socknar. - I Evas fall fanns det ju faktiskt ett fattighus. Det var vanligt att det var de lite mer välbeställda socknarna som hade egna fattighus, annars blev fattighjonen hänvisade till så kallad rotegång eller liknande. Så det varierar kraftigt hur fattigvården är organiserad i olika delar av landet, säger Roger Qvarsell. När man råkar på personer som Eva i gamla arkivhandlingar kan man bli en smula förskräckt över terminologin. Hon kallades ju ”Mindre vetande” annars ser man ofta benämningar som ”Fånig, Idiot och Sinnesslö” användas, inte minst i husförhörslängderna. Men det gäller att inte lägga nutida värderingar på de där orden, säger Roger Qvarsell.  - De där nedsättande värderingarna är en del av det historiska materialet, och vi kan inte avstå från att använda dem om vi vill förstå hur samtididen såg på människor med psykiska handikapp, säger han. - ”Fånig” ”Stupid” och ”Idiot” var medicinska termer och de användes framför allt om dem som blev kvar på de hospital som långsamt omvandlades till sinnessjukhus från 1823. Då beslöt riksdagen att man skulle inrätta stora centralhospital bara för de som kallades sinnessjuka. - Men det fanns kvar personer som hade en medfödd svaghet och som man betraktade som ”obildbara”. Den gruppen kategoriserades som ”fåniga”, som var den mildare formen, ”stupid” som var lite allvarligare och ”idiot”, som var den allvarligaste varianten. - Benämningen ”idiot” levde kvar hela 1800-talet, när man inrättade stora så kallade ”idiotanstalter” för de med de svåraste utvecklingsstörningarna. Synen på personer med psykisk funktionsnedsättning har skiftat. Under upplysningstiden på 1700-talet ville man gärna tro att människan var bildbar och kunde lära sig saker utifrån sina egna förutsättningar. Men en bit in på 1800-talet börjar man att betona arvet mer, och då blev det avgörande hur skadan uppstått – om den var medfödd eller förvärvad, - Vid mitten av 1800-talet konkurreras upplysningsidéerna om att alla är behandlingsbara ut av en mer pessimistisk syn på möjligheten till behandling. Med start i Tyskland skedde en uppdelning mellan dem som man såg som ”Obildbara” och dem som var ”Bildbara”. Man inrättade särskilda skolhem och liknande där de ”bildbara” skulle få lära sig tillräckligt mycket för att kunna klara sig själva i någon mån. - De kunde få lära sig vissa hantverksyrken, kanske kunde de klara att bli konfirmerade. Det första skolhemmet av det här slaget inrättades på Nya Varvet i Göteborg 1868. Ända från slutet av 1500-talet och framåt så sker det en långsam förflyttning av ansvaret för de svaga i samhället, från familjen till det allmänna. Men den här utvecklingen gick långt ifrån spikrakt - när samhällsekonomin blev ansträngd, så fick familjerna rycka in igen- Den första gången staten går in med någon slags hjälp är i slutet av 1500-talet då sårade soldater fick en viss hjälp. På 1600-talet är det föräldralösa barn som första gången får stöd, och på 1700-talet är det de sjuka barnens tid. Under 1800-talet sker stora satsningar på sinnessjukvården. Familjeansvaret varierar över tid även i lagstiftningen. - Det stora bakslaget kom med fattiglagstiftningen 1871, berättar Qvarsell. Då lades huvudansvaret på familjerna igen, och skälet till det var att antalet fattiga i slutet av 1800-talet var så stort. Det fanns inga förutsättningar för de små socknarna att klara fattigvården. Det här var tiden då de svåra nödåren drabbade landet, den stora emigrationen gjorde att landet fick en ofördelaktig ålderssammansättning på landsbygden. De unga flyttade till städerna eller till Amerika och kvar blev gamla, sjuka och små barn, och det gjorde att fattigdomen ökade ganska kraftigt. Trots att det alltså fanns perioder då staten, samhället, av ekonomiska skäl var tvunget att dra tillbaka sitt ansvar för de svaga, så fanns ändå ett stort behov av att veta hur många människor som faktiskt var i behov av hjälp och stöd. Så, två gånger under 1800-talet så gjorde staten stora utredningar om fattigvården och i båda fallen kom det att handla ganska mycket om människor med olika funktionsstörningar. Första gången var 1826, då prästerna ombeds att rapportera hur många personer det fanns i deras socknar, som inte klarade sig på egen hand. De som redan var på olika institutioner hade man ju förstås koll på, men hur många som togs om hand av sina familjer, det visste man inte. - I slutet av 1800-talet gjorde undersökning nummer två och den var ännu mer väldokumenterad, och det var e undersökning av alla psykiskt sjuka och utvecklingsstörda som inte fanns på någon institution utan ute i socknarna. Den gången kom man fram till att det fanns 13 000 i hela landet. Den här undersökningen blir grunden för de nya institutioner som byggs upp, asyler och skolhem, för olika grupper. Man byter namn på dem vid flera tillfällen, från ”asyl” till  ”idiotanstalt”, ”hospital” och ”sinnessjukhus”. - Dels ville man nog komma bort från den nedsättande stämpel som de här namnen innebär, men ibland har det också handlat om att verksamheten har ändrat inriktning och arbetssätt, och det har man velat markera genom att byta namn på institutionen, säger Roger Qvarsell. - Namnbytena markerar både att attityden redan har ändrats, men är också försök att aktivt påverka attityder gentemot de psykiskt sjuka. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Anders Wikströ[email protected]
1/8/201824 minutes, 12 seconds
Episode Artwork

Georg blev bigamist när gränsen drogs mellan Sverige och Finland

Glasblåsaren Georg gifte sig med en prästdotter i Finland. Kontakten mellan de två bröts helt när de nya gränserna drogs 1809. När han sen gifte sig i Sverige bröt han mot lagen och blev bigamist. Ibland när man släktforskar så händer det att man stöter på berättelser om människor som man inte själv är släkt med, men som ändå fascinerar. Så var det för Karin Edvall i Göteborg, som plötsligt råkade på ett domstolsprotokoll från Strömbäcks glasbruk i Västerbotten. Det berättade om en 9-årig pojke som blev svårt misshandlad och till sist ihjälslagen av sin egen morfar och mormor. Karin Edvall började nysta i historien och fann ett märkligt och sorgligt människoöde. Den handlar om pojkens far, glasblåsaren Georg Wilhelm Hentzén som föddes 1772 på ett glasbruk i Värmland. Hans far var glasblåsare och det var naturligt att Georg fick lära sig samma yrke. – Han blev upplärd att blåsa både vitt och grönt glas. Det svåra var att blåsa vitt glas, det som vi kallar genomskinligt, för då måste man ha helt ren sand. Det var status att kunna blåsa vitt glas, berättar Karin Edvall. – När Georg var 20 år lämnade han hemmet i Värmland och for över till Finland, som då var en självklar del av Sverige Georg arbetade några år på olika glasbruk i Finland och hamnade med tiden i trakten av Björneborg. Och det var där han träffade Serafia, en ung kvinna som egentligen var lite finare än den relativt enkla glasblåsaren. Hon var dotter till en kyrkoherde, och sannolikt hade hennes far hoppats på ett bättre gifte. Men han fick ge med sig och tillät bröllopet. – Att han fick gifta sig med kyrkoherdens dotter tydde ju på att han hade ett gott renommé och att han förde sig bra. Annars var ju giftet med honom ett stort kliv ner på den sociala stegen. Hon var 17 år och han 24, och de flyttade till Berga glasbruk i Österbotten. – Tiden där kantades av att han började likna en rättshaverist. Han stämde in folk till tinget för minsta småsak, han ville ha ersättning för sveda och värk eller för att han anser att några har begått fel mot honom, berättar Karin Edvall. Vid ett tillfälle kom Georg och Serafia hem efter att ha varit bortresta, och de upptäckte då att någon brutit upp ett uthus och tagit den vagga som fanns där. Det visade sig vara en granne som lånat den. Georg stämde honom och fick några riksdaler i ersättning. – En annan gång hade han köpt en ko av en person. Georg hade inte lämnat full betalning, så säljaren hade hämtat hem kon. Det krävde Georg ersättning för. År 1800 händer en märklig sak, berättar Karin Edvall. – Georg och Serafia ska fara till hennes syster, som är gift med en kyrkoherde. Georg är ju lite av en katt bland hermelinerna och för att visa att han duger så får han lov att låna en klocka av läraren i socknen. Men när han kommer tillbaka så vägrar han att lämna tillbaka klockan. Det blir rättegång och han får betala 17 riksdaler i ersättning. – Det här är givetvis väldigt skämmigt, så nu lämnar de den finska socknen Pörtum, och reser till Norrbotten. Georg och Serafia flyttade nu runt på olika glasbruk i norra Sverige under några år och under tiden föds flera barn, de får fem barn tillsammans. 1805 väljer de att flytta tillbaks till Finland igen, men äktenskapet mellan Serafia och Georg skakar i grunden. Så året därpå flyttar Georg ensam tillbaka till Sverige, och lämnar för alltid sin hustru och de fem barnen i Finland. – De separerar helt enkelt och hustrun flyttar hem till sin bror en bit bort. Just det faktum att hon har en god social status gör att de faktiskt kan separera, annars hade det sannolikt inte gått, tror Karin Edvall. – Så Georg åker tillbaka till Norrbotten och Serafia och barnen flyttar in hos hennes bror – och sen blir utbryter krig. Det krig som bryter ut 1809 blir ödesdigert för många, inte minst för glasblåsarfamiljen, plötsligt dras en gräns ner mellan Sverige och Finland, den självklara kontakten som varat i många hundra år är bruten. Kanske lika så gott, för Georg Henzén, som nu jobbar på ett glasbruk utanför Västervik och som, på sitt eget sätt, har gått vidare i sitt liv. – Nu har han träffat en ny kvinna som han vill gifta sig med, och de är lite mer lika varandra socialt, eftersom hon är dotter till en glasblåsare. Hon heter Fredrika Ditzler. Tre gånger kungörs det i Post- och inrikes tidningar att Georg vill gifta sig med Fredrika och om någon har något att invända ska måtte de göra det. Men ingen verkar ha några invändningar, och Georg, får man förmoda, har väl inte varit alldeles tydlig med att berätta att han redan är gift. – De får ett barn och får gifta sig 1811. Samma år som de gifter sig efterlyser Serafia, hustrun i Finland, honom genom annonser i Åbo tidning. Hon vet ju tydligen ingenting om att Gerg är omgift, utan skriver att han lämnade henne 1806, hörde av sig sista gången 1807. Nu vill hon att han hör av sig, annars ska han anses ha förverkat sin rätt till äktenskapet. Georg svarar inte, och nu är han ju tekniskt sett bigamist. Familjen har flyttat mellan glasbruken, och hamnat på Rejmyre glasbruk varifrån han får sparken. Nu vidtar en period av resande mellan olika jobb på olika glasbruk, ganska snart är Georg tillbaka i Norrland igen. Under tiden föder den nya hustrun Fredrika barn. Alla Georgs barn, de fem i första äktenskapet och de fem som föds i det andra, får väldigt pampig a namn, som Constantinus, Ignatius och Akvilina. Och märkligt nog heter två av barnen i respektive kull samma namn, så det finns två Dominicus och två Serafia. – Det är obegripligt varför han gör så. Detta är ju någonting han måste ha drivit själv. Men han var en stursk typ, säger Karin Edvall. – Sen händer det 1819 att Fredrikas pappa kommer och hälsar på dem när Georg arbetar på Sandö glasbruk. Äldste pojken Dominicus, som nu är nio år uppfattas som helt omöjlig. Han slår sönder saker, ljuger och stjäl så morfar säger att han ska ta hand om pojken och uppfostra honom. Så han tar med sig pojken till Strömbäcks glasbruk utanför Umeå, där han och pojkens mormor bor. Morfar heter Johan Josef Ditzler och mormor heter Gertrud Bertzling. Men det går dåligt för dem att uppfostra pojken, något som vid den här tiden självklart handlade om att använda riset. – Men det biter inte på Dominicus, han fortsätter att ljuga och stjäla. Det är bara småsaker han tar; en bit tvål, skosnören, en kam, en kula, men bestraffningarna eskalerar och till slut så piskar de pojken. – De slår honom så att blodet stänker, och de sparkar honom, men han tar inte reson utan fortsätter. I domstolens protokoll berättar ett vittne som är granne med familjen Ditzler om hur bestraffningen gått till: Fjärde vitttnet Anders Sliker. Vittnet steg in hos Ditzlers medan Ditzler skrek: ”Man ska inte hållas med tjuvnad!” Han var mycket vred. Sedan upphämtade Ditzler ur källaren en kvast och befallde pojken att avkläda sig. Och i Slikers närvaro slog han sedan barnet med kvasten så att blodet stänkte bort till väggen. Ehuru Sliker tvenne gånger bad honom sluta, fortsatte han att slå. Barnet blev sedan liggande kvar på golvet, på mage, men Sliker fick icke ens ge det halvdöda barnet en mugg vatten för Ditzler som alltjämt var mycket vred.Urtima ting,  Ume Häradsrätt 10 juni 1820 Pojken blir sjuk, han får problem med magen, till slut kan han inte ens få behålla vatten. I maj 1820 dör den nioårige Dominicus. Uppfostran vid den här tiden var ju riset, och det fick gå väldigt långt innan omgivningen tyckte att det var fel.--Men det här ansågs fel, och det blev rättegång där hel historien rullades upp, och mormor och morfar fick betala en halv mansbot var, alltså 100 riksdaler sammanlagt, berättar Karin Edvall. Året efter blir Georg Henzén utkastad från Sandö glasbruk. Han skriver en lång inlaga till Hallrätten där han berättar om hur illa behandlad han blivit.  Trots att han haft ett slaganfall, har ett brutet revben och ett brutet bröstben, så blir han slagen och tvingas att arbeta, hävdar han. Inspektorn på brukar svarar med att säga att Georg är helt oregerlig, han vet inte vad som är rätt och fel, han är ständigt full och beter sig helt laglöst. – Jag tror att hans beteende har med sonens död att gör, säger Karin Edvall. Jag tror att förtvivlan tog överhanden. Efter en här händelsen tvingas Georg att lämna Sandö, och han går sin väg. Nu går det brant utför för Georg. Han lämnar Fredrika i Norrland och ger sig ut på en egen vandring mellan olika glasbruk längre söderut. Han kallar sig änkeman och han påstår att han kommer från ett bruk i Värmland, där han bevisligen aldrig jobbat. Han återvänder aldrig till något ställe han arbetat på tidigare, han verkar bränna alla broar allteftersom han rör på sig. Sin sista tid tillbringar Georg på Kosta glasbruk, där han dör 1825. Obduktionsprotokollet efter hans död är ovanligt innehållsrikt: – Det är väldigt omfångsrikt, berättar Karin Edvall. Det står ganska noga om vad han gjorde de senaste åren och hans sista dygn är väldigt noga beskrivet. Man får veta att han varit förkyld, vad han åt till frukost -äggröra och fläsk – att han sedan gick ut en stund och kom tillbaks och bad om nål och tråd för att laga sin rock. – Och så pang, så var han död. Han var 52 år, vilket var en hög ålder för en glasblåsare. Han var i ganska gott skick, förutom att hans lever var enorm. – Det tyder ju på att han hade grava alkoholproblem. Georg hade lämnat Finland och sin familj där 1806, och när han dog 19 år senare visste han sannolikt inget om hur det gåt för hans första hustru Serafia och de fem finska barnen, men Karin Edvall vet. – Två av barnen dog som små under kriget. Serafia flyttade till Åbo med två av barnen, Serafia och Dominicus, som blev bagarlärling. I september 1821 så dränker han sig i Åbo å. Han har mått psykiskt dåligt i flera år, har tidigare försökt ta livet av sig med en kniv. Mamma Serafia väntar då barn med en ny man, en skollärare som hon senare gifter sig med. Systern Akvilina startar en värdshusverksamhet. Modern Serafia blir över 80 år, och när hon dör så är alla hennes barn och båda hennes makar borta sedan länge. Dramatisk när en tredjedel av riket föll bort Glasblåsaren Georg Hentzén dog 1825 och efterlämnade två familjer, en på den svenska sidan och en i Finland. Vi vet inte om han verkligen gjorde några allvarligt menade försök att få kontakt med sin första familj den i Finland igen, men även om han hade velat ha kontakt med dem så hade det sannolikt varit svårt. För när man efter 1809 års krig drog upp den gräns som skulle skilja Sverige från det nu ryska Storfurstendömet Finland, så drog man också ner en slags ridå för kontakterna över gränsen. Det berättar Åke Sandström som är professor i historia vid Uppsala universitets Gotländska campus. – Den fria rörligheten mellan riksdelarna upphör ju. Det är ungefär som det som händer just nu i England med ”Hard-Brexit”, fast mycket, mycket värre. För de ryska undersåtarna rådde det i praktiken ett slag utreseförbud under långa tider, finländare att besöka den gamla västra riksdelen.Det var svårt att hålla kontakten med släktingar och vänner när man levde i två skilda länder. – Postgången fungerade ju, men det ställde ju till det, många familjer delades, säger Åke Sandström. – Riksgränsen kom att gå mitt i ett finskspråkigt område och tittar man utefter Torne Älv så är många av byarna dubblerade. Min farmor till exempel kommer från den finska byn Karunki, och på den svenska sidan finns byn Karungi.  Folk i de där byarna var ofta släkt, eller i alla fall vänner med varandra. – Där emellan lade man nu en riksgräns tvärs över och satte utreseförbud för de nya ryska undersåtarna. Artikel 4 ur fredsfördraget i Fredrikshamn sep 1809 (något moderniserat språk) Hans Majestät Konungen av Swerige avstår oåterkalleligen och för alltid, till förmån för Hans Majestät Kejsaren av Ryssland alla rättigheter och titlar till de härefter uppräknade Hövdingedömen, vilka under detta krig blivit från Sverige erövrade, nämligen: Kymmenegårds Län, Nylands och Tawastehus, Åbo och Björneborgs med de Åländska Öarne, Sawolax och Karelen, Wasa och Uleåborgs Län, samt en del av Västerbotten ända till Torneå Elf. – Det här var ju mycket mer dramatiskt än de flesta inser idag, kommenterar Åke Sandström. Det var ju alltså en tredjedel av riket och en fjärdedel av dess befolkning som föll bort. Det här var ju inte fråga om en provins som man skulle kunna tro, utan det var en del av rikets kärna. – På 1700-talet så brukade man beskriva Sverige som bestående av fyra länder – Götaland, Svealand, Norrland och Finland. De delarna hade funnits ända sedan riksbildningen på 1200-talet, så det var verkligen en betydelsefull och stor del av det svenska riket som gick förlorat, och det faktum att Sverige samtidigt gick i union med Norge kunde inte på något sätt ersätta gamla riksgemenskapen med Finland. Kontakterna mellan den svenska och finska rikshalvan fram till brytningen 1809 var intensiva. Inte minst var det de vanliga, enkla människorna som lastade sina båtar med de varor de hade samlat på sig under året för att på hösten sälja på andra sidan vattnet. – Finland var ju oerhört väl integrerat ekonomiskt med den västra riksdelen framför allt med Stockholm. Det var ju oändligt mycket mer kontakter mellan å ena sidan Österbotten, Åland Saatakunta och egentliga Finland och å andra sidan Stockholm, än det var mellan Stockholm och Småland eller Östergötland, säger Åke Sandström. – På höstarna, i september och oktober så kom det ju hela armador av bondeseglare till Stockholm. De låg i mångdubbla rader på Skeppsbron för att sälja strömming, tjära beck och slöjdföremål. Det var en årlig företeelse av stora mått. Den finlandssvenske friherren Carl David Skogman betraktade vid ett tillfälle livet på kajen i Stockholm, och han beskrev hur man skojade med språkbarriären: Så var här ett levande liv. Köpslående mellan fruar och pigor på ena sidan och på den andra de finska bönderna och deras hustrur, försiggick understundom ganska högljutt, helst dessa sistnämnda ofta endast nödtorftigt kunde svenska och var föremål för skämt över deras finska brytning. När fredsavtalet mellan Ryssland och Sverige skulle skrivas insåg förhandlarna att  det var en dålig idé att tvärt bryta alla kontakter mellan länderna. Därför skrev man in att delar av handeln skulle kunna fortsätta De höga kontrahenterna har för sina undersåtars nytta överenskommit att vidtaga tjänliga anstalter för att befästa de handelsförhållanden som lång vana, grannskapet och ömsesidigt behov gjort nästan oundgängliga.Tills vidare skola Finnarne äga tillstånd att från Sverige utföra Malm, Tackjärn, Kalk, Byggnadssten till Mas- och Smältugnar, och andra av detta Rikes produkter.Svenskarne skola ifrån Finland kunna utföra Boskap, Fisk, Spannmål, Lärft, Tjära, Bräder, Trädvaror af alla slag, Timmer och Wed, samt i allmänhet alla öfriga detta Storfurstendömets produkter. – Man måste ändå säga att när man satte fredsvillkoren så var man ganska klok i många avseenden, kommenterar Åke Sandström. – Man sa ju bland annat att vi inte kan klippa alla ekonomiska band mellan de här båda riksdelarna: Trots att Ryssland tog över styret av Finland märktes det svenska inflytandet under lång tid, framför allt i lagar och förvaltningen. Vissa svenska regler och lagar blev kvar i Finland trots att de förändrades i Sverige, berättar Åke Sandström. – Finland behöll den svenska lagstiftningen längre än vad Sverige gjorde. Det gustavianska Sverige levde i många avseenden vidare i Finland. Man behöll 1734 års lag, som var en omfattande lagskrivning på sin tid, de svenska grundlagarna fortsatte att gälla och man kunde använda svenska mynt ända till mitten av 1800-talet. Med tiden blev ändå det ryska inflytandet över Finland allt större. Bondeseglarna, som tidigare åkt över Östersjön till Stockholm, syntes allt mera sällan på kajerna i Sverige. – Det här dör ju ut under 1800-talet, och det beror delvis på att man försvårar utbytet med Sverige, men också för att det öppnar sig bättre utsikter i Petersburg, som ju är avsevärt mycket större än Stockholm. – Stockholm hade ju haft en finsk församling sedan 1500-talet. Nu fick Petersburg en likadan. I slutet av 1800-talet är Petersburg Finlands andra eller om det är tredje största stad om man ser till befolkningen, slutar Åke Sandström. Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Merja Laitinen och Gunilla NordlundUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson [email protected]
1/1/201824 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Stor dramatik när Gustavs far kom hem till Sverige

Som femåring blev Gustav bortauktionerad när hans far inte kunde ta hand om honom. 15 år senare kom pappan hem från Amerika och i samma stund han satte foten på svensk mark föll han död ned. När vi idag hör talas om händelser från förr är det lätt att döma och tänka att människor då ibland hanterade situationer helt annorlunda än vad vi skulle göra idag. Men när man som till exempel släktforskare ger sig tid att ta reda på varför en person handlade som hon gjorde kan man i bästa fall förstå henne bättre. Birgitta Kulling i Uppsala visste att hennes farfar Gustav hade haft det svårt som liten, men det var först när hon fann sin fars efterlämnade släktforskning som hon insåg att hennes farfar Gustav hade blivit bortauktionerad och såld till lägstbjudande av sin egen far, när Gustav var bara fem år gammal. Birgitta blev bestört och bestämde sig för att själv släktforska. Gustav föräldrar Carl Conrad Nilsson och han mamma Hedvig var egentligen smålänningar men hade arrenderat en gård nära Färjestaden på Öland. Karl Konrad blev en betrodd man i socknen, han satt i fattigvårdsstyrelsen och han var nämndeman. Men efter ett par år med usla skördar runt 1880 kunde han inte längre betala arrendet och var tvungen att lämna gården. Carl Conrad blev istället förman på en stor gård, och från den positionen skulle han försöka betala av sina arrendeskulder. Familjen hade sedan förut sex pojkar, och 1881 föddes den sjunde, Gustav. Men strax efter att Gustav fötts drabbas familjen av nästa stora sorg när mamma Hedvig blev sjuk. - Hon började hosta och hacka, hon blev orkeslös och blek. Man dristade sig till att kalla på provinsialläkaren, som konstaterade att hon fått lungsot, berättar Birgitta Kulling, och fortsätter. - Lungsot är ju en långsam sjukdom så Hedvig blev sängliggande under lång tid. Hon blev bara sämre och sämre, men det blev ändå några år då Gustav fick ha sin mamma. Han hade hunnit fylla fem år när hon slutligen dog. Bara några dagar efter att Hedvig hade dött drabbar nästa olycka. Carl Conrad har gått i konkurs och det är dags för utmätning av skulderna. - Kronofogden kommer och gör utmätning på möblerna och allt vad de har. Carl Conrad hade haft kommunala uppdrag, men de blev han av med eftersom han gått i konkurs – en social nesa av stora mått. - Man kan ju tänka sig vilken situation Carl Conrad befann sig i – hans älskade hustru död, själv är han helt barskrapad ekonomiskt och därtill med stora skulder, och så har han sju pojkar att försörja. Karl Konrad måste tjäna pengar och ser ingen annan möjlighet än att ta sig till Amerika. En av hans söner får följa med honom dit. De två äldsta har gått ur läroverket och klarar sig redan själva, och tre av barnen tas om hand av en moster till dem. Kvar blir femåringen Gustav, som nu bortauktioneras till lägstbjudande i socknen. Han hamnar hos en familj som har en dotter som är på dagen lika gammal som Gustav är. De är nog snälla mot Gustav, men livet blev ändå inte lätt. - De sista åren av sitt liv brukade Gustav prata med min pappa om hur det hade varit för honom den där tiden, om hur hemskt det var att vara ett hjon som fick sitta längst ner vid bordet. Han berättade om en stor järnnyckel som gick till den kammare uppe på vinden som han fick bo i. - Gustav pratade inte om att han blivit bortauktionerad förrän de sista åren av sitt liv, det var en förborgad hemlighet i familjen att det hade skett.  Vi förstod alla att det hade hänt något ledsamt i farfars liv när han var liten, men vi fick aldrig veta vad det var som hade hänt. Han förträngde nog det så mycket han kunde och berättade först de sista åren. Gustavs fosterföräldrar hoppades sannolikt att han skulle växa upp och bli stark, så att han kunde fortsätta som dräng på deras gård. Men Gustav var inget drängämne. Han var liten och spenslig och en riktig drömmare. Hans stora glädje blev att tillsammans med sin fostersyster trava iväg till skolan. - Gustav älskade skolan och sin fröken. Jag har hittat hans betyg och de var fantastiskt fina. De slutade ju skolan vid tolv års ålder och då skulle han ju blivit dräng på fosterfamiljens gård, men det var ingenting Gustav ville, han ville läsa vidare och ta studenten. Dessutom var han liten och klen till växten. - Han hade nog inte blivit någon vidare bra dräng, han passade inte alls till det, säger Birgitta Kulling. Gustavs lärarinna visste ju förstås att pojken hade talang för studier, och Birgitta vill gärna tro att lärarinnan försökte hjälpa honom att läsa vidare. För när den reguljära skolan var klar och Gustav var 12 år, tog Gustav kontakt med sin äldre bror Henrik som numer bodde i Jönköping. Henrik hade blivit en stadgad och ganska välbärgad man, som var gift, drev en framgångsrik tobakshandel och bodde i en fin våning. Henrik bestämde sig för att hjälpa sin lillebror, men det fanns vissa förbehåll. - Gustav fick inte bo hos Henrik och hans hustru, utan i en vindskupa ovanpå tobaksaffären. Henrik betalade terminsavgifterna på läroverket, men Gustav fick jobba i affären varje dag efter skolan. Käre broder Henrik, Jag äger en god hälsa och mår bra. Som jag ser i ditt brev så har du tagit Gustav till dig. Ja, käre Henrik jag vet inte vad det skulle blivit av småpojkarna om det inte hade varit för att du har hjulpit dem. De måtte vara tacksamma emot dig samt far och oss allesammans. Det kan jag nog tro, att det kostar dig mycket pengar. Det visar att du är godhjärtad samt tager försorg om dina bröder. Det här brevet kom till Henrik i september 1893. Det var skrivet av den bror som följde med pappa Carl Conrad till Amerika. Och visst tog Henrik hand om det ekonomiska, men så värst mycket familjeliv bjöd han inte på. Det blev istället en annan familj som kom att innebära trygghet för Gustav. Det bodde en apotekaränka i staden, Ingeborg Karlsson, och hon öppnade sitt hem för Gustav. - De fastnade för varandra, så han blev en slags familjemedlem hos henne. Hon var egentligen en vilt främmande människa, men en kvinna med ett stort och varmt hjärta. På hösten 1901 har Gustav bara en dryg termin kvar till sin studentexamen. Då meddelar plötsligt pappan att han tänker komma hem. För första gången på 15 år ska han och sönerna träffas igen. Han är sjuk sedan en tid tillbaka men skriver hem när han kommit till England. Kära Henrik Signe och GustavJag ämnar mig i nästa vecka vidare till Sverige och jag kommer till Göteborg på Amerikalinjen. Jag träffar Anders där, och sedan vill jag se eder i Jönköping. Jag önskar så att se eder alla! Saknade av er fader Charles C Nilsson Karl Konrad, som numer kallar sig Charles har lånat 100 dollar av sin amerikanske son för att ha råd att åka hem, och den 22 november 1901 skulle han äntligen anlända. Och Gustav gladde sig mycket. - Han har fått höra genom Henrik, som väl var den som hade kontakten med pappan, att pappan äntligen skulle få komma hem efter femton år, säger Birgitta Kulling. - Carl Conrad hade varit sjuk på överfärden, men till sist så kommer han ändå med lastaren Rollo till Göteborgs hamn, men i samma ögonblick som han sätter foten på svensk mark, så faller han död ner. I polisprotokollet har Birgitta sett hur Carl Conrad bars iväg från kajen in till ett skjul av några hamnarbetare, och hur läkare kom och konstaterade att han avlidit. - Så istället för julfirande med familjen så blev det alltså begravning, konstaterar Birgitta Kulling. Hennes sökande efter farfar Gustavs historia började ju med stor ilska över hur hans far kunde lämna bort sin lille pojke till främmande människor. Men när hon nu vet om alla sorger och bedrövligheter som drabbade Carl Conrad, så ser hon lite annorlunda på alltihop. - Jag har försonat mig med honom, vad kunde han ha gjort annorlunda? Mycket vardagsdramatik i polisprotokollen Som vi hörde hittade Birgitta Kulling detaljerade uppgifter om hur det gick till när Gustavs pappa Carl Conrad föll ned död på kajen i Göteborgs hamn. De uppgifterna hittade Birgitta framförallt i polisprotokollet som upprättades på platsen. Just polisprotokoll är en källa som kan ge mycket kunskap om händelser, och då inte bara om brott utan där finns all möjlig vardagsdramatik beskriven. På Landsarkivet i Östersund arbetar Jim Hedlund som arkivpedagog och Carita Rösler som 1:e arkivarie. De har plockat fram flera exempel på sånt man kan hitta i polisens arkiv. Och vi börjar med att titta på några handlingar från Landsfiskalernas - Vi har plockat fram material som till exempel rör fattigvård, och det här är från Rödöns länsmansdistrikts arkiv där vi bland annat har fattigvårdsmål. Här finns nedtecknat om personer som behövt fattigvårds understöd av olika slag ute i socknarna och länsmännen har varit inblandade i att protokollföra varför de behöver understödet, berättar Carita Rösler. Ett exempel som Carita tar fram rör en arbetare som det var mycket svårt att komma till rätta med. - När man går in i de här lite noggrannare så kan man få mycket detaljer om hur de levt, som här där det står att han vandrat omkring i olika socknar i Jämtlands län. Så det är mycket av en livsberättelse i dessa korta brottsstycken. Är det då många släktforskare som hittar till de här handlingarna. Carita skrattar och tror det kanske bara är en promille och dessutom finns inte handlingarna scannade. - Sen tänker man kanske inte på de olika roller som poliserna haft, att det inte bara gällt brott. Förutom det här fattigvårdsmålet har Carita och Jimmy lagt fram många på handlingar som berättar om händelser där polisen varit inkopplad. Där finns protokoll över borgerliga vigslar, handlingar som rör upplåtande av jord inför flottleder, kontroll av gästgiverier och kontroll av vikter och mått hos handlare och affärsidkare runt om i Jämtland. Och där finns också journaler med noggrant förda tabeller över personer som kallats till rådhusrätten för fylleri, förfalskningar, djurplågeri, förskingringar, bedrägerier, kvacksalveri och innehav av hembränt brännvin. Och bland allt detta tar arkivpedagogen Jim Hedlund fram ett maskinskrivet ark. - Det här är en rapport från Östersunds stadsfiskal, poliskonstapel Skoglund, från andra världskriget och en händelse från Östersunds centralstation 1941. De så kallade tysktågen med soldater stannade till här i Östersund på stationen. Ofta drog det till sig nyfiket folk och unga kvinnor, berättar Jim Hedlund. Och i det här fallet uppstår ett litet snöbollskrig mellan soldaterna och de unga kvinnorna. Undertecknad, vilken tisdagen den 16 december 1941 mellan kl 19.00-20.00 uppehöll sig vid järnvägstationen i Östersund för bevakning av "Tysktåg", får härmed omtala följande:Det hade samlats några damer på Strandgatan som stod och tittade på tyskarna. En tysk officer uppmanade och uppeggade några tyska soldater att "gå till anfall" mot damerna med snöbollar, varför en styrka på omkring 10 á 12 man gjorde en framryckning över spåren upp till Strandgatan mot damerna.Posten som bevakade området gjorde inget åt saken. Jag ropade "halt" och mannarna drog sig till tillbaka.Ungefär 15 minuter efter denna händelse vinkade en dam med en papperslapp uppe på Strandgatan och en tysk soldat begav sig springande upp till henne trots mina "halt-rop". Posten gjorde inget något för att förhindra mannen när han sprang upp, men sedan när mannen var på väg ned mot tåget tog posten av honom papperslappen och det var skrivit damens namn och adress.I samma stund fick jag avlösning av konstapel Friman och jag klättrade över staketet och anropade damen som hade lämnat papperslappen och frågade henne vad hon menade med detta.Hon svarade att hon bara ville lämna sin adress i hopp om att sedermera få svar från honom. Jag talade om för henne hur farligt det var att lämna meddelande eller dylikt till utländska soldater. Flickan grät och bad om förlåtelse och lovade att aldrig göra om det, men jag svarade att jag inte kunde bestämma i det fallet utan att det måste gå vidare till Stadsfiskalens kännedom.B SkoglundÖstersund den 17 december 1941 - Min mor berättade om det här fenomenet. Hon sa bland annat att de svenska som vaktade tåget såg ut som en säck potatis jämfört med soldaterna, berättar Jim Hedman. I arkivet finns många fler dokument som rör andra världskriget. Bland annat finns en liggare från Frostvikens landsfiskalsdistrikt som listat de flyktingar som kom över gränsen från Norge mot Jämtland. Där har man prydligt skrivit nedden resandes fullständiga namn som det står, dess nationalitet, födelseort och mycket annat. Jim tar fram och visar några exempel från de ca 17 000 som kom över gränsen här i Jämtland. Den 10 oktober 1944 inkom meddelande från tullen i Vågen att två norska flyktingar inkommit till riket över Vågen.Gingo till fots från Skorovas vid åttatiden på söndagmorgonen, söder om Tunsjön, och till svenska gränsen. Kommo till Vågen vid sextiden den 9 oktober där de blevo omhändertagna av tullpersonalen.Vid förhör meddelade de följande om sig själva och om flykten;Olaus Bolgvåg född 9 december 1899 i Kristiansund, Norge. Har ej för brott varit straffad, Tillhör inget politiskt parti.Einar Oscar Olsson född 23 juni 1918 i Bayonne New York USA samt hemmahörande i Oslo. Har ej varit för brott åtalad eller straffad. Hyser ej kommunistiska eller nazistiska synpunkter. Tillhör inget politiskt parti. Orsak till flykten: Arbetet skulle nedläggas och var då rädd att bli tvångkommenderad på något krigsviktigt företag av tyskarna.  I de här handlingarna finns naturligtvis mycket tragik och sorg. En händelse från Hammerdal 1891 har gripit tag i Jim och Karita lite extra. - Det här är ett lite sorgligt ärende, för i en liten by har en bonde som plöjt sin åker fått syn på ett skelett som ligger under några stenar. Polisen tillkallas och det har gjorts en jättefin liten karta som visar ladugårdar och sjöar och kroppen som ligger under röset. Jim läser ur rapporten och där framkommer att den dödade var en, som den tiden uttryckte det, "en kringstrykande zigenare eller så kallad tattare" som blivit mördad. Men ingen saknar den döde, målet lades ned och kroppen lämnades till bårhuset. Jim tänker att det tyvärr var så här det såg ut vid den tiden. Och att det hade blivit helt annat om de sett att han inte var rom. Då hade det kanske blivit mer undersökningar kring dödsfallet. Längre ner på sidan finns ett extra ljudspår från ett tidigare program där Björn Furuhagen, historiker vid Uppsala universitet, berättar om hur polisväsendet i Sverige växte fram. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Blomberg och Lennart [email protected]
12/25/201724 minutes, 27 seconds
Episode Artwork

Krig och konflikter drev Gerda på ständig flykt

Gerda flyttade från Sverige som ung. Hennes liv blev dramatiskt när hon ständigt kom i vägen för krig och uppror. Hon var 72 år när hon flydde sista gången på kärra genom ett krigshärjat Tyskland. I den traditionella historieskrivningen berättas mycket om krig och uppror. Och nästan alltid ligger fokus på de som bar vapen. Men krigen drabbade också de människor som råkade stå i vägen. Så var det för dagens huvudperson Gerda Andrén vars liv gång på gång kastades över ända när uppror, revolutioner och krig utbröt var hon än bodde i världen. Stellan Ranebo i Kalmar har i hela sitt liv hört släkten berätta om Gerdas dramatiska liv, för Gerda var syster till Stellans mormor och har lämnat efter sig mängder av dokument i form av brev och minnesanteckningar som Stellan använt sig av i sin forskning om Gerda Andrén som födde 1873 på Österlen i Skåne. - Hon var nummer fem av åtta syskon, och det var inte så lätt för en ung kvinna vid den här tiden, vad hon skulle göra med sitt liv, säger Stellan Ranebo. Gerda fick en termin i en flickskola, därefter blev hon hjälpreda åt en av sina bröder, som var folkskollärare utanför Eslöv. Där var hon i sju år. Under den tiden skriver hon ett brev. En dag ville jag besöka min syster Ida i Malmö.Jag gick i god tid till järnvägsstationen. Hittade i första-klass-väntsalen en dagstidning och i den en annons där det stod att "en stockholmer damenkvarett" sökte en altstämma till sin turné i Tyskland. Det var provsjungning samma dag på Stadshotellet i Lund. Jag steg av i Lund och provsjöng, spelade piano och pratade tyska med dom. Och jag fick jobbet.Ett par veckor senare, mot mina föräldrars önskan, så for jag till Tyskland. Då var kvartetten redan där. - Jag tänker att hon hade förberett sig väldigt väl för det jobbet genom att läsa tyska, studera sång och piano. När hon såg den här chansen så förstod jag att hon tog den, säger Stellan Ranebo. Gerda åkte ensam över till Tyskland, för kören hon skulle sjunga med var redan i Stettin. - Det blev storm och frågade kaptenen hur hon skulle göra med sin sjösjuka. Hans förslag var att hon skulle surras vid masten. Vid premiären i Köningsberg sjöng hon solo och fick blommor och champagne av en förtjust åhörare. Där träffade hon också den man som hon skulle gifta sig med, Oswald Kuhlbach. Gerda var 31 år när hon gifte sig Oswald Kuhlbach som tillhörde den balttyska adeln och hade vuxit upp på ett gods i Livland. I samband med bröllopet fick bonddottern från Österlen en glimt av överklasslivet hos sina svärföräldrar. Men där blev hon inte kvar länge. För efter bröllopsresan som gick till Sankt Petersburg for det unga paret till sin första gemensamma bostad i Ukraina. Men här väntade ett helt annat liv. Oswald som var bergsingenjör och hade fått arbete i ett gruvdistrikt i den sydöstra delen av Ukarina. Vid ankomsten visade det sig att deras bostad inte var färdigställd och de fick nöja sig med att bo i en enkel arbetarbarack där våld, sprit och stölder tillhörde vardagen. Men inte nog med det, bara ett år senare, 1905, utbröt ett stort revolutionsförsök mot tsaren. - De fick två oerhört jobbiga år. Gerda fick sitt första barn på sommaren 1905, samtidigt fick hennes man tyfus, och de höll på att stryka med båda två.- Till slut flydde de från upproret hem till Oswalds gods igen, och när de kom till järnvägsstationen blev de omringade av revolutionärer och kriminella. De hade sett att det står en landå, en vagn, från godset och väntade på någon, så de omringade landån och började kasta sten på Gerda och Oswald. - De hörde hur någon ropade ”Döda dem!” men en sten träffade en av hästarna som föll i sken och bröt igenom folkmassan, berättar Stellan Ranebo. De nådde godset, men de närmaste två dygnen satt Gerda påklädd beredd att när som helst fly ut i skogen, för attackerna från revolutionärerna fortsatte. När revolutionsförsöket slagits ned återvände Gerda och Oswald till gruvdistriktet i Ukraina där Oswald nu tjänade så pass bra att de kunde anställa tjänstefolk till den stora lantgården de drev. - De var helt självförsörjande med uppemot fyrtio hästar och massor med jord och odlingar. - De levde ett lyckligt liv. Deras första barn dog visserligen, men de fick ytterligare fyra barn mellan 1906 och 1914, då första världskriget bröt ut. Det kriget drabbade inte paret så dramatiskt, även om deras hästar och livsmedel blev rekvirerade av armén. Men 1917 kom revolutionen och då var de tvungna att fly och lämna all sin fasta egendom. - De flydde ner mot Krim, och kunde bo hos Oswalds bror Edgar, som hade en position inom stadens styrelse. - Den positionen blev Edgars död, för den 3 mars 1918 när familjerna satt samlade i Edgars hus, så bankade det på dörren och berusade matroser från Svartahavsflottan, upprorsmän och revolutionärer, åkte omkring med lastbilar och en dödslista. De lyfte ut Edgar på gården och sköt honom. Stellan Ranebo fortsätter: - Gerdas dotter Sigrid var då 11 år och hon har berättat att barnen fick delta i sökandet efter de döda kropparna efteråt. De hade blivit kastade i havet, och kropparna låg och flöt vid badstränderna. Där hittade de till slut Edgar och kunde ge honom en kristen begravning. Det gick inte att känna igen Edgar på utseendet för han var sönderskjuten, men familjen gick runt bland kropparna och undersökte deras underkläder – Edgars var namnade, på så sätt kunde de känna igen honom. Under dagarna efter dåden kunde vi se anhöriga, familjer och barn, vada omkring på sandbankarna till midjan i vattnet och söka efter sina döda familjefäder eller sönder bland liken. En del av dem som hittades hade inte blivit skjutna utan helt enkelt dränkts när de med sammanbundna händer och fötter kastats överbord. De första åren efter revolutionen hängde familjens överlevnad på Gerdas arbete, eftersom Oswald var en ”förhatlig balttysk”, och var illa ute i de förföljer som pågick. Han var tvungen att hålla en låg profil. Så småningom kunde han dock få ett arbete i en saltgruva. - Gerda gjorde en fantastisk insats under de där åren, säger Stellan Ranebo. När svälten började gripa omkring sig insåg myndigheterna att man inte kunde förbjuda allt vad privat företagsamhet hette, och då grep Gerda tillfället och startade ett litet pensionat i Edgars sju-rumsvilla. Hon skötte allting själv, fram till 1924 - mat, städning, bäddning.- Hon höll på att arbeta ihjäl sig, konstaterar Ranebo. Så småningom fick Oswald på nytt arbete inom gruvnäringen men nu i den ukrainska staden Charkov och med tiden flyttade Gerda efter. Stellan Ranebo har i sin forskning sett att Oswald slet ont i gruvan och dessutom var han sjuk. Han var diabetiker och fick till slut en hjärnblödning och dog 1940. 1941 var Gerda ensam och bodde i Charkov. Hon hade lovat att ta hand om det sexåriga barnbarnet Rudi, när hans föräldrar behövde arbeta borta. - Men då blev hennes barn Valter och Gunhild arresterade av säkerhetspolisen på grund av sitt tyska förflutna, de blev förda till Sibirien respektive Kazakstan. Gerda blev ensam kvar med barnet i Charkov i Ukraina, och när tyskarna ockuperade staden överlevde hon genom att sälja sina ägodelar på svarta marknaden. - För att den lille pojken skulle få mat så kom hon på att hon kunde anmäla till den tyska ockupationsmakten att hennes man varit balt-tysk och att de därför borde ta ansvar för hennes familj. Hon hade klurat ut att de barn som gick i tysk skola fick ett mål lagad mat om dan. - Och så lärde hon pojken att tigga på tyska bland soldaternas soppkök på gården. - Rudi berättade för mig om hur det åkte runt en häst- och vagn varje morgon som samlade ihop kropparna efter dem som svultit och frusit ihjäl under natten. - Men priset för att Gerda anmält sig till tyskarna blev att de tog ifrån henne hennes ryska identitetshandlingar, och det gjorde att hon inte kunde vara kvar i Charkiv när tyskarna drog sig tillbaka. Hon hade absolut blivit arkebuserad som kollaboratör, menar Stellan Ranebo. Tyskarna förde henne och pojken till ett genomgångsläger i Polen för ”arisk rensning”. Där var de i tre månader, och där fick Rudi gå i tysk skola, som det hette. I själva verket var det fråga om en observation under tre månader. Alla som passerade in från Östeuropa skulle genomgå en kontroll så att de var ”ariskt renrasiga”. Allt detta sköttes av en rasbiologisk enhet. Rudi klarade testet och tog ”examen” som ”ariskt renrasig ” i maj 1943. Efter lägertiden fick Gerda hjälp av en brorsson som blivit tvångsförflyttad från Baltikum till Polen. Han lät Gerda och hennes barnbarn bo på hans gård. Men historien skulle upprepa sig. I slutskedet av andra världskriget 1945 måste de fly igen. Den gången flydde de genom hela Nordtyskland med häst och vagn. Då var Gerda 72 år. - När kriget tog slut lyckades min mormor, Gerdas syster, med hjälp av Röda Korset, ta reda på var Gerda och Rudi befann sig, och de fick plats på en av de vita bussarna till Sverige. Hon kom med en av de två extra vita bussar som i november 1945 hämtade upp skandinaviska kvinnor som hamnar på fel sida om fronten under kriget. När Gerda äntligen landade i sitt gamla hemland visste hon ingenting om sina barns öden, men ganska snart fick hon klart för sig att alla levde. Och trots alla umbäranden bestämde hon sig för att ta sig tillbaka till Sovjetunionen. - Hon hade modet att åka tillbaka till Sovjetunionen, många som gjorde det blev ju slaktade av Stalins trupper, kommenterar Stellan Ranebo. Det var nog längtan efter barnen som fick henne att ännu en gång lämna Sverige. - Hon var ju fast i ett öde som inte styrdes av henne själv, konstaterar han. Stellan Ranebo hade under hela sin uppväxt hört historier om Gerda och hennes märkliga liv, men han tyckte inte att historierna riktigt hängde ihop. Genombrottet kom när Sovjetunionen föll samman. Då kom en av Gerdas döttrar med en son och hälsade på. - Så plötsligt fick jag här i Kalmar höra Sigrid, som Gerdas dotter hette, berätta om allt som hänt. - Jag tänkte att detta måste jag ju bara skriva ner, slutar Stellan Ranebo. Flyktingarnas spår i arkiven Den som likt Gerda flyttat till och från Sverige har lämnat ganska mycket spår efter sig i arkiven, men det är långt ifrån säkert att materialet ligger samlat på ett ställe. Av alla förfrågningar som kommer till Riksarkivet så är de allra vanligaste sådana som rör personer som vid någon tidpunkt kommit hit från utlandet. På Riksarkivet i Stockholm förvaras det mesta av handlingar som rör personer som kommit hit före 1970-tal, och Lars Hallberg som är arkivarie är den som har bäst koll på hur de olika akterna är systematiserade. Han har tagit fram handlingar som handlar om några koncentrationslägerfångar som kom efter krigsslutet 1945. Vi tittar på två fall, två unga polska flickor, båda 15 år gamla. Det första som hände dem var att de fick fylla i Inresekort när de passerade gränsen, där de redogör för sina familjeförhållanden. Den första flickan vi tittar på berättar att hon tillsammans med sin mor och syster hållits fången i koncentrationslägret i Ravensbrück, men att hon inte visste något om var fadern fanns. Vid den här tiden fanns ännu inga permanenta uppehållstillstånd att få i Sverige, utan var tredje månad var man tvungen att söka nytt. Därför kan man i arkiven på nära håll följa Kristyna, som den här unga polska flickan hette, under hennes halvår i Sverige. Det tog till exempel inte många veckor innan hon hade fabriksarbete, och varje nytt jobb hon får är noggrant antecknat i hennes dossier.  Men där finns också andra uppgifter. Alla personer som kom hit som flyktingar blev till exempel tillfrågade om sin politiska inställning. Svaret från Kristina är ”Ingen”, och det svaret förvånar inte Lars Hallberg.- Nej, det svarar de nästan alltid. Ibland skriver de ”demokratisk” som politisk inställning. Bakgrunden var att svenska myndigheterna vid den här tiden ville undvika politisk aktivitet bland flyktingarna, förklarar Lars Hallberg. Plötsligt dyker det upp ett brev som är daterat i Warsawa 29 december 1976 det vill säga drygt 30 år efter krigsslutet. Det är Kristynas syster som skriver, de behöver ett intyg från Röda Korset om den korta vistelsen i Sverige. Brevet, som är skrivet på engelska, är fullt av tacksägelser. Jag ber vänligast att ni sänder mig dokument som intygar att jag och min syster blev räddade av Svenska Röda korset från Koncentrationslägret Ravensbrück. Detta dokument är av största vikt för min syster. Ännu idag minns vi, trots att vi bara var barn då, det varma välkomnandet vi fick av det svenska folket när vi kom. Vi fick blommor och sötsaker, och särskilt barnen omgavs med oerhört mycket kärlek och värme. Det kommer vi alltid att minnas. Idag är vi vuxna kvinnor och när vi tänker på året 1944 så vill vi tacka er, eftersom vi lever tack vare er.Tack för er hjälp! Kristyna var i Sverige bara ett halvår, hennes dossier är ganska tunn. Lars Hallberg tar fram en som är lite tjockare. Den här unga flickan vil ha främlingspass och ansöker om arbetstillstånd, men får föst inget.Varför Anna, som den här flickan hette, inte får arbetstillstånd vet vi inte, men man kan ju kanske tänka sig att läkarna tyckte att hon borde bli starkare innan hon började arbeta. Anna blev kvar i Sverige och arbetade så småningom på olika fabriker i Dalarna och Västergötland, och när hon tre år efter att hon kommit hit åter söker uppehållstillstånd får vi hela hennes livshistoria. Hon berättar hur hon, när hon var nio år gammal, blev gripen och deporterad till Tyskland där hon sattes i slavarbete i en ammunitionsfabrik. Tolv år gammal hamnade hon i koncentrationslägret Dachau där hon också tillverkade ammunition, och de sista åren i fångenskap tillbringade hon i utrotningslägret Bergen-Belsen. Men exakt när hon flyttades till de olika ställena var lite osäkert. I polisprotokollet formulerar man det så här: Hon kunde icke redogöra för under vilka tider hon vistades i de olika lägren beroende på att hon icke fick någon kännedom om vare sig år eller dagar. Anna ville inte tillbaka till Polen, och på hösten 1951 gifte hon sig med en svensk man och fick ett svenskt efternamn. Men en lagändring som just hade genomdrivits gav henne inte det svenska medborgarskap som hon nog hoppats på, berättar Lars Hallberg. - Hon trodde att hon hade blivit svensk medborgare, och hade hon gift sig ett år tidigare så hade hon blivit det automatiskt. - Men från 1951 så kunde man inte längre gifta sig till ett svenskt medborgarskap, förklarar han. Anna måste söka om medborgarskap och beviljas det, tre år senare. Det tar henne nio år att bli svensk från det att hon först kom -en ganska normal tidsrymd. - Det tog normalt cirka nio-tio år, om man inte var nordbo, då kunde det gå lite snabbare. De personer som likt Anna sökt svenska medborgarskap, finns det väldigt mycket arkivmaterial om, både om sådant som gällt tiden i Sverige och om förhållanden i hemlandet. Där finns uppgifter om föräldrarnas namn och födelsedatum liksom skolgången och eventuella arbeten i hemlandet. Man får veta vilka arbetsgivare personen haft i Sverige och hur personen skött sig där. Hyresvärdar har förhörts och berättar hur personen skött sina hyror, och polisen och kriminalvården var skyldiga att rapportera om eventuella kontakter. - Det kan röra sig om så småsaker, som att någon har cyklat utan reglementsenligt lykta och betalat ett strafföreläggande om 15 kronor, berättar Lars Hallberg. Men det är inte bara öppna källor som det finns skäl att leta i. I det som kallas Hemliga arkivet – dyker alla upp som har ett misstänkt politiskt förflutet. - Det kan vara utredningar eller rapporter från säkerhetspolisen och det handlar nästan alltid om politisk aktivitet. Personen kanske har samarbetat med nazister i Norge under kriget eller är misstänkt för att ha samarbetat med kommunistiska regimer, förklarar Lars Hallberg. Det är inte lätt att hålla reda på alla de olika register och arkiv som kan berätta om invandrare och flyktingar. Reglerna har sett olika ut i olika tider, myndigheter har bytt namn och hanteringen har ändrats många gånger. Men så är det här inte heller arkiv som man själv får lov att leta i hur som helst. - Man kan i praktiken inte leta här själv, utan man lämnar in uppgifter om ett namn och gärna födelsedatum, så letar vi i de olika handlingar som kan vara aktuella, säger Lars Hallberg. Skälen till det är flera, dels är det väldigt många olika register som kan vara aktuella, dels så kan det finnas sekretessbelagda uppgifter i materialet. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erica Dahlgren och Erika [email protected]
12/18/201724 minutes, 32 seconds
Episode Artwork

Anna Lovisa räddades till ett nytt liv av de fattigas beskyddare

Anna Lovisa fick flera utomäktenskapliga barn som hon tvingades lämna bort. När hon sen fick ett dödfött barn gömde hon det. Efter upptäckt och dom lyckades hon tack vare en präst ta sig till England. Den här säsongen berättar vi om människor från förr vars liv på olika sätt tog nya vändningar. Många av historierna handlar om människor som inte själva hade så stora möjligheter att påverka sin situation. Och inte alltför sällan var det händelser som i gamla tider kunde innebära att hela livet kantrade, som till exempel för de kvinnor som fick utomäktenskapliga barn och möttes av samhällets fördömande. Dagens huvudperson heter Anna Lovisa. Hon fick flera barn utom äktenskapet. Barn som hon ofrivilligt tvingades lämna bort. Och hade det inte varit för en ovanligt godhjärtad präst hade hon sannolikt slutat sitt liv i total vanära. Släktforskaren Maude Svensson nystade upp historien om Anna Lovisa. - Anna Lovisa var min mormors pappas äldsta syster. Hon föddes 1856 i Skallsjö i Västergötland. När Anna Lovisa är 20 år ger hon sig iväg hemifrån. Men hennes liv blir inte enkelt. När hon är 22 år får hon sitt första barn. En liten pojke som hon döper till Hugo Birger. Men eftersom hon är ogift tvingas hon lämna bort honom till sina föräldrar som nu bor i Finnerödja och själv söka jobb i Stockholm. Där hinner det inte gå mer än två år innan historien upprepar sig. Hon föder sitt andra utomäktenskapliga barn, en gosse som får namnet John Einar. Han blir placerad i ett fosterhem i Uppland medan Anna Lovisa söker jobb i Småland. Men hon är barnkär och vill gärna ha sonen intill sig. Så när hon får jobb som barnsköterska på Åminne bruk flyttas sonen och hamnar hos familjen Schytt i Forsheda, som visar sig vara en bra fosterfamilj och som bor i samma socken som Anna Lovisa. - De har inga barn själva och han kommer till slut att bli stins. Allt verkar vid det här läget bra. Men någon har fått veta att Anna Lovisa är mamma till Einar och blir därför kallad till enskild skrift inför prästen. Dessutom blir hon av med jobbet. En vecka efter att Anna Lovisa stått inför prästen och bekänt sina synder flyttar hon tillbaka till föräldrahemmet i Finnerödja. Men där ser hushållet annorlunda ut. Mamman hade dött och pappan gift om sig med en 20 år yngre kvinna. Anna Lovisa blir inte hemma länge. Hon söker nytt jobb och flyttar till Göteborg där hon får arbeta som piga. - Vad jag förstår får hon slita mycket och en dag ramlar hon på deras vind när de håller på med tvätten. Det står beskrivet i en polisrapport, berättar Maude Svensson. Efter fallet blir Anna Lovisa sjuk och då berättar hon för husmor att hon är gravid. Hon får omedelbart sparken, men får stanna i 14 dagar eftersom dom har en till stortvätt. - Efter barra några dagar får hon värkar och får hjälp av en annan huspiga att ta sig till Järntorget där hon kan ta en droska till sitt rum som hon hyr på Karl Gustavs gatan 43 i Göteborg. I polisförhören kan man läsa att det är sent på kvällen som Anna Lovisa reser hem. Vid niotiden på aftonen hade Anna Lovisa Eriksson gående begivit sig till Jerntorget därifrån den tilltalade i droska ensam åkt till den förhyrda bostaden. Den tilltalade kände under vägen födsloplågor och lade då en underkjortel på golvet av droskan och lät fostret nedfalla å kjorteln, varefter den tilltalade lindat kjorteln omkring fostret som varit döfött. - Och så går hon in i sitt rum och tittar på fostret. Hon ser att det är ett dödfött gossebarn. Den tilltalade undersökte efter framkomsten till bostaden fostret som befunnits vara ett gossebarn. Följande dag på morgonen inlindade den tilltalade fostret i ett gammalt lintyg och nedlade detsamma i en henne tillhörig koffert.  - Och så låser hon kofferten. Nästa dag är hon dålig och kommer inte ut ur rummet. Värdparet blir oroliga och går in till Anna Lovisa som säger att hon har tandvärk. Efter två veckor tar hon ut fostret från kofferten och lägger några tidningar runt knytet. Hon beger sig till Brunnsparken där hon tar en spårvagn. När hon hoppar av promenerar hon mot Mölndalsån där det fanns ett ställe utmed landsvägen som hon kastade i fostret. Sen åkte hon hem, berättar Maude Svensson. - Hon hade tidigare erkänt att hon var gravid och folk började undra var barnet var. Någon anmäler henne till polisen och den 23 april 1890 kallas hon till förhör på polisstationen och en rättslig process påbörjas. Så småningom döms Anna Lovisa till böter och straffarbete. Maude Svensson får frågan om hon tänker att Anna Lovisa tog livet av gossebarnet. - Jag vet faktiskt inte vad man ska tro, och kanske det inte är så viktigt. För mig är det viktiga att hon hade ingen chans. Hon var en stark kvinna som kämpade och ville säkert ta hand om sina tre pojkar, men samhället då tillät inte det. Det görs så småningom en utförlig utredning där polisen åker till den plats där Anna Lovisa uppgett att hon lagt fostret. - Och där hittar de flera foster, varav ett var vid livet när det lades i vattnet. Åklagaren uppger att det uti stadens närhet hittats åtskilliga döda foster, vilket ett enligt obduktionsprotokoll varit vid liv vid födseln, kunde vara det ifrågavarande fostret. - Och då säger åklagaren att man kan inte utesluta att just det fostret var Anna Lovisas. Och hon kunde inte bevisa att det inte var hennes. Straffet för Anna Lovisa blir åtta månaders straffarbete plus att hon ska betala böter till hennes två vittnen, familjen hon hyr hos. De ville inte vara vittnen och ville ha två kronor var som kompensation för att det var en obekväm situation. De två kronorna sänks till en och femtio, vilket blev tre kronor totalt. - Jag vet inte om hon var i fängelset. Jag har letat och inte lyckats hitta henne i någon fångrulle. Däremot kan jag se att drygt fyra månader efter domen, den 31 oktober 1890,  genomgår hon absolution i Masthuggskyrkan. Där arbetade just då en mycket folklig och populär kyrkoherde som hette Edvard Osterman. Den folkkäre kyrkoherden Edvard Osterman gav alltså Anna Lovisa absolution, eller syndernas förlåtelse. Men inte bara det. Maud Svensson har i sin forskning sett att han också verkar ha velat hjälpa Anna Lovisa till ett nytt liv. Till exempel avstår han från att skriva något om brottet i kyrkboken. Däremot antecknar han att hon ska flytta till England och ger henne det nödvändiga flyttbeviset. Men varför hon flyttar vet inte Maud Svensson. - Första gången jag kan se ett bevis på att hon är i England är i november 1893 då hon står antecknad som medlem i den lutherska kyrkan i London. Där står att hon arbetar som hembiträde på Abbey road 66. Anna Lovisa blir kvar i London, och 1897 kommer hennes förstfödde son Hugo Birger emigrerar till England. Han söker upp sin mamma som bor i Putney, en stadsdel i London, och bosätter sig där. - Men han är färgad av tiden och erkänner aldrig att Anna Lovisa är hans mamma. Maude Svensson säger att trots att det är en sorglig historia speglar det en väldigt stark kvinna som verkligen kämpade. Än idag vet inte Maud Svensson hur Anna Lovisa såg ut. Men hon är en av de två kvinnor som syns på gruppfotot. I samband med sin forskning fick Maude Svensson kontakt med sin engelska gren av familjen. Även de syns på bild. Så här skriver Maude Svensson om gruppbilden: Fotot är taget när familjerna träffades mer än hundra år efter Anna Lovisa emigration. Fotot är taget i Gamla stan utanför Munkbrogatan 6 där Anna Lovisa jobbade mellan november 1880 och maj 1881 hos kafèidskerskan Törnros. På fotot syns Hugo Freeman som är barnbarns barn till Anna Lovisa boende i England, Hertha Svensson som är Maudes mamma och vars morfar var Anna Lovisas broder, Maude Svensson som bor i USA och längst till höger Vivien Sheffield som också är barnbarns barn till Anna Lovisa och bor i England. Innan släktforskningen kände ingen i Maudes släkt till att det fanns en stor familjegren i England. Edvard Osterman - de fattigas beskyddare Det är givetvis svårt att veta hur det hade gått för Anna Lovisa om hon blivit kvar i Sverige, men samtidens dom var hård över kvinnor med utomäktenskapliga barn och hennes liv var redan på väg i en nedåtgående spiral, så risken för att hennes liv hade slutat på samhällets botten var stor. Men Lovisa hade turen att få hjälp av prästen Edvard Osterman i Göteborg som utfärdade det flyttbevis som gav henne chansen att starta ett nytt liv i England. Vem var han då prästen Osterman? När vi försökte hitta svaret på den frågan fann vi en mycket kontroversiell präst som var så oönskad av de högkyrkliga inom stiftet att de till och med tog till röstfusk för att hålla honom borta från tjänsten som kyrkoherde. Att det var just honom Anna Lovisa sökte upp var säkert ingen tillfällighet. Hans rykte att ta parti och strid för de fattiga var vida känt. Idag är det däremot få som kommer ihåg honom. Edvards barn-barn Per Olof Osterman bor i Uppsala. Han har mycket att säga om sin berömde farfar, men historien om Anna Lovisa var ny för honom:- Ja, jag har inte hört den förut men det stämmer ganska väl med de skildringar jag funnit i min släktforskning. Han beskrivs som initiativrik, men han var också uthållig.  Han var varmt religiös och rätt tidigt, redan som student så ägnade han sig åt ungdomsverksamhet, och det fortsatte han med hela sin prästerliga gärning. Ungdomar och fattiga, det var hans fokus, konstaterar Per-Olof Osterman. Edvard föddes 1843, och kom från ganska enkla förhållanden, hans föräldrar arrenderade ett jordbruk. Han gick i läroverk i Göteborg, och när han är klar med det for han till Karlstad för att arbeta i en butik, för han skulle bli handelsman. Men Edvard bytte bana. Han begav sig till Uppsala för att läsa teologi, och när han var 30 år gammal var han färdig. Han fick ett jobb i en nybyggd och oansenlig kyrka i Göteborg, Johanneskyrkan, men han var ännu inte prästvigd. Biskopen i Göteborg var schartauan, det vill säga, han tillhörde en sträng inomkyrklig riktning som periodvis varit stor i Göteborgs stift. Edvards familj däremot var frireligiös, och präster inom stiftet kunde inte ha en sådan bakgrund, menade biskopen, som vägrade prästviga Edvard. Men det var nog inte bara hans föräldrar som var problemet, tror Edvards son-son Per-Olof. - Biskopen hade dessutom uppmärksammat Edvards predikningar i Johanneskyrkan, och de föll inte i god jord, eftersom farfar inte alls delade den schartauanska uppfattningen.  - Resultatet blev att Edvard inte fick prästvigd i Göteborg, fortsätter Per-Olof. Istället blev det biskopen i Skara som prästvigde honom 1876 Edvard Osterman hade uppmärksammats av liberala krafter i Göteborg och han fick direkt efter sin prästvigning arbete som företagspräst på Carnegiebruken, den stora porterbryggaren i hamnen, en väldigt speciell tjänst, där han främst skulle tjäna arbetarna på bruket. Det var nog ingen tillfällighet att det blev just han som fick den tjänsten, tror hans sonson. - Han hade gjort sig känd redan i tiden i Johanneskyrkan för sina varma predikningar, inte minst bland kvinnorna. Ja, Edvard Osterman var populär bland människorna i Masthugget, då en fattig stadsdel där det främst bodde arbetarfamiljer. Så när man skulle bilda en ny församling i Masthugget i början av 1880-talet var han en självklar kandidat till jobbet. Men valet blev en utdragen process kantad av en rejäl skandal. Såhär skrev Göteborgs Handels- och sjöfartstidning om saken: Men nu skulle det visa sig, av vilka olika element församlingen var sammansatt. En valkamp uppstod både före och vid kyrkoherdevalet med thy åtföljande besvär, som gjort församlingen riksbekant och som låtit henne i närmare sex år vara utan kyrkoherde. Ja, det tog nästan sex år innan valet kunde avgöras och Osterman installerades som kyrkoherde. Först såg valet ut att gå hans väg. Efter provpredikningar på vintern 1882 vann Osterman över sin närmaste konkurrent, men det valet ogiltigförklarades efter att man upptäckt ett fel i röstlängden. Så valet gjordes om, och Edvards konkurrent, en schartuan som hade biskopens gillande, vann nu med nästan 100 rösters övervikt. Men det visade sig vid en kontroll att flera hundra röstsedlar hade förfalskats. Återigen skrev tidningen om saken: Denna kyrkovalshistoria utgör ett mörkt blad i svenska kyrkans historia. Såsom man finner av berättelsen förvandlades nämligen efter det man prövat röstsedlarnas äkthet, hr Ostermans minoritet av 77 röster till en majoritet av 233 röster. Icke mindre än 305 röstsedlar voro således ogiltiga. Och hvad innebär detta? Fråga dem som undertecknat namnunderskrifterna under edlig förpliktelse!Och ändock lefva vi ej i ett land, där man ej får hylla satsen att löfte ej behöver hållas mot en otrogen. Och ”Otrogen” är naturligtvis hvarje annan än den renlärige schartauanen. Valet underkändes återigen, och till slut fick Osterman tjänsten. Nästan sex år efter att de första provpredikningarna hållit installerades Osterman i februari 1889. Det verkar som att han varit noga med att inte blanda sig i striden själv: - Man påpekar överallt jag har läst att han höll sig utanför striden, säger Per-Olof, som tror att en av de saker som irriterade de högkyrkliga var att Edvard ville engagera andra än bara prästerna i det kyrkliga arbetet, han arbetade för att diakonin skulle ta en större plats. Edvard Osterman startade något som idag sannolikt skulle kallats ett församlingshem. Det fick namnet Hyddan och verksamheten kom att skötas av diakoner. Hyddan behövdes, för den nybyggda Oskar Fredriks kyrka som var enormt pampig ansågs av många församlingsbor för fin för dem – de ville inte gå dit eftersom de saknade fina kyrk-kläder. I herdaminnet, de speciella böcker som berättar om kyrkans män och hur de verkade, så beskriver man verksamheten i Hyddan under ett år då många hade det svårt. Det var långa rader av hungriga människor som under vintern 1909 en tid bortåt dagligen bespisades med gröt och mjölk i Hyddans samlingssal. Gröten kokades i flera hundra liter på Gibraltar, Sahlgrenska sjukhuset och ålderdomshemmet och forslades sedan rykande varm till Hyddan, där den utportionerades till alla som ville ha. En pojke som inte tyckte att han passade i Hyddan eftersom han suttit inne tre månader, fick svaret: `det gör ingenting, det är just sådana som de vill ha.` Efter hans död erkände även Stifts-tidningen att Osterman blev, kanske mer än någon annan prästman här i Göteborg, väl förtrogen med den fattigare befolkningens lekamliga nöd. Den här beskrivningen är gjord samma år som Edvard Osterman dog, 1909. Han arbetade kvar i Oskar Fredriks kyrka ända fram till slutet. - Ja, han är 66 år så när som på en vecka när han dör i en brusten blindtarmsinflammation, berättar hans son-son. Begravningen blev en speciell hyllning till den populäre prästen. - Man blir förvånad när man ser bilderna på liktåget. Det är stora folkmassor som samlats, de lär vara flera tusen, det är fem vagnar med kransar och blommor som följer likvagnen fram till begravningsplatsen. - Det var stor uppslutning också bland prästerskapet, det påpekas särskilt att nästan alla stiftets präster var med. Men trots att Edvard Osterman var så populär i sin tid så pratades de inte mycket om honom under Per-Olofs uppväxt. - Dels var det ju länge sedan han dog, min egen far vara bara sju år när Edvard dog, säger Per-Olof och tillägger: - Och frågar man ingenting får man ju inga svar. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik [email protected]
12/11/201723 minutes, 58 seconds
Episode Artwork

Johan och 125 andra barnhusbarn flyttades i karavan längs leriga vägar

Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan. På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem. I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal. På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva. Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg. Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping. - Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina. De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med. - Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan. Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785.Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län. De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar. - Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström. - Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig. Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär. Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet.När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret. - Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid. - Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de ”…avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra” och liknande formuleringar. - Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här: Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan.Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal.Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade. Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson. - Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat. Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn. Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten. - Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år. Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker. - Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget. - Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby. - Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström. Barnhusbarnen i arkiven Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven. Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet. - Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen. Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här: Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.  - Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit. - Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar. - För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi. Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen. - Det är en fascinerande historia tycker jag! Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige? Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton. - De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid. - Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige. Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset. Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi  och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen. När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna. - Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn. - Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset. Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland. - Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark: Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga. Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka. - De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen. Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser? - Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen. Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126. - Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll. - Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död. Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen. - Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år. - Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft. Programmet är gjort av Merja Laitinen, Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik [email protected]
12/4/201724 minutes, 41 seconds
Episode Artwork

Nödåren satte Axel Fredrik på bar backe

Axel Fredrik var välbärgad, men han levde över sina tillångar. När nödåren kom på 1860-talet gick allt i spillror. Missväxtåren drabbade många men slog olika beroende på var man bodde. Huvudpersonen i dagens program är en man som föddes i en välbärgad familj men som slutade på samhällets absoluta botten. Kanske hans öde hade sett annorlunda ut om det inte varit för nödåren på 1860-talet då flera års missväxt förstörde försörjningsmöjligheterna för stora delar av befolkningen. I år är det precis 150 år som den stora missväxten drabbade svenskarna, den som under flera år plågade människor och drev många från sina gårdar och ut ur landet. Gitt Rosander Gerhardsson bor i Sollentuna och har med hjälp av gedigen släktforskning och inte minst tack vare noggrant förda anteckningar i en gammal familjebibel kunnat kartlägga sin farfars fars historia, Axel Fredrik Rosander. - Min farfars far Axel Fredrik Rosander föddes 1816 i Rosendal i Åseda socken i Småland. 1816 var ett märkligt år då det föll snö mitt i sommaren och det luktade svavel eftersom det året innan varit ett vulkanutbrott i Indonesien. Gitt Rosander Gerhardsson funderar om det kan ha varit ett omen med tanke på hur hans liv sedan blev. Axel Fredrik föddes i ett välbärgat hem och växte upp som enda barn till gästgivarparet Rosander i Fagerhult i Småland. Hans framtidsutsikter var strålande och när fadern dog fick den då 28 årige Axel Fredrik ärva en ansenlig förmögenhet. Vi den tiden bodde han tillsammans med sin mamma gästgivaränkan på gården. - Tyvärr blev det inget arvskifte, för egentligen skulle änkan ha haft en tredjedel av arvet, men hon levde kvar som gårdsfru till sonen som då var ogift. Axel Fredrik satte igång med att bygga ut de tre gårdarna han nu ägde och levde gott, berättar Gitt Rosander Gerhardsson. - Modern som var i 50-års åldern när hennes man dog började väl förmodligen att undra vem som skulle ta över allt när sonen går bort, med tanke på att det inte fanns några arvingar. Så jag förmodar att hon tjatade på Axel Fredrik att han måste gifta sig. Och kanske det var hon som letade upp, Dorothea, en av de vackra flickorna på Hinshult gård som var en stor gård i närheten. Enligt det som sagts i familjen var hon inte så intresserad av att gifta sig med Axel Fredrik eftersom hon var kär i en annan man. - Men mamman hade skrivit ett brev till Dorothea där det bland annat stod: vill du inte komma till himmelen? Hos patron Rosander kommer du få det jättebra. Där är fullt med vackra möbler och det flödar över att fint linne i skåp och lådor. Du kommer att få leva i himmelriket. Men så blev det inte tyvärr, berättar Gitt Rosander Gerhardsson. Dorothea och Axel Fredrik gifte sig 1858, hon var då 17 år och han 42. Och ett år senare föds deras första barn, sonen Bror Axel vars dop blev en pampig tillställning med 11 faddrar. - Allting var väldigt märkvärdigt och så småningom kom det ytterligare fyra barn med två års mellanrum. De första fyra föddes i rikedom och det såg bra ut på ytan, men det visade sig så småningom att det blev nödår och dels att Axel Fredrik hade förbyggt sig. Axel Fredrik var visionär och startade upp en massa misslyckade projekt. Han belånade också starkt sina fastigheter och var skuldsatt långt över öronen. - 1866 begärde både hans svärfar och några andra män honom i konkurs, och året därpå blev det en jättekonkurs. Offentlig stämning å borgenärerAtt lantbrukaren Axel Fredrik Rosanders egendom blivit avträdd till konkurs som börjades i går, och att hans och hans hustrus samtlige borgenärer blivit genom offentlig stämning kallade att lördagen den 25 nästkommande maj, före klockan 12, inför domaren i Handbörds härad á tingsstället Staby sine fodringar i konkursboet bevaka, på sätt och vid påföljd som konkurslagen föreskriver, varder härigenom kungjort.Staby den 6 mars 1867På domareembetets vägnarO Lemchen Axel Fredrik hade alltså lånat pengar och satt hårt i skuld. Alla fastigheter var intecknade. Och de två gårdar han arrenderade ut gav inte heller något tillskott till kassan eftersom han tagit ut arrendebeloppet därifrån flera år i förväg. I konkurshandlingarna har Gitt Rosander Gerhardsson sett hur illa ställt det var. - Det var 99 personer som hade krav på honom. Inte förrän 1871 blev konkursen klar efter att ha förts till högre rätt. I konkurshandlingarna kan man se att det varit många exekutiva auktioner, så att det gick utför. De vackra åren för unga Dorothea blev inte många. Axel Fredrik förändrade ändå inte sitt sätt att leva, och så småningom tvingades de sälja den stora gården på Fagerhult och släktgården Rosendal. - Och mitt i allt detta så föddes det femte barnet. Hon fick inte något stort dop och det var bara arrendatorn och hans hustru som var dopvittnen till det enkla dopet. - Även Axel Fredriks mor, Beata Charlotta, blev i högsta grad indragen i konkursen eftersom hon inte fått ut sin del av arvet efter sin make 1844, och nu är vi 1867. Men efter ett tag fick hon en del av arvet. Gitt Rosander Gerhardsson har i handlingarna sett att det var många som drabbades av konkursen, hög som låg. Allt från torpare och fattighjon till häradsdomare, hovrättsfiskaler hade pengar att fodra. - Och till saken hör att det var nödår och missväxt som bidrog till att det gick så illa. Till slut, i mars 1868, ingriper de som sitter i kommunalnämnden och Fagerhults församling och beslutar tillsammans att Axel Fredriks mor omedelbart skulle ställas under förmyndare eftersom Axel Fredrik handskades så illa med hennes egendom att det var risk att hon skulle falla fattigvården till last. Man skulle kunna tro att familjen nått botten vid den här tidpunkten. Men det skulle komma att bli ännu värre. Nödåren med missväxt hade kommit till stora delar av södra Sverige vid den här tiden och folk hade svårt att få mat på bordet. Om det var det som gjorde att Axel Fredrik och hans hustru Dorothea med fem barn firade jul hemma hos Dorotheas föräldrar det året vet vi inte, men däremot vet vi att hälsan sviktade för den unga Dorotea. - Jag vet inte riktigt när Dorothea blev sjuk, men hon blev dålig i tyfus och nervfeber och dog 27 år gammal från alla barnen tredjedag jul 1868. Efter Dorothea är det en hjärtslitande läsning att se vad som fanns kvar i hemmet. Kvar var några söndriga stolar, ett bord och ett skåp. Några gamla sängkläder, fem trasiga kaffekoppar och ett par guldörhängen. Bara jag pratar om det blir jag alldeles tagen. Axel Fredrik har nu fem så barn i åldrarna 1 till 9 och sin åldriga mamma. Efter några månader flyttar de till ett litet hus på två rum i grannbyn Högsby Århult. Men trots alla motgångar verkar han inte ändra sitt levene. - Han lever tydligen fortfarande på samma sätt, därför 1871, dvs tre år efter Dorotheas död lägger hennes föräldrar till ett extra tillägg i sitt testamente. De pengar som Dorotheas barn kommer att ärva får inte förvaltas av Axel Fredrik. Och det säger ju ganska mycket. På frågan om man kan uttyda vad folk tänkte om Axel Fredrik säger Gitt Rosander Gerhardsson att äldsta sonen, Gitts farfar, flyttade hemifrån när han var 16 år och tog stort avstånd från sin far. Och Axel Fredriks döttrar sa när de såg foto på sin far "en elak gubbe!". Axel Fredrik levde fram till 1878 och dog 62 år gammal i lungsot. Gitt Rosander Gerhardsson tror att Axel Fredriks öde och fall blev extra stort på grund av nödåren. - Ja absolut tror jag det. Hade det varit goda tider hade han fått in betydligt mycket mer på alla exekutiva auktioner, så hade det varit normalår hade det säkert kunna gått mindre dåligt än vad det gjorde nu, avslutar Gitt Rosander Gerhardsson. Nödåren på 1860-talet Berättelsen om Gitt Rosander Gerhardsssons farfars far har levt kvar i familjen ända fram till idag. Och det finns många historier om nödåren. Under 1800-talet var det vanligt att bönder och torpare förde anteckningar om vad som hände på deras gårdar, de skrev om händelser i familjen, om resor och inte minst om vädrets skiftningar och skördarna. Britt Liljewall är historiker och hon har studerat bondedagböcker från olika delar av landet, för att förstå hur livet gestaltade sig de där åren. - 1867 var det värst i Norrland, och det är tillståndet där som har behandlats mest i litteraturen.  Det var ett år som karaktäriserades av en sen och kall vår, en regnig och kall sommar och en otrolig tidig frost, säger Britt Liljewall.- Redan i juli hade man frost som förstörde grödorna. Men året därpå var väderleken tvärtom varm och härlig och man såg med tillförsikt fram emot en bra skörd – men sen kom det aldrig något regn. -1868 kallades ”Det stora torråret” i södra Sverige. Det var framför allt de inre delarna, som Småland och Älsborgs län som drabbades och där det verkligen blev nödår. Landshövdingarna skickade in rapporter om tillståndet i sina respektive län varje år, och det gör att man ganska enkelt kan jämföra hur skördarna blev i de olika länen under nödåren. - Om vi tittar på 1868,så har man i Kronobergs län ren ”missväxt”, i Jönköpings län ”nära missväxt” medan man i Jämtland samma år har en skörd ”över medelmåttan”. Så om man har en släkt man undersöker så är et ju otroligt viktigt att man tänker på den här variationen när man rör sig i händelser under de här åren. Det finns många folkliga berättelser om hur livet tedde sig under nödåren, en hel del av dem handlar om hur folk dog av svält. Och dödstalen är högre under de här åren, men det var inte så vanligt att människor svalt ihjäl. Däremot blev motståndskraften så nedsatt att sjukdomarna lättare fick fäste, förklarar Britt Liljewall. Jag har till och med stött på ett speciellt namn på en sjukdom vid den här tiden ”Svälttyfus”. Tyfus är ju ett samlingsbegrepp för bakteriella sjukdomar som sätter sig i tarmen. Sen dog man givetvis av lunginflammation, barnen av barnsjukdomar. Man har räknat ut att av 1000 innevånare så ökar dödligheten 1868 och-69, berättar hon. Befolkningsstatistiken förändras också på andra sätt under nödåren, det var till exempel färre som hade råd att gifta sig. -Att etablera en ny familj krävde ju ekonomi, och det drog man in på när tiderna var så osäkra som de var. På hösten 1867 blev läget i Norrland så svårt att man började skicka nödhjälp söderifrån. Regeringen gav lån till de fattiga länen, och landshövdingar i lyckligare landsändar startade insamlingar. I tidningarna kunde man läsa om nöden. Som här, i en rapport från Malå som publicerades i DN i juli 1867: Uti Arvidsjaur, Malå och östra delarna av Sorsele socknar är hungersnöden svårast, såvitt jag känner.De flesta menniskorna hafva intet annat till uppehälle än barkbröd, som beredes dels endast af furumjöl, dels af det på de obesådda åkrarne vuxna ogräset, som kokadt, sammanstötes och inknådas med furumjöl och den mjölk de kunna få från ladugården. (…) Af denna onaturliga eller för menniskan näringslösa föda blifva menniskorna allt mer och mer afmattade; en del kan ej gå ut på slotterarbete och en del härda ej ut att arbeta mer än halfva dagen. Ett satans år, Missväxtåret, Storsvagåret, oåren, - den stora missväxten på 1860-talet fick många namn. Och många är också berättelserna om hur mjölet drygades ut med bark, och hur granskott och lavor fick bli mat. När inte jorden gav vad den brukade fick man ju ta till andra sätt att få mat på bordet. Missväxten drabbade alltså olika landsdelar vid olika tillfällen.  Men också strategierna för att klara av de svåra åren skilde sig åt i norr och söder. I Södra Sverige vet vi ju hur emigrationen blev lösningen för tusentals människor, det var betydligt färre från till exempel Norr – och Västerbotten som gav sig iväg. I strategierna ingick förstås också att ta till jakt och fiske. I norra Sverige finns det gott om historier om fantastisk jaktlycka, under de här åren, och längre söderut handlar de goda berättelserna om lyckade fiskafängen under de svåra åren, berättar Britt Liljewall. - Det uppstod en berättartradition kring jakt och fiske, efter de här åren. Historierna får emellanåt orimliga proportioner med nästan bibliska dimensioner. Jag tror inte att folk berättade falska historier, tillägger hon, men det blev ändå så att man fogade in sin egen släkts berättelse i historierna om de fantastiska jakterna och fiskafängena. Den kanske sista utvägen för många under nödåren var att ge sig ut på vägarna och tigga, och Britt Liljewall kan se hur berättelserna om tiggare förändrar form över tid. När bönderna skriver sina dagböcker under nödåren, då är tiggeriet förkastligt, men när det gått några år, och andra tar över berättelserna när de blir tillbakablickande och handlar om minnen från förr, då ändras bilden och blir betydligt vackrare.- Det är det skötsamma tiggeriet som skildras i efterhandsskildringarna. Man var tvungen, och man mådde illa av att behöva tigga och man gjorde vad man kunde för att få det här moraliskt oantastligt. Man erbjöd sin arbetshjälp, man var underdånig, artig och tacksam, och på så sätt blev det ibland nästan positiva berättelser om tiggeriet. - Boken om barnen från Frostmofjället faller in i det här mönstret, fortsätter Britt Liljewall. Barnens agerande i den fiktiva berättelsen låter väldigt lika de självbiografiska historier som finns om den här tiden. De är övergivna av sina föräldrar, och när de ger sig ut på tiggarstråt så gör de det på ett moraliskt riktigt sätt, och faktum är att de är så goda kristna att de till och med omvänder de som hjälper dem. De får en funktion för att förbättra världen trots att de är ute och tigger. Vill man som släktforskare bättre förstå hur livet tedde sig för den egna släkten under de här åren tipsar Britt Liljewall om att söka upp hembygdsberättelser i lokal litteratur. Eftersom missväxten slog till vid så olika tidpunkter i olika delar av landet behöver man komma nära för att förstå hur läget var på just den plats man är intresserad av. Det här rådet kom från Britt Liljewall som är historiker och vars avhandling till stor del bygger på bondedagböcker. Nordiska museet i Stockholm har samlat många sådana dagböcker från hela landet och har gett ut ett register över dem. I detta kan man hitta dagböcker fördelade på landskap och få information om när de är skrivna och också var de är förvarade. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Emanuel [email protected]
11/27/201724 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Revansch för oskyldigt dömde Salomon

När Salomon var ung sattes han i fängelse dömd för renstöld. Men han var oskyldig och fick upprättelse när den verklige tjuven blev frälst och erkände. Om detta vittnar utförliga domstolsprotokoll. Vändpunkter Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att berätta om människor som levt i gångna tider och som på ett eller annat sätt ändrat riktning i livet. Vi kommer att få höra om den unga kvinnan som rymde från sitt dödsstraff, om emigranten som efter många år skulle få komma hem för att träffa sin barn men som föll död ner när han satte sin fot på svensk mark. En del berättelser är dramatiska och andra mer lågmälda som den om kvinnan vars liv i Sverige slogs i spillror men som räddades av en okonventionell präst. Alla har de varit med om stora vändpunkter i sina liv. Precis som Salomon Ståhlnacke, eller Monka som han kallades på sitt finska modersmål. Som 18-åring blev han oskyldigt dömd för att ha skjutit en ren och fick ett långt fängelsestraff. Men många år senare steg den verklige tjuven fram och Monka fick ett skadestånd som gjorde honom rikare än någon annan längs Kalixälven. Hans barnbarnsbarn Margareta Sarri har lagt fram dokument och bilder på vardagsrumsbordet i Säter och en av bilderna visar en bister och sammanbiten ung man. Salomons revansch Margareta Sarris mormors far, Salomon Ståhlnacke, var en man som det talades mycket om i Norrbotten, också långt efter det att han själv var borta. Monka husrivaren fick han heta, när han blivit rik och  utan prut forslade ner ett hus som var satt i pant för en innestående skuld. Men historien om Salomon börjar när han själv lever i yttersta fattigdom i Svappavaara. Båda hans föräldrar dör 1881, när Salomon är 18 år. Historien om hans mors död är gruvlig. - Det berättas att en järv var ute i trakten och dödade renar, och Salomons mor gav sig iväg på kälken i hopp om att finna några nyslagna renar, berättar Margareta Sarri. Men modern kom inte hem, en snöstorm bröt ut, och när man senare hittade henne var hon död. - I berättelserna säger man att hennes huvud var avbitet, men det kanske bara är en skröna, för jag har inte funnit något som bevisar att det skulle vara sant, funderar Margareta Sarri. Strax efter moderns död anklagades Salomon för att ha stulit en ren. Han bedyrade att han var oskyldig, men ett vittne intygade att det var Salomon som var tjuven, och han hamnade i stadsfängelset i Haparanda. - Han kallade fängelset för ”skolan”, det kanske var för att han fick lära sig svenska där. Med mammans ruggiga död bakom sig, och det egna fängelsestraffet på ett och ett halvt år för den påstådda ren-stölden avklarat, kom så Salomon ut i friheten i oktober 1883. Han ville inte fara hem till Svappavaara igen utan flyttade hem till sin äldste bror Johan Ståhlnacke. Och det var där han träffade sin Johanna. Hon hade flyttat med när hennes mamma gifte sig med Salomons mycket äldre storebror Johan. Salomon och Johanna var nästan jämngamla och med tiden uppstod tycke. De ville göra allting ordentligt och sökte upp prästen för att få gifta sig, men stötte på hårt motstånd.  Det kunde ju vara så, resonerade prästen, att Salomons storebror i själva verket var far till Johanna. Och det kunde han inte leva med. Nej Salomon och Johanna får inte gifta sig: - I kyrkboken står det inte vem som är pappa till Johanna, och prästen som skulle vigt Salomon och Johanna sa att det inte var uteslutet att Salomons bror var Johannas far, och därför fick de leva i ”synd” och alla deras barn står antecknade som ”oäkta”. - Jag tror att det där var en enorm förödmjukelse, säger Margareta Sarri, och fortsätter: - Kyrkans makt var ju så enorm, den var väl större än statens, tänker jag. Salomon å sin sisa blev rosenrasande, på både kyrkan och på laestadianerna, som fick många anhängare vid den här tiden. - Han brukade sätta öknamn på en massa saker, och laestadianerna kallade han för ”långtarmssekten” för att han tyckte att de åt folk ur huset. Tillvaron för Johanna och Salomon, eller Monka som han brukade kallas är tuff. De bor i en liten stuga i väglöst land, och med jämna mellanrum föder Johanna barn. Men prästen fortsätter hårdnackat att vägra viga paret. Men det ska komma en vändning. Tjugo år efter det att Salomon suttit av straffet för den påstådda ren-stölden dyker plötsligt länsman upp på gården. Han berättar att man nu vet att Salomon blev oskyldigt dömd den där gången. Den verkligen tjuven har bekänt att det i själva verket var han som stal renen. - Han som stulit renen hade blivit frälst, han har fått dåligt samvete och gått till polisen och berättat hur det förhöll sig. Så Salomon blev rentvådd, och dessutom skulle han få skadestånd för sin tid i fängelset. Författaren Sara Ranta Rönnlund skrev ner minnen och berättelser från Lappland, och i en bok har hon återgett Salomons egen beskrivning av händelsen: En söndag, när jag som vanligt hade varit ute i skogen och kom hem för att som alla ödemarkens slavar vila mig, fick jag veta att dom var ute efter mig igen. Oskyldig var jag förra gången, och jag vet att jag inte heller nu har stulit ens en lus som tillhör någon annan. Sådana fanns det annars gott om på den tiden. Nå, jag sökte mig genast fram till mässingsknapparna och frågade dem vad de ville mig nu igen. En länsman från Vittangi tog fram ett papper, ett brev skrivet av fyra män i byn. I brevet hade de talat om hur det verkligen gick till förra gången, den gången jag dömdes till skolan i Härnösand. Med egen hand hade de skrivit under på att huvudvittnet, bondsonen som vittnade om att jag var den skyldige, i själva verket själv sköt den vita renoxen och bar falskt vittnesbörd mot mig. Vad jag sade i rättegången hade ingen brytt sig om. Så småningom blev det rättegång och jag kallades dit. Det som ingen tidigare hade lyssnat till eller trott på fick jag nu berätta. Menedaren, ren-mördaren och sedermera predikanten fick fyra år i samma skola där jag varit, och också han lärde sig Gudsordet där. Själv fick jag ersättning för det år jag suttit oskyldigt dömd. Det var järnpengar, sade folk. Margareta Sarri vet inte hur mycket pengar Salomon faktiskt fick, men det måste varit en ansenlig summa, för han byggde sig nu ett stort hus. - Det var den största kåken som fanns i hela Kalix älvdal, det var ett riktigt skrytbygge, berättar hon. Därtill byggde han en jättestor lada och ett härbre där han öppnade handelsbod, den enda som fanns i hela övre älvdalen. - Från att ha varit en människa som haft det genomjäkligt under hela sin uppväxt så blir han en människa med makt, och jag tror inte att det var så bra för honom, för han blev en riktig hårding säger Sarri. - Revansch, tror jag att han ville utkräva, av Gud och hela världen. Den tidigare så fattiga och kuvade Monka köpte nu fastigheter i Kiruna och gjorde goda affärer som handelsman. Men han blev också en översittare. Det går många berättelser om honom, och en handlar om den vinterväg som gick från Paittasluspa och in mot Kiruna. Vägen var väldigt smal, och när Monka kom där med sin häst och vagn och fick möte så lär han ha ropat ”Ur vägen fattiga!” - Det blev inte bara till lycka för honom med alla de där pengarna, funderar Margareta Sarri. Vid ett tillfälle plockade han ner ett timmerhus, stock för stock, när ägaren inte kunde betala sina skulder i handelsboden, det var efter det han kallades ”Monka Husrivaren”. - Och det berättas om hur han slängde ut en liten gumma från handelsboden för att han inte ville handla mer än lite russin. ”Russinkunder vill jag inte ha!”, lär han ha skrikit. Det pratades mycket om Salomon i trakten, men inom familjen var det tyst. Möjligen var det så att de skämdes lite för honom. - Det kanske var så att det var jobbigt att vara släkt med honom, säger Margareta Sarri, och fortsätter. - Sen var det ju också tvivelaktigheten om vem som var far till Johanna. Det måste ha varit en skam utan like, för oavsett vad som var sanningen så hade ju folk fri tolkningsrätt. Johanna och Salomon må ha fått det bra ekonomiskt, men de fick ändå aldrig gifta sig. Lag för oskyldigt dömde Som vi hörde fick han nåt som folk kallade för järnpengar för den tid han suttit oskyldigt dömd. Exakt hur mycket han fick i ersättning vet inte hans ättlingar, men vi vet att lagen som gav honom rätt till skadeståndet inte fanns när Salomon satt i fängelse utan tillkom tre år efter att han frigivits. Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, gifven Stockholms slott den 12 mars 18861§ Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom, eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i rannsakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet. Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, infgifvas till Justitiedepartementet inom ett år. Trots att lagen är tydlig så har den inte lämnat många spår i arkiven. Det säger Claes Westling som är arkivarie på Landsarkivet i Vadstena och som har specialiserat sig på äldre domstolshandlingar. Vi bad honom söka efter exempel som liknade Salomons, men de var inte lätta att hitta. - Om man kollar runt i arkivent så är de svårt att hitta något liknande, säger Claes Westling som letat i handlingarna på Landsarkivet i Vadstena. - Materialet är kronologiskt och det finns inte ofta register. Om det skulle finnas register skulle det vara lättare att hitta och uttala sig om hur utvecklingen varit. Men som det är nu får man reta runt, gå igenom vad man själv hittat genom åren och fråga andra kollegor. - Det är rätt sällsynt med den här typen av ärenden tidigare, så det känns som den här lagen från 1880-talet är en nyhet, att man faktiskt kan få pengar för att man suttit frihetsberövad. Claes Westling har inte tidigare hört talas om "järnpengar" och har också tittat i Svenska akademins ordbok där ordet inte finns med. Claes Westling funderar om det förekommit regionalt eller lokalt. Och järnpengar kanske kommer från uttrycket att någon suttit i järnbojor. Domstolshandlingar i arkiven - Långt fram i tiden var det Häradsrätter som var landsbygdens domstolar, och Rådhusrätter hette det i städerna. De fanns kvar ända till 1970 när Tingsrätterna kom. Och om ett ärende överklagades så gick det till Hovrätterna under lång tid, berättar Claes Westling. Hovrätterna kom till i början av 1600-talet och innan dess var det lite annan ordning. Men under den tid som de flesta av oss forskar är det Hovrätter. Nästa steg var Kungen, och där blir det så småningom Högsta Domstolen på 1780-talet. Men redan innan fanns det Nedre Justitierevisionen som var Högsta domstolens föregångare och som beredde ärendena åt Kungen. - Så Högsta domstolen fanns i praktiken redan tidigare. När det gäller Göta hovrätts arkiv som täcker hela Götaland så har det placerats här i Vadstena på Landsarkivet.  När det gäller Svea hovrätts arkiv så är det Riksarkivet i Stockholm som har de handlingarna. - Det är jättestora arkiv, Göta hovrätts arkiv är mellan fem och sex kilometer långt. - Det är inte så välkänt att alla domstolsprotokoll från hela området som hovrätterna täckte, skulle någon stackare sätta sig och skriva av när året var slut. Då gjordes en kopia och skickades in till Hovrätten för kontroll, vilket gör att det finns två exemplar av alla domstolsprotokoll. - De är inte exakt likadana därför att, för det mesta, har de komprimerat avskrifterna lite. Till exempel tar de inte med fall som inte lett till någon dom. Men hur man formulerar sig kan vara skillnad. -  Detaljer som kanske inte var så viktiga för dom som skrev det här, kan vara rätt avgörande för oss idag när vi letar efter ledtrådar i arkivmaterialet. Till exempel kan det vara att de skrev ut efternamnet i kopian, som inte hade gjorts i originalprotokollet. De visste exempelvis vilken Sven det gällde som var vittne, men för oss som lever flera hundra år senare är det avgörande information om de skrev ut att han hette Sven Andersson. Claes Westling har skrivit boken Domstolsforska i Sveriges Släktforskarförbunds handboksserie och föreläser också en hel de. Finns det då något som släktforskare missar eller som de inte tänker på? - Domböckerna och protokollen i sig är det finaste materialet vi har när man pratar om vardagsliv, därför att många av källorna vi använder som släkt- och hembygdsforskare är digitaliserade och ganska blodfattiga. Det är mycket längder över födda barn, vigda par, skattskyldiga, utskrivna soldater och så vidare. - I domstolsprotokollen så är det den typen av ärenden som man måste lägga ut texten lite grand för att det är relevant. Om det skett ett brott så måste man berätta hur det gått till, man måste kanske beskriva miljöer, hur folk var klädda, signalement, hur det uttryckte sig, hur man såg på varandra, kärleksrelationer och vad de ätit osv. Och det är information som inte syns i längderna. Vi kommer nära människorna i domstolsprotokollen För att komma åt de här protokollen behöver man besöka arkiven, de är sällan digitaliserade. Men det finns några filmade protokoll. Och i de fallen brukar Claes Westling lyfta fram de bilagor som finns till protokollen eftersom de är lätta att missa. Där kan till exempel arga brev, fullmakter och vittnesmål ligga. Men underlagen är inte filmade. Jag har erfarit att de handlingarna är ganska okända överhuvudtaget, eftersom de ligger separat. - Det är precis samma med kyrkoarkivens bilagor, dvs underlagen, till folkbokföringshandlingar. De är inte heller så mycket använda av forskare, och heller inte filmade. Och de kommer man bara åt på arkiven. Claes Westling tar fram ett exempel och berättar om drängen Tjäder på 1860-talet som kommer inflyttande till en gård i Östergötland. Han jobbar bara ett halvår och i husförhörslängden följer man drängen och ser att han jobbar sex månader och flyttar sen vidare. - Men i bilagorna till husförhörslängden finns ett intyg att Tjäder blivit sparkad från sin tjänst för att han var så omöjlig. Husbonden har skrivit en attest att han fått ta hjälp av länsman för att vräka Tjäder ur tjänsten. Och det har prästen inte alls brytt sig om att föra in i husförhörslängden. - Och även om man inte är intresserad av Tjäder som person så får man veta något om arbetsförhållanden för jordbruksarbetare under 1860-talet, avslutar arkivarie Claes Westling. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Hasse Stenudd och Tommy [email protected]
11/20/201724 minutes, 16 seconds
Episode Artwork

Catharina lägrades med löfte om äktenskap

Catharina fick barn med en man som lovat gifta sig med henne, men som ångrat sig. Hon gick till domstol och fick rätt. För den fattige fanns det i vissa städer fattigsakförare som hjälpte till gratis. I kyrkböckerna kan man ibland bland stöta på små utropstecken och märkliga noteringar som fångar ens intresse. Så är det till exempel i husförhörslängden från Kungsbacka 1881-86 där någon med blå penna ritat två stora Obs med utropstecken i raden för särskilda anteckningar för Fredrik Ekwall. I anteckningen står det att han inte är ledig för giftermål. Fredrik Ekwall saknar intyg om äktenskapsledighet från 1881 - 1886. Har under äktenskapslöfte med ogifta Catharina Andersson sammanaflat ett flickebarn Fredrika Vilhelmina som enligt Stockholm Rådhusrätts dom den 1 mars 1859 blifvit förklaradt äkta. Historien om Fredrik Ekwall börjar i Stockholm årtal !där han 27 år gammal träffar den elva år äldre Catharina Andersson. Han arbetar som typograf eller som det då hette konstförvant och hon som jungfru i en adlig familj. De blir kära i varandra, åtminstone är det vad släktforskaren och ättlingen Kerstin Scherman tror när hon berättar historien där hemma vid köksbordet i Tranås och har tagit fram ett fotografi på Catharina Andersson. För det är Catharinas historia som framförallt fångat Kerstin Scherman. - Hon var min mormors mor och var född 1821 i Södermanland. hennes pappa var soldat och hon växte upp på ett soldattorp. Sen gav hon sig iväg till Stockholm där hon började arbeta som piga. Catharina Andersson var duktig att laga mat och fick så småningom jobb som jungfru i en adlig familj i Stockholm. Och det var under den tiden hon träffade den unge typografen Fredrik Ekwall. Och under våren 1859 blev Catharina gravid En svår situation för en ogift kvinna, men det skulle ordna sig för Fredrik hade lovat Catharina att de skulle gifta sig. - Och då vägrade han. Han sa att han hade ångrat sig. Då stämde Catharina honom inför Stockholms Rådhusrätt för brutet äktenskapslöfte och förmodligen fick hon hjälp av den familj hon arbetade hos. - Tydligen var Fredrik en hederlig karl som erkände att han var far till barnet. Kanske hade han träffat någon annan, tror Kerstin Scherman. Katarina födde den 13 december en dotter på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm och döpte henne till Fredrika Wilhelmina. Kanske valde hon namnet Fredrika för att visa att det var Fredrik som var fadern till barnet. Och bara en månad senare skrev Catharina till Stockholms Rådstufurätt som var föregångare till Stockholms tingsrätt och förklarade där att det var omöjligt för henne att ensam ta hand om barnet. Till Stockolms Rådstufvurätt24 januari 1860Under mars månad sistlidna år uti nr 32 Stadsgården blevo jag lägrad av Fredrik Ekwall under äktenskapslöfte, därav jag blivit havande och den 15 sistlidna december framfött ett ännu levande flickebarn, i dopet kallad Fredrika Wilhelmina. Detta styrkes av dopsedeln från Allmänna Barnbördshuset nr 4496, sängen nr 12.Ödjukeligen anhålles om laga stämning och rekvisition å Fredrik Ekwall att han antingen ombesörja att barnet bliver å allmänna barnhuset intaget eller också till mig såsom uppfostringshjälp därföre utgiva 10 rikdaler silvermynt månatligen från barnets födelse intill det sig själv försörja kan.Då Ekwall har anställning som boktryckerikonstförvant utom under det årliga excercismötet så är hans arbetsförtjänst säkerligen nog tillräcklig för att därav meddela bidrag till dess barns underhåll.Om fri och öppen talan i alla vad till målet hörer samt ersättning för rättsliga kostnaden förbehålles ödmjukligenCatarina Anderssonföre detta Piga Kerstin Scherman berättar att Catharina inte kunde fortsätta arbeta som piga utan tog anställning som tvätterska. I början av 1860 blev Fredrik Ekwall hörd av Stockholms rådhusrätt och där han medgav han också att lägrat Catharina under äktenskapslöfte och att han också till en början ämnat att gifta sig med henne, men ändrat tanke. Den 23 februari 1860Närvarande Ordförande herr rådman Höjer, ordföranden herr rådman Öhnell och t f Notarien KruseSvaranden Ekwall, härefter hörd, medgav att han enligt käranden uppgivit, lägrat henne under äktenskapslöfte, samt till en början ämnat gifta sig med henne, men att han, då han sedermera närmare lärt känna henne, ändrat tanke, varjämte svaranden förklarade sig villig att med 5 riksdaler silvermynt i månaden bidraga till barnets underhåll, vartill han förut i kongl poliskammaren sig förbundit, uppgivande svaranden tillika, därom tillfrågad, att han såsom tryckerikonstförvant förtjänade omkring 8 till 11 riksdaler i veckan.Enär dopsedeln angående det av Ekwall och Andersson sammanavlade barn ej blivit vid rätten företedt, uppskjöts målet till torsdagen den 1 nästkommande mars kl 10 förmiddagen, då parterna åter skulle vara tillstädes, Andersson med ifrågavarande dopsedel försedd.In fidemU Luthhand Den 1 mars inställde sig Catharina och Fredrik igen vid rätten och hade då med sig dopsedeln som visade att Catharina framfött ett flickebarn i säng nummer 12 vid Allmänna Barnbördshuset i Stockholm. Och dom i målet kom drygt två veckor senare. Utslag 18 mars 1860I förmåga av 5 kap. 1 giftermålsbalken förklaras omförmälde barn vara Ekwalls och Anderssons äkta barn, och ålägges Ekwall såsom bidrag till detsammas uppfostran och underhåll till Andersson utgiva sex riksdaler silvermynt i månaden, räknat från barnets födelse till dess hon uppnått 15 års ålder. Även som att med 5 riksdaler silvermynt ersätta Anderson för henne i målet havda kostander, skolande även underrätta Katarina församling om dessa utslag i vad angår ovan nämnda barn förklarande för äkta.In fidem U Luthander Catharina fick alltså mer pengar än hon begärt i underhåll för barnet och dessutom slapp den lilla flickan bli noterad som så kallad oäkta barn i kyrkboken. Man valde alltså att betrakta Fredrika som ett så kallat trolovningsbarn vilket gav henne betydligt bättre förutsättningar än om hon hade varit ett utomäktenskapligt barn. Kerstin Scherman har slagits av hur hennes mormors mor Catharina klarade situationen trots att hon varken pengar eller social ställning. Kanske var det så att hon fick hjälp av den adliga familj hon tjänade hos. - Jag tycker hon var väldigt handlingskraftig och stark. Vilken moral hon hade. Jag beundrar henne och tänker på vad hon hade att kämpa emot. Och kanske var hon speciell om den adliga familjen hjälpte henne, för de kunde ju inte ha hjälpt alla som behövde hjälp. Och hade inte hon fått hjälp hade väl min mormor Fredrika blivit piga. Men det blev hon inte. Katarina lyckades lägga undan lite pengar så att Fredrika kunde studera och så småningom bli barnmorska. Och hemma hos Kerstin Scherman hänger ett porträtt av en ung Fredrika. - Det är taget 1864 när hon är fem år och hon är finklädd. När jag var liten trodde jag hon kom från en fin och rik släkt, men sen har jag förstått att man lånade kläder på ateljén. Catharina kom att flytta till samma hyreshus som dottern Fredrika. Men hur gick det då för fadern, Fredrik Ekwall? Jo, i alla husförhörlängder följer den lilla noteringen med att han är bunden av äktenskapslöfte till Katarina. Han fick alltså inte gifta om sig med någon annan under hela sitt liv. - Under hela sitt liv står det, men han levde ned en annan kvinna och fick flera barn med henne. Men ingen har pratat om det här i släkten, säger Kerstin Scherman. Och kanske är det så att just den här typen av familjeberättelser har blivit nedtystade och inte förts vidare i kommande generationer. Det är inte förrän släktforskare, som Kerstin Scherman börjar leta i arkiven som kan man förstå hela sammanhanget. Fattigsakförare När Catharina gick till tings var det ingen självklarhet att få juridisk hjälp om man inte kunde betala för sig. Långt senare, 1919 kom en ny lag som sa att rättegångar ska ske på statens bekostnad. Det skulle alltså inte vara ekonomin som avgjorde om man kunde få sin sak prövad i domstol eller ej. Men åtminstone i Malmö och Göteborg fanns det redan från slutet av 1800-talet vissa möjligheter att få hjälp av jurister, även om man var fattig. Dom kallades för Fattigsakförare och var anställda av staden. De hanterade allt från enklare ärenden som till exempel tvister om hyran mellan fastighetsägare och hyresgäst till svårare fall som misshandel och faderskapsmål. På stadsarkivet i Göteborg finns Fattigsakförarnas dokument bevarade, och här finns också protokoll från stadsfullmäktigesmöten som visar hur diskussionerna gick när förslaget om att införa fattigsakförare kom upp. Lasse Olsson som är arkivarie på stadsarkivet visar hur frågan om att införa fattigsakförare väcktes. Den 5 september 1872 togs frågan upp i stadsfullmäktige av SA Hedlund, som var chefredaktör för Göteborgs Handels och sjöfartstidning. Vid den här tiden, innan det fanns ett modernt partiväsende och en representativ demokrati, satt stadens rikaste och mest inflytelserika män i stadsfullmäktige. SA Hedlund var en av dem och han argumenterade så här: Det är icke nödigt att inför en samling män, med den erfarenhet i praktiska ting som Göteborgs stadsfullmäktige, utveckla vikten och värdet av sakkunniga och redbara rättegångsbiträden; det lär vara ganska få affärsmän, som inte vid inträffande rättegång därom försäkra sig i känslan av medvetenhet av att målets utgång kan vara därpå i hög grad beroende. Samma behov gäller ock för de mindre bemedlade, och i ännu högre grad, då deras förmåga att själva föra sin talan måste anses vara i allmänhet mindre än de bemedlades. Men nu utsättas de lätteligen för faran att antingen sakna allt biträde, eller falla i dåliga sakförares händer, vilka försämra deras sak och ådraga dem kostnader, vilka kunna vara rent av ödeläggande. Mången ärlig medborgares rätt kan härmed bliva på ett upprörande sätt förspilld.Med anledning härav får jag vördsamt föreslå att herr stadsfullmäktige måtte, till en början för nästkommande år, anvisa ett anslag av 1500 a 2,00 riksdaler riksmynt såsom arvode för nämnde år åt en fattigsakförare för Göteborgs stad.5 september 1872 S A Hedlund - Han skriver ganska tydligt, han vill uppenbarligen att det ska vara ett enkelt och rakt språk, kommenterar Lasse Olsson. Lasse tar fram en annan sida i protokollet, där en annan person argumenterar emot förslaget. - Titta här, det är en enda lång mening på 30-40 rader. Det är nästan omöjligt att förstå vad han vill. Men han är emot i alla fall, han skriver en reservation. Sven Adolf Hedlund, SA, som han brukade kallas, var alltså en radikal person i det offentliga samtalet i slutet av 1800-talet. Han satt i riksdagen, under några perioder, både första och andra kammaren, och där, liksom i stadsfullmäktige i Göteborg kom han med många förslag som skulle göra livet lättare för människor utan pengar och ställning. Idén om fattigsakförare är faktiskt ett av de förslag från honom som fått minst uppmärksamhet. Han fick förstås mothugg, men ofta fick han, precis som den här gången, igenom sina förslag. Kanske spelade det en viss roll att han kunde berätta för stadsfullmäktige i Göteborg att de inte behövde bekymra sig om ekonomin det första året. -SA Hedlund hade ordnat pengar för anställning av en fattigsakförare under ett år, 2 500 riksdaler från en ”anonym givare” som det står, berättar Lasse Olsson. Man skulle ju kunna tänka sig att det var Hedlund själv som var den anonyme donatorn, och som garanterade att fattigsakförarens lön det första året, men senare stod det klart att det var en annan frisinnad man i staden, en målarmästare som ofta donerade pengar till välgörande ändamål, som låg bakom gåvan. Om det nu var det faktum att det fanns pengar, eller om det var Hedlunds argumentation är svårt att säga, men när man läser vidare i protokollen från Stadsfullmäktige från kan man se hur vindarna vänder till Hedlunds fördel. - Han som var emot, han ändrade sig helt enkelt, säger Lasse Olsson. Den 2 januari 1873 beslöt göteborgs styrande män, med 32 röster mot sexton, att anställa en fattigsakförare, som över sig fick en styrelse som kallades förlikningsnämnden. 12 personer sökte tjänsten och den förste att få jobbet hette Otto Forssell. I hans arbetsbeskrivning står att han ska föra diarium och ta emot sökande varje dag mellan klockan 8 till 9. Stadens tidningar ska annonsera om öppettiderna. I förlikningsnämndens arkiv finns listor över alla ärenden som fattigsakföraren har tagit sig an under året. November månad 1876.Sjömannen Sjöberg rådfrågade sig angående en sjömansbokArbetaren Efraim Svensson rådfrågade sig angående ett lösöresköpOgifta Amanda Nilsson rådfrågade sig angående ett hyreskontraktArbetaren Emanuel hansson rådfrågade sig angående ett testamenteOgifta Maja-Lisa Persson rådfrågade sig angående fattigunderstödHustrun Malvina Bergman rådfrågade sig ett arsskifteÄnkemannen Magnus Strömberg fick en ansökan uppsattOgifta Tulda Carlgren rådfrågade sig angående ett testamenteArbetaren Vilhelm Hamberg rådfrågade sig angående en fordranSjömannen Georg Millgren rådfrågade sig angående hemförskaffning. Många ärenden handlar alltså om att få hjälp med att upprätta juridiskt bindande papper. Men man vill också ha hjälp med familjefrågor som att skilja sig eller bryta en trolovning eller det kanske allra vanligaste – kvinnor som vill att fäderna till deras utomäktenskapliga barn ska bidra till försörjningen, de vill ha det som i dokumenten kallas barnaföda. Det kommer förstås också fall där det gått mer handgripligt till och där det handlar om till exempel misshandel och missfirmelse, dvs förtal. De allra flesta fallen görs upp i godo – och det var också den uttryckliga önskan som SA Hedlund hade haft när han först väckte förslaget. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Tommy Engman, Malin Avenius och Patrik [email protected]
1/23/201724 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Svält och missväxt drev familjer att lämna bort barnen

De kallades för "sålda barn" och kom från Tornedalen. För små summor byttes dom bort för att klara livhanken. Många av barnen kom aldrig hem igen och vissa kände inte ens till sitt ursprung. När svälten drabbade människor förr tog de ibland till drastiska åtgärder. Som i Tornedalen längst upp i norr där en del till och med var tvungna att lämna bort sina egna barn. Varje år följde människor med de så kallade rajd-samerna som flyttade mellan sina vinter- och sommarvisten från Tornedalen över fjället till kusten på den norska sidan. De hjälpte hela familjer, men det vara också många ensamma barn som fick följa med dom, för att sen placeras i norska fosterfamiljer. Föräldrarna på den svenska sidan fick betalt, och fosterföräldrarna på norska sidan betalade. Därför har man talat om de här barnen som sålda barn. Lars Persson Junkka och var bara fem år gammal när han 1832 skickades över till Salangen strax norr om Narvik på den Norska kusten. Hans efterkommande släkt finns idag både på den svenska och norska sidan, och på underliga vägar har de lyckats knyta kontakt med varandra i dag. Fredrik Mattson i Stockholm är en av ättlingarna till Lars. - Lars Pedersen är min morfars farfars bror. Han föddes i Finland, men växte upp i Tornedalen. Han hade en väldigt gammal pappa, som var närmare 70 år när Lars föddes, berättar Fredrik Mattson. Den redan fattiga familjen fick ännu svårare att klara sig när pappan dog, och hans mamma kände sig tvungen att skicka Lars med rajdsamerna till Norge. Det var väl kanske den tidens sätt att klara den svåra situationen, tror han. I slutändan fick ju ändå Lars det bättre i Norge än om han blivit kvar och svält i Tornedalen. - Det var säkert en stor sorg för mamman, säger Fredrik Mattson, som vet att hon länge gick runt i byarna och tiggde. Det verkar som att familjen hållit en viss kontakt med varandra, och Fredrik tror att den gick via rajdsamerna. - Det var väl den tidens Internet, skojar han. När Lars kom till Norge förnorskades hans namn. Efternamnet Persson blev Pedersen och det samiska tillnamnet Junkka försvann helt. Lars blev kvar i Norge hela sitt liv och bildade så småningom egen familj där.Ann Peggy Dalehaug är en av hans norska ättlingar och på hennes vardagsrumsbord i Oslo har hon lagt fram de dokument som hon funnit i det norska Riksarkivet och i familjens gömmor. Hon behöver inte tänka länge för att svara på frågan om vad det fanns på den norska sidan som inte fanns i Tornedalen. - Det fanns mat, rätt och slätt, säger Ann Peggy Dalehaug som också är släkt med Lars Pedersen, som kom till Norge som liten pojke. Hon har suttit många timmar på riksarkivet i Oslo för att ta reda på hans historia. Golfströmmen gör att klimatet utmed kusten är oerhört mycket mildare än på samma breddgrader längre österut. De isfria vattnen som gjorde att det alltid fanns mat att hämta i havet, och att det också var enklare att ägna sig åt jordbruk när marken inte var frusen så lång tid. Till denna plats på jorden kom alltså Lars Pedersen och många andra barn. Barntrafiken verkar ha varit etablerad redan på 1600-talet, och på Lars tid, under 1800-talet, var den ett normalt inslag. De som forslade barnen hade ju gett föräldrarna betalt vid avfärden och nu fick de i sin tur betalt av de nya fosterfamiljerna på den norska sidan. - Bönderna betalade något till dem som fraktade barnen och så kom de till gårdar där de växte upp. De blev fosterbarn och arbetade som gårdspigor och gårdsdrängar. De blev en del av familjen, säger Ann Peggy Dalehaug. Hon tror att det var en kombination av både medmänsklighet och behov av fler händer på gårdarna som gjorde att familjer tog emot fosterbarn från Sverige, tror hon. - Men det är klart att barnen utgjorde en billig arbetskraft, men det var säkert väldigt olika beroende på vilka hem de kom till. - Vissa blev nog verkligen en del av sina nya familjer och behandlades som de biologiska barnen, andra behandlades säkert med mindre kärlek och omsorg. Det finns en del arkivmaterial som tyder på att banden med familjerna hemma i Sverige ofta klipptes ganska bestämt. Det fanns en prost i Ibbestad i Norge i början av 1800-talet som hette Gunnar Berg. Han förde anteckningar om sina konfirmander i kyrkböckerna, och bland de anteckningarna ser man ett antal som inte vet något om sitt ursprung, men som däremot vet hur mycket deras fosterfamiljer en gång betalat för dem. Bland konfirmerade 7:e söndagen efter trefaldighet 1810 finns Johannes Olsen, född i Sverige av föräldrarna Ole Johnsen och Ingeborg Olsdotter som bägge är döda. Såld till D.B i Lavangsnes (-näs) hos vilken han är uppfostrad. Han läser oklanderligt i bok, kan läroboken någorlunda är icke oeftertänksam Ålder: på 19:e året.Den 21 söndagen efter trefaldighet konfirmerades Johannes Pedersen född efter hans uppgivande i Sverige av fadern Peder och modern Elen. Är köpt av I.B. i Fjordbotten. Skall vara 20 år.Samma dag konfirmerades Maria Henriksdotter, född i Sverige. Köpt för en ko av E.H. och uppfostrad hos honom. Läser någorlunda i bok. Enfaldig och bristfällig i kunskaper. 19 år.Vidare konfirmerades samma dag Peder Hansen född i Sverige av fadern Hans och modern Anna. Köpt för 5 riksdaler av O.J. i Flöyet hos vilken han är uppfostrad. Läser måttligt i bok, kan läroboken mycket måttligt, skall vara omkring 23 år.Alla helgons söndag 1813 konfirmerades Eva Johansdotter, född i Sverige varifrån hon fördes hit 2 år gammal och köpt av John H i Skårvik efter vilken hon kallar sig Johnsdotter. Hennes föräldrars namn är såväl henne som fosterföräldrarna obekant. Hon läser gott i bok men är annars måttligt upplyst. Skall vara omkring 20 år.Vidare konfirmerades samma dag Berit Adamsdotter som köptes 7 år gammal av R.T i Bougen. Född i Sverige, fadern Adam och modern Anna. Läser tämligen väl i bok, men besitter i övrigt måttlig kunskap. Skall vara 21 år.21 söndagen efter Trefaldighet konfirmerades Anders Olsen född i Sverige Köpt av Inger M.Vidare Henrik Henriksen född i Sverige. Fadern Henrik och modern Berit, mer vet han inte om dem. Köpt för en ko av O.A i Gamvik. Läser skapligt. Omkring 22 år gammal. Trots att de svenska barnen skrevs in som fosterbarn i norska familjer var det inte självklart för myndigheterna att de skulle betraktas som norska, för det krävdes flera saker – de måste tala norska, och den som ville arrendera mark måste ändra sina namn till något som klingade norskt. Lars Pedersen hade haft familjenamnet Junkka när han först kom till Norge, men det måste han släppa. Lars växte upp och flyttade från sin fosterfamilj. Han gifte sig 1855 med svenska Brita från Jukkasjärvi, som fick byta namn till Berit, och två år senare fick de ta över arrendet på gården Katrineheug, en gård som han senare fick lov att köpa loss. Det gick alltså bra för Lars, trots att villkoren för dem som kommit över fjällen var betydligt tuffare än för dem som hade sina rötter där. Om inflyttarna alls fick en chans att köpa jord så var de hänvisade till den som ingen bofast ville ha: Det var ett klassindelat samhälle. De som kommit österifrån de fick de sämsta gårdarna och jordarna att bosätta sig på, så de tillhörde den lägre klassen rätt och slätt, säger Dalehaug. De allra flesta svenskar som kom till Nordnorge assimilerades och gled in i det nya samhället, men det kunde ta tid, och ett skäl till det kan ha varit att det verkar ha varit ganska knalt med skolgången för en del av barnen. Lars Pedersen själv kunde inte skriva. Det har Ann Peggy Daleheug förstått av ett dokument från Lars ålderdom, några år in på 1900-talet. Det har han undertecknat med "hand-på-penna", som det heter. Det betyder att någon annan styr vad som skrivs samtidigt som Lars håller sin hand på pennan. - Jag tror att många av de barn som kom ungefär då Lars Pedersson kom fick ganska kort skolgång. Gården Katrineheug har funnits kvar i släktens ägo, Ann Peggy Daleheug är själv uppvuxen där. Hon har haft just gården som sin utgångspunkt när hon forskat. I sin forskning har hon upptäckt att Lars själv fortsatte att ta emot barn från Sverige. Trettio år efter Lars kommer ett brorsbarn till honom som heter Peter, och ytterligare 30 år senare en ung flicka. Hon heter Maria Johanna Henriksdotter och efter henne finns ett brev skrivet hem till prästen i Vittangi. 13 år gammal kom jag från Sverige med flyttlapparna för att bli gäst hos min farbror som bor i Norge, eftersom mina föräldrar var mycket fattiga. Nu har jag gått i norsk skola och har lärt det norska språket, och blir efter min egen beräkning 17 år till hösten, vilken tid jag tänker det är dags att konfirmeras. Mina föräldrar har flyttat bort till en annan stad i Sverige och jag vet inte var de finns, och jag har inte någon dopattest som talar om i vilken kyrka jag är döpt. (…)Jag vill ödmjukt be prästen att vara barmhärtig nog att se efter i Vittangis prästegälls bok, om jag är döpt därstädes och sända mig dopsattesten snarast möjligt. Jag är fattig, men Gud är rik. Mitt namn är Maria Johanna och min faders namn är Henrik Persson och moders namn Alla Lisa Johannesdotter. Detta att Lars unga släktingar klarar av att söka upp honom för att få bo hos honom i Norge visar, menar Ann Peggy Dalehaug att Lars var ovanlig eftersom han verkar ha haft kvar kontakten med sina rötter. Men släktingarna var inte de enda fosterbarnen på Katrineheug: - I mitt letande på Riksarkivet och kyrkoböcker så såg jag att det var många barn som växte upp på Katrinehaug, också barn som inte tillhörde familjen, så det var nog en tradition på Katrinehaug att ta emot barn som får vara där ett tag – de får bostad, mat och kläder, de är en del av hushållet på gården. -Det är intressant att se att människor i samhället tar hand om varandra och hjälper till. Men självklart så gav ju dessa barnen något tillbaka till familjerna i form av arbete, säger Ann Peggy Dalehaug. Hon menar att de norska familjer som tog emot svenska fosterbarn visserligen hade nytta av dom i hushållet, men att detta också var ett sätt att sträcka ut en hand och hjälpa de familjer på svenska sidan som inte klarade av att försörja alla sina barn. Fredrik Mattson och Ann Peggy Dalehaug har numer kontakt med varandra och historien om hur den norska och svenska grenen av släkten återförenades är speciell och visar att släktforskning emellanåt måste ske till fots. Ann Peggy hade nämligen en farbror som reste mycket i norra Sverige, och som ville leta efter familjens rötter. Han hade en enda ledtråd och det var namnet Junkka som Lars Pedersen hade haft med sig när han kom till Norge i mitten av 1800-talet. Men ingen på den norska sidan visste om Junkka var ett familjenamn eller namnet på en by. I en databas över ortsnamn fick han hjälp och kunde med tiden lista ut att Junkka var det gamla, numer övergivna namnet, på den by i Pajala kommun som idag heter Parkalompolo. Efter det var det Ann Peggys tur att resa dit. Hon knackade på i ett hus, och fick plötsligt veta en del historia om sin familj. Hon fick också kontakt med Fredrik i Stockholm. Lars Pedersen återsåg aldrig sin mor hemma i Tornedalen, men hans ättlingar på olika sidor om gränsen, fann alltså varandra till sist. När familjerna nu strålade samman visade det sig att de visste helt olika saker om sin gemensamma historia. På den norska sidan låg det självklara fokuset på Lars Pedersen, men den svenska släkten hade mest utgått hans brorson Peder, han som for till Norge 30 år efter Lars. Den resan hade han uppenbarligen gjort utan att säga något till någon i Sverige. - Peder rymde en natt från familjens nybygge i Parkalompolo, trots att han var äldst och sannolikt skulle fått ta över gården. Det var under de värsta missväxtåren som han försvann och ingen visste vart han hade tagit vägen. - Det var först på 1990-talet som jag återfann honom, och upptäckte att han hade stuckit iväg till Norge, till sin farbror Lars, berättar Fredrik Mattson. - Och den svenska grenen kände från början inte till Lars, fyller Ann Peggy Dalehaug in. Så tillsammans kunde vi lägga det pussel som var familjens historia, säger hon. Och får två år sedan, sommaren 2014, kunde hela släkten samlas på Katrinehaug. Norsk forskning Det finns gott om hemsidor som berättar om hur man kan släktforska i norska källor. Här är några av dem: Genealogiska föreningens sida om forskning i Norge Släktforskarförbundets sida om forskning i Norge Släkten Kvalevaags hemsida med tips om norsk släktforskning Det finns också en bok som skrevs 1959 av Emil Grym, som berättar om den urgamla trafiken från Tornedalen till den norska kusten, och där ett eget avsnitt handlar om de barn som skickades iväg ensamma. Boken finns inscannad och tillgänglig på nätet via Nordkalottens Kultur och forskningscentrum. Emil Gryms bok: Från Tornedalen till Nordnorge: Programmet är gjort av Elisabeth Renström, Pekka Kenttälä och Gunilla NordlundUppläsare: Patrik Paulsson och Linnea [email protected]
1/16/201724 minutes, 28 seconds
Episode Artwork

Stuveriarbeterskor tog plats och fabrikssystrar styrde upp

När kvinnor började jobba i hamnen spreds rykten om att de var osedliga. Men en präst kom till deras räddning. På många industrier jobbade kvinnor som stöttade industriarbeterskorna i stort och smått. Vid förra sekelskiftet började allt fler kvinnor arbeta utanför hemmen. Men många av dom fick utstå både smutskastning och ryktesspridning när de klev in på mansdominerade arbetsplatser. På en del ställen inrättades speciella hjälpare som skulle motverka det, men på vissa platser spreds rykten som började leva sitt eget liv och som var svåra att stoppa. Lasse Ohlsson är släktforskare med rötterna i Ångermanland och har i kyrkböckerna från Gudmundrå socken funnit en grupp kvinnor som for extra illa av de rykten som spreds om dem över hela landet. Det här var kvinnor som jobbade med att lasta trä ombord i fartyg som kom till sågverken längs norrlandskusten. De fick olika yrkesbeteckningar som knubbkärringar, splitvedsjäntor, bakpigor, märkflickor, ströjäntor och kaffekärringar. - De var ofta fattiga och behövde ta de här arbetena som inte hade så hög status, säger Lasse Ohlsson. Det här arbetena började komma i slutet av 1800-talet i och med att sågverksindustrin expanderade och man hade behov att få snabbare lossning och lassning. - Vissa av de lättare arbetena fick då kvinnor ta. Och den stora ryktesspridningen kom runt 1905 då doktorinnan Hilda Sjögren från Ramvik som hade gjort en egen undersökning där hon beskrev vilka fasansfulla saker som händer ombord på båtarna. Hilda Sjögren ansåg att det var ren prostitution på båtarna och att de anställda kvinnorna inte lyfte på en enda brädbit utan erbjöd andra tjänster. - Det här svartmålade en hel yrkeskår. Hilda Sjögren tillhörde Vita bandet och hade blivit ledare för det nyinrättade "stuveridepartementet" som i Ramvik i Ångermanland. I rapporten som hon skrev spaltade hon upp ett antal bevis som hon menade skulle bevisa att stuveriarbeterskorna förde ett osedligt leverne, men som också slog fast att detta var ett för tungt arbete för kvinnor. Rapporten kunde sedan läsas av läsas av landets riksdagsmän och innehöll följande slutsatser; Det är bevisat att1. Kvinnor som åtaga sig stuveriarbete, i regel ställes på samma nivå i den allmänna aktningen som de offentliga kvinnorna, samt att de och bliva bemötta som sådana.2. Det finnes kvinnor i vårt land, som gå ut i stuveriarbete och erhålla sin fulla dagslön, utan att ens taga i en klant, tillbringande sin tid i kajuta och ruff.3. Det finnes stuveriarbeterskor som under arbetstiden tillsammans med de manliga stuveriarbetarna låta lastrummet tjänstgöra som bordell. 4. Det finnes stuveriarbeterskor som ibland ej blygts att nakna dansa tillsammans med sjömän från de fartyg där de arbeta.Detta slags kvinnoarbete är en moralisk och fysisk fara, icke blott för individen utan och för samhället. Kvinnor från 12 till 60 år hava samma arbetstid och samma arbete att utföra. Man har ock exempel på att många minderåriga under detta arbete brukats till samlag, att en tolvårig flicka därvid ådragit sig venerisk smitta, för vilken kurhusvård måste sökas. Ett annat exempel är en 16-årig flicka som under arbetet ombord ådragit sig syfilis. Rapporten som doktorinnan Hilda Sjögren lämnade ifrån sig byggde dels på brevväxling med stuvare, sågverkschefer och kaptener men också på egen erfarenhet. I två dagar hade hon under antaget namn jobbat som så kallad splitvedjänta och stuvat buntad stav på en ångare vid Kramfors sågverk. Så här skrev hon i Vita bandets egen tidning 1906; Då kan ni alla fatta, huru det kändes att som kvinna gång efter annan stå i detta arbete. Det är också med tanken på gångna tunga dagar som jag av hela mitt hjärta ville ropa: Detaljerna måste fram! Må vi ej ha på vårt samvete att vi ej för alla blottat detta elände, att det ej må kunna sägas, att det finnes mödrar som i okunnighet sända sina barn uti stuveriarbete. I intervjuer med kvinnor som arbetat som stuveriarbeterskor säger dom att de inte bara hade ett dåligt betalt säsongsarbete utan också utpekades för grovheter som inte var sanna, berättar Lasse Ohlsson. Några år senare dyker två personer upp, som oberoende av varandra kom att förbättra de kvinnliga hamnarbetarnas rykten. Den första var prästen Johan Peter Vestin som arbetade i Gudmundrå socken och som gick till källorna för att se om ryktena och utomäktenskapliga barn och könssjukdomar verkligen stämde. Han sammanställde sen en tabell efter att ha noggrant studerat en tio års period i kyrkböckerna. - Han delade upp kvinnorna utifrån börd och fann ingen övervikt varken när det gällde födsel av utomäktenskapliga barn eller veneriska sjukdomar. Johan Peter Vestin verkar ha ett stort socialt intresse, säger Lasse Ohlsson, och det var nog det som gjorde att han rentvådde kvinnorna. Men det kom också mer hjälp, från en kvinna som under lång tid intresserat sig för kvinnors arbete. Hon hette Kerstin Hesselgren och hade fått anställning som yrkesinspektris på nybildade Yrkesinspektionen. Året var 1913 och vid det laget hade skrivelsen från Hilda och Vita bandet tröskats igenom departement och myndigheter och till slut hamnat på hennes skrivbord. Och som ett led i sin undersökning reste hon upp längs norrlandskusten vid två tillfällen för att träffa stuveriarbeterskorna. Hon kom fram till arbetet visserligen var tungt men inte värre än att en vuxen kvinna skulle klara av det. Och alla rykten om prostitution och nakendans på däcken med sjömän var kraftigt överdrivna. Allt ledde till slut fram till att Kungl. majt utfärdare nya regler för hur kvinnor skulle arbeta i hamnarna med lastning stuvning och lossning på fartyg. - Man kan säga att Hildas rapport förkastade en hel yrkesgrupp med grova ord, men å andra sidan startades ett utredningsarbete. Den här yrkesgruppen har till stor del fallit i glömska, det har inte skrivit kämparvisor och dikter om dem, och kanske det hänger samman med att yrket så småningom försvann. Fabrikssystrar Det var inte bara de kvinnliga stuveriarbetarna som skapade oro för hur det skulle gå med sedligheten. Också inom industrin ville man se till att kvinnorna inte skulle få dåligt rykte. Vid förra sekelskiftet började allt fler kvinnor att arbeta inom de nya industrierna, och ganska snart fanns det på några stora kvinnodominerade industrier en ny yrkeskategori som kallades fabrikssystrar. Deras uppgift var att hjälpa de anställda kvinnorna att ordna med ekonomiska saker, som pensionskassor och sjukkassor, men de organiserade också barnomsorg, fritidssysselsättningar och såg till att göra arbetsplatsen mer trivsam. Det första företaget i Sverige som anställde en fabrikssyster var Wettergrens kappfabrik i Göteborg, men den industri som kanske mest förknippats med verksamheten var Tobaksmonopolet som hade fabriker på sju platser runt om i Sverige. Tobias Karlsson är ekonom-historiker och han har i sin forskning gått igenom Herta Svenssons stora efterlämnade material. Hon var fabrikssyster på Tobaksmonopolet och hennes arkiv finns idag på Kvinnohistoriska samlingarna inom Göteborgs Universitetsbibliotek. - Det är väldigt mycket bilder på sociala aktiviteter och ganska få bilder som visar hur arbetet såg ut, konstaterar han när vi bläddrar igenom en liten bit av arkivet. Idén om fabrikssystrar kom ursprungligen från USA och spred till Sverige genom Kerstin Hesselgren, som just blivit chef för yrkesinspektionen. Hon bjöd den person som skulle blir direktör för Svenska tobaksmonopolet på en lunch och övertygade honom om att anställa fabrikssystrar på företagets olika fabriker. - Hon tänkte nog att fabrikssystrarna skulle kunna bli hennes förlängda arm, säger Tobias Karlsson. Yrkesinspektionen hade ju bara möjlighet att göra vissa stickprov därför vore det bra om det fanns personal i de stora företagen som arbetade permanent med sociala frågor. Vid förra sekelskiftet var det ganska vanligt att industrier hade så kallade intressekontor. De hjälpte sina anställda att betala hyror, skatter och sjukkasseavgifter. På de industrier där man nu anställde fabrikssystrar så placerades deras tjänst på just intressekontoren, och de tog över de ekonomiska uppgifterna. Men man kan se av Herta Svenssons efterlämnade papper att hennes arbetsuppgifter var långt fler än så - Bland hennes många arbetsuppgifter fanns att hon skulle se till så att arbetsmiljön blev trevligare, att det ställdes ut vaser med blommor i matsalen, att arbetarna fick numrerade handdukar så att de inte blandas ihop, hon tog hand om administrationen av sjukkassan och hon gjorde hembesök hos alla som sjukanmälde sig. -Hon måste ha arbetat otroligt hårt tror Tobias Karlsson. Herta Svenssons arbete som fabrikssyster började faktiskt innan någon på tobaksfabriken visste om det. Två månader innan hon skulle börja jobba som fabrikssyster tog hon jobb på fabriksgolvet utan att tala om vilken roll hon senare skulle komma att ha. Under perioden då Herta Svensson arbetade på golvet i tobaksfabriken förstod hon att kvinnorna behövde hjälp med så mycket mer än bara ekonomiska ting. Så när hon startade sin verksamhet som fabrikssyster hände det saker på företaget. Hon startade en barnkrubba, dvs ett daghem för arbeterskornas barn, och på somrarna ordnade man barnkoloni för de barn som annars skulle bli utan tillsyn. Herta Svenssons skriver en rapport över sitt arbete det första året, där hon berättar om ännu fler initiativ: Under arbetet som fabrikssyster har det mer och mer blivit tydligt att såväl den enskilde av personalen som arbetskåren i dess helhet skulle vinna i hållning och och värde i den mån det gavs möjlighet att efter slutat arbete på fabriken få någon sysselsättning som kunde väcka och tillfredsställa dess kunskapsbehov och giva dem utvecklingsmöjlighet i intellektuellt avseende samt fästa deras intresse vid något annat än de förslösande nöjen som eljest så lätt draga det till sig. Särskilt är detta måhända önskvärt i ett yrke som cigarettindustrin, där själva utbildningen icke kan erbjuda några nämnvärda utvecklingsmöjligheter. Följaktligen vaknade tanken på anordnande av kvällskursen för personalen. Kvinnorna kunde gå på kvällskurser i allt från sömnad till främmande språk och det bildades sångkörer och man gjorde gemensamma resor. För några av de mest utarbetade kvinnorna ordnade Herta Svensson en veckas vilohem, och i sin rapport argumenterar hon för att alla skulle få samma chans. Då det under denna sommar tydligt visat sig var en enda veckas sommarledighet betytt för en arbeterskas hälsa och krafter och således också för hennes arbetsprestation, torde det kanske tillåtas, att i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av genomförd semester för personalen, åtminstone en vecka på sommaren. Någon lagstadgad semester skulle nu inte komma förrän i slutet av 1930-talet, och för att Herta Svensson och hennes kollegor skulle ha framgång i sitt arbete som fabrikssystrar så gällde det att argumentera väl gentemot företagsledningarna. De tog till ekonomiska argument. - Man tänkte sig att om arbetarna fick det hjälp på det här sättet så kunde de koncentrera sig mer på arbetet och bli mer produktiva vilket skulle öka lönsamheten. -Kvinnor som hade barn som inte fick hjälp med barnomsorg kunde göra ett bättre och effektivare arbete om de fick hjälp med barnomsorgen, säger Tobias Karlsson. Ett annat viktigt skäl för att styra upp arbetsvillkoren för kvinnorna i industrin, var sedligheten. För precis som när det tidigare hade gällt de kvinnliga stuveriarbeterskorna i Ångermanland så fanns det mycket oro för att kvinnor när de började arbeta som män, skulle ha svårt att bete sig så som man förväntade sig av kvinnor, dvs sedesamt och kyskt. - Detta fanns i allra högsta grad med bland de motiv som företagen hade för att anställa fabrikssystrar, fortsätter Karlsson. Många av de kvinnor som kom att arbeta i de nya industrierna kom från landsbygden och som inte hade några bra sociala nätverk, vilket man var rädd för skulle leda till osedligt leverne. Det fanns en oro för att det skulle födas barn utom äktenskapet, men också för att unga kvinnor skulle ta efter den livsstil som de arbetande männen hade att använda alkohol och att gå ut och roa sig på kvällarna. Tobaksmonopolet betraktades som ett mönsterföretag och visade gärna upp sig och fabrikssystrarnas verksamhet på mässor av olika slag. Den fackliga rörelsen var inledningsvis mycket skeptisk till fabrikssystrarnas verksamhet. - Man såg det till en början som samma slags kontroll över människor som fanns i brukssamhällena, där arbetsgivaren visserligen hade ett stort socialt ansvar men som å andra sidan gav arbetsgivarna en stor makt över sina anställda. - Fabrikssystrarna fick en slags mellanchefsposition i företagen som gav dem inflytande över vilka som skulle anställas, avskedas och omplaceras inom företaget, och de skaffade sig mycket information om enskilda anställdas förhållandes och den informationen skulle ju kunna missbrukas. Fackföreningarna misstänkte, ofta på goda grunder, att det sociala arbete som fabrikssystrarna gjorde skulle vara villkorat, så att företaget visserligen ställde upp med en rad förmåner men bara på villkor att arbetarna lät bli att organisera sig fackligt. -Just i fallet Tobaksmonopolet tror jag inte att det var så, men generellt sett så fanns det sådana tankar bakom de första Intressekontoren, kommenterar Tobias Karlsson. Man hoppades på att detta skulle kunna skapa harmoni mellan arbetsgivare och arbetare och göra arbetarna mindre intresserade av att organisera sig fackligt. - Däremot tror jag att Herta Svensson och många av hennes kollegor uppfattade sin roll annorlunda, slutar Tobias Karlsson som tycker sig ha sett en genuin vilja att hjälpa arbetande kvinnor hos fabrikssystrarna. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg, Agneta Johansson och Malin [email protected]
1/9/201724 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Släkten levde vidare tack vare Maja-Greta

När Maja-Gretas fästman dog gifte hon sig istället med hans gamle far. De fick en son och räddade familjens gård. Sonen fick i sin tur hjälp av en God Man som kunde lotsa honom bland lagar och regler. Maja-Greta Johansdotter som kom att hjälpa en hel familj på ett lite annorlunda sätt. Men det visste hon inget om när hon kom som piga till Nils-Gustav Nilsson och hans hustru Karolina i Läggesta utanför Askersund. Maja-Gretas ättlingar systrarna Britt-Lis Skogman och Ulla Kaymaz har hört historien om Maja-Greta under hela sin uppväxt, och växte till och med upp i det hus där Maja-Greta bodde en stor del av sitt liv. - Maja-Greta kom hitflyttandes 1904, berättar Britt-Lis Skogman, och visar på ett fotografi som hänger på väggen i salen. Maja-Greta Johansdotter föddes 1850 och hade vuxit upp i en socken som låg några mil bort från Läggesta. Hon var 29 år och fortfarande ogift när hon 1879 flyttade till Nils-Gustav och hans hustru Karolina för att ta hand om deras hushåll. - Hon blev städslad på en gård där det bodde en äldre man med fru och son. Den äldre damen som hette Karolina var sjuk och dog 1881, bara två år efter att Maja-Greta kommit till gården som piga, berättar Britt-Lis Skogman. Carolina Larsdotter dog i reumatisk feber och lämnade sin man och sonen Alfred kvar. Nu blev det Maja-Greta som fick sköta hushållet. Och det kanske inte var så lätt. Det har systrarna Britt-Lis och Ulla förstått av ett brev som familjen skrevs till Maja-Greta bara några månader efter Carolinas död. Storred den  27 maj 1881Kära Maja GretaDet var något som du hade talat till Maria-Stina om, rörande ditt födelsehem med mera.Icke underligt om du är trött och matt vid att tjäna. Var ej ledsen och ängslig. Vi anser med glädje om du kommer hem till nästa höst. Stugan är din och din broders.Jorden som tillhör Storred den får I och hava. Vill ej Anders hava jorden så får du den ensam.Vi haver hälsan och mår gott allesamman. Att du måtte få åtnjuta samma goda gåva, är vår önskan.Du skriver väl snart. Så får du åter några rader.Får se om det då finns några nyheter. Nu är inget som är i värde att säga.Härmed får jag sluta denna gång.Herren vare med dig.Carl Pettersson Men Maja-Greta blev trots allt kvar i Läggesta och det kan ha berott på sonen i huset, Alfred. Han var fortfarande ogift, trots att han passerat 35-årsstrecket, och det var kanske inte så konstigt att han och hushållerskan Maja-Greta så småningom fattade tycke för varandra. Alfred skulle ju ärva gården så småningom, och för Maja-Greta som kommit från enkla förhållanden såg framtiden plötsligt mycket ljusare ut. Hon skulle komma att bli bondmora. Men Alfred och Maja-Greta hade inte ens hunnit ta ut lysning när olyckan drabbade familjen. - Han gick ner sig på sjön i närheten och fick lunginflammation och dog, berättar Ulla Kaymaz. Kvar blev då bara Nils-Gustav och Maja-Greta. Och det fanns ju ingen arvinge till gården, så det blev bråttom. Sonen Alfred hade bara varit död i ett halvår när Maja-Greta gifte sig med Alfreds pappa Nils-Gustav som var 40 år äldre än henne, och bara ett år yngre än Maja-Gretas egen far. Systrarna Britt-Lis och Ulla vet förstås inte om det här paret verkligen hade fattat tycke för varandra, men det är lätt att tänka sig att det var fråga om ett praktiskt arrangemang. Maja-Greta blev bondmora på en gård och hjälpte Nils-Gustav att få en arvinge som kunde ta över gården. Och det dröjde inte länge förrän sonen Gustav-Adolf föddes. Då var Nils Gustav 73 år och Maja-Greta 33. - Han behövde ju en arvinge som tog över gården. Han hade ju egentligen tre barn från början, berättar Britt-Lis Skogman. Hans dotter dog bara ett och ett halvt år gammal, den andre sonen 19 år, sen hans fru och siste sonen 37 år gammal. Så han var helt ensam. Kanske var det så att Maja-Greta också hade blivit ensam, spekulerar Britt-Lis. Hon hade i och för sig många syskon, men både hennes mamma och pappa var döda, två av bröderna hade emigrerat till Amerika och kvar i Sverige fanns en syster och en bror. - Så hon kanske också ville ha en familj och kanske hon också trivdes i Läggesta. Maja-Greta och Nils-Gustav fick nio år tillsammans innan han dog 81 år gammal. Sonen Gustaf-Adolf var åtta år när pappan dog. Nu stod den lille pojken som arvtagare till gården, men han var omyndig och skulle få vänta länge på att få ta över den. Det var Maja-Greta som blev hans nya förmyndare. Kvinnor som var gifta var omyndiga, men när en kvinna blev änka så blev hon med ens myndig. Hon fick ta hand om sin egen ekonomi, och kunde alltså också få ta hand om förmyndarskapet för sina barn. Gården däremot blev för tung att driva för Maja-Greta och hennes unge son. Så dit kom ett par som hjälpte till och arrenderade jorden. När sen sonen Gustav Adolf blev 20 år och myndig fick han hjälp av en så kallad god man att köpa en ny och ännu finare gård. Den som nu systrarna Britt-Lis och Ulla sitter i nu. - Tack vare att Maja-Greta sa ja till Nils-Gustav så har det blivit 29 ättlingar efter honom, säger Britt-Lis Skogman. God man Maja-Greta var alltså förmyndare för sin son Gustav Adolf men lagen sa att det måste finnas någon som kontrollerade att förmyndaren skötte arvet på ett bra sätt. Det var det gode mannen uppgift berättar Elsa Trolle Önnerfors som är rättshistoriker i Lund. - Redan sedan 1600-talet så finns det bestämmelser i lagboken som säger att förmyndarens förvaltning ska granskas av någon. Vem den där ”någon” är skiftar lite under historiens gång. Ganska länge är det avlidnes närmsta släktingar, men framme på 1800-talet så kommer systemet med God Man, som vi ju har kvar än idag. -Man kan säga att kontrollen har gått över från att ha varit släktens angelägenhet till att samhället istället tar på sig ansvaret. Det är alltså helt enligt lagens bokstav att Gustafs mamma inte helt får styra över sonens arv, utan att en god man kontrollerar hur hon sköter saken. Redan på 1600-talet började man reglera hur den som var förmyndare över barn skulle granskas och kontrolleras. Och det var nog ingen tillfällighet att det skedde just då. På 1600-talet blev nämligen allt fler kvinnor satta att ta hand om familjeekonomier, och det skapade oro inom staten. -Ja, 1600-talet är ju en tid då vi är inblandade i väldigt mycket krig vilket gör att många män dör, säger Elsa Trolle Önnerfors, och fortsätter. -Detta riskerade att rucka maktbalansen som fanns mellan könen i samhället, och vissa forskare har menat att när sådana här maktförskjutningar sker, så vill man från männens eller statens sida se till att inte kvinnorna får för mycket att säga till om. Änkorna var alltså så många att de riskerade att bli en maktfaktor Gode män kom ju oftast in i sammanhang där det gällde att förvalta arv, men också flickor har ju sedan medeltiden haft arvsrätt i Sverige. -Flickor kunde både ärva och förvärva jord, men den skulle förvaltas av någon annan. Fadern så länge han fanns, och den äkta mannen när hon gifte sig. Pengar och andra tillgångar var nog bra att ärva, men det allra viktigaste, basen för hela samhället, det som man alltid kunde falla tillbaka på, det var ändå jorden. - Det är nästan svårt för oss att förstå hur viktig jord och jordinnehav var förr i tiden, säger Elsa Trolle Önnerfors. Jord var det man levde på och av, och skulle det bli dåliga tider kunde man alltid falla tillbaks på vad jorden ger i form av mat och spannmål. - Jorden gav också status, en självägande bonde hade mycket högre status än en arrendator. Man märker hur adeln under 1600-talet samlar på sig oerhört stora jordinnehav, för har man dåligt med pengar kan man arrendera ut jorden. -Jorden går ju också i arv och det är därför det är så viktigt att jorden stannar inom släktens kontroll. Det är här Inrättandet av gode män, kommer in. -Man vill ju kontrollera att omyndigas jordarv ska hållas intakt så att arvtagaren kan leva på det när han blir vuxen. Själva begreppet ”God Man” klingar ganska gammaldags, nästan som att den skulle komma ur de medeltida lagarna, men när Elsa Trolle Önnerfors tröskat igenom gamla lagar så hittar hon titeln, om vi nu kallar det så, först ganska sent, även om alltså funktionen, kontrollen av förvaltarna, har funnits långt tidigare. - Benämningen Gode man dyker upp första gången i ett lagförslag 1818, men det blev aldrig något av det, men vid mitten 1800-talet så verkar tiden var mogen, och 1845 kommer de första riktiga bestämmelserna. Finns ej fränder, eller vägra de att räkningen granska; då skall förmyndaren hvart tredje år sin räkning till Rätten inlämna; och förordne rätten god man, att han den genomse.Stad, socken och härad utse gode män, en eller flera, att hava tillsyn över förvaltningen av dithörande omyndigas egendom; och äge sådan god man samma granskningsrätt, som närmaste fränder tillagd är.Stockholms slott å Rikssalen den 19 maj 1845, Oscar Det finns ingen forskning som visar vem som blev utsedd att vara God man men Elsa Trolle Önnerfors tror att det var samma kategori människor som också tidigare fått förtroendeuppdrag:. - Det är upp till varje stad, härad eller socken att utse vem som ska vara god man, någon som har gott rykte och gott omdöme och som man litar på. Jag misstänker att man hittade dem bland samma kategori män som sitter som nämndemän eller i kommunfullmäktige det vill säga folk som har förtroende i bygden och som är kända för att sköta saker och ting på ett korrekt sätt. Det fanns vissa möjligheter att klaga om man ansåg sig ha fått en förvaltare som inte skötte sitt uppdrag korrekt. -Det fanns en möjlighet för ett barn som haft förmyndare att i vuxen ålder kolla hur hans affärer skötts och i värsta fall kunde han väcka talan i tinget, slutar Elsa Trolle Önnerfors. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik [email protected]
1/2/201722 minutes, 35 seconds
Episode Artwork

En svängdörr till 1700-talet

Den enkla bondsonen Pehr Stenberg blev hjälpt till utbildning och klev flera steg upp på samhällsstegen. Under hela livet iakttog han sin omgivning och skrev ned allt som hände honom. Ibland kan man tro att de människor som levde i gångna tider var helt olika oss som lever idag. Så kan det i alla fall kännas när man läser till exempel om häxprocesser och skamstraff.Men när man får chansen att verkligen titta in i en 1700- eller 1800-talsmänniskas tankevärld, så inser man snart att människan i själva verket är sig väldigt lik.Det finns några få efterlämnade hela levnadsbeskrivningar som ger oss den möjligheten. En av dem är herrgårdsfrun Märta Helena Reenstierna, hon som kallades för Årstafrun och skrev dagbok under drygt 40 år.Men nu finns ytterligare en möjlighet att sätta sig in i hur man tänkte på 1700-talet. Då levde en man som hette Pehr Stenberg och som hela sitt liv skrev ned det han var med om, stort och smått, kärleksbekymmer och oron över att göra fel när han som enkel bondson kom att röra sig i de finare salongerna.Medverkar gör ättlingen och språkvetaren Göran Stenberg och projektledaren och professorn Fredrik Elgh. Pehr Stenbergs texter läses av skådespelaren Hans-Ola Stenlund.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Pekka KenttäläUppläsare: Hans-Ola Stenlund [email protected]
12/26/201624 minutes, 48 seconds
Episode Artwork

Älskade föräldrar- jag har det bra på landet

Anna hade tur. Hennes lärare Agnes Lagerstedt var pionjär och tog med magra och bleka barn ut från stan till skärgården. Där startade en av Sveriges första barnkolonier. Under slutet av 1800-talet var nöden och fattigdomen i Sverige stor. Många svalt och i städerna bodde de fattiga ofta trångt och mörkt. De barn som växte upp i de här ohälsosamma miljöerna blev så småningom uppmärksammade både av myndigheter och privata välgörare.Anna Johansson och hennes lillebror Otto var två bleka och taniga stadsbarn som skickades iväg från sin familj för att få äta upp sig på landet. Brevväxlingen mellan barnen och deras släktingar var under den här tiden intensiv.Stockholm den 14 juni 1885Lilla älskade kusin Anna,Det är så tomt efter dig härhemma så det kan du ej tro. Roa dig nu duktigt medan du är ute i fria luften på landet, och ät och drick bra, så du blir tjock och fet som jag är. Jag hoppas att du har roligt där borta i Tulka eller vad det heter. Adjö med dig min lilla kusin, lev väl och krya upp dig riktiga tag och skaka Stockholmsdammet av dig.En kyss från din tillgivna kusin SigneAnna Johansson hade den stora turen att få komma på sommarkoloni, en alldeles ny möjlighet för barn som hade det svårt vid den här tiden. Det var hennes lärarinna Agnes Lagerstedt som tog med sig Anna och några andra barn som behövde frisk luft och ordentligt med mat.Ann- Charlotte Münger är barn och ungdomsforskare vid Linköpings universitet och hon har gått in i arkiven för att se hur barnen på kolonierna egentligen hade det och vem Agnes Lagerstedt var.- Hon föddes 1850 i Askersund och hennes far var provinsialläkare, så hon föddes rakt in i den borgerliga klassen, den som var på framåtskridande i mitten av 1800-talet.Agnes flyttade tidigt till Stockholm och började arbeta som folkskollärarinna. Samtidigt som hon var lärarinna startade hon upp den allra första sommarkolonin, moderkolonin, ifrån Stockholm.- Det som drev henne var engagemanget för de fattiga, berättar Ann-Charlotte Münger. Agnes var ju också med att starta upp Svenskt Arbetarhem, som skaffade bostäder till arbetarklassen.Hon ville rädda och lyfta arbetarklassen ur armodet och det hon arbetade med var en typ av framtidsprojekt och inte bara verka i det lilla med korgar, utan hon ville arbeta på längre sikt.Agnes såg de fattiga, klena och sjuka barnen i skolan, varav Anna Johansson var ett av dessa barn. Hon har lämnat efter sig mängder av brev och andra dokument som nu fyller ett helt bort hemma hos hennes barnbarns barn Anders Classon.I en liten hög för sig själv finns de brev som Anna och hennes familj skickade till varandra den där sommaren 1885 då hon som 12-åring var på kolonin i Tulka i Roslagen.- I breven beskriver hon sig själv som ”inte frisk” och på den tiden var det väldigt viktigt att vara frisk. Den som sa att hon inte var riktigt frisk den skickade en viktig signal, säger Anders Classon. När Anna var liten bodde familjen på Ladugårdsland i Stockholm, en stadsdel som idag tillhör Östermalm. Men vid den här tiden var detta inte en stadsdel för fint folk.- Nej, Ladugårdsland som det då hette var väldigt fattigt, det låg utanför Stockholm. De flesta av de pampiga byggnader vi tänker oss idag de kom till senare, säger Anders Classon.Annas pappa var gårdskarl, ett arbete som inte gav någon hög status, men eftersom familjen bara hade två barn, Anna och hennes lillebror Otto, så gick det hyggligt trots allt.- Med bara två barn blir ju försörjningsbördan lättare.Anna började skolan när hon var åtta år, och hon hamnade i Ladugårdslands Folkskola. Där arbetade en lärare med stort socialt patos. Hon hette Agnes Lagerstedt, och hon gjorde hembesök hos barnen och förstod hur de hade det, och bestämde sig för att ta med sig några av dem ut på landet. 1884 hyrde hon för första gången ett stort hus i Roslagen och tog med sig en grupp barn, och året därpå var det så Annas tur att få följa med.- Hon blev väl uppmärksammad av Agnes Lagerstedt, som såg att hon såg blek och tanig ut, tror Anders Classon. Tulka den 15 juni 1885Älskade pappa och mamma samt bror! Nu vill jag skriva några rader till min snälla mamma och pappa samt bror och höra hur ni mår. Jag har hälsan och mår så bra.På resan hade vi så roligt, vi fick kaffe på båten och jag låg i samma hytt som fröken. Nu håller de på att baka, vi får snart nybakat bröd. Kommer ni snart ut till mig? Fröken Lagerstedt frågade om ni inte kommer ut till mig. Jag och en flicka till städar fröknarnas rum, jag ligger i en säng i köket. Vi har en gunga på gården, den har vi gungat sönder flera gånger.O! vad det skulle vara roligt om Otto kunde få komma ut till mig – och pappa och mamma också - men att Otto skulle få komma ut, det kunde vara möjligt.Mamma lilla, hälsa min älskade pappa och bror Otto samt övriga släktingar och vänner.Min adress är Tulka, HäveröTecknar vänligen mammas och pappas dotter.Anna JohanssonI ett av breven berättar Anna om hur hon och tre barn till får göra en utflykt.Tulka den 30 juni 1885Älskade föräldrar samt bror Tack snälla mamma och pappa för alla brev och allt det som var i paketet. Alltsammans som låg i paketet smakade så bra. Nu ska jag tala om för eder att vår värd har satt upp en flaggstång på gården och vi har börjat bada. I fredags hade vi så roligt – Fröken Pålman, våran jungfru Lina samt jag och en flicka till och två gossar reste till Sjöbo. Först rodde vi från Tulka till Ronöholm, sedan åkte vi på ångaren Roslagen till Hallsta. När vi kom till Hallsta fick en av gossarna gå och köpa mjölk så drack vi mjölk och åt det bröd vi hade med oss. Sedan for vi från Hallsta på tåget till Skebobruk. När vi hade sett det fick vi se en stor park som var så vacker och ett stort drivhus.Snälla mamma och pappa hälsa till alla! Och Otto – kom snart och hälsa på mig! Fröken Lagerstedt vill bjuda Otto hit 14 dagar om torsdag, som är den 16 juli. Jag önskar att han ska komma och då kommer jag och möter honom om jag är frisk.Nu slutar jag mitt brev för denna gång, min penna går så illaTecknar eder dotterAnna JohanssonHon känner sig nog ändå ganska ensam på kolonin, tror Anders Classon, och hon längtar efter sin bror. -Till slut så pratar hon helt enkelt omkull fröken Lagerstedt, så att hon lovar att Otto ska få komma ut till landet också han under några veckor. Hon skriver själv några rader i ett av breven hem till Annas föräldrar i Stockholm.Anna tycker jag, ser friskare ut nu och om nätterna sover hon lugnt och gott. Hon ligger ensam, men så att jag ser och hör henne. Jag tror att det var bra för Anna att komma ut. Otto är välkommen att komma den dag Anna skrivit.Bed Gud för oss!Agnes Lagerstedt Otto kommer mycket riktigt ut, och man anar att han roar sig ordentligt. Han skriver också hem, bland annat om hur han mött en tjur.Älskade föräldrar,Nu vill jag skriva några rader till eder och fråga hur ni mår. Jag mår bra samt har hälsan. Jag satt uppe hela natten på båten. På båten kastade de raketer. Jag var med och klädde båten med löv. Anna och fröken Lagerstedt var och mötte mig vid Ronöholm. Förra fredags var jag till posten, det är tre fjärdingsväg dit. Där var jag och en annan gosse i fara för en tjur. Jag hoppade över ett staket och rev sönder mig. Den andra gossen höll på att bli stångad.Tack för edert välkomna brev (…) Nu får jag sluta mitt brev för denna gången.Tecknar vänligen edert barn Otto Johansson Bergendorf- Man märker att Anna och Otto hade väldigt roligt ute på kollo, säger Anders Classon, inte minst för att de glömmer att skriva så ofta som deras mamma tycker att de bör göra.Stockholm den 30 juliMina älskade barn!Ni måtte hava mycket roligt tillsammans, då ni kunnat glömma hemmet. Vi har väntat mycket på brev från Eder, och jag tycker att ni båda kunde skrivit ett litet brev tillsammans och låtit oss veta hur ni har det där ute på landet. Signe har väntat mycket på brev från dig Anna, ty du lovade att skriva till henne ”nästa gång”, men det blev ej något av.Jag hoppas kära Otto och Anna, att ni är mycket tacksamma, snäll och lydiga emot den snälla fröken Lagerstedt. Skriv nu snart och låt oss veta när du kommer Otto ifall din resa ej redan är bestämd till lördag.Och hälsa fröken Lagerstedt och säg att vi äro mycket tacksamma för ditt vistande därstädes. Ni förglömmer väl aldrig att dagligen tala med eder käre Fader och Gud, vår Herre Jesus Kristus, ty utan honom varder vi fördärvade. Till sist en hjärtlig hälsning till fröken Lagerstedt från pappa och mig. Många hälsningar och kyssar till eder våra älskade barn,Från eder Pappa och MammaAnna stannade på Tulka-kolonin hela sommaren, Otto var där under cirka tre veckor, och det verkar ha gjort dem gott.- De fick ju leka självständigt, bada och ro och göra utflykter. De fick en upplevelse som man annars absolut inte kunde få som fattigt stadsbarn.Anna och de andra barnen som Agnes Lagerstedt tog med sig ut på de första sommarkolonierna valde hon ut själv bland barnen i sina egna skolklasser. Men inom bara några år så följde andra efter hennes exempel, och antalet sommarkolonier ökade explosionsartat. Och nu blev det möjligt också för barn från andra städer än Stockholm att få komma ut på landet, berättar Ann-Charlotte Münger.- Redan året efter Agnes Lagerstedt åkt ut med sina 20 barn blev det en stark rörelse med en strid ström av koloniföreningar. Och på 1930-talet var det som mest barn från Stockholm ute på sommarkolonier.Det blev också ett stort urvalsarbete, berättar Ann-Charlotte Münger. Först plockade lärarna ut de som de ansåg vara i behov, sen blev det en läkarundersökning och då valde man barn som hade en god prognos.Vid den här tiden pratade man utifrån plantmetaforen, dvs den goda plantan. Växten behövde bra växtgrund för att växa och bli till en bra samhällsmedborgare. Och kollot blev den goda plantjorden, plantskolan.Och därför behövde barnen en god prognos så att det fanns möjlighet till förbättring. Sp barnen fick inte vara sjukliga, däremot klen och sjukliga.Svensk Läraretidning 1889 Frågan är ju icke att endast giva ett större eller mindre antal barn tillfälle att få på landet tillbringa ett par angenäma månader och att skaffa dom ett sommarnöje.Här gäller det något vida viktigare, att taga hand om små plantor som av brist på vård och näring hålla på att tvina bort, samt om möjligt giva dem en växtkraft som kan med tiden göra dom till starka och fruktbärande växter.Man har ju såsom i en redogörelse säges, grundad anledning att bidraga till att av dessa svaga barn göra till kropp och själ sunda män och kvinnor, då mycket tyder på att de annars skola bliva allt annat än detta, eller nedstiga i tidig grav.- Det här var ju något som fördes fram av läkarkåren och också politiskt, för nu började det komma en politisk rörelse för det här med sommarkolonier. Men när man väl går ner i arkivmaterialet och tittar på verksamhetsberättelser som inte var offentliga där bland annat föreståndarnas egna berättelser finns, ja då får vi en helt annan bild, säger Ann-Charlotte Münger.- På kolonierna fanns döende barn och de som definitivt inte hade goda prognoser, men där jag tror att de som valde ut barnen inte hade bilden av en god folkhälsa utan de valde barnen utifrån rent humanitära skäl.I dokumenten kan man läsa om barnens vikt. När de åkte ut till kollot vägdes och mättes dem, och sedan mättes de igen vid avfärden. Dessa listor publicerades också, och ju bättre viktkurvorna var desto bättre var det att få välgörenhetspengar.Katarina församlings skollovskoloni 1892Avresan från Stockholm skedde den 15 juni och efter 8 veckors vistelse återkommo barnen till huvudstaden.Att de betydligt vunnit i hälsa och krafter framgick tydligt av deras friskare utseende och livligare lynne. Före och efter resan vägdes barnen, viktökningen ses av följande tabell.Per 8 årVikt vid avfärden 17,7 kg, vikt vid hemkomsten 18,5 kg, ökad vikt 0,8 kiloArvida 8 årVikt vid avfärden 19,5 kg, vikt vid hemkomsten 22,5 kg, ökad vikt 3 kgI slutet av 1800-talet var mathållningen i Sverige oerhört bekymmersam, berättar Ann-Charlotte Münger. Det var ju svält på många håll och de här barnen hade levt med svält under perioder.- Och man arbetade mycket för att få upp barnen i vikt, och det var mycket tung mjölmat de gav barnen. Barnen fick grötmedaljer, grötpeng och viktpeng, allt för att barnen skulle äta bra.- Men det finns också berättelser från en del kollon att barnen åt till de kräktes, man fick inte gå från bordet och till och med att toaletterna eller dassen låstes när de skulle vägas ut, så att de inte skulle bli "lättare".Mjölken var viktig och central, medan däremot kaffet var förbjudet för barnen att dricka och stod nära arbetarklassen. Kaffet ansågs vara farligt och det fanns många debatter som handlade om den hälsosamma mjölken och det farliga kaffet.Kan man då uttyda vad barnen tänkte? Ja, målet var ju att förbättra barnens hälsa men också att ge barnen en moralisk skolning. Så det fanns ett starkt drag av fostran och barnen protesterade på sitt sätt.- De levde ju sitt eget liv på kollo. På de offentliga arenorna såg man barnen, men de hade ju lika många arenor utanför där personalen inte såg vad de håll på med. Och det fanns alltid några barn som skickades hem och som de hade problem med. En del kallades för smyg-as och vanartiga.- Just vanartiga barn och tuberkulos var bland de största riskerna att få ut på kollo, säger Ann-Charlotte Münger.Om man vill söka efter dessa handlingar finns de på de flesta kommunarkiv.  Hur gick det då för kollobarnen Anna och hennes bror Otto?Det blev inga fler somrar på koloni för dem. Deras far har fått ett nytt jobb och med det följde en liten lägenhet i en annan del av stan och därmed byte av skola.När Anna blev vuxen gifte hon sig och fick två barn Hennes man Oscar lyckades hyra ett vackert hus åt dem, i det som då var en lantlig miljö i Bergshamra i Solna. Men om Anna fick hälsan tillbaka av lantluften när hon var liten flicka, så blev hon som vuxen sjuk av det lantliga huset. -I sovrummet i det där huset, som kallades Ryska villan, fanns det åtta lager med arsenikfärgade tapeter, berättar Anders Classon. Under mitten av 1800-talet så användes arsenik i en speciell grön tapet som kallades Kejsargrön. Poängen med arseniken var att tapeterna inte skulle blekas av solen. De här tapeterna blev oerhört populära, men 1876 förbjöds de eftersom man hade upptäckt att människor blivit förgiftade av dem, och länge efter det stämplades tapeter med orden ”Arsenikfri”, och man började tala om ”giftgrön” färg.Det här var känt bland läkare och myndigheter, men vanliga människor, i det här fallet Annas familj, hade ju som hyresgäster ingen aning om vad som fanns på väggarna i huset där de bodde.- Hon fick en diffus arsenikförgiftning som hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån och dog bara drygt 40 år gammal 1913, slutar Anders Classon.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Erika Libeck-Lindahl, Edith Lindahl, Eva Eneqvist, Malin Avenius och Viktor Å[email protected]
12/19/201624 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

De bröt medvetet mot lagen för att hjälpa

Barnmorskan Carolina Redlund fick 6 års straffarbete efter att ha utfört flera aborter i slutet av 1800-talet. Hon bröt mot lagen. Det gjorde också många som ville skiljas vid den här tiden. Människors uppfattning om vad som är rätt och riktigt har inte alltid gått i tak med lagarna. Därför har det genom historien funnits människor som brutit mot lagar och regler, ofta för att hjälpa andra.Vi börjar med att berätta om Carolina Redlund som straffades hårt för sitt medvetna lagbrott. Hon föddes 1850 i Skogs-Tibble utanför Uppsala och utbildade sig så småningom till barnmorska. Men trots att det var förbjudet med aborter, eller fosterfördrivning som man sa då, och trots att hon svurit en ed som barnmorska att inte utföra aborter, så valde hon att hjälpa ett tjugotal kvinnor att genomföra aborter.Anna-Karin Westerlund har varit arkivarie på Landsakrivet i Uppsala och det var där hon stötte på Carolina Redlunds berättelse.- Jag blev fascinerad av Carolina Redlund, när jag hittade henne i en dombok, därför att jag att hon i slutet av 1800-talet gjorde mycket gott för de kvinnor som hon hjälpte. För att vara kvinna och föda ett oäkta barn slutet 1800-talet var inte lätt.De kvinnor som födde barn utanför äktenskapet hamnade ofta utanför den samhällerliga gemenskapen.-Bara det att stå framför för prästen i kyrkan och bli absolverad, dvs avlöst från sin synd efter att ha fött ett oäkta barn. De fick där inför hela församlingen höra vilken hora hon varit och att hon brutit mot Guds bud och lagar.Ingen vet idag varför Carolina Redlund kom att utföra de förbjudna aborterna i Uppsalatrakten. Och troligtvis kände inte hennes barnmorskekollegor till hennes verksamhet, för inte nog med att hon riskerade att förlora sin legitimation, den som bröt mot barnmorskeed hängdes också ut med namn och ingående detaljer i barnmorskornas egen yrkestidning Jordemodern och kallades där för "fallna medsystrar".Carolina Redlund skulle säkerligen fortsatt att utföra aborter om det inte var för att hon blev anmäld av en av de kvinnor som hon hjälpt. Den unga kvinnan hette Maria Lindholm var ogift och jobbade som piga. I november 1895 hade hon lagts in på Akademiska sjukhuset för en luftrörskatarr och där fått veta, till sin egen förskräckelse att hon var gravid. När hon sen kom hem träffade hon en grannkvinna som sa att hon kände en barnmorska som kunde hjälpa henne att fördriva fostret trots att det var jämställt med mord i lagen.- Maria funderade några dagar. Hon visste att om hon behöll barnen skulle hon förmodligen bli avskedad från sin tjänst och var skulle hon ta vägen, säger Anna-Karin Westerlund. Utvägen var helt enkelt att låta Redlund hjälpa henne. Så Maria gick till Redlund för att få hjälp att fördriva fostret.Så här står det i polisprotokollet;Sedan det i huset nr 4 vid St Larsgatan här i staden boende ogifta Maria Lindholm, härstädes anmält sig hava fött ett ofullgånget foster av manskön, efter att förut hava blivit av barnmorskan Carolina Redlund behandlad för fördrivande av nämnda foster, blev Maria Lindholm av undertecknad i närvaro av överkonstapel Isaksson och detektivkonstapel Leander härom närmare hörd, därvid hon erkände.Maria Lindholm berättade att hon i mitten av juli månad sistlidne år blivit lägrad under det att hon då tjänade i Tensta socken. I början av november månad samma år vårdades hon på akademiska sjukhuset för luftrörskatarr och blev där av någon läkare underrättad om att hon voro havande, varvid hon även förmärkt att fostret haft liv.Maria Lindholm hade inte för avsikt att fördriva fostret, men då en ofigt kvinna vid namn Anna Larsson besökt henne i hennes bostad på Övre Slottsgatan hade Maria Lindholm omtalat att hon var havande. Anna Larsson upplyste då Maria om att hon visste en barnmorska som kunde fördriva fostret.Vid den här tiden var även preventivmedel förbjudet att använda.- Denna kvinna hade hjälpt 20 kvinnor och vissa kvinnor flera gånger. Och Carolina Redlund hade även utbildat en kvinna som hjälpte henne.Hur kom det sig då att hon började med fosterfördrivning? Anna-Karin Westerlund tror att det kan ha varit för att hon fick betalt, men det kan också ha varit för att hon ville hjälpa kvinnorna, att hon såg hur de hade det.Maria Lindholm begav sig till Redlunds bostad i huset nr 29 vid St Persgatan. Där tillsade Redholm Maria Lindholm att lägga sig på en i rummet stående klädd soffa vilket Maria Lindholm gjort varefter Redlund undersökt henne med händerna och förklarat att hon voro havande.Då Maria Lindholm påföljande dag infann sig hos Redlund hade hon tillsagts att lägga sig på förut nämnda soffa varpå Redlund med händerna utanpå och inuti Maria kände och därefter infört något hårt föremål, en kateter, i könsdelen varvid Lindholm dock inte känt någon smärta.Maria Lindholm framfödde efter fyra behandlingar ett ofullgånget barn  hemma hos barnmorskan Carolina Redlund. Men efter ett tag började samvetet gnaga på Maria Lindholm.Till slut såg Maria ingen annan utväg än att gå till polisen och anmäla barnmorskan.Carolina Redlund fick sex års straffarbete och även Maria Lindholm blev dömd till ett års straffarbete. Eftersom aborter var förbjudna finns det av naturliga själ ingen statistik. Men man kan däremot utläsa hur många kvinnor som dog på grund av fosterfördrivning. År 1881 var det till exempel 1271 kvinnor som avled i sviterna av illegala aborter.Straffet för att utföra aborter har gradvis minskat. I 1734 års lag straffades fosterfördrivning med döden. Drygt hundra år senare, 1864, ersattes dödsstraffet med fängelse. Och först på 1970-talet kom vår nuvarande lagstiftning om aborter.Det är uppenbart att Carolina Redlund och många andra i hennes samtid tyckte att abortlagen var felaktig. Men det var inte den enda lagen som människor medvetet bröt mot och manövrerade sig runt vid den tiden.Runda lagenSkilsmässolagen i Sverige var sträng, och stämde inte längre helt överens med livet i det allt modernare samhället, därför blev uppfinningsrikedomen stor när det gällde att runda lagen och få till en skilsmässa ändå.Elsa Trolle Önnerfors är rättshistoriker vid Lunds universitet.- Man har alltid kunnat skilja sig i Sverige men det har varit väldigt svårt, säger hon. Från medeltiden och ända in på 1900-talets början så var man, för att få skilsmässa, tvungen att visa att det hade begåtts ett brott, förklarar hon. Brottet kunde i huvudsak se ut på två sätt – antingen hade den ena parten begått äktenskapsbrott, hor som det hette, eller så hade en part förvunnit utomlands, det hette inom juridiken ”egenvilligt övergivande”. -De här gamla bestämmelserna följde med in på 1800-talet men då hade samhället börjat förändras i grunden. Kyrkan makt och kontroll hade till exempel börjat minska, och människor ville leva friare liv. Det är i det läget som man kan se hur bestämmelserna ”missbrukas”, bland annat genom det som vid den här tiden kallades ”Köpenhamnsresor”.Det stod inte i lagen som talade om ”egenvilligt övergivande” hur länge den ena parten måste vara utomlands, och samtidigt var det med den nya tekniken, ångbåtar och järnvägar, mycket enklare än tidigare att till exempel ta sig över till Köpenhamn.- Och vad de då gör, de som vill skiljas och har gott om pengar, det är att makarna gjorde upp med hjälp av en advokat, hur ekonomin skulle se ut, vem som skulle ha barnen osv. Och så såg man till att endera parten for till Köpenhamn och anmälde sig på det svenska konsulatet, berättar Elsa Troll Önnerfors.- Ofta åkta man hem igen med vändande båt, och väl hemma var det tämligen enkelt att få sin skilsmässa, utan att behöva hänvisa till äktenskapsbrott.De här så kallade Köpenhamnsresorna var inte det enda sättet som par som ville skiljas, använde under 1800-talet.  Man kunde också manipulera med den andra skilsmässoorsaken, otrohet, det som då kallades horsbrott. Men då gällde det att uppfylla de krav som fanns i lagen nämligen att två vittnen måste kunna intyga att det verkligen förkommit äktenskapsbrott.Beata Losman var tidigare arkivarie på Landsarkivet i Göteborg, och hon blev nyfiken när hon där hittade en samling så kallade skiljobrev i Domkapitlets arkiv. Det var rätten som dömde i skilsmässomål, men det var domkapitlet som utfärdade bevisen på att man fick skiljas, dvs skiljobreven, och till varje sådant brev fanns också den rättsliga utredningen med.  När Beata Losman studerade dem närmare så kunde hon se ett mönster framträda. Det visade sig att man iscensatte otroheter, spelade lite teater helt enkelt, för att uppfylla lagens bokstav.- Jag upptäckte att när det var horsbrott så dominerade en typ, nämligen den när mannen begick hor med ”okänd kvinna” och i precis rätt ögonblick promenerade två vittnen in som kunde tala om exakt vilket klockslag detta hade ägt rum, och så kunde hustrun via ombud åtala honom vid rätten. Beata Losman är säker på att hela scenen var uppgjord i förväg, men hur det faktiskt gick till är självklart svårt att säga. -Det står ju av förklarliga skäl inget om det i domstolsutslagen, konstaterar hon med ett leende.Också det här manövrerandet förekom i huvudsak bland högrestånds-personer, menar hon. -Det förekom skilsmässor också bland bönder men där var det mycket svårare ekonomiskt – man klarade inte en gård om man inte var en som skötte mans-arbetet och en som tog hans om kvinnoarbetet. Hon har ett exempel på detta i sin egen släkt, där ett par med sju barn skiljer sig efter ett, som det förefaller, uppgjort horsbrott.- Hustrun gifte omedelbart om sig, medan mannen drog sig tillbaka med deras gemensamma barn.Det är alltid mannen som begår horsbrotten i de här fallen, men utrikesresorna kan man se också kvinnor göra.Allt detta trixande och manövrerande med skilsmässolagen väckte naturligtvis myndigheternas irritation, men det fungerade också som en förändrande kraft. Det blev ungefär som det gör när en ny stig bildas över en gräsmatta – först går människor, och när stigen är etablerad så lägger man plattor att gå på. Genvägarna till skilsmässa blev pådrivande för en ny och modernare lagstiftning, menar Elsa Trolle Önnerfors.- Det kommer nya bestämmelser om skilsmässa 1915. Det är fortfarande inte enkelt att skiljas, men det måste inte längre ligga ett brott i botten, berättar hon. Ungefär samtidigt kan man se hur köpenhamnsresorna försvinna.Samma fenomen kan man se också i andra länder. I Finland åkte man över från Torneå till den svenska sidan och anmälde sig hos de svenska myndigheterna.- Lagstiftningen har ofta inte hunnit med förändringar i samhället, och då får domstolarnas praxis styra hur de nya lagarna ska se ut.Hur snabbt lagändringarna kommer genom historien beror också mycket på vilken kung som satt vid makten. -Gustav III och Oscar I är båda exempel på kungar som drivit igenom nya liberala reformer och lagar.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Tommy Engman [email protected]
12/12/201623 minutes, 40 seconds
Episode Artwork

Tak över huvudet för fattigt folk

Hjälpgumman Littan-La skulle på ålderns höst tvingas bort från sitt hem som skulle rivas, men hjälp kom från oväntat håll. Vid den tiden stred socknar om vem som skulle ta hand om den fattige. Långt nere i södra Småland, i Långasjö strax söder om Emmaboda, bodde i mitten av 1800-talet en liten gumma som levde på att hjälpa bättre bemedlade med tvätt, storstädning, matlagning och vad det nu kunde behövas.Hon hette Johanna Karolina Gustavsdotter men kallades för Littan-La av den familj hon hjälpte i alla år. Men på ålderns höst blev det precis tvärt om – familjen kom att hjälpa henne istället.Annika Hjalmarsson sitter i sin soffa i Långasjö i södra Småland, med bilder och texter utspridda framför sig på bordet. Dokumenten berättar om Littan-La, vars liv kretsade runt socknens fattigstuga.Hennes far, som var bondson från början hade fått allt svårare att försörja familjen. De hade fått flytta till sämre och sämre bostäder, från gård, till torp till backstuga, och till sist var de utfattiga och hamnade på fattighuset. Littan La var vuxen men fick flytta med sina föräldrar och syskon.-Och inte nog med det, hon hade också med sig inte nog med det, hon har med sig en liten, så kallad ”oäkta” dotter, med sig till fattigstugan. Men efter bara något år så dör den lilla flickan, berättar Annika Hjalmarsson. Strax därefter fick Hanna (hon vad döpt till Johanna, men det verkar ingen ha kallat henne) en chans att komma från fattigstugan, nämligen om hon gifte sig. Men mannen hon gifte sig med hade suttit i fängelse i sex år för svindlerier. När de varit gifta några år händer samma sak igen. Mannen åker i fängelse och nu står Hanna ensam med den lille son hon fått i äktenskapet, Johan-Petter, som föddes 1863. Att vara ”svindlarens hustru” måste varit besvärligt för Hanna och familjens boende berättar att de stod långt ner på samhällets skala. De bor länge i en backstuga, och därtill som inhyrda i en fastighet där alla boende är så kallat ”löst folk”. När Hanna blivit änka kan hon inte bo kvar där utan blir anvisad att bo inhyst hos en gammal gubbe som behöver hjälp.Uträkningen från socknens sida är enkel: vi har en gammal gubbe som behöver hjälp, och en ung kvinna som behöver någonstans att bo med sitt barn, de får helt enkelt hjälpa varandra, och så har man löst två problem med ens.Hanna blir kvar hos gubben i 10 år, och under tiden får hon tre utomäktenskapliga barn. En man i byn erkänner ett av dem som sitt och det verkar inte som att det är mannen hon bor hos, som är fadern.Men så dör han, och Hanna står utan bostad igen. -Då flyttas hon till fattigstugan där hennes föräldrar bor kvar, säger Annika Hjalmarsson. Det bor fler i den lilla stugan, som består av ett stort rum och två små kamrar. En familj med åtta barn och ett barn-barn bor där liksom en psykiskt sjuk kvinna som vägrar att ha kläder på sig och därför måste hållas inlåst i en av kamrarna.Kantorsfamiljen Bergstrand som bodde mitt emot kyrkan i Långasjö, började vid den här tiden få hjälp av Hanna när det behövdes några extra händer i hushållet. Det var den här familjen som började kalla Hanna för Littan La.-Hon blev hjälpgumma hos dem under resten av sitt liv, förklarar Annika Hjalmarsson. Hon kom när det var tvätt, storstädning, när det var dags för skörd och för syltning och saftning. Hon hade mycket att göra med barnen, men det var inte barnvakt hon var. Dottern Elisabeth Bergstrand blev mycket fäst vid Littan-La.Det väldigt speciella namnet kan ha handlat om Littan-Las ständigt goda humör. Det sägs att hon ständigt trallade och sjöng.Med tiden försvann de andra som bodde i fattigstugan. Hennes pappa dog redan efter något år, mamman följde efter och till sist var Littan-La ensam i stugan som hon tidigare hade måst dela med så många människor. Man kan tänka sig att hon hade en lycklig tid.-Ja, det hade hon nog också haft, om det inte hade varit för att socknen nu bestämde sig för att riva huset, berättar Annika Hjalmarsson. Kantorsfrun skriver ett brev om saken till sin dotter Elisabeth som nu bor i Stockholm och studerar konst.Fattigstugan är såld till nerrivning. Socknen vill inte behålla den längre bara för Littan-La´s skull. Hon skall flytta bort och sköta en gammal sjuk gubbe i en av byarna långt borta i socknen och hon sörjer för första gången i sitt liv, så, att hon inte är att trösta. Både därför, att hon skall bort från sitt hem, fattigstugan och därför, att hon kommer så långt bort från oss att hon så gott som aldrig kan komma till oss mer. -Elisabeth blir väldigt upprörd, och hon tar sitt lilla sparkapital och säger till modern att köpa stugan. Den kom att kosta 290 kronor och det var den summan som Elisabeth hade sparat ihop för att kunna åka till Paris och fortsätta sina konststudier, säger Annika Hjalmarsson. Det räddade den lilla stugan, både för Littan-La, och för eftervärlden för den står kvar än idag.Men det var inte bara Littan-La som hade tur. Strax därpå fick Elisabeth ett stipendium som gjorde att hon kunde komma iväg på sin utbildning i alla fall, och inte nog med det, det blev pengar över att göra stugan fin.Littan-La bodde kvar i stugan resten av sitt liv, vilket faktiskt bara blev ett par år. Under den tiden fortsatte hon att traska den 500 meter långa stigen till huset där kantorsfamiljen bodde för att hjälpa dem.Littan-La som levde i princip hela sitt liv på fattigstugan i Långasjö och dog 1914 77 år gammal.HemortsrättAtt Littan-Las historia finns bevarad idag beror helt och hållet på att hennes hjälpare dottern i kantorsfamiljen skrev ner berättelser om henne och andra i bygden.Vid den tid då Littan-La levde var det socknen som hade ansvaret för fattigvården på landsbygden.De fattiga var en stor utgift och det var inte ovanligt att det blev tvister om vilken socken som skulle ha försörjningsansvaret.Det som var avgörande för om den fattige skulle få hjälp på en viss ort, var om han eller hon hörde hemma där och hade det som kallades för hemortsrätt, det berättar stadsarkivarien Niklas Ljungholm som plockat fram flera protokollsböcker från fattigvårdsstyrelsen på Umeå Stadsarkiv.- Det här är en bok från 1865, Sävars kommun, där vi ser ett exempel på tillämpning av hemortsrätten. Hemortsrätten var en princip som styrde vilken socken som var skyldig att lämna hjälp, berättar Niklas Ljungholm.- Att man skulle få hjälp det fanns i förordning från åtminstone 1847,men vilken socken som skulle lämna hjälpen kunde man tvista om.Grundregeln var att barnens hemort följde föräldrarna, dvs om man var född inom äktenskapet var det faderns hemort som skulle lämna hjälp, men var barnet utomäktenskapligt var det moderns hemort som gällde.Från det att man blev 15 år kunde man reglera det här själv genom att flytta till en annan socken. Och lyckades man där försörja sig själv under tre år i rad övertogs hemorten av där han eller hon bodde och verkade.Den hemort man hade vid 55 år följde med resten av livet. Annars finns risk att ju äldre man blev ju mer hjälpbehov fick man och då skulle det kunna bli så att man inte kunde flytta eftersom ingen socken ville ta emot en, berättar Niklas Ljungholm.- En annan sida av hemortsrätten var ju att socknen kunde innan 1847 inlägga sitt veto, dvs de kunde hindra någon att flytta in om socknen misstänkte att den här personen inte skulle kunna försörja sig själv. Ett hårt system som också var orsaken till att man började utreda detta och som så småningom ledde till 1847 års fattigvårdsförordning.Niklas Ljungholm tar fram ett exempel från 1863 och Umeå Landsförsamling där en piga begär fattigunderstöd från Umeå landskommun när hennes barn blev sjukt.En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven.Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.   - Beslutet blir att hon ska skaffa prästbeviset och att de hänskjuter frågan till Länsstyrelsen för att avgöra vilken socken som är skyldiga att lämna hjälpen.Det finns exempel på hjälpbehövande skickas mellan socknar vilket kunde vara allvarligt om de var i akut behov av hjälp.  En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven.Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.Beslutet att hon ska skaffa prästbeviset och hänskjuter beslutet till Länsstyrelsen. Och det finns också exempel på att den hjälpbehövande hänvisas från en socken till en annan vilket kunde ta månader och vara allvarligt om personen var i akut behov av hjälp, berättar Niklas Ljungholm.Kommunen ställde också krav på att den enskilde skulle försörja sig själv. en, vilket också Niklas Ljungholm tar fram exempel på.Längre ned på sidan finns en ljudfil där Niklas Ljungholm berättar om de fem vanligaste hjälpformerna för fattigvård och hur regelverket kom att förändras många gånger under 1800-talet.Karl Magnusson hjälpte bostadslösaSocknarna och landsbygdskommunerna var ändå förhållandevis små enheter där man kunde ha koll på varje person, fattig eller inte.Annorlunda var det i de större städerna dit många människor flyttade i slutet av 1800-talet. Här kom en hel del ideella krafter att hjälpa till, inte minst var det människor från den nya kyrkliga väckelsen som startade olika välgörenhetsprojekt.En av dom var Karl Magnusson som kom till Stockholm i slutet av 1800-talet. Han hade nyss blivit färdig ingenjör, fått jobb och bostad, men såg att många behövde hjälp, inte minst tak över huvudet.Det berättar Karls sonson Dag Magnusson.- I Stockholm vid sekelskiftet 18-1900 samlades mycket inflyttade karlar som sökte jobb. De fick ofta jobb i hamnen och kallades hamnsjåare. De hade inte alltid så bra ställen att bo på och då var farfars svärfar inblandad och ordnade på egen bekostnad fattigbjudningar i Gamla stan på Köpmangatan 10. Det var både andlig och lekamlig spis, säger Dag Magnusson.De andligt uppbyggliga kaffebjudningarna på Köpmangatan 10 bekostades helt av Karl Magnusson och hans svärfar som arbetade som skräddarmästare i en lokal på andra sidan gatan.Men hur kom det sig då sig att Karl Magnusson som en helt vanlig unga man som flyttat in till storstaden vid 30 års ålder kom att engagera sig för de bostadslösa? Sonsonen Dag tror att det beror på den väckelserörelse som drog fram i huvudstaden vid den här tiden.För Karl kom att röra sig i de finare salongerna. Han hade fått jobb på Grahams hissar där företagets chef Patrick Graham kommit i kontakt med en mycket speciell engelsk väckelsepredikant. Han hette Lord Radstock och hade blivit omvänd efter Krimkriget i mitten av 1800-talet. Sin tid ägnade han åt att resa runt bland de europeiska och ryska hoven för att predika och föra ut sitt budskap om socialt engagemang.Hösten 1878 kommer han till Stockholm. Han tar in på Grand hotell där han bor i en våning med 8 rum och träffar bland annat Karl Magnusson som fått följa med sin chef på ett av mötena. När sen Karl ser de många fattiga beslutar han sig för att på sin lediga tid ägna sig åt hjälparbete, däribland kafét i Gamla stan.- Och läser man i protokoll att de under tidigt 1900-tal begär pengar för att bedriva verksamheten och då kommer Stockholms Stadsmission in i bilden. De hade grundats många år tidigare, men kom nu in i verksamheten som Karl Magnusson var verksam i.- Men det var inte tillräckligt. Det bildades en byggnadskommitté som skulle ordna ett hem för de bostadslösa. 1910 fick min farfar som var ordförande nys om en fastighet på Mosebacke torg på sex rum och kök.Det märkliga är ändå att när Karl dog i unga år är det minus i bouppteckningen.- Han som hela sitt liv hjälpt andra. Familjen hade inte ens råd att resa en gravsten och därför startades en insamling som initierades av prins Oscar Bernadotte. Och först två år efter Karls död restes en gravsten av hans vänner. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Malin Avenius, Erika Libeck Lindahl, Peter Öberg och Viktor Åsberg [email protected]
12/5/201624 minutes, 32 seconds
Episode Artwork

Mirakeldoktorns rykte lockade folk från när och fjärran

Dr Ernst Westerlund i Enköping sades kunna bota också de allra svårast sjuka. Det var till honom Algot Johansson sökte sig till när han blev sjuk borta i Amerika. Ett tillfälle i livet när man verkligen behöver hjälp är när sjukdomen drabbar. Det är då man griper efter halmstrån och kan resa hur långt som helst för att söka bot eller hjälp.Så var det för den unge Algot Johansson som kom från byn Norje i närheten av Sölvesborg i Blekinge. 17 år gammal åkte han, ung och förhoppningsfull till Amerika för där starta sitt vuxna liv.Hemma lämnade han sex syskon, sin far Johan Trulson och mor Emelie Johansson. Och det var till föräldrarna han skickade sitt allra första vykort.New York den 24 juni 1913 Älskade föräldrar Jag ska nu i en hast skriva några rader till eder och låta eder veta att vi har kommit i land men har haft ett svårt väder under den långa resan. Snart får jag väl möta Einar.Jag får nu sluta för denna gång. Många kära hälsningar till eder allaav eder son AlgotDet här vykortet skickade Algot strax efter att han kom till Amerika och New York 1913. Han var 17 år gammal och följde i sin bror Einars fotspår som rest över Atlanten några år tidigare.De båda bröderna kom att arbeta som jordbrukare i Illinois och skickade som så många andra emigranter hem små hälsningar till familjen hemma i Sverige. Illinois den 11 november 1918Dear systerI en hast skall jag sända dig ett kort (vykort) till svar på ditt som jag bekom för ett par dagar sedan.Jag mår bra. Hoppas att ni gör detsamma. Varmt är det varje dag så man kan stekas nästan.Hälsningar till eder alla.I hastAlgotKortet som Algot skickade till sin syster visar två broar med gröna åkrar och ängar i bakgrunden från den lilla staden Monmouth i Illinois där han bodde. Han var 23 år gammal och skrev att hälsan var bra. Men så skulle det inte förbli länge till, för bara två år senare reser han hem till Sverige för att söka hjälp.Algots sentida släkting Karin Henriksson har genom samlade dokument och forskning kartlagt Algots liv för att se varför han kom tillbaka till Sverige.- Anledningen var att han inte kände sig riktigt kry. Så han kom hem och då hade man hört talas om Enköpingsdoktorn som även kallades Mirakeldoktorn och det var ju Dr Ernst Westerlund, berättar Karin Henriksson.Algot reste till Enköping, men där blev ingen bot. Han fick piller för svaghet och blodbrist, ett allmänt piller tror Karin. Och eftersom man inte visste vilken sjukdom han hade fanns nog inte mycket att göra.Algot återvände sedan hem till Norje som ligger i Ysanes församling.Karin har en liten anteckningsbok som Algot ägde. Bland annat har Algot skrivit biljetter från Stockholm till Enköping 6 kr.I den lilla tummade anteckningsboken som Algot ägde skrev han förutom biljettpriset till Enköping också den ordination som Dr Ernst Westerlund eller Mirakeldoktorn gav honom.Tidigt till bäddSent stiga uppEn timmes vila mitt på danÄta utan salt och spritHålla på för två år om anfall fortfarMen det kanske inte var så enkelt för Dr Westerlund att bota Algot, även om han i folkmun kallades för Mirakeldoktorn.Strax efter besöket i Enköping så faller Algot handlöst ned på gården i sitt barndomshem. Och sentida släktingen Karin Henriksson har tagit fram ett fotografi som visar platsen.- Det var på den här gårdsplanen han föll och så forslades han mad hästdroska till Karlshamns lasarett. Algot gick bort ganska snabbt när han kom till sjukhuset. Där konstaterade att han hade en hjärntumör.Mirakeldoktorn Ernst WesterlundAlgot var inte ensam om att söka hjälp hos den kände Dr Westerlund i Enköping. Vid den här tiden gick ryktet om hans mirakelkurer långa vägar.Och än i dag vårdar man hans minne i Enköping. Inte minst i den Westerlundska gården där han bodde och arbetade. Utanför dörrarna passerar man två stora rosengeranium, krukväxten som fått namnet Dr Westerlunds blomma för att han brukade förorda att man skulle ha just den här väldoftande blomman i sitt hem.På nedre våningen hade Dr Westerlund sin mottagning och där träffar vi hans barnbarnsbarn Kristian Lundeberg.- Här satt doktorn i den ena stolen, och patienten mitt emot. Dörren in till rummet vad madrasserad så att ingen skulle behöva riskera att bli lyssnad på. Och i den stora salen utanför satt folk i trevliga salongsmöbler och väntade på sin tur.- Doktorn tilltalade patienterna med ”vi” för att skapa samhörighet med patienten, berättar Kristian Lundeberg. Men några mirakler tror han inte att doktorn åstadkom. -Jag tror inte det, skrattar han. Jag kan inte förklara varför de överdrev sådär.- Men doktorn var duktig på att få folk att använda sina egna inneboende krafter, tror Lundeberg.Doktor Ernst Westerlund kom som relativt nyutbildad läkare till Enköping när han fick tjänsten som stadsläkare där. Men ganska snart började ryktet om honom spridas och människor kom i hopp om att bli friska, det sägs att han periodvis kunde ha uppemot 350 patienter. Det kom patienter av alla slag, rika och fattiga, unga och gamla, men det var en grupp som han tog sig an på ett sätt som få andra läkare vid den här tiden gjorde, det berättar Kerstin Maurd som är ordförande i det livaktiga Westerlundssällskap som finns idag.- Kvinnor som hade lite psykiska besvär, vid den här tiden avfärdades man ofta och kallade deras problem för ”underlivslidande”. Men doktor Westerlund tog dessa patienter på samma allvar som dem med fysiska krämpor, och hittade metoder för att kunna hjälpa också de patienterna. - Han var en människovän som tog sig tid att se till hela människan. Läkare och sköterskor idag brukar tycka att han var väldigt modern. Doktor Westerlund delade väldigt sällan ut recept på mediciner, däremot gav han folk vad han kallade ”regimer” – en samling regler om hur de skulle leva in i minsta detalj under en viss tid. Hur många steg de skulle promenera, vilken väg de skulle ta, vad de skulle äta och hur mycket och när de skulle sova. Och det gällde att följa de order man fått. Det berättas om en ung kvinna som han påträffade lite längre bort än regimen sagt, hon ville visa sig duktig och gå lite längre, men hon fick sig en skrapa, av doktorn.En viktig del i behandlingen blev också att sätta patienterna i arbete, i ordentligt, fysiskt arbete.- Han var ju känd för att han skickade patienter till olika hantverkare i stan för att utföra arbete åt dem, berättar Kristian Lundeberg, och tar exemplet med en patient som skickades till bagaren för att skrapa plåtar men som fick veta att det inte behövdes. ”Då ska jag prata med dem”, sa doktor Westerlund, och nästa dag när patienten kom dit så behövdes plåtarna skrapas. -Antagligen ville doktorn att folk skulle sluta fundera på sig själva och tänka bort självupptagenheten, tror han.Det verkar som att stora delar av Enköping var engagerade i behandlingen av de sjuka som sökte upp doktor Westerlund.Det fanns två hotell i den lilla staden, som härbärgerade nya patienter, och droskor som körde dem fram och åter. Stadens hantverkare och näringsidkare fick alltså vänja sig vid att det plötsligt dök upp patienter hos dem som hade fått doktorns order på att utföra vissa arbeten, inte sällan enkla jobb. Det berättas om en fin dam som hade en husjungfru med sig som fick skicka iväg henne och själv göra de sysslor som skulle utföras.Men den största prägeln på den lilla staden satte nog ändå de många sjukhemmen. Ernst Westerlund var bestämd på att hans patienter mådde bäst av att behandlas i hemlik miljö, och därför såg han till att inrätta sjukhem i massor av privathem. Westerlundska sällskapet har försökt att lista ut i vilka hus de fanns och på en av väggarna i hans gamla mottagning sitter en karta full med röda prickar som allihop markerar var det fanns sjukhem. Och det är många prickar, det fanns mellan 45 och 50 privata sjukhem runt om i staden.- Och det fanns sjukhem på landet också, berättar Kristian Lundeberg. Alkoholister och andra besvärliga patienter hyrde han ofta in hos sina släktingar utanför stan.På väggen i ett av rummen hänger ett tidningsurklipp från Svea Illustrerad veckotidning nr 1 1887:Få läkare torde som doktor Westerlund förstå konsten att från första ögonblicket ingiva förtroende. Men den noggrannhet, med vilken han gör sina undersökningar samt den klarhet och bestämdhet som känneteckna hans ordinationer – egenskaper som ju flere av vår utmärkta läkarkår besitta – förenar han dock ett visst något i blicken, som gör, att patienten känner sig fullkomligt genomskådad och omedvetet inom sig tänker; han ser tydligt hur det står till och skall något kunna hjälpa mig så är det om jag följer hans ordinationer. Och denna tillit gör att patienten gärna underkastar sig hans föreskrifter, huru stränga de ock stundom synas vara.Svea illustrerad veckotidning nr 1 1887Kristian Lundeberg träffade aldrig sin mammas far, han dog innan Kristian föddes. Men trots att doktorn var en sådan superkändis i sin tid, så talades det sällan om hans betydelse när Kristian växte upp. - Det var inte förrän jag som vuxen flyttade till Enköping kom att förstå hans storhet – och det är klart, lite stolt är man ju ändå, skrattar han.Apotek och mediciner förrDr Westerlund lämnade förvånansvärt lite dokument efter sig. Det sägs att han hade ett fenomenalt minne och kanske höll han sitt arkiv i huvudet.På så sett är ren tur att vi vet vad Algot Johansson fick för ordination av Dr Westerlund.På apotekarsocieteten i Stockholm finns ett museum där man bevarat föremål från gamla apotek. Och bland pillerburkar och bruna flaskor träffar vi apotekaren Bo Ohlson som säger att Algot Johansson levde i en brytningstid när det gäller mediciner.- Algot föds ju sista åren på 1800-talet, och precis då, 1886, har man släppt det första helt konstgjorda läkemedlet vilket var ett medel mot feber som fortfarande förekommer.Bo Ohlson berättar att det framförall är i Tyskland och England som börjar få läkemedelsfabriker vid den här tiden. 1898 gör man det som kommer att kallas Aspirin, det som vi idag känner som Magnecyl, Treo mm.I den svenska farmakopén, som var en officiell samling av föreskrifter om framställning av läkemedel kommer i sin åttonde upplaga 1901, när Algot är sex år gammal, och där beskrivs det första konstgjorda ämnet som används vid läkemedelstillverkning. Så Algot föds mitt i en brytningstid, berättar Bo Ohlson.Tidigare användes framförallt växter, ca 70%, som läkemedel. Förutom det används också animaliska produkter, men inte lika mycket som tidigare.- De värsta grejerna med kraniemossa, rävlunga och gäddtänder har försvunnit. Kvar finns däremot spanskfluga som är en insekt, en skalbagge. Även salter och ädelstenar maldes och användes.Men det fanns också konkurrens mellan apotek. Bo Ohlson förklarar att det vid den här tiden framförallt fanns apotek i de större städerna som Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Linköping och några till.- Varje apotek var sin egen affärsenhet och konkurrerade. Även smutskastning förekom där anonyma insändare skrev i lokalpressen h kriterade närliggande apotek.Men hur är det då med bevarade dokument. Kan man spåra vem som fick en viss medicin? Bo Ohlson svarar att det i stort sett inte finns någon möjlighet till det, om inte det finns någon enstaka bunt sparad och inlämnad till något arkiv. Eller i det fall där en forskare i Vadstena funnit vilka mediciner som delades ut till drabanterna till Karl den XII.1663 slår sig några läkare i Stockholm samman och skapar ett sällskap, ett kollegium. De blir uppmärksammade av Kungliga administrationen och får en sorts myndighetsstatus, utan att egentligen vara det, berättar Bo Ohlson.Och det blir starten av det som senare blir Sundhetskollegium, Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.Ett uppdrag som de får är att inspektera apoteken och det är fantastiskt att beställa fram handlingar från Collegii medici på Riksarkivet i Stockholm berättar Bo Ohlson.- Vissa år är uppåt en sjättedel av handlingarna protokoll från apoteksvisitationer. Där går man igenom i detalj vad som fanns i apotekens lager, hur bra det var skött, om råttorna varit där och insekter angripit.Det hände att apotek var så vanskötta att innehavarna var blir förbjudna att  apotek.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Viktor Åsberg och Patrik [email protected]
11/28/201624 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

Zuluprinsen blev Sveriges förste svarte präst

Afrikanske prinsen mKhwelantaba fick hjälp från vitt skilda håll när han kom till Sverige på 1800-talet. En artistfamilj anlitade honom som "vilde" på cirkus och Svenska kyrkan gav honom utbildning. Genom historien går en röd tråd av hjälpsamhet. Det har alltid funnits människor som klivit fram för att hjälpa andra i svåra tider. De närmaste veckorna kommer vi därför att berätta om människor som på olika sätt hjälpt andra eller fått hjälp.Det här programmet handlar om hur en ung prins från ett kungarike i södra Afrika på 1870-talet fick hjälp att fly undan kriget som rasade i hans hemland. På underliga vägar kom han till Sverige och väl här fick han i sin tur hjälpa en kringresande artistfamilj att locka publik genom att visa upp sig innan föreställningarna började.Vi ska börja med att bekanta oss med artistfamiljen som tog sig an den unge afrikanen.Artistfamiljen EisfeldtFamiljen Eisfeldt och var på sin tid en känd familj som försörjde sig genom att resa runt och visa upp sina cirkuskonster, som att gå på lina, visa upp dresserade djur och utföra hisnande akrobatik.Några av ättlingarna till cirkusfamiljen bestämde sig för att dokumentera familjen Eisfeldts historia. En av dom är Richard Magito Brun.- Minnet av det här stora cirkusimperiet i efterhand förträngts och förbleknat, så idag kan man bara få en helhetsbild genom en noggrann genomgång av tidningar, rättegångsprotokoll, kyrkoböcker och liknande, eftersom minnet av familjen till stora delar är utsuddat. Och det förefaller vara en medveten strategi där grunden är en känsla av skam, säger en ättling i familjen, Richard Magito Brun.Familjen Eisfeldt hade kommit till Sverige 1838 och de reste runt i länderna runt Östersjön där de satte upp sina föreställningar oftast på lokala teatrar eller andra samlingslokaler.Ett av barnen i familjen hette Fritz och han ledde med tiden ett en egen grupp artister, och det var han som under en tid anlitade zulu-prinsen.Den här familjen hade precis som den afrikanske ynglingen kommit till ett Sverige, där de flesta var ovana att träffa människor från andra kulturer, och det var just lockelsen i det exotiska som Fritz Eisfeldt förstod att använda sig av i samarbetet dem emellan.Fritz Eisfeldt var framför allt trollkarl, men behärskade många andra konster, berättar Richard Magito Brun.- Han var också buktalare och styrkeatlet, berättar han. Man kunde lägga en lagårdsdörr över honom och sätta en häst och fem personer ovanför honom och han kom ut levande i alla fall.En gren av familjen hade ett menageri med exotiska djur. Det var Alexander Eisfeldt som åkte runt med åtta järnvägsvagnar med djur som krokodiler, elefanter och lejon.Man skulle ju kunna tänka sig att någon i denna stora familj tröttnade på det kringflackande livet och försökte slå sig ner, och det fanns faktiskt en person som försökte berättar Richard Magito Brun.- Det var Frans Eisfeldt, han försökte slå sig ner som torpare, och det lyckades han med ett tag, men när vi kollade lite noggrannare så visade det sig att han nog aldrig släppte taget om artistvärlden.Familjens historia har forskats fram av Richard tillsammans med Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Sonny Eisfeldt och har resulterat i en tjock bok fylld av bilder på släktingar på och utanför scenen, och annonser där familjen lockar publik till kommande föreställningar.Kontrollen över medborgarna var stark i det gamla Sverige, det var tillexempel förbjudet att resa inrikes utan pass fram till 1860. Och mitt i detta hårt reglerade samhälle kunde alltså artistfamiljen Eisfeldt röra sig runt ganska obehindrat.- Det berodde på att man hade fått särskilt tillstånd. Det krävdes ett kungligt tillstånd, i praktiken ett regeringsbeslut, för att man skulle få ett sådant, säger Richard Magito Brun. I slutet av 1700-talet blev det lite lättare att få den sortens tillstånd, eftersom Gustav III hade ett mycket mer liberalt förhållningssätt visavi konster som tex lindans. Innan dess fanns det lagar som stadgade att alla sorters utländska artister som påträffades i landet skulle köras ut.Men även om det hundra år senare, när familjen Eisfeldt först kom till Sverige, blivit enklare att vara artist så var det fortfarande inte enkelt. Familjen stack ut och levde i vissa avseenden på samhällets marginal.- De stack ut från mängden, men deras marginalisering döljs av det faktum att de är kända och omskrivna och periodiskt till och med berömda.- De gifte in sig i svenska resandefamiljer som hade stämpeln på sig att vara "tattare", och det skulle ju ha kunnat dra ner deras "image" litegrann, men det verkar inte ha skett under glansdagarna 1870-1920, säger Richard Magito Brun.Familjen Eisfeldt var företagare i olika konstellationer, men samtidigt levde de på en ekonomisk knivsegg.- Det är väldigt lätt att det går dåligt när publiken sviker, och de har också ganska lätt att råka ut för polisingripanden av olika slag. Det förekommer också en del stölder och flera av familjemedlemmarna hamnar i häkte och någon hamnar i fängelse under en lite längre period, ett halvår eller så. Så familjen pendlar mellan att vara ganska välkänd och beundrad artist och samtidigt att vara socialt, ekonomiskt och polisiärt utsatt.Familjen Eisfeldt var också kosmopoliter.- Det gör naturligtvis att man ser på det svenska samhället lite utifrån, fortsätter Magito Brun. Man behärskar flera språk, ryska, tyska, svenska och möjligen även lite finska. På så sätt har man en medvetenhet om att man är en del av ett internationellt nätverk.Kanske var det familjen Eisfeldts öppna attityd till det exotiska och främmande och som gjorde att de kom att anlita den unge afrikanske prinsen Umkwelantaba, som här i Sverige bytte namn till Joseph Zulu.Han hade fått hjälp att fly undan kriget som rasade 1879 mellan kungariket Zululand och England, som ville kolonisera det ädelstensrika området. Han flydde då över en gränsflod till Natal i Sydafrika. Den unge prinsen blev omhändertagen av en svensk missionär som bodde där nere, som förstod att han behövde skydd. Det ordnades en resa till Sverige, där Otto Witt tog med sig flyktingen som inte var mycket mer än en tonåring.- Han började bekanta sig med Sverige, han började lära sig svenska, han åkte runt i småstäderna och han väckte förskräckelse för det var väldigt ovanligt med en svart man, förklarar Richard Magito Brun. Prins Umkwelantaba slog sig ihop med trollkarlen Fritz Eisfeldt som reste runt på marknader, och prinsen fick en roll som exotiskt dragplåster. Han spelade helt enkelt vilde och sprang omkring på torgen före föreställningarna med en ringklocka som han plingade och utstötte samtidigt "våldsamma vildars vrål" som det stod i en tidningsartikel.- Det förekommer i lokalpressen en del artiklar vid den här tiden om den unge prinsen Umkwelantaba och missionären Otto Witt, säger Richard Magito Brun. En av dem är i en slags serieform, och föreställer den unge svarte mannen när han kommer in på ett svenskt småstadshotell, och visar hur alla först blir förskräckta, men hur zulu-prinsen till slut blir vän med dem han möter.- Det är en väldigt orasistisk framställning av det här kulturmötet, vilket är kul att se under slutet av 1800-talet då det finns mycket nedvärderande av alla och allt som inte är europeiskt. Slutar Richard Magito Brun.Boken "Eisfeldt - en surrealistisk familj" har skrivits av Sonny Eisfeldt, Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Richard Magito Brun.Zuluprinsen i Svenska kyrkans arkivAtt Josef Zulu uppträdde som vilde innan cirkusföreställningarna vittnar om hur exotisk man tyckte den svarte prinsen var. Men det få visste om var att han här i Sverige studerade teologi, och med tiden faktiskt blev Sveriges förste svarte präst när han prästvigdes 1901 i Uppsala domkyrka.För det var inte bara familjen Eisfeldt som hjälpte den unge prinsen här i Sverige. Den mesta hjälpen fick han faktiskt av Svenska kyrkan som bekostade hans utbildning och uppehälle här.På Svenska Kyrkans arkiv i Uppsala finns ingående och detaljerade handlingar där man kan läsa om prinsens hela liv.Nils Högman som är arkivarie har plockat fram både fotografier, brev och omdömen. Och i ett av de läderklädda banden från Johannelunds missionsinstitut, där prinsen studerade, hittar vi ett brev som nog inte var tänkt att läsas av Josef Zulu själv.- Johannes Neander var föreståndare för Johannelund12 maj 1882Då redan tvenne år förflutit sedan Zuluynglingen Josef vill jag här i största korthet till ärade styrelse lämna några meddelanden angående honom.Bekant är att Josef vid sin hitkomst var nästan fullkomligt obekant med vårt språk, till följe härav en alldeles särskild uppmärksamhet måste ägnas häråt för att erhålla ett meddelsemedel vid undervisningen.Den bristande kunskapen i svenska har nu helt naturligt lagt stora hinder i vägen då det gäller att bibringa honom insikter i övriga ämnen.Större hava framstegen onekligen varit i hans rent andliga utveckling. Det obändiga ofta rent vilda sinnelag som i början framträdde hos honom har så småningom givit vika och han har istället förvandlats till en stilla, lydig, flitig, allvarsam och exemplarisk yngling som för oss alla utgör ett ämne till stor glädje.Jag tror därför att om ärade styrelsen skulle vilja låta honom kvarstanna vid missions-institutet ett och annat år ännu för att bygga vidare på den nu lagda grunden, han med guds hjälp i en framtid ska kunna bliva missionärerna i Zululandet till icke ringa hjälp samt till stor välsignelse för sina landsmänVördsamligen Styrelsens högt ärade tjänareJohannes Neander-Han ses ju som en exotisk vilde som ska tämjas, säger Nils Högman.Det måste ha varit ett stort steg för Zuluprinsen att lämna sitt hemland i fullt krig, och släktingar som inte stöttade hans kristna övertygelse.Efter fem års studier var det dags för Josef Zulu att resa hem. I en senare skrift beskrivs återseendet av sitt hemland som mycket känslosamt för Josef, som bara var 17 år när han flydde.Josef Zulu skulle nu verka som missionär för sina landsmän och just innan avresan 1885 skriver föreståndaren för missionsskolan i Sverige ett intyg om Josef Zulus karaktär, begåvning och kunskaper.Inte heller det här brevet kan ha skrivits i avsikt att ses av Josef själv.22 februari 1885Till direktören för svenska kyrkans missionDå ett vitsord av mig blivit begärt angående Josef Zulu avseende hans möjligen blivande återresa till Zululandet näststundande sommar ska jag tillåta mig att nämna följande:Vad hans begåvning för studier beträffar kan det inte nog inte sägas höja sig över medelmåttan, om den ens kan sägas vara medelmåttig.Ganska länge lade visserligen obekantskap med vårt språk hinder i vägen för honom att tillgodogöra sig undervisningen, men även sedan han lärt sig något sånär förstå svenska, har dock alltjämt en viss tröghet i uppfattning och minne gjort sig märkbar.Vad gäller hans karaktär och kristliga utveckling beträffar är det mig en glädje att kunna giva honom de allra bästa vitsord.Sanningsälskande, ordentlig och plikttrogen som han visat sig vara kan han ställas så som ett mönster för en missionselev. Jag tror mig och kunna säga att kristendomens sanningar trängt sig klart till hans förstånd och till hjärta.Då han dessutom synes upplyft av en brinnande kärlek till sitt folk samt en levande åtrå att få bringa dem livets evangelium, tror jag mig äga grundade förhoppningar att hans utveckling fortgår i samma goda riktning som hittills.Med utmärkt högaktning Johannes NeanderHur går det då för Josef Zulu som missionär?- Ja, Otto Witt skickar tillbaka rapporter då och då. Bland annat en från 1888 där det visar sig att Josef Zulus halvsyster som bor under samma tak, faller tillbaka i avgudadyrkan. Otto Witt är förgrymmade över att Josef inte kör iväg henne.Josef Zulu blir kvar i Afrika under fem år och kyrkan här i Sverige fortsätter hela tiden att bedöma hans framsteg och brister, som incidenten med hans syster. Men även Josef Zulu själv väcker irritation hemma i Sverige som när han gifte sig alltför tidigt.- Ja, han gifter sig ganska snart efter att han kom tillbaka till Afrika. Lite för snart tycker missionsstyrelsen och skickar en skarp tillsägelse.Men när brevet kommer fram är Josef Zulu redan gift och skadan är skedd.1900 kommer Josef Zulu tillbaka till Sverige för att läsa vidare och prästvigs sedan 1901 i Uppsala Domkyrka av ärkebiskopen Johan August Ekman.Efter prästvigningen i Uppsala 1901 återvänder Josef Zulu till sin missionsstation i södra Afrika, i det som idag är Natal. Och han håller hela tiden kontakt med Sverige och kyrkans män här i Sverige.I Svensk missionstidning finns många brev publicerade, fram till hans död 1927 och då skriver tidningen en dödsruna över Josef Zulu. Även hans begravning beskrivs av missionären Ida Granqvist.Vid klämtslagen bars kistan in i kyrkan. Därinne brunno ljus i höga fotstakar på båda sidor om katafalken, och vackra krukväxter inramade det hela.Mycket folk hade kommit samman. Sedan en psalm sjungits och bön hållits talade prosten Norenius till oss om honom som nu låg därframme bäddad på sitt sista läger. Enkelt berättade han om hans liv från den tid då Gud först fick fatt i honom.Så sjöngs en psalm och kistan bars ut i det flödande solskenet och ställdes på den väntande likvagnen. Det var ett långt tåg som följde. Både vita och svarta voro med. Plats var beredd för Josef på vårt område av Gudsåkern där tidigare pastorer före honom bäddats ned.Sist sjöngo vi paradissången. Så var han i hamn vår förste härute.Idag är det få som känner till Josef Zulus öde men som vi hörde var han på sin tid en kändis, både när han i början av hans vistelse här spelade afrikansk vilde på svenska torg för att locka in folk på cirkusen och senare när han blev Sveriges förste svarte präst. Men i arkiven finns än i dag spår efter hans liv.Programmet är gjort avGunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Patrik Paulsson, Tommy Engman och Malin [email protected]
11/21/201624 minutes, 39 seconds
Episode Artwork

Josefina rymde för kärlekens skull

Josefina var förlovad med grannpojken som åkte till Amerika där han skulle tjäna ihop pengar. Men en dag satt den rullstolsburne Karl-Petter hemma i köket och Josefina blev störtförälskad. Under den här säsongen har vi berättat om människor som brutit upp av olika anledningar.Det har handlat om några som flydde från krig och fattigdom, andra som gav sig av för att söka arbete. Det har handlat om en kvinna som lämnade sin våldsamme man och en annan kvinna som lämnade landsbygden för ett nytt liv i stan.Josefina föll för Karl-Petter Josefina Johannesdotter bodde i Långeryds socken på gränsen mellan Småland och Halland och hon lämnade allt för kärlekens skull.Kerstin Digmar i Täby är sondotter till Josefina och den som har skrivit ner allt som hände hennes farmor. Mycket av det Kerstin vet har Josefina själv berättat för Kerstins mamma. Det gjorde hon under andra världskriget då de båda kvinnorna tillsammans hjälptes åt att ordna med mörkläggningsgardiner, och sedan kom att sitta i dunklet och samtala.- Min mamma var pratsam i vanliga fall, men hon sa att när Josefina pratade då ville hon inte avbryta utan bara lyssna.Josefina Johannesdotter var bonddotter från södra Småland, född 1863, och hon var förlovad med en pojke i granngården.- Det var ett praktiskt arrangemang, för genom det giftermålet skulle man kunna slå ihop två gårdar. Och jag har ingen anledning att tro att Josefina hade något emot det hela, säger Kerstin.Josefinas framtid tillsammans med fästmannen verkade ligga utstakad och klar framför henne, även om hon skulle få vänta på att gifta sig. Hennes fästman ville nämligen ordna för deras framtid så han for iväg till Amerika för att tjäna ihop pengar. Problemet var att han aldrig skrev några brev hem. Josefina visste inte hur han hade det eller var han fanns.- Det kanske inte var så konstigt att han inte skrev, det var väl lite skralt med skolgången där på landet, fungerar Kerstin Digmar.Alla Josefinas och hennes fästmans planer kommer att gå omkull. Josefina själv påstod att alltsamman började den där våren 1889 när Josefina var 26 år. Då fick hon och hennes systrar höra att det hade kommit en spågumma till Rydöbruk, vilket var deras närmsta lite större samhälle. De gick dit och till Josefina sa gumman ” Idag kommer du att möta den man som du ska gifta dig med.” Just den där meningen, som spågumman sa, återberättade Josefina när hon blev gammal. Och det var inte så konstigt att hon kom ihåg den, för just den dagen när Josefina kom hem så träffade hon faktiskt sin blivande man hemma i sitt eget kök.- När hon kom hem satt en ung man hemma i köket och sydde på ett par skor. Han såg väldigt bra t med mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Han satt i en rullstol, berättar Kerstin. -Hon fick reda på att detta var Karl-Petter Pettersson, som han var utbildad skomakare och sadelmakare. Han hade haft polio som liten och kunde efter det aldrig gå.Kanske är det sant som Josefina brukade berätta att hon försökte slå bort alla slags närmanden från Karl-Petter, hon var ju ändå förlovad. Men hon brukade också berätta om vad Karl-Petter sa innan han lämnade henne den här första gången de träffades.Det blir du och jag till slut, sanna mina ord.Karl-Petter Pettersson.- Det är klart, det är länge sedan Josefina berättade detta för min mamma, och hon berättade i sin tur för mig  när jag var tonåring, så visst kan orden ha fallit något annorlunda – men innebörden var i alla fall att han var säker på att det skulle bli de två, säger Kerstin Digmar.Karl-Petter fortsätter att dyka upp och kärleken mellan dem växer. Till slut bestämmer de sig för att rymma. -Karl-Petter insåg ju genast att hans läge var svårt när han blev kär i Josefina, för om fästmannen kom hem så skulle hon sannolikt gifta sig med honom så som det var bestämt, och om fästmannen inte kom hem så skulle Karl-Petters utsikter att få Josefina ändå vara små eftersom han skulle ha svårt att övertyga hennes familj om att han kunde försörja henne, säger Kerstin. På så sätt blev rymningen en ganska logisk utväg. -Ja, och som jag tror följden av stor kärlek, hon kan väl inte tänka sig ett liv utan Karl-Petter.Det unga paret rymmer hem till hans hemtrakter på Bjärehalvön i norra Skåne, och i slutet av november 1889 gifter de sig. Sex veckor senare föds deras första barn, en liten pojke. Strax därpå flyttar paret tillbaka till Josefinas hemtrakter där Karl-Petter köpt en fastighet där de kan bo och där han kan driva affärsrörelser.- Han blir framgångsrik, berättar Kerstin Digmar. Han startar skomakeri och skoaffär, och han startar också ett åkeri. Allt vad han rör vid blir lyckosamt.Men livet hinner ifatt Josefina och en dag knackar det på dörren i huset i Rydöbruk. Hon står i köket med sin förstfödde på armen när fästmannen plötsligt står i farstun, och säger: Här har du mig Josefina. Fästmannens sista ord innan han tog sitt liv.Han gick därifrån, raka vägen hem och hängde sig på vinden. - Och det blev ju en skuldbörda som Josefina fick bära genom livet, säger Kerstin.Karl-Petters kropp orkade inte så länge. Samma år han skulle fyllt 50 år dog han, och Josefina stod ensam med de sex barn de hade fått. Men Josefina hade ju också kvar den affärsverksamhet som Karl-Petter byggt upp. Hon lämnade snart över det hela till sina söner, men behövde inte bekymra sig om sin försörjning och bodde kvar nästan till slutet i huset i Rydöbruk.- Hon var änka från 1914 till 1942 och såg aldrig åt någon annan man, berättar hennes barnbarn Kerstin. - Det lär ha kommit en änkling som var på friarstråt vid ett tillfälle. Han hade en kofta med sig som present. Min pappa frågade om hon verkligen var intresserad och då svarade Josefin ”Nännemän, inte var jag det -men det var en bra kofta!”.Kerstin Digmar var tonåring när hon fick höra berättelserna om sin farmor och hon tyckte mycket om att lyssna till dem.- Det är klart att det kan finnas fel här och där i min minnesbild, men det gick rakt in i mig. Jag älskade min farmor och jag tyckte att hon var så diskret och tystlåten. Att hon hade haft en så dramatisk och romantisk ungdom, det tyckte jag var så konstigt och samtidigt härligt, slutar Kerstin Digmar.Om bara fästmannen i Amerika hade skrivit brev hem till Josefina hade kanske Josefina varit honom trogen.Kärleksbrev i våra arkivKanske hade Josefinas liv blivit ett helt annat om hennes förste fästman, han som for till Amerika, bara hade skrivit brev hem. Och hon hade säkert nöjt sig med ett alldeles vanligt brev, även om ett kärleksbrev skulle ha förstärkt hans chanser.Kärleksbrev är nog bland det mest intima man kan få tag i bland gamla dokument. Men väldigt få finns bevarade i öppna arkiv. I Luleå på Norrbottens museum finns flera hyllmeter med sparade brev mellan ett för dåtiden känt par som levde långa tider på distans. De hette Birgitta och Knut Lundmark.Jag kysste dig bestämt alldeles för litet så nu får jag ångra det bland andra dumheter. Knut, huru jag saknar dig nu när du är borta!Och låt nu snart höra av dig! Jag vill höra om du kommer ihåg mig och om du är något så när nöjd med påsken, och varför.Stora famnen och kyssar i tusendetal.Evigt din BirgitBirgitta LundmarkDet här var ett av de många kärleksbrev som Birgitta skrev till Knut i början av deras passionerade kärleksförhållande.Birgitta och Knut var båda födda i slutet av 1880-talet. Knut som kom från Älvsbyn i Norrbotten var en studiebegåvad ung man som trots sina enkla uppväxtförhållanden kom att ta studenten, få stipendium till Uppsala universitet och så småningom bli professor i astronomi vid Lunds universitet.Och Birgitta kom även hon från enkla förhållanden. Hon föddes i Jämtland, men flyttade med familjen till Norrbotten där hon med tiden utbildade sig småskollärare.Karin Tjernström som är arkivarie på arkiviet vid Norrbottens museum har plockat fram flera buntar av brev som skrevs mellan kärleksparet.- När man läser de här breven sjunker man in i dem och kan föreställa sig hur Birgitta sitter på sin kammare och är alldeles uppfylld av tankar på den hon älskar. Man känner sig väldigt nära den tiden, nästan som om jag får ett titthål och kan spionera litegrand. Och det känns lite förbjudet, men inte som om jag gör något fel, säger Karin Tjernström, när hon bläddrar bland breven.Knut och Birgitta fick inga barn. Brevsamlingen har donerats av Älvsby Hembygdsförening, men samlingen kommer ursprungligen från Åbo universitet som skänkte samlingen till Älvsbyns gymnasieskola och sen kom den att skänkas vidare till hembygdsföreningen och slutligen till Norrbottens museum. - Jag tycker att personliga arkivalier som brev, dagböcker och vykort, sånt som alla har skrivit och kanske inte tänkt att det inte var något speciellt när de skrevs och är så annorlunda än myndigheternas arkiv där det finns ett syfte och kan idag förefalla ganska torra, berättar Karin Tjernström.På frågan om det finns något brev som sticker ut och som Karin blivit extra förtjust visar Karin ett brev fån Knut där han oroar sig för förhållandet och det låter också som om de båda har haft den här konversationen förut.Birgit kära älskade du!Om du uppmärksamt genomläser mina brev måste du förstå att jag ej älskar dig bara på avstånd. Nog borde du veta att jag hålla av dig på nära håll också. Och du förstår väl att man inte kan bara hålla på och älska varandra bara på avstånd. Det är emot all kärleks natur.Varför skriver du bara Käre vän? Är jag ej ens din käraste vän? Nästa gång blir det väl Docenten Fil. Dr Knut Lundmark.Jag tar ej detta hårt om du snart skriver igen och i kärare tonfall. Det var därför jag frågade för någon tid sedan om du tröttnat på mig då du skrev ett affärsmässigt brevkort; Bäste Knut eller något dylikt. Jag vill ej att du av plikt skall hålla fast vid mig utan det bör nog vara kärlek å ömse hållen.Knut Lundmark- Jag vet inte om jag tolkar det rätt, men jag tycker det verkar som om det har ett väldigt kärleksfullt förhållande. Fast inte utan sina problem. De brev som Karin tittat på från Knut till Birgitta är i en annan fas i deras förhållande. De är skrivna sex år efter giftermålet, och Knut befinner sig i USA.  Knut är på ett observatorium där han arbetar mycket och känner sig nog ensam, spekulerar Karin. - Han skriver jättelånga brev med små små bokstäver och är fyllda med längtan men också av oro. Han oroar sig att hon jobbar för hårt. När de träffas är han uttröttad av arbetet och hon uppriven av nervositet och de kan inte riktigt nå fram till varandra. Han försöker intyga sin kärlek till henne samtidigt som han oroar sig att hon inte älskar honom längre, berättar Karin Tjernström.Förlåt om jag i upprördhet använt starka ord. Jag har en så stark känsla av livets korthet nu. Vi får ej slösa med våra dagar. Varje dag ett liv. Vi måste hålla vårt förhållande som makar högt aldrig låta det sjunka ned till trivialitet och likgiltighet.Gud vare tack att tiden går. Jag längtar så efter att få vårt hem ordnat i Uppsala nästa höst. Ett år går lyckligtvis undan det vet jag av erfarenhet. Din KnutKnut Lundmark- Jag tror många har skrivit kärleksbrev och många har sparat dem, men kanske inte velat att någon annan ska läsa dem. Kanske har de till och med sagt till sina barn eller barnbarn att de ska bränna breven, berättar Karin.- Men då glömmer man bort att när man själv är borta och ingen längre minns hur det var, då blir de här breven något annat. De blir ett vittne om en tid som är förgången.Kärleksbrev kan ju vara både intima och ibland lite pinsamma. Men Karin ser att de här kärleksbreven mellan Knut och Birgitta är väldigt fina och kan ibland bli nära inpå, men det är inte så intimt så att man rodnar, berättar Karin.Breven som Birgitta skriver är uttrycksfulla i skrift, det är många understukningar och utropstecken.- Man kan läsa mycket i hur breven är skrivna. I Birgittas brev kan man nästan se hennes ansikte framför sig när hon skriver.Min Knut, min älskade!!!Tack för dina båda brev. Du är kärlig och jag älskar dig så. O, Gud så jag älskar dig, det är så att hjärtat ville ur bröstet.Hur skall dess långa veckor som återstår till sommarn gå? Jag tror att bara vi får komma tillsammans för alltid blir det nog bättre. Vi trivs ju med varandra och har ännu aldrig, tror jag, haft långsamt tillsammans. Åh, Knut. Vi borde få vara hos varandra. Ingen är så lämpad därtill som vi. Men det blir väl till slut ska vi hoppas. Din Birgit.Birgit LundmarkVad kan man då lära sig av de här breven idag? - Att vi alla är lika, men samtidigt unika, oavsett ens station i livet, om vi lever nu eller runt förra sekelskiftet. Problemen är de samma. Man älskar varandra, man oroar sig för att den andra inte älskar en lika mycket och man vill hjälpa varandra, berättar Karin Tjernström.Brevsamlingen innehåller över tusen brev, både av privat karaktär, men också från affärsbekanta och kollegor. Och det sägs att det finns ett brev från Albert Einstein till Knut i samlingen. - Det är inte alls omöjligt eftersom de verksamma samtidigt. Knut arbetade med astronomiska observationer medan Albert Einstein var teoretiker. Och observationerna kunde faktiskt påvisa att The Big Bang var på riktigt. Men vi har inte hittat brevet än, avslutar Karin Tjernström.Hör av er!Nu är säsongen slut. De allra flesta öden vi fått höra om under den här säsongen har kommit till oss från er lyssnare. Ett stort tack till er som skrivit eller hört av er på olika sätt. Alla berättelser har inte fått plats den här vintern, men vi sparar dom.Och vi är ständigt på jakt efter spännande historier från gamla tider. Så hör gärna av er på någon av dessa adresser: [email protected]  SläktbandSveriges Radio906 15 Umeå  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: Lisa Wede och Anders Wikströ[email protected]
1/25/201624 minutes, 45 seconds
Episode Artwork

När sillen kom flyttade Lars tvärs över landet

I mitten av 1700-talet kom sillen till västkusten. Många bröt upp från sina hem för att söka arbete i den snabbt växande näringen och på vissa ställen mångdubblades befolkningen. Då och då i historien så har det plötsligt uppstått nya arbetsmarknader som har fått människor att bryta upp från sina invanda ställen för att söka lyckan. Så var det till exempel när sillen gick till utmed västkusten.Den allra största sillperioden pågick från 1700-talets mitt till 1800-talets början, och fortfarande kan man på öar, inte minst i Marstrandstrakten, se spår av sillhanteringen den i form av husgrunder efter sillsalterier, trankokerier, kontor, verkstäder och inte minst bostäder till alla de personer som behövdes i arbetet.Lars Kiellbiörnsson Hollström som var född 1736, var en av de många som tog sig dit, och arbetade som fiskare och timmerman. Lars kom från en plats tvärs över landet , i en socken som heter Hållnäs i nordöstra Uppland,.Släktforskaren Maria Hallengren, som också bor i Hållnäs, är ättling till Lars. Han och andra bönder här i trakten levde i skuggan av Lövsta bruk, som ständigt behövde nytt vet hur Lars och andra kol till sina smedjor.- Bönderna här ute i Hållnäs levererade träkol till smedjan, men annars så var det ju fiske och småskalig odling man levde på, berättar hon.Lars Kielbjörnsson Hollström föddes i mars 1736 i Hållnäs. Han var 28 år gammal när han gifte sig med Stina Persdotter, och de slog sig ner i ett torp i närheten av hennes hem när de gift sig. Men här skulle de inte stanna, för nere på en liten kronoholme strax söder om Marstrand satt en man som hette Jonas Westbeck. Där var han chef för en allt mer blomstrande verksamhet. Westbeck kom från en grannsocken till Hållnäs, och han var nog den som lockade Lars att söka sig till arbete som timmerman och fiskare på västkusten, tror Maria.- Jonas Westbeck var prästson i grannsocken till Hållnäs, och det måste ju vara så att de hade haft medvarandra att göra, tror hon. Kanske hade Lars utfört arbete, som gett honom rykte som duktig timmerman. Lars och hans Stina hade varit gifta i tre år och hade en liten dotter, när gav de sig tillsammans av till västkusten och sillfisket där. -Dottern Catarina var ett år och 8 månader när de gav sig iväg. De åkte båt, och åkte runt hela kusten. Men det var inte bara att ge sig iväg hur som helst. Man måste ha ett ärende och man måste ha ett pass i handen, för att ha tillstånd att vara ute på vägarna och resa. Lars och Stina hade ett brev från prästen hemma i Hållnäs med sig på resan, ett brev som sen kom att ligga kvar i kyrkans papper i den socken dit de kom. Lars Kälbiörnsson Hollström, är barnfödder den 7 mars 1736 uti Hållnäs socken och Uppsala Län, begiver sig nu att fara sjöledes till Brunskär, å andra sidan om Götheborg till att därstädes efter förut given betingning över sommaren arbeta hos kamreraren Herr Jonas Westbeck, dels på timbring, dels ock vid sillfiskeriet när den tiden infaller. Han har med sin hustru Stina Persson som är födder den 8 juni 1743, samt ett litet barn Caisa som är födder den 25 augusti 1765. Man och hustru äro någorlunda försvarlige i deras kristendomskunskap och har fört ett stilla leverne ––.Hållnäs prästgård den 11 maj 1767 Olaus DeckbergHjördis Dangardt bor på en av grannöarna till Brunskär. Hon vet det mesta om människorna och verksamheten i de här trakterna under sillperioden. Hon har till och med gjort skalenliga modeller över husen som byggdes upp på Brunskär- en av dem är huset där Lars och Stina sannolikt bodde.- När de kom hit mitt i sommaren var Brunskär ett nybyggarfiskeläge, med ett nybyggd sillsalteri och den stora så kallade ”karaktärsbostaden” påbörjad. Att det hette så berodde på att den som skulle bo där ”hade karaktär” vilket betydde en titel, förklarar hon. Han hade titeln ”Hovjaktsvarvskamrerare, tillika dykerikommissarie, Herr Jonas Westbeck. - När Lars och Stina kom ner då var det stora huset inte färdigt, och jag tror att Lars skulle vara med och göra det klart, säger Hjördis Dangardt.Sillen fångades under hösten och förvintern när den kom in närmare land för att leka, men man visste aldrig riktigt när den skulle komma eller hur länge den skulle vara kvar. Hjördis Dangardt säger att man kanske kunde räkna med tre månaders fiske, resten av året handlade om förberedelse, som att ordna med de stora näten, att ta hand om tranet man kokat och att bygga silltunnor.- Det fanns ett stort tunnbinderi på Brunskär. Ett år hade de saltat in 5000 tunnor på ön, och jag har funnit över 60 tunnbindare som kan kopplas dit. Många av dem som arbetade kom bara under själva fiskesäsongen. Det var kvinnor som rensade fisk, och  andra som kokade och saltade in. Också barnen deltog. - När de blev så pass starka att de orkade lyfta korgen med sill så fick de ett jobb som kallades ”gälpojke”. Det var de som bar fram fisken som skulle rensas och bar bort det som blivit över efter rensningen.Alla behövdes, män kvinnor och barn.  Brunskär ökade sin befolkning många gånger om under sillperioden. Torsby socken, där Brunskär ligger, mer än fördubblade sin befolkning under de femtio år sillperioden varade.Lars och Stina, bodde tillsammans på Brunskär under något år, och sedan tog sig den lilla familjen upp till Enskär i Uppland igen. Men, Lars vill tillbaks och 1771 ger han sig av igen men den här gången åker han ensam.- Den här gången åker han landvägen över Stockholm, Nyköping och Jönköping, och sannolikt så går han den långa vägen, säger Maria Hallengren, som har kvar det påskrivna passet och kan bedöma hur lång tid det tog. Den här gången blev Lars kvar i 12 år. -Jag tycker det är fascinerande – han har fru och barn hemma, men han väljer att stanna i 12 år! Han måste ha trivts och haft ett bra arbete, funderar Maria.Lars kom faktiskt inte ens hem när parets lille son Pehr dog. Pehr hade fötts när familjen var samlad i Uppland, men dog bara tre år gammal.Stinas bror ärver gården Enskär, och har mamman boende hemma. - Så, de måste ju ha hjälpt Stina, tänker Maria, som också tror att Lars skickade hem pengar.Men till slut kom ändå Lars hem. Kanske var han sjuk redan då, för han dör bara tre år senare, i ”Invärtes kräfta”.Mer än halva sitt lev levde sedan Stina som änka. Hon dog 98 år gammal 1841och då står hon antecknad som fattighjon i dödboken. Här skulle historien kunna vara slut, men Maria Hallengren har funnit en märklig fortsättning i familjens fortsatta öden. För hundra år och fyra generationer senare upprepar sig historien, när ännu en sillperiod ger nya jobb för senare medlemmar i familjen Hollström.- Min morfars farfar Andreas Hollström är barnbarns-barnbarn till Lars, och han sticker till Marstrand för att fiska sill 122 år senare och är där i sju månader, slutar Maria Hallengren.Många flyttade när järnvägen skulle byggasSamtidigt som Maria Hallengrens morfars farfar åkte till västkusen 1890 så for andra till de många järnvägsbyggena i landet. För även där uppstod plötsligt arbetstillfällen och nya samhällen bildades.På Landsarkivet i Härnösand har arkivarierna Mona Bergman och Lina Marklund tagit fram en ministerialbok eller kyrkbok som prästen för en av järnvägslinjerna förde.- Vi har tagit fram Luleå - Ofotens kyrkoarkiv kan man säga. Man gjorde en egen församling för att det var så mycket folk under de tider som järnvägen byggdes, berättar Mona Bergman. Den ministerialbok Mona tagit fram från Luleå - Ofoten är daterad 1888, men även boken från järnvägssträckningen Gällivare - Riksgränsen 1900.På de här båda ställena kom arbetare i tusental för att bygga järnvägen och eftersom det inte fanns någon kontroll av dessa människor skrev Länsstyrelsen till Domkapitlet och önskade placering av en präst där för att ge arbetarna nödig religions- och redighetsvård. - Det står här att när sträckan utsträcktes in i ödemarken ovanför Gällivare behövde de en egen person som kunde hålla koll på arbetarna, berättar Mona Bergman.De här böckerna skiljer sig från traditionella kyrkböcker på så vis att de innehåller basala uppgifter såsom födelse, vigsel och död. Det finns med andra ord inga regelrätta husförhörslängder.Mona och Lina visar exempel från de båda böckernas dödnoteringar. Det är sorglig läsning om framförallt män som dör under dramatiska omständigheter.Några exempel som Mona visar är olyckshändelser vid nedforsning av malm, alkoholförgiftning, ras uti grusgrop till följd av kvävning, död genom sprängskott, kvävd i snötunnel och olyckshändelse genom avhoppning från maskin under tågets gång.Arbetarna kom från hela Sverige och många också från Norge och Finland. Finns det då några fall som sticker ut? Då tar Mona och Lina fram en dödsnotering om Svarta Björn, den kokerska som blivit legendarisk.Anna Rebecka Hofstad föddes 1878 i Norge och dog 1900 när Stadsbanan mellan Gällivare och Riksgränsen byggdes.Svarta Björn har beskrivits som en lång, mörk och vacker ung kvinna. Men livet som kokerska i den mandominerade miljön kan inte ha varit lätt. Enligt legenden kom hon i slagsmål med en annan rallarkocka och fick en så hård smäll under handgemänget att Annas skalle spräcktes.Hon födes till sjukstugan där hon sen avled, men det är osäkert om det var av sviterna efter slagsmålet eller tuberkulosen som tog hennes liv. Anna blev bara 23 år gammal och ligger på Tornehamns rallarkyrkogård likt de flesta andra som dog under det farliga arbetet med järnvägsbygget.Förutom de här kyrkböckerna som registrerade de som bosatte sig i de tillfälliga och plötsligt uppkomna samhällena finns även andra källor att söka i om man är intresserad av att se hur befolkningen förändrades på ett plats.Mona Bergman och Lina Marklund tar hissen ner i arkivets gömmor på Landsarkivet i Härnösand.- Landsarkivet flyttade hit 1983 men bara tio år senare hade vi fyllt huset och därför byggdes tre våningar under jord, berättar Lina Marklund.Lina tar fram "Handlingar till femårsberättelserna" och berättar att femårsberättelserna var sammanställningar av läget i länet och skickade in från länsstyrelserna till staten med fem års mellanrum. - De finns i tryckt form som man kan hitta på SCB:s hemsida. Men det som är intressant är att det är korta sammanställningar i de tryckta formerna som finns på SCB. Däremot det som finns i arkiven är underlagen.Det var Landshövdingen som sammanställde, men för att han skulle få information vände han sig till kronofogdarna, länsmännen och magistraterna i städerna. Och där finns mycket mer information.Lina tar fram ett exempel från Hälsingland.Uti Hälsinglands fögderis 15 församlingar utgör folkmängden enligt 1855 års mantalslängder tillsammans 17 692 personer.Folkmängden befinnes vid jämförelse med de för år 1850 upprättade mantalslängder således hava blivit ökad med 2 379 personer, vilken tillökning är betydligt eller 320 personer större i medeltal årligen, än under de föregående tre åren.  Skillnaden härledes ifrån mindre utflyttning och mera inflyttning.Oaktat allmogen alltmera frångår sitt förra enkla och taffliga, nästan torftiga levnadssätt och numera nästan allmänt begagnar köpta kläder och dukar istället för endast hemvävda tyger, även som socker, kaffe och stundom viner, samt även andra lyxartiklar, så har dock välmågan de senaste åren tilltagit och blivit mer allmän samt den fattigare befolkningens villkor betydligen förbättrade.Därtill orsaken kan sökas i den ymnigare penningtillgång, som,  genom försäljning av skogsprodukter och allmän arbetsförtjänst med uppdrivna arbetslöner samt hög betalning av allt säljbart kommit allmogen tillgodo.Befolkningens sedlighet är i allmänhet god, och grövre brottsmål förekomma sällan i dryckenskapslastens avtagande till följd av de nya brännvinsförfattningarna. Till och med brännvinets bruk förekommer nu sällan och allmogen synes till större delen belåten. Knappt någon av allmogen håller sig brännvin till dagligt bruk.Detta var Landshövdingens femårsberättelse från Hälsingland 1856.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik Paulsson och Peter Ö[email protected] 
1/18/201623 minutes, 52 seconds
Episode Artwork

Allt slit var förgäves för Olof som drevs bort från sina arrenden gång på gång

Svenska bönder som ägde sin egen jord var en stark grupp i det gamla Sverige. Men de jordbrukare som arrenderade någon annans mark hade en helt annan sits med mycket tuffare villkor. Ola Andersson föddes 1826 och var äldste son till dragonen Anders Rapp vid Skånska dragonregementet. Ola var en begåvad och ambitiös ung man som tog sig ur de fattiga förhållanden han växte upp under och kom att klättra så högt han kunde på samhällsstegen. Men gång på gång tog han stryk på grund av de tuffa och orättvisa arrendevillkor som gällde. Ola blev också militär likt sin far och bytte då namn till Olof Andreas Widtfeldt. Men ganska snart kom Olof att syssla med jordbruk efter att ha gått på lantbruksskola. Han var erkänt duktig och fick 28 år gammal sitt första arrendekontrakt. Det var på prästgården i Gullarp nära Eslöv där han efter några år friar till en av prästens döttrar. Torbjörn Malm som är släkt med Olof har följt det unga paret i arkivhandlingar och ser hur dom nappar på ett erbjudande från en av traktens stora landägare. - Det stället låg i närheten av slottet Trollenäs i Skåne, berättar Torbjörn Malm. Friherre Trolle ville öppna upp en ny utgård under Trollenäs, Asmundtorps ängar. Här fick Olof möjligheten att som förste arrendator bygga upp ett lantbruk. - Där fanns inga hus, varken boningshus eller uthus, berättar Torbjörn Malm som själv besökt området. I arrendekontraktet stod det att Olof skulle uppföra byggnader enligt de ritningar som Trolle tillhandahöll. Men eftersom arrendet var 110 hektar skulle boningshuset bli 20 meter långt och ladugårdarna 60 meter långa med murade gråstensväggar. Kontraktet som Olof fick var tufft. De första två åren behövde han inte betala något alls. Därefter skulle han betala mer och mer per tunnland för varje femårs period. Sen trappades summan upp från fyra, till fem, till sex, till tio och till tolv kronor per tunnland, berättar Torbjörn Malm. - För att göra det här måste han skaffa mycket folk så han lånade en hel del pengar. Och man kan säga att höjdpunkten i hans karriär var några år senare, år 1866, då Olof var med och startade Sparbanken i Eslöv. Olof ansågs vara en av ortens stormän och fick förtroendet att vara en av bankens huvudmän i 20 år, berättar Torbjörn Malm. Men från att ha gått ganska brant uppåt i karriären kom en vändpunkt. Olof upptäckte att kontraktet han hade tecknat var alldeles för tufft, och till slut blev det ohållbart för Olof och hans familj att bo kvar. Det blev konkursauktion efter 15 års slit på gården och hela familjen blev ställda på bar backe. Nu gällde det att hitta ett nytt ställe att arrendera. - Det fanns ett officersboställe i Åraslöv öster om Vinslöv som var ledigt och som Olof kunde arrendera under två år. Efter det skulle en ny auktion utlysas. Olof flyttar dit med hustru och de åtta barn som fötts på Asmundtorps gård. När det sen blev ny auktion 1875 förlorade Olof auktionen. - Det blev det andra arrendet han förlorade, berättar Torbjörn Malm. Men nu fanns ett annat officersboställe som tillhörde skånska husarregementet och låg i Hörja, nordväst om Hässleholm. Det arrendet hade varit utlyst ett tag men inte fått in några anbud. Olof läste igenom auktionskungörelsen som visade hur mycket åker och ängsmark som fanns tillgängligt. Utifrån dom uppgifterna räknade Olof ut att det borde gå att få lönsamhet på stället och lämnade ett anbud. Men Olof hade inte besökt Hörja och granskat markerna. - Anledningen till det var mitt i vintern och i och med att det låg snö på marken var det svårt att bedöma bördigheten, berättar Torbjörn Malm. Ganska snart upptäckte Olof att arrendet inte höll måttet. I hans beräkningar som var gjorda utifrån tidigare erfarenheter tyckte han sig se att de borde kunna bärga 150 lass hö. Men när han sen insåg att det inte skulle bli mer än 18 till 20 lass, vilket var alldeles för lite för att föda kreaturen, förstod Olof att han skulle gå i konkurs. - Men det här var inte nog, berättar Torbjörn Malm. Familjen drabbades av ytterligare en tragedi när hustrun Lovisa dog och lämnade Olof ensam med deras åtta barn. Sorgen över att ha förlorat sin livskamrat syns tydligt i de få ord som Olof omsorgsfullt skrivit på insidan av pärmen till hans Bibel. Min innerligt älskade Kära HustruLuisa Catharina född Berg Ingick genom enStilla död i den Ewiga rolighetenDen 11 mars 1877 Kl 9 på eftermiddagen43 år 7 månader och 8 dagar gammaldjupt sörjd Saknad af mig och 8 barn, Fader, Syskon och Wänner.Herren gaf och Herren togwälsignat Ware Herrens namn. Saliga äro de som i honom dö.Hörja Boställe 1877O A Widtfeldt             Olof såg dystert på framtidsutsikterna och vände sig till myndigheterna för att få arrendet nedsatt, berättar Torbjörn Malm. - Det första som hände var att landshövdingen genom Hushållningssällskapet i Kristianstad Län utsåg besiktningsmän som åkte till Hörja för att mäta upp stället och granska dess bördighet. Besiktningsmännen konstaterade att det inte var möjligt att driva gården lönsamt med så hög arrendekostnad, och ansåg att arrendet borde nedsättas till mindre än hälften. - Visserligen var arealerna någorlunda korrekt angivna, men ängsmarken var grovt överskattad eftersom det mesta var ljunghed. Nästa instans, landshövdingen Trolle-Wachtmeister i Kristianstad, höll med besiktningsmännen i Hushållningssällskapet. Och så gick ärendet vidare till Kammarkollegiet som också dom höll med.   Då sökanden på grund av vilseledande uppgifter som vid utarrenderingen lämnats om bostället, synes det finnas skäliga anspråk att bliva fri från arrendet. Kunglig Maj:t vill i enlighet med kammarkollegii hemställan härmed förslå Riksdagen att medgiva, att arrendet för bostället för återstående år av nu löpande arrendetid må utgöras med 600 kronor.Oscar II Här verkade det ju vara klart. Alla, från Hushållningssällskapet och landshövdingen till Kunglig Maj:t håller med om att arrendet var alldeles för tufft. Men det blev allt annat än enkelt för Olof. Kungen och regeringen skickade ärendet vidare till Riksdagen som i sin tur menade att detta skulle avgöras i domstol och så släppte de ärendet som en het potatis till Häradsrätten. Olov tvingades nu stämma motparten som var husarregementet och med det blev landshövdingen som tidigare hållit med Olof, hans motpart. I Häradsrätten vänder hela frågan. De hävdade då att Olof Widtfeldt borde ha efterlyst alla papper som fanns tillgängliga innan han skrev under. Dessutom tyckte de att Olof borde ha åkt till Hörja mitt i vintern och grävt i den frusna jorden för att se hur bördig marken var, berättar Torbjörn Malm. Till slut förlorade Olof även i Häradsrätten. - Men han var inte nöjd med detta utan överklagade till Hovrätten och förlorade även där. Då gick han vidare till Högsta Domstolen och förlorade igen. - Då fanns det ingen annan utväg än att begära sig själv i konkurs, berättar Torbjörn Malm. Det här blir Olofs andra konkurs och det är tredje gången han tvingas lämna ett arrendeställe. Men nu har Olof ingen ork kvar. Familjens tillhörigheter säljs på auktion och Olof han hamnar till slut i en djup depression. - Men när Olofs näst äldste son Helmer avslutar sitt kontrakt som artillerist övertalar han familjen att emigrera till Amerika. Hela familjen emigrerar och de hoppas på att komma till ett svenskt settlement i Nebraska. Men de kommer för sent. All jord är redan tingad. Olof och hans barn sökte sig vidare till ett annat området, ett irländskt settlement som hette O´Neill, och där slog de sig ned. - De närmaste åren lyckades Olof och hans äldste son bygga upp en vacker lantgård. De odlade upp bördig mark och kom att klara sig väl i det nya landet.   Olof kom aldrig hem till Sverige igen. Han dog 1911 vid 85 års ålder efter att ha ridit in till stan i vinterstorm. Olof var Torbjörn Malms farfars fars morbror och idag har Torbjörn kontakt med flera av Olofs ättlingar i USA.   Sveriges arrendatorer hade sämst villkor i hela Europa Olofs svåra tillvaro som arrendator berodde på att det, när han levde, egentligen inte fanns några lagar och regler som satte gränser för hur arrenden skulle se ut. Det berättar Mats Olsson som är professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet och som studerat arrenden bakåt i tiden. Han känner till Olofs historia, som han menar är osedvanlig olycklig. - Han hade otur eftersom han förlorade tre olika arrendekontrakt under 1800-talet. Det ser ut som att hans liv slås i spillror. Men förhållandena för arrendatorer var svåra vid den här tiden, för det fanns ingenting som reglerade deras rättigheter. Det enda som fanns var det som stod i kontraktet med jordägaren, resten var godtycke, kommenterar han. Möjligheten att arrendera, och bruka någon annans jord har funnits väldigt länge – däremot är begreppet arrendator ganska nytt. - Om man med arrende menar riktiga fungerande kontrakt mellan två likvärdiga parter så är det en ganska sen konstruktion som i praktiken uppstår först i slutet av 1800-talet. Innan dess, från 11-1200 talet redan, fanns det mer feodala arrenden då arrendatorn var underordnad jordägaren. Arrendatorerna kallades då landbor, och de kunde lyda under kronan eller adeln. - De som lydde under adeln kallades senare för frälsebönder och kom att leva under fruktansvärt otrygga förhållanden, säger Mats Olsson. - Det är först under 1700-talet som vi finner skrivna kontrakt, och de kan ha formuleringar som handlar om att landbon ska tillträda vid en viss tid, han skulle utföra dagsverken på adelsmannens huvudgård ”…när jag kallar”, och i övrigt visa ”…lydighet inför herrskapet.” Först från 1800-talets mitt började kontrakten reglera hur många dagsverken som arrendatorn skulle göra och hur länge kontraktet skulle gälla, men fortfarande var alltsammans bara en fråga om vad jordägaren och arrendatorn kom överens om. Det fanns ingen juridik, inga lagar, som stadgade hur förhållandet mellan de två parterna skulle vara. - Den lagliga regleringen låter vänta på sig till 1900-talet säger Mats Olsson. Det enda som fanns reglerat var det som kallas ”Laga Fardag” och det var den 15 mars året efter man blev uppsagd. Blev man uppsagd var det datumet då man måste ha flyttat. I det svenska samhället, som var reglerat i varje liten detalj, så var alltså det mest grundläggande av allt, alltså frågan om hur jorden skulle brukas, inte omfattat av andra regler än dem som handlade om själva äganderätten. Mats Olsson tror att det kan bero på att de svenska självägande bönderna var så starka. Sverige är ett särfall när det gäller arrendatorernas svaga ställning, menar han. - Alla länder i Europa som har haft godssystem och arrendatorer, utom Sverige, har haft en jordreform med rätt till friköp och omfördelning av jordägandet. -Att det var så tror jag beror på en paradox, säger Olsson. - Eftersom vi hade en relativt stor självägande bondeklass så var det deras intressen som stod i fokus och arrendatorernas intressen har glömts bort. Under 1800-talet var det tuffare att vara arrendator i Sverige än i andra europeiska länder. - Under 1900-talets gång kommer gradvis en reglering men den är hela tiden på jordägarnas villkor eftersom vi aldrig får rätt till friköp så som arrendatorerna fick i Tyskland, Danmark, Finland. - Det som förändrades till det bättre var att det blev svårare att arrendatorer under 1900-talet. Det har hänt i den svenska historien att arrendatorer försökt strida för att få äganderätt till den jord de brukade, precis som skedde i andra europeiska länder. Vid de tillfällena kan man se att det finns vissa jordägare som är extra illa sedda av arrendatorerna. Mats Olsson berättar om den så kallade frälsebonderörelsen på 1770-talet då man på vissa gods gick så långt att man vägrade att utföra dagsverken. På 1811-talet inträffade ett uppror, som egentligen startade som en protest mot utskrivningar till militären men som snart blev ett allmänt uppror mot adel och präster. Det sista stora upproret inträffade på 1860-talet och kallades ”Den Tullbergska rörelsen” då arrendatorerna krävde att få köpa loss jorden. Upproret misslyckades eftersom det ju inte fanns någon lag som stödde deras krav. Det var äganderätten till jorden som var reglerad i lag, och adeln hade särskilda privilegier i jordägandet som i så många andra fall. - Från och med 1700-talets början så definieras all jord som adeln äger som perfekt, privat äganderätt i deras hand, berättar Mats Olsson. I adelsprivilegierna så som de formulerades av kungen 1723 står det ”Vad han gör med sina gods bryr jag mig inte om.” Adelsmannen hade rätt att göra sitt gods så ”nyttigt” han kunde och i det ingick att han fick lov att avhysa arrendatorer och göra precis vad han vill med det. Om jordägaren och arendatorn var överens kunde arrendatorn sitta kvar på jorden länge, och kanske kunde nästa generation till och med ärva arrendet. Men under 1800-talet blir det allt fler jordägare som drar in sin mark för att driva den själv, i storjordbruk. - Under 1800-talets gång så avhystes ungefär hälften av arrendatorerna från de gårdar de drivit, säger Mats Olsson. När det inte blev några dagsverken gjorda behövde man ju ny arbetskraft. Därför infördes statarsystemet, som innebar att man anställde lönearbetare på gårdarna. Man skulle kunna tänka sig att det var de gamla frälsebönderna som blev statare på sina gamla marker, men så enkelt var det inte. - Jag har studerat detta och det är sällan som någon arrendator tar tjänst som statare på den jord han själv brukat. De försökte ofta flytta, det har nog något med stolthet att göra, gissar Olsson. -Däremot så ser man ofta deras söner och döttrar som statare. Det finns inga noggranna studier på hur arrendesystemen skilde sig i olika delar av landet. Men man vågar ändå säga, menar Mats Olsson, att på de ställen där adeln var stark var det tuffare att vara arrendator. Skåne, Halland, Sörmland, och Stockholmstrakten var exempel på sådana områden, och där bröts också arrendekontrakten i stor skala i mitten av 1800-talet. - I Brännkyrka socken till exempel avhyses varenda arrendator under den här perioden, och det finns inte en enda småbonde kvar - all jord läggs under stordrift, säger Mats Olsson.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare: David Rasmusson och Peter Öberg [email protected]
1/11/201624 minutes, 26 seconds
Episode Artwork

Krigets härjningar drev gränsborna Olof och Anna på flykt

Under 1600-1700 talen utkämpades många strider vid de svenska gränserna. Ärkefienderna var Danmark och Ryssland. Krigen var brutala, människor och boskap slaktades, gårdar brändes och många flydde. Olof flydde kriget – och överlevdeDen här säsongen har Släktband uppbrott som tema. Det har handlat om människor som till exempel brutit upp från sina hem, sitt äktenskap eller invanda mönster.Flera av dom exempel vi haft uppe har handlat om människor som brutit upp av fri vilja, men i dagens program ska vi berätta om några familjer som drevs på flykt från sina hem och gårdar för att kriget kom.Under 1600- och 1700-talen utkämpades många strider på svensk mark. I öster mot Ryssland och i den södra landsändan och den västra mot ärkefienden Danmark.I det här programmet berättar vi om två familjer som drabbades, en av ryssen och en av dansken. Och vi börjar i Värmland där general Gyllenlöve i slutet av 1600-talet brände ner och slog sönder allt som kom i hans väg. Som i Sillbodal där hans trupper gick in för att förstöra så mycket som möjligt. Inte bara gårdarna och deras livsviktiga ugnar utan också sädesförråd, kläder och kreatur.Bergerud: Järnen af ugnarne nerertagneBoda: förlorat 3 hästar, 2oxar och 2 stutar. Ugnarne nederslagneBön: Ugnarne nederslagneGunnerud: all boskap rövad. Ugnarne nederslagne Hångstad: Husen ruinerade och ugnarne nederslagne, Högsäter: Förlorat 3 hästar, all annan boskap, kläder och mat, Klevan: Förlorat 1 häst. Ugnarne nederslagne Olerud: Förlorat 2 hästar och kläder Sundshagen: Ugnarne nederslagne Vikene: Förlorat en häst och en not. Det här är ett protokoll från Häradsrätten i Nordmark som berättar om plundringen av Sillbodals socken 1676. Att ta ner ugnarna, som det berättas om, är sannolikt ett sätt att se till att ingen i den trakten kan få tag i det livsnödvändiga brödet. På det sättet skulle Gyldenlöwes trupper se till att den svenska armén inte skulle kunna ta sig till Norges huvudstad. Det var ju annars Bohuslän danskarna ville ta tillbaka, Värmland var bara en bricka i spelet, där man brände gårdar, dödade människor och kreatur och där de som hade turen att överleva drevs på flykten.De danska trupperna kom till Värmland i två omgångar, 1676 och så en gång till i en överraskningsmanöver tre år senare.Den gången gick hären över Östmark, och där bodde bland andra familjen Oinonen.- De blev ihjälslagna, och hemmanet blev nedbränt, berättar släktforskaren Gunn Höij.Det är hennes man som stammar från familjen Oinonen, en familj som kom till Sverige från Finland ungefär år 1600. De var kunniga i svedjebruk och lockades till Sverige av kronan. Det var Per Pålsson, den äldste i familjen, som kom först. Till att börja med slog han sig ner i Hälsingland.– Han var den förste som kom från Finland, då flyttade han till Ockelbo. När hans hustru dog så flyttade han till Östmark i Värmland när han träffade en ny kvinna som lockade honom dit, berättar Gunn Höij.Familjen hamnade precis på gränsen till Norge på en plats i Värmland som heter Mulltjärn. Per Pålssons barn från första äktenskapet var redan vuxna, en av dem, Per, hade redan själv fru och en son. De följde nu med till Värmland.Familjen försörjde sig på att bruka jorden där de slagit sig ner. Men när sonsonen till Per Pålsson Oinonen hade hunnit upp i tonåren skulle allt slås sönder.  Det var då Gyldenlöwes trupper kom till Värmland för andra gången. Kenneth Larsson är historiker vid Karlstads universitet och han menar att det andra anfallet var mycket mer förödande för värmlänningarna än det första.– Första gången verkar de ha haft en viss beredskap, medan det kommer helt överraskande andra gången. Därför slog det mycket hårdare, säger han. Överraskningen fungerade. General Gyldenlöwe själv beskrev förödelsen så här:I en straekning langs grendsen af 14-15 mils laengde och 5- 6 mild bredde findes ikke 20 huse tillrest. Möjligen skryter han en smula, generalen, men han hävdar alltså att bara enstaka hus, kanske 20 stycken, fanns kvar längs den värmländska gränsen till Norge efter härjningarna. Både människor och djur hade dödats, gårdar hade bränts ner, och många värmlänningar hade drivits på flykt. Kenneth Larsson tvekar inte att kalla krigföringen den brända jordens taktik.- Det är helt klart så. Det gällde att få bort alla tänkbara försörjningsmöjligheter både för befolkningen och för den svenska armén. - Jag har inga siffror men vet att många flydde, andra blev tillfångatagna och transporterade som gisslan till Norge. Jag har ett exempel på en bonde som återkommer till tinget hösten efter kriget, och han beskrivs som ”alldeles utfattig och utan förmåga att försörja sig”. Han och hans son har suttit i fångenskap i 7 månader och en fjärdedels månad. Man gjorde så för att se till att det inte skulle gå att skapa några uppbåd, alltså folk som kunde försvara sig.En av de många som flydde från kriget i Värmland var sonsonen i familjen Oinonen, den nu femtonårige Olof. Han lyckades ta sig över gränsen till Norge, och där höll han sig undan i fem hela år. När han kom hem var han en vuxen man och gick till tinget för att få tillbaka sin fars och farfars gård.- Han hade alltså hållit sig gömd i Norge efter faderns död och krävde nu arv till Mulltjärn, berättar Gunn Höij.  Hur det gick till när Olof kom undan, det vet inte Gunn, men gissar att han helt enkelt hade tur och inte var på plats när trupperna kom.– Gränsbor brukar inte gilla krig eftersom det oftast är de som råkar mest illa ut, så Olof fick säkert hjälp av folk han kände sedan tidigare, kommenterar Kenneth  Larsson. Vid den här tiden var idén om nationalitet mest en sak för adeln och kungahus. För vanligt folk spelade de ingen roll om det var svenska eller danska trupper som härjade. - Man var först och främst sockenbo, därefter häradsbo och möjligen kände man nåt för länet och landskapet.Det mest absurda med Gyldenlöwes andra anfall på Värmland, det som bland andra drabbade familjen Oinonen och som var så förödande för vanligt folk, det var att det kom så sent att det inte spelade någon som helst roll för krigsutgången.– Kriget är förlorat för danskt vidkommande, så möjligen är anfallet i Värmland ett sätt att ge sin fiende en sista knäpp på näsan, tror Kenneth Larsson. Han har undersökt vad som hände med gårdarna i Västra Värmland efter Gyldenlöwefejden. Han har framför allt tittat i mantalsboken som ju för bok över människors möjlighet att betala skatt. Som exempel tar han fram Silleruds socken, som faktiskt ligger ganska långt österut och alltså inte alls ligger direkt vid norska gränsen- Där kan man tydligt se hur antalet fattiga, ”vanförde” och även soldater som har behov av hjälp, ökar under de här åren. Antalet fattiga ökar med fyra gånger under 1674-79.- Jag hittade en anteckning i Häradsrätten 7-8 månader efter härjningarna. Det handlar om en far och son som tagit sig tillbaka efter att ha suttit i fångenskap. Under tiden har deras gård legat ”Öde och osått”. De beskrivs som ”Alldeles utfattige och saknar förmåga att försörja sig själva.– Domboken är full med såna här exempel på människor som har mist stora värden, allt ifrån att gården är bränd till att man mist boskap eller skörd.Trots att Olof Oinonen alltså höll sig undan i Norge under flera år, så får man nog ändå utgå från att de flesta värmlänningar som flydde undan Gyldenlöwes trupper tog vägen österut. Det vet man därför att de kom tillbaka efter kriget och krävde att få bosätta sig på sina gamla ställen igen.När ryssarna kom flydde ålänningarna hals över huvud Händelserna i Värmland utspelade sig 1679. Om vi förflyttar oss 35 år fram i tiden, till 1714, och till Åland, som då tillhörde Sverige, bodde där vid den här tiden en 12 årig flicka som hette Anna Stephansdotter. Hon kom att hamna i den stora flykten sensommaren 1714 när i stort sett alla ålänningar som kunde flydde hals över huvud i små båtar mot Sverige. Ryssen hade kommit och ockuperade Åland.En del av flyktingarna hamnade på Lindingö och Anna var en av dom. När sen ryssarna gav sig av 1721 återvände många till sina hem och gårdar av vilka många blivit plundrade och förstörda.Men Anna Stephansdotter blev kvar på Lidingö och i dag många år senare bor hennes släkting Jan Malmstedt där. Han forskar i både öns och familjens historia och har bland annat skrivit boken "Lidingöhistorier".- Man vet ganska lite om henne, men man vet att hon var född på Åland 1702. De flesta av de åländska flyktingarna som kom hit till Lidingö var från socknen Finström och byn Grävström och andra kom från Bamböle. Så en god gissning är att det var därifrån hon kom. Hon bör ha varit 12-13 år när hon kom hit som sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn, säger Jan Malmstedt.Det var under det stora nordiska kriget som Ryssland angrep östra Sverige, det som i dag är Finland, och bit för bit tog sig längre västerut tills de 1714 angrep Åland. Ockupationen varade i sju år, men det var under de första åren som allra flest ålänningar lämnade gårdar och hem och flydde därifrån. På den tiden bodde det omkring 250 personer på Lidingö, fördelade på ungefär 25 gårdar. En stor skillnad mot dagens över 40 000 Lidingöbor! Det hundratalet åländska flyktingar märktes alltså tydligt och bidrog till en markant befolkningsökning. Flyktingarna fördelades på de olika gårdarna och fick förmodligen hjälpa till med arbetet och livet på dem.- Jag skulle tro att de var ungefär samma sorts människor som de som bodde här, samma typ av fiskare och småbönder. Det är nog fel att säga att det var en lätt sak att inplacera dem här, men när man tittar på var de hamnade på just Lidingö, så ser man att de placerades ut på öns alla gårdar. Stora gårdar hade fler ålänningar och mindre gårdar hade färre. Man kan ju beräkna att det måste ha varit minst ett hundratal ålänningar som inkvarterades där. Men det var ju människor som kunde det här med fiske och jordbruk, så jag skulle tro att man ganska lätt klarade av att ge dem någonting att syssla med, säger han.Kanhända kände några av ålänningarna och lidingöborna varandra, eftersom ålänningarna brukade segla till Stockholm för att göra affärer och sälja varor som ved, fisk och fågel.Väl på andra sidan Ålands hav kunde de åländska flyktingarna andas ut efter en många gånger farofylld och snabb flykt. De som däremot inte lyckades komma undan den ryska framfarten kunde få möta riktigt otäcka öden, berättar Jan Malmstedt. Det var inte ens självklart att överleva själva flykten över havet. I kyrkböckerna står det att läsa om begravningar av flyktinglik, personer som omkommit under flykten. Vintertid hände det att folk förfrös både händer och fötter. Andra lyckades aldrig ta sig västerut från Åland utan tillfångatogs av ryssarna och fördes österut, antingen till Ryssland eller ända bort till mellanöstern för att bli slavar.”Men i Olofsmässotiden då ingen wiste deraf förrän Fienden war infallen i landet, blef nu så hastigt flyckt, att de som hade fartyg med plats kunde få något med sig undan fienden, men den som icke hade fartyg blef en del af fienden öfwerfallen och på ett grufweligit sätt hanterade en del af dem kom omsider undan med blåtta lifwet till en fremmande ort”Så skildras de svårigheter och vedermödor, som bristen på lämpliga båtar orsakade ålänningarna, i en åländsk skrivelse. - Det vet man ju att det var en flykt hals över huvud, mer eller mindre, säger Jan Malmstedt. Det är oerhört dramatiskt att tänka sig in i det.Och då är det ju inte så konstigt att väldigt få ålänningar, om några, vågade stanna kvar på sina öar under de ryska ockupationsåren. Möjligen stannade någon ålänning kvar och lyckades hålla sig undan ryssarna, men i stort sett tömdes Åland.– Det är så som man beskriver det, säger Jan Malmstedt.Slutligen, sju år efter att Rysslands ockupation av Åland inleddes, slöts fred i Nystad år 1721. Det innebar att många ålänningar nu äntligen kunde återvända till sina hem. Men Anna Stephansdotter stannade alltså kvar på Lidingö även efter att freden slutits. Där gifte hon sig med lidingöbon och torparen Erik Olof. Det fanns givetvis även andra ålänningar som stannade kvar på den svenska sidan av Ålands hav, bland annat några präster som kom att betyda mycket för de åländska flyktingarna genom organiserandet av ett slags flyktingmottagning och flyktingsjukhus.- En av prästerna, Hedén, var boende på gården Ekholm. Där upptäcker man väldigt många både födda och döda, exceptionellt många för att vara en så liten gård. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att han hade ett flyktingläger och tog hand om sjuka flyktingar och då kan man kalla det flyktingsjukhus i någon mån, fortsätter Jan Malmstedt.Det åländska flyktingbarnet, Jan Malmstedts anmoder Anna Stephansdotter, levde alltså med sin Erik Olof på Lidingö. Tillsammans fick de flera barn, men endast ett av dem, sonen Olof Erik, överlevde barndomen. Han fick en dotter som fick heta Anna Greta, som i sin tur gifte sig med en viss Petter Malmstedt. Och så kommer det sig alltså att lidingöbon Jan Malmstedt har åländskt blod i sina ådror.- Det är faktiskt Anna det börjar med, hon är den första jag vet någonting om i min släkt och som går att hitta. Det är en säregen känsla.Programmet är gjort av:Elisabeth Renström och Anna-Lotta Hirvonen NyströmUppläsare: Lars Carlsson, Jon Agerskov och Lisa [email protected]   
1/4/201624 minutes, 43 seconds
Episode Artwork

Andreas, Nils Anton och Egon - tre generationer med uppbrott som strategi

Kerstin Andersson har i sin familjs anor många berättelser om uppbrott. Hon ser i sin forskning hur en generations hantering av svåra situationer kan påverka kommande släktled. Kerstin Andersson bor i en gammal släktgård i Sörbyn utanför Boden. På väggarna i vardagsrummet hänger fotografier på släktled långt bak i tiden.- Här högst upp har jag min morfars anfäder. Längst till vänster ser vi  Andreas och Kajsa Brita, berättar Kerstin Andersson och pekar på fotografiet med en tjock guldram.Andreas och Kajsa Britta föddes i början av 1800-talet. Anderas 1817 och Kajsa Britta 1821. De var ett ungt par med ambitioner att bryta ny mark och skapa ett någorlunda bra liv för sig och sina barn. Men så blev det inte. De var med om den ena tragedin efter den andra och tvingades att bryta upp gång på gång för att söka lyckan på nya platser.Kerstin Andersson har i sin släktforskning försökt förstå hur en generations val och hantering av svåra händelser kan påverka kommande generationer. Hon har lagt ett sports relationspussel över tre generationer och tycker sig se att Andreas och Kajsa Brittas sätt att hantera förluster och svåra situationer påverkat kommande generationer.Den teori som Kerstin använder sig av kommer ursprungligen från USA och kallas för Bowens teori. I den här psykologiska modellen som Kerstin arbetar efter drar man släktforskningen till en ytterligare dimensioner där man ritar en sorts familjekarta eller genogram med fakta om minst tre generationer. Där kan man sen utläsa hur varje individ hanterar yttre tryck, förluster, sjukdomar, konflikter och annat. Det blir ett nätverk av personer som hänger samman och påverkar varandra. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund Uppläsare Tommy [email protected] 
12/28/201524 minutes, 24 seconds
Episode Artwork

Hela Karins familj dog i pesten

Sabina Santessons anmoder Karin stod ensam när pesten dödat hennes familj 1711. Folk dog som flugor och struntade i överhetens krav. De grävde till och med upp sina döda i de särskilda kyrkogårdarna. Den första januari  voro så många begravne men då dödde folket allra mest. Gud den allra högste, trösta oss som igenleva och förläna oss en salig stund för Jesu Kristi skull allena.- Den här texten finns i kyrkboken i Backaryd, det är prästen där som har skrivit detta. Just när han skriver det här brevet är hans fru bortrest och när hon kom hem i slutet av pestepidemin så dog hon alla parets barn. Sabina Santesson bor i Hörby, men har sina rötter i Hoby socken i Blekinge, den socken som idag heter Bräkne Hoby. Hösten 1710 slog pesten till här som på så många andra platser i landet.  När epidemin var över hade över hälften av befolkningen i Hoby dött. Familjer hade splittrats, sociala mönster hade rivits upp, gårdar hade fått nya ägare, och vanliga människor hade satt sig upp mot både präster och kronan.Sabinas Santessons egen släkt drabbades av pesten, precis som så gott som varje hushåll under den här vintern 1710-1711, och hon har forskat i vad som hände i Hoby under de här åren. Inte minst har hon följt sin egen anmoder, Karin Bosdotter, vars tillvaro bröts itu när hon förlorade hela sin familj i sjukdomen. Karin föddes 1687 i Biskopsmåla, en liten by nära kusten, som bestod av bara två gårdar.  Hon var dotter till Bo, och hade ett syskon, en halvbror. Karin var mycket ung när hon gifte sig till en bra gård i en by en bit norrut .- Hon var bara femton år när hon gifte sig med Per Gunnarsson från byn Lillagärde. Per var mycket äldre, närmare 35 år gammal, och han var sannolikt ett bra gifte eftersom han satt på en bra gård.- Karin hade ju arv att vänta efter sin far, och Per var äldste son i sin familj och skulle överta gården.Karin och Per gifte sig 1703 och efter något år fick de sitt första barn, en liten dotter. Den flickan dog redan som spädbarn, men paret fick ytterligare två barn under de sju år de levde tillsammans. 1710 sitter alltså den nu 23–åriga Karin som bondmora på en bra gård, och hon väntar sitt tredje barn.Det är då pesten kommer till Blekinge. Efter den kommer ingenting att vara som förut.Hur än Karin och Per försökte ställa på sin egen gård, i sin egen värld, så blev de givetvis påverkade av det som hände i länet och landet - och just de här åren var det mycket som hände.Detta var en svår tid i Sverige. Den svenske kungen Karl XII, befann sig utomlands med sina trupper.  Året innan hade den svenska armén lidit sitt stora nederlag vid Poltava. Efter det hade Stormakten Sverige blivit satt under hård press. Den finska landshalvan plundrades av ryska trupper och Sverige förlorade kontrollen över sina östersjöbesittningar. Dessutom passade ärkefienden Danmark på att försöka ta tillbaka de södra delarna av landet. Danskarna hade fått ge sig vid slaget i Helsingborg i februari 1710, men de hade trängt långt in i landet, ända till Karlshamn i Blekinge och man visste ju aldrig när de skulle kunna göra ett nytt försök. Så från att ha krigat i andra länder befann sig plötsligt stormakten Sverige i ett läge där man måste försvara den egna jorden.I det här läget blev det av avgörande vikt att örlogsstaden Karlskrona kunde försvaras. Men den svenska statsmakten var nog inte riktigt säker på hur trogna undersåtar man faktiskt hade i Blekinge. Så i juni månad det här året, 1710,  avkrävdes alla män i länet som var över 15 år, en trohetsed gentemot konungen att som det hette ” Vara Konung Carl den 12te trogen att emotstå fienden.”Åtta kompanier soldater blev nu placerade i Blekinge, beredda att sättas in i strider om danskarna eller ryssarna skulle anfalla. Men de skulle sannolikt också hålla koll på de vanliga, som man tyckte opålitliga blekingarna. Och det var de vanliga bönderna som tvingades att ta hand om alla dessa mannar. De skulle ge dem husrum och fem mål mat om dagen.På våren samma år, hade pesten kommit till huvudstaden Stockholm. Alla som hade råd och möjlighet gav sig av därifrån.Myndigheterna gjorde vad de kunde för att stoppa spridningen av farsoten, men pesten, som redan härjade på andra sidan Östersjön, spreds efter den svenska armens nederlag både med skepp och på land.- När soldater och civilpersoner började fly från Baltikum och över till Sverige så tog de pesten med sig, förklarar Sabina. Och när soldaterna tar sig hem till sina hemorter spreds den vidare. Till Blekinge kom pesten på hösten. Karlskrona får sina första fall i oktober, resten av Blekinge drabbas på riktigt under december 1710. Därefter fortsätter den under vintern och våren, klingar av på sommaren 1711och tar slut under hösten. - Man kan säga att den pågick under ett år, från höst till höst, och när det var över hade 60% av alla som bodde i länet dött.Myndigheterna försökte förhindra att pesten spreds, men hade stora svårigheter med att få folk att lyda de nya reglerna, som ofta krockade med vad som ansågs rätt och rimligt.- Man fick inte resa , det var till exempel förbjudet för blekingar att resa till Skåne, men man gjorde en massa undantag för till exempel militärer och högreståndspersoner.  Det fick egentligen inte skulle hållas några ordentliga begravningar, när folk dog skulle de bara grävas ner utan präst och ceremonier. Man fick inte ha några gravöl eller andra sammankomster men inte heller de reglerna åtlyddes. Speciella pestkyrkogårdar anlades men folk ville inte lägga sina anhöriga där.- Det var oftast bara de riktigt fattiga eller de främmande soldaterna som begravdes där, berättar Sabina Santesson.  En av länets präster, Prosten Orstadius skriver om detta i ett brev till Biskopen:Här dö några fattiga, dels av hunger, dels av smitta, och de frukta mera att begravas i backen än för pest eller döden. Ingen hava de än fått ut, utan de behålla sina döda hemma när de inte får komma till kyrkogården…Smittan, tror jag, skulle genom Guds nåd snart upphöra, om bara folket skickade sig efter tiden och höll sig från varandra. Men de är dels mycket envetna och ställer sig som om allt vore hälsosamt, Gud hjälpe! Carlshamn den 22 februari 1711Sabina Santesson tycker att det verkar som att människorna i Blekinge inte gjorde så mycket för att försöka skydda sig mot pesten.- De råd som myndigheterna gav handlade om att man inte skulle träffa andra, och att man skulle röka enris och svavel. Det fanns också råd om att det var nyttigt att röka tobak och att dricka sprit. - Med tanke på hur folk levde här vid andra tiden då ingen pestepidemi härjade så kan jag gott tänka mig att man tog till sig det rådet – tobak och sprit, kommenterar Sabina.I Stockholm hade de som kunnat, flyttat från staden. Hovet satt på Väsby kungsgård i Sala, och riksrådet flyttade till Arboga. Men Blekingeborna verkade bo kvar. - Bönderna stannade kvar på sina gårdar, de verkade mer upprörda över bristen på hederliga begravningar.I Asarum dog den gamle prosten i pesten, och hans tidigare hjälppräst fick ta över hans tjänst. Han skrev till biskopen om sina problem:Salig prosten försökte på alla sätt övertala allmogen att begrava sina döda i närmsta backe, men här är ett halsstarrigt folk och de vill inte lyda tillsägelser…Bönderna vill att prästen ska tjäna dem men deras egna skyldigheter mot dödsboet visa en del alls inget av.Asarum den 29 juni 1711- Bönderna hade ju sin egen ära, och i den ingick man skulle stå vid sin familj och ta hand om sitt. Man såg inte på sig själv på samma sätt som vi gör idag, det var inte alls lika individualiserat, utan man såg sig själv som en del av sin socken, sin plats, berättar Sabina Santesson, och fortsätter: - Man hade vissa rättigheter, och man ansåg att bara för att det råkade gå en pest så ska inte myndigheterna komma och bestämma vad de skulle göra med sina döda. I Karlshamn gick det så långt att folk gjorde upplopp. - Folk grävde upp sina döda som lagts på pestkyrkogården och krävde att de skulle begravas på den vanliga kyrkogården, för det var inte hedersamt att begravas hur som helst i backen.Det var inte bara bestämmelserna om de snabba och förenklade begravningarna som folk bröt emot. I februari 1711 skrev landshövdingen i Blekinge i sin rapport till kungen om hur svårt det var att få folk att lyda: Friska och sjuka löpa om varandra, dricka gravöl inne hos de döda, ja, de taga också av de Schommerska soldaterna med sig i de inficerade husen,  där de sig fylla och frossa, så länge livet dem sitter, så att varken officerare, landsbetjänter eller landshövdingen själva kan dem styra. 25 februari 1711I november kom pesten till Hoby där Karin Bosdotter och hennes unga familj bodde. Den första som dog i socknen  var en 12-årig flicka, och därefter en inkvarterad soldat. Pesten skilde sig från de flesta andra epidemier genom att den inte i första hand slog till mot spädbarn och gamla. Det var istället de unga starka och arbetsföra som råkade värst ut. Så var det också i byn där Karin bodde.Den första som drabbades var en granne till Karin, och när sjukdomen kommer till hennes gård dör snart hennes man och deras två barn. Karin är gravid, och Sabina tror att hon kanske tar sin tillflykt till sin bror. Syskonen har ärvt sin fars gård, eftersom också fadern dött i sjukdomen. Några veckor senare har också brodern och alla hans barn dött, kvar finns hans fru, Karins svägerska. Så av två hela familjer finns nu två kvinnor kvar, den ena med ett barn i magen. Det blir en pojke, som får lev, och som får namnet Per efter sin far.- Efter pesten ser man att det sker otroligt mycket bröllop, och om man tittar närmare på dem så ser man hur till exempel änkor gifter sig med drängar, och bönder med tjänstefolk. Det är tydligt att man gifter sig för gårdarnas skull.- En del giftermål är väldigt konstiga, med dagens mått mätt, säger Sabina och berättar om en kvinna i 70-årsåldern som gifter sig med en ung man, och som skriver ett särskilt testamente där han får gården, eftersom alla hennes egna barn har dött.Också Karin Bosdotter gifte om sig året efter pesten, och hennes nya man, var precis som Karin den ende som hade överlevt pesten i sin familj. Svägerskan tog över gården i Biskopsmåla och Karin flyttade till sin nye man i en grannby.- Den nya mannen hette också Per, och med honom fick Karin en son till som fick heta Bo, efter sin morfar.Paret lever därefter lugnt och länge på gården, de har det ganska bra ställt, och livet verkar återgå till någon slags normal tillvaro – trots att allting hade ändrat sig.- Överlag så får man intrycket av att socknen har vacklat under pesten, men sedan är det som att de ruskar på sig och återgår till arbetet. De förtröstar på livet och jorden och livet efter detta, slutar Sabina Santesson.Sabina Santesson har en välmatad hemsida om pestepidemin 1710-11. Länk finns nedan.Programmet är gjort av Elisabeth RenströmUppläsare Patrik [email protected]  
12/21/201524 minutes, 6 seconds
Episode Artwork

Saimi och såren efter det finska inbördeskriget 1918

Under drygt tre månader stred grannar, släkt och tidigare vänner på olika sidor i det blodiga inbördeskriget. Först nu har tiden blivit mogen för att räkna dödsoffren. Sveriges gränser har inte alltid sett ut som de gör idag. På vår östra sida fanns från 1200-talet och fram till för dryga 200 år sedan den östra rikshalvan, det vill säga Finland.Vi har med andra ord en lång gemensam historia. Och i dagens program ska vi ta oss över till Finland för att höra berättelsen om en kvinna som bröt mot många av sin tids normer. Hon valde att som en av få kvinnor delta i det korta men oerhört blodiga och förödande finska inbördeskriget. Kriget började i januari och pågick mindre än fyra månader i början av 1918 och splittrade landet.På ena sidan stod de röda som fick ett visst stöd från Ryssland och på den andra sidan de vita som bland annat fick sitt stöd från Tyskland. I maj samma år stod den vita sidan slutligen som segrare. Men med totalt cirka 37 000 dödade var det givetvis många oavsett färg som var förlorare - alla finländare berördes av kriget antingen direkt eller indirekt, genom dödade släktingar, vänner och familjemedlemmar.Byxgardisten Saimi Forss I sydvästra Finland ligger det före detta brukssamhället Billnäs. Vid tiden för förra sekelskiftet bodde där över 600 personer, varav Saimi Forss var en. Kring bruket hade det bildats ett eget litet samhälle där bruksarbetarfamiljerna levde och arbetade. I det samhället växte Saimi upp och upplevde som ung kvinna de turbulenta åren i Finland under 1900-talets början. Som arbetare sympatiserade hon med den röda sidan i inbördeskriget. Men olikt de flesta andra kvinnor på den tiden valde hon att aktivt ta ställning och anslöt till det röda gardet, den socialistiska röda kamporganisationen som stred mot de vita skyddskåristerna. Hennes uppgift där var att jobba som kokerska.Hon var en kvinna som var mycket stark och hade starka opinioner. Hon var jättesnäll och hon kände alla, alla kände henne. Och hon tog alltid hand om alla. Kirsi Lindroos, Saimis barnbarn. Kirsi Lindroos bor i Billnäs, samma plats som hennes farmor växte upp på. Hon var själv bara sju år när farmor Saimi dog, men har ändå klara minnen av kvinnan som under hela sitt liv bröt mot normer och gick emot det förväntade.På ett fotografi från våren 1918 poserar Saimi som rödgardist. Hon var 20 år gammal och hade blivit rödgardist, alltså anslutit till de rödas stridande styrkor.På bilden är Saimi klädd i lång kjol och kappa och på hennes arm syns den röda bindeln som tydligt signalerar att hon är rödgardist.- Hon var ju hemskt modig. Hon var ju bara 20 år när hon var med i röda gardet och där fanns inte många kvinnor, och hon var en av dem. Och jag måste säga att en tjugoårig kvinna på den tiden var ganska sällsynt att se i en sådan aktivitet. Hon ville påverka framtiden, hon vill kämpa för arbetarnas rättigheter och hon var mycket stark med sina principer, fortsätter Kirsi.År 1918 började med inbördeskriget som delade Finland i röda och vita. De flesta röda var arbetare och socialdemokrater, de flesta vita tillhörde överheten och städernas medelklass.Som arbetare var det nog alltså rätt självklart för Saimi, hennes familj och bekanta på bruket, att ställa sig på den röda sidan. Men att hon, som ung kvinna för snart hundra år sedan, skulle gå med i det röda gardet, som alltså var de röda beväpnade trupperna, var inte alls lika självklart.1918 fanns det i Billnäs över 200 rödgardister och verksamma i den lokala röda rörelsen. Av dem var bara fyra stycken kvinnor. Vad det var som fick just Saimi att ta steget och bryta mot det normala och vanliga mönstret är svårt att veta, men Kirsi minns en farmor som under hela livet gick emot det förväntade och ständigt bröt mot normer. Det var således hon som tog initiativ till skilsmässan från sin förste make, Ohlin, som hon fick sina tre barn med, av vilka Kirsis pappa var yngst.  - Det var också modigt gjort att hon ville ha skilsmässa från sin man som inte tog hand om sin familj. Och det var inte lätt på den tiden för en kvinna att göra en sådan sak med tre barn. Efter skilsmässan valde Saimi att byta bort ex-makens efternamn och tog i stället tillbaka sitt flicknamn. Även det en aktiv och stark handling som tyder på självständighet och mod, menar barnbarnet Kirsi Lindroos. - Det berättar också något om hennes egen vilja och att hon ville sköta sina egna saker.Ekonomin var knapp och för att klara sig sålde Saimi under någon tid alkohol i sin kaféverksamhet. Alkoholförsäljningen var inte tillåten och ledde faktiskt till att Saimi hamnade i fängelse för en tid. Under tiden togs hennes barn omhand, och den som ställde upp och skötte barnen under tiden var ex-makens syster.- Hon hade alltså så bra kontakt och vänskap med förra mannens syster, att denna kom och hjälpte henne, berättar Kirsi. Med hemma i köket hos Kirsi i Billnäs finns också Matias Kaihovirta. Han är Kirsi Lindroos svärson, men också historiker vid Åbo akademi och författare till en avhandling om folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs i början av förra seklet.Matias berättar att följderna för de kvinnor - precis som för männen - som varit aktiva som rödgardister kunde bli riktigt allvarliga både under och efter kriget.   Saimi var ju kokerska i röda gardet, vilket i sig var en ganska typiskt kvinnlig uppgift, att en kvinna blir kokerska eller sjuksköterska och har de här mer moderliga uppgifterna. Men det, att hon gick med i röda gardet blev åtminstone efter inbördeskriget en plump i protokollet, kan man säga. Det var också en sak som det inte pratades så mycket om därför att det var lite skamligt. Men Saimi fick ju inga konsekvenser jämför med vad kvinnor kanske kunde få vid den här tiden.Matias Kaihovirta.Han berättar om romanen Varghyndan från 2005, skriven av den finska författaren Leena Lander. Trots att boken är en roman ger den en bild av förhållandena under inbördeskriget och hur det kunde gå för kvinnor som stred i kriget. - De här kvinnorna som tog till vapen, det gick väldigt illa för dem och de blev bestraffade. Det ansågs som lite konstigt att de bröt mot den tidens könsnormer, att man tog till vapen som egentligen var något som bara männen skulle göra. Man kallade dem på vitt håll för byxgardister för att de hade byxor på sig. En kvinna skulle ju ha kjolar och klänningar på sig. I Matias avhandling finns en kopia av den svartvita bilden på Saimi Forss, den där hon tillsammans med en annan kvinna poserar med en röd bindel om armen för att visa att hon var rödgardist. Bilden är väldigt kontroversiell i hans ögon. - Att hon poserar med sitt röda band i en fotostudio och vill berätta att det här är något hon gör som kvinna, går med i röda gardet. Väl medveten om att det är lite provokativt att bryta mot tidens normer och föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt.- Och att hon står tillsammans med en annan kvinna, att det är två systrar kan man säga. De är ju förstås inte riktiga systrar, men ändå så här att ”vi två kvinnor står tillsammans här och nu”, säger han. Krigsmånaderna och tiden efter inbördeskriget var svåra. Finlands folk delades i två grupper, de röda mot de vita, och båda sidor gjorde sig skyldiga till ohyggliga lidanden hos motståndarna. Saimis egen bror var en av alla tusentals röda som dog i de vitas fångläger. Men kriget övertygade också Saimi om möjligheterna att förändra strukturer. - Jag tror att hon fick en erfarenhet av att man kan påverka sin, och hela brukets och samhällets, framtid. Hon hade lärt sig ganska mycket om hårda tider och kunde vara lycklig när det kom bättre tider - men det hade varit mycket allvarliga och svåra tider, säger Saimis barnbarn Kirsi. Men trots de upplevda orättvisorna och de många döda var hemskheterna ändå inget som det pratades om särskilt vitt och brett. I stället blev inbördeskriget en känslig fråga, svår att prata om utan att uppröra och riva upp sår.Att hålla tyst blev ett typiskt beteende i den tidens Finland, där livet bara skulle gå vidare efter kriget.Kirsi Lindroos egen far berättade knappt något alls om kriget för sina barn, berättar hon. Det berodde förmodligen på att hans mamma, Saimi, själv inte delade sina krigserfarenheter med honom eller de andra barnen. - Efter inbördeskriget så talade man inte ur förlorarnas perspektiv om saken, och det enda sättet som man kunde hantera det på var att inte tala alls. Kanske i förtroget sällskap, med släktingar och vänner, kunde man minnas vad som hade hänt och det som man upplevde som orättvist, säger Matias Kaihovirta.Tiden mogen för att registrera de krigsdödaDet finska inbördeskriget satte djupa spår hos befolkningen och det är egentligen först nu, nästan hundra år efter kriget, som tiden blivit mogen att upprätta register över de som dog på de båda sidorna.Lars Westerlund är docent i rätts- och förvaltningshistoria och fick ett regeringsuppdrag som gick ut på att göra en databas över de som stupade.Släktband träffar Lars Westerlund på Riksarkivet i Helsingfors där han  visar databasen "Krigsdödade i Finland". Länk till databasen finns längst ned på denna sida.Kriget var förödande. Det dog 37 000 och 100 000 människor satt i fångläger under den där sommaren. Som sådan var det en hemsk händelse, en social katastrof, i Finlands nationella liv. Men det räcker inte med det, utan det hade också den effekten att det klöv det finländska civilsamhället. Lars Westerlund. De röda som hade någon delaktighet i kriget blev en pariaklass i Finland och klyvningen bestod ända fram till 1960-talet när man började göra upp med den här händelsen, berättar Lars Westerlund.Av de 37 000 stupade tillhörde närmare 30 000 den röda förlorande sidan. Men exakt hur många som stupade var och är fortfarande oklart. Det var först när databasen med krigsdödade stod klart som man närmade sig sanningen.- Man visste helt enkelt inte hur många personer som hade dött i det här kriget och under vilka  förhållanden. Det har tidigare gjorts flera ansatser att studera den här frågan men först under 1990-talet blev det möjligt att genomföra.Projektet organiserades som en statlig kommitté som verkade under fem och ett halvt år. Uppgifterna till databasen har hittats i över 70 olika källor, bland annat kyrkoherdarnas statistiska noteringar från de då 632 församlingarna. Men ändå saknas uppgifter om ett hundratal stupade, säger Lars Westerlund. Bland de stupade var tillhörde ungefär 30 000 den röda sidan och de efterlämnade mer än 20 000 änkor och många barn. Många av dem visste inte vad som hade hänt med sin man, far eller bror. Därför fyller databasen en viktig funktion säger Lars Westerlund. Databasen har blivit som ett minnesmärke för många eftersom de anhöriga inte ens haft någon grav att gå till. De allra flesta som dog var finskspråkiga, men en mindre sak är att ungefär 2 000 svenskspråkiga miste livet 1918 och av dom var 1 200 på den röda sidan och 700 på den vita. Den bild som förmedlats tidigare har varit att de svenskspråkiga i huvudsak tillhörde de vita, men så var det inte, berättar Lars Westerlund och tar fram ett exempel från databasen som handlar om svenskspråkiga Johan Sjöholm som dör 63 år gammal efter fångläger i Danzig.Lars Westerlund berättar att det här projektet fick stor uppmärksamhet utomlands vilket förvånade honom till en början. De uppskattade och imponerades över att finländarna "vikit ut sitt elände" och några verkade vara intresserade av att själva göra en liknande databas.På databasens första sida finns två bilder (se ovan i bildspelet) från atDfors. Databasen heter Krigsdödade i Finland och är gratis att använda.Och på deras första sida finns två bilder som visar en grupp människor som leds fram på en åker för att avrättas. Bilderna tillhör Työväen Arkisto (Arbetararkivet) Helsingfors. Lars Westerlund berättar i en separat ljudfil (nedan) om vad som händer. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Anna-Lotta Hirvonen NyströmUppläsning Erpo Heinolainen [email protected] 
12/14/201524 minutes, 38 seconds
Episode Artwork

Makens giftförsök blev slutet för Annas liv som gift

Släktforskaren Elisabeth hittade en skilsmässoanteckning från 1829 hos en anmoder. Hon fann en historia med arsenik, misshandel och eländigt äktenskap. Var gick gränsen mellan husaga och misshandel? Att bryta upp från ett äktenskap var ingen lätt sak i det gamla Sverige. Det krävdes mycket goda och entydliga skäl för att det kristna sakramentet - äktenskapet- skulle brytas.Men i dagens program får vi höra om Anna som i 1800-talets början mer än väl uppfyllde kraven som lagen hade satt upp för skilsmässa.Det var Annas ättling Elisabeth Wahlberg som upptäckte historien när hon började släktforska för några år sedan och fastnade vid en liten anteckning i en husförhörslängd från Bäve församling i Bohuslän.Noteringen gällde hennes morfars fars föräldrar Anna Hansdotter och Andreas Hansson som inom loppet av ett och ett halvt år gick från lysning och giftermål till skilsmässa.- 1828 tar de ut lysning på våren och de gifte sig i juni samma år och så föds deras enda barn, Hans, tio dagar efter vigseln, berättar Elisabeth Wahlberg. - Det jag först såg var att de hade fått skiljebrev av Domkapitlet i Göteborg och anledningen till det var att han hade försökt giftmörda sin hustru.Elisabeth har under sin forskning försöka ta reda på vad som egentligen hände med det unga paret på gården Rosseröd i Bohuslän i början av 1800-talet. Hon har plöjt igenom mängder av rättsprotokoll och fram träder en våldsam man som försöker ta livet av sin unga hustru. Frågan är hur Anna kunde falla för Andreas?- Ja det kan man fråga sig, säger Elisabeth Wahlberg. I sitt överklagande säger Anna att hon blev gift med hemmansägaren Andreas "vilken jag inte mer än till blotta namnet kände". Kanske var giftermålet mellan Anna och Andreas ett sätt att komma undan den skam som det innebar att få barn utanför äktenskapet vid den tiden. Och när man idag läser rättegångsprotokollen får man intrycket att sonen har en annan far än Andreas.- Han kallade sin son för horunge  fast han står som far i födelseboken och jag funderar om Hans överhuvudtaget är Andreas son. Det enda jag har hört från min mamma var att det ryktades om att han skulle vara av adlig ätt, säger Elisabeth Wahlberg.   Så här skriver Anna Hansdotter till Domkapitlet i Göteborg den 21 december 1829 Okänd med mitt öde blev jag gift med hemmansägaren Andreas Hansson i Rosseröd av Bäve socken, viken jag inte mer än till blotta namnet kände, men som i hela sitt uppförande gjort sig föraktad av alla, och kommen i dess hus där jag trodde mig få njuta de rättigheter mig som hustru tillkom mot uppfyllandet av mina åligganden, blev jag istället obarmhärtigt misshandlad, slagen och förnekad de nödigaste för mitt livs uppehälle. Tåligt motstod jag min mans alla elakheter och trodde det dess förhärdade samvete skulle vakna och han besinnade sin villa, mera noggräknat uppfyllda sina plikter. Men förgäves. Olycklig i mitt förbund, har jag måst påkalla lagens styrka för att vinna en upplösning lika så nyttig som nödvändig.Allra ödmjukastAnna Hansdotter- Det blev sen rättegång och det ena vittnet är torparen Snell som vittnar att han sett och hört hur Andreas misshandlat sin hustru och hur de gett henne oätlig föda. Snell berättar också att Andreas kommit hem till honom och bett honom ge Anna ett vitt pulver. Men istället för att göra det varnar han Anna och talade om vad Andreas hade för avsikter.Sedan bränner Snell giftet i Annas åsyn, och det visar sig att pulvret är arsenik.- Kanske är Snell torpare under Anderas och att det förväntas att han ska vara lydig, funderar Elisabeth.Andreas kommer tillbaka till Snell och frågar om han verkställt sitt uppdrag varpå Snell säger att han misslyckades. Då säger Anderas att han ska skaffa något som är ännu mer verksamt.Häradsrätten den 12 november 1829Den avskedade artilleristen och nu torparen Sven Snell vittnar att han omkring sist trettondedag fått besök av Andreas Hansson och blivit lovad ansenliga skänker om han häruti ville gå Andreas tillhanda.Andreas ska därpå upptagit ur fickan ett hopvecklat papper varuti var förvarat något vitt glittrande pulver, och som Andreas sade vara gift.Vid överlämnandet begärdes Sven att på ett något hemligt sätt bibringa Andreas hustru att förtära detta emedan hennes död då voro säker.Andreas begav sig sedan bort från Sven av fruktan att Andreas kunnat, i händelse av vägran, ge uppdraget till någon annan som vore nog elak att verkställa och använda giftet.Sven efterskickade därefter Anna för att berätta för henne om Anderas onda uppsåt, samt därjämte uppvisa för henne giftet vilket han i hennes åsyn kastade på elden och varnade henne för Andreas vidare försåt.Sven vittnade om att han förliden annandag jul såg Andreas piska sin hustru trenne åtskilliga gånger, även som att han sett honom slå och misshandla parternas späda barn.På fråga tillade vittnet Sven att Andreas vid ovan omvittnade tillfälle sist trettondedag utlovat penningar samt ett täcke med lakan om Sven ville förgifta Anna samt tillagt att Sven efter Annas död skulle erhålla till skänks hennes bästa klänning.Vittnesmålen upplästes och vidkändes av vittnena som begärde ersättning för deras inställelsebesvär.Efter de här vittnesmålen enas rätten om att paret ska beviljas skilsmässa och Anna tar med sig sin son Hans till sin hemby och flyttar in hos en morbror. Och Andreas får sitt straff.Häradsrätten prövar rättvist döma till skillnad uti parternas, hustru Anna Hansdotters och Anderas Hanssons äktenskap, med förbud för honom att ingå nytt äktenskap så länge som kärandehustrun lever eller är ogift. Och varde parterna enligt Kungabrevet den 24mars 1748 förvisade till Högvördiga Domkapitlet i Göteborg att sedan utslaget vunnit laga kraft undfå skiljebrev.På Häradsrättens vägnar O Westerdahl Uddevalla 30 december 1829Anna tar med sig sonen Hans till sin hemby och Anderas får sitt straff.- Ja, jag tycker nog han fick ett milt straff. Han tilldömdes nämligen att betala antingen 100 Daler och i brist på likvida medel så kunde han tillbringa 24 dagar i fängelse på bröd och vatten, berättar Elisabeth Wahlberg. - Men efteråt står det också att Anna tilldelas allt löst och fast vilket innebar att Anderas blev ställd på bar backe och bodde på undantag efteråt. Sonen Hans flyttar till Annas föräldrahem och Elisabeth har sett att han flyttade som fjortonårig pojke till byn Skepplanda där han antagligen jobbade som dräng. Så småningom gifte sig Hans och fick barn, varav ett var Elisabeths morfar.Elisabeth känner att det varit intressant att ta fram den här familjeberättelsen ur historiskt synpunkt, men känner samtidigt att det är underligt att hon aldrig hört talas om den här historien från hennes familj.         Blå eller blodig, halt eller lytt - husagans gränserNär Andreas Hansson ställdes inför rätta anklagad för att ha försökt förgifta sin hustru var det ett brott som samtiden såg extra strängt på. Att giftmörda eller försöka giftmörda hade en egen rubrik i den viktiga lagbok som skrevs 1734. Det berättar Marie Lindstedt Cronberg som är historiker vid Lunds universitet.- Giftmord har en egen paragraf i lagen, så man ser det som ett specialfall av mord och dråp.  Också försök till giftmord var belagt med dödsstraff, berättar hon.    - Jag tror att det hängde samman med att man hade så svårt att värja sig mot giftbrott och att man därför tyckte att det var en väldigt dolsk handling som ingen kunde försvara sig emot.Andreas Hanssons försök att förgifta sin hustru var det stora ärendet i rättegången men under förhandlingarna i rätten så kom också frågan om misshandel upp. När den här rättegången genomfördes så hade ingen man rätt att aga sin fru. Annars hade det ju länge funnits ett gammalt begrepp, med rötterna i de medeltida landskapslagarna, som kallades husaga och som gav husbonden rätt att använda våld för att ”uppfostra” sin fru, sina barn och sitt tjänstefolk. Även om lagarna moderniserats vid tiden för den här rättegången och husagan inte längre gällde hustrur, så kan det mycket väl vara så att mannen i det här fallet trodde sig ha rätten att slå, säger Marie Lindstedt Cronberg.   - När man tittar på rättsfall från den här tiden så ser man att män ofta åberopar sin rätt att slå sin hustru, men jag har aldrig funnit att någon svensk domstol har tillerkänt mannen en sådan rätt, utan tvärt om gör domstolen alltid ett uttalande som säger att det är förkastligt. Också kyrkan fördömde den här sortens våld, och man ser också hur grannar och släktingar går emot den man som tar till våld.    - Så det är nog främst män som är lite rättshaverister eller som gärna tog till ett dominant beteende som brukade våld, tror Marie Lindstedt Cronberg.Det fanns en slags logik bakom husagan, det gäller bara att förstå hur samhället var uppbyggt, menar hon. Husbonden var representanten för en av de många enheter som samhället bestod av och därför behövde han skydd och vissa maktbefogenheter.- Samhället såg helt annorlunda ut än idag. Sverige var ett agrarsamhälle som var uppbyggt runt hushållen, och hushållen var inte i första hand familjer och hem utan de skulle kunna liknas vid företag. Det var inom dem man producerade nästan allt som konsumerades i samhället. Dessa små företag var strikt hierarkiskt uppbyggda med husbonden som den som ansvarade för allt som skedde i hushållet. Statsmakten lade helt enkelt den juridiska rätt i händerna på husbonden, som han behövde för att kunna upprätthålla lag och rätt, berättar Marie Lindstedt Cronberg. Hon menar att det kanske inte alltid var så enkelt att vara husbonde.  - Om han brast i autoritet och tjänstefolket inte lydde honom- vad skulle han då ta sig till? Då låg det nog nära till hands att han tog till våld.    - Men det var ingen bra väg, den man som slog folk i sitt hushåll kom snabbt i vanrykte. Aggression var ett svaghetstecken som inte höjde hans manlighet.När det gäller husbondens relation till hustrun så har landslagens gamla skrivning om att mannen hade rätt att ”näpsa” sin hustru försvunnit i 1734 års lag. Istället fanns en paragraf som straffbelägger män som slår sin hustru. Men vissa kriterier måste vara uppfyllda, berättar Marie Lindstedt Cronberg.    - Han ska ha slagit henne ”Blå eller blodig, lam eller lytt”. Det betyder att mer lindrigt våld inte täcktes in av lagen. Dessutom skulle mannen ha en viss sinnesstämning för att han skulle dömas för misshandel.    - Han skulle vara hatisk eller onykter eller möjligen ha förälskat sig i en annan kvinna.Även om det blivit förbjudet för mannen att aga sin hustru, så var det fortfarande tillåtet från 1858 att aga sina unga pigor och drängar – flickor upp till 16 år och pojkar upp till 18 år. Men våldet var tänkt att uppfostra och därför var det viktigt att det utövades utan aggression.Husagan skulle vara övervägd, välavvägd, fri från aggression och balanserad. Man hade inte rätt att slå tjänstefolket så att det uppstod bestående skador.Kanske fanns det faktiskt en och annan husbonde som tog lagstiftarnas tankar på allvar och utövade den tänkta sortens husaga befriad från ilska och aggression, men i de fall som kommer till domstol så är det en annan bild som träder fram.    - De fall man kan hitta handlar aldrig om kontrollerad aga, utan där finns alltid ilska, vrede och berusade husbönder, så den behärskade situationen har vi väldigt svårt att se några spår av. Överhuvudtaget är våldsbrott mot hustrur och tjänstefolk en väldigt liten brottskategori i svenska domstolar.- Men det är svårt att tro att de få rättsfallen handlar om att våld var ovanligt, utan vi måste istället tolka det som att det var väldigt svårt att ta sig rätt mot en husbonde.Under 1800-talet förändrades samhället snabbt i takt med industrialiseringen. Tjänstehjonen fick en annan roll och blev gradvis arbetskraft, en ny status som inte på samma sätt lydde under en husbonde. Ändå dröjde det en bit in på 1900-talet innan det slutligen blev förbjudet att aga unga pigor och drängar. Husagan diskuterades livligt i den svenska riksdagen, från 1800-talets mitt och framåt.  De konservativa krafterna i parlamentet ville att allting skulle förbli vid det gamla och talade om urminnes rättigheter, medan de liberala krafterna talade för individens, i det här fallet arbetarens,  frihet och rättigheter. Under diskussionerna, som de liberala till sist vann, kan man se hur bilden av husbonden snabbt förändras.- Från att man hade sett väldigt positivt på husbonden eftersom han var viktig i det gamla samhället, så blir han i de här diskussionerna verkligen nerdragen i smutsen, berättar Marie Lindstedt Cronberg. Nu blir han definierad som en hustruplågare eller tjänstehjonsplågare och man ser avigsidorna av det gamla hierarkiska tänkandet.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Maja Renström, Tommy Engman och Patrik [email protected] 
12/7/201524 minutes, 10 seconds
Episode Artwork

Charlotta bröt upp med barnen och fann ett nytt liv i studentstaden

Ibland kan en flytt på några mil innebära en total förändring av människans liv. Så var det för Charlotta som i mitten av 1800-talet bröt upp från sin gård och flyttade in till lärdomsstaden Uppsala. Flytten för Charlotta var bara några få mil i geografin men steget var långt ändå; från landsbygden och jorden till staden och studierna där hennes söner skulle få studera vid Universitetet.Hennes radikala beslut har färgat hennes efterkommandes liv och tankar. Det menar hennes barnbarns barnbarn Stefan Torssell.- Man diskuterar ju ofta om det är arv eller miljö som påverkar oss. Men jag har förstått att vi har ytterligare en faktor och det är en familjeidé, säger han.  - Familjeidén är osynlig, men vi får den itutad i oss. Jag fick den från min morfar, som antagligen fick den från sin far som väl fick den från Charlotta.  I vårt fall handlade det om att man ska göra sin plikt, att det ska vara ordning och reda, och man ska vara krävande -  mot andra men också mot sig själv.Charlotta, det var Stefans morfars farmor, och Stefan och jag träffas på den plats där hon bodde, som ung och nygift. Det är en vacker vit gård med en gammal och en relativt ny flygel på ömse sidor av gårdsplanen. En gång i tiden var gården omgärdad av skogar ängar och fält, idag ligger den mitt i det lilla samhället Knivsta, just där den gamla landsvägen gick mellan huvudstaden Stockholm och lärdomsstaden Uppsala.- Det här är Särsta värdshus, som på den tiden hette Segersta. Hit kom Charlotta i slutet av 1830-talet. Hon var dotter till gästgivardottern från Märsta Ny, och gifte sig med Carl Fredrik som hade samma bakgrund. De flyttade in och drev jordbruk, fick en stor kull med barn. Ett av dem, en dotter dog 1851, och samma år dog Carl Fredrik i en olycka. Han körde häst och vagn, men körde i diket och fick hästen över sig.    - Många år senare fick jag höra av en släkting som viskade fram att ”…han nog hade druckit sprit”! Det var en familjeskandal!    Men familjens sorger var inte slut, för ytterligare något år senare dör också den äldsta dottern.  - Och det var då Charlotta fattade sitt beslut.Vi går in i den gamla gården där Stefans anmoder en gång styrde och ställde. En hel del är förändrat och moderniserat, idag är håller man kurser och konferenser här. Vi slår oss ner i den gamla salongen och pratar om Charlottas beslut att lämna allt detta invanda. Vid tiden för hennes uppbrott hade industrialiseringen startat och jordbruket börjar tappa något i betydelse, och Stefan Thorsell tror att Charlotte förstått vad det skulle innebära för förändringar redan när hon var ung.- Hon förstod att gården inte skulle räcka till alla hennes söner, hon måste hitta på något. Stefan har gjort sig en bild av hur Charlotta, redan när hon var liten och gick och serverade på föräldrarnas värdshus, förstod att det var en ny tid som bröt in.    - Hon måste hört folk tala om hur städerna växte och om jorden som inte längre skulle kunna föda alla som förr.Men Charlotta bröt inte bara upp från gården, hon bröt också med den konvention som rådde i tiden när hon valde att fortsätta leva ensam sedan hennes make hade dött.Hon tog med sig sina fem egna söner, och dessutom sin egen systers yngste son till det hus som hon köpte i Uppsala. Vid flytten var den äldste av pojkarna sexton år och den yngste 6.- Syskonbarnet Carl-Ture har skrivit brev om hur de hade det. Han skrev att sämjan mellan barnen var god, men det var hård drill och disciplin som gällde, det var kallt i rummen där de fick sitta och studera.Charlottas söner utbildade sig i yrken som, visserligen var teoretiska, men som ändå i mångt och mycket hade med praktiska saker att göra inom industri och jordbruk. En blev lantmätare, en lantmästare, båda yrken kopplade till familjens gamla liv med jorden. Men en son bytte inriktning, tog ett steg bort från jorden och blev med tiden professor i medicin. Också i generationen efter vad det den praktiska nyttan som var viktigast.Man skulle kunna tänka sig att Charlottas barn och deras efterkommande blev inbitna akademiker allihop, och det var visserligen sant för några, men riktigt så rak var ändå inte vägen. Stefan menar att Charlottas tankegods, det som hon lämnade i arv, innebar att studier visserligen var bra och eftersträvansvärt, men de måste ju leda till något praktiskt – till bättre kunskaper om hur jorden ska brukas, eller till förståndiga ingenjörsinsikter. Att studera kunde vara roligt, det förstod nog inte Charlotta.- Jag tror aldrig att Charlotta såg utbildning som ett intellektuellt nöje, utan det var ett redskap för att nå de mål man vill. ”Vet man inte vad man ska bli så ska man arbeta.”Charlotta själv levde resten av sitt liv mitt i Uppsala, hon var 80 år när hon dog. Systersonen Carl-Ture skrev ett brev där han beskrev begravningen, och det handlade om hur trevligt de hade haft de ”hvad de åto” och hur de åkte med häst och vagn – men inte ett ord om Charlotta.- Jag tror att de var rädda för henne. Inte ett ord av saknad finns det i brevet. Jag tror att jag är den person på denna jord som kanske saknat henne mest.Spår av studenter i arkiven Studentlivet i Uppsala har lämnat många spår. Och de allra flesta handlingarna finns bevarade på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.Marta Ronne är litteraturvetare och har bland annat undersökt hur universiteten skildras i skönlitteraturen. Hon har plockat fram mängder av handlingar som berättar om studentlivet förr, både från nationerna men också universitets egen dokumentation, som till exempel matriklar universitetskataloger och inte minst seminarieprotokoll där man kan följa hur enskilda studenter resonerade i olika frågor under lektionstid.- Man kan se konkreta personer träda fram. Till exempel om man läser i ett seminarieprotokoll om handlade om ex barockens litteratur, så står det prydligt angivet vem som pratade under lektionen. Det kan står att kandidat Andersson reser frågan om något och som kandidat Åhlander svarar på. Och att ex fröken Andersson begär ordet och håller ett kort anförande om något.Marta tar fram en nationsmatrikel från Göteborgs nation 1886-1905. Studenterna var förr liksom nu anslutna till nationer som knöt ihop studenter från samma geografiska område. I den här matrikeln kan man läsa om de anslutna studenterna, var de var födda, vilket län de kom från, vad fadern arbetade med, vilket läroverk de fått sin undervisning vid mm. - Sen har man också noterat vad personen fick för anställning, berättar Marta Ronne. Karl Harald Ölander född 1866 i Kristiania. Fadern arbetare. Erhållit undervisning vid Göteborgs högre latinläroverk 1880 till 1887. Blev folkskollärare i Göteborg 1895.Jonas Vilhelm Lindskog född 1869. Fadern provinsialläkare. Erhållit undervisning vid Göteborgs allmänna läroverk. Avlade medicine kandidatexamen i Stockholm november 1892. Död 1901.Frans Gerhard Torén född 1868 i Göteborg. Fadern bleckslagare. Fortsatte sina studier vid Göteborgs Högskola och emigrerade till USA.- Ända in på i början av 1900-talet så fanns det i universitets- och nationsandan något liknande "In loco parentis", man var nästan som ställföreträdande förälder. I Nationsmatriklarna kan man följa studenterna och Marta Ronne säger att det fanns en känsla av ibland livslång tillhörighet bland studenterna.- Det noterades inte bara vad studenterna fick för anställning utan även om de avled som unga.Vid förra sekelskiftet sörjde familjerna i första hand för pojkarnas utbildning. Och det var framförallt föräldrarna som sörjde för deras utbildning. - Den fattiga studenten är ingen myt och i romanen "Tre terminer" av Fritiof Nilsson Piraten är det väl beskrivet. Där fadern specificerar alla utgifter som han tänker sig att sonen kommer att ha. Problemet var att livet inte såg ut så för de manliga studenterna eftersom studentlivet var kryddat med allehanda nöjen, som att dricka portvin och umgås med kamrater. Dels har vi den allvarsamma delen av försörjningen som handlar att klara av hyran för sitt rum, kunna köpa kurslitteratur och vara anständigt klädd. Detta skulle pengarna hemifrån räcka till, men det gjorde de ofta inte, berättar Marta Ronne.- Och då ska man komma ihåg att många studenter kom från ytterst obemedlade familjer och därför var det ganska vanligt att studenter gav lektioner för exempelvis borgerskapets barn.Från mitten av 1800-talet och fram till förra sekelskiftet fanns det en sorts låne- och växelindustri bland studenterna. - De lånade pengar av varandra och skrev på varandras växlar och många gick runt och bar på ganska stora skulder. Men Marta Ronne säger att hon inte hört talas om någon kvinnlig student som skulle ha givit sig in i det, utan det var männens studentliv som krävde större tillgångar. Det här kan man utläsa i memoarer och minnen som studenterna skrivit. Marta tar fram en svart vaxad anteckningsbok från sitt eget nationsarkiv; Sörmlands - Närkes arkiv. - De här anekdoterna behöver inte nödvändigtvis vara sanna, men de hjälpte till att bygga upp bilden av studentkulturen och studentromantiken. Det handskrivna häftet Marta tagit har namnet "Hågkomster" och är skriven av F T H Hagberg. Där finns bland annat berättelsen om konditorn Aron Fors.Marta Ronne har tillsammans med sin man Erik Ronne skrivit studenthistoriska artiklar i studenttidningen Ergo. Länk till den sidan finns nedan.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Peter Öberg och Tommy [email protected]  
11/30/201524 minutes, 42 seconds
Episode Artwork

Tolvåriga Margareta reste ensam till Amerika trots farorna

Många svenska emigranter varnades för det som kunde hända vid ankomsten till Amerika . Så var det för Margareta. I arkiven på Migrationscentret i Karlstad finns spår av oroliga resenärer. Genom historien har otaliga människor tvingats eller valt att bryta upp, ta farväl och vända sig mot en osäker framtid. Skälen till uppbrotten kan ha varit många. En del tvingades ge sig iväg för att kunna leva utan trångsynta normer, andra för att undkomma sjukdomar, fattigdom och nöd. Men det kunde också handla om människor som försökte förbättra sina livsvillkor och sökte sig dit där det fanns arbete eller där det fanns en chans att studera eller att leva med den man älskade. Under tio program kommer vi att berätta om några av dessa människor. Idag ska vi få träffa en ättling till en av de många som emigrerade till Nordamerika. Men det här är inte vilken historia som helst. Det handlar om Margareta Andersdotter Djus som bara var tolv år när hon skickades iväg ensam på en sex veckor lång färd mot sitt nya liv i Amerika. Janne Suhr är Margaretas barnbarn, och han har tagit fram sin mormors brev, fotografier, kartor och dagböcker och brett ut över hela matsalsbordet hemma i huset i Stigtomta. - Det här är bilder som togs innan hon åkte över till USA och hon var yngst i syskonskaran. När hennes mor dog 1910 och hennes far hade svårt att ta hand om henne, berättar Janne Suhr. De första åren efter att modern hade dött fick Margareta följa med pappan till fäbodarna där han arbetade hela somrarna. Men det var ohållbart i längden. - Det var ju svårt för en liten flicka att hänga med där, berättar Janne Suhr. I Amerika bodde Margaretas moster som erbjöd sig att ta hand om Margareta, och i mars 1913 var allt var klart med visum och resehandlingar. Margareta hade då knappt rest utanför den lilla byn Indor vid Våmhus i Dalarna. Det måste ha varit svårt och med stor sorg och saknad som den 51 åriga pappan och relativt nyblivne änkemannen vinkade av sin dotter. Särskilt som han bara några år tidigare sett två av sina andra barn ge sig iväg till Nordamerika. - Det är svårt att tänka in sig i den situationen, att måsta skicka iväg en tolvåring. Margareta hade sällskap av några kvinnor från hembyn under den första delen av resan. Och efter åtta dagar på ångbåten över Atlanten anlände Margareta och hennes tillfälliga resesällskap till Ellis Island, den lilla ön strax utanför New York där alla immigranter skulle inspekteras och registreras. Men här blev Margareta fast i en hel vecka. Och nu var hon helt ensam. Hennes resesällskap hade åkte vidare och Margareta fick klara sig själv utan möjlighet att göra sig förstådd. Som äldre kvinna intervjuades Margareta av Ulf Beijbom som tidigare var chef för Utvandrarnas hus i Växjö och som gjort hundratals intervjuer med svensk amerikanare. De här dagarna som Margareta tillbringade ensam på Ellis Island måste ha påverkat hennes märkbart, för i intervjun är det slående vilka detaljer som fortfarande fanns kvar i hennes minne efter mer än 60 år. Om kvällarna kom de med en stor mjölkkruka och gav små barn mjölk. Det kommer jag särskilt ihåg för jag längtade och önskade att jag kunde få lite mjölk ibland. Och det fick jag, men inte alltid. Det berodde på vem som serverade mjölken. De tyckte nog att jag var lite för stor. Efter den här veckan på Ellis Island blev Margareta satt på ett tåg västerut och fick en lapp fäst på sin kappan. Men ganska snart lossnade lappen som var hennes livlina att hitta rätt stad fem dygnsresor bort. Till sin undsättning kom en medpassagerare från Norge som hjälpte henne och kunde förklara för konduktören. – Margareta hade varnat henne för olika faror, och framförallt hade man varnat henne för "white slavery", vit slavhandel. Så det hade hon ju en oro för. Mostern bodde i ett litet guldgrävarsamhälle precis på gränsen till Kanada och järnvägstationen låg en timme på hästskjuts bort. Resan hade blivit försenad och mostern mötte inte upp på stationen. Istället stod en man med hästskjuts och väntade på Margareta. - Hon kunde ju ingen engelska. Hon var livrädd, för han tog henne i handen och satte henne på hästvagnen och åkte ut i skogen. Jag hade hört så mycket om white slavery så jag var lite rädd för alla som skulle tilltala mig, karlar och även kvinnor. Man hörde att man kunde inte lita på någon. Men jag hade inte annat att göra än att följa med. Efter en timmes färd såg hon det vita huset som hon sett hemma i Sverige och förstod att hon kommit fram till sin moster. Jag trivdes väldigt bra och kommer inte ihåg att jag längtade hem någon gång. Margareta kom att stanna i Amerika i 18 år och hade det inte varit för hennes resa tillbaka till Skandinavien som missionär i det religiösa samfund hon tillhörde, så hade hon nog blivit kvar i Amerika hela livet. För under den första missionsresan träffade hon sin blivande man och blev sen kvar i Sverige. Margaretas ensamma färd som ung flicka har levt vidare inom familjen men också inspirerat bandet John Henry att skiva sången "From Orsa to New York". Men Margareta var inte det enda barnet som skickades på egen hand över till Amerika. I den statliga emigrationsutredningen som gjordes i början på 1900-talet betonade man att barn under 16 år måste ha ledsagare med sig på resan. Och i Margaretas fall verkade det ha räckt med de två unga flickorna från hembyn. Att hon sen reste helt ensam tvärs över hela Amerika- från kust till kust- verkar ha fallit utanför reglerna. Verkliga och inbillade faror i det nya landet På Svenska migrationscentret i Karlstad finns det många samlade dokument som berättar om de svenska emigranternas strapatser. Mattias Nilsson som är förestår centret berättar att det finns gott om exempel på barn som reser utan föräldrar i handlingarna. - Här finns uppgifter på väldigt små barn som kommit över utan föräldrar, så små som 3-4 år. - Det är ju egentligen samma problematik som vi har idag, med ensamkommande flyktingbarn där man hopps på en bättre framtid för barnen i ett annat land, funderar han. Det visar sig att det fanns en viss omsorg om de barn som reste ensamma till det nya landet. Mathias Nilsson visar ett litet brevkort som är skrivet av en av de många researrangörerna, de som kallades agenter. Det är en förtryckt lapp med vissa nyckelord inskrivna för hand. Just det här kortet är daterat i december 1890 ställt till familjen Peter Andersson i Sundstorp Sunne. Enligt idag från vårt kontor i Liverpool ingånget telegram, får vi härmed underrätta att denna liniens kungliga postångare varmed eder son Nils reste, var lyckligt och väl anlänt till New York i lördags efter en vanlig god och snabb resa. Margareta var ju orolig för att råka ut för vit slavhandel, sannolikt trodde hon verkligen att hon skulle kunna bli slav någonstans i det nya landet. Något sådant finns det inga belägg för i Migrationscentrets arkiv i Karlstad,  men man har  hittat brev som skickats hem till Sverige som beskriver hur enskilda personer och grupper hamnat i mycket svåra arbetsförhållanden med slavliknande villkor. I ett brev från 1871 kan man läsa följande: Min kära Carl och Wilhelmina. Nu vill jag omtala för eder att vi har tämligt god hälsa och mår gott, det börjar nu vara lite bättre än det har varit förut. Det var vår olycka att vi gingo till Arkansas ty där ficko vi lida mycken svårighet , och det svåraste var att vi tappade vår hälsa som är så svår att återvinna. Brevet fortsätter att beskriva hur det gick till när sammanlagt 200 nyanlända svenskar, lurades iväg till vad som beskrevs som ett slags slaveri.  Den här gruppen hade haft svårt att finna arbete, och när respengarna var slut kontaktades de av flera reseagenter som ville locka med dem till olika ställen. Gruppen stod emot, men så dök det upp en svensk präst som var representant för ett av agentföretagen. En präst, och därtill hemifrån, honom måste man ju lita på. Till en början så fruktade vi att resa till södern och brydde oss intet om alla de agenterna utan läte dem fara, men så var där en präst som samlade ihop så många svenskar han kunde och föreställde huru bra vi kunde få det i södren om vi ville gå dit. Prästen lovade att gruppen skulle få arbeta med jorden, och med tiden skulle de kunna köpa en egen markbit. De som inte hade några pengar skulle få låna, och lånen skulle snart vara avbetalda om de bara arbetade flitigt. Nu lyssnade var och en och började rådgöra. Vi tvekade länge men pastor Anderson han försäkrade att han utav kärlek till sina landsmän var villig att hjälpa dem från den stora arbetsbrist som man alltid hör klagas över. Han skulle själv åka med och vara vår hjälpare. De arbetade hårt, männen i jordbruket och kvinnorna som tvätterskor. Allt gick bra en tid, men så utbröt sjukdom i gruppen. Vi blev oförmögna att arbeta och då vi ej kunde fullfölja ville di intet betala något. Nu började eländet blifva stort. Vi fick väl lite medicin men det blev ej till minsta nytta för någon. Allt vi fick var bröd och dåligt fläsk - det var ej föda för sjuka. Den 24 september dog vår lilla flicka, och sedan dog 3 andra barn och en hustru. Den 5 december gingo vi därifrån. Allt vad vi hade för vårt arbete var 6 dollar som farmaren gav oss. Jag var den siste som lämnade platsen. Doktorn tog min klocka och sedan fick jag gå. Vi voro nu så sjuka och usla att vi knappast kunde lyfta foten från stället. Här var det alltså svenskar i Amerika som lurade sina nyanlända landsmän. Också detta kan man se spår av i några av de många brev som finns på Migrationscentret i Karlstad. Människor har skrivit hem och berättat om hur de blev lurade. - Men det finns också den möjligheten att de olika agentfirmorna överdrev farorna i Amerika för att locka folk att resa med just deras säkra transporter, funderar Mathias Nilsson. Bland de verkliga farorna fanns, särskilt för de tidiga emigranter som for i mitten av 1800-talet, en kategori lurendrejare som kallades ”Runners”. De rånade nyanlända på deras packningar, men det var inte alltid som det helt försvann -i vissa fall fick emigranterna betala för att få tillbaka sitt bagage. Mathias Nilsson har hittat tidningsnotiser från Amerikanska tidningar som handlar om tjuveri av det här slaget. - Det var personer som gick ombord på båtarna innan de anlöpte hamnen och erbjöd sin hjälp, men som lurade av emigranter bagage och reskassor. Både de amerikanska myndigheterna och frivilliga organisationer reagerade på detta, och de försökte sätta stopp på Runner-verksamheten, bland annat genom att förhindra obehöriga från att vara på kajen där nya amerikaner gick i land. Också från svensk sida försökte man informera och skrämma emigranter. Här bildades till exempel Nationalföreningen mot emigration. Men de flesta brev mellan privatpersoner och reseagenter handlar trots allt om vanliga saker, det är frågor som kartor, priser och andra praktikaliteter. Som det här: Östan Björke den 4 april 1891. Jag kommer med förfrågningar om hvilken linje utvandrare till Amerika tryggast kan komma öfver Atlanten. Äfven om upplysningar kan lämnas till vilka platser arbetssökande helst böra vända sig till för att kunna erhålla en för framtiden tryggande plats. Samt att på kort tid något kunna lära sig utav engelska språket. Och om hur man bör kläda sig och om man skall medtaga mycket kläder och utav vad sort – ska det vara kläde eller Vadmal? Med ett ord bedes om alla sanningsenliga upplysningar som kan vara en god hjälpreda för arbetssökande emigranter så att man tryggt kan resa till Amerika på de upplysningar som kan fås av eder. Och vilken tid är den lämpligaste att resa – nu genast eller längre fram på våren? Finns det resekoffertar att få köpa och vad pris är på sådana om det finns några. Om svar härpå med snarast torde sändas på begäran, därom beder Vänliga Gustav Ohlsson Östanbjörke, Sunne. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Hans-Åke Höber och Lars [email protected]
11/23/201524 minutes, 29 seconds
Episode Artwork

Brännvinskriget som knäckte Axel Qvist

Vid några tillfällen har det utbrutit strider om alkoholförsäljning i vårt land. I folkmun har de kallats för Brännvinskrig och ett av dem pågick i Eksjö i slutet av 1800-talet. Så länge det har funnits brännvin och sprit har det också funnits åsikter om hur nyttigt det varit att dricka och också vem som skulle få lov att tillverka och sälja. Brännvinskriget i Eksjö rörde två lokala krögare anklagade varandra för att sälja sprit utan tillstånd och vid fel tider på dygnet, och det var när släktforskaren Bengt-Ola Morgny sökte spåren efter sin farfars morfar i arkiven som han upptäckte att hans anfader varit en av parterna i Brännvinskriget i Eksjö. Men han fann också ett liv fyllt av ambitioner, lånekaruseller och alkohol. Ett liv som till sist blev ganska sorgligt. År 1834 föddes, Axel Qvist som son till en duktig sockerbagare. Han växte upp i Uddevalla där han fick gå i läroverk och blev med tiden bokhållare, och det var i den rollen han fick sina första anställningar, först i Göteborg och därefter i Norrköping. Axel hade ambitioner och ville komma upp sig i samhället och kanske var det därför han snart engagerade sig i olika ordenssällskap, som W6 och Frimurarna. Tillsammans med en ordensbroder startade han i Norrköping redan i 25-årsåldern ett bolag som tillverkade och handlade med tyger - Det gick bra för honom, berättar Bengt Ola Morgny. Han hade 36 anställda och klarade ut denna tekniskt avancerad hantering trots sin unga ålder. Men företaget krävde stora investeringar och det var sannolikt där hans stora lånekarusell startade. Han var engagerad i ordenssällskapet W6, och det gav hon ett kontaktnät. Ordensbröderna blev hans främsta långivare. Företaget gick bra i flera år, men det amerikanska inbördeskriget ströp tillgången på bomull och tiderna för klädfabrikanterna i Norrköping blev svåra. Axel Qvist lyckades dra sig ur företaget innan det gick i konkurs, men efter denna period i livet blev han aldrig mer skuldfri. Han tog sig till Stockholm där han startade på ny kula, nu som grosshandlare, men efter bara några år gick det så dåligt att han måste ge upp också det företaget. Nu flyttade han istället hem till Uddevalla, fortfarande med fordringsägare i hasorna som ville få sina skulder betalda. Det hindrade inte Axel från att ta nya lån, och han gjorde som han gjort tidigare, han lånade pengar av sina ordensbröder den här gången för att bli grosshandlare i vin sprit och öl. - Han köper in ett stort parti av fina viner, whisky från England, Sherry från Spanien och mycket annat. Alkoholen får en stor roll i Axels liv. - Unga män vid den här tiden drack ju mest hela tiden när de träffades, och samma sak rådde inom ordenslivet, säger Bengt Ola Morgny. Axel Qvist såg bra ut, han var noggrann med sin klädsel och han hade fantastiska polisonger. Han hade stor framgång bland kvinnor, och fick minst fyra utomäktenskapliga barn. Ett av barnen var en flicka som hette Bertila, och som blev mamma till Bengt Ola Morgnys farfar, men barnens mammor stod längre ner på samhällsstegen och ansågs sannolikt inte vara något passande parti. Så när Axel 1875 gifter sig första gången, så är det med en kvinna ur societeten. Hon var visserligen frånskild, vilket inte sågs med blida ögon, men hon hade varit borgmästarinna och hon hade god ekonomi. Under ett par år lever nog makarna ett gott liv i Uddevalla, då hans affärer som grosshandlare fortfarande går bra, och ordenslivet blomstrar. Under den här perioden får han i sin egenskap av frimurare träffa Kung Oscar II inte mindre än två gånger. - De hade ett typiskt nyrikt hem, säger Bengt Ola Morgny, där det bland annat fanns en flygel i jakaranda. Hans fru hade pengar med sig i boet, och 1876-77 då upplever nog Axel sitt livs höjdpunkt. -Han klarade till och med av att betala tillbaka en del på sina skulder. Men 1877, bara två år efter bröllopet, så dog hustrun. Nu var Axel änkling och hans affärer gick allt sämre. Fordringsägarna knackade på dörren och Axel betalade med det enda han hade, nämligen sina flaskor med vin och sprit. - Under en period får han en ny stämning nästan varje dag från sina fordringsägare. I Notarius Publicus arkiv kan man se hur de gör ideliga försök till utmätningar hos Axel. Slutet kommer när Vin & spirituosaaktiebolaget från Stockholm kommer för att göra en inventering, och upptäcker att det saknas massor med varor. Det blir konkurs för Axel Qvist men han går vidare i livet med hjälp av en ny kvinna. Det är en av hans fordringsägare i konkursen, restauratrisen Klara Wennermark som kommer till hans räddning. Hon har sedan några år tagit över stadshotellet i Eksjö och drivit det med stor framgång. Axel och Klara gifter sig, och Axel flyttar till Eksjö där han i princip lever på Klara. - Jag misstänker att de helt enkelt gör en affärsuppgörelse som går ut på att Axel sköter bokföringen för Klara, hon efterskänker hans skuld, de gifter sig och hon kan fortsätta sin självständiga verksamhet, funderar Bengt Ola Morgny. Det går väldigt bra för Klara, så bra att hon 1885 kan köpa Järnvägshotellet i Eksjö. När Klara köpte järnvägshotellet lämnade hon över Stadshotellet till en person som hette Fahlberg. Det var han som till slut ska starta det stora brännvinskriget som drev bort makarna Qvist från Eksjö. Järnvägshotellet hade inga spriträttigheter. Klara hade tillstånd att sälja öl och vin, men om någon kund ville ha en snaps till sillen, då fick restaurangen skicka iväg en springpojke som med kundens pengar i fickan skaffade vad kunden ville ha. Stadshotellet, där Fahlberg styrde, hade däremot spriträttigheter. Efter klockan 19 på kvällarna kunde man som kund där beställa in starkvaror från hotellets eget lager. 1888 utbryter striden mellan de båda restauratörerna I centrum för den rättegång som till slut avgör saken, står vittnesmålet från en ung student. Han berättar hur han varit inne på Järnvägshotellet där han träffade på Axel som satt och drack med några vänner. Studenten bad Axel om att få köpa sprit, och han fick också med sig en flaska fin cognac. Han hävdar själv att han köpte den, medan Axel framhärdar i att han bara varit snäll och lånat ut den. Han skriver ett mycket upprört brev till studenten. Nu fordrar jag, Ett: Att Ni genast sänder mig en halfbutelj fin cognac Två: Tillskrifver Kamrer Åkerblom at Ni ljugit, ty jag vill med ed bekräfta, att Ni fått låna cognac men aldrig betalt. Jag är frimurare och begår inga brott, men Eder skall jag ihågkomma så länge jag lefver. I rätten försöker Axel hävda att det ju är hans hustru som driver hotellet och att han är att betrakta som privatperson i sammanhanget, men stadsfiskalen hävdar att det är just såna som Axel som ska sättas åt, som säljer sprit olovandes. Klara försvarade sin heder och sitt järnvägshotell genom att i sin tur anklaga Fahlberg för att sälja brännvin på otillåtna tider. Till Herr Stadsfiskalen Som till min kunskap kommit att Källarmästaren C.Fahlberg å härvarande stadshus försäljer spirituosa på tider då utskänkning är förbjuden, och serkildt på sön & helgdagar, så får jag härmed angifva förhållandet hos allmänna åklagaren med begäran att nämnde Herr Fahlberg måtte kallas att inför vederbörlig domstol stånda ansvar för lagöfverträdelsen, synnerligast som olaga utskänkningen har skett med Herr Fahlbergs fullständiga kännedom. Eksjö den 28 Mars 1888 Clara Qvist Rättegångarna fortsätter i högre instans, och till slut bestämmer rätten att makarna Qvist gjort sig skyldiga till olaga utskänkning, och de straffas båda två. - De fick betala 120 kronor vardera i böter och därtill totalförbud att sälja alkohol, vilket ju är en dödsstöt för ett hotell, berättar Bengt Ola Morgny. -Så Klara är tvungen att sälja hotellet men hon är en god affärskvinna och säljer det för 30 tusen kronor och hade köpt det för 19 tusen, så hon gjorde en gid vinst. Makarna Qvist flyttar därefter till Stockholm, och alkoholen tar över Axels tillvaro mer och mer. När han dör 1899 skriver kyrkoherden ”Död av hjärtlidande och kronisk alkoholism”. Sina många barn utom äktenskapet träffade han sannolikt aldrig, och i de båda äktenskapen föddes inga barn. Spår av vin och sprit i våra arkiv I mitten av 1800-talet försökte man reglera spritförsäljningen för att hålla nere konsumtionen. Och som ett led i det bildades kommunala icke-vinstdrivande bolag som hade kontroll över spritförsäljningen. Eva Lenneman som är intendent på Spritmuseum i Stockholm har plockat fram ett kontrakt som skrevs 1886 mellan Stockholms eget utskänkningsbolag och en vinhandelsfirma i huvudstaden. - I det här kontraktet kan man läsa att Stockholms utskänkningsaktiebolag överlåter en rättighet till änkefru Jenny Nydahl att sälja vin och sprit i hennes butik vid Stureplan 2 på Östermalm i Stockholm. I kontraktet kan man läsa att hon betalar en försäljningsavgift på 2000 kronor per år och även att om hon överträder de bestämmelser som är fastslagna har bolaget rätt att återta rättigheten. Jenny Nyström drev en minuthandel som det kallades på den tiden och som motsvarar en lite finare affär för vin och utländska spritsorter.  - De här vinhandlarna hade inte rättigheter att sälja vanligt brännvin, utan den rättigheten behöll brännvinsbolagen själva. De sålde framförallt det här lite mer exklusiva sortimentet. Men de hade också egentillverkade varor. Och då var det framförallt punsch som var väldigt populärt vid den här tiden. - Kundkretsen i den här typen av butik var framförallt lite mer välbeställda personer. Det som dracks i Sverige vid den här tiden var framförallt brännvin, upp till 90 %, berättar Eva Lenneman. Och drack man vin var det framförallt starkvin. Vinhandelsfirmorna höll framförallt till i städerna och var inte vanligt ute på landet. - Det som hände i Sverige vid den här tiden var att stora delar av landsbygden mer eller mindre torrlades. Och det var särskilt svårt att få tag på brännvin i Norrland dit många unga män kom för att arbeta. - Och det hänger ihop med att lagstiftningen 1855 gav kommunerna rätt att bestämma vilka som skulle få tillstånd att sälja och servera sprit.  Förbudet ledde till att den illegala hanteringen ökade. I Norrland blev droppkrögeriet vanligt vilket betydde att det på apoteken såldes droppar som var en blandning av sprit och eter, exempelvis Hoffmans droppar.  - Sen drack man dåliga viner som kallades bludderviner och var safter som spritades upp på olika sätt. Lönnbränningen ökade också, dvs hembränning. - Man får skilja mellan husbehovsbränning och hembränning. Det låter lika men husbehovsbränningen var den legala bränningen som kunde göras i Sverige fram till 1860 då den förbjöds. Medan hembränning är den illegala hembränningen. Eva Lenneman tar fram prislistan från Nydahls som visar fina viner, champagne mm. Den dyraste flaskan champagne kostade 11 kronor vilket idag motsvarar ca 740 kronor. - Punsch som var mycket populärt fick spännande namn, och det gällde att sticka ut med roliga namn och spännande etiketter. Ett av namnen var Expositionspunschen som togs fram i samband med Stockholmsutställningen 1897. Andra namn var järnvägspunsch, bilpunsch, telefonpunsch och Drottning Viktoriapunsch. Den siste ägaren av Nydahls hette Rudolf Nydahl. Han har berättat att det fuskades ganska mycket när det gällde cognac. Firman köpte in cognac med mycket färg och smak och drygade ut med mycket enkel fin sprit. Inte vem som helst kunde starta en firma liknade Nydahls. - 1855 reglerades både tillverkning försäljning av brännvin i en ny lagstiftning. Och än i dag finns många av de bestämmelserna kvar och man känner igen principerna. - För att få sälja och servera brännvin måste man söka tillstånd hos kommunen. I städerna hade rättigheterna ofta överlåtits till särskilda bolag som sålde och serverade utan privat vinstintresse och är föregångarna till dagens Systembolag. - Men sen kunde bolagen i sin tur överlåta rättigheterna till privatpersoner mot en avgift, som till exempel Nydahls. Bestämmelserna sa också att man skulle vara av god frejd, ett gott rykte, man skulle kunna räkna och skriva. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Malin [email protected]
4/3/201524 minutes, 23 seconds
Episode Artwork

Kaparkaptenens försvunna miljardarv

Den svenska kaparkaptenen Jonas Lambert från Umeå lyckades på sina räder till havs samla ihop en enorm förmögenhet. Än i dag fantiserar ättlingarna om att få tillgång till pengarna som kom på avvägar nån gång på 1700-talet. För några år sedan fick Umeå-journalisten och släktforskaren Tom Juslin ett gammalt dokument i sin hand som visade sig höra ihop med det mytomspunna Lambertska arvet. - Det är ett domstolsprotokoll från 1771, 50 år efter Jonas Lamberts död, där släktingar till honom gick till Tingsrätten för att fastställa att de är rättmätiga arvingar. Tom Juslin berättar att han fick rysningar genom kroppen när han insåg att det var piraten Jonas Lamberts släkt som fanns omnämnda i dokumenten. - Det har funnits många skrönor om släkten Lambert. Men det vi vet är att Jonas farfar Jean de Lambert kom till Umeå med sin familj på 1500- talet.  Familjen Lambert dominerade Umeå i slutet 1600-talet och byggde bland annat skeppsvarv. Tanken var att Jonas skulle fortsätta i sina förfäders spår, men Jonas var mer intresserade av sjöfart och fick i sin ungdom jobb som skeppspojke på ett fartyg som seglade i Östersjön. Tom Juslin berättar att det finns en dikt som det sägs att Jonas Lambert skrev om hur han längtade efter livet till havs; Ack, om havet hade måsens vingaroch över havets böljor mig kunde svingaJag aldrig, aldrig en skärvaav fäderna då ville ärvaEndast i minnet fader och moderSyster och broder i Norden Efter att ha arbetat på Östersjön ett tag söker sig Jonas Lambert ner till Amsterdam som var den stora sjöfartsstaden vid den tiden och fick där anställning på ett stort handelsfartyg. När kaptenen på fartyget bröt benet i fyllan fick Jonas ta kommandot på fartyget. - Vid den tiden var en del av krigsföringen just att kapa varandras handelsflottor och det var så Jonas blev Kaparkapten, berättar Tom Juslin. När kriget var över belönades Jonas Lambert stort av den holländska staten och fick bland annat stora markarealer i Sydamerika.  - Det påstås att han blev förälskad i en 20-årig arbetsledardotter när han flyttat ned till de bördiga plantagerna. Men strax före giftermålet dog hon och Jonas återvände till Amsterdam.  Jonas Lambert fick inte några egna barn. När han dör 1726 började därför den holländska staten söka efter arvingar till honom i Sverige. Men Jonas hade tagit sin mors efternamn Wenman under kriget mot Frankrike eftersom Lambert klingade franskt. - Det var därför holländska staten inte fick napp när de letade efter arvingar till Jonas Wennman i Sverige. Men i Uppsala fanns en student från Umeå som kopplade ihop detta och meddelade släktingarna i Umeå om Jonas arv. I början av 1900-talet värderade man arvet till en miljard, men hur mycket det är idag är omöjligt att säga eftersom det handlade om stora egendomar i Sydamerika, så stora att de idag är hela länder, berättar Tom Juslin. Släktingarna i Sverige försökte i omgångar att bärga arvet. De gick till Tingsrätten i flera omgångar för att bekräfta att de var ättlingar, men tiden rann iväg. Landshövdingen Gyllengrip från Västerbotten försökte ta sig an problemet men lyckades inte och när han dog gick det ytterligare några år innan notarien Erik Huss vid Svea Hovrätt skickades till Holland och Sydamerika 1773 med förhoppning om att hitta pengarna. - Men Huss påträffades senare på plantagerna där han levde gott tillsammans med sin kompanjon Jonas Filén. Släktingarna i Umeå började misstänka att de två lagt beslag på arvet. Och när Filén dog fick hans fattige bror som var kanslist i Uppsala en stor summa pengar. De pengarna donerade han senare till Uppsala Universitet och går idag under namnet "den Filénska legaten", berättar Tom Juslin. Men det gick många rykten, ett av dom var att svenska kungahuset bärgat arvet, berättar Tom Juslin. Men än i dag vet vi inte vad som hände med arvet.  - Det intressanta var att en järnvägstjänsteman vid namn P O Molin reste runt i Norrland i början av 1900- talet och upprättade listor med de som ansåg sig vara ättlingar till Lambert. Det innebar att många betalade och skrev upp sig på listorna utan att vara släkt med Jonas Lambert. Och det sägs att den enda som gjort sig pengar på det Lambertska arvet idag är den där Molin. Om pengarna hade kommit till Umeå hade det säkert påverkat Umeås utveckling. Men det gjorde säkert den första familjen Lambert som slog ned sina bopålar i Umeå och tog med sig ett stort bibliotek från Frankrike. Det kanske blev grunden för Umeå som lärdomsort, avslutar Tom Juslin. Att låna pengar utan banker  Om Jonas Lambert hade kunnat använda sig av en bank så hade kanske det stora arvet till slut hamnat i Sverige, men innan bankväsendet var utbyggt fick man hitta andra vägar för att flytta, låna och på andra sätt hantera ekonomiska tillgångar. Per Hallén som är forskare i ekonomisk historia i Göteborg har med hjälp av bouppteckningar kunnat göra en slags karta över hur lånemarknaden såg ut i Staden Göteborg på 1800-talet. Han har sett att de allra flesta lånade pengar och att de visste var de skulle gå för att be om ett lån. - Nästan alla hade någon form av lån, småsummor i en butik eller granne, men nästan alla i staden var kopplade till finansmarknaden, berättar han. Per Hallén har studerat över 1000 bouppteckningar från Göteborg mellan år 1800 och 1900 för att förstå hur kreditmarknaden där såg ut, vem som lånade ut pengar till vem och på vilka villkor. Bouppteckningarna är en självklar källa eftersom det ju i dem alltid finns en förteckning över de skulder personen hade, där man ser vem som kunde kräva pengar av dödsboet. Affärsbankerna, som vi känner dem idag, växte fram under 1800-talet, men de fick egentligen ingen större betydelse för kreditmarknaden förrän under slutet av 1800-talet. Så i början av seklet fanns enligt Per Hallén ett system där vanligt folk oftast tog informella lån från person till person. De lite mer uppsatta personerna, det vill säga de som redan hade pengar, kunde vända sig till de så kallade Diskonterna, som var en tidig form av banker. Andra forskare har tidigare studerat hur kreditsystemet såg ut på landsbygden och sett att det ofta fanns en slags sockenbankirer, personer som alla visste lånade ut pengar. Och Per Hallen upptäckte att det fungerade ungefär på samma sätt i staden Göteborg. Folk där visste helt enkelt till vem man skulle gå. - Det verkar ha funnits folk som var allmänt kända för att kunna låna ut pengar, och de verkar ha delat upp staden emellan sig, man ser att de lånat ut pengar efter geografiska mönster. De som lånade ut pengarna var inte alltid så väletablerade i samhället, men det var personer som fått in pengar på lika sätt och som lät kapitalet arbeta genom att ta ränta. En del av dem har ärvt sina pengar, men oftast var det personer som fått in pengar på handel. Från mitten av 1800-talet dyker det upp nya personer på kreditmarknaden. Det är de så kallade stadsmäklarna, som hade funnits tidigare med andra uppgifter, men som med en ny stadga från 1851 får i uppdrag att hjälpa låntagare och långivare att enklare hitta varandra. - De skall förmedla informella lån som mellanhand, och de tar provision på sitt jobb. De hade en lista på personer som kunde låna ut pengar. Räntan var ganska fast. Fram till 1860-talet är en låst vid 6%. Man fick ta mindre men det går sällan under 4%, och också när räntetaket släpptes var det sällan man tog högre ränta. Undantaget var stadens egna pantbanker, som hade kommit till för att skydda folk från ockrare, men de tog först 6% i ränta och sedan dessutom  en avgift på lika mycket. - Dit skulle man akta sig för att gå, skrattar Hallén. De som blev Stadsmäklare kom ofta ur stadens handelsfamiljer, och skulle kunna bevisa att de kunde klara att hantera pengar och affärer. Det var Handelsföreningen som utsåg dem. Det fanns stadsmäklare i landets tre största städer. Arkivmaterialet från Stadsmäklarna är egentligen inte undersökt tidigare. - Det finns bara några få akter bevarade i Stockholm, och när jag första gången beställde fram det stora material som finns bevarat här i Göteborg fick jag bryta plomberingen från 1911 – det var ingen som hade tittat på det tidigare, berättar Per Hallén. Stadsmäklarna gjorde en kreditprövning när någon ville ha ett lån. - Det var naturligtvis den svåra biten att veta vem man kunde lita på, men de byggde upp oerhörda datamängder om sina låntagare och deras borgenärer. De hade listor på bra personer och dåliga personer, för att ha kolla på vilka som kunde betala sina lån, slutar Per Hallén. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik [email protected] Nedan kan du lyssna till Per Hallén som berättar om hur välmående svenskarna var under 1700-talet och hur han jämfört det resultatet med likande studier i Frankrike och franska Quebec i Kanada. 
2/16/201524 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Hårt arbete på andra sidan sundet

Under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget var det många svenskar som emigrerade. De flesta tog sig till Amerika, men ett annat stort invandrarland som låg betydligt mycket närmare var Danmark. Man räknar med att runt 100 000 svenskar slog sig ner i grannlandet. Men där möttes de ofta av misstro och fördomar och de hamnade inte sällan på slitsamma jobb med låg status och bostäder med dålig standard. En del valde att åka hem igen, men inte heller det blev särskilt lätt eftersom man i Sverige trodde att de blivit moraliskt fördärvade i grannlandet. Särskilt svårt var det för de ensamma unga kvinnor som kom hem med ett utomäktenskapligt barn. Det fanns till och med ett uttryck som hette att man gjort en Danmarksresa och då var det just de här kvinnorna man syftade på. En av de många kvinnor som reste till Danmark under den här tiden var Nilla Wendel. Hennes ättling Anneli Gunnarsson har spårat henne i arkiven. - Nilla var min mormors mormor. Hon var född i augusti 1853. Hennes mamma hette Elsa och var född i en liten by som hette Näsum vid Ryssberget.  Elsa fick fyra utomäktenskapliga barn och träffade sedan fiskaren Lars Peter Wendel som var före detta artillerist men hade suttit som arbetsfånge i fem år på Malmö Slott som då var ett fängelse. Han hade troligtvis fällts för rån, berättar Annelie Gunnarsson. - En blåsig oktoberdag 1867 drunknar både Elsa och Lars Peter under en fisketur. Nilla var då 14 år och fick ta hand om sina småsyskon. 17 år gammal åker Nilla till Danmark.  Vad det var som gjorde att Nilla reste till Danmark vet vi inte idag. Men sannolikt var det för att söka arbete, för här i Sverige var det en bristvara vid den här tiden. De flesta som åkte över sundet kom från de lägre samhällsklasserna, ofta söner och döttrar till torpare, inhyseshjon och backstugesittare. Vad Nilla exakt jobbade med vet vi inte heller, men det mest troliga var att hon fick jobb som piga på landsbygden. Och när hon dyker upp igen i arkiven igen är hon 22 år gammal och har fått en liten flicka, Ida Josefina. - Och den här lilla Ida Josefina hade fallandesot, dvs epilepsi. Ingen far fanns registrerad utan Nilla åker tillbaka till Sverige och blir inskriven i Mjällby församling 1875. Och i ganska rask takt födde hon barnen Johanna, Per Emil och Julius Alfred Natanael. Och ingen av de här barnen har någon fader enligt dopboken, berättar Annelie Gunnarsson. - Man behöver ju bara omsätta det i dagens verklighet och tänka hur jobbigt hon hade det med de här barnen när hon åkte runt som piga och inte tjänade mer än till sitt uppehälle. Hösten 1882 lämnar Nilla bort sin förstfödde son Per Emil till artilleristen Sven Anders Ring och hans hustru, som troligtvis inte var släkt med Nilla. Sen var det tänkt att Julius, som är knappt ett år gammal, ska flytta till en annan fosterfamilj. Men Nilla ångrar sig när hon får ett erbjudande att flytta hem till makarna Ring med alla barnen. - Vid den här tiden hade Nilla blivit absolverad av kyrkan tre gånger, dvs fick syndaförlåtelse efter födseln av hennes "oäkta" barn.   1883 flyttar makarna Ring med Nilla och alla barnen till Jämshögs socken där Nilla har svårt att få jobb. Hon åker då igen till Danmark och även nu kommer hon hem efter några år med ett nytt barn, en liten pojke. Året därefter dör Ida Josefina i ett epilepsianfall bara tio år gammal. Och två år senare 1888 föder Nilla ytterligare son. Han är svag och dör två år gammal. Anledningen till att Nilla fick så många utomäktenskapliga barn vet inte Anneli, men kanske var det så att hon blev utnyttjad där hon arbetade som piga, spekulerar Annelie. Efter några ytterligare år träffar Nilla en 32 år äldre änkeman, torparen Sven Nilsson, som friar till Nilla. De gifter sig och lever tillsammans i tio år innan han dör.  - Därefter flyttar Nilla till Näsum där Nillas mor var född. Där framlevde hon sina sista år och dör 1936 och är 83 år gammal.  Att få lyfta fram en så stark kvinna från släkten, säger Annelie, känns bra. Hon redade ju ut allt och fostrade sina barn till bra människor, avslutar Anneli Gunnarsson.  Fördomar, misstro och arbete Svenskarna i Danmark möttes ofta av misstro och fördomar och de hamnade inte sällan på de jobb och i de bostäder som ratats av danskarna.  Och inte blev det lättare när de kommit hem igen. Svenskar som återvände från Danmark såg man ofta på med misstänksamhet, inte minst kvinnor som likt Nilla som vi hörde om, kom hem med ett utomäktenskapligt barn på armen.  Henning Bender är dansk historiker och har varit drivande i att bygga upp det danska emigrantregistret, och han bekräftar att de det var en ganska stor grupp svenska kvinnor som råkade illa ut i Danmark. Henning Bender berättar att han, när han var stadsarkivarie i Ålborg, gick igenom källorna för den offentliga bordellen som en gång i tiden fanns i staden och där är det alldeles tydligt att den fick sändningar av svenska flickor, främst från Halland och Skåne. De blev lurade på samma sätt som unga kvinnor från Östeuropa idag blir lurade in i traffickingverksamheten, säger han. Det var inga mängder av kvinnor men jag har definitivt sett exempel på det, säger Henning Bender. Också de svenska myndigheterna var bekymrade över de svenska flickornas öden i Danmark. I den svenska emigrationsutredningen från 1907 kunde man bland annat läsa det här: Man betänke emellertid den vanskliga ställningen för dessa stackars flickor, hvilka ensamma och oerfarna kastades in i ett liv och en omgifvning, där löshet och lättsinne i högsta grad florerade. Ett halft års vistelse i Danmark, plägade i allmänhet icke skada; flickorna voro då ännu försagda och höllo sig för sig själfva; men upprepades resorna år efter år, uteblefvo sällan de sorgliga följderna. Flickorna angrepos småningom af pyntesjukan, kastade sig alltmer obekymradt in i nöjeshvirveln och knöto bekantskaper med karlarna, som sedan bragte dem på fall. De kvinnor som flyttade hem till Sverige igen fick ofta rykte om sig att ha blivit lösaktiga och oregerliga. Det där är inget konstigt menar Henning Bender, det är mer en fråga om skillnad på stad och land, samma slags rykte uppstod omkring de danska flickor från Jylland som tog sig till Köpenhamn för att arbeta en tid. Han nämner symboliken som låg i att unga kvinnor som tillhörde de tjänande skarorna skulle ha sjalett på huvudet för att anses anständiga. Men under inflytande av storstadens annorlunda moral kunde de komma hem i hatt  - någon som en gång för alla bevisade hur förtappade de blivit. I absoluta tal så hamnade de flesta svenskarna i Köpenhamn men det fanns en plats där svenskarna utgjorde ett tydligt inslag, och det var på Bornholm. Vid sekelskiftet 1900 var över 6 procent av öns befolkning födda i Sverige. Så svenskarnas närvaro kändes nog mer påtagligt på Bornholm än på andra ställen i Danmark, tror Henning Bender. Det var främst folk från Blekinge och Skåne som tog båten över till Bornholm, som ju ligger så nära kusten att man klara dagar kan se den från den svenska kusten. Språket innebar inga stora problem, bornholmarna och sydsvenskarna förstod varandra bättre än folk från Österlen förstod stockholmska, eller för den delen bornholmarna förstod de jylländska dialekterna . Lönerna var mycket bättre i Danmark, och man kunde köpa hus till en rimlig kostnad, och inte minst, säger Henning Bender, så fanns det gott om ensamma unga kvinnor på Bornholm. Skälet till det var också det emigrationen. Massor av unga bornholmska män hade emigrerat till Amerika, rent procentuellt var det fler danskar från Bornholm som gav sig av än någon annan region i Danmark. Och när så de svenska unga männen kom till ön blev de flesta kvar och gifte sig med bornholmska kvinnor. De fyllde helt enkelt en lucka som hade uppstått. Många svenskar som kom till Bornholm var stenhuggare från Blekinge. De var eftersökta hantverkare som kunde välja att stanna kvar på den danska ön eller fara vidare till andra stenbrott i Europa. Men många andra förhoppningsfulla svenskar hade sämre förutsättningar. I Bornholms avis kunde man den 1 maj 1890 läsa om hur en last med ovanligt många svenskar , och bland dem många barn, hade anlöpt hamnen. Svenska tjänstefolkUnder de senaste månaderna när ångfartyget har ankommit från Ystad har det medfört ett stort antal svenska tjänste- och arbetsfolk. Men idag ankom ett rent överväldigande antal, nämligen 112, varav en stor del vallpojkar och vallflickor. Grunden till denna stora invandring av svenskt tjänstefolk måste sökas i den omständigheten att landsbygdsborna i vintras minskade sin stab av arbetsfolk och nu måste vända sig till Sverige för att få folk. Sannolikt är det Bornholmförfattaren Martin Andersen Nexös beskrivning  av det svåra livet för den lille pojken Pelle Erövraren, som har format bilden av hur det var att komma till Danmark och Bornholm som svensk lantarbetare. Han och hans pappa Lasse hunsades och lurades och levde under usla förhållanden, i den skönlitterära boken. Också på Bornholm fanns mycket fördomar om svenskar, inte minst spred en läkare på ön åsikter om att de var hopplösa när det gällde intelligens, moralitet och renlighet. Men Henning Bender menar att det var tur för Bornholm att svenskarna kom dit. De var i allmänhet bättre utbildade och duktigare hantverkare än vad Bornholmarna var, säger han, men de svenska invandrarna hade ändå rykte om sig att stå för en massa kriminalitet och andra obehagligheter. I Sverige diskuterade man emigrationen till Amerika och Danmark. Det var ett problem att Sverige åderläts på så många unga människor, därför var svenska myndigheter särdeles irriterade över de danska agenter som for runt i Sverige och försökte locka svenskar att åka till Danmark. Det fanns flera olika slags agenter. Rederierna hade sina egna. De skulle locka folk att åka till Amerika via Danmark. Men det fanns också gott om danska agenter i som värvade svensk arbetskraft till de danska industrierna och lantbruken. Den svenska emigrationsutredningen var inte glad åt dem: Intet under att myndigheterna med bekymmer betraktade hela denna utvandring. Oviljan riktade sig särskilt mot de agenter, hvilka förmedlade anställandet av tjänstehjon i Danmark och hvilka själfva eller genom sina ombud reste omkring i bygderna och genom allehanda förespeglingar och loften lockade till antagande av tjänst därestädes, löften, hvilka, som erfarenheten visade, allt för ofta lämnades ouppfyllda. Det fanns många rötägg bland mäklarna, bekräftar Henning Bender , de gjorde vad de kunde för att lura svenskarna, och de danska myndigheterna  försökte sätta stopp för lurendrejerierna, genom att införa en resegaranti från 1868. Den som blivit lurad kunde klaga och få ersättning. Men för att det skulle fungera måste man ha koll på vilka som for över haven. Därför bokförde den danska polisen alla personer, oavsett nationalitet, som for från danska hamnar, till alla utländska hamnar, från 1868 till 1935. Och alla dessa uppgifter finns numer i en databas som är fritt tillgänglig på nätet.  Där kan man, om man har tur finna svenskar som köpte biljetter av danska reseagenters underagenter i Sverige, och som alltså inte syns i svenska emigrationsregister. Man hör ofta att Danmark var ett transitland för de svenska emigranterna, att man först tog sig till Danmark för att där tjäna ihop till reskassan, så att man kunde åka vidare till Amerika. Det är sant, säger Henning Bender att det fanns de svenska immigranter som gjorde så, men han konstaterar att majoriteten av dem som kom till Danmark och alldeles särskilt de som kom till Bornholm, faktiskt också stannade där. Eftersom man i det danska registret kan utläsa vilka personer som var födda i Sverige så kan man se att det var överraskande få som senare for vidare från Danmark till USA, säger Henning Bender. Och varför skulle de egentligen göra det, när det nu fanns så bra möjligheter att leva på Bornholm, frågar han retoriskt. Men så är det också idag så att de allra flesta familjer på Bornholm har åtminstone någon rottråd i Sverige – och Henning Bender utgör inget undantag  hans barnbarns far har ett svenskt namn efter en smed som kom till ön från Skåne 1888. I det danska Udvandrerarkivet finns en möjlighet att välja svenska som språk. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik Paulsson och Peter Ö[email protected]
2/9/201523 minutes, 54 seconds
Episode Artwork

Landsförvisad för sin tros skull

En av de få personer som landsförvisats från Sverige hette Fredrik Olaus Nilsson och var baptist. Från tidigt 1600-tal blev det ett brott i Sverige att inte följa den svenska kyrkans tro, och man kunde straffas på olika sätt. Det allra vanligaste var dryga böter eller fängelse och en handfull personer i Sverige har också avrättats för sin tro. Men lagen gav ännu en möjlighet och det var landsförvisning. Det straffet drabbade inte så många. Men under de 250 åren som lagen fanns så förvisades ett 15-tal personer ut ur landet. Och det var framförallt personer som övergick till den katolska läran. Men när frikyrkorörelsen kom till under 1800-talet drabbades också den, inte minst Fredrik Olaus Nilsson som landförvisades 1851. Han föddes 1809 på Vendelsö vid den halländska kusten. Hans förutsättningar att klara sig i livet var inte så stora. Hans far drack och Fredrik Olaus lärde sig bara läsa hjälpligt eftersom han var tvungen att bidra till familjens försörjning. Göran Valinder i Göteborg, vars farföräldrar var medlemmar i en av de första baptistförsamlingarna, har forskat om F O Nilsson, som han kom att kallas. Den unge Fredrik Olaus gick till sjöss när han 19 och det var på havet några år senare hans tillvaro för alltid förändrades.   På Vendelsö vid den halländska kusten föddes 1809  en liten gosse som fick heta Fredrik Olaus Nilsson. Hans förutsättningar att klara sig i livet var inte så stora. Han far drack och Fredrik Olaus lärde sig bara läsa hjälpligt eftersom han var tvungen att bidra till familjens försörjning. Men trots att starten i livet var kantad av svårigheter skulle Fredrik Olaus Nilsson senare bli en viktig person. Det var han som införde baptismen till Sverige. Fast det var ingen enkel sak eftersom tron var strikt reglerad i lag. Det gick så långt att Fredrik Olaus landsförvisades på grund av sin tro. Göran Valinder i Göteborg, vars farföräldrar ar medlemmar i en av de första baptistförsamlingarna i Göteborg, har forskat om Fredrik Olaus Nilssons liv. Han berättar att Fredrik Olaus gick till sjöss som ung, han var bara 19 år då han liksom sin far och farfar före honom, blev sjöman. Och det var på havet några år senare som den händelse inträffade som skulle förändra hans tillvaro för alltid. - Fredrik Olaus hade fått hyra på en amerikansk ångare som hamnade i sjönöd 1832 och som så ofta när sjömän hamnar i sjönöd så börjar de inse allvaret i livet och det kom till en vändpunkt för honom, berättar Göran Valinder, och fortsätter - Han själv uttryckte det som att han gick från mörker till ljus, och han engagerade sig som metodist. Efter den här livsomvälvande stormen kom Fredrik Olaus till New York, och under en tid missionerade han som metodist bland de svenska sjömännen där. Det var med sin religiösa omvändelse i ryggen som han kom hem till Sverige igen. Han fick ekonomiskt stöd från Metodistkyrkan i USA för att fortsätta att missionera bland sjömän i Göteborg och hela västra Sverige. Vid den här tiden växte baptiströrelsen fram i Amerika och Europa. Baptisterna hade en annan syn än den svenska statskyrkan i flera frågor, men det mest readikala skillnaden gällde synen på dopet. Dopet, menade baptisterna, skulle vara något som den vuxne valde att göra, ingenting som skulle utföras på spädbarn som inget kunde säga i saken. Och i Göteborg träffade nu Fredrik Olaus den man som skulle leda honom till baptismen. ­- Det var en annan göteborgare, en sjöman som hette Gustav Schröder. Han hade blivit baptist i Amerika. Men det var ingen snabb omvändning till baptism, understryker Valinder, utan Fredrik Olaus läste Bibeln noga och rannsakade sig själv. Till slut åkte han till Tyskland där han döptes i Elbe. Väl hemma igen bildade han Sveriges första baptistförsamling i Vallersvik i norra Halland. De första personer han döpte var sin hustru, sina bröder och några vänner. Fredrik Olaus Nilsson höll sig inte bara till församlingen i Vallersvik utan han åkte runt i hela västra Sverige och predikade  i små möten. De kallas konventiklar, de här mötena där en grupp människor läser bibeln och ber ihop. Detta var förbjudet enligt lag. Redan 1726 hade det så kallade konventikelplakatet förbjudit den här sortens möten såvida det inte var en präst närvarande. Genom detta förbud skulle man hålla den evangeliska läran ren från främmande inslag. Vanliga människor skulle helt enkelt inte ge sig till att försöka tolka Bibeln eftersom de inte hade förstånd till det. Eller som det stod i lagen: Dock at de sig afhålla ifrån diupsinnige frågor och Läro-stridigheter som them enfaldigom äro för höga och kunna gifwa anledning till någon willfarelse. Nyårsdagen 1850 ställs allt på sin spets när Nilsson sitter med en grupp människor i ett hem i Berghem i Västergötland. Folk i trakten har fått reda på att mötet pågår och blivit uppretade. FO Nilsson som förde dagbok hela sitt vuxna liv berättar själv om vad som hände. Några av oss var samlade i broder A. Anderssons hus i Älfsborgs län i akt och mening att fira Herrens nattvard, medans vi höll på med att fira nattvarden blev vi plötsligt omringade av en stor hop pöbel, beväpna med störar, bössor, pistoler och svärd, de bröt sig in i huset och slog och sparkade mig hänsynslöst. Slutligen kastade de mig i en kärra, satte sig på mig och körde iväg mig under fasansfulla svordomar och hotelser, tills de komma till en gästgifaregård, där de stannade i två timmar och söp, de tvingade mig hela tiden att sitta kvar i kärran i den hårda kylan. Från närliggande byar hade samlats en stor massa pöblar som utspydde sina svordomar, hotelser och sarkasmer emot mig, under det de blåmultade mig med snöbollar. Slutligen fördes jag till häktet i Skene. Här låstes jag in i en cell som saknade både värme och säng. Hungrig och frusen fick jag smaka på vad det innebär att lida för Kristi skull. Nu startade en rättsprocess som skulle pågå stora delar av 1850. Till slut dömdes FO Nilsson i högsta instans till det straff som konventikelplakatet föreskrev som sista åtgärd för den som inte rättade sig efter kyrkans ordning – nämligen landsförvisning. Han är en av de ytterst få som drabbats sak av detta straff, trots att det var många som vände sig till väckelserörelserna under 1800-talets senare hälft. Men för det stora flertalet så gick det aldrig längre än till skarpa tillrättavisningar och böter. -Vad som skilde honom från andra var att när han var inför kungen och bad om nåd så erbjöd kungen honom nåd om han kunde lova att inte sprida sitt budskap, men han ville inte ge upp sitt uppdrag, han var en sann kolportör säger Göran Valinder. FO Nilsson åkte inte raka vägen till Amerika, utan tog sig först till Köpenhamn där det var tillåtet att vara baptist. Hans efterlämnade trosbröder i Sverige levde under ett hårt tryck, och efter några år var det en ganska stor grupp som bestämde sig för att ta sig till Amerika. De hörde av sig till FO Nilsson för att be honom att bli deras reseledare. 1853 i maj for de till Amerika. Väl framme i USA hamnade FO Nilsson efter ett tag i ett samhälle i Minnesota som heter Scania. Där lärde han känna en annan svensk immigrant, en man som hette Anders Pettersson när han växte upp i södra Östergötland, men som i det nya landet bytt namn till Andrew Peterson. Den mannen vet de flesta av oss rätt mycket om, det är nämligen hans dagböcker som ligger till grund för Vilhelm Mobergs utvandrarserie – Andrew var Karl-Oskar, helt enkelt. Åren i USA innebär mycket resande och predikande för  Fredrik Olaus Nilsson, främst i svenskbygderna, och 1859 får han amerikanskt medborgarskap. Men redan året därpå, 1860, fick Fredrik Olaus Nilsson erbjudande om att bli den amerikanska baptistkyrkans missionär i Sverige. Så kom han hem igen, och nästan det första han gör på svensk mark är att delta i kapellinvigning i Kristianstad. Vid det tillfället fanns en person med som var journalist och som hjälpte FO Nilsson att skriva ihop en nådeansökan – vilken beviljades. Det som hade hänt saker i Sverige under tiden Nilsson varit i USA. Konventikelplakatet hade upphävts 1858, och nu kunde man alltså benåda Nilsson. Men det var fortfarande inte helt fritt att predika hur som helst, och de församlingar som bildades inom olika frikyrkor drabbades av hårda repressalier från kyrkan, och inte sällan av vanligt folks ilska. En avgörande faktor var klockslaget för predikan. När högmässotiden var inne för svenska kyrkan, då fick inga andra aktiviteter förekomma, och absolut inte några frikyrkliga sammankomster. -De främsta anklagelserna från kyrka och stat gällde hur baptisterna dyrka Gud på samma tid som andra kristna, säger Göran Valinder. Staten gav med sig med tiden, men kyrkan gjorde det inte, de ville straffa baptisterna. Den som inte nöjde sig med statens gudstjänster bara skulle få komma tillsammans på såda tidpunkter då krogar, barer, teatrar och cirkusbesökare hade sina sammankomster. Fredrik Olaus Nilsson och hans hustru återvände med tiden till USA, där han till slut dog 1881. Baptister i arkiven Här i Sverige finns många av F O Nilssons efterlämnade dokument samlade i ett arkiv i källaren på Bromma Folkhögskola. Där jobbar kyrkohistorikern Magnus Lindvall som arkivarie. Bland alla handlingar som finns i arkivet har han plockat fram ett litet nött blått skrivhäfte där de första baptisterna i F O Nilssons församling i Vallersvik noggrant noterade sina medlemmar i. - Och här står de upptecknade, de första som döptes, och det man kan se att många emigrerade. Mer än hälften av den här första församlingen emigrerade till Amerika, berättar Magnus Lindvall. - Det som är lite kuriosa är att jag hittade en annan förteckning över  när de första församlingarna bildades, och det första dopet var ju den 21 september 1848, men någon har skrivit att församlingen bildades den 22 september. Det kan man förklara med att de gjorde dopet så sent på kvällen så att de inte skulle bli upptäckta, berättar Magnus Lindvall. I häftet med församlingsmedlemmarna kan man också se att flera uteslutits ur församlingen och Magnus Lindvall förklarar att de var ganska slutna i början bland annat för att skydda sig från de som ville dra församlingen i vanära. De hade vid den tiden en ganska sträng församlingstukt och det visade sig att det behövdes eftersom det kom in i baptistförsamlingarna och spred andra läror. Vartefter handlingar i arkivet gås igenom och läggs in i en databas återupptäcker Magnus Lindvall handlingar som legat glömda i årtionden. Ett sådant exempel är när de återfann den första trosbekännelsen för den första församlingen. - Den trodde vi gått förlorad, berättar Magnus Lindvall. När vi hittade det handskrivna originalet var det som julafton. Det som är intressant att länsa den första trosbekännelsen är att det är den första riktigt demokratiska "organisationen" i Sverige, för alla oavsett kön och ställning var sin röst. Och vid den tiden var det inte bara kvinnor som inte hade rösträtt utan också de som inte var bemedlade. - Så det här var ju naturligtvis något som var oerhört utmanande i det samhället. I det här arkivet finns mycket mer material från baptiströrelsens tidiga år. Till exempel från de första missionsresorna till Kongo i slutet av 1800- talet. Det var resor som inte bara handlade om att sprida baptismen, utan faktiskt också fick stor politisk betydelse. Vid den tiden var det den belgiske Kung Leopold den andre som personligen ägde landet och som med brutala metoder plundrade det på råvaror. Den första baptistmissionären som åkte till Kongo från Sverige hette Edvard Vilhelm Sjöblom och året var 1892. - E V Sjöblom var en av dom första som uppmärksammade det här internationellt. Han skrev artiklar till tidningar till Sverige, England, Schweiz och USA. Han var en av de som fick upp det här på bordet och som ledde till att Kung Leopold var tvungen att lämna ifrån sig landet. Många av E V Sjöbloms brev finns bevarad i arkivet och även hans dagboksanteckningar som även finns i ett nytryck, berättar Magnus Lindvall. Arkivet Baptistsamfundets och Svenska Missionskyrkans arkiv ligger i källaren på Bromma Folkhögskola, Åkeshovsvägen 29 i Bromma. Det har inga fasta öppettider utan besök sker efter överenskommelse med arkivarien Magnus Lindvall. Om Equmeniakyrkans arkiv. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik Paulsson och Peter Ö[email protected]
2/2/201524 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Förföljd av dåligt rykte

Genom historien har resandefolket, de som förr kallades tattare, varit hänvisade till arbeten som ingen annan ville ta. De fick ständigt vänja sig vid att ständigt bli ivägkörda. "Tattare" var länge ett skällsord som användes nedsättande om personer som man inte ville släppa in i den sociala gemenskapen. För några år sedan berättade vi i Släktband om en man som 1824 tillsammans med sin fästmö vandrade från Göteborg till Östersund i hopp om att få jobb där. Men väl framme fick de besked om att omedelbart skull lämna staden. Historien om Didrik Ahlqvist, som han hette, och hans fästmö kom i dagen när vi på Landsakrivet i Härnösand tittade på inrikes passhandlingar. Men då var vi ovetandes  om att det här paret var av resandesläkt. Arkivarien Louise Nyberg på Landsarkivet i Härnösand fångades av historien om Didrik och hans fästmö. Passhandlingen som Louise Nyberg tog fram på måfå hade legat länge i arkivets gömmor, okänd även för Didriks ättlingar. Därför blev det en stor överraskning för släktforskaren Olof Bergström när han fick höra om Didriks resa. - Didrik var min morfars mormors far, berättar Olof Bergström. I Olofs släktforskning kan man läsa att Didrik var valackare, lumpsamlare, volontär, sjöartillerist och  huddragare. De yrken som var smutsiga och var vanliga bland dessa, berättar Olof Bergström. - Sen står det att han suttit på Långholmen, Länsfängelset i Kalmar och fängelset i Linköping. Och ofta åkte han dit för lösdriveri och passlöshet. Fram till 1860 måste man ha inrikes pass för att röra sig mellan städerna. - De åker in ständigt och jämt, de är ute på vägarna, har ingen bostad och när de vandrar åker om dit för att de inte är skrivna någonstans. Folk vill inte ha med dem att göra och tvärtom.  Olof fick veta att hans anfäder var resande först när han började släktforska vid 25 års ålder. Han och alla syskon hade hamnat i fosterhem och Olof började söka efter sina "riktiga" släktingar, berättar Olof Bergström. Olof berättar att det nog inte är så ovanligt att resande i sina anor, och att det tystats ned av tidigare generationer. Anledningen till att Didrik och hans fästmö fick vända i Östersund beror troligtvis på att de var resande. - Om de fått stanna skulle de blivit skrivna i staden och då hade det följt vissa skyldigheter som exempelvis fattigvård, berättar Olof. Didrik blev 42 år och hann få elva barn som även de satt inne i fängelse många gånger för lösdriveri. Carl Hermans klassresa Didrik delade sitt öde med många andra resande vid den tiden. Men det fanns faktiskt en och annan som lyckades göra en klassresa. En av dem var Carl Herman Erlandsson De allra flesta av de historier vi berättar i Släktband får vi till oss genom brev från släktforskare i hela landet. Torbjörn Wahlström är en av dem. Han skickade oss ett brev där han berättade om Carl Herman Erlandssons klassresa över många hinder. När Carl Herman dog så hade han ord om sig att vara en stor spelman, han var bekant med självaste ärkebiskopen Nathan Söderblom, och hans låtar spelas faktiskt än idag av spelmän i Dalarna. Men livet för Carl Herman startade i en uppförsbacke. Som ung vuxen satt han fängslad för dråp, och han hade många hinder att ta sig förbi, eftersom han var av resandesläkt. Torbjörn Wahlström i Linköping är Carl Hermans systers barnbarns barn. - Han föddes in i en valackarfamilj, berättar Torbjörn Wahlström. Valackare, en beteckning på hästfolk som också kastrerade hingstar. Det var ett arbete som alla ville ha utfört men som ändå inte var så väl sett. Familjen var musikalisk, pappan spelade fiol, han förde stråken med vänster hand, och han lärde också Carl Herman att spela. Torbjörn Wahlström sitter vid sin dator hemma i Linköping och visar sina arkivfynd . Han har tagit reda på att familjen Erlandsson tog sig runt i Norge under ett antal år, i mitten av 1800-talet. Den första anteckningen som Torbjörn  har  hittat i en svensk kyrkbok är från 1865 – men då har de varit i landet redan ganska länge.  - Då hade de bott 14 år i Sverige utan att vara varken kyrkobokförda eller skattskrivna, berättar Torbjörn Wahlström. Och när prästen skrivet om familjen står det  ”Valackaren Erlandsson med anhang”. Pappan försöker aktivt ta sig ur beteckningen som valackare, några år är han skriven som ”arbetare”. Pappans arbete bestod sannolikt i jobb på någon gård, tror Torbjörn Wahlström.  Men trots pappans ansträngningar att få ett högre anseende så dog han 1878 som utfattig backstugusittare. Mamman hade dött några år tidigare och deras barn blev nu antecknade som ”På staden skrivna”, ett sätt att ändå registrera dem som inte var skrivna på en fast adress. Torbjörn själv stammar från en av döttrarna i familjen, en syster till Carl Herman, så det var egentligen anteckningar om henne han sökte i arkiven. Men hans intresse för Carl Herman väcktes av en liten notering som han fann i en kyrkbok, från 1878. Plötsligt föll ögonen på en liten rad. - Det var först tredje gången jag tittade i just den boken, då såg jag att det stod:  ”2/8 1878, dömd till 8 års straffarbete för dråp i hastigt mod. Finns på Nya Varfvet i Göteborg”. Det visade sig var svårt att finna den där domen,  men det man inte hittar i en källa kan man emellanåt  finna i en annan. - Jag tänkte att ett mord måste finnas dokumenterat någonstans. Så jag rotade i Kungliga Bibliotekets digitala tidningar och i Blekinge-Posten hittade jag den här notisen. Å härvarande läns cellfängelse hölls i lördags, inför rådstugurätten, rannsakning  med vallackaren Karl Herman Erlandsson, häktad för dråp å hästslaktaren Carl Otto Wahlgren. Den dräptes änka och ene son voro närvarande vid rannsakningen, som för övrigt åhördes av så många personer sessionssalen kunde rymma, säger tidningen Upsala. Erlandsson som icke visade några tecken till rörelse eller ånger, men föreföll slö och liknöjd, berättade, att han och Wahlgren sammanträffat vid 10-tiden på förmiddagen fredagen i förra veckan; att de sedan skilts och träffats flera gånger under loppet av dagen; att de intagit förtäring på olika krogar i staden, senast å krogen längst ned å Svartbäcksgatan; att Erlandsson vid 5-tiden på eftermiddagen följt med Wahlgren till dennes utanför Svarbäckstull belägna bostad för att hämta några saker; att de på vägen råkat i gräl under vilket Wahlgren måttat flera slag med en smällpiska mot Erlandsson; att Erlandsson, då Wahlgren slutligen träffat honom med piskan, i hettan och berusning dragit sin kniv och huggit Wahlgren, utan avsikt att beröva Wahlgren livet. ; att han därefter sprungit sin väg inåt staden, utan att se efter om Wahlgren blivit svårt skadad. Knivhugget måste ha varit mycket kraftigt. Av andre stadsläkarens, doktor Brunnberg, protokoll över rättsmedicinsk undersökning å Wahlgrens kropp, framgick, att det sår som tillfogats Wahlgren var 15 centimeter djupt och gått genom högra hjärthalvan. Det var alltså ett eländigt fylleslagsmål mellan Carl Herman och en hästslaktare som slutade så illa att Carl Herman dömdes för dråp.  Efter åtta år i fängelse släpptes han ut igen, och fotograferades noggrant inför frigivningen. Efter något åt flyttar han upp till Hälsingland. Och Torbjörn tycker sig nu se hur Carl Herman, precis som sin far före honom, en gång för alla vill få slut på livet som så kallad tattare. I den första anteckningen om honom i Hälsingland så har han samma status som tusentals andra unga män. - Då står han antecknad som dräng, och det tycker jag är ett bevis på att han vill ta sig ur livet som valackare, säger Torbjörn Wahlström Den förre valackaren och numera drängen Carl Herman Erlandsson levde och arbetade i hårt arbet på andras gårdar i ganska många år. Han träffade en kvinna som var änka. Hon hade fyra barn, tillsammans fick de fem till, det blev en stor familj att försörja. Men han klarade det och kunde till och med köpa en liten gård hemma i Uppland. Och det är hemma på den egna gården när han har passerat 50-årsstrecket som Carl Herman Erlandsson åter tar upp sin fiol och börjar spela på allvar. Han blev uppmuntrad till det av församlingens kyrkoherde, en man som senare skulle komma att låta höra talas om sig vida omkring, nämligen Nathan Söderblom, som med tiden blev både ärkebiskop och mottagare av Nobels fredspris. Vid den här tiden var Nathan Söderblom kyrkoherde i Heliga Trefaldighetsförsamlingen, där familjen Erlandsson nu bodde. - Tillsammans med några kända kulturpersonligheter i Uppsala så uppmuntrade Söderblom Erlandsson att delta i en spelmanstävling, och då var Erlandsson redan 52 år. Detta blir vändpunkten för den tidigare valackaren. Nu börjar han spela sin fiol på allvar och börjar komponera och teckna ner visor, och blev med tiden en rikskänd spelman. Forskning om resande Precis som Torbjörn Wahlström berättade är det ofta svårt att finna sina resanderötter i arkiven. Men nyligen kom en handbok som kan vara till hjälp. Den heter "Anor från landsvägen, hur jag finner mina förfäder bland resandefolket" och är utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Det pågår en hel del forskning om romer och resandes historia. Inte minst på Hugo Valentincentret vid Uppsala universitet. En av de som arbetar där är historikern Jan Selling. Han menar att de gamla orden "tattare" och "zigenare" ofta blandades ihop och dessutom användes ordet "tattare" ofta som ett skällsord om vem som helt som inte passade in i de gängse normerna. - De svenska romerna, de så kallade zigenarna, var lätt att utskilja därför att de talade ett annat språk och kanske också klädde sig annorlunda. Men det var inte lika självklart vem som var "tattare", berättar Jan Selling. På 1920- talet genomfördes en stor utredning där man kom fram till att de flesta så kallade tattare är bofasta. - Går man ännu längre fram i tiden, till 1940- talet, så genomfördes den allra sista så kallade tattarinventeringen i Sverige då tattare registrerades. Och det är viktigt för att man ser hur starkt det här baserades på rasbiologi. I utredningen kan man se att det plötsligt är många fler som registreras, men att kriterierna är mycket lösare. - Man kan inte utgå från att mäta näsor och beskriva hårfärg och annat. Det som står i utredningen är att; vem ska betecknas som "tattare", jo, den som ÄR som en tattare. Alltså en fullständig cirkeldefinition, säger Jan Selling. - Det gick till så att man frågade lokala präster, poliser, lärare och folk i kommunen och bad dem anteckna vilka som de ansåg vara "tattare". De tillfrågade inte personerna själva. - Idag kan man nästan le åt detta så absurt är det. Men det som blev kvar är de register som fick konsekvenser för de som fick beteckningen mycket långt fram i tiden, berättar Jan Selling. Efter den här utredningen fanns det ingen officiell "tattarpolitik" i Sverige. Går man längre tillbaka i tiden så hade redan Martin Luther en negativ attityd mot "tattare". Och den förste svenska protestantiske biskopen utfärdade förbud mot att präster fick befatta sig med resande och romer.  Det kunde innebära att de inte fick gifta sig, döpa sig eller bli begravd i vigd jord. - På 1700- talet slog det över i motsatsen då det blev tvång att gå i kyrkan, gifta sig i kyrkan osv. Men även då fanns det en religiöst begrundad uppfostrande inställning mot gruppen. Och vissa teologer ansåg att namnet "tattare" skulle indikera ett samband med Tartaros, som angränsar till dödsriket, och skulle då vara ett folk med demoniskt ursprung berättar Jan Selling. Vad som sen händer på slutet av 1800- talet är diskussionen om lösdriveri. Lagen mot lösdriver kommer 1885. Och vid den tider har det varit en strukturomställning i jordbruket, med missväxt, svältår och emigration. Samtidigt är det en proletarisering på landsbygden med stora skaror av egendomslösa som drar på landsvägarna. Den rotlösa befolkningen sågs som ett socialt hot och det började diskuteras om vilka de mest farliga elementen är. - Dessutom kommer på 1880- talet en uppflammande nationalism, så man kan säga att det blir en kontinuerlig skärpning från 1880- talet fram till 1920 -talet, avslutar Jan Selling.  Andra Släktband som handlar om resande Längst ned på sidan finns länk till programmet "Valloner och resande" som sändes 6 februari 2006. Där intervjuas bland andra Bo Lindwall som är författare till "Anor från landsvägen, hur jag finner mina förfäder bland resandefolket". Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik PaulssonFiolspelare Olov Ö[email protected]
1/26/201523 minutes, 55 seconds
Episode Artwork

Drabbad av skandalen

Kärlekshistorien mellan Sixten Sparre och Elvira Madigan är för många symbolen för stor romantisk kärlek. Men när Sixten Sparres eget barnbarns barn Kathinka Lindhe letar i släktens efterlämnade papper framträder en annan bild. Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann Sorgeligast är nog denna om Elvira Madigan Sången om den sorgliga kärleksaffären mellan cirkusprinsessan Elvira Madigan och löjtnanten Sixten Sparre hördes i hela norden från hösten 1889 och under många årtionden framöver. ALLA kände till historien, och alla kunde sjunga sången. Utom möjligen medlemmarna i en familj – nämligen Sixten Sparres egen. Och familjetabut levde kvar också i nästa generation, berättar Katinka Linde, som är barnbarns-barn till Sixten och Luitgard Sparre. Historien om hur löjtnant Sparre sköt, först Elvira, och därefter sig själv, har omgetts av ett romantiskt skimmer – den har kallats den största nordiska historien om omöjlig kärlek. Men Kathinka Lindhe, har genom att gå igenom både offentliga arkiv och familjens egna dokument  kommit fram till en annan och väldigt mycket sjaskigare sanning. - När min syster kom hem från skolan en dag och nynnade på schillingtrycket om Elvira Madigan, då blev hon bryskt stoppad av min mor som sa ”Tyst! Den sången sjunger vi inte här!” Och det var ju väldigt konstigt att sånger som man sjöng i skolan, inte gick av att sjunga hemma, säger Kathinka Lindhe. Men vi blev så paffa att vi inte vågade fråga. Det var inte förrän Bo Widerberg gjorde sin filmversion på 60-talet som Kathinkas far berättade att filmen handlade om hans morfar.  Många år senare bestämde sig Kathinka  för att ta reda på vad som fanns att veta om Sparres övergivna hustru, hennes egen fars mormor, Luitgard Sparre, och inledningsvis var det inga vackra omdömen hon fann. - Hon framställdes som en riktig ragata, ful och snörpig och hemsk. Man odlar den här historien mycket i Danmark, och det kom en dansk bok redan på 1970-talet som delvis handlade om Luitgard. - Författaren påstår att Luitgard, var ful och satte Sixten på svältkost i den äktenskapliga sängkammaren och att Sixten därmed tappade intresset för henne. - Det är ju svårt att gissa sig till i vilka arkiv författaren hittad den sortens uppgifter, säger Kathinka Linde bistert. Hon bestämde sig för att försöka hitta sanningen om Luitgard, eller Lycka som hon kallades i familjen. Luitgaards mor dog vid hennes födsel så hon växte upp med sin far en styvmor och en syster. Pappan var känd för sitt fruktansvärda humör. Familjen var rik, så Luitgaard hade en ansenlig hemgift med sig när hon vid nitton års ålder gifter sig med löjtnanten vid de skånska dragonerna i Kristianstad, Sixten Sparre.  Han å sin sida är född i en adlig familj med pampiga anor men utan pengar.  - En dragonofficer hade rätt mycket fritid, och på sin fritid skrev Sixten Sparre för det lokala bladet Kristianstad-Tidningen, och eftersom han tyckte mycket om teater så skrev han  teaterrecensioner. Han tyckte mycket om poesi och skrev själv dikter. Han gav ut en diktsamling som fick förödande kritik. - Vid jultid 1887 hade han fått de här usla recensionerna och precis då kom Cirkus Madigan till Kristianstad, och Sixten gick dit, antagligen för att recensera, berättar  Kathinka Lindhe. Han går tillbaka kväll efter kväll, han har blivit begapad i den unga fröken Madigan som gick på lina. Vid den här tiden skriver Sixten dikter hemma i familjen, och av dem förstår man att det gnisslar mellan makarna. - Det ansågs inte förenligt att vara adelsman och poet vid den här tiden, och jag tror att Luitgard var ganska konventionell och inte tyckte om det. Det framskymtar att hon är kritisk, berättar Lindhe. Kärlekshistorien mellan Sixten sparre och Elvira Madigan tar far, och på våren 1889 kommer crescendot. - Sixten tar tjänstledigt från maj till den 27 juni, och eftersom han ofta var borta långa tider i sin tjänst så kan det vara så att Lycka inte förstod var som var å färde. Men i tidningarna började det i juni skrivas antydningar om historien. Det stod om en cirkusprinsessa som uppvaktades av en adelsman. Och i slutet av maj kan man läsa att cirkusprinsessan är försvunnen. Sixten Sparre och Elvira Madigan rymde tillsammans - inte till någon storstad där de skulle kunna försvinna i mängden, utan till en liten plats på landsbygden i Danmark. Slutet kommer några dagar innan Sparres tjänstledighet är slut, när den danske hotellägaren ber honom om betalning för tre veckors helpension. - Man har alltid vetat att de lämnade en nota efter sig på 287 kronor. Men man har tyckt att det var ingenting när de nu var så kära, säger Kathinka Lindhe. Men hon lät sig inte nöja utan tänkte att om han hade skulder där så kanske det fanns fler. Det gjorde det. I bouppteckningen efter Sixten Sparre fann hon sida upp och sida ner med skulder. - Han har lånat pengar av alla! utbrister Kathinka Lindhe.  Av officerskamrater, av släktingar, av överordnade. Alla stadens hantverkare kräver honom på pengar, lika krogar och gästgiverier i trakten är han skyldig pengar. Och hyran för åttarumsvåningen i Kristianstad har han inte betalat på ett och ett halvt år. - Hos specerihandlaren har de skulder på över 19 000 kronor – men på slutet kommer det värsta: han har till och med tömt sina barns sparkonton, som deras morfar upprättat för dem. ­ - Bara barnens sparkonton motsvarar 175.000 kronor i dagens pengar, säger Kathinka, som inte har några vackra ord att säga om sin fars morfar. - En sån j-a skitstövel, på ren svenska! Hur kunde han? Först har han levt upp hela Luitgards hemgift, och den var inte liten, sen har han satt sig i skuld till alla. Kathinka Lindhe tror att det finns skäl att tro att Sixten Sparre umgicks med tankar på att ta livet av sig på grund av alla sina skulder, det var en inte alldeles ovanlig utväg i hans kretsar, och han var dessutom ganska teatralisk. - Jag är övertygad om att han var vid vägs ände, säger hon, och menar att det finns mer tecken som tyder på det. Packningen kärleksparet hade med sig till Danmark, till exempel. Elvira hade med sig allt hon ägde och hade, medan Sixten hade sina gångkläder plus lite extra löskragar och lösmanschetter. Och så hade en pistol och ett antal skott, jag tycker det säger rätt mycket om hans avsikter med den resan. - Sixten Sparre utnyttjade stackars Elvira för att hans sista tid i livet skulle bli så glansfull som möjligt. Det blev stor skandal om saken, alla kunde läsa om den i tidningar och snart också via skillingtrycket som spelades överallt. Lycka Sparre kunde inte bo kvar i Kristianstad, utan flyttade till Vetlanda, där hon bodde tillsammans med sin syster och Luitgards dotter resten av sitt liv. Det var hennes pappa som ordnade med boendet. - Det finns väldigt få spår av Luitgard i Vetlanda. Och i barnens liv suddades deras pappa ut – han nämndes aldrig mer i hemmet. - Det blev ett tabu i familjen efter det, och det tabut drabbade ju också Lycka själv, för ingen talade om henne heller sedan, slutar Kathinka Lindhe. Skandalpress förr Skillingtrycket som handlar om Sixten Sparre och Elvira Madigans olyckliga kärlekshistoria spelades flitigt på markander och där folk samlades vid förra sekelskiftet. Men det var inte bara positivhalarna som förmedlade historien. Också dagstidningarna var fulla av närgångna beskrivningar. Här är ett exempel. Enligt telegram till Aftonbladet konstaterade läkareundersökningarne, att skottet träffat fröken Madigan i högra örat. Sparre hade skjutit sig i munnen, hvarvid kulan genomträngt gommen och krossat hjärnskålen. Fröken Madigans parasoll fanns sönderbruten bredvid henne, hvarför man antager, att hon möjligen icke varit delaktig i självmordsplanen, utan gjort motstånd. Bland de efterlämnade effekterna funnos flera brev från Sparre till henne även av äldre datum, en större obetalde hotellräkning, men föga penningar. Pressen hade vid den här tiden inga etiska regler. Artiklar innehöll både namn och detaljer om hemska händelser och privata angelägenhet på ett sätt som idag känns mycket främmande. Men det var ändå skillnad på folk och folk. Den som var av fin börd skonades i högre grad än de på samhällets botten. Det säger historieprofessor Ann- Katrin Hatje. - Ja, tillhörde man de högre samhällsskikten så tog man större hänsyn. Ann-Katrin Hatje blev intresserad av pressetik efter att ha studerat nyhetstelegram från Svenska Telegrambyrån som var föregångare till TT, Tidningarnas Telegrambyrå. Svenska Telegrambyrån grundades på 1860-talet. - Det pressetiskt intressanta, där jag såg hur människor lämnades ut var i inrikes telegrammen från Svenska Telegrambyrån. Vid den tiden fanns inga pressetiska anvisningar hur tidningar skulle bete sig. Och det var ganska vanligt att chefredaktörer ställdes inför rätta och åtalades för ärekränkning när folk kände sig förorättade. Men det var bara de välbeställda som kunde driva såna mål, berättar Ann-Katrin Hatje. - Man tvekade inte att lämna ut namn på de som var pigor eller arbetare, hade de begått något brottsligt kunde det stå väldigt detaljerat. Ett exempel som belyser hur klasskillnaderna påverkade hur man skrev var en mordhistoria på Alnön utanför Sundsvall där man detaljerat skriver om händelsen och dessutom skriver ut deras namn och kvinnan som mördades var en "lappkvinna" och mördaren en "tattare". Syftet med att skriva dessa detaljerade telegram var en kombination av moral och underhållning, berättar Ann-Katrin Hatje. - Man ville kittla läsaren med de hemska detaljerna och att man som läsare skulle förstå att det kunde gå så här illa om man inte levde ett moraliskt bra liv. Inom publicistklubben debatterade man det pressetiska och under 1900- talet utarbetades riktlinjer som gällde Tidningarna Telegrambyrå. Sedan fick tidningarna själva välja i vad mån de ville följa rekommendationerna. - Inte förrän 1850- talet tog de etiska rekommendationerna fastare former, som vi är vana vid idag och inte dömer någon ohörd. - Tidningarna är underskattade som källa för släktforskning och andra. Man kommer den egna samtiden väldigt nära och ser också att det man minns i efterhand är något helt annat än det samtiden fäst sig vid, avslutar Ann-Katrin Hatje. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Peter Öberg och Tommy [email protected]
1/19/201524 minutes, 34 seconds
Episode Artwork

Selmas många sorger

Selma Grundströms liv kantades av många svåra sorger och förluster. Hon blev änka vid tidig ålder och förlorade senare alla sina barn i difteri. Nybyggarnas liv var ofta hårt och slitsamt. Under 1600-talet blev det allt viktigare för svenska staten att hävda sitt territorium i de svenska fjällen. Genom att locka med skattefrihet och frihet från militärtjänst försökte man få folk att etablera nybyggen allt längre upp i fjälltrakterna. Och det var många som nappade på erbjudanet. Men nybyggarlivet blev ofta svårt i det här landskapet med sina korta odlingssäsonger. En av dem som fick uppleva den här tiden var Anna Selma Kristina Berg. Hon föddes 1859 i en liten by utanför Ammarnäs i Västerbottens fjällvärld.  Hennes historia kom i dagen när en grupp på åtta kvinnor i dagens Ammarnäs bestämde sig för att ta reda på mer om några av de kvinnor som levde i byn på 1800- talet. Till sin hjälp hade de den bokserie om Sorseles historia som släktforskaren Thea Hälleberg skrivit och som innehöll alla uppgifter från kyrköckerna. En av de kvinnor som valdes ut var Selma som med tiden fick namnet efternamnet Grundström. Inger Grundström som är en sentida släkting till Selma tar oss med till Selmas hus som står kvar mitt i byn. - Det här är nog det mest genuina huset i Ammarnäs eftersom det enbart har använts som fritidshus sedan Selma och hennes man Olof dog, berättar Inger Grundström. Den första stora sorgen drabbade Selma när hon ännu bara var en liten flicka och hon lämnades ensam då föräldrarna måste arbeta långt från hemmet. - Hennes barndomshem brann ner hon var åtta nio år och hon lämnades hos sin morbror i Hällnäs. Familjen upplöstes när föräldrarna drog iväg neråt landet för att frösörja sig. När Selma var 13 år bestämde hon sig för att söka upp sina föräldrar och fick följa med när det var kyrkohelg i Sorsele. Där fick hon veta var föräldrarna fanns och tog sig själv vidare till dem. - Hon gick från by till by och frågade efter dem. När hon kom till gården där de bodde var föräldrarna ute och fiskade. Hon gömde sig och när mor och far kom hem kände de först inte igen henne, så många år hade gått.  Inger får tårar i ögonen när hon berättar om detta. - Det är så rörande det här, säger Inger Grundström. Vad som sen hände med Selma vet ingen. Men hon dyker upp i arkiven igen när hon är vuxen och har sökt sig till sin hemby. Där träffar hon sin blivande Bror Johan Hansson. Strax efter giftermålet ger det unga paret sig iväg till Lofoten i Norge där de ska försörja sig på fiske. Med sig har de också en bror till Selmas man. Och nu är det dags för Selmas nästa stora sorg. - Under en vinter drunknade både hennes man och hans bror. Kvar var Selma med sin ett år gamla son som hon sommaren därpå vandrar med tillbaka till sin hemby. Längtan fanns att komma hem där hon skulle kunna  försörja sig på något vis. Hon träffar Anders Olof Grundström, Ingers farfars bror, och gifter sig.  - Vad man kan läsa ut av gamla handlingar bodde de i Holmsund ett tag. De får barn på barn mellan 1884 och 1894. Men då 1894 drabbas många i Ammarnäs av difteri. I kyrkböckernas dödbok från Ammarnäs vid den här tiden kan man läsa om hur familj efter familj i Ammarnäs förlorar sina barn i sjukdomen difteri. Selmas barn Olof Artur Reinhold dör 10 år gammal i juli 1894 och i augusti dör två av hennes andra barn 9 och 4 år gamla. Och det sista barnet Anders Reinhold dör i slutet av september 1 månad gammal. - Man kan inte förstå sorgen i detta efter alla svårigheter som hon tidigare drabbats av. Men sen kom sorgen när dottern Hedda föddes. När Hedda var 18 år började Selma skriva dagbok, en rad för varje dag fram till hennes död. Men där finns inga spår av de svårigheter hon upplevt, berättar Inger. 6 februari 1914Länsman var här idag, ransakande i Strömgrens.7 februariPulver från doktorn. Ingen tidning.8 februariVi alla i vårt hem var bjudna till Nabbnes.9 februariOtto kört timret åt aresten, bra väder.11 februariVargrännarna kom från fjället, ingen varg.15 februariTack god Gud för jag ha sån hälsa, fått gå i kyrkan.     Staten lockade nybyggare Det tuffa inlandsklimatet ställde stora krav på nybyggarnas odlingsskicklighet. Lars Rumar som är historiker och före detta landsarkivarie i Östersund har sett att det framförallt var nybildade familjer från kusttrakterna som lockades till nybyggarlivet. Allt sedan 1600-talet har den svenska staten medvetet försökt uppmana folk att bosätta sig i fjällvärlden. Historikern Lars Rumar är före detta landsarkivarie i Östersund och har också har sina egna rötter bland nybyggare i Västerbotten. Det främsta lockbetet för att få folk att bli nybyggare var löftet om att man skulle få ett antal år av skattefrihet, berättar han. - De första 15 åren behövde de inte betala skatt. Det var ju ett uttryck för statens vilja att befolka det som man betraktade som rena ödemarker med folk som kunde betala skatt och som också kunde föra upp det som man betraktades som civilisation. Den samiska renskötseln betraktades inte riktigt som civilisation på 1600-talet utan staten ville ”civilisera” samerna. - Då var det bra att ha ett antal nybyggare som bodde ute bland samerna som kunde föra kyrkans budskap vidare. - Och det fanns ju givetvis ett ekonomiskt skäl till att stötta nybyggarna, och det var att under den merkantilistiska eran i svensk politik på 16- och 1700-talen  så tyckte man att det var slöseri att det fanns svenska markområden som inte utnyttjades. Staten gjorde flera markeringar av var någonstans det borde finnas nybyggen. - Först drog man det som kallades ”Lappmarksgränsen” i mitten av 1700-talet, och idén med den var att marken skulle reserveras för nybyggare och samer, och kustmarksbönder skulle hållas borta därifrån. - Många tror att Lappmarksgränsen handlade om samernas renar, så att de inte skulle få beta nedanför den, säger Lars Rumar.  I själva verket var det alltså en statlig åtgärd som skulle stötta nybyggarna. Med tiden trängde den fasta bebyggelsen längre och längre upp i fjällen vilket ställde till det för samerna som blev undanträngda. - Då skapade man i slutet av 1800-talet en ny gräns, den som kallades Odlingsgränsen. Tanken var att det inte skulle få anläggas några nya nybyggen ovanför den gränsen, men det fanns redan ett stort antal nybyggen, och dessutom var det lite si och så med hur man följde lagen, säger Lars Rumar. Det fanns också samer som ville starta nybyggen. - Men de fick oftast inte de där 15 åren av skattefrihet, berättar Rumar. Staten ansåg nämligen att samerna inte hade någon vana vid jordbruk och menade att de inte kunde uppfylla statens förväntningar på nybyggen. Längre fram i historien, när det fanns egnahems-lån att få för nybyggare, så gjordes undantag för de samiska nybyggarna. - Samerna diskriminerades rakt igenom, kommenterar Lars Rumar. Nybyggarlivet ett alternativ för unga människor som var utan egen jord men som behövde kunna försörja sig. När emigrationen tog fart längre söderut i landet så blev också de norrländska nybyggena fler. - De som flyttade upp till nybyggena kom norrifrån, det var så speciella förhållanden som rådde att de som kom söderifrån oftast inte klarade av livet däruppe. Nybyggarna blev allt fler. År 1800 gick det 600 samer på 50 nybyggare. Hundra år senare var förhållandet det motsatta. Det var kolossala förändringar som skedde. Det uppstod många konflikter mellan nybyggare och samer, en del av dem skapades av staten när man gav sämre villkor åt samiska nybyggare.   Konflikterna uppstod där man möttes, och handlade oftast om marken. Nybyggena placerades på  land som samerna tidigare hade kunnat använda , och nybyggarna å sin sida blev irriterade när renskötarnas renar kom ner från fjället och åt på deras insamlade hö i stackar och hässjor. - Det är klart att det uppstod konflikter runt det här, och därför kom det förordningar om att nybyggarna skulle inhägna sina hässjor och stackar med staket i en viss höjd, men det gjordes inte alltid, så det blev ett evigt gnissel. Lars Rumar själv har sina rötter bland nybyggare. Hans farfar Hugo beskrev hur livet hade tett sig för hans föräldrar i de västerbottniska fjällen under nödåren på 1860-talet. Det egna huset var redan fullt av familjens nio barn när det kom fler nattgäster – det var bönder som var på väg till Norge. Jag minns den vintern väl. Den var mycket kall. Vid Andersmässtiden kom det ovanligt många hästar och käppskrindor på gården. Det var lasskörare som skulle fara till Rana i Norge för att hämta korn och mjöl. Det var sådana forbönder som kommit och fick sitt nattlogi hos oss bland den talrika barnaskaran. Hur far och mor kunde härbärgera dem det förstår jag inte. Under den långa vinterkvällen sutto de vid en väldiga brasan i öppna spisen och talade om den mat; bröd, gröt och pannkaka man tillredde av granarnas och björkarnas hängen. Det blev en nästan svart mat, men hade man litet mjöl att blanda i laven, så blev det mjölsmak, tyckte de. Bland forbönderna var även den humoristiske nämndemannen Salomon Persson, som skämtade med dem om att de blivit så högfärdiga att de målat rosor på kinderna. Det blev ett skämtande och skrattande. De var alls inte ledsna, fastän alla fått frostskador. - Spannmålsodlingen i de här trakterna var väldigt liten, men det fanns ju ändå kornodling närmast gårdarna, men de här åren slog skördarna fullständigt fel, och det var likadant med potatisen, säger Rumar. Man var tvungen att leta rätt på närmast tillgängliga plats där det fanns säd att få tag på, och det var ju i det här fallet Norge. När fororna kom tog man emot dem, för det krävde gästfriheten, men det blev oerhört trångt i den lilla stugan. - Famnen måste stå öppen för dem som kom resande, så var det nog generellt i Norrland, tror Lars Rumar. Men nybyggarlivet innebar inte bara elände. - Man ska inte tro att bygderna närmast fjällen är magra beten – det är tvärt om så att många av de bästa betesmarkerna ligger längs och på fjällen – så där uppstod ju också en konkurrens mellan nybyggare och samer. Arbetsmoralen bland nybyggarna var oerhört sträng. Barnen fick tidigt ge sig ut ensamma och valla djur. Alla måste hjälpa till. - Nybyggarna överlevde ju, men det krävde en himla kämpavilja. Det hårda livet blev, som vi hörde i berättelsen från Ammarnäs, extra svårt när sjukdomar slog till. Men det isolerade livet innebar också ett visst skydd från smittor.  Lars Rumar har studerat barnadödligheten i Jämtland och sett att den faktiskt inte var så hög jämfört med samhället i stort. - Barnadödligheten var snarast lägre i Jämtlands fjälltrakter, och jag tror det berodde på smittrisken. Men NÄR smittorna kom och slog till i en familj, då kunde det vara dramatiskt. Det dröjde länge innan det fanns någon regelrätt sjukvård för folket i Norrlands inland, och Statens representanter i form av präster, lärare och läkare skickades dit först när nybyggena var etablera sedan länge. - Länsman lyckades man få upp först, men sjukvården kom väldigt sent. Det man gjorde var att man spred information om hur man kunde förebygga sjukdomar, och den insatsen gjordes mycket av prästerna, som fick en liten kortare utbildning i medicin, så de hade en mycket bredare roll än vad de har idag, slutar Lars Rumar. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Ingrid Marklund och Peter Ö[email protected]
1/12/201524 minutes, 18 seconds
Episode Artwork

Mångsysslare med vädret som enda hinder

Nils Magnus Fastborgh var en man som under sitt långa liv ständigt hittade på nya sätt att försörja sig. Och det i en tid då de flesta människot stannade kvar vid sitt yrke hela livet. Nils Magnus föddes i Skåne år 1800 och dog i Jämtland 92 år senare. Då hade han haft minst tio yrkestitlar och klivit över många hinder på vägen. Det enda som satte stopp för hans påhittighet var vädret. Ättligen Ingrid Bergstrand i Laholm skrev till Släktband för att berätta hur hon försökt spåra Nils Magnus många språng och säger att det inte alltid varit alldeles enkelt. - Han var min farfars farfar och han föddes år 1800 i Visseltofta eller Verums församling, men eftersom kyrkböckerna har brunnit så har det inte varit möjligt att hitta alla fakta, berättar Ingrid Bergstrand. - Men jag vet i alla fall att han var mantalsskriven i Kristianstad när han var i 20-årsåldern. Av alla de yrken han med tiden kommer att ha, så är skräddare det första han utbildar sig till, den unge Fastborgh. Och på något sätt kommer han tidigt i sitt liv i kontakt med en person som kommer att hjälpa honom mycket på vägen. Det är den betydligt äldre adelsmannen och krigsmeriterade översten i generalstaben Johan Fredrik Boij som tar Nils Magnus under sina vingars skugga. Så när Boij blir utsedd till att bli Chef för Jämtlands fältjägarregemente 1824 så flyttade den unge skräddaren med, och det verkar ha skett i brådska för i Kristianstad är flytten ett enda frågetecken. - Det står att han flyttade till okänd ort, men jag vet ju att han hamnade i Östersund. Där jobbade han först som skräddarmästare åt militären, och snart blev han mönsterskrivare, berättar Ingrid Bergstrand. Mönsterskrivare det var ett fint civilt jobb inom det militära, som framför allt innebar att man skrev in mönstrade militärer i rullorna. Vid sidan av det uppdraget så fortsatte Fastborgh att som skräddarmästare sy uniformer åt militären. Han sydde möjligen inte så mycket själv, utan hade anställda som gjorde det. Nu började den delen av livet då han prövade på strängt taget allt som gick. Ute på Frösön fanns sedan flera hundra år en samlingsplats för militären, kallat Frösö läger. Det var både en övningsplats och ett ställe där militärerna festade tillsammans. Någon måste ju stå för mat och dryck vid festerna – och under en 10-årsperion mellan 1830 och 1840 – så var det Nils Magnus Fastborg som var restauratör på Frösö läger. Men skräddarmästaren, mönsterskrivaren och restauratören ville mer. Hans välgörare Överste Boj, som avancerat till vice landshövding i Jämtland ville att det skulle finnas torghandel i Östersund. Och vem skulle vara bättre skickad att starta med torghandel än – just Nils Magnus. Så när torghandeln satte igång i Östersund några år in på 1840-talet, då kunde Fastborgh också börja kalla sig viktualieförsäljare, dvs försäljare av livsmedel. 33 år gammal gifte sig Fastborgh första gången med flicka som då bara var 17 år.  Han gjorde ett gott gifte. Sophia Regina var dotter till en hattmakare i staden, och när hattmakaren dog fick Regina och därmed Nils Magnus ärva två gårdar. Nu hade han blivit en rik man. - Han hade mycket pengar. Han var bland de fem högst taxerade personerna i hela Östersund ett tag, säger Ingrid Bergstrand. Men det innebar inte att han slog sig till ro. - Nej han fortsatte att köpa och sälja gårdar. Han drog sig aldrig tillbaka. Nils Magnus Fastborgh var nu en etablerad man i staden. Kanske var det därför det var han som på 1840-talet fick uppdraget att skapa en landförbindelse mellan Frösön och fastlandet:- På entreprenad byggde han träbro över från Östersund till Frösön. Det var en träbro och han misslyckades inledningsvis för den säckade snart, så han tvingades att göra om stora delar. Men trots alla problem med bron, så stod den på sin plats ett halvsekel, innan den försvann i Storsjöns vågor. Transporterna över Storsjön verkar ha varit viktiga för honom, för 1847 samtidigt som han avvecklade sina uppdrag åt militären, så kunde till raden av yrkesbeteckningar också läggas ägare, redare och kapten över hjulångaren Jämtland. Det var det första ångfartyget på Storsjön, och den transporterade folk och varor på uppdrag. Den lär ha varit farligt rank, men klarade ändå av att gå i trafik fram till 1870 då en storm ställde till stora problem.  Vädret gjorde båten omöjlig att manövrera, och den drev tills den fastnade i bottensediment. Nästa dag kunde hon komma loss, och båten fortsatte sin färd när vädret lugnat sig. Men det ville sig inte bättre än att det blåste upp till en ny storm. Den här gången drev ångaren Jämtland redlös omkring på Storsjön innan den till slut strandade vid Rödölandet, och därifrån fick alla passagerarna ta sig i land. Ångaren Jämtland hade gjort sin sista resa, och redarkarriären var över för Fastborgh. - Efter att båten var borta blev han bonde, berättar Ingerid Bergstrand. Han köpte en gård på Rödön och där blev han grisuppfödare, under några år. - Han gjorde allt! säger Ingrid. Han drog sig inte för att göra saker, han tog sig fram. När Nils Magnus Fastborgh var 72 år dog hans hustru. Men han var snart en gift man igen i ett äktenskap som väckte en del uppståndelse. - När han var 75 år själv gifte han sig med en flicka som var 19 år, och de fick tre barn tillsammans, säger Ingrid.  Att man pratade mycket om Fastborgh förstår man av alla de tidningsklipp som finns både från hans egen tid och långt efter hans död. - Det står på många ställen om en häst han hade och som till och med överlevde Nils Magnus, säger Ingrid. Bland annat berättas om när Fritjof, som hästen hette, skrämde en björn på flykten när den anföll ett föl som Fritjof vaktade. När Nils Magnus Fastborgh dog, 92 år gammal var det Fritjof som drog honom till den sista vilan. - Min farfars farfar var en entreprenör, och hade han levt idag så tror jag att han hade gjort ungefär samma saker som han gjorde i sin egen tid, tror Ingrid Bergstrand, och tillägger. - Det pratades ganska ofta om honom i familjen, särskilt av min far, som var stolt över honom. Vädret förr I våra gamla släktberättelser kan vädret i bland få huvudrollen när snöstormar, översvämmningar eller torka slog till. Och i gamla dagböcker ser man väldigt ofta noggranna anteckningar om hur vädret var. Vill man veta hur vädret var vid en speciell händelse eller ett speciellt datum finns det möjligheter att ta reda på det ganska långt tillbaka i tiden berättar Kalle Johansson som är arkivarie på Landsarkivet i Göteborg. - Termometrar har funnit sedan sent 1600-tal och på så sätt har man kunnat registrera och observera meterologiska data, berättar Kalle Johansson. I Sverige finns temperaturdata från 1722 i Uppsala, från mitten av 1700- talet i Stockholm men för Västsverige ser det lite sämre ut. I Göterborg började man mäta temperatur 1804. - Men därefter kan man få en ganska god bild av hur vädret var. Kalle Johansson visar boken "Metereologiska iakttagelser i Sverige" som är utgiven av Kungliga Svenska vetenskapsakademien. Den skriftserien gavs ut varje år från 1859. Där finns uppgifter om temperatur, nederbörd, lufttryck, vindstyrka och en mängd annat från ett flertal orter i landet vid tre tillfällen varje dag. Häftena finns på en del bibliotek, men framförallt forskningsbibliotek och Kungliga Biblioteket.  - Sedan finns det ju andra uppgifter i arkiven som kan berätta om vädret. Men det kan vara svårt att hitta material som har samma kontinuitet och systematik, berättar Kalla Johansson. - Men jag kan rekommendera olika serier i kyrkoarkiven där man förr registrerade spektakulära väderleksförhållanden. Vi har hittat uppgifter om häftiga hagelskurar som till och med dödat får. Det är i de statistiska tabellerna dessa berättelser finns. För varje år registrerades vilka som föddes, dog osv och sen skickades informationen vidare till Tabellverket. Kalle Johansson tar fram ett exempel från Lenas församling 1783. På sista sidan noterades vädret i förtrycka formulär. Och där står om en solrök som förstörde skörden. - På våren 1783 utbryter ett kraftigt vulkanutbrott på Island som påverkar hela Europa med temperaturskillander och sämre skördar. I Storbritannien har forskare kommit fram till att tio tusentals människor dog på grund av detta. På landsarkivet i Göteborg har ett projekt pågått där de letat efter data som kan visa hur vädret var längre tillbaka i tiden genom att rekonstruera vädret. Det går inte att bestämma vädret med exakthet på det här sättet, berättar Kalla Johansson, men det finns metoder som man kan använda. - Att använda informationen från arkiven för att ta reda på det historiska vädret var innan man registrerade väderlek kallas för fenologi. Då undersöker man i naturen återkommande fenomen som är säsongsbetonade under en lång tid. Det finns en tidig sådan studie från Frankrike där man använt sig av vingårdsarkiv från 15- och 1600 talen. Där tittade man på när de skördade och jämförde med andra klimathistoriska studier som gjort vilket visade bra samstämmighet. - Här på Landsarkivet i Göteborg blev vi inspirerade av en studio från Stockholm där de tittade på seglationsstarten i Stockholms hamn. Vi har ett mildare klimat här i Göteborg och hamnaktiviteten är inte likadan. Men vi hittade istället ett annat sätt att mäta, nämligen slussräkenskaperna för Lilla Edets sluss. Lilla Edets slussar är Sveriges äldsta slussar som var färdiga 1607. Tesen i vårt projekt var ett antagande om att man inte kan åka båt på fruset vatten. Materialet sträcker sig över 1804 då det finns andra data, och det visade sig att vi fick god samstämmighet berättar Kalle Johansson.  - Det här gav en god indikation på att vi kan fortsätta rekonstruera vintersäsongstemperaturer som vi aldrig sett tidigare.  - Det här är helt nya data och vi kan i vår studie till exempel se att tendensen med temperaturökning på vinterhalvåret 1690 - 1730 är ojämförbart stor vid den här perioden, till och med starkare än de klimatförändringar vi ser i våra tider, avslutar Kalle Johansson. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Patrik [email protected]
1/5/201524 minutes, 31 seconds
Episode Artwork

Emigranten August flydde med Amerikaväst

För drygt 100 år sedan flydde Andrew Tutt-Wixners släkting Johan August Nilsson von Linné till Australien efter att han, som han trodde, slagit ihjäl en man under ett krogslagsmål. Att söka efter sina rötter kan ibland bjuda på stora svårigheter. För australiensaren Andrew Tutt-Wixner blev det extra besvärligt att finna sin svenska släkt. Det var först efter mycket letande i de svenska arkiven som Andrew förstod varför. Hans svenska släkting Johan August Nilsson von Linné hade lagt ut många dimridåer när han gav sig av från Sverige för att bosätta sig i Australien. Han kom från fattiga förhållanden i gränstrakterna mellan Småland och Skåne och gav sig iväg från Sverige 1910. Det är svårt att veta efter vad som egentligen hände, men det jag sett i min forskning är att August efter två år i kustartilleriet tror sig ha slagit ihjäl en annan man. Han sticker först till Danmark där han ordnade med nya papper för att sedan kunna ta sig vidare till Australien, berättar Andrew tutt-Wixner. - Jag har tittat i SCB:s statistik för att där leta efter mordfall och fann tre möjliga som låg i närheten där August jobbade. Men jag har inte kunnat koppla dem till något konkret bevis. - Enligt min morbror som jag intervjuat i Australien var August orolig ett bra tag efter att han kommit till Australien. Men oron för att han skulle åka fast släppte när han blev äldre. August verkar inte ha skämts över historien eftersom han berättade den för sina släktingar, berättar Andrew Tutt-Wixner. Men samtidigt ljög han över sin bakgrund och sa att han var släkt med en norsk präst och kom från goda förhållanden. - Det förvirrar mig eftersom han är öppen om en del av sin bakgrund, men samtidigt målade upp en annan bakgrund. Kanske han skämdes han över sin fattiga bakgrund. August åkte till Danmark för att ordna med de papper som behövs för att emigrera. Andrew har i sin ägo ett brev som August kompis skriver och förklarar hur han ska göra för att komma över de falska handlingarna. Trelleborg den 14 februari 1910 Bäste kamrat Tack för brevet som jag fick. Jag hör att du tänker lämna landet. Det gör du rätt i och det är ju inte så riskabelt heller för dokument är inte svåra att skaffa. De kan du ordna med i Köpenhamn på passageraravdelningen eller på Mogenssons agent för Amerika linjen. Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna hemma, annars är det ju en bagatell för mig att följa med dig och ordna fram ett frejdebevis som visar på gott uppförande. Men se, jag vet inte vilken dag jag kommer att gå till sjöss igen. Men jag tror att det kommer att gå bra för dig att ordna själv. Jag hade själv ett frejdebevis, men det brände jag till sjöss. Om jag är hemma när du kommer så kan jag i nödfall ordna ett bevis i mitt namn till dig så att du blir hjälpt ur knipan. Jag språkade med en pojke i somras som hade använt falskt namn. Han hade rymt från en båt, hoppat i land i Ryssland och tog hyra på en norsk båt som skulle till Australien, och han hade inte behövt visa några dokument alls.  Du får gärna stanna hos mig i påsk. Vid den tiden är det lättare att hitta fartyg i Danmark som tar dig till Australien. Adjö för denna gång August Trelleborg den 21 april 1910Bäste AugustNu får jag fatta pennan i handen och svara dig på ditt brev. Det var ju roligt att du kom lyckligt fram. Jag var så bekymrad innan jag fick höra ifrån dig.   Det finns också en del brev kvar från August mamma. - Hon verkar vara fattig och sakna sina söner, så det är sorgligt att läsa dem. Utan de här breven hade historien inte haft samma djup och även om det inte är August brev så förstår man hur han var. Bäste August. Tack skall du ha för brevet och pengarna som jag fick från dig. Du skriver att det inte är mycket. Jo, det är det. Jag tycker det skulle vara trevligt om du kunde komma hit och se om oss, men jag förstår att det är omöjligt för dig. Jag skickar här de betyg du frågade efter. Jag förstod inte hur viktiga de var för dig och blev ängslig när jag hade läst ditt brev. Jag fick ingen ro förrän jag skickat dom. Jag undrar om det har stått något i tidningarna om, ja du vet vad. Jag har inte hört någonting alls. Jag har inte fått brev från din broder i Amerika ännu, så du förstår att jag har det knapert.  Om du har möjlighet att skicka mig lite pengar hade det varit snällt. Adjö för denna gång. Skriv snart. Många hälsningar från oss alla. August flyttade till den sydvästra delen av Australien och rensade skog under några år innan han fick arrendera mark och etablera en bondgård. Han gifte sig och fick en son som fick namnet Stanley Viking von Linné. Ett kaxigt namn som också visar att han var stolt över sitt påbrå, säger Andrew Tutt-Wixner. August bytte namn några gånger under sitt liv. Hans ursprungliga namn var Johan August Johansson och när han flydde till Australien tog han namnet Johan August von Linné. Några år senare ändrade han namnet till Johan August Nilsson Linné. Andrew har lagt ner mycket tid på att ta reda på August historia och från början var det en del av en släktforskningsuppgift på universitetet. Men det har varit svårt eftersom August så aktivt försökt dölja sin bakgrund genom att byta namn. Han ville helt enkelt inte bli hittad! Beviset för att han var den han var när Andrew hittade ett permissionspass från Karlskrona. jag besökte Krigsarkivet och fann till slut Johan August Johansson vars uppgifter stämde med all annan information jag hade sen tidigare. Jag hade ju letat efter Johan August Nilsson Linné som var hans namn i Australien, men fann ingen sådan i något arkiv. - När jag satt i forskarsalen var det en vikt från mina axlar som föll och det känns roligt att kunna förmedla det här till min familj, avslutar Andrew Tutt-Wixner. Amerikavästarna I brevet som Johan August Nilsson Linné fick av en god vän skrev vännen som en självklarhet att Johan lätt skulle kunna skaffa sig nya papper i Köpenhamn. Detta var en sak som det talades mycket och ofta om i Sverige vid den här tiden. Man hade till och med ett namn för det  - ”Amerikavästar” det skulle vara ett faktiskt plagg, en väst, där nya identitetshandlingar skulle finnas insydda i fodret. Det talas om detta till och med i den stora och viktiga emigrationsutredningen som genomfördes under de första åren inpå 1900-talet, under ledning av Gustav Sundbärj.  I den här utredningen diskuterade man emigrationen som ett stort problem som man behövde få stopp på. Henning Bender är Danmarks kanske främste historiker inom området emigration. Det är han som har byggt upp den stora danska databasen med alla emigranter, också svenskar, som for över Atlanten från danska hamnar. Han känner igen begreppet Amerikavästar, och han har ägnat en hel del tid åt att försöka finna bevis för dem, men han har gått bet. Ingenstans finns det några bevis. Detta var nog en svensk skröna, menar han, men han tror sig samtidigt ha funnit ursprungskällan. I Emigrationsutredningen beskriver nämligen Sundbärj hur utskrivningschefen i Tomelilla har berättat för honom,  att han har hört att man kan köpa falska papper i Malmö för 5 kronor och i Danmark för 50 öre. - Allt det här låter ju konkret och bra, säger Henning Bender. Men i de cirka 20 fall som han har hört talas om och undersökt har han inte kunnat finna några som helst bevis för att det såldes falska papper i Köpenhamn. Och det är ju strängt taget inte så konstigt – mellan åren 1860 och fram till första världskriget så behövdes ju inga prästbetyg eller pass, varken för att komma in i Danmark eller USA. Var det så att man sålde falska papper i Danmark, ja då var det nog för att någon hade upptäckt att svenskarna, som ju vara vana att ha med sig prästbetyg vart de än skulle, utjorde en bra marknad. - De blev lurade helt enkelt, menar Henning Bender: Men hur uppkom då det här ryktet, undrar man. Henning Bender tror att det uppstod för att man ville försöka avskräcka svenskar från att fara iväg, vilket ju strängt taget var hela meningen med det arbete han lade ner i sin Emigrationsutredning. Amerika-arven Den stora vågen av emigranter innebar nya problem på många plan. Det hände till exempel att utvandrade svenskar dog utan det fanns någon familj i det nya landet som ärvde dem. Det var då ärendet kunde komma till Sverige och UD:S arvsbyrå. Arvsbyrån  startade 1860 och blev kvar fram till 1992. Där försökte man reda ut om det fanns några efterlevande släktingar i Sverige som hade arvsrätt efter den utvandrade släktingen. Örjan Romefors från Riksarkivet berättar att lejonparten av ärendena i det här arkivet handlar om svenskamerikaner. - Uppemot 90 procent av alla ärenden här kommer från USA eller Kanada, berättar han. Han har tagit fram några ärenden. Ett av dem handlar om en person som hette Nils Andersson och som bodde i Hayden, Arizona. Det är en ganska tunn akt, en del komplicerade ärende kan innehålla flera hundra sidor. De första pappren i akten innehåller en anmälan av ärendet. Det är en person som skriver bland annat. Några närmare bekanta funnos ej i Amerika till ifrågavarande man, och hans förbindelser med hemlandet torde varit avbrutna varför ingen tagit hand om kvarlåtenskapen. För vår sagesman hade han uppgivit sig äga anförvanter i Småland. Som kvarlåtenskapen är betydlig ansåg jag att något borde göras, och förmedlade därför en notis i ärendet som tillsändes smålandstidningarna, och har nu från Stenbrohults församlings pastor kommit meddelande angående en Nils Andersson född 1872 och som 1892 utvandrade till Amerika men som under många år ej låtit sig avhöras. Med anledning av ovanstående anhålles vördsamt om meddelande om huru man i detta fall ska förfara. Ett så vanligt namn som Nils Andersson ställde givetvis till problem, men den som anmäler det här ärendet vet att Nils hann fylla 40 år, att han ursprungligen kom från Kronoberg i Småland, och inte minst att han varit tämligen rik när han dog 1913. Han efterlämnade 10 000 dollar, en summa som idag skulle motsvara ungefär 1 och en halv miljon svenska kronor. Här finns till och med en bild på Nils. Vi bläddrar vidare i Nils Anderssons akt, och ser hur UD:S arvsbyrå har arbetat sig fram till kunskap om vem Nils egentligen var. Via uppgifter från kyrkoherden i hans gamla hemsocken i Kronoberg så ser man att båda föräldrar vad borta när arvet efter Nils skulle fördelas. Han hade haft många syskon, men de flesta hade precis som Nils emigrerat till Amerika. Bara två levande syskon fanns det kvar hemma i Sverige, och för svenska UD är det i första hand de två som man vill ha tag i. - Det blir ju en amerikansk fråga att leta efter de amerikanska syskonen, förklarar Örjan Romefors. Det var inte alla som använde sig av UD:s arvsbyrås tjänster, så även om man vet att det funnits amerika-arv i släkten så är det inte säkert att man hittar ärendet där. - Man tog ju inte hjälp om man inte behövde, och vissa ärenden handlade om så små belopp att UD inte tog upp dem. Arvsbyrån startade 1860 för att hjälpa svenskar utomlands så att de inte skulle hamna i händerna på folk som försökte lura dem på pengar. UD tog också betalt, oftast några procent på arvssumman. Det var en bidragande orsak till att vissa ärenden inte hanterades av UD – för små belopp skulle inte innebära att man fick betalt för jobbet man lade ner. Arvsbyrån blev också ofta inblandade i att fördela pengarna som skulle fördelas mellan svenska arvingar. - Ibland kan man hitta kvitton som berättar exakt hur mycket alla fick, säger Örjan Romefors. Gunilla Nordlund och Elisabeth RenströmUppläsare Tommy Engman, Johanna Frostensson och Patrik [email protected]
12/29/201424 minutes, 30 seconds
Episode Artwork

Spann-Karin gick till kungs och fick rätt

Spann- Karin levde i Dalarna i början av 1800- talet. Hon tog chansen att gå till kungs för att få tillbaka äganderätten till torpet hon bodde i. Än idag talar man om Spann-Karins lyckade resa där hon kom hem med ägandebevis på torpet och en hög hatt som kungen gett henne. Vi människor vill gärna höra berättelserna om dem som klarar av stora svårigheter mot alla odds. Vi berättar dem om och om igen, och sannolikt blir de en smula kryddade på vägen mellan mun till mun. Kanske är det så med den berättelsen om Spann-Karin från Norrbärke i södra Dalarna, som efter mer än 20 års kamp mot överheten gick till kungs – och fick rätt. Spann-Karins riktiga namn var Karin Abrahamsdotter och hon växte upp Söndagsbyn i södra Dalarna. När hon blev vuxen träffade hon Jan Andersson från Spann-byn och de två gifte sig 1793. Jan var nog ett gott kap, hemmansägare som han var. Men, Jan hade legat i tvist med bruket på orten i många år, om äganderätten till torpet. Det hade gått i Jans släkt i generationer, men han klarade inte av att bevisa det. Karin och Jan hade inte varit gifta länge när Jan till slut gav upp – det berättar Bisse Falk som bor i en by nära Spann-byn och som gjort en teaterpjäs om Spann-Karin. - Just när de två är nygifta så ger Jan Andersson upp och blir en enkel kolare – och det hade nog inte Spann-Karin tänkt sig, säger Bisse Falk. Det var Karin som slogs för att få torpet tillbaka när prästen hade ändrat Jans titel i kyrkböckerna från hemmansägare till kolare. Och det blev en lång och tröttsam kamp – när saken till slut togs upp i tingsrätten, hade det gått nästan 20 år. - Hon förstod ju att hon som enkel kolarhustru måste ha på fötterna för att få rätt mot bruket, säger Bisse Falk. Och faktum är att Karin fick rätt första gången hon gick till tings. Hon hade nämligen hittat det där pappret som hennes man tidigare hade saknat, det som visade att han hade rätt till torpet. Det var en så kallad torparsedel från 1600-talet, som Jans förfader hade fått som ett slags ägandebevis. Problemet var att de där pappren ofta försvann när generationerna med torpare byttes ut, men med det i handen kunde man inte säga emot Karin. Det räckte nu inte, bruket överklagade. - Det var viktigt för bruket att vinna, för skulle någon torpare få rätt så fanns ju risken att det skulle statuera exempel, och bruket behövde den billiga arbetskraften, kommenterar Bisse Falk. Striden mellan Spann-Karin och bruket pågick i många år, mellan 1815-1822. Till slut hade Karin bara en sak kvar att göra, och det var att gå till kungs med sin sak. Att gå till kungs betydde att man som enkel medborgare riktade sig direkt till högsta instans, man rundade därmed alla de personer med makt och inflytande som man tyckte stod i vägen. De allra flesta personer i historien som gått till kungs med sina olika ärenden, har skrivit brev för att lägga fram sin sak. Kanske var det så också för Spann-Karin, men i den muntliga berättelsen om henne, som sannolikt blivit en smula kryddad under årens lopp, så heter det att hon faktiskt gick till fots till Stockholm och blev hedrad av kungen. Bisse Falk har gjort sig en bild av hur det kunde ha gått till – och det är så som det hela framförs i teaterstycket om Spann-Karin. - Hon satte konten på ryggen och stoppade torparsedeln i Kjortelfickan, och så gav hon sig av, hela vägen ner till Stockholm. Väl där begärde hon audiens hos kungen och lade fram sin sak. När hon var färdig så utbrast kungen: ”Men gumma, ni har ju rätt! Och rätt ska ni ha, ty ni har utfört en riktig karlagärning, och för det ska ni ha en karlahatt.” Och så begärde han fram en cylinderhatt som han satte på Karins huvud, och som han bar hela vägen hem till Dalarna. Det sägs att hon bar hatten både i potatislandet och på högtider. Hemma i sockenkyrkan kunde nu Jan och Karin flytta fram till de fina platserna i kyrkan, de som var avsedda för riktiga hemmansägare. Strax söder om dalarnas gräns, en bit in i Västmanland, bor en av Spann-Karins ättlingar, Kerstin Söderström med sin man Hans. Det var här, mellan Norberg och Sala som Spann-Karins släkt hamnade till slut. För trots Karins långa kamp för gården i Spannbyn, så blev släkten inte kvar så länge berättar Hans Söderström. - Det var några år efter Karins år bara, som gården gick ur släkten. Varför vet vi inte riktigt, men vi vet att en av Karins söner och hans barn kom hit ner till den här byn och bosatte sig här. Och sedan blev familjen kvar, säger Hans. - Spann-Karin var min farmors morfars farmor och sedan jag var barn har jag hört min pappa och min farmor prata om Spann-Karin och Spann-byn, fyller Kerstin Söderström i. - Som barn visste jag inte mer än att det stod för något väldigt bra, men det var först som vuxen som jag läste vad en annan ättling till Karin skrivit om henne – och då förstod jag plötsligt hur det hängde ihop. Karin tror på det mesta av det som brukar berättas om Karin. - Jag tror ju att hon gick ti