Demi Moore och Pamela Anderson har gjort storstilad comeback. Och det genom att medvetet använda sig av mode och skönhet som en sorts PR-strategi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Demi Moore och Pamela Anderson är förvisso väldigt olika sinsemellan, men båda har blivit enormt uppmärksammade för sin stil, på olika vis. De har skapat rubriker som: ”Så blev Demi Moore en ny modeälskling vid 61 års ålder” och ”Pamela Anderson har en ny signaturlook – ingen makeup”. Det har gett resultat. I år har båda dessa kvinnor gjort succé i modevärlden och har använt uppmärksamheten för att få fart på sina karriärer – som går som smort just nu.Spaltkilometer av hyllande texter har skrivits om Pamela Andersons mod att under modeveckorna i vintras visa upp sitt osminkade fejs och ingen verkar idag kunna få nog av att titta på Demi Moore i det ena eleganta designerplagget efter det andra.I veckans program pratar vi med Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton om den satiriska komediserien The Comeback från 2005, en samtida klassiker. I den spelar Lisa Kudrow den avdankade sitcom-stjärnan Valerie Cherish. Hon har inte haft en framgångsrik roll på många år, men nu ska hon göra comeback i en ny sitcom. Det går sådär...Vi pratar också med musikjournalisten Tina Mehrafzoon om den brittiska artisten Raye, som efter år att motgångar nu har fått sitt stora genombrott. Så sent som i mars i år slog hon rekord i antalet vunna priser på Brit Awards och men hennes genombrott har kallats för en av pophistoriens allra bästa comeback-berättelser. Och så pratar vi med den australiensiska filmkritikern Michael Adams om hur dålig en dålig film egentligen kan bli.Veckans gäst är Hedvig von Mentzer, journalist specialiserad på skönhet.

Balkongen används av kungligheter, politiker och hobbyodlare. Varje år är den föremål för oändligt många goda råd om hur den kan inredas på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Denna lilla rektangel, på några få kvadratmeter, som vi varje vår och sommar tränger in stolar och bord och krukor med pelargonier på – om den inte används som förråd för cyklar, gamla möbler och skrymmande sportutrustning, förstås. Men rent generellt gillar vi balkonger här i Sverige. Sedan de på 1900- talet började uppföras även på enklare hus, och inte bara på palatsliknande byggnader, har de blivit självklara delar av moderna bostäder. Men också avundsvärda, för alla lägenheter är ju inte utrustade med en liten privat plats där man kan få en nypa luft, odla blommor och tomater – eller lufta katten på.Det gjorde de gamla grekerna redan under den mykenska kulturen runt 1600 före Kristus. Uppfinningen, eller snarare idén om ett luftigt extrarum, togs senare över av romarna, som produktutvecklade balkongerna och gav dem ett nytt syfte – de blev ett ställe för maktens män att visa upp sig på.I veckans program pratar vi med chefredaktören för Svensk damtidning Johan T Lindwall om hur kungligheter använder balkongen. Vi reder också ut varför Eduard Manets målning av en balkong skapade rabalder i Paris samt diskuterar orimliga inredningsideal för dessa få kvadratmeter med magasinet Residence redaktionschef Imke Janoschek.Gäst i studion är arkitekturhistorikern Martin Rörby.

Vesta Tilley blev världsberömd genom att klä sig, och uppträda, som en man. En talang som gjorde henne till välbetald superstjärna i början av 1900-talet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I slutet av 1800-talet inledde Vesta Tilley sin karriär som imitatör av män, för att med åren bara bli mer och mer populär. Hon älskades av både män och kvinnor som inte kunde få nog av denna entertainer som på pricken och med perfekt komisk tajming kunde härma olika typer av män, och driva med deras later och laster.En förmåga som gjorde Vesta Tilley till en superstjärna som inte bara uppträdde över hela Storbritannien, hon reste hela sex gånger på turné i USA. Hon blev fotograferad för tidningar och så förföljd av fans att hon behövde hjälp av polisen för att skydda sig från entusiastiska beundrare.Men hon var inte den enda. Det fanns faktiskt andra kvinnor som uppträdde som män på scen. För själva konceptet var hon inte ensam om vid tiden. Men, ingen av dem kom riktigt i närheten av Vesta Tilleys enorma popularitet.I veckans program träffar vi en av dragkingen Liam Teasem, som tidigare i år nominerades i kategorin ”Årets drag” på QX-galan. Bakom denna bad boy-persona med mörkt hår och sängkammarblick står skådespelaren Jenny Wellander Bergman.Vi undersöker också varför kjolar på män verkar vara en så svår kombo. Och så tar vi en titt på filmen After the Ball från 1957, som handlar om Vesta Tilley.Veckans gäst är Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

Makeup och mode har alltid hängt ihop. Men under 90-talet började sminkningarna bli (nästan) lika viktiga som kläderna på catwalken. Eller i alla fall lika uppmärksammade. En av de stora anledningarna till det stavas: Pat McGrath. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den brittiska makeupartisten Pat McGrath omnämns ofta som ” den mest inflytelserika makeupartisten någonsin”. Hennes sätt att använda kosmetik som ett verktyg för att skapa en sorts moderna konstverk har inte bara gjort henne världsberömd, utan även fått henne adlad av den brittiska drottningen. 2020 blev Pat McGrath utsedd till “Dame of the British Empire” för sitt arbete inom mode- och skönhetsbranschen, och för sin strävan efter mångfald inom detsamma. Men så har den idag (snart) 58 år gamla Pat McGrath jobbat länge, och mycket. Hon är en av de mest efterfrågade av de stora modehusen, som ända sedan 1990-talet vill att just hon ska mejka deras modeller inför visningar. Men så är det där som hon har briljerat genom fantasifulla och innovativa sminkningar som gett eko, långt utan för catwalken. Och det är just tack vare en visning som hennes namn är i ropet lite extra, just nu. För det var inte bara kläderna som John Galliano gjorde för modehuset Margiela för sommaren 2024 som fick internet att spraka av glädje, i början av januari. Minst lika hyllad, om inte mer faktiskt, blev modellernas makeup. De såg ut som blanka och släta porslinsdockor, nästan overkligt vackra – och lite skrämmande. Många undrade hur hade hon lyckats med det här? Vad hade hon använt sig av?I veckans Stil smaskar vi på med smink så det står härliga till, och tar en titt på den banbrytande brittiska makeupartisten. Vi berättar även historien om en svensk makeupartist som under mitten av 1900-talet blev en av Europas mest eftertraktade. Hennes namn var Eivy Flodin och hela vägen från Eskilstuna tog hon sig in i modevärldens finaste rum i Paris.Vi pratar även med konstnären Marie-Louise Ekman om hennes relation till makeup och så beger vi oss in i filmens värld för att titta närmare på hur smink används för att förvandla skådespelare till monster. Vi ringer upp de hårt arbetande maskörerna Eva von Bahr och Love Larsson, som utmärkt sig med sina häpnadsväckande transformationer och med dem gjort internationell succé.Veckans gäst är Wencke Hughes, makeupartist och grundare av Cow Parfymeri.

Gång på gång har dess död utropats. Men lika många gånger har den högsta sömnadskonsten, haute couturen, överlevt. Nu syns återigen ett växande intresse, och ny respekt för den finaste klädkonsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den högsta sömnadskonsten, haute couture, är van att betraktas som så dammig och gammalmodig att den skulle vara nära att förtvina och dö och begravas och helt och hållet försvinna. Men, den har överlevt alla typer av trender – och lågkonjunkturer – och betraktas idag med ett helt nytt intresse, och ny respekt. Och allt fler märken strävar numera efter att skapa vackra kläder av hög kvalitet som kan klassas som ”couture”. Frågan är förstås – varför det?Vi beger oss till Beckmans Designhögskola och träffar modeskaparen Pär Engsheden, som gjort sig känd för sina couturekreationer och som ansvarar för skolans modeutbildning. Häromåret la till undervisning i couturedesign på modeutbildningens schema, och han ser flera anledningar till couturens comeback. Vi pratar även med doktorn i modevetenskap Philip Warkander om couturens motpol, det ultrasnabba så kallade 'fast fashion'. Från nätmodeföretag kan kunderna till iögonfallande låga priser klicka hem den senaste mikrotrendens plagg, men inte sällan är det inte samma kläder som på hemsidans bilder som dimper ner i brevlådan. Något skådisen och regissören Magnus Skogsberg fått lära sig den hårda vägen. Vi tittar även närmare på ett modekoncept som dykt upp med sociala mediers framväxt, nämligen så kallade 'fashion gimmicks', det vill säga hur modeföretagen genom mer eller mindre raffinerade tilltag försöker skapa virala ögonblick i sina visningar. Men frågan är om ett gimmick-genomslag på sociala medier i det långa loppet leder företagsmässig framgång. Veckans gäst är Alice Aveshagen, reporter och skribent på Svenska Dagbladet.

I veckans Stil ska ta bada badkar och sitta på toaletter gjorda av äkta guld. Vi ska bege oss in i badrummet det rum i våra hem som är tillägnat den avklädda kroppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans program träffar vi artisten Adam Taal som älskar att bada badkar. Vi dyker ner i konsthistorien tillsammans med Moderna Museets chef Gitte Ørskou för att titta på toaletter i konsten. Etnologen Kristina Lund berättar om badrummets historia och hur Sverige gick från smutsigt och fattigt till rent och modernt. Och så tar vi en en titt på löddrande tvålreklam (bland annat skapad av ingen annan än Ingemar Bergman) och gör ett besök på utedasset.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Loewe är ett av Spaniens allra äldsta modemärken, grundat redan 1846. Just nu upplever modehuset en nytändning och har gått från tantigt till trendigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Från att ha betraktats som ett lite dammigt märke för bättre bemedlade damer (om man ens tänkte på märket) så har Loewe kommit att bli ett av de hetaste och mest omtalade, just nu.Det är till exempel från Loewe som Rihannas vallmoröda overall som hon bar när hon uppträdde under Superbowl förra året kom. Den overall vars diskreta öppning framtill avslöjade att hon var gravid, igen. Och det är från det märket som en av Beyoncés mest omtalade outfits under hennes ”Renaissance”-turné kom, den med armar och händer som slingrar sig runt hennes kropp. Och det är från Loewe som kläderna i den nya tennisfilmen ”Challengers” kommer.Men det är framför allt märkets moderna estetik med nytänkande, och ofta kul, mode som vilar på märkets hantverkstradition som gjort att många har fått upp ögonen för Loewe idag. Det är en förvandling som inte är helt olik den som modehuset Chanel gick igenom då Karl Lagerfeld tog över märket i början av 1980-talet. För även Loewe har en designer att tacka för resan från ett tantigt märke till ett trendigt, Jonathan Anderson heter han. Förra året (2023) fick han till exempel priset “International Designer of the Year Award”, av den tunga amerikanska modebranschorganisationen CFDA.I veckans program pratar vi med journalisten och programledaren Helle Schunnesson om hur Zendaya blev modevärldens främsta älskling. Vi träffar också skodesignern Cecilia Blankens för att prata om höga klackar och hur man designar dem så att de går att gå i. Dessutom berättar Aftonbladets hovreporter Jenny Alexandersson om de många skandalerna i det spanska kungahuset.Gäst i studion är modeskribenten Daniel Björk, chefredaktör på tidningen Bon.

Vi veckans Stil ska vi begrava fötterna i mjuka mattor och berätta om allt från mattor som kan flyga till psykoanalysens kanske mest kända matta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans program tar vi en tur på kulturhistoriens många flygande mattor tillsammans med litteraturvetaren Lena Kjersén Edman. Vi pratar ryamattor och tuftning med den tidigare länshemslöjdskonsulenten Anntott Parholt och möbelsnickaren och tuftaren Oscar Wall. Vi träffar också konstnären Evelina Kroon, vars kända rutmönster har fått pryda mattor som fått stor uppmärksamhet i inredningsvärlden. Och så tar vi en titt på den kanske mest berömda möbeln i världen – Sigmund Freuds divan. Över den ligger en stor persisk matta i varma färger. Vi pratar med konstnären Leif Elggren som aldrig legat på divanen. Däremot har han legat under den.Veckans programledare är Erik Sjölin.

De har beskrivits som både oskuldsfulla och sexiga och syndiga och de är sedan länge överallt förekommande inom mode, måleri, mat och musik. Vi talar förstås om körsbär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi ska bege oss in i en värld av rosa blommor och röda bär (eller stenfrukter, om man ska vara petig) för vi ska titta lite närmare på vårt vurmande för körsbär, och dess blommor.Nästa vecka (den 28 april) firas till exempel ”Körsbärsblommans dag” i Kungsträdgården i Stockholm då parkens körsbärsträd (förhoppningsvis) står i full blom. Men mest firar man förstås i Japan där körsbärsblomman har blivit synonym med japansk kultur. Och själva körsbärsblomningen – sakura – får inte bara japaner att gå man ur huset för att fira med picknicks under de blommande träden, det lockar även miljontals turister till Japan för att njuta av den skira, men kortvariga, skönheten. En skönhet som symboliserat flera saker under historien.Körsbär är också en sorts perenn inom mode, där både formen och färgen på frukten är återkommande favoriter. Under hösten 2023 sipprade till exempel nyansen ”cherry red” in i massor av modemärkens kollektioner. Och inom makeup blev ”Cherry Girl” populärt, en stil som beskrivits som ”en balans mellan oskuld och förförelse”.Det skulle faktiskt kunna vara en, ganska så på pricken, beskrivning av hur själva körsbäret i sig har tolkats genom tiderna, och fortfarande gör för den delen.I veckans program tittar vi närmare på körsbärets symbolik inom konsten tillsammans med konstvetaren Veronica Hejdelind. Vi träffar också formgivaren och illustratören Lotta Kühlhorn. Ett återkommande motiv i hennes design är frukt, bär och grönsaker. Körsbär är hennes stora favorit. Och så pratar vi med sommelièren och smakexperten Mischa Billing om körsbärets dekadenta smak.Veckans gäst är Petra Holmberg, Japan-intendent på Världskulturmuseerna.

Calamity Jane beskrevs ofta som en tobakstuggande tuffing som hinkade i sig sprit, sköt vilt omkring sig och föredrog att klä sig som en man. Verkligheten var emellertid lite annorlunda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Myten om Calamity Jane har fått stor spridning. Inte minst i filmer och tv-serier där hon fortsätter att dyka upp som en tuffing i herrkläder. Men vad som är sant, eller inte, det är något som många historiker har försökt att bena ut. Och fortsätter att göra. Det kommer ständigt nya biografier där den ena etablerade ”sanningen” efter den andra skjuts i sank.Och fram har en lite sorglig bild av en okonventionell kvinna som kanske var född före sin tid, börjat träda fram. För Calamity Jane var alltid på resande fot över nordvästra USA i jakt efter jobb och pengar. Hon var ofta pank. Hon arbetade som servitris, tvätterska, kokerska och ibland som prostituerad. Hon drev en egen saloon och blev enormt uppskattad för den hjälp hon gav som sjuksköterska, inte minst under ett utbrott av smittkoppor i Deadwood. Hon var gift en gång, men hade flera killar som hon kallade för ”makar”. Hon fick två barn, varav det ena dog som liten. Och hon bar oftare klänning än byxor.I veckans program träffar vi filmvetaren Daniel Hånberg Alonso – författare till boken När svenskarna sköt skarpt, som handlar om Sveriges vurm för westernkultur – för att prata om den något osannolika genren svenska westernfilmer. Vi pratar också med cowboyhistorikern Michael Grauer om att det fanns betydligt fler svarta cowboys än vad historieskrivningen ger en bild av. Och så besöker vi en skjutbana för att prata om att intresset för sporten pistolskytte ökat.Gäst i studion är film- och modevetaren Louise Wallenberg.

Solen och våren har ännu inte anlänt och det är fortfarande kallt och grått. Därför ska vi i veckans Stil bränna av ett värmande fyrverkeri av färger! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Modemässigt sett har de senaste åren sprakat av knalliga kulörer. Filmen ”Barbie”, som började hajpas långt innan den fick premiär förra året, hjälpte förstås till med få ceriserosa till att bli en överallt förekommande trendfärg. Många modemärken hakade, mer eller mindre medvetet på, och lyfte också fram just rosa. Men även andra starka och skrikiga färger – som giftgrönt och knallorange, och gärna i kombination – lanserades som modemässigt rätt.Till den här våren har emellertid färgtonerna dämpats något. Under visningarna av vår- och sommarmodet var det mycket svart och vitt i kombination. Och det trendskapande italienska märket Miu Miu hade matchat chokladbrunt med marinblått.Men idén med att kombinera plagg i olika starka färger – så kallad ”color blocking”– för att uppnå en iögonfallande effekt håller i sig. Kläderna i sig behöver inte vara särskilt märkvärdiga, det viktigaste är att kombinationerna av kulörerna är oväntade, och överraskande.I veckans program pratar vi med färgexperten Sara Garanty om färger som ”skär sig”. Vi ringer också upp klädformgivaren Kristina Torsson som sedan 1960-talet använt sig av starka färgkombinationer i sin design. Vi träffar möbeldesignern Fredrik Paulsen som blivit känd för sina färgsprakande möbler och pratar med curatorn Maria Soreby om Millesgårdens pågående utställningen om den franska konstnären Jacqueline Marval. Hon tillhörde de så kallade fauvisterna, som satte färg högre än allt annat. Och så tar vi, tillsammans med konstvetaren Christopher Landstedt, reda på när färgglada konfettiregn blev en självklar del av en riktigt bra fest.

En liten fräck kanin klädd i blå kavaj lade grunden till författaren och illustratören Beatrix Potters förmögenhet i början av 1900-talet. Pengar som hon spenderade på att bevara både djur och natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beatrix Potters bok om Pelle Kanin blev en monsterhit när den kom 1901. Idag har den sålt i över 45 miljoner exemplar och Pelle Kanin har blivit en storindustri med animerade filmer och actionfyllda serier som är fjärran från den brittiska pastellfärgade idyll som Beatrix Potter målade fram.Beatrix Potter själv skydde uppmärksamhet kring sin person. Det hade delvis att göra med att hon växte upp i slutet av 1800-talet, en tid då kvinnor från fina familjer helst gifta sig, skaffa barn och ligga lågt. Rösträtt för kvinnor fanns ännu inte. Men trots det lyckades Beatrix Potter inte bara karva ut en egen nisch genom sina illustrerade böcker. Hon såg dessutom till att skaffa sig ensamrätt till dem.Men även om Beatrix Potter klädde sina djur i mänskliga kläder och fick dem att dricka te ur vackra koppar och sova i sängar med mjuka dunbolster, så följde de ofta sina djuriska instinkter. Något som fick dem att, inte sällan, hamna i olika knipor. Beatrix Potters berättelser om katter, igelkottar, grodor, gäss och rävar i väst och kavaj, lever, frodas och älskas av många än idag.I veckans program pratar vi med författaren och illustratören Jonna Björnstjerna som, likt Beatrix Potter, skriver berättelser där just kaniner spelar en viktig roll. Hennes bilderböcker om den underbara familjen Kanin har både blivit älskade av läsare och flerfaldigt prisbelönade.Vi pratar också med paret bakom ett av de tidiga modeföretagen som designade kläder för hundar, Ann och Björn Gärdsby. Det var när de skaffade hunden Manfred som deras liv kom att skjutas iväg i en ny riktning och fyllas med hundmode och internationell uppmärksamhet. Och så träffar vi jägmästaren och skogsmäklaren Kerstin Granath för att snacka kvinnligt ägande av skog och mark.Gäst i studion är författaren Lotta Olsson, barnboksredaktör på Dagens Nyheter.

Det är inte alltid lätt att hålla ordning på de många kläder vi har, och ännu fler som vi hela tiden skaffar. Men går det att få till en perfekta garderob, som dessutom är både mode- och miljövänlig? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hur många plagg ska en samtida garderob innehålla? Det finns faktiskt ett svar på det – åttiofem stycken. I alla fall om man ska tro tankesmedjan Hot Or cold Institute i Berlin, som 2022 publicerade en undersökning om hur en hållbar garderob i ett land med fyra årstider bör se ut om Parisavtalets mål ska nås.Andra sätt att minska kläders klimatavtryck är att köpa second hand, laga trasiga plagg och använda de kläder vi har längre. Och inte köpa fler än fem plagg om året, enligt en annan rapport. Men gör vi det? Nej, inte riktigt.För även om många säger att: ”men jag köper inte så mycket kläder”, så gör vi det rent generellt. För antalet plagg vi äger bara ökar och ökar – och har så gjort konstant under de senaste decennierna.Problemet med överfulla garderober har förstås även lett till nya affärsmöjligheter för att få koll på kläderna man har. Under de senaste åren har till exempel en ny typ av digitala verktyg dykt upp för att hjälpa till med att bringa ordning i garderoben, så kallade ”garderobsappar”. Vi tar en närmare titt på olika lösningar som finns och pratar med Olof Hoverfält och Malin Åsén.Vi träffar också författaren Ingela Bendt, som fick ta över sin mamma Ruths stora garderob när hon gick bort. Vad skulle hon göra med alla kläder som bar på så många historier? Det var ju ett helt liv som fanns i mammans garderob. Här fanns så mycket att berätta och den ärvda garderoben blev därför så småningom till både en utställning och en bok – ”Ruths garderob: en modehistoria”.Vi får även hembesök av organisationskonsulten Anna Hjärp, som är proffs på att få ordning i folks stökiga garderober. Och så pratar vi med modeskaparen och konsthantverkaren Maja Freiman, som gör nya kläder av gamla textilier och avlagda plagg, något hon fått pris för.

Chloë Sevigny har blivit lika uppmärksammad för sin klädstil som för sitt skådespeleri och många har enats om att det bara finns ett enda ord som sammanfattar hennes stil och personlighet cool. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Just nu kan man se Chloë Sevigny i tv-serien ”Feud: Capote vs. The Swans”. En dramaserie om fejden mellan författaren Truman Capote och de bättre bemedlade kvinnor som tog honom under sina vingar – ända tills han avslöjade deras hemligheter i en artikel i tidningen Esquire, 1975. I serien spelar Chloë Sevigny en klassiskt elegant kvinna vid namn CZ Guest, blond och välfriserad och propert klädd med pärlor om halsen.En stil tvärtemot den som Chloë Sevigny själv blivit känd för. För under det tidiga 1990-talet blev hon höjd till skyarna som New Yorks nya ”it-girl” tack vare att hon inte verkade bry sig om vad hon satte på sig – eller hur hon såg ut – och ändå fick det att se häpnadsväckande rätt ut. Det var mikrominikjolar, förkläden och tigermönstrade strumpbyxor i en osalig blandning.Redan 1994 blev hon porträtterad i den prestigefulla tidskriften New Yorker av den då trendige författaren Jay McInerney som beskrev henne som “the coolest girl in the world”. Då hade hon ännu inte fyllt 20. Men sedan dess har detta epitet ”cool”suttit som klistrat på henne. För än idag – när hon snart firar 50 år, hon fyller i november – är det alltid ordet ”cool” som dyker upp i samband med hennes namn. Förra månaden prydde hon till exempel omslaget av franska Vogue och rubriken var, förstås: ”Chloë Sevigny, les sens du cool”.Att hon har lyckats upprätthålla denna position under mer än trettio år måste nog betraktas som en sorts bedrift. Inte minst i dagens tider då både trender och kändisar kommer och går snabbare än vad vi hinner scrolla på våra skärmar. Men det är inte bara det personliga sättet att klä sig på som fått henne att bli betraktad som en annorlunda stilförebild. Det har också filmerna hon valt att medverka i gjort. Det är inte de mest publikfriande filmerna direkt.I veckas stil pratar vi med Andrea Linett, som på 90-talet arbetade som moderedaktör på coola ungdomsmagasinet Sassy. 1992 upptäckte hon en då 17-årig och okänd Chloë Sevigny på gatan i New York, något som ledde till både modelljobb och praktikplats på Sassy. Vi reder också ut vad som hände med multitalangen och regissören Vincent Gallo. Fredrik Strage berättar om den något kaotiska intervjun han gjorde med Gallo 1998. Och så ringer vi upp komikern och ex-mormonen Carah Burrell för att prata mormonstil och tv-serien ”Big Love” som Chloë Sevigny medverkade i 2006-2011.Veckans gäst är Helena Lindblad, filmredaktör och kritiker på Dagens Nyheter.

Hans lika stilfulla som surrealistiska fotografier har hyllats av modefotografer och inspirerat modeskapare, men själv tyckte Man Ray att det här med mode var sådär kul. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Man Ray var förstås inte ”bara” modefotograf”, utan en konstnär som arbetade inom många andra olika genrer ­ som måleri, skulptur, kollage och film. Men, det är ändå hans fotografier – inte minst de han gjorde i sin roll som motvillig modefotograf – som gått till historien och påverkat ett oändligt antal fotografer, formgivare och modeskapare genom sin unika blandning av elegans, surrealism och humor som än idag känns uppfriskande fräck och fräsch, och kul.I veckans program pratar vi med Anna Tellgren, är intendent för fotografi på Moderna Museet i Stockholm, om vad som är utmärkande för Man Ray som fotograf, inte minst inom mode. Vi nystar också i vad det kan symbolisera att dölja sitt ansikte inom mode och konst (som Man Ray framgångsrikt gjorde med modellen Juliet Browner, när han lät fotografera henne med hennes ansikte delvis täckt av en svart genomskinlig nylonstrumpa) tillsammans med mode- och konstvetaren Patrik Steorn. Och så diskuterar vi vilket värde som kan finnas i gamla modetidningar med formgivaren Björn Kusoffsky och Conor Masterson från Elegantly Papered, som samlar och säljer gamla, värdefulla modemagasin.Veckans gäst är Mårten Blomkvist, filmkritiker på Dagens Nyheter.

Kändisbokklubbar, BookTok och inredningsfenomenet Bookshelf Wealth. Mycket handlar om böcker just nu. Men långt mindre uppmärksammat är den grund på vilka böckerna bokstavligen står bokhyllan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Genom åren har det skrivits spaltkilometer om olika stilar på soffor och fåtöljer och design av mattor och lampor och kök och badrum, men bokhyllan? Inte lika mycket. Veckans Stil ägnar därför avsnittet åt denna möbel i våra hem, där böckerna historiskt trängts. På senare år har det dock, hos många, kommit att bli mer pryttlar och mindre litteratur på hyllorna.Vi undersöker varför det verkar svårt att hitta en rejäl bokhylla i handeln idag och pratar med skribenten Saga Cavallin om fenomenet Bookshelf Wealth, det vill säga det egentligen rätt gamla företeelsen att visa status genom böckerna i sin hylla. Vi blickar även bakåt på bokhyllans historia i svenska hem tillsammans med Gustav Bergström (också känd som Rävjägarn), kunnig kring frågor som rör byggnadsvård och arkitektur. Och så beger vi oss in i filmens värld för att ta reda på hur det går till när fiktiva bokhyllor fylls. Scenografen och produktionsdesignern Marika Åkerblom menar att en rollfigurs böcker är en viktig detalj som ska väljas med omsorg, eftersom de kan berätta så mycket.Veckans gäst är Fanny Svärd, Nöjeskrönikör i Expressen samt poddare.

Det är sött, det är gulligt och det är över allt. Varför svämmar världens digitala flöden över av gulligheter i form av mjuka djur, söta serietidningsfigurer, färgen rosa och förstås kattungar? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 2014 fick mannen som anses vara den som skapade The World Wide Web, Tim Berners-Lee, svara på frågor om internets utveckling. På frågan om denna världsomspännande teknik användes till något han inte alls hade förväntat sig, hade han ett kort och kärnfullt svar: kattungar. Och antalet bilder av kattungar, eller katter rent generellt, som postas och delas och tittas på, har inte minskat sedan dess. I stället håller världens digitala flöden på att svämma över av gulligheter i form av små djur med mjuka pälsar och stora ögon, söta seriefigurer, ännu sötare bakverk och rosaklädda Barbies. Frågan är förstås, varför vi blivit så besatta av det barnsligt gulliga och söta.Redan för drygt åttio år sedan lanserade den österrikiske zoologen Konrad Lorenz idén att vissa sorters små djur med stora runda ansikten med klotrunda ögon och små munnar triggar igång känslor av ”åhhhhh, så sött” och får oss att vilja ta hand om och beskydda dem, på liknande vis som små hjälplösa barn kan göra. Men det förklarar inte varför vuxna människor idag leker med filter som får dem att se ut som leksakskaniner, använder söta emojis i stället för bokstäver eller springer benen av sig för att se en film om en Barbiedocka. Eller varför 2023 var året då ordet ”girl” kom att bli ett vanligt förekommande prefix, som i ”girl dinner” och ”girl math”. Eller varför utställningen ”Bubble Planet”, som uppmanar besökare att ”släppa loss sitt inre barn” genom att kasta loss i bubblor av olika slag har blivit en sådan framgång i både USA och Europa.Handlar intresset om det gulliga om en allmän infantilisering, tröst i dystra tider eller om nostalgi? I veckans avsnitt pratar vi med Hello Kitty-fanet Jessica Lindberg, ringer upp Claire Catterall som är curator för den nyöppnade utställningen Cute på Somerset House i London, samt diskuterar somer och söta kakor med cookie-experten Kaja Hengstenberg och redaktören Johanna Boström.Veckans gäst är Lisa Ehlin, doktor i digital kultur.

Antikvitetshandlaren Christopher Gibbs arbetade lika hårt som han partajade och kände allt och alla inte minst Rolling Stones vars hem han inredde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Christopher Gibbs var en ung och elegant klädd man med bakgrund i den brittiska överklassen. Men yrket antikhandlare var emellertid inte något självklart val för en knappt 20-årig kille, inte ens från ”the upper crust”. Och det var verkligen inget som självklart förknippades med den då framväxande nya och unga kulturen bestående av en mix av musik, mode och droger.Men innefolket i Swinging London, som medlemmarna i Rolling Stones, behövde möbler och mattor till sina hem och Christopher Gibbs blev en nyckelfigur som inte bara bistod med goda råd och inredningsdetaljer. Kombinationen av hans goda kontakter i societeten med ett stort intresse för tidens mode och musiker bidrog till att han på sina middagar skapade ett unikt korskulturellt kontaktnät av människor som var nyfikna på varandra.Christopher Gibbs hade ett helt eget öga för hur ett hem kunde inredas. Det handlade inte främst om pengar. Det handlade snarare om vad som den japanska inredargurun Marie Kondo långt senare skulle komma att förespråka – vad ger dig glädje?Själv citerade han ofta den brittiske konstnären och formgivaren William Morris som sade: ”Ta inte in något i ditt hem som inte är användbart, eller som du inte anser är vackert” Och i Christopher Gibbs fall var det antikviteter, mattor, textiler och lampor från Marocko – och gamla föremål i allmänhet. ”Jag har aldrig sett en snyggt designad tv”, som han sade.I veckans program pratar vi med Magnus Bexhed, expert i Antikrundan på SVT och VD på Uppsala auktionskammare, om antikbranschens många solskenshistorier. Det vill säga när en ägare till ett dyrbart föremål själv inte har förstått vilken dyrgrip de sitter på. Vi åker också hem till designjournalisten Katarina Matsson för att prata om känslostyrd inredning och varför hon så ofta möblerar om i sitt hem när hon känner sig stressad. Och så får vi höra historien om vad det egentligen var som hände när priset på gamla svenska kaffekoppar för några år sedan sköt i höjden – i Kina.Veckans gäst är Nicholas Wennö, filmredaktör på Dagens Nyheter.

Modeskapare som Vivienne Westwood och Valentino har fått rosor uppkallade efter sig. Det har, förstås, även Christian Dior fått. Och nu har rosorna blommat upp inom modet igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rosen är en av de mest sexualiserade växterna genom tiderna. Den har symboliserat allt från oskuld till het passion och inte sällan liknats vid den kvinnliga kroppen, eller snarare dess underliv. Men inte bara, förstås. Den har trots allt hängt med i flera tusen år och varje tid har haft sina tolkningar, och användningsområden för rosen.Men i mångt och mycket är den förstås förknippad med kärlek, och lite smärta. Enligt en myt kom den röda rosen till då den grekiska gudinnan Afrodite rev sig på taggen från en vit ros, som färgades röd av hennes blod.Många är de modeskapare som låt sig inspireras av rosor. Den brittiske designern Alexander McQueen är en av dem. Inte minst valde han ut en ros som en hyllning till sin musa, Isabella Blow, efter hennes självmord. Det är en korallrosa ros, vald med omsorg för att symbolisera henens färgstarka personlighet, kärlek till mode och överdådiga klädstil. Rosen heter numera ”Alexander's Issie”.Och rosorna fortsätter att blomma upp bland modeskapare, och alltid på lite nya sätt. Den unge brittiske designern Richard Quinn har till exempel gjort sig känd för digitala rosentryck – och för att han förra året lät parfymera en visning genom tusentals riktiga rosor. Och till våren och sommaren har flera modehus och smyckedesigner gjort moderna tolkningar av rosor där taggarna ofta finns kvar som en bokstavlig udd, så att det inte blir för romantiskt och sött. Det gjorde till exempel modehuset Balmain vars vårkollektion var fylld med vackra, men taggiga rosor. Dess chefsdesigner Olivier Rousteing, sade sig ha inspirerats av en av modehusets rivigaste gamla kunder, Gertrude Stein och hennes dikt “Sacred Emily” från 1913, i vilken den berömda raden ”Rose is a rose is a rose is a rose” förekommer.I veckans program träffar vi floristerna Johanna Larsson och Christoffer Broman, som berättar om rosens status och popularitet bland kunder idag. Vi pratar också med litteraturvetaren Agneta Rahikainen och formgivaren och konstnären Martin Bergström som är aktuella med boken Flora Poetica. I den möter Edith Södergrans dikter Martin Bergströms bilder av torkade blommor. Vi reder ut poetens relation till just rosen. Vi får också följa med till plymmakaren Tim Mårtenssons ateljé där han inte bara skapar fjäderkreationer utan även sidenblommor, precis som de tillverkades under 1800-talets glansdagar, då hattar prydda av blommor och fjädrar var superpoppis.

Svenskfödda Ann-Margret blev en superstjärna under 1960-talet i USA genom sin karismatiska blandning av mjuk oskuldsfullhet och självsäker sexighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ann-Margrets oskuldsfulla men sexiga stil låg helt rätt i en tid då den så kallade ”ungdomskulturen”började få fäste och filmer började göras specifikt för denna nyamålgrupp som gillade pop och rock – tonåringar. Och den då drygt 20 år gamla Ann-Margret visade sig vara ett fynd för genren, en perfekt blandning av amerikanskt showbizproffs och söt svensk tjej, uppvuxen på mjölk och bullar. För Ann-Margret är som sagt från Sverige. Närmare bestämt från Valsjöbyn i Jämtland.Hon fick sitt stora genombrott med filmen Bye Bye Birdie från 1963. Den är en sorts satir över den hysteri som ägde rum i slutet av 50-talet USA då Elvis var tvungen att göra lumpen. Och mot Elvis spelade hon året därpå, i filmen Viva Las Vegas. De två hade även en omsusad relation.Idag är Ann-Margret 82 år och har sedan länge lagt av med att uppträda i sina extravaganta Las Vegasshower, som hon gjorde under många år. En som var där är Expressen-journalisten Anders Björkman. Honom har vi träffat för att prata om just överdådiga Vegas-shower. Vi tar också en närmare titt på den stil som Ann-Margret rockade för redan för 60 år sedan, nämligen att bära proper jumper upptill och endast trosor nertill. Nu är stilen superhet igen. Men varför? Och så berättar vi om Kary H. Lasch, som en gång i tiden var en av Sveriges mest kända och anlitade fotografer. För många är han idag mest ihågkommen som ”flickfotograf”, men han var mycket mer än så. Vi har träffat fotograferna Christer Löfgren och Michel Hjorth som idag förvaltar Kary H. Laschs arkiv.Gäst i studion är Johan Andreasson, tecknare, filmfantast och medlem i podden Everdahl & Karlssons Film TV.

Giorgio Armani är en av dagens största modeskapare, för att inte säga den allra största och kanske den allra sista. Han har dessutom alltid varit konsekvent i sin nedtonade och eleganta stil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Giorgio Armani är en av modevärldens mest framgångsrika designer någonsin. Han är också en av de mest energiska. I juli fyller han 90 år och har först nu personligen börjat slå av på takten, lite grann. Men hans modemärke – eller märken, för det finns fler – har lagt in en extra växel och går just nu som tåget.Men så ligger den stil som Armani alltid konsekvent förespråkat under snart femtio år – en nedtonad elegans i neutrala färger utan logotyper – helt rätt i en tid där det gafflas om ”stealth wealth” och ”quiet luxury” där kläder ska viska och inte skrika.Och ingen har gjort mer än Giorgio Armani för att hålla kostymen relevant inom modet, hur ofta den än har räknats ut. Redan i slutet av 1970-talet introducerade han en helt ny typ av kostym genom att göra den: ”lika mjuk som en cardigan och lika lätt som en skjorta”, som han själv har beskrivit den som.Giorgio Armani var också först med att klä Hollywoodstjärnor på röda mattan. Idag är fenomenet att modehus sponsrar kändisars kläder till röda mattan mera regel än undantag. Vi träffar journalisterna Hans Shimoda och Agneta Elmegård för att ta reda på hur utvecklingen sett ut i Sverige, samt hur det går till när röda mattan-kläder betygssätt. Skönhetsjournalisten Hedvig von Mentzer berättar om hur det gick till när Armanidoften Acqua di gio erövrade världen. Och så pratar vi Armanikostymer och skrädderikonst med modechefen Daniel Lindström och skräddaren Frederik Andersen.Gäst i studion är Cia Jansson, mediechef på Aller media och modejournalist.

Man kan aldrig vara överklädd eller överutbildad sade Oscar Wilde som lade ner lika mycket möda på sina kläder som på sin kulturella bildning och blev en av tidernas första och största stilbildare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Oscar Wildes stil har aldrig upphört att fascinera och inspirera. Men så var förstås denne irländske författare och dramatiker en hejare på personlig marknadsföring, väl medveten om hur iögonfallande kläder kan väcka uppmärksamhet och skapa en persona.Och det gjorde han så väl att han, ända sedan sin död år 1900, har fått mången ung man att bära sammetskavajer och mjuka skjortor med rosett i halsen i försök att framstå som känsliga konstnärssjälar med intressanta sexliv. Och nu är det dag igen, att döma av flera modemärken vars herrkollektioner för vintern 2024 är fyllda av siden, sammet och löst knutna scarves i halsen.Oscar Wilde var, förstås, känd för långt mer än bara sitt sätt att klä sig på. Hans romaner, som Dorian Grays porträtt och teaterpjäser som Lady Windermere's fan och The Importance of Being Earnest är klassiker som fortfarande läses och spelas. Och många av hans aforismer är lika sanna och salta idag som när han skrev dem under det sena 1800-talet.I programmet reder vi ut vad konstriktningen esteticismen handlar om tillsammans med filosofiprofessorn Sven-Olov Wallenstein. Vi berättar också om skådespelaren Rupert Everetts besatthet av Oscar Wilde och att göra en film om hans liv (något han själv berättar om i sin bok To the End of the World: Travels with Oscar Wilde). Och så tar vi en kyrkogårdstur och pratar om så kallad gravturism tillsammans med författarna Bo Hedin och Arne Norlin, aktuella med boken Bland berömda svenskar: 62 promenader på Stockholms begravningsplatser.Gäst i studion är Stefan Ingvarsson,  kulturskribent och utrikespolitisk analytiker.

Klaus Nomi var en av 1980-talets mest spektakulära popartister. Klädd i smokingjacka av plast och vitsminkat ansikte sjöng han opera i de högre registren som ingen annan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Många försökte beskriva Klaus Nomis stil och landade i saker som ”en androgyn blandning av intergalaktisk vandrare och ledsen punkclown”. Klaus Nomi föredrog att liknas vid en man från en annan planet och hävdade ofta att han var från Venus.Med en medvetet stel koreografi rörde han sig som en robot i takt med musiken, tittade som förvånad på världen med stora ögon och – sjöng som ingen annan gjorde. För Klaus Nomi hade inte bara en egen stil när det gällde sina scenkläder och sitt smink. Musikaliskt skapade han en unik blandning av opera, disco, New Wave och melodier som klistrade sig fast i huvudet.Men hans karriär blev kort. Alltför kort. Klaus Nomi blev en av de första kända personer som dog av AIDS, redan 1983. Han blev bara 39 år.I programmet pratar vi med operasångaren Richard Hamrin och regissören Sunil Munshi, som just nu är aktuella med en föreställning om Klaus Nomi på Kungliga Operan i Stockholm. Vi pratar också med den sångpedagog som Klaus Nomi gick till i mitten av 1970-talet i New York, Ira Siff, som själv drivit dragoperakompaniet La Gran Scena. Och så träffar vi Fredrik Robertsson som gjort sig känd för sina extravaganta och könsöverskridande haute couture-plagg. Nu ställs de ut på Liljevalchs i Stockholm.Gäst i studion är Petter Wallenberg, regissör, artist och författare.Programmet är en repris från 13 oktober 2023.

Trappor är mer än bara något att gå upp och ner för. De är också perfekta platser för att se och synas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Stil ska vi titta närmare på den roll som vackert utformade trappor kan spela i allt från storstilade entréer och dramatiska filmscener, till operabesök och modevisningar.Modejournalisten och författaren Susanna Strömquist berättar historien om Coco Chanels berömda trappa på Rue Cambon 31 i Paris. Vi besöker Kungliga Operan i Stockholm för titta på den pampiga trappa som finns där. Vi åker också hem till formgivaren Alexander Lervik för att titta på den trappa han har formgivit till sitt eget hus. Den har fått stor uppmärksamhet i design- och heminredningsvärlden. Och så tar vi en titt på filmen Sunset Boulevard från 1950 som avslutas med en lika ikonisk som dramatisk trappscen.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Gott nytt år! Vi ska avsluta 2023 med att göra en djupdykning i Stils stora arkiv och bjuda på några av de reportage vi gjort under året som gått. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi pratar med konstnären Marie-Louise Ekman om hennes sätt att sminka sig, tar en närmare titt på den glamorösa 80-talssåpan Dynastin med skådespelerskan Joan Collins i en av huvudrollerna, pratar med modeskaparna Pär Engsheden och Ellen Hodakova Larsson om deras relation till sina symaskiner och berättar om ”spöksångerskan” Marni Nixon som räddade Hollywoods musikalfilmer från att bli kraxande katastrofer.Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

Dolly Partons garderob är lika färgsprakande och glittrande som en julgran och har genom åren fått många att tappa hakan av både förtjusning och fasa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Ända sedan 60-talet har jag älskat att klä mig i 'tomtedrag'. Jag klär mig alltid som en tomte till jul. Bär jag inte tomtedräkt så sätter jag på mig röda och gröna kläder eller tröjor med inbyggda ljusslingor som man kan tända genom att trycka på en knapp. För somliga har jag till och med blivit synonym med julen, vilket gör mig väldigt glad”. Det säger Dolly Parton vars garderob, rent generellt, är lika färgsprakande och glittrande som en julgran.Men så har denna amerikanska superstjärna en, milt uttryckt, iögonenfallande stil som beskrivits som ”lika diskret som en kartong med glitterlim”, ”glamoröst kitschig” eller som ”smaklös” och ”för mycket”. Någon anhängare av diskret modeminimalism kan man inte beskylla Dolly Parton för att vara.I Dolly Partons kläduniversum råder snarare regeln ”mer är mer” och bara rent praktiska saker – som att kläderna måste fungera att sjunga och spela gitarr i – sätter stopp för ännu mer strass, blänkande stenar och åtsnörpande skärp om midjan. “När det gäller scenkläder tar jag ut svängarna allt vad jag kan”, som hon själv säger i den nyutkomna boken Behind the Seams: My Life in Rhinestones, som handlar om alla de kläder hon burit under sin karriär.I veckans program pratar vi med journalisten Holly George-Warren, som i samarbete med Dolly Parton skrivit texterna till Behind the Seams: My Life in Rhinestones. Vi försöker också reda ut varför Dolly Parton i sina scenkostymer återkommande bär kedjor eller pärlband i höjd med skrevet. Och så pratar vi med modeskaparen och konsthantverkaren Maja Freiman, som likt Dolly Partons mamma (som skapade den färgglada kappa som nämns i låten Coat of Many Colors) gör nya kläder av gamla textilier och avlagda plagg, något hon fått pris för.Gäst i studion är Sanna Nyström, kostymdesigner och skräddare.God jul till alla våra lyssnare önskar Stilredaktionen: Susanne, Erik, Samanda och Viola.

Elvis, Nefertiti, Elizabeth Taylor, Amy Winehouse och Robert Smith. Alla har de sotat sina ögon svarta med hjälp av kohl, kajal och eyeliner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ögat är en kroppsdel som vi alltid – eller i alla fall under de senaste 6000 åren, minst – har försökt försköna, förhöja och förstora på olika vis med hjälp av smink. Och ungefär lika länge har förmanande röster om det onödiga, och odygdiga, med att sminka ögonen höjts. Inte sällan som man samtidigt dissade dem som gillade att klä sig i snygga kläder och smycken.Under antiken, genom renässansen och ända in i vår tid så har det alltid funnits falanger som menat att skönhet inte kan sminkas fram med hjälp av kohl och kajal runt ögonen.Men idag får man nog säga att denna typ av kritiker är i minoritet. För försäljningen av ögonsmink bara ökar och ökar, och allra mest ökar försäljningen av eyeliner och ögonpennor. Det visar en sprillans färsk undersökning av det internationella researchföretaget ”360 Research Reports”.I veckans program träffar vi konstnären Marie-Louise Ekman som är känd för att sminka sina ögon på nyskapande sätt. Vi pratar också med författaren Zahra Hankir, aktuell med boken Eyeliner: A Cultural History, om varför eyelinern är så mycket mer än bara smink. Vi reder också ut vad sminktrenden som går under namnet “unapproachable makeup” egentligen handlar om. Och så tar vi reda på vad som händer om man under ett slutar att spegla sig.

I veckans Stil ska vi berätta historier om kläder som människor tvingats eller uppmanats att bära på grund av allt från politiska påbud, oombedda klädgåvor eller lite för dominanta föräldrar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I programmet pratar vi med Sveriges Radios Kinakommentator Hanna Sahlberg om det utkast till lagförslag som kom i höstas och som vill göra det straffbart för kineser att ha på sig kläder som ”sårar nationens känslor”. Vad betyder det egentligen och är det ens möjligt?I stickvärlden har det i generationer talats om en förbannelse som går under namnet “the sweater curse” – tröjförbannelsen. Enligt den kommer relationen inom kort att ta slut om man, som en romantisk överraskning, stickar en tröja och ger till den man är kär i. Handlar det om pressen mottagaren eventuellt kan känna inför en sådan här oombedd kärleksgåva som man förväntas bära utan att knorra? Det pratar vi om med stickaren och författaren Judith Durant, som berättar allt om den mytomspunna tröjförbannelsen.Vi blickar också bakåt i historien mot det socialistiska Östtyskland, DDR. Där var det statliga institut som styrde över vilka kläder som tillverkades och hur de såg ut. Mode var i högsta grad en politisk fråga och landets politiska ideologi genomsyrade allt, ända in till underkläderna som medborgarna hade på sig. Men det fanns, samtidigt, en helt annan och hemlig modevärld i Östtyskland. En underjordisk, rebellisk värld där unga modeskapare designade avantgardistiska plagg och anordnade vilda modevisningar helt efter eget tycke och smak – långt bort från socialistpartiets kontroll. Vi har pratat med två person som var med då, Marco Wilms och Sabine von Oettingen.Och så diskuterar vi ärvda kläder med journalisten Sofia Pappa och modeskribenten Saga Loxdal. Historiskt sett har ärvda kläder varit en självklarhet, men synen på att ta över tidigare generationers plagg har förändrats. På internetforumet Familjeliv finns till exempel en tråd, med tillhörande omröstning, som heter ”Hade du fula, ärvda eller slitna kläder när du var barn?” Kan ärvda plagg verkligen vara ett traumatiserande tvång?Veckans programledare är Erik Sjölin.

Barbra Streisand har under sina långa karriär blivit hyllad för sin sång och sitt skådespeleri, men hon har också hånats för sin look. Sådant biter inte på henne. Hon har istället odlat sin egen stil. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barbara Streisand har synts i påkostade och exklusiva outfits genom sin karriär. Men om Barbra själv får bestämma – och det får hon ofta – så föredrar hon vintagekläder. Hon har samlat länge, och prisar kvaliteten plaggen från förr ofta har.Berömmelsen kom snabbt för Barbra, trots att hon fick höra att hon var fel på många sätt. I en tid där kvinnor skulle vara behagliga betraktades hon som bångstyrig och envis och ansågs dessutom ha ett alldeles för udda utseende, i synnerhet för att passa som skådis. Hon hade inte bara en stor snok, utan var dessutom lätt skelögd. Fast sjunga, det kunde hon, det kunde ingen förneka.I veckans program träffar vi sångerskan och musikalartisten Malena Tuvung, som i sin föreställning Evergreen – en hyllning till Barbra Streisand tolkar världsstjärnans ikoniska låtar och väver ihop dem med berättelser från både sitt eget och Streisands liv. Vi pratar också med intimitetskoordinatorn Malin B Eriksson om inspelningen av en sexscenen mellan Barbara Streisand och Robert Redford i filmen The Way We Were, som Streisand enligt uppgifter ska ha propsat på att ta om femtio gånger. Och så tar vi en närmare titt på den så kallade Barbra Streisand-effekten, det vill säga att något som försöker döljas ofta får ännu mer uppmärksamhet.Gäst i studion är Jan Göransson, presschef på filminstitutet.

Skärp och bälten kan sägas vara de allra första accessoarerna men trendfaktorn har genom historien varierat. Idag är bältet tillbaka inom modet, igen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bälten och skärp kan hänga på höften, markera midjan och hålla byxorna uppe. Och de kan bäras av män som kvinnor och har funnits så länge kläder existerat. Idag är de tillbaka inom modet, igen. Inte för att de någonsin försvunnit, men deras trendfaktor har varierat.Bälten och skärp kan sägas vara de allra första accessoarerna, någonsin. Och det har varit ett slitstarkt mode, på många sätt. Historien är full av exempel av människor som under alla år – och över hela världen – har surrat remmar och rep kring sina kroppar för att hålla plaggen på plats. De gjorde nomader i Afrika redan 100 000 år före Kristus, och stilen har hållit i sig, sedan dess.När man i början av 1990-talet tinade upp ismannen Ötzi, som legat djupfryst i alperna mellan Österrike och Italien i fem tusen år, kunde man konstatera att bland denne stenåldersmans tillhörigheter fanns inte bara ryggsäck och midjeväska, utan – förstås – även ett bälte av kalvskinn. Men så insåg man tidigt att bälten var väldigt praktiska, och inte bara för att hålla ordning på kläderna. Inte sällan fungerade de som en sorts mobil verktygslåda där man kunde hänga vapen och verktyg.I veckans program träffar vi den nya svenska stjärndesignern Ellen Hodakova Larsson, vars väskor gjorda av gamla läderbälten tagit modevärlden med storm. Vi pratar hängslen med Ingemar Albertsson, även känd som Vintagemannen. Måltidsforskaren Richard Tellström berättar om hur livremmen fått stilla hunger i tider av svält. Och så pratar vi med sportjournalisten Olof Lundh om varför han brukar bära stora bältesspännen, ofta prydda med döskallar – en detalj som sticker ut från hans välklädda kostymstil.Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, dräkthistoriker och författare.

Ädelstenar, sammet, väskor, kläder, sneakers, parfym. Allt som människor åtrår, det går att kopiera och sälja som fejks. Och det betraktas idag av många inte självklart som något dåligt, utan smart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Så kallade ”fashion fakes” avfärdades länge som lågt stående produkter av undermålig kvalitet som bara köptes av dem som inte har råd med äkta grejer. Och i början av 2000-talet så var många i modebranschen (inte minst stora märken som Louis Vuitton) starkt engagerade i att få slut på de många piratkopior av populära väskmodeller som då prånglades ut. De sades inte bara underminera modehusens ekonomi, utan även bidra till organiserad brottslighet.Men idag har inte bara fejkade produkter blivit allt fler, synen på dem har också förändrats, inte minst när det gäller just modefejks. På TikTok visar unga modeintresserade stolt upp sina fejkfynd. För allt fler anser det vara mer än okej att skaffa sig kläder och skor som ser ut som äkta vara, men inte är det.Somliga anser till och med att det är bättre, och har gjort det till en sorts sport att hitta välgjorda ”fejks”som bara kostar en bråkdel av originalen. I dagens ansträngda ekonomiska läge är det förstås kanske inte så konstigt att många söker alternativ till de exklusiva märkesvaror som länge hajpats och hyllats, i både modemagasin och på olika mode- och livsstilskonton.Även om det i Sverige inte är straffbart att köpa piratkopierade produkter, så kan det komma med obehagliga överraskningar. Vi pratar med Peter Hedin på Patent- och registreringsverket, samt Albin Plevljak på Tullverket, om den saken.Vi pratar också med Carl-Axel Wahlström som står bakom världens första AI-modemagasin Copy, där modellerna, miljöerna och kläderna skapats genom just artificiell intelligens. Och så berättar vi om den totala fejkfeber som rådde under Renässansen med den textil- och kulturhistoriska forskaren Sophie Pitman vid University of Wisconsin–Madison.Gäst i studion är Alice Aveshagen, reporter på Svenska Dagbladet.

Regnkläder är praktiska, men kan de någonsin vara moderiktiga? Ja, säger flera märken som idag försöker göra samtida och snygga rockar och stövlar som tål regn och rusk. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Regnkläder är en typ av plagg som modevärlden alltid har haft svårt att förhålla sig till. Är de ens möjliga att göra moderiktiga? Ja, det är klart. Det menar allt fler märken, men långt ifrån alla. Många regnkläder signalerar fortfarande mest att här kommer en hejig hurtbulle som i regn och rusk flöjtar förnumstigheter som ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Men så har regnkläder under historien betraktats som något förfinade människor inte behövde. I synnerhet inte de som bodde i städerna. De var inte tvungna att arbeta utomhus. De tog promenader under uppehållsväder, och hade möjlighet att transportera sig med hjälp av hästdroskor när det regnade.I veckans program pratar vi med designern Lee Cotter om moderiktiga regnkläder. Vi pratar också om regn på film med Johan Harnesk, som är specialiserad på att skapa vädereffekter för film och TV. Och så träffar vi modeskaparen och konstnären Bea Szenfeld, som älskar regn och rusk och stormiga blöta väder.Gäst i studion är Daniel Lindström, modechef på tidningarna Café och King. 

De westernplagg prydda av glittrande strass och färgsprakande broderier som Nudie Cohn skapade blev superpopulära bland artister och kom att lägga grunden för dagens trend med flashigt westwernmode. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Plaggen som Nudie Cohn skapade kunde vara prydda av allt från kaktusar, fjädrar, örnar, gitarrer hästar och hundar till blomstergirlanger, silverdollarmynt, gröna marijuanablad, röda vallmoblommor och strass, massor av strass. För ”riktiga män bar strass”, som Nudie Cohn sa.Kläderna som han designade kallades för ”Nudie Suits” och de kom att bli enormt populära bland både rodeoryttare och countryartister. Men också kändisar som Elvis, Gram Parsons, John Wayne, Cher, Ronald Reagan, ZZ Top, Keith Richards och Elton John har synts i hans spektakulära plagg, ofta dekorerade med glittrande strass och paljetter och färgsprakande broderier med motiv plockade från vilda västern i USA.Under de senaste åren har westernstilen än en gång kommit in i värmen och omfamnats av många stora modehus, som gör egna varianter av klädstilens attribut. Modemärken som Celine och Givenchy gör till exempel nya tolkningar av tex cowboybootsen. Men det är ett mode som kan väcka viss osäkerhet. Häromveckan fick till exempel New York Times moderådgivningspalt besvara frågan om hur man år 2023 bär cowboyboots i en urban miljö – utan att se ut som att man lajvar en annons för Ralph Lauren, eller som om man rymt från en maskeradbutik.Vi reder ut hur man bär cowboyboots tillsammans med Mattias Hansson, programledare P4 Country, och Maria Falk, som driver en westernbutik. Vi pratar också med designern Kathie Sever som driver klädmärket Fort Lonesome. Precis som Nudie Cohn designar de flashigt broderade kostymer och skjortor som har burits av artister och skådespelare som Diplo, Jenny Lewis, Matthew McConaughey och Bill Murray. Vi tittar också närmare på vad dagens stora intresse för svamp kan betyda för modevärlden.Gäst i studion är Nils Hansson, musikkritiker på Dagens Nyheter.

Allt fler artister uppträder idag i plagg skapade av exklusiva modehus och inte, som förr, av speciella kostymdesigner vars uppgift var att lyfta artisterna, men själva ligga lågt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Världsomspännande arenaturnéer har blivit ett nytt sätt för stora artister att visa upp sig i Instagramvänliga outfits. Numera har kända modemärken tagit en allt större plats på musikscenen, och vice versa. Något som inte minst märks på Beyoncés och Taylor Swifts senaste turnéer.Många stora artister har förstås sedan länge skapat egna modemärken,och gjort samarbeten med redan befintliga. Men sällan har så många etablerade modemärken – ofta av lyxvarianten – varit så angelägna om att synas i sällskap med stora musikstjärnor, som nu.Och det räcker inte längre för modehusen att anlita artister för stora reklamkampanjer, klä dem för röda mattan eller erbjuda ett tillfälligt samarbete i form av en specialkollektion. Många modemärken vill inget hellre än att deras kläder bärs på scen av dagens stora stjärnor. De strävar efter att ingå i deras”tourdrobe”, det vill säga de plagg de bär när de uppträder under turnéer för hundratusentals fans över hela världen, alla med sina mobilkameror i högsta hugg. Det ger idag maximal utdelning i fråga om uppmärksamhet.Men det är inte bara artisternas scenkläder som blivit alltmer extravaganta. Under det senaste åren har engagemanget för en helt annan typ av konsertmode vuxit explosionsartat – nämligen de kläder som publiken bär. För frågan fans ställer sig är inte längre bara: ”hur får jag tag i biljetter?”, utan ”vad ska jag ha på mig?” – och svaret är inte direkt jeans och t-tröja. Mer om det berättar Taylor Swift-fanet Petra Huisman och journalisten Emma Thimgren.Vi tittar också närmare på fenomenet med konsertfilmer och berättar om några av de mest hyllade i genren. Och så pratar vi snabba klädbyten med erfarna påklädare på Dramaten.Gäst i studion är Daniel Björk, modejournalist.

Orange betraktas av somliga som den allra hetaste, och roligaste färgen. Den förknippas med solnedgångar, höstlöv och Halloween. Men inom mode har den haft svårt att slå igenom. Hur kommer det sig? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Orange är en färg som kan symbolisera olika saker, beroende på var, och vem, man är. Munkar inom hinduismen och buddhismen bär orange dräkter, men det gör också fångar på amerikanska fängelser, svenska vägarbetare och förskolebarn. Förutom dessa skrikiga färger finns förstås olika nyanser av orange som varken signalerar det ena eller det andra, utan mest är dekorativa. Men trots det är orange en färg som har haft svårt att slå igenom inom modet. Redan Marie Antoinette lär ha avskytt färgen orange.I veckans program berättar vi hur det orange pensionskuvertet fick sin färg. Vi har pratat med Amelie von Zweigbergk som ledde arbetet när kuvertet och brevet skulle utformas. Vi berättar också om hur tillströmningen av influencers och turister som vill fånga höstlöven på bild har skapat kaos i en liten by i Vermont. Vi tar också en närmare titt på genren slasherfilm (med Halloween eller Alla helgons blodiga natt från 1978 som paradexempel) tillsammans med författaren Mats Strandberg och universitetslektorn Anna Arnman. Och så pratar vi om vad färgen orange kan få oss att känna med inredaren och färgexperten Sara Garanty.Gäst i studion är Imke Janoschek, chefredaktör på inredningsmagasinet Residence.

Klaus Nomi var en av 1980-talets mest spektakulära popartister. Klädd i smokingjacka av plast och vitsminkat ansikte sjöng han opera i de högre registren som ingen annan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Många försökte beskriva Klaus Nomis stil och landade i saker som ”en androgyn blandning av intergalaktisk vandrare och ledsen punkclown”. Klaus Nomi föredrog att liknas vid en man från en annan planet och hävdade ofta att han var från Venus.Med en medvetet stel koreografi rörde han sig som en robot i takt med musiken, tittade som förvånad på världen med stora ögon och – sjöng som ingen annan gjorde. För Klaus Nomi hade inte bara en egen stil när det gällde sina scenkläder och sitt smink. Musikaliskt skapade han en unik blandning av opera, disco, New Wave och melodier som klistrade sig fast i huvudet.Men hans karriär blev kort. Alltför kort. Klaus Nomi blev en av de första kända personer som dog av AIDS, redan 1983. Han blev bara 39 år.I programmet pratar vi med operasångaren Richard Hamrin och regissören Sunil Munshi, som just nu är aktuella med en föreställning om Klaus Nomi på Kungliga Operan i Stockholm. Vi pratar också med den sångpedagog som Klaus Nomi gick till i mitten av 1970-talet i New York, Ira Siff, som själv drivit dragoperakompaniet La Gran Scena. Och så träffar vi Fredrik Robertsson som gjort sig känd för sina extravaganta och könsöverskridande haute couture-plagg. Nu ställs de ut på Liljevalchs i Stockholm.Gäst i studion är Petter Wallenberg, regissör, artist och författare.

Vore hon artist skulle hon sälja slut arenor. Hon är en designer vars fans Philophiles är hängivna, trogna och övertygade om sin idols genialitet. Och snart, efter ett långt uppehåll, kommer en ny kollektion. Under tio år var Phoebe Philo chefsdesigner på det franska modehuset Céline. Där blev hon känd som någon som verkligen visste vad kvinnor ville ha. Och det var inte den look med tajta och trånga toppar med djupa urringningar, leggings och lågt skurna byxor som var överallt förekommande under det tidiga 2000-talet. Phoebe Philo lyfte i stället fram vida byxor med hög midja, rymliga tröjor med långa ärmar, generöst tilltagna kappor och platta skor och boots,som det gick att snabbt forsa fram i, som något attraktivt.Det tidigare dammiga modehuset Céline förnyades och femdubblade sin försäljning under hennes ledning. 2018 lämnade Phoebe Philo Céline för att tillbringa tid med familjen och efter fem års uppehåll är hon nu i höst tillbaka med en ny kollektion under eget namn. Förväntningarna är skyhöga.I veckans program berättar modeskaparna Pär Engsheden och Ellen Hodakova Larsson om sina första symaskiner. Vi tar reda på vad som egentligen menas med uttrycket minimalism tillsammans med designern och arkitekten Eero Koivisto. Och så pratar vi med Phoebe Philo-fanet Gabrielle Boucinhbo, som står bakom Instagramkontot Old Céline. Dessutom ringer vi upp Phoebe Philos mamma, den grafiska formgivaren Celia Philo, som hade ett finger med i spelet när omslaget till David Bowies klassiska skiva Aladdin Sane skapade.Gäst i studion är Jonna Bergh, chefredaktör på Style by och Damernas värld.

Han har inspirerat till mode, blivit en metafor för manlig sexualitet, men också betraktats som en missförstådd kille. Inte minst har han blivit en superstjärna. Vi pratar förstås om King Kong. I veckans Stil ska vi ägna oss åt en stilbildande film med en stor och lurvig huvudrollsinnehavare som blev trendsättande, på många sätt – King Kong. Filmen hade premiär 1933 och fyller därmed 90 år, i år.Filmen blev en succé när den kom. Och det finns många tolkningar av vad gorillan Kong egentligen symboliserar. Är han en tragisk hjälte? En symbol för den stora depressionen som då grasserade i USA? Eller är han en metafor för rasism – eller för våldsam och otyglad manlig sexualitet? Kanske kan man läsa in lite av varje i Kong.Hur som helst var filmen något helt nytt när den kom, inte minst tekniskt och musikaliskt. Det berättar vi mer om i veckans program.Vi pratar också med Victoria Riskin, dotter till skådespelerskan Fay Wray, som spelade rollen som Ann Darrow i King Kong 1933. Vi tittar också närmare på, den något makabra, trenden med kläder av gorillapäls som växte sig stark på 1930-talet. Men var det verkligen gorillor som pälsarna var gjorda av? Det reder vi ut i programmet. Dessutom träffar vi Ing-Marie Persson som, likt kvinnor som Diane Fossey och Jane Goodall, vigt sitt liv åt primater.Veckans gäst är Johan Andreasson, tecknare och filmpoddare.

Carsten Höller är en av Sveriges internationellt mest synliga konstnärer. Med bland annat rutschkanor och karuseller är han känd för att ständigt överraska och retas med sin publik. I veckans program träffar Stils reporter Samanda Ekman den världsberömda konstnären Carsten Höller, som sedan 90-talet skapat konst som får människor att på olika sätt känna osäkerhet inför vad det egentligen är de upplever, i verk som långsamma karuseller och läskiga rutschkanor. Han är också känd för att flytta konsten ut från gallerierna och museerna. Hans senaste konstprojekt är till exempel en restaurang där matlagningen följer ett antal strikt uppställda regler.Följ med Samanda Ekman på en fartfylld resa in i Carsten Höllers universum. Med på färden följer också Daniel Birnbaum, konstkritiker och kurator, och Sven-Olov Wallenstein, professor i filosofi.

Bianca Ingrosso, Beyoncé, Taylor Swift, Salma Hayek, Ebba Busch och Helen Mirren. Alla har de en sak gemensamt och det är att de alla har långt utsläppt, hår. Frågan är förstås varför, just nu? Veckans Stil ägnas åt ett fenomen som bara växer och växer, i alla möjliga bemärkelser – håret. Eller rättare sagt, det blanka och ultralånga utsläppta (kvinno)håret.Listan på kvinnor som stoltserar med ett anmärkningsvärt hårsvall kan förstås göras ännu längre. Även stjärnor som Jennifer Lopez, Sarah Jessica Parker, Dua Lipa, Priyanka Chopra, såväl som den brittiska prinsessan Kate Middleton följer stilen. Det är kvinnor i alla åldrar som låter håret växa och hänga fritt i vinden. För ett skifte tycks ha skett vad gäller förväntningarna på hur frisyren ska se ut på damer som uppnått en viss ålder. Och även att visa upp ett naturligt grått eller vitt hår betraktas idag inte som ett ”nederlag” där man ger upp allt hopp om att framstå om cool eller åtråvärd, utan snarare tvärtom.Men det här med att sporta ett riktigt långt hår är naturligtvis inget nytt. Vi träffar författaren, frilansjournalisten och debattören Åsa Moberg, som var del av den första generation svenska kvinnor för vilka det var socialt accepterat att låta håret hänga fritt. Själv hade hon som barn lovat att aldrig mer klippa sig och när hon slog igenom stort 1968 hade hon ett iögonfallande långt hår, vilket länge var hennes signum.Vi tittar även närmare på vilken status 'headbanger'-håret har i hårdrockens värld och så träffar vi frisören Christian Backman för att reda i en både avskydd och älskad frilla. Nämligen det stripiga och flottiga håret, som i vissa tider varit en symbol för revolt, och som, tro det eller ej, inte är en helt enkel frisyr att få till.Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare.

Lasse-Maja har kallats för Sveriges första stora mediala kändis och var en av tiderna mest bästsäljande författare här i landet och allt det genom att leka med kläder och könsroller. Lasse-Maja (1785-1845) var enormt uppskattad, för att inte säga folkkär, både under och efter sin livstid. Och det beror just på hans livsstil. Och skojfriska sätt att berätta på, förstås.1833 utkom självbiografin: ”Den vidtberyktade Äfventyraren Lasse Majas, egentligen Lars Molins, besynnerliga Öden och Lefnadshändelser” och blev en enorm framgång. En bestseller, skulle man kunna säga. Ännu populärare blev den efter att ha fått ”Den byxlöse äventyraren” som tillägg i titeln.Och än idag kan man häpna över hur öppenhjärtigt Lasse-Maja berättar om hur han gillade att klä sig i kjol och krusa sitt hår, och inte bara som en förklädnad för att komma undan lagens långa arm.Men, Lasse-Maja åkte till slut fast för sina stölder. Han dömdes till livstids fängelse och kom att tillbringa 26 år på Carlstens fästning.I veckans program pratar vi med Maria Danielsson, som arbetar på Kriminalvården, om vilka kläder som bärs på svenska anstalter idag. Vi ringer också upp Eiwe Svanberg, kommendant på Carlstens Fästning, för att höra hur fängelsekläderna såg ut där, på Lasse-Majas tid.Vi tar också en närmare titt på 1700-talets ”fjolla” och vem hon ansågs vara. Och så tar vi reda om Lasse-Maja hade gått hem i den svenska föreläsarbranschen i idag.Veckans gäst är Sam Holmqvist, genusvetare vid Södertörns högskola som skriver på en bok om Lasse-Maja.

På såväl stränder som solarium har det genom åren pressats. Många är det som dyrkar solen, men att idag låta sig kyssas av den kan närmast kännas skamligt. Är solbrännan på väg bort eller inte? Veckans Stil skärskådar en stor och stilbildande stjärna – solen. Den har förvisso lyst med sin frånvaro i stora delar av Sverige just den här sommaren, men det hindrar den förstås inte från att fortsätta dyrkas av fantaster. Och nej, vi tänker inte på förespråkare av solpaneler – utan på solbadare. Och inget fel med att längta till en ljusare tillvaro. Men måste det innebära samma sak som att steka sin inoljade kropp i solen? Såklart inte.Men, liksom mode, har solbränna alltid handlat om status. Vem har haft tid och råd att vistas i solen och skaffa sig en solbränna? Utan att där jobba i sitt anletes svett, vill säga. Och på samma sätt som mode har trender i fråga om solbrännans vara, eller inte vara, kommit och gått.  Men idag – inte minst på sociala medier – kan trender, som så mycket annat, gå oerhört snabbt, fram och tillbaka. Där kan det svänga från att det i ena stunden tipsas om att skydda kroppen och huden – till att i nästa visa hur man sprayar kroppen med öl för att få en riktigt saftig solbränna, och nej – det är inget skämt. Under sommaren var faktiskt ”Beer Tanning” en grej som blev omskriven, inte minst för att den var så idiotisk. Förhoppningen var att humlet i ölen skulle öka produktionen av melanin, det vill säga det färgpigment i huden som triggas av solen.Men oavsett hur mycket krämer med hög SPF man än smackar på sig, eller hur ofta, så finns ingenting som en “säker solbränna”. Det är något som många hudläkare är överens om. Och intresset för huden, och hur man bäst vårdar den, tycks vara större än någonsin. Vi pratar med modemagasinet Elles beauty redaktör Carin Hellman, som ser ett hängivet 'hudvårdsnörderi'. Bland gruppen är solskydd husgud. Dessutom ringer vi upp Olle Larkö, professor emeritus i dermatologi, som berättar att driften att sola kan vara ytterst stark. För när vi solar utsöndras naturliga morfinliknande ämnen i våra kroppar, vilket fått honom och hans kollegor att prata om 'solnarkomaner'.Vi tittar även närmare på den avantgardistiska jazzmusikern Sun Ra, som tog sitt namn från den egyptiska solguden Ra och skapade musik som blickade mot solen, rymden och planeterna. I de esoteriska läror som Sun Ra, bland annat, studerade har solen alltid varit en central symbol. Hur kommer det sig? Den saken diskuterar vi med religionshistorikern Olivia Cejvan.Och så tittar vi närmare på en något kontroversiell solbrännstrend, som går under namnet ”tantoring”. Det är en sminkteknik, där brun utan sol och i vissa fall även solen används för att skapa skuggor i ansiktet, som ska framhäva andra konturer. Make up artisten och skribenten Åsa Östergren har i flera år använt sig av den mildare brun utan sol-metoden. Men för dem som genom solen bränner skuggor i ansiktet ser hudläkarspecialisten Petra Kjellman på sikt stora risker.Veckans gäst är Fanny Svärd, nöjeskrönikör i Expressen.

Höstens hetaste accessoar? Jo, enligt flera modetidningar är det, tro det eller ej, kondomen. För återigen omfamnar nu modevärlden det både älskade och hatade gummit. Den har ansetts vara en symbol för oanständigt leverne. Den har, på olika språk, kallats för regnrock och överrock, och inte på något välvilligt vis. Men modevärlden har sedan länge haft ett gott öga till den, och just nu marknadsförs den där som en… sexig accessoar. Vi talar förstås om kondomen. Genom historien har den både tillverkats i material som linne, såväl som djurtarmar, innan den hittade sin millimetertunna latex look. Allt det berättar vi om i veckans Stil, där vi synar gummit i sömmarna. Ja, tidiga kondommodeller hade både sömmar och rosa rosetter.Miljontals människor har genom århundradena använt sig av kondomen. Men trots alla dess positiva kvalitéer, har långt ifrån alla gillat den. Ja, sedan 1960-talet har det i Sverige återkommande genomförts kampanjer för att öka kondomens status, med slogans som till exempel "Ikväll får 107 svenskar gonorré". Vi berättar om den senaste stora kondomkampanjen i Sverige, samt dammar av några av de mest ikoniska.Vi fördjupar oss även i historien om hur kroppskondomen, eller ja, latexkläderna tog sig in i modet. Det var med en enträgen modeskapare vid namn John Sutcliffe, som exempelvis uppfann den kroppskramande så kallade catsuiten.Och så pratar vi med historikern Gunnela Björk. Hon har skrivit boken Lust och nöd, som handlar om sexualupplysningens pionjärer Karin och Nils Adamsson. Under det tidiga 1900-talet började de kämpa för människors rätt till preventivmedel, något de utvecklade till en framgångsrik affärsverksamhet. Namnet Nils Adamsson blev synonymt med kondomer.Veckans gäst är Jon Voss, förslagschef på QX.

I veckans Stil ska checka in på hotell och berätta om händelser som utspelat sig där och, förstås, människorna som checkat in för kortare eller längre tid. I programmet pratar vi med regissören och författaren Kristian Petri, en av alla de dem som tjusats av möjligheterna som ett hotell kan erbjuda. 2015 gjorde han dokumentärfilmen ”Hotellet”, som handlar om just det.Vi ringer upp författaren Ed Hamilton som bott på det mytomspunna Chelsea Hotel i New York ända sedan 90-talet. Vad är det med platsen som fascinerar?Vi träffar filmregissören och manusförfattaren Lisa Langseth för att prata om längtan efter att bli någon annan. Kanske kan man bli det genom att ta in på hotell och på så vis checka ut från sig själv? Det handlar hennes tioårsjubilerande film ”Hotell” om.Vi tittar också närmare på fenomenet med hotell som skapar egna doftprofiler och undersöker varför rockstjärnor gillar att trasha hotellrum.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Om ögonen är själens spegel kanske rösten är dess högtalare? I veckans Stil riktar vi uppmärksamheten mot rösten och berättar om allt från sexiga sängkammarröster till rökigt hesa cigarettstämmor. ”Hur kan jag säga om din röst är vacker” skrev Karin Boye i en av sina mest kända dikter när hon försökte förstå rösten som tillhörde den person hon förälskat sig i, men ännu inte lyckats göra till sin. Det enda hon visste var hur den åtråddas röst fick henne att känna – som att sprängas och trasas sönder och darra som ett löv.Röster kan både spegla och väcka många typer av känslor, och inte minst, låta på så många olika sätt. En röst kan berätta så mycket om en person. Om ögonen är själens spegel kanske rösten är dess högtalare? I veckans program tittar vi närmare på fenomenet med sängkammarrösten – den djupa, sensuella stämman, ackompanjerad av tunga andetag, som har makten att förföra. Vi pratar med Karin Rudfeldt, lektor i språklig gestaltning, om det stämmer att dagens skådespelare på film och TV mumlar mer än vanligt och gör det svårt att höra vad de säger. Vi tar också en titt på sångröstens historia och så analyserar vi den hesa rökrösten tillsammans med poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson, mer känd som UKON.Veckans programledare är Erik Sjölin.

I höstsäsongens första Stil ska vi blicka bakåt och återigen få träffa några av de personer vi intervjuat och berättat om under året. I programmet pratar vi med programledaren Lotta Lundgren om hur det var att i SVT-programmet "Historieätarna" inte bara äta dåtidens mat, utan också prova kläderna – inte minst korsetterna. Hur det kändes berättar vi mer om.Vi träffar regissören Amanda Adolfsson, aktuell med Netflixserien "Barracuda Queens", om hur man får till den perfekta filmkyssen. Och så pratar vi med stylisten och konstnären Hanna Kisch om hur en lesbisk stil kan se ut och användas, både idag och förr i tiden.Vi ringer också upp stylisten Wayne Scot Lukas, som i mitten av 90-talet arbetade som Tina Turners turnéstylist. Han berättar om hur det gick till när han, i samarbete med modeskaparen Gianni Versace, skapade en av Tina Turners mest ikoniska klänningar.

Luftiga linneplagg, tunna sandaletter och bredbrättade stråhattar 'Italian girl style' trendar i sommar. Det gör även Italien som resmål och Stil beger sig till några av de populäraste platserna. Vårsäsongens sista program sätter segel mot några stilfulla semesterorter som kommit att förknippas lite extra med glamour och lyxigt leverne och – förstås – mode. Och alla ligger de i Italien som den här sommaren ”trendar”, det vill säga är särskilt omtalat. Inte bara som populärt resmål, framför allt bland amerikaner. I USA har antalet flygavgångar till just Italien dubblerats det här året. Italien ligger också högt i kurs i fråga om en eftersträvansvärd look. På sociala medier kryllar det av tips om hur man fixar ”Italian Girl Style”. Allra helst ska den strandkompatibla looken förstås bäras i just Italien. Eller rättare sagt, på någon av de fashionabla orter i Italien som man sett kändisar flockas till. En av årets mest omtalade tv-serier The White Lotus, som skärskådar fenomenet lyxturism, förlade även dem sin andra säsong till just Italien. Närmare bestämt staden Taormina på Sicilien. Säsongen fokuserade på ämnet sexualitet, men en detalj som många tittare missade var att valet av plats innehöll en djupare historisk betydelse. Vi ringer upp Gregory Woods, professor emeritus i gay and lesbian studies, och ber honom berätta om hur det gick till när den fattiga fiskebyn Taormina, på slutet av 1800-talet, förvandlades till ett semesterparadis. Vissa kallar den världens första 'gay resort', och katalysatorn till det hela var en tysk fotograf vid namn Wilhelm von Gloeden och hans nakenbilder på lokala män.De italienska orterna har även fått agera inspiration för sommardofter, flera är till exempel de parfymföretag som försökt kanalisera orten Portofino. Ett av de stora märkena beskrev det som att de ville "kapsla in essensen av den friska brisen, det kristallklara vattnet och den frodiga växtligheten vid den italienska Rivieran”. Om ambitionerna att i en doft fånga sommaren pratar vi med parfymexperterna Victor Langer och Karolina Stockhaus.Dessutom beger vi oss till en ö som lyckats skapa ett rykte om sig som ett av de mest eftertraktade ställena på jorden att tillbringa sin semester på, nämligen Capri. Många är det som genom åren velat uppleva la dolce vita caprese. Vi ringer upp Kristina Kappelin, som sedan flera år tillbaka bor på Capri året runt. Hon är nämligen intendent på kulturcentret Villa San Michele – huset som den svenska läkaren och författaren Axel Munthe lät bygga på Capri i slutet av 1800-talet. Då, precis som nu, var ön en plats som lockade till sig tidens grädda.Veckans gäst är Viggo Cavling, chefredaktör för nätsajterna Travel News och Res.

Med superkorta klänningar, otroliga peruker och tajta läderbrallor förvandlade Tina Turner sig själv till en superstjärna. I veckans Stil gläntar vi på dörren till hennes garderob. Den 23 maj i år avled den legendariska artisten Tina Turner, och sedan dess har oräkneliga artiklar och inslag producerats som berättar om hennes fantastiska karriär. Men, även om mycket har skrivits om Tina Turner och hennes liv, så har förvånansvärt lite handlat om hennes scenkläder. För de var väldigt väl valda – av henne själv. Det var korta kjolar och klänningar. Eller, superkorta. De gav inte bara Tina Turner rörelsefrihet, utan hjälpte också till att skapa en persona som utstrålade kraft och energi – och, förstås, sexighet. Men sexighet, har hon berättat, var egentligen inte hennes huvudsakliga mål med sin klädsel. Om det och mycket mer berättar vi i veckans Stil, där vi gör slag i saken och ägnar avsnittet åt Tina Turners garderob.Om den pratar vi med stylisten Wayne Scot Lukas, som under många år arbetade med Tina Turner. Det var på 90-talet han fick chansen att klä henne till ett reklamjobb och magasinsomslag, men det ledde till den åtråvärda positionen som hennes turnéstylist.Utöver sina kläder så gjorde sig Tina Turner känd för sina välsvarvade ben, så pass att hon i intervjuer skämtade om att benen var mer kända än hennes röst. Vi ringer upp Laird Borrelli-Persson, redaktör för amerikanska Vogues arkiv, som tittat närmare på fascinationen för ben, och vi frågar den personliga tränaren Moa Vikström hur man kan tänkas gå tillväga för att uppnå dem.På 1980-talet bytte Tina Turner stil, och ett nytt material gjorde entré: läder. Och hon uppskattade lädret för sina praktiska kvalitéer. "På läderkläder syns inte svett och smuts lika tydligt" berättar Tina Turner i sin självbiografi. Hon började klä sig i läderbrallor och skinnpaj, och använde gärna motorcyklar som rekvisita till skivomslag. För motorcykelförare är klädseln essentiell. Vi träffar Karin Pontén, grundaren till klubben Bike Babes, och som också hon har en nära relation till läder, men som säger att den stora utmaningen för kvinnliga mc-förare är att just hitta bra kläder.

Plagget behöver inte se mycket ut för världen. Det kan vara slitet och omodernt. Men ändå vara det allra viktigaste för sin ägare, eftersom varje fiber blivit laddad med minnen och känslor. En luggsliten kjol, en omodern festblåsa, en simpel t-shirt. Det är inte alltid exklusiva plagg som är de mest betydelsefulla i garderoben. Kläder som framkallar andras slängiver kan vara de som det vore allra mest smärtsamt att förlora. För de plaggen är långt mycket mer än bara sin design och sina fibrer – de kan bära på våra minnen, och även representera personer som varit oss kära. I veckans Stil beger vi oss in i garderoben och berättar historier om plagg som för sina ägare är långt mycket mer än bara kläder.Vi träffar konstnären och professorn i textil Maja Gunn, som i sitt konstnärskap ägnat mycket tid åt att undersöka just kläder och minnen; vi pratar med skribenten Aleksa Brown om hur hon använde sina plagg för att klä sig ur hjärtesorg och vi tittar vi närmar på ett av hoten mot älsklingskläderna, nämligen skadedjuren. Vi berättar också historien om en oväntad modegåva och beger oss ut i den gassande junisolen för att fråga folk på stan vilka deras mest betydelsefulla plagg är.

Talesättet "Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor" behöver revideras, för i Hollywood talas det om ett nytt mjukare mansideal. Säg 'bye bye' till bad boys nu våras det för snälla killar. Ted Lasso, Keanu Reeves och Pedro Pascal, för att nämna några av de många exempel som lyfts fram på hur snälla män nu premieras inom film och i tv-serier. Veckans Stil tittar närmare på stilen hos (några av) de fiktiva och högst verkliga män som uppmärksammas lite extra just nu. Det är män som får pulsen att höjas på somliga, genom att vara just snälla och schyssta killar, utan något besvärande bagage i fråga om taskig kvinnosyn.För efter #MeToo – då de mer sjaskiga sidorna av flera av forna tiders sexsymboler avslöjades – gäller det att hitta mer oproblematiska killar att lyfta fram. Stjärnor med fläckfritt rykte såsom Keanu Reeves har fått en revival, och manusförfattare till filmer och tv-serier kämpar med att skapa manliga karaktärer som är sexiga, men som på samma gång inte får kvinnor att vilja lägga benen på ryggen och springa så långt bort som möjligt – eller att vilja ge dem en snyting.Under årets första halva är det ett namn som återkommit som huvudsakligt exempel på det nya mansidealet. Nämligen skådespelaren Pedro Pascal, som efter en lång och trägen karriär, vid 47 års ålder lyckades slå igenom stort. Med en av huvudrollerna i tv-serien The last of us satte han både hjärtan, såväl som internet i brand. Med nöjesjournalisterna Michelle Hallström och Markus Larsson diskuterar vi vårens Pedro Pascal-feber, och vad den beror på.Vid sidan av filmen och tv-seriernas sfär, så syns naturligtvis även män inom modevärlden. Vi tittar närmare på hur idealen för den manliga modellen utvecklats, och pratar med tidningen Café modechef Daniel Lindström och modellagenturen Nisch medgrundare Mathias Fältmarsch. Medan det bland kvinnliga modeller tillkommit vad som kallas för en 'curve' kategori, så är det ännu högst ovanligt att kurviga manskroppar syns på modevisningarna.Vi får också lära oss mer om förförelsens konst. För när det kommer till att vara en tjejtjusare, charmör eller casanova så handlar det långt ifrån bara om utseende, pengar eller makt. Det kunde författaren Betsy Prioleau konstatera efter att hon försökt gå till botten med vad det är som gör att vissa tillsynes ordinära män lyckas få mängder av kvinnor på fall. Hennes upptäckter går att läsa i boken Swoon: Great Seducers and Why Women Love Them. Vi ringer upp henne och ber henne berätta om dessa män med närmast en superkraft när det kommer till att förföra.Dessutom djupdyker vi in i pappastilen, för på senare år försöker fler fäder stå emot det traditionella funktionella pappamodet, för att istället fortsätta hålla stilen. Något som kan vara svårare sagt än gjort.

Den är liten och syns oftast inte alls. Men den känns. Den kan glida upp och skära in. Och den finns nästan alltid där. Gör den det inte kan det bli ett himla hallå. Vi talar förstås om trosan. I veckans Stil ägnar vi oss åt ett av garderobens mest oansenliga (och minst synliga) plagg, men som trots det har förmågan att kunna skapa allt från komfort till kontroverser – det vill säga trosan. Ett plagg som de flesta kvinnor har haft någon typ av förhållande till under de senaste hundra åren. Ja, äldre än så är faktiskt inte trosan som vi känner till den idag. Tror man, ska tilläggas. För när det gäller kläder som skyddat underlivet– som både trosor och kalsonger– är det lite klent med forskning, av olika anledningar. Underkläderna har slitits ut, förstörts eller helt enkelt inte ansetts att vara något att snacka så mycket om. Något vi i veckans avsnitt råder bot på.Vi ringer upp den australiensiska konstnären Tania Ferrier, vars underkläder på 1980-talet kom att klä stjärnor som Madonna, Naomi Campbell och Lauren Hutton. Det var inte vilka trosor som helst hon designat, utan ilskna sådana under namnet Angry Underwear. Det var trosor som var redo att bita till den som kom för nära, och vi berättar historien om idéns tillkomst på en strippklubb i New York.En svensk konstnär som tätt kommit att förknippats med trosan är Arvida Byström. När hon för lite mer än fem år sedan klädde persikor i miniatyrtrosor, kom de att beskrivas som sexig frukt. Med henne pratar vi om trosans laddning, om provocerande stringtrosband, pinsamma troskonturer och troscensur.Vi pratar också med poeten och författaren Lisa Zetterdahl om varför ett par trosor kan bli en så bra symbol för en mamma som inte längre lever.Veckans gäst är Tove Langseth, en av grundarna till underklädesmärket Closely.

Hon har kallats för både nationalklenod och en bitch och har sannolikt burit de största och glittrigaste axelvaddarna som synts på TV. Nästa vecka fyller skådespelerskan Joan Collins dessutom 90 år. I veckans Stil ska vi uppmärksamma den brittiska skådespelerskan Joan Collins som alltså fyller 90 år nästa vecka. Men får det henne att slå av på takten, klä sig i mysbyxor och ta det lite lugnt? Nej. Verkligen inte.I höst ger sig Joan Collins sig istället än en gång ut på turné med en sorts talkshow på scen där hon berättar om sitt långa liv i showbusiness och låter publiken – ofta enormt hängiven – ställa frågor. "Behind the Shoulder Pads" heter föreställningen och det är också, som av en händelse, titeln på den självbiografi som släpps i samma veva.Joan Collins har jobbat nonstop sedan hon fyllde sjutton år med film och tv i både USA och England och spelat teater på både Broadway och West End. Även om rollerna under åren har varit många och varierade så kom den karaktär hon blev erbjuden att spela 1981 att förändra hennes karriär, och till stor del forma hennes framtida stil och garderob.  Rollen som Alexis Carrington i såpoperan Dynastin blev Joan Collins.I veckans program tittar vi närmare på 80-talssåpan Dynastin tillsammans med TV-kritikern Linus Fremin. Vi pratar också med dokumentärfilmaren Laura Fairrie om rivaliteten mellan Joan Collins och hennes syster, romanceförfattaren Jackie Collins. Laura Fairrie står bakom dokumentären Lady Boss: The Jackie Collins Story. Vi tittar också närmare på femme fatalens roll i kulturen tillsammans med journalisten och författaren Caroline Hainer.Veckans gäst är Michal Axel Piotrowski, skådespelare.

Edie Sedgwick var inte bara en av Andy Warhols många superstars. Hon kom också att bli en tidig it-girl, vars stil än idag återkommer som referens inom modet inte minst hennes svarta strumpbyxor. Edie Sedgwick var redan en sorts stjärna, i egen rätt, då hon presenterades för Andy Warhol 1965. Han blev som förhäxad, likt många andra hon mötte under sitt alltför korta liv.I år skulle Edie Sedgwick ha fyllt åttio år (hon var född 1943) men, hon avled redan 1971 bara 28 år gammal. Men innan dess gjorde hon ett rejält intryck på många av dem hon mötte genom både sin look och sin livsstil.I veckans program tittar vi närmare på Andy Warhols filmer. Edie Sedgwick medverkade i flera av dem. Vi pratar med Lena Essling, intendent på Moderna Museet, om Andy Warhols filmkonst. Vi diskuterar också fenomenet "it-girls" med poddaren Myrna Lorentzson. Och så tar vi en titt på plagget som Edie Sedgwick starkt kom att förknippas med – strumpbyxor. I november 1965 skrev till och med den då enormt inflytelserika tidningen Life Magazine en artikel om att Edie Sedgwick med sina långa smäckra ben hade gjort mer för att popularisera svarta strumpbyxor än vad självaste Hamlet gjort.Veckans gäst är Annina Rabe, kulturskribent.

Elvis, Churchill, Gigi Hadid alla tre overallentusiaster. Plagget som förenar byxa och tröja, väcker både vällust och fasa. Den har kommit och gått inom modet, men overallen har aldrig riktigt försvunnit. Denna veckan synar vi ett bokstavligt talat slitstarkt plagg i sömmarna – overallen. Eller coverall, boiler suit, onesie eller jumpsuit som man också kan säga. Gränserna plaggen emellan är inte alltid lätta att dra. Men så har också overallen en lång och brokig historia där den gått från arbetarplagg till militärplagg till fritidsplagg till unisexsymbol till partyplagg till att idag bli lite vad man själv gör den till. Inom modet har populariteten gått upp och ner, men de senaste åren har den börjat synas alltmer, igen. Även stora exklusiva modemärken som Hermès, Chanel, Alexander McQueen – och många andra också – erbjuder just overaller till både våren och hösten.Vi träffar maskören och designern Cajsa Jackson, som länge kände att det var något som fattades i hennes garderob. När hon en dag sprang på en begagnad limegrön alpinoverall, förstod hon att det var just en overall hon saknat och bestämde sig för att designa sin egen.Vi berättar även historien om de 'overallklubbar' som under 1920-talet poppade upp i USA. Overallen i fråga var i blå denim, annars främst associerat med farmare och arbetare. Men i protest mot skyhöga klädpriser – gjorde långt många fler det aktiva valet att enbart bära overall. Vi ringer upp historikern Dave Tabler som berättar om klubbarna.Vi beger oss även till utställningen Konst + Maskin – Utmanarna under 1920-talet på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm. För där går just nu att se fyra overaller, som sommaren 1929 blev en svensk modenyhet för kvinnor. För då lanserades en overallserie under namnet Camp-Ahla-overallen av det unga designparet Astri och Erling Richard. Vi träffar Marianne Larsson, intendent på Nordiska Museet, som berättar historien om overallen som låg i tiden på 1920-talet.Veckans gäst är Lotta Lewenhaupt, modejournalist och författare till ett flertal böcker om mode.

Genom livet bär vi en rad olika dräkter, både i yrkeslivet och privat. I veckans Stil berättar vi historier om några av dem och vilka vi blir när vi sätter dräkterna på oss. I veckans program träffar vi prästen Camilla Lif, som ser sin yrkesdräkt som något både löftesrikt och stärkande. Vi undersöker varför vissa yrkesgrupper, så som flygvärdinnan, polisen och sjuksköterskan, blir sexualiserade. Har det med kläderna att göra? Vi pratar med Ida De Wit Sandström, doktor i tjänstevetenskap, och den före detta sjuksköterskan Irma Lindström Kjellberg. Historikern Henric Bagerius berättar om hur den så kallade Sverigedräkten kom till och så besöker vi en värld full av kramgoa djurdräkter i mjuk fuskpäls. Vi gör även ett kort återbesök hos skräddaren Inger Löwe, som både syr upp och hyr ut historiska dräkter.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Dyra kläder och smak för diamanter. Fyra äkta män, oräkneliga älskare och ännu fler hemligheter. Men framförallt hade Miriam Leslie ett imponerande affärssinne som gjorde henne till mediemogul. I slutet av 1800-talet styrdes USA:s största tidningsförlag med järnhand av en ultrafeminint klädd kvinna, i siden och spets. Hennes namn var Miriam Leslie och att hon lyckats nå den positionen var långt från självklart.Hon levde vad som i USA skulle beskrivas som "den amerikanska drömmen". Från att med största sannolikhet börjat sin bana som lyxprostituerad, blev hon en tidningsdrottning. Dessutom en synnerligen tjusigt klädd sådan. Alltid i det senaste (och dyraste) modet. Omsorgsfullt vårdade hon bilden av sig själv som en ”perfekt dam”, som talade tyst och lät männen prata på.Men, under denna glamorösa yta dolde sig hela tiden något helt annat. Hon var nämligen en extremt skicklig affärskvinna som drevs av en enorm aptit på rikedom och makt. Och det fick hon, till slut. För hon lyckades vända förlaget från förfall till framgång. Det till trots har hennes öde idag, bland många, fallit i glömska.I veckans Stil ringer vi upp Bon Magazines chefredaktör Daniel Björk för att diskutera en annan mediefamiljs kläder. Närmare bestämt den nedtonade lyxstil som syns på den fiktiva familjen Roy i tv-serien Succession, som nu är inne på sin fjärde och sista säsong. I Miriam Leslies unga år tog en aktris och kurtisan vid namn Lola Montez henne under sina vingar. Den legendariska performern lärde Miriam att tala, gestikulera och gå som en dam. Hon såg även till att hon fick en helt ny garderob, och kunskap om vad kläder kan göra för en kvinna. Lola Montez öde har framgångsrikt förevigats i en låt av hårdrocksbandet Volbeat. Bandet sångare Micheal Poulsen berättar för oss Lola Montez historia.På vägen mot ledarrollen för tidningsförlaget hade Miriam Leslie rollen som redaktör för magasinet Frank Leslie's Lady's Magazine, och hennes känsla för stil och moderådgivning har gjort att hon kallats för sin tids Anna Wintour. Att guida när det kommer till det här med stil var möjligtvis lättare på 1800-talet, då trenderna var färre och mer långsamt skiftande. Med Plaza Magazines chefredaktör Robert Nordberg diskuterar vi varför allt och lite till nu samtidigt tycks vara på modet. Vi ringer även upp journalisten och författaren Ebba Kleberg von Sydow som i podden Säker Stil ger moderåd, och hon säger att samtidigt som frågorna blir allt fler är det är svårare än någonsin att komma med raka svar.Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare.

När våren nu äntligen verkar vara på väg ska vi vädra ur klädskåpen och sortera bland stöket som alltid verkar uppstå bland plaggen däri. Kavla upp ärmarna, det är dags för vårstädning av garderoben! Uppmaningar om att varje vår gå igenom garderoben och rensa ur, och göra plats, är i alla fall ett återkommande tema i tidningar – och inte bara i modetidningar – med mer eller mindre peppiga tips om hur man ska gå till väga. Ett av de allra vanligaste är att man ska dela upp alla plagg man har i olika högar – kläder att spara, kläder att sälja eller skänka bort – och en hög med kläder att slänga. Men ska man verkligen slänga kläder? Rapporter säger att 90 miljoner ton textilier hamnar på soptippar, jorden runt, varje år.I veckans Stil beger vi oss in i garderoben och funderar kring alla de minnen som kan gömma sig i ett plagg. Vi besöker konstnären Christina Thomas Dahlberg och pratar om varför det kan vara så svårt att göra sig av med saker man sparat i sin garderob.Vi berättar även om ett billigt sätt att fylla på garderoben, nämligen att köpa second hand-kläder till kilopris. Man får leta igenom stora högar med plagg, men vissa har gjort det till något av en sport att där lyckas hitta skatter. Vi ger oss ut på kilojakt tillsammans med loppisfantasten Gustav Broström.Och så beger vi oss till Göteborg för att träffa Hanna Ryd och Bella Simmons som tillsammans utgör designduon Hurra Pangpang. De skapar kläder av plagg, tyger och prylar som ingen annan längre vill ha. I deras händer blir bortglömda skatter till bärbara godbitar.Veckans gäst är Imke Janoschek, chefredaktör för inredningsmagasinet Residence.

Det var inte främst som spion, diplomat, soldat och författare som Chevalier d'Eon vann sin berömmelse. Det som gjorde d'Eon till en riktig kändis på 1700-talet var beslutet att börja leva som kvinna. Året var 1777, och Chevalier d'Eon var 49 år gammal, när han skrev under ett kontrakt på att han hädanefter skulle byta garderob och fortsättningsvis leva sitt liv som kvinna. Var det fråga om en medelålderskris? Var det ett påtvingat beslut? Eller var det ett högst eget val? Vissa framhåller idag Chevalier d'Eon som en historik transikon, medan andra menar att beslutet togs av politiska skäl.Nästan 250 år senare är Chevalier d'Eon ännu något ett mysterium. Men ett högst spännande sådant. För under sitt liv hann d'Eon med att gå på crossdressingbaler vid ryska hovet, skriva en skandalbok med franskt 1700-talsskvaller, försörja sig som fäktare i kvinnokläder och bli hyllad i England som något av en hjältinna. Och halva livet, ända fram till sin död, fortsatte d'Eon att klä sig och leva som kvinna. Veckans Stil beger sig ut på en resa över tid, rum och könsgränser genom att ta en titt på Chevalier d'Eon.Intresset för 1700-talsmode är idag stort och vi besöker skräddaren Inger Löwe och hennes ateljé där tidstrogna kläder går att hyra. Hon beskriver att det kan bli en oförglömlig upplevelse att klä på sig en historisk dräkt.Vi beger oss också till Livrustkammaren i Stockholm för att lära oss om de modedockor, så kallade Pandoradockor, som under perioden skickades runt till de europeiska hoven för att visa upp de senaste trenderna. Dockorna hade till exempel sina egna pass och var under vissa krig några av ytterst få som reste över kontinenten.Vi träffar även författaren och estradören Fredrik Ekelund, eller Marisol M. Vid 59 års ålder ställdes hen inför en livsomvälvande insikt, att hen också är kvinna. En viktig del av närmandet denna kvinna, var att få iklä sig kvinnliga kläder och attribut. Hen fick införskaffa en ny garderob, och mitt i livet hitta sin stil på nytt.Veckans gäst är Stefan Ingvarsson, kulturskribent och Rysslandsanalytiker.

Tre Oscarsnomineringar före 25 års ålder. Roller i såväl 'West Side Story', som 'Ung Rebell'. Men det som kommit att överskugga skådespelerskan Natalie Woods liv är hennes dramatiska död. Natalie Wood var en amerikansk superstjärna. Redan som barn inleddes hennes karriär, och på hennes axlar lades pressen att försörja sin familj. Hon lärde sig tidigt att vara alla till lags, och vikten av att alltid se perfekt ut. För att inte riskera att göra någon besviken. Men det var inte den polerade ytan som gjorde Natalie Wood så fascinerande att titta på, utan det var det som man kunde ana låg under den. Somliga har beskrivit det som att det där fanns en dröjande känsla av sorgsenhet, och bräcklighet.I början av 1980-talet hade hennes karriär börjat gå lite knackigare, såsom det då ofta gjorde för kvinnliga skådespelare när de nått 40 års ålder. Och det som närmast kommit att överskugga Natalie Woods liv och karriär, är hennes bortgång. 43 år gammal hittades hon, under en yacht-tur, drunknad. Hennes död bedömdes som en olycka, men många har ifrågasatt den slutsatsen och konspirationsteorierna kring vad som kan ha hänt tycks aldrig ta slut.I veckans Stil funderar vi kring vad det är med denna sorten så kallade true crime-mysterium som kan få människor att närmast viga sina liv åt att utreda sanningen. Vi ringer upp deckarförfattaren och kriminalreportern Tina Frennstedt, för att fråga varför denna typ av mörka gåtor har en förmåga att föranleda årtionden av intrikata spekulationer. I förra veckan släpptes artisten Lana del Reys nionde album och bidrog med skivomslaget till att åter rikta strålkastarljuset mot Natalie Wood. För omslaget är inspirerat av en bild på skådespelerskan, nämligen filmaffischen till This Property is Condemned, på vilken Natalie Wood syns med uppgiven uppsyn. Med författaren och kritikern Kristoffer Leandoer pratar vi om den mytologisering som sångerskan Lana del Rey omgärdar sig med, där referenser till tragiska öden från Hollywoods historia återkommande vävs in.Vi berättar även historien om en kvinna som kallats Hollywoods sämst bevarade hemligt, närmare bestämt spöksångerska Marni Nixon. Det var hon som fick uppdraget att dubba Natalie Woods sång i filmen West Side Story. Något som fick skådespelerskan att lacka ur. Men att bli dubbad var Natalie Wood långt ifrån ensam om. Under den här tiden hade få av de stora skådespelerskornas sångröster, som enligt filmbolagen, höll måttet. Om det berättar Kim Khavar Fahlstedt, filmforskaren vid Stockholms Universitet.Veckans gäst är Louise Wallenberg, professor i modevetenskap och forskare inom mode och film.

Läppar kan inte bara visa upp hela vårt register av känslor; de har också inspirerat modeskapare, konstnärer och formgivare tack vare sina sensuella och skulpturala former. I veckans Stil ägnar vi oss därför åt sådant som våra läppar kan uttrycka och associeras med. Vi berättar om när Salvador Dali skapade en röd soffa i form av en pussmun. Den var inspirerad av skådespelerskan Mae Wests läppar. Vi pratar med regissören Amanda Adolfsson om hur man får till den perfekta filmkyssen. Vi tittar närmare på Rolling Stones kända läpp-logga som skapades 1971 av John Pasche. Honom har vi ringt upp. Och så berättar vi historien om när skönhetspionjären Elizabeth Arden skapade ett rött läppstift åt kvinnorna i den amerikanska marinkåren.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Han skrev, tecknade, målade, gjorde film. Det finns knappt en enda bok om 1900-talets kultur där hans namn inte dyker upp. Jean Cocteau var en kille mitt i smeten, och dessutom en välklädd sådan. Under ett halvt sekel befann sig Jean Cocteau i centrum av den franska kulturvärlden. För många, framför allt utomlands, kom han att förkroppsliga det tidiga 1900-talets avantgardistiska franska kultur tack vare sin intelligens, ironi och espri. Han kunde kalla såväl Proust, Picasso, som Piaf sina vänner. Riktigt nära stod han modeskaparen Coco Chanel, som han också arbetade med. För ja, han hade även ett finger nere i mode-syltburken. Även till Chanels konkurrent, Elsa Schiaparelli, lånade Cocteau sina tjänster. För produktiv var han; Jean Cocteau jobbade jämt. Även om han gärna ville låta påskina motsatsen. Klädd i perfekt skurna kostymer, skjorta och slips, gick många på hans lättjefulla pose. Så pass att vissa kritiserade honom för att lägga mer energi på att spela rollen som poet och konstnär, än att skapa meningsfulla verk.I veckans Stil berättar vi om den mångfacetterade multikonstnären. Bland annat tittar vi närmare på en av hans främsta musor, trapetskonstnären och dragartisten Barbette. Uppvuxen i en småstad i Texas lyckades Barbette bli en av 1920-talets Paris stora stjärnor.Vi pratar också med modejournalisten Lotta Lewenhaupt om det sätt som länge var det självklara för att skildra stil, nämligen modeteckningar. Under en period på 1900-talet var just modetecknare ett av de hetaste yrken man kunde ha.Dessutom djupdyker vi in i en av de myter som omgärdar Cocteau. Det sägs att han dog samma dag som Edith Piaf, och att det var hennes dödsbesked som fick honom att lämna jordelivet. Vi träffar regissören Rikard Bergqvist, som berättar för oss om denna sägen, och om Piaf och Cocteaus vänskap.Veckans gäst är Sten Bernhardsson, kulturdirektör i Uppsala Kommun, samt ordförande för Alliance Française d'Upsal.

Va va voom until the end, löd en av rubrikerna efter att aktrisen Raquel Welch avlidit. Artikel efter artikel prisade hennes look och sexighet som aldrig tycktes avta, hur gammal hon än blev. Flera kvinnliga filmstjärnor har utnämnts till sexsymboler efter att ha burit märkliga badkläder i film. Men priset för den knasigaste kostymen i genren går till den bikini av skinn och päls som bars av Raquel Welch i vad hon kallade ”en löjlig dinosariefilm" (Giganternas kamp). Men, klädd i den förvandlades hon, 26 år gammal, till en av samtidens mest slitstarka sexsymboler.Även om hon faktiskt medverkade i ett trettiotal filmer, fick en Golden Globe, firade framgångar på Broadway, hade egen show i Las Vegas och var med i ett flertal tv-shower så överskuggade alltid hennes sexiga persona det mesta hon gjorde. Till och med vid sin död vid 82 års ålder, i februari i år, var det den som stod i fokus.I veckans Stil frågar vi oss vad det innebär att åldras som kvinna i en tid, då enligt filosofen Wilhelm Schmidt åldrandet ses som en sjukdom som vi ska bota till varje pris. Vi pratar med psykologen Maria Farm och professorn i konstens teori- och idéhistoria Gertrud Sandqvist, som tänkt en del på vad det innebär att bli och se äldre ut, både privat men även i sin profession.Utöver skådespelare kom Raquel Welch att föräras med epitetet 'perukmogul'. För i slutet av 1990-talet lanserades en perukkollektion med hennes mest ikoniska frisyrer, och Raquel Welch peruker kom att bli bland de mest framgångsrika på marknaden. Vi träffar Maria Ryd Lindberg som arbetar med att specialdesigna peruker. Hon har märkt hur en ny kundgrupp i Sverige på senare tid hittat till peruken, de som vill använda den som en sorts accessoar.Och så tittar vi närmare på ett av de mest ikoniska verken när det kommer till att skildra idealiseringen av ungdomlig skönhet, nämligen Thomas Manns kortroman "Döden i Venedig". I den möter läsaren en man som tror sig vara förmer än fåfänga ytligheter, men som tvingas konfronteras med sitt eget åldrande och sin nära förestående död.Veckans gäst Orvar Säfström, filmkännare.

Kitten heels, pussy bows, catsuit och förstås catwalk. Ord som visar kattens inflytande över modevärlden. Sedan den tassade in i våra liv, har katten fått agera inspiratör för såväl konst som mode. Katten har sedan länge satt prägel på både vårt språk och stil. Att den skulle göra succé på sociala medier lär inte ha överraskat någon. Men det till trots har den statusmässigt stått i skuggan av hunden. Men nu görs ansträngningar för att katternas position ska höjas. Från och med första januari år måste de registeras hos Jordbruksverket, precis på samma sätt som hundar. Det återstår att se om katten kommer få den kredd den förtjänar. För katten har genom åren gjort ett idogt arbete som inspiratör för såväl författare, konstnärer, som – inte minst – modeskapare. Något vi i veckans Stil tittar närmare på.Historiskt har katten sammankopplats med kvinnan och bilden av "the crazy cat lady" har befäst sig i vår kultur. Men många är också de män som genom århundradena valt en katts sällskap. Eller i vissa fall har det varit katten som valt hussen. Vi träffar författaren och professorn Nils Uddenberg, som fick erfara detta. För en dag satt det bara en näpen liten katt utanför hans fönster. Han som skrivit en lång rad populärvetenskapliga böcker, fick se sin allra största framgång bli med en bok om sin katt.Att berätta om katter är han inte ensam om. Nyligen kom serietecknaren Åsa Schagerström ut med en ny serieroman. Den handlar, så klart, om katter. Eller förresten, det var inte alls självklart. Vi pratar med Åsa om hur hon länge inte var särskilt förtjust i katter, eller djur överhuvudtaget. Hon förstod helt enkelt inte grejen med husdjur. Men av sin familj övertalades hon ändå att skaffa en katt. Det blev början på en lång och bitvis utmanande resa, som hennes bok Min kattresa skildrar.Vi beger oss också till ett "katteri", och får av kattuppfödaren Beata Pontén lära oss om hur det går till när en kattunge ska matchas med rätt ägare. För redan efter några veckor, börjar hon notera katternas skilda personligheter. Idag är intresset för matchmaking stort bland uppfödare. Det måste helt enkelt säga klick för att Beata ska ge ifrån sig någon av sina älsklingar.Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare.

Hon rökte, gymmade och tatuerade sig. Och det redan på 1800-talet. Men Sisi var inte vem som helst, utan kejsarinna och betraktad som "världens vackraste". Sisi var en superstjärna - som ännu lyser. Hon var kejsarinna av Österrike, drottning av Ungern och hette egentligen Elisabeth av Bayern. Men det var under smeknamnet Sisi hon gjorde sig känd, och det hon främst beundrades för var sin stil och skönhet. Hon ansågs av många vara sin tids vackraste, och fortfarande fascinerar hennes livsöde. Såväl tv-serier som filmer fortsätter att försöka fånga hennes karaktär. För Sisi var på många sätt en fängslande kvinna.Hon hade haft en lycklig barndom i Alperna, när Sisi som 16-åring tvingades att gifta sig med Kejsar Frans Josef. Han var en plikttrogen träbock med en extremt dominant morsa som höll hårt på konventionerna och drev Sisi till förtvivlans gräns. Till exempel förvägrades hon länge från att träffa sina barn, och av de dikter hon skrev tecknas bilden av en olycklig gestalt. Det hon istället valde att viga sitt liv åt var sitt utseende. Sisi skaffade sig en radda häpnadsväckande skönhetsrutiner. Lät sitt hår växa ner till hälarna. Det tog timmar att varje dag sätta upp det i en avancerad flätfrisyr. Hon skaffade gym, något som på 1860-talet var sensationellt. Men skönhetsivern gick enligt personer i hennes närhet till överdrift, och många historiker menar att hon idag skulle ha diagnostiserats med en ätstörning. Efter 30 års ålder vägrade hon dessutom att låta sig fotograferas, och gömde sitt ansikte bakom en stor solfjäder. Hon fortsatte att dölja sitt ansikte tills hon bara 60 år gammal mördades, genom ett stick i hjärtat.I veckans Stil berättar vi om kungligheten som kom att inspirera såväl modebranschen, som manusförfattare. Bland annat tittar vi närmare på de filmer från 1950-talet, med Romy Schneider i huvudrollen, som kommit att prägla bilden av henne. Vi frågar oss också hur det var att leva i den hårt åtsnörda korsett som var en självklar del av hennes garderob, och träffar Lotta Lundgren som i tv-serien Historieätarna fick uppleva alla tiders korsetter. Och så beger vi oss till det kungliga slottet i Stockholm för att titta närmare på några av vår kungafamiljs mest kända smycken, men som faktiskt kom till Sverige med Sisis kusin, drottning Josefina.Veckans gäst är Maria Hartmann, konst- och kulturhistoriker.

Deckardrottningen Agatha Christie fortsätter att fängsla världen med sina kluriga mordgåtor och mysterier, som hennes huvudpersoner Hercule Poirot och miss Marple alltid lyckas lösa. Med karaktärer som den omsorgsfullt klädde Hercule Poirot och den mer blygsamma Miss Marple fångade Agatha Christie en bred skara läsare. Hennes böcker beräknas ha sålt i ungefär två miljarder exemplar. Det är bara Bibeln och Shakespeare som slår de siffrorna. Men trots, eller kanske på grund av, sina stora kommersiella framgångar avfärdades Agatha Christie ofta av kritiker som en lättviktare i deckargenren. Men det går inte att förneka att hennes romaner varit minst sagt trendsättande.I veckans Stil tittar vi närmare på den så kallade mysdeckaren och frågar oss hur man överlever på den brittiska landsbygden, där det, i alla fall i fiktionens värld, tycks gömma sig en mördare runt varje husknut. Vi djupdyker även in i det som vissa menar är det mest oförutsägbara om Agatha Christie, att hon räknas som något av en pionjär inom surfing. Dessutom träffar vi deckarförfattaren Marie Bengts som är en stor beundrare av Agatha Christie. Hennes egen amatördetektiv Hannah Lönn är en aspirerande modeskapare som ofta hamnar mitt i en mordgåta.Veckans gäst är Lotta Olsson, journalist och deckarkritiker i Dagens Nyheter.Programmet är en repris från 1 oktober 2021.

Pølse, wienerbröd och lilla sjöjungfrun har länge varit danska signum. Men de har fått konkurrens. Nu uppmärksammas nämligen landets modevecka som en av Europas främsta. Det var för några år sedan den danska modeveckan ställde om sitt fokus och satsade på att bli ett miljövänligt föredöme, genom vad ledningen kallar för en ”Sustainability Action Plan”. Med den uttalade ambitionen att inspirera modeindustrin till att växla upp sitt miljötänk. De annonserade dessutom att för de märken som vill delta på modeveckan, så skulle från och med 2023, 18 hållbarhets-krav behöva uppfyllas. I förra veckan var det slutligen dags för reglerna att implementeras, och Stil begav sig till Köpenhamn för att ta tempen på modeveckan och det skandinaviska modet.Vi pratar med modeveckans VD Cecilie Thorsmark om hur det gick till när organisationen bytte riktning, och frågar henne ifall en modevecka överhuvudtaget kan vara hållbar. Vi träffar också de svenska systrarna Ellen och Maja Dixdotter som lämnade Stockholm för att arbeta i den danska modebranschen. Dem beskriver den danska stilen som betydligt mer eklektisk och färgglad än den svenska. Och den danska stilen diskuterar vi även med kulturskribenten Saga Cavallin och den danska modedesignern Sophia Khaled, som på olika sätt ställt sig kritisk till den. Och dessutom träffar vi den lovande modeskapare Alectra Rothschild, som på flera håll lyfts fram som en att hålla ögonen på. I ett så kallat showroom på Norrebro visade hon under modeveckan upp sin kollektion.Veckans gäst är Robert Nordberg, modechef för Plaza Magazine.

Modevärlden är full av mäktiga familjer, men den mäktigaste av alla är den franska modefamiljen Arnault med pappa Bernard Arnault i spetsen och hans fem barn med toppjobb i företaget strax bakom. Det finns förstås olika typer av familjeföretag inom mode. I Italien är till exempel många modemärken uppkallade efter just familjer som grundat dem – som till exempel Gucci, Prada, Versace, Missoni och Fendi. Och flera av dem drivs och ägs fortfarande av familjemedlemmar.Men det mest iögonfallande exemplet på en modern och mäktig modefamilj – eller, den mäktigaste av dem alla – är som sagt den franska familjen Arnault. Pappa Bernard är styrelseordförande och VD för världens största lyxkonglomerat, LVMH. Det vill säga den jättegrupp i vilken 75 olika varumärken, som bland annat Moët et Chandon, Louis Vuitton och Dior-ingår.Nyligen konstaterade finanstidningen Forbes att Bernard Arnault idag är världens rikaste man. Och för några veckor sedan utsåg han sin dotter Delphine Arnault till den allra högsta chefen för just Dior. Ja, alla hans fem barn har faktiskt toppjobb på pappas företag.I veckans program tittar vi närmare på fler kända modefamiljer. Vi pratar med Antonia Häller som växte upp i ett familjeföretag inom klädbranschen. Att hon skulle ta över efter sin pappa var aldrig en självklarhet. Hon var osäker på om hon skulle klara av att axla rollen som företagsledare. Men en rad händelser fick henne att tänka om.Vi tittar också närmare på familjeföretagets utmaningar och fördelar. Och så pratar vi med Jonathan Unge om att stolt äga sitt kulturbarnskap.Veckans gäst är Nellie Topalidis, Mikas modellagentur.

Länge fick skådespelaren Jennifer Coolidge bara småroller. Men med sin unika stil och humor gjorde hon sina få scener oförglömliga. Och nu, slutligen, har hon fått en roll som lyft henne till stjärna. Jennifer Coolidge har spelat massös, manikyrist, het morsa med smak för unga killar, troféfru och ondskefull styvmamma – men sällan med mer än några minuter i varje avsnitt, eller film. Ofta har det varit samma sorts roll, en blond, lite vimsig kvinna, hon så kallat 'typcastats' att spela. På biroller och gästinhopp i tv-serier hankade hon sig länge fram. Men 60 år fyllda fick hon sitt stora genombrott. Det var under pandemin hon fick erbjudandet om en roll i en nyskriven serie. Först tvekade hon, men lät sig övertalas. Tv-serien fick namnet The White Lotus. Den blev en braksuccé och gjorde Jennifer Coolidge till ett namn på allas läppar.Dessförinnan var Jennifer Coolidge för många starkast förknippad med rollen som 'Stifler's Mom' i American Pie-filmserien. En iögonfallande attraktiv mamma-karaktär, som i filmen kallas 'MILF' (Mother I'd like to fuck), något som gav begreppet sitt populärkulturella genomslag. Jennifer Coolidge är på många sätt 00-talets mest omtalade ”Milf”-karaktär. Men hon är långt ifrån den första, eller den mesta. För det finns en manslukerska i filmhistorien som är svår att tävla med, själva urmodern – Mrs Robinson. Först spelad av Anne Bancroft i filmen Mandomsprovet, från 1967, men på senare år även uppsatt på teaterscenen. Vi träffar skådespelaren Marie Richardson, som tog sig an rollen som Mrs Robinson i Stockholms Stadsteaters uppsättning.De blonda, roliga, men lätt korkade karaktärer Jennifer Coolidge ofta fått spela skulle nog tidigare reflexmässigt kallats för bimbos. Runt millenieskiftet var bimbo-begreppet flitigt använt av skvallerpressen, men ordet blev sedan ifrågasatt. Men nu har bimbon fått en comeback på sociala medier appen Tiktok, med unga kvinnor som snarast leker med stereotypen av den dumma blondinen. Samtidigt som de slänger sig med feministiska och politiska begrepp. Vi pratar med journalisten Kristin McMillen, som minns hur hon vid millenieskiftet skydde epitet som pesten. Att efter 60 års ålder få sitt stora publika genomslag tillhör inte vanligheterna inom showbiz, men då och då händer det, så även i Sverige. För skådespelaren och komediennen Marianne Mörck var det också genom just en roll i en tv-serie hon blev folkkär med stort f. Vi ringer upp henne. Och dessutom frågar vi tv-serie-skaparen Marie Agerhäll, som slog igenom med sin komediserie Dips, hur det är att skriva och spela en gräns- och filerlös karaktär. Veckans gäst är Anna Hellsten, kulturjournalist och film- och tv-kritiker för Svenska Dagbladet.

Bakom en enorm blond frisyr och svartmålade ögon gömde sig Dusty Springfield. Den hyllade sångerskan, var själv inte lika säker och gjorde sitt bästa för att ingen skulle se vem hon verkligen var. Dusty Springfield skapade sig medvetet en persona, i form av en sorts superkvinnlig kvinna. Ju mer framgångsrik hon blev, desto större – och högre – blev också hennes hår. Och makeupen blev än mer maxad. Hår och mejk blev ett skydd, och hon vägrade visa sig utan sitt pansar av pan cake och löshår.I år är det sextio år sedan Dusty Springfield slog igenom, med ”I Only Want to Be With You“. Hennes stil fick henne att kallas "drottningen av mods". Av Elton John utnämndes hon till ”sin tids bästa vita brittiska sångerska”, men hon var långt ifrån lika självsäker. Rykten florerade om hennes sexuella läggning, ifall hon var bi- eller homosexuell. Det var Dusty. Men det var ingenting som man under 1960-talet kunde avslöja offentligt. I synnerhet inte som firad artist med drömmar om en fortsatt karriär. Bakom den överdrivet kvinnliga scenpersonan gömde sig istället Dusty Springfield. Men det gjorde henne också tacksam att driva med, av komiker jämfördes hon med en dragqueen. Men på senare tid avslöjade Dusty Springfield faktiskt att hon hade fått hjälp av dragartister med hur hon skulle applicera ögonskugga och välja mascara som höll för svett och tårar. “I grund och botten är jag själv en dragqueen”, som hon konstaterade.I byggandet av Dusty Springfields persona var hårsprayet hennes kanske främsta verktyg, så pass att hon i en intervju 1995 skämtsamt sa “Jag använde så mycket hårspray att jag känner mig personligt ansvarig för den globala uppvärmningen.”. Idag Idag innehåller hårspray inga förbjudna ämnen. Men är det fortfarande, med dryga 70 år på nacken, en relevant produkt? Den frågan ställer vi till den erfarne frisören Peter Hägelstam.Men utöver sitt distinkta yttre, så var det naturligtvis hennes röst, som beskrivits som ”flytande silver”, som gjorde henne känd. Hon var den enda vita sångerska som, utan att man behövde rodna av skam, kunde nämnas i samma andetag som sextiotalets stora soulsångerskor, som Aretha Franklin, Gladys Knight och Dionne Warwick. Och hennes låtar har också inspirerat flertalet sångare att göra egna covers. Vi pratar med artisterna Rebecka Törnqvist, Maria Andersson Lundell från Sahara Hotnights och Moto boy om deras tolkningar av Dusty Springfield.Nästan trettio år efter att Dusty Springfield gav de så kallade "pandaögonen" ett ansikte, så kom pandan att återigen att ge namn åt en stil. Denna gången i Sverige, började unga, främst kvinnor klä sig inspirerat av 60-talets mods, i svartvitt och med en sminkning i samma färgskala. Något som föranledde att de gavs epitet "pandor". Emma Veronica, som arbetat som stylist och modeskribent, berättar om tonårstiden då hon till en början motvilligt kallades för panda.Veckans gäst är Nils Hansson, musikskribent på Dagens Nyheter.

Den har setts som komisk, camp och cool. Kallats pröjsare, preussare och porrig. Burits av militärer, musiker och moderiktiga män. Den är älskad och avskydd. Vi talar förstås om mustaschen. Skäggväxt på överläppen har under åren associerats med både diktatorer och fluktare. Den har fått förlöjligande öknamn som snorbroms och pornstache. Mustaschen har hånats, men den har också hyllats. Den är också gammal som gatan, redan från 600-talet finns avbildningar av mustaschen. Historiskt har den kopplats samman med militärmode, men i modern tid har mustaschen snarare förknippats mer med populärkulturella killar. Låt oss säga Charlie Chaplin, Freddie Mercury och Tom Selleck, listan kan göras lång. Och i veckans Stil dissekerar vi hur mustaschmodet genom decennierna skiftat och frågar oss om muschen nu är på väg att göra comeback?Vi tittar också närmare på den oönskade mustaschen, och den kamp som många kvinnor för mot hårväxten på överläppen. Hårborttagningsmetoderna är många, men hudterapeuten Nina Asgar visar oss en urgammal teknik, som under det senaste decenniet blivit populärare även i Sverige, nämligen trådning.Vi ringer också upp Dan Sederowsky, som är vice ordförande i Svenska Mustaschklubben. För det finns faktiskt just klubbar där mustaschprydda män träffas och umgås – och samlar in pengar till välgörenhet. Det finns också mustaschtävlingar, både nationella och internationella, där män tävlar med sina mustascher i olika kategorier.Och så fördjupar vi oss i en av historiens mest ikoniska mustascher, nämligen den konstnären Salvador Dali gjorde till sitt signum. Det var på 1930-talet han började odla den, berättar Moderna Museets intendent John Peter Nilsson, och med åren blev den allt mer extrem. Dali använde sig ytterst medvetet av den så kallade "cykelstyremustaschen" för att odla sin image som ett underligt och avvikande original.Veckans gäst är Daniel Björk, modejournalist och chefredaktör för Bon Magazine.

Gladys Deacon har förknippats med exceptionell skönhet, ett skarpt intellekt och en oerhörd charm. Men också med ett skönhetsingrepp som gick åt skogen. Gladys Deacon var en amerikansk kvinna som under det tidiga 1900-talet kom att bli omskriven, avbildad och omtalad av dåtidens grädda av författare, konstnärer och aristokrater både i Europa och USA. Hon beskrevs av många som exceptionellt vacker, med stora turkosfärgade ögon och en utstrålning som få. Till den bidrog ett skarpt intellekt, ett drastiskt sinne för humor och en sällsynt förmåga att kunna konversera med både män och kvinnor så att de blev alldeles till sig i trasorna.Men det som kommit att bli mest förknippat med henne, det är skönhetsingreppet som gick fel. Fast även om det injicerade paraffinet inte stannade på sin tänkta plats, på hennes näsa, så hindrade det henne inte alls från att leva loppan och på olika vis försöka uppnå sitt mål – att gifta sig med den man som hon satte siktet på redan som 14-åring, hertigen av Marlborough. Något hon till slut lyckades med.Gladys Deacon både liknades vid och avbildades som det mytologiska väsendet Sfinx. I programmet gräver vi i det farliga kvinnomonstrets historia och betydelse. Vi pratar också  med författaren Hugo Vickers, författare till biografin The Sphinx: The Life of Gladys Deacon – Duchess of Marlborough. Vi pratar också med den hajpade modefotografen Elizaveta Porodina, som har en förkärlek till stora näsor.Veckans gäst är Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.Programmet är en repris från mars 2022.

Vi avslutar Stilåret med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått. I programmet träffar vi Eurodiscostjärnan Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Vi pratar också med fotografen Ewa Rudling som lärde känna artisten Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tar också en närmare till på kung Charles krona från 1969, då han kröntes till prins av Wales. Den var något utöver det vanliga. Och så pratar vi med Georg Ragnar Levi som har samlat på pärlblommor i över trettio år. Det är blommor tillverkade av små, glimrande glaspärlor som träs på tunn metalltråd och vars färgprakt och variationsrikedom kan vara anslående.Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

I dessa juletider ska vi inte ägna oss åt det söta och snälla, utan istället åt det salta och svarta och skräckinjagande som just nu har en sorts renässans, inte minst inom modet. Men inte bara. Många modeskapare har under den senaste tiden trålat i de mörkaste av vatten för inspiration till sina nya kollektioner. Eller snarare – de har tittat en hel del skräckisar på film och tv. Designern JW Anderson släppte tidigare i år en kollektion inspirerade av filmen Carrie. Tv-serien Stranger Things har gett upphov till en drös så kallade "modemerch"-samarbeten, med allt från H&M till Balmain. Men det allra ruggigaste är kanske att den har fått ännu fler modeskapare att ta till sig hela den grälla 80-talsestetik som genomsyrar serien.Den senaste lätt skräckinjagande serie-succén Wednesday har även uppmärksammats för sin garderob. Titelkaraktären Wednesday Addams klär sig bara i svart, med mindre inslag av vitt och grått, och hennes klädsel har av modeskribenter utropats till stilförebild. Kulturjournalisten Lotta Olsson inspirerades redan på 1960-talet av den komiskt rysliga familjen Addams, till att vilja klä sig i svart. Vi ringer upp henne och pratar om tjusningen med den skräckinjagande estetiken. Tv-serien Wednesdays succé har även fått vissa modeskribenter att gå så långt som att slå fast att Goth-stilen ska vara tillbaka, fast nu under namnet 'Gothcore'. Vi beger vi oss till en obskyr och mörk butik, med bara svarta kläder, och ber butiksägaren Anna Hanni bedöma om det nya modet verkligen kan klassificeras som Goth.Kläder kan inte bara se skrämmande ut, de kan också kännas rysliga att bära. Vi berättar historien om ett textilt material, vid namn cellull, tillverkat av nermalda granar, och som gav många minst sagt obehagliga upplevelser. Ryktet säger även, då och då, att det kunde dyka upp granskott på plaggen.Vi tittar även närmare på hur ofrivilligt julmusik-lyssnande kan vara ett fasansfullt arbetsmiljöproblem, i klass med tortyr. Och så lyfter vi fram den sura, ilskna och dåliga tomten. I en lång rad filmer har den skäggiga mannen fått visa upp sina mindre smickrande sidor. Men rent historiskt är det en fullt rimlig skildring, för länge var tomten långt från en mysig figur.

Hantverk har fått en renässans och intresset för att skapa med händerna är större än på länge. I veckans Stil ägnar vi oss därför åt allt från stickning och yxor, till keramik och fjädrar. I veckans specialprogram träffar vi textilkonstnären Anna Bauer och textila konsthantverkaren Hanna Åström, för att prata om "årets julklapp" – det hemstickade plagget. Vi möter också yxmakaren Julia Kalthoff, som skapar täljyxor i sin verkstad i Stockholm. Vi ringer också upp keramikern Haider Mahdi för att prata om hans relation till leran. Och så gör vi ett återbesök hos Tim Mårtensson, Sveriges främsta fjäderman och Nordens enda plymmakare.Just nu kan man se Tim Mårtenssons fjäderkreationer i utställningen Mon Truc En Plumes på Handarbetets Vänners Galleri i Stockholm. Anna Bauers stickade verk visas på Kulturen i Lund i utställningen Knitstart My Heart. Julia Kalthoff är en av hantverkarna som har flyttat in sin verkstad på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm i utställningen Kraftverk – hantverk i en ny tid.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong. “Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig”. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var – i början av 1900-talet – mycket ovanlig.Hennes smeknamn blev 'l’Amazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar – att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.

Under 90-talet skapade en ny stil inom modefotografi stora rubriker. Beniga modeller med blek hy, stripigt hår, utsmetat smink och butter uppsyn betraktades som solklara exempel på en missbrukarlook. "Knarkare säljer parfym", löd en rubrik i Aftonbladet 1996. ”Det är skamligt”, kommenterade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Widar Andersson. Det som rörde upp känslor var en reklamkampanj där, bland andra, det nya stjärnskottet Kate Moss syntes. Modellerna i kampanjen beskrevs som unga, bleka och hålögda.Looken retade gallfeber på en opinion som började gasta om magra modeller, ätstörningar och glamorisering av drogmissbruk. Frågor ställdes om varför modevärlden skulle hylla drogmissbrukare? Heroinister! Drevet gick och luften gick så småningom ur looken.Men i början av november i år skrev tabloidtidningen New York Post en artikel med rubriken ”Bye-bye booty: Heroin chic is back”, där det förklarades att 90-talets heroin chic-estetik håller på att göra comeback. Men, värt att påminna om – om man är lite petig med modehistorien – är att beniga modeller med lågt BMI inte är synonymt med den stil som fick öknamnet ”heroin chic”. Det var snarare en look – en hel estetik – som bjärt bröt av mot den svulstigare 80-talsstil som dominerat; och den handlade om långt mer än bara kroppsvikt. I veckans Stil berättar vi historien om hur estetiken med öknamnet heroin chic skapades.Det blev en stil som kom att göra starkt intryck på många av dem som var unga under 1990-talet. Vi träffar Cecilia Suhaid Gustafsson, som idag är konstnärlig ledare för Riksteaterns dansrepertoar och driver podden Kulturens ABC, men vid den här tiden gick hon på gymnasiet och var uppslukad av fotomodeller. Hon minns tydligt när Kate Moss gjorde entré i hennes liv.Heroin chic-estetiken återfanns inte bara i modebilden. Liknande uttryck färgade vid samma tid även musik och film. 1995 recenserade Helena Lindblad den cinéma vérité-inspirerade filmen Kids, som med ett rått och dokumentärt uttryck visade upp staden New York. Bakom filmen stod regissören Larry Clark och manusförfattaren Harmony Korine. Vi pratar med filmkritikern Helena Lindblad om den senares inverkan på skildringen av den amerikanska ungdomskulturen.Heroin chic-estetikens kroppsideal har under hösten påståtts vara tillbaka. Vissa pekar ut Kim Kardashians drastiska viktnedgång inför årets Metgala som en brytpunkt för skiftande ideal. Andra har spekulerat i hur hennes onormalt stora kroppsförändring egentligen var möjlig. På sociala medier sprids obekräftade rykten om att realitystjärnan kan ha använt sig av ett läkemedel. För under hösten har en ny bantningstrend skapat rubriker i USA. Mediciner med ämnet semaglutide, menat för diabetes- och obesitaspatienter har börjat köpas upp av rika, friska människor. Nöjesjournalisten Michelle Hallström berättar om hur Hollywoodtrenden redan tagit sig till Sverige och överläkaren Mikael Rydén påtalar dess riskabla konsekvenser.Veckans gäst är Stefania Malmsten, grafisk formgivare och lektor i visuell kommunikation vid Beckmans Designhögskola, som var med och startade två av 1990-talets mest inflytelserika modetidningar i Sverige: Pop och Bibel.

Cynisk, sarkastisk och ytterst kvick i tanken var författaren Dorothy Parker. Men sin karriär inledde hon inom modepressen. Än idag är hennes namn synonymt med en lika skarp som sofistikerad stil. En nätt brunett, ofta klädd i grönt, med hornbågade glasögon, platta skor och med en förkärlek för mjuka och kryddiga parfymer. Så har Dorothy Parkers beskrivits. Men det som oftare brukar omtalas med henne, är hennes vassa tunga och förmåga att i skrift skärskåda sin samtid, alltid med en humoristisk underton. I år är det femtio år sedan hon avled, 73 år gammal.I det tidiga 1900-talet tillhörde Dorothy Parker den första generationen kvinnor som tjänade sina egna pengar. Sin yrkesbana som skribent inledde hon på den anrika modetidningen Vogue, där hon sattes att skriva bildtexter och där hon gjorde sig känd som något av en bråkstake. Snart förflyttades hon istället till den relativt nystartade tidningen Vanity Fair. Det var inte Dorothy Parker emot, hon hade hela tiden haft siktet inställt på att arbeta där. För Dorothy Parker ville skriva, på riktigt. Och det skulle hon också komma att göra, såväl poesi, noveller, som filmmanus.Nyligen publicerades boken Jag älskar dig till döds ändå, med nyöversättningar, eller ja, tolkningar, av Dorothy Parkers dikter på svenska. Vi träffar poeten, författaren och översättaren Isabella Nilsson, som fick uppdraget och hon liknar att läsa Dorothy Parkers poesi med att ”bli serverad alltings ljuvliga jävlighet på en silverbricka ihop med ett glas bubbel och en skål geléhjärtan”."I am not a writer with a drinking problem. I’m a drinker with a writing problem" är ett av Dorothy Parkers många citat. Hon var något av en citatmaskin. Fast att hon föredrog att dricka whiskey är gin den dryck hon kommit att bli tätast förknippad med. Hon har till och med fått en ginsort uppkallad efter sig. Vi tittar närmare på förbudstidens relation till alkohol och på ginens status idag.Den kvicka och inte sällan elaka humor som Dorothy Parker kommit att personifiera, återfinns även i dragvärlden. Att "throw shade" innebär att man på ett raffinerat sätt förolämpar någon med undertexten i ens skämt. Humorgreppet har sitt ursprung från New Yorks svarta dragscen. Vi ber regissören och koreografen Hans Marklund berättar om när han 1977 för första gången stiftade bekantskap med begreppet. Dessutom ringer vi upp skådespelaren Robert Fux, som nyligen annonserades som programledare för den svenska versionen av tävlingsprogrammet Drag Race. Han beskriver "shade" som en drag queens livsnödvändiga försvarsvapen.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker.

Yoko Ono och John Lennon ville skapa fred från en säng. Proust skrev sitt stora mästerverk liggandes i sin kopparsäng. Och kanske sov skådespelaren Sarah Bernhardt i en likkista. Ja, mycket har hänt i våra sängar. Där har mode, konst och litteratur skapats, där har människor umgåtts och älskat och där har protester och politik tagit form.Under andra världskriget ledde Winston Churchill Storbritannien från sin säng, under Shakespeares tid var sängen en plats för gemytligt umgänge och om man tillhörde den exklusiva skara VIP-gäster som fick vara med när Frankrikes kung Ludwig den 14:e tumlade ur sängen klädd i nattskjorta, ja då hade man dragit en riktig vinstlott.I veckans program tittar vi närmare på en rad händelser som ägt rum i sängen och sovrummet. Vi berättar om Yoko Ono och John Lennons två veckolånga sängstrejker för fred 1969. Vi lär oss mer om konsten att mangla lakan, ett hantverk som allt färre behärskar. Vi pratar med konstnären Elin Wikström som tillbringade tre veckor till sängs i en matbutik i Malmö, mitt bland varor och kunder, i verket Hur skulle det gå om alla gjorde så? Och så träder vi in i drömmarnas dunkla landskap.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Shorts med många fickor, t-tröjan instoppad i linningen, stora överskjortor och så klart fotriktiga skor. Länge ansågs pappagarderoben inte moderiktig, men något har hänt för nu hyllas pappastilen. Med anledning av helgens stundande farsdag-firande tar vi tillfället i akt och synar pappan i sömmarna. Eller iaf den klädsel som kommit att associeras med män som blivit fäder. Det var för några år sen begreppet "Dadcore" fick fäste i modevärlden. En look inspirerad av äldre generationers män som gett upp sina försök att hänga med i modesvängarna då de blev föräldrar och pappalediga, och därmed blev tvungna att handskas med små barn utan koll sina olika kroppsvätskor. Män som istället bejakat kläders praktiska värden och komfort.Länge var denna typ av klädsel hånad. Men för några år sen blev den istället trendig, i samband med att en stil vid namn "normcore" slog igenom. Plötsligt började långt fler än fäder klä sig i plagg som tidigare kallats fula.Till exempel så blev den så kallade pappaskon populär, den högst alldagliga gympadojan. Vi träffar frilansjournalisten Marcus Lundblad-Joons som nyligen fördjupade sig i hur ett av de klassiska pappasko-märkena kunde gå från vardagssko till modetrend.Men det är en utmaning att balansera en stilmedvetenhet med föräldraskap. När vardagsbestyren hopar sig, så är frågan hur länge man kan leva upp till sina hårt ställda stilkrav. Vi pratar med den nyblivna pappan Hugo Ewald, som inte vill låta fadersrollen kompromissa med hans stil, medan pappapoddaren Manne Forssberg, som varit far i tolv år, berättar om sin mer pragmatiska syn på frågan.Återkommande har manliga modeskapare framhållit sina mödrar som inspirationskällor, mer sällan har däremot deras pappors inflytande lyfts fram. Vi pratar därför med några män i modebranschen för att ta reda på hur deras pappor har påverkat – eller inte påverkat – deras relation till kläder, mode och stil.Veckans gäst är Jane Magnusson, filmare.

För exakt hundra år sen, i november 1922, var fyndet av Tutankhamons grav en sensation. Det skapa en Egypten-vurm, som prägla arkitektur, inredning, frisyrer, sminkningar och mode ända in i vår tid. Det som hände den 4 november 1922 har kallats den största arkeologiska upptäckten i världen. Det var då som ingången till Tutankhamons grav skönjades i Konungarnas dal i Luxor. Det arkeologerna fann var mumien av en 19-årig farao, omgiven av tusentals föremål, de flesta i guld. Men det var också en kung som varit klen och sjuklig, och som snabbt blivit bortglömd efter sin bortgång. Tutankhamon har beskrivits som en liten pojke som var: ”den minst aktade av alla faraoner under sin livstid, men den mest hyllade efter sin död”. För upptäckten av hans grav, tusentals år efter han begravdes, blev en världssensation.I veckans Stil berättar vi om de 1920-tals formgivare, arkitekter och musiker från Europa och USA som fick Egypten-feber. Med lika delar entusiasm och koloniala blickar sög de i sig av fornegyptiska mönster och motiv. Ut kom en vacker fantasivärld av guld och gudomlighet filtrerad genom den europeiske mannens blick. Dessa motiv återfinns även i Sverige, förklarar Nationalmuseets enhetschef för samlingarna Cilla Robach.Vi berättar även historien om den klänningsmodell som mumien agerat inspiration för. Det var på 1980-talet den fransk-tunisiska modeskaparen Azzadine Alaïa genom bilder på just mumier kom på idén att skapa en bandageliknande dress. Vi träffar Plaza Magazines modechef Robert Nordberg, som berättar om plagget som kom att gå under namnet bandageklänningen. Men som först på 1990-talet fick sitt stora genomslag, och då med en helt annan modeskapare.Ett av de mest ikoniska föremålen i Tutankhamons grav var hans begravningsmask i elva kilo guld. Att avbilda en döds persons ansikte genom att gjuta en mask, är besläktat men inte samma sak. Vi pratar med konstnären Anders Krisárs som när hans mamma avled valde att använda arvet för att i just guld avgjuta hennes ansikte i en så kallad dödsmask.Veckans gäst är Sofia Häggman, Egyptolog, Intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm och författare till boken Mumier: fakta, forskning och fiktion.

Chockrosa. Ärtgrönt. Solgult. Havsblått. Och ännu mer rosa. Starka färger smyger sig alltmer in i modet. Eller smyger och smyger. Flera modemärken saftar nu på med färg som aldrig förr. Somliga menar att den nya färgfrossan har med pandemin att göra. Då behövde man en extra boost och vad kunde vara enklare än att pigga upp sig genom att börja bära lite mer färgglada kläder? Fenomenet fick snart ett namn – “dopamine dressing”, det vill säga kläder som sätter fart på signalsubstanserna i centrala nervsystemet och därmed får oss att må bra.Rött, orange och gult sägs vara extra bra på att få oss att bli mer sociala, medan blått och grönt får oss att tagga ner. Huruvida det går att vetenskapligt bevisa att just färgglada plagg funkar på det viset är lite oklart. Det skulle ju kanske lika gärna handla om ett inlärt beteende. Men klart står att intresset för både kläder och inredning med sprakande färger är på uppgång. Inte minst syns det bland de flertalet modemärken som just valt att satsa på en ny gräll signaturfärg för sitt varumärke. I veckans Stil reder vi ut vad det egentligen innebär att varumärkesskydda en färg. Vi träffar också Tekla Evelina Severin, som nyligen utsågs till "Årets inredare" av tidskiften Elle Decoration och vars estetik kännetecknas av starka färgkompositioner. Vi blickar också hundratals år tillbaka i tiden och träffar konservatorn Elin Lundmark för att titta närmare på den, tro det eller ej, färgchockande medeltiden.Veckans gäst är Jacob Östberg, professor i marknadsföring vid Stockholms Universitet.

Solbrända, tatuerade eller muskulösa. Men nästan aldrig håriga. Den nakna ryggen har ofta exponeras inom det kvinnliga modet, mer sällan inom det manliga. Fast kanske håller det på att förändras? Trenden med att visa upp en naken rygg har gått fram och tillbaka inom modet. När det skett har det ofta betraktats som skandalöst och sexigt och därför också, som helt oemotståndligt. Men även den blottade ryggen i modet ofta (men inte alltid) har varit förknippad med något förbjudet, har den alltid varit mer okej att visa upp än framsidans bröst, men chockeffekten har varit liknande. Och det oavsett om det varit 1910-tal, 1950-tal eller 1990-tal.Länge har den exponerade ryggen förekommit bland kläder för kvinnor, medan herrmodet så gott som alltid hållit den gömd. Men en förändring kan kanske vara på gång. För idag har herrmodet svängt, en smula i alla fall, mot en mer androgyn stil där skådisar och artister – som Harry Styles och Timothée Chalamet – väcker uppmärksamhet på röda mattan genom att bejaka en mjukare och mer feminin look och genom att bära damkläder. På Venedigfestivalen i år dök till exempel skådespelaren Timothée Chalamet upp i en topp med ryggen bar.I veckans Stil tittar vi närmare på de rådande idealen för mansryggen och träffar bland annat komikern Clara Kristiansen som tycker att den manliga ryggen förtjänar mer uppmärksamhet och åtrå. Vi blickar även bakåt på en av 1990-talets stora ryggtrender, nämligen svanktatueringen eller the tramp stamp som den även kom att kallas. Vi ringer upp poddaren och komikern Emma Knyckare och ber henne berätta historien om när hon som barn lyckades skaffa sin första tatuering, i ländryggen. Och så beger vi oss in i konstens värld, där en hel del konstnärer valt att porträttera människor bakifrån. Veckans gäst är Sara Martinsson, journalist och författare till boken Knäböj: om kvinnor och styrketräning.

Hennes motto löd "Always yes, Caresse". Att hon var först med att ta patent på bh:n är inte ens det mest spännande med Caresse Crosby. Hon kom att bli den förlorade generationens litterära gudmor. Caresse Crosby kunde kalla sig själv såväl uppfinnare, förläggare som författare. Hon föddes 1891 i en av Bostons bättre bemedlade familjer. Då var hennes namn Mary Phelps Jacobs, men när hon skulle börja publicera sin poesi ville hon göra det under ett mer storslaget namn. Det första förslaget på namnbyte var Clytoris, men det fick hennes hund istället heta. Valet blev Caresse, efter engelskans ord för smekning.Redan som ung märktes Caresse Crosbys handlingskraft. För att slippa klä sig i korsett konstruerade hon själv med näsdukar och sidenband en egen BH. En uppfinning hon 1914 blev den första att i USA ta patent på. Långt innan det var socialt accepterat skilde hon sig, för att följa sitt hjärta. Hon gifte om sig med den något yngre Harry Crosby och flyttade till Paris. Med maken kom hon i den franska huvudstaden att bilda ett powerpar. De skrev poesi, startade eget bokförlag och Caresse Crosby kom att kallas för ”litterär gudmor till den förlorade generationen av utländska författare i Paris”.Idag är hon inte ett särskilt känt namn alls, men hennes namn dyker upp både här och där, inte minst i biografier över flera av de kända konstnärer och författare som fick sitt genombrott under 1920-talet. I veckans Stil berättar vi om den grupp kulturpersonligheter som växte fram efter första världskriget och som kallades "den förlorade generationen".Caresse Crosbys bokförlag "Black Sun Press" gjorde sig kända för sina exklusiva handbundna böcker. För det snålades inte på exklusivt papper eller mjukt skinn och böckerna fick snart rykte om sig att vara något alldeles extra, även i fråga om utformning. Vi beger oss därför till ett bokbinderi för att prata med bokbindarmästarna Lotta Löwgren och Johanna Röjgård och lära oss om den idag mer sällsynta konsten att binda böcker.Vi tittar även närmare på en nygammal bh-trend som verkar vara på ingång. Försäljningen av bygel-bh:ar har nämligen, efter pandemins slut, återigen ökat och vi oss vad det beror på. Och dessutom så berättar vi om en av alla Caresse Crosbys många konstnärsvänner, den franskrumänske konstnären Constantin Brâncuși.

Hon trollband med sin säregna röst, mörka musik, sitt utseende och sin stil, men artisten och modellen Nico hatade mode och att vara vacker och blond. Hon ville skapa sin egen musik. Christa Päffgen (1938-1988), som hon egentligen hette, var en egensinnig musiker och låtskrivare som började som modell och skådespelare. När Nico på 1960-talet syntes i Andy Warhols filmer och sjöng med bandet The Velvet Underground tyckte många att hon var det vackraste de någonsin hade sett med sitt långa blonda hår med lugg, höga kindben och cremevita, skräddade kostymer. ”Om det finns en skönhet så universell att den är obestridlig, så ägde Nico den”, sa en person om henne.Själv hade Nico ett ganska kluvet förhållande till sitt utseende, som kunde vara både en välsignelse och en förbannelse. Att hon blev en 1960-talets stora stilikoner kan tyckas ironiskt eftersom hon, enligt John Cale från Velvet Underground, ”hatade mode och hatade tanken på att vara blond och vacker. Ytligheten i det hela var något hon störde sig på. Nico ville göra något större, sin egen musik.”Och egen musik skulle Nico komma att göra – musik som inte lät som något annat. När hon släppte sin skiva The Marble Index 1968 beskrevs den som ett hål man faller ner i. Den var mörk och dyster och full av underliga, spöklika ljud som slingrade sig kring Nicos sorgsna orgeltoner, poetiska texter och mässande stämma. Många fler album i samma anda skulle det bli.I veckans program träffar vi fotografen Ewa Rudling som lärde känna Nico i Paris i början av 1970-talet och tog flera kända bilder av henne. Vi tittar också närmare på tramporgeln – instrumentet som Nico valde som sitt när hon började komponera sin egen musik. Den gav hennes låtar en alldeles speciell stämning. Vad är det som är så lockande med tramporgeln? Det pratar vi om med musikern Hampus Norén.Vi träffar också musikern och vokalisten Belinda Kordic (STABB, Killing Mood, Crippled Black Phoenix). Hon har, precis som Nico, en sångröst som sticker ut. Och så pratar vi med Eva Bergström från punkbandet Mögel. 1982 spelade de förband åt Nico – ett kort möte som skulle göra starkt intryck.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Många närde en dröm om ett 2020-tal som skulle leva upp till det glada 1920-talet. Kanske var det inte främst cocktails och charleston som lockade, utan snarare en längtan att få se ljust på framtiden. Korta klänningar, fest och klackarna i taket. Pandemin var (nästan) över och det förutspåddes att 2020-talet äntligen skulle smälla till och ta fart, precis som under det så kallat "glada 1920-talet". Men – puiffff – så gick luften ur den drömmen. I alla fall tillfälligtvis.1920-talet präglades av att det första världskrigets och den brutala 'Spanska sjukan' fått sitt slut. Gamla imperier i Europa hade fallit och ersatts av demokratier. Kvinnlig rösträtt infördes. Modet blev ledigare, och billigare. Frihet och framsteg, det var melodin. Så kanske var det inte så konstigt att, hundra är senare var förhoppningarna på 2020-talet stora.Men decenniet hann knappt börja innan den nya globala pandemin tvingade alla att tvärbromsa. Och så fort man hade fått bukt med pandemin (eller i alla fall skydd mot den i form av vaccin), så slog Putin till med krig mot Ukraina. Sedan ökade priserna på mat och el, räntorna höjdes och ekonomin störtdök – och här är vi nu. 1920-talet fick i alla nio år på sig innan den stora börskraschen på Wall Street satte stopp för glädjen, 1929.Veckans Stil synar 20-talet i (mode)sömmarna, både det förra och det samtida. Med modevetaren Emma Fälth pratar vi om varför minimalismen återkommit i modet i tider av lågkonjunktur. Att många verkar föredra en enklare och mer återhållsam stil vid ekonomiska nedgångar, det finns det flera förklaringar till.Vi tittar även närmare på den så kallade klubbdöden, under det senaste decenniet har nämligen antalet danstillstånd märkbart minskat i Sverige. Vi träffar Nöjeschefen Stella Scocco som ser en centralisering av klubbscenen, och ringer upp docenten i sociologi Sébastien Tutenges som under två decennier studerat nattlivet och som ser flera orsaker till utvecklingen.Och så berättar vi om 1920-talets frigjorda och självständiga kvinna, som klippte av sig håret, bar korta kjolar och dansade charleston, men framför allt deltog i både yrkes- och nöjesliv sida vid sida med männen. I Frankrike kallades denna nya, fria kvinna för "la garçonne", i USA fick hon namnet "flapper" och i Sverige kallades hon för "ungkarlsflickan".Veckans gäst är Elina Grothén, modechef för tidningen Elle.

Hon skulle egentligen bli hemmafru. Men likt en fjäril kom Hanae Mori att transformeras till världsberömd designer och bana väg för japanskt mode. Men idag har många glömt den banbrytande pionjären. Härommånaden avled Hanae Mori, 96 år gammal, och kunde minst sagt se tillbaka på ett händelserikt liv. På 1950-talet bröt hon mot rådande konventioner när hon trots man och barn insisterade på att fortsätta jobba. Hon ville helt enkelt inte vara hemmafru. ”Det var jag i en månad, det räckte”, som hon förklarade. Istället gick hon en sömnadskurs, startade en anspråkslös ateljé – men som under kommande decennier kom att växa till ett världsberömt modehus.Hanae Mori fick resa jorden runt, äta middagar med både kungligheter och världskändisar – som hon skapade kläder åt. 1977 blev hon som första japan invald till ”La Chambre Syndicale de la Couture Parisienne” och fick därmed rätten att kalla sin design för ”haute couture”. Men redan decenniet före hade hon tagit New York med storm. Hennes modeskapande hyllades under rubriken ”öst möter väst”, en slogan hon själv kom att använda.För Hanae Mori designade inte några traditionellt japanska plagg. Hon hade aldrig klätt sig i kimono, redan som barn bar hon västerländska kläder. Men i sin design kom hon att kombinera de västerländska snitten med de japanska tygerna och motiven. Symbolen för hennes modehus blev fjärilen. Hanae Mori sade att hon valde just det temat för att hennes liv hade förvandlat henne från en traditionell japansk kvinna, till en businessmogul. ”Fjärilar kan verka vara ganska ömtåliga, men de har en förvånansvärt robust kärna” som Hanae Mori sade vid ett tillfälle.I veckans Stil tittar vi närmare på fascinationen för fjärilar inom kulturen och besöker Fjärilshuset i Stockholm. Vi reser också till Göteborg för att träffa lektorn i dans Ami Skånberg Dahlstedt, som för över tjugo år sen i Kyoto anmälde sig till en kurs i traditionell japansk dans och på den vägen fick lära sig konsten att iklä sig kimono. En klädsel som sedan dess fått en viktig roll i hennes liv. Och så berättar vi om hur Japan redan under 1800-talet blev många europeiska konstnärers främsta inspirationskälla. Östasiatiska Museets intendent Petra Holmberg förklarar vad vågen som går under namnet "japonismen" innebär.Veckans gäst är Kumi Edström Kawaji, mode- och kostymdesigner, samt gästlärare på Beckmans Högskola i Stockholm.

Att gå ut och äta har förstås alltid handlat om mer än bara maten som serveras, men frågan är om någonsin varit så fixerade av restaurangens mode, miljö och stil som nu. Den som söker “most instagrammable restaurants” får mer än nio miljoner träffar och tips på ställen i New York, London, Madrid, Sydney och Dubai – ja, i hela världen – som är ”Instagramvänliga”. Tidningar och sajter som vänder sig till krögare och caféägare ger därför idag tips om belysning, inredning och hur maten ska vara upplagd för att uppmuntra gästerna till att fotografera sina måltider och sprida dem vidare. Ett återkommande råd är vilken sorts lampor som ger vackrast ljus, men även knep för att göra tex toaletten mer fotogenisk är inget ovanligt.I veckans Stil beger vi oss in i restaurangens värld, men berättar mindre om maten och desto mer om serveringarnas allt mer genomarbetare estetik. Bland annat om hur modehus i marknadsföringssyfte startat upp sina egna restauranger och cafén.I inredningen av en restaurang har utsmyckningen en central roll. Vi träffar konstnären Malin Gabriella Nordin som fick uppdraget att fylla en restaurangs fyra tak med muralmålningar. Ett arbete som blev långt mer utmanade än hon kunnat tänka sig.Vi ringer även upp krögarna PG Nilsson och Agneta Green för att prata om en speciell sorts restaurangmode, som på senare år även det blivit allt mer genomtänkt – men som sällan diskuteras. Nämligen de arbetskläder som serveringspersonalen bär. Från traditionella uniformer har klädseln kommit att bli allt mer avslappnad.Vi har även tittat på den nya tv-serien The Bear som hyllats för intensiva och trovärdiga skildring av ett restaurangkök. Den har dock också fått stor uppmärksamhet för huvudpersonen Carmys klädstil – både i och utanför köket på restaurangen. Med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt dissekerar vi ett specifikt plagg, närmare bestämt förklädet.Veckans gäst är Viggo Cavling, chefredaktör för Travel News och restaurangrecensent.

Långt före det blev modernt att prata om hållbart mode, så pekade Kathrine Hamnett ut branschens baksidor. Den brittiska modeskaparen sågs länge som en ganska jobbig person att ha att göra med. Tröjor med inte sällan politiska texttryck har blivit synonymt med Katharine Hamnett design. Mest känt blev "Choose Life", men även "Be Anti Racist" och - ett tryck som skulle kunna sammanfatta Katharine Hamnett själv - "Make Trouble - Question Everything"- har också prytt hennes t-shirts.Tröjtrycks-idén väcktes när hon 1984 bjöds in att träffa Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher. Katharine Hamnett ville ta tillfället i akt att protestera mot att Storbritannien tillät amerikanska medeldistansrobotar (så kallade Pershings) att placeras i landet, och det skulle hon göra med hjälp av just en tröja med tryck. Kuppen lyckades. Hon blev fotograferad när hon skakade premiärministerns hand - klädd i en stor tröja med trycket ”58 % Don’t Want Pershing” i jättelika bokstäver. Bilden exploderade över all världens tidningssidor.Men, det vara bara början på modeskaparen Katharine Hamnetts aktivism - som senare skulle komma att rikta sig mot ett helt annat håll - modevärlden själv. För utöver sin design har Kathrine Hamnett gjort sig känd för sin kamp för att förändra modeindustrin. Redan 1989 höjde hon rösten och påtalade dess miljöpåverkan och dåliga arbetsvillkor. Hon ställde om sin egen klädproduktion, men betraktades av många av sina kollegor som en rätt jobbiga person. Men på senare år har vinden vänt och Katharine Hamnetts budskap blivit något allt fler modemärken, i alla fall på pappret, ställer sig bakom.I veckans Stil pratar vi med svenska textilföretag som innovativt arbetar för en mer hållbar industri. Vi tittar även närmare på en för Sverige relativt ny form av politiskt mode, de profilprodukter eller parti-merch som riksdagspartierna erbjuder. Och så berättar vi om den senaste tröjtryckstrenden, nämligen att klä sig i en topp med en klassisk kompositör porträtterad på.Veckans gäst är Karina Ericsson Wärn, rektor för Beckmans Designhögskola.

Stora schabrak till byggnader utanför stadskärnan, skapade för shopping och inte mycket mer. Köpcentrumen har fått utstå både spott och spe. Men har också bidragit till såväl kultur som klädstilar. “Egyptierna har pyramider, kineserna har en stor mur, britter har felfria gräsmattor, tyskar har slott, holländare har kanaler, italienare har stora kyrkor. Och amerikaner har köpcentrum”. Med de orden beskrev den amerikanska professorn i historia Kenneth T. Jackson kulturskillnader. Men ofta har just köpcentrum kommit till korta. Men ska de verkligen dissas, så hårt?I veckans Stil beger vi oss in i shoppingcentrets värld. Vi ringer upp författaren Alexandra Lange, vars bok Meet Me by the Fountain: An Inside History of the Mall nyligen publicerades, för att prata om ett nytt kulturellt fenomen som köpcentrumet skapade på 1980-talet. Nämligen hur shoppingcentret för vissa artister blev en given konsertlokal.Vi beger oss också till Malmö för att besöka köpcentrumet Entré. Med Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblads biträdande kulturchef Julia Svensson diskuterar vi shoppingcentret som byggdes med storslagna ambitioner om att bli en motor för en hel stadsdel. Men som istället kom att kallas för sorgebarn och fiasko.Dessutom tittar vi närmare på köpcentrumets betydelse som spelplats i film och tv-serier. Speciellt för amerikanska ungdomsfilmer var de här miljöerna länge viktiga, berättar SVT:s film- och tv-kritiker Lydia Farran Lee.Veckans gäst är Ola Andersson, arkitekt som även skriver om stadsplanering och arkitektur.

Hon har kallats för New Yorks första punkare, radikal proto-feminist och inte minst dadaismens moder. För "Baronessan Elsa" var en pionjär när det kom till att göra konstverk och kläder av skräp. Översvallande, intensiv, nyfiken, djärv, okonventionell, skamlös, aggressiv, bitsk, påträngande, experimentell, chockerande och bråkig. Så har konstnären Elsa von Freytag-Loringhoven, eller Baronessan Elsa som hon också kallades, beskrivits. Hon införde konservburkar i konsten före Andy Warhol, använde mat som accessoarer före Lady Gaga och skrämde vettet ur många av sina samtida kollegor, inte minst män, genom sin färgstarka och rättframma stil. Att skapa kläder av upphittat skräp var något hon var banbrytande på.Länge har hon stått i skuggan av dadaismens stora stjärna Marcel Duchamp. Han var faktiskt hennes granne i 1910-talets New York och blev hennes vän och konstnärskollega. På senare år har allt fler börjat uppmärksamma den excentriska Elsa von Freytag-Loringhoven och istället pekat ut henne som den första att ha skapat ett så kallat 'ready made' konstverk. Vissa menar till och med att det kan ha varit hon som egentligen låg bakom idén till Duchamps berömda pissoar. Mer om det i veckans Stil, där vi ringer upp konstvetaren Ann-Sofi Noring för att undersöka saken. Vi beger oss även till Göteborg för att träffa designduon Hurra Pangpang som består av Hanna Ryd och Bella Simmons. Precis som Baronessan Elsa jobbar de med upphittade kläder, tyger och prylar som blivit över och ingen längre vill ha. Av dessa saker skapar de nya och fantasifulla plagg.Sättet som Elsa von Freytag-Loringhoven i det tidiga 1900-talet använde sig av sin kropp var normbrytande och provocerande för många. En av hennes mest kända klädkreationer är en bh hon tillverkade av tomatsoppskonservburkar. Några decennier senare kom kvinnor att provocera genom att helt och håller kasta bort bh:n, något som sedan dess kommit och gått i modet – för att nu återigen vara aktuellt. Vi frågar lektor i modevetenskap Emma Severinsson vad som ligger bakom den senaste vågen av bortkastade bh:s.Veckans gäst är Patrik Steorn, museichef på Göteborgs konstmuseum.

I veckans Stil ska vi bege oss 30 år tillbaka i tiden och titta närmare på ett av 1990-talets mest tidstypiska musik- och stilfenomen Eurodance. Eurodance eller Eurodisco (en term som framför allt användes här i Sverige). Vi snackar melodiösa synthslingor, hamrande pianon, pumpande beats, tunga basgångar, kvinnlig medryckande refrängsång och manlig rap däremellan – ett koncept som kopierades om och om igen av artister från framför allt Nederländerna, Sverige, Tyskland och Italien.Lägg därtill enkla, upprepande texter om dans, fest, kärlek och glädje och en klädstil som påminde om ett färgsprakande, futuristiskt dansparty i yttre rymden med fuskpälsar, magtröjor och plastkjolar i grälla färger.Eurodance var länge av 90-talets mest bespottade genrer – särskilt bland finsmakare – men idag har Eurodance på många sätt omvärderats och istället blivit en av de mest omtalade 90-talsgenrena, både tack vare musiken och modet.I veckans program träffar vi Eurodiscofantasten, tillika radioprofilen, Josefin Crafoord. Hon mötte genren i början av 90-talet och har stenkoll på vilka plagg som kunde göra en hetast på dansgolvet. Vi träffar också Pandora, eller Anneli Magnusson som hon heter. Hon var en av Sveriges absolut största artister under 90-talet. 1993 släppte hon monsterhiten Trust Me och blev känd över hela världen, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.Vi pratar också upp- och nedgångar med Peter Thelenius från den svenska Eurodancegruppen Basic Element. Och så undersöker vi hur det politiska läget i Europa i början av 90-talet, med det förenade öst och väst, påverkade Eurodiscons framväxt.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Kassetten har kallats världens värsta ljudformat. Men den kom att revolutionera hur vi förhåller oss till musik. Från att ha dominerat marknaden, bedömdes den som obsolet, men övergavs inte av alla. De flesta födda före millenieskiftet har sin egen relation till kassettbandet. Många har lyssnat på dem i bilen, spelat in sina egna blandband och kanske till och med piratkopierat en och annan av sina vänners lp-skivor över till en kassett. Med CD-skivans intåg bedömdes kassettbanden som utdaterade. Men för människor från vitt skilda grupper fortsatte formatet att vara viktigt och under det senaste decenniet har kassettbandet haft en revival.Det var den nederländska ingenjören Lou Ottens avsky mot det bökiga ljudformatet rullband, som blev katalysatorn till att kassettbandet uppfanns, det berättar dokumentärfilmaren Zack Taylor. Han ligger bakom filmen Cassette - a documentary mixtape och under arbetet med dokumentären blev han nära vän med kassettbandets uppfinnare Lou Ottens. I veckans Stil berättar han om ingenjören som mot sina chefers vilja gav bort patentet på sin uppfinning, allt för att kassetten skulle kunna nå sin fulla potential.Med kassettbandet demokratiserades möjligheten till inspelning av ljud och musik. I tex Burkina Faso i Västafrika, var det på kassett den första nationellt producerade musiken distribuerades. Vi träffar konstnären Theresa Traore Dahlberg vars pappa Richard Seydou Traore tog steget att starta upp en musikstudio och kassettfabrik i Ouagadougou.Vi pratar också med journalisten Hanna Fahl om blandbandskulturen som under några år på 90-talet var en integrerad del av hennes liv och så besöker vi konstnären Peter Larsson som för 15 år sen tillsammans med en konstnärskollega startade upp ett eget kassettbolag.Programmet är gjort av Viola Nilsson.

Vi inleder Stils höstsäsong med att dyka ner i vårt stora arkiv för att åter träffa några av alla de personer som vi intervjuat under året som gått. I programmet besöker vi konstnären Alberte Skronski som i sin konst utgår från sin stora kärlek till att klä ut sig. Vi träffar också den franska modeskaparen Christian Lacroix som besökte Stockholm tidigare i år för att arbeta med en balettuppsättning på Operan. Vi pratar med konstnären Jacob Dahlgren som varje dag under de senaste 20 åren har burit en randig tröja – och på så sätt förvandlar sig själv till ett levande konstverk. Och så berättar vi historien om hur ett par så kallade "mom jeans" gjorde att Stils reporter Samanda Ekman nästan åkte på stryk på Thomas Brolins krog Undici i början av 00-talet.

Fotografen Ron Galella hade inte bara förmågan att reta gallfeber på en hel del kändisar, han kunde också fånga dem på bild som få andra. Ron Galellas mål var att skapa ”autentiska bilder genom att fånga celebriteter i deras naturliga miljö”, vilket innebar att han sökte upp dem på platser – och tider – där de inte förväntade sig att bli fotograferade.Och det var på gatan, på restauranger, på väg – eller på bar gärning, skulle man kunna säga. En hel del bilder av kändisar med höjda händer, långfingrar i luften och ilskna blickar rakt in i kameran vittnar om att alla inte var lika förtjusta som han själv i att ha dokumenterat dem utan förvarning.Ron Galella sorterades länge in under rubriken ”paparazzifotografer”, och det var han förstås på sitt sätt. Men han var snarare en ”paparazzo extraordinaire”, som tidningen Newsweek kallade honom.Han blev till slut själv en kändis. Den 30 april i år (2022) avled Ron Galella, 91 år gammal. Då hade han sedan länge fått upprättelse som fotograf. Och gammalt groll var glömt.I veckans program berättar vi mer om Ron Galella och hans liv. Vi träffar också fotografen Pierre Björk, som flitigt anlitad i både konst- och modevärlden. Han har inspirerats av den klassiska paparazziestetiken. Vi undersöker också vad som gör en röst attraktiv och varför man ofta uppmanas att le på bild. Och så träffar vi dokumentärfilmaren och loppisentusiasten Rasmus Wassberg, som upptäckte att många begagnade kameror bär på små skattar i form av oframkallade filmrullar.

Guld glänser som solen, har symboliserat välstånd, makt, skönhet och evigt liv, men också fått folk att gå under av girighet och habegär. I veckans Stil tittar vi närmare på denna mytomspunna metall. I programmet besöker vi Guldrummet på Historiska museet i Stockholm. Där finns mer guld än någon annanstans i Sverige. Vi träffar kostymören Margaretha Julle, som troligtvis är en av dem i landet som sytt allra flest scenplagg i guldiga tyger. Vi pratar också med konstnären Anders Krisár som beslöt sig för att gjuta en så kallad dödsmask i guld av sin avlidna mammas ansikte. Vi tittar också närmare på så kallade grillz, tandprydnader i exempelvis guld, och så tar vi reda på hur det är att äta den gyllene metallen.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Pete Davidson är en av USA:s mest uppmärksammade komiker tack vare sin självdistans och tillbakalutade stil, som i mångt och mycket är baserad på hans egen. I veckans Stil ska vi ta titta närmare på komikern Pete Davidson, vars stil, både professionellt och privat, har uppmärksammats mer än någonsin under senare tid.Nyligen hamnade den 28 år gamle komikern och skådespelaren på tidningen Times årliga lista över världens ”hundra mest inflytelserika personer”. Han hyllades där inte bara för sin sitt sinne för humor, utan också för sin autenticitet. Han försöker inte låtas vara någon han inte är, vilket är ”ett klassiskt recept för att framgångsrikt knyta an till en publik”, som de skriver.Och knutit an till en publik har Pete Davidson sannerligen gjort i USA där han sedan hösten 2014 blev en av de fasta medlemmarna i det populära tv-programmet ”Saturday Night Live”, bara 20 år gammal. Men Pete Davidson har också fått en hel del uppmärksamhet för kvinnorna han dejtat. Sin nuvarande flickvän, Kim Kardashian, träffade han för övrigt genom ”Saturday Night Live”.I programmet pratar vi med Jon Schneider, som står bakom podden "The SNL Network" om vad det är som gör tv-programmet ”Saturday Night Live” så speciellt. Vi träffar också den svenska komikern Christoffer Nyqvist för att prata om självbiografisk humor. Och så tittar vi närmare på tatueringar. Hur permanenta är de egentligen?Veckans gäst är Michelle Hallström, nöjesjournalist.

Trädgårdsmästare förtjänar att dela plats med målare och poeter, menade författaren Vita Sackville-West och många är de som lägger ner timmar av arbete i trädgården på denna förgängliga konstform. Vita Sackville-West sa att den som ägnar sig ut trädgårdsskötsel är en ganska värdelös samhällsmedborgare, utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men att han eller hon är en av få kvarvarande människor i ”denna obehagliga värld som fortsätter traditionen av elegans och charm”. Hennes egen trädgård, vid slottet Sissinghurst i England, är i dag en av landets mest älskade.I veckans Stil undersöker vi vad det är som får folk att lägga ner timmar av hårt arbete i trädgården – och vad en trädgård kan berätta om sin skapare.Vi träffar Anna G Tufvesson, chefredaktör på tidningen Allt om Trädgård, som tar oss med till sin favoritplats, Visbys botaniska trädgård. Vi berättar om den brittiska regissören, författaren och konstnären Derek Jarman och hans trädgård på grusudden Dungeness. Och så pratar vi med modeskaparen och konstnären Martin Bergström om hans stora kärlek till blommor.Programmet är gjort av Erik Sjölin.Repris från 13 augusti 2021.

Vi ska glänta på garderobsdörren för att ta en titt på personer som ofta är lika osynliga som deras arbete kan vara iögonfallande stylisterna. Stylisterna är de som har som jobb att välja ut kläder till modefotograferingar, scenframträdanden, artister på röda mattan eller till de som rent generellt vill ha hjälp med att hitta en passande stil.Det är också ett arbete som somliga, för inte så länge sedan, framför allt här i Sverige, kunde fnysa lite föraktfullt åt – “men vad gör de egentligen?” Det är en hel del, faktiskt. Men mycket av det som görs sker bakom kulisserna.Idag har jobbet ”stylist” inte bara blivit etablerat, utan också diversifierat. Det finns idag många olika typer av stylister, och alla uppdrag är inte nödvändigtvis särskilt glamorösa. Men rent generellt har jobbet inte bara blivit vanligare, utan stylisternas arbete har också börjat erkännas, lite mer. Eller ganska mycket faktiskt.I veckans program träffar vi skådespelaren Gizem Kling Erdogan och hennes stylist Siri Edit Andersson. Hur arbetar de tillsammans? Vi tar också reda på vad man får lära sig på en stylistutbildning och så träffar vi konstnären Alberte Skronski, som i sin konst utgår från sin stora kärlek till att klä ut sig.Veckans gäst är Ursula Wångander, stylist och modell.

Just nu står gråten eller snarare det gråtande ansiktet högt i kurs, trendmässigt sett, och på sociala medier snyftas det mer än någonsin. I slutet av förra året väckte till exempel den kända toppmodellen Bella Hadid uppmärksamhet genom att på Instagram lägga ut nio bilder av sitt rödgråtna ansikte, inklusive tårar som trillar nerför hennes osminkade kinder. Och på TikTok delar läsare med sig av känsloladdade reaktioner på sorgliga böcker. Men det skämtas också friskt om gråt och tårar. Populärt har ett gråtfilter – det kallas för ”the crying filter” – blivit under senare tid.I programmet träffar vi modeskaparen och konstnären Martin Bergström för att prata om en modevisning som rörde delar av publiken till tårar. Vi reder ut vilken typ av tårar som rinner ner för skådespelaren Amber Heards kinder under rättegången mot Johnny Depp. Vi träffar också serietecknaren Bim Eriksson som i boken Baby Blue gestaltat en tillvaro där tårar och depression har blivit förbjudna.Gäst i studion är konst och kulturhistorikern Maria Hartman.

Den franska modeskaparen Christian Lacroix blev förknippad med 1980-talets excesser tack vare sina färgsprakande och dyra extra-allt-kläder. Nu har han varit i Sverige och Stil har träffat honom. Under 1980-talet var ingen modeskapare mer hyllad, hajpad och omskriven än Christian Lacroix. Han gjorde sig känd för att frossa i färger och blanda material och mönster och influenser från olika historiska epoker – men också för sin sömnadskonst, på högsta nivå.Men numera skapar Christian Lacroix framför allt kostym för teater, opera och dans. Det har han faktiskt gjort under hela sin karriär, men idag är det hans främsta sysselsättning. ”Nuförtiden kommer min couture-sida till uttryck på scenen”, som han säger.Under våren har Christian Lacroix varit på besök i Stockholm. Han har nämligen designat kostymerna till balettuppsättningen av Askungen, som har premiär på Kungliga Operan, i slutet av maj. Vi träffar honom mitt i förberedelserna inför premiären. Det blir ett samtal om vad som lockade honom till Stockholm, Askungen, tv-serien Absolutley Fabulous, Jackie Onassis och 1980-talets modevärld.

Alla som tittat på mingelbilder från olika galor under våren har kunnat förtjusas, eller förfasats, över att många kända män nu börjat ta till sig stilen "barbröstad under kavajen". Skådespelaren Timotheé Chalamet väckte stor uppståndelse på Oscarsgalan i år genom att bära en svart glittrig boleroliknande jacka, utan någonting under den. Jackan var från Louis Vuittons vårkollektion 2022, för kvinnor. Men den största uppmärksamheten fick hans bleka, nakna och nästan fågellikt späda bröst.Oavsett hur späda starka eller stora dagens barbröstade mäns bringor är så är de i regel vaxade och släta. De håriga bringorna som var så populära på till exempel Sean Connery eller Burt Reynolds lyser idag med sin frånvaro.Men nyligen blev en bild av Emmanuel Macron viral där han just visar upp sin håriga bringa. Vi reder ut var det håriga bröstet tog vägen, samt går till botten med hur många knappar som bör knäppas upp i skjortan. Vi pratat också med guldsmeden och konstnären Göran Kling om mäns relation till att bära halssmycken.Gäst i studion är Veronica Hejdelind, konsthistoriker.

Läderjackan har burits av allt från bikers, rockers, filmstjärnor och svarta pantrar till supermodeller, punkare och politiker. Idag finns det knappt något modemärke som inte erbjuder skinnjackor. Den svarta läderjackan har sedan 1953 förknippats med coola killar. Det var då Marlon Brando slog igenom med filmen ”The wild one”. Han spelade biker och för att komma in i rollen genom så kallad metod acting var det han själv som började bära nötta jeans och en svart MC-jacka. Sen dess har jackan vandrat vidare på många sätt inom populärkulturen, inte minst på catwalken.Och nyligen skapade jackan uppståndelse då den dök upp på Finlands statsminister Sanna Marin.I veckans program visar gitarristen Dregen upp sin samling av svarta MC-läderjackor, vi analyserar också Sanna Marins garderob, samt bekantar oss med den nyligen bortgångna punkikonen Jordan.Gäst i studion är Jonna Bergh, chefredaktör för tidningarna Damernas värld och Styleby.

Nosferatu från 1922 är en tysk stumfilm vars estetik modeskapare som Yohji Yammamoto, Rick Owens, Comme des Garçons och Viktor & Rolf har flirtat med. Filmen Nosferatu har inspirerat många under årens lopp, inte minst svartklädda och vitsminkade gothrockare som flirtat med mörkrets många krafter har lånat från Nosferatus look. Även oräkneliga hårdrocksband har under åren tagit namnen Orlok eller Nosferatu eller snott stilen.I veckans program pratar vi bland annat om den lesbiska vampyrfiguren Carmilla, blodets symbolik och vampyrens kulturella utveckling under åren – från skräckinjagande till sexig.Gäst i studion är Anna-Sofia Rossholm, lektor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.

Ann Lowes design och sömnadskonst fick franska modeskapare som Christian Dior att imponeras, men länge kallades hon för den bäst bevarade hemligheten inom amerikanskt mode. En svart kvinna från Alabama i den amerikanska södern som via Florida tog sig till New York, där hon under 1950- och 60-talet skapade häpnadsväckande klänningar till välbärgade (vita) kvinnor, till löjligt låga priser, jämförelsevis.Hör historien om den mest fotograferade brudklänningen i hela världen, nämligen Jackie Kennedys. Vi tar också pulsen på couturens nuvarande status och framtidsutsikter, och träffar modeskaparen Pär Engsheden. Han ansvarar för modeutbildningen på Beckmans Designhögskola och såg till att åter få in couture på schemat, något som lockade modestudenten Karolina Pettersson. Och så pratar vi med Georg Ragnar Levi som har samlat på pärlblommor i över trettio år. Det är blommor tillverkade av små, glimrande glaspärlor som träs på tunn metalltråd och vars färgprakt och variationsrikedom kan vara anslående.Gäst i studion är modeskaparen Lars Wallin.

1997 kom actionfilmen G.I. Jane med Demi Moore i huvudrollen. Nyligen hamnade den oväntat i fokus på årets Oscarsgala, i samband med det omtalade bråket mellan Will Smith och Chris Rock. G.I Jane är en fiktiv historia som handlar om Jordan O`Neal som blir den första kvinna som får i uppdrag att hårdträna med manliga elitsoldater i den amerikanska flottans specialförband ”Navy Seal”. Filmen kom att bli omdiskuterad på många sätt, som varför måste Demi Moores karaktär helt förneka sin kvinnlighet och varför måste hon raka av sig allt hår?Hör om beslutet att som kvinna raka av sitt hårsvall och hur handlingen kommit att bli symbolisk för kvinnlig frigörelse. Vi reder också ut vad begreppet "sigma-man" betyder och hur det uttrycket under senare tid kopplats till en man klädd i militärkläder – Volodymir Zelenskyj. Vi pratar också med den den australiensiska filmkritikern Michael Adams om hur dålig en film egentligen kan bli.Gäst i studion är filmkritikern Göran Everdahl.

Kostymen har under årens lopp hyllats och hånats, varit både tråkig och trendig. Och nu är den tillbaka efter pandemin som dominerats av mjukiskläder. Under modeveckan i New York, tidigare i år talade många designer om att det var dags att ”återuppfinna kostymen” och det visades så många varianter på kostymtemat att New York Times satte rubriken ”The suit is not dead after all”. Ryktet om kostymens död verkade kort sagt vara överdrivet.Hör historien om hur kostymen kom att bli ett plagg även för kvinnor och om filmen Mannen i den vita kostymen, där en vit kostym spelar en viktig huvudroll.Veckans gäst är Daniel Lindström, modechef på tidningen Café.

Parfymerade brevpapper, vacker handstil och smäktande kärleksbekännelser ett brev kan innehålla stora känslor och även en hel del stil. Men vi skickar inte längre handskrivna brev till varandra i samma utsträckning som vi en gång gjorde. Det sägs att författaren Oscar Wilde på sin tid brukade sitta i sitt hem på Tite Street i London och arbeta med sin korrespondens, men när han var klar brydde han sig inte om att gå till postlådan med breven. Nej, han öppnade istället sitt fönster och kastade ut kuverten, som sakta singlade ner och landade på gatan utanför. Oscar Wilde trodde med stor säkerhet att någon skulle se breven, plocka upp dem och lägga på närmaste låda. Kanske skulle samma sak inte riktigt fungera idag. Men under pandemin ökade faktiskt intresset för brevskrivande. Då kunde man se en uppgång i försäljningen av frimärken. Det finns idag också klubbar som hyllar den långsammare snigelposten och kopplar ihop människor som vill brevväxla med varandra. Inte sällan läggs då stor möda på brevens estetiska uttryck. För det är ändå något visst med ett handskrivet brev, som inte går att jämföra med e-post och textmeddelanden. ”Att skriva är mänskligt, att få brev – gudomligt!” som författaren Susan Lendroth sa.I veckans program berättar vi om drottning Elizabeths brev med pannkaksrecept till president Eisenhower och poeten Emily Dickinsons handstil som liknats vid ”fossila fågelspår”. Vi tittar också närmare på brevbärarens uniform och dess historia, samt 1700-talets brevroman som fick en ny stilförebild i den unge Werther.I programmet besöker vi också Egyptens huvudstad Kairo för att undersöka hur det står till med den arabiska kalligrafin – konsten att skriva vackert. Efter att under de senaste åren tagit något av en tupplur – mycket på grund av digitaliseringen – håller konstformen just nu på att väckas till liv igen, men klivet in i den digitala eran välkomnas inte av alla. Och så berättar vi historien om Nils Strindbergs kärleksbrev till fästmön Anna Charlier, som han skrev när han befann sig på den otursdrabbade Andrée-expeditionen.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Mauritz Stiller hann i sitt liv regissera fyrtiofyra filmer i Sverige och fyra i Hollywood. Han är också känd för att ha regisserat historiens första gayfilm Vingarne redan 1916. Mauritz Stiller var en nyskapande filmregissör som blev stilbildande här i Sverige, redan under det tidiga 1900-talet, då det fortfarande var stumfilm som gällde. Han var en lång och mycket stilig man med mustasch och ”vaken blick och öppet sinne”, som en beskrivning av honom löd. Han klädde sig påfallande elegant, och visste exakt hur man poserar bäst på bild.1924 regisserade han Sveriges dittills dyraste film ”Gösta Berlings saga”, baserad på Selma Lagerlöfs roman. Det är också till den filmen som han anlitar en ny kvinnlig talang som i den debuterade på vita duken under det artistnamn hon snart därefter skulle bli världsberömd – Greta Garbo.I veckans program berättar vi om den då berömda men idag bortglömda skådespelaren Nils Asther, som upptäcktes av Mauritz Stiller. Vi reder också ut varför filmgalans glans kommit på fall och så har vi besökt utställningen Bögar – mötesplatser i en förbjuden tid på Hallwylska museet i Stockholm.Gäst i studion är Jan Göransson, presschef på filmhuset och initiativtagare till dokumentärfilmen ”Fördom & stolthet – en queer filmhistoria".

Under lång tid var graviditet något som man inte skyltade med, men idag är läget förändrat och stylade bilder av gravidmagen är ett växande fenomen. I slutet av januari i år ställde Rihanna till med en skräll i både sociala och vanliga medier när hon la ut bilder då hon -hand i hand med sin pojkvän, artisten Asap Rocky strosade fram i olika delar av New York, klädd i rippade jeans som släpade i marken och en lång rosa täckkappa, vintage, från Chanel. Under den bar hon inget annat än långa glittriga halsband. För kappan var bara knäppt över bysten så att den nakna, och lätt rundade, magen putade ut pyntad med bijouteriekors i guld och färgglada stenar från Christian Lacroix. Bilderna var nogrant iscensatta och tog trenden med så kallad officiell pregnancy reveal till en helt ny nivå.I programmet berättar vi mer om gravidfototrenden och vilka stilar som efterfrågas. Vi pratar också med den amerikanska tidigare bloggaren Jenna Karvunidis och poddaren och satirikern Moa Wallin om så kallade Gender Reveal Parties, dvs fester där det kommande barnets könstillhörighet avslöjas. Det var Jenna Karvunidis som startade trenden, helt omedvetet. Vi träffar också konstnären Åsa Jungnelius som arbetar med den konstnärliga utsmyckningen till en av Stockholms nya tunnelbanestationer. Hennes verk Snäckan är en hyllning till moderskapet.Gäst i studion är Veronica Hejdelind, konsthistoriker.

Gladys Deacon har förknippats med en exceptionell skönhet, ett skarpt intellekt och oerhörd charm. Men också med ett skönhetsingrepp som gick åt skogen. Gladys Deacon var en amerikansk kvinna som under det tidiga 1900-talet kom att bli omskriven, avbildad och omtalad av dåtidens grädda av författare, konstnärer och aristokrater både i Europa och USA. Hon beskrevs av många som exceptionellt vacker, med stora turkosfärgade ögon och en utstrålning som få. Till den bidrog ett skarpt intellekt, ett drastiskt sinne för humor och en sällsynt förmåga att kunna konversera med både män och kvinnor så att de blev alldeles till sig i trasorna.Men det som kommit att bli mest förknippat med henne, det är skönhetsingreppet som gick fel. Fast även om det injicerade paraffinet inte stannade på sin tänkta plats, på hennes näsa, så hindrade det henne inte alls från att leva loppan och på olika vis försöka uppnå sitt mål – att gifta sig med den man som hon satte siktet på redan som 14-åring, hertigen av Marlborough. Något hon till slut lyckades med.Gladys Deacon både liknades vid och avbildades som det mytologiska väsendet Sfinx. I programmet gräver vi i det farliga kvinnomonstrets historia och betydelse. Vi pratar också  med författaren Hugo Vickers, författare till biografin The Sphinx: The Life of Gladys Deacon – Duchess of Marlborough. Vi pratar också med modefotografen Elizaveta Porodina, aktuell med utställningen Okna på Fotografiska i Stockholm. Hon har en förkärlek till stora näsor.Veckans gäst är Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.

Grattis säger vi till John Waters kontroversiella film Pink Flamingos som i år fyller 50. Den har kallats för en de mest avskyvärda, korkade och motbjudande filmer som gjorts, men också den roligaste. I slutet av förra året valdes Pink Flamingos in till ”National Film Registry” vilket inte är vilket filmregister som helst, utan en lista över filmer som Library of Congress i USA (landets nationalbibliotek) betraktar som ”kulturellt, historiskt eller estetiskt betydelsefulla". Lite oväntat kanske.I korthet handlar Pink Flamingos om en strid för att erövra titeln ”The The Filthiest People Alive”, det vill säga att vara världens mest snuskigt avskyvärda människor. På den ena sidan finns det kriminellt belastade Babs Johnson, spelad av den magnifika Divine, på den andra ett avundsjukt och publicitetshungrigt par, Connie och Raymond Marble.I programmet undersöker vi vad det kan ge publiken att se så kallad experimentfilm. Vi berättar också historien av om en John Waters skådespelare, Cookie Mueller. Och så dyker in i den inom skönhetsindustrin ofta bortglömda med ack så viktiga fotvården.Gäst i studion är Petter Wallenberg.

Han har kallats både den bäst och den sämst klädda mannen. Själv jämför Storbritanniens Prins Charles sig med en klocka som stannat: Jag verkar bli modern en gång vart tjugofemte år eller så. Prins Charles privatliv har genom de senaste decennierna omgärdats av rubriker. Men under de senaste åren har hans engagemang för hantverk och miljöfrågor allt mer kommit att uppmärksammas. Prins Charles passion för sådant som ull, ekologisk odling, återvinning av material och lappande och lagande av kläder - tycks vara helt rätt i tiden.I veckans Stil berättar vi bland annat historien om hur Prins Charles iögonfallande moderna 'Prins av Wales-krona' i all hast togs fram 1969. Vi tittar även närmare på den svenska ullen, som hade fått ett rykte om att vara grov och helt enkelt värdelös. Vi ringer upp bonden och projektledaren Claudia Dillmann som började ifrågasätta den bilden. Och så beger vi oss även in i lappandet och lagandets land.Veckans gäst är Johan Hakelius, politisk chefredaktör på tidningen Fokus.

Lågt skurna jeans som sitter långt ner på höfterna, tajta tröjor eller linnen och truckerkeps är några av de plagg som förknippas med millenniemodet. Nu är stilen tillbaka igen. Uttrycket "Y2K", vilket står för "Year Two Thousand", har blivit en slogan som många idag slänger sig med för att signalera att det handlar om den stil som gällde i början av det moderna 2000-talet.Hör om hur trenden med samarbeten modemärken emellan, som skulle slå rot i branschen i början av millenniet. Hur står det till med samarbeten idag? Vi träffar också Lindsay Lohan-fanet Tone Schunnesson, samt berättar historien om hur ett par så kallade "mom jeans" gjorde att Stils reporter Samanda Ekman nästan åkte på stryk på Thomas Brolins krog Undici i början av 00-talet.Gäst i studion är Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap.

Vi ska snurra tillbaka klockan några sekler och grotta ner oss i en sjukdom som kom att påverka modet, och genomsyra kulturen, under flera århundraden nämligen syfilis. Under historien har förstås flera olika sjukdomar påverkat både kläder och kultur, och kosmetik för den delen. Man har pudrat över ärr efter smittkoppor med vitt puder och med hjälp av rouge försökt återskapa den typ av rosiga kinder och läppar som unga kvinnor drabbade av turberkolos, eller TBC, hade under 1800-talet. Ja, den sjukdomen gav upphov till en hel moderiktig look faktiskt (som vi också berättar om i programmet). Men frågan är om inte syfilis tar priset som den mest trendsättande sjukdomen, på många sätt.I programmet berättar vi bland annat om den så kallade reglementeringen av prostituerade kvinnor i Stockholm i mitten av 1800-talet. Och så tittar vi närmare på syfilins slutskede som sades kunna ge ett rus av euforisk kreativitet.Gäst i studion är Agneta Rahikainen författare till boken Smittans rike – om syfilis i konst, kultur och kropp.

Den nyligen avlidna modekännaren André Leon Talleys encyklopediska kunskap om kläder och historia var lika imponerande som hans långa och ståtliga kaftanklädda uppenbarelse. Den 18 januari avled André Leon Talley 73 år gammal. 1988 blev han historisk i modetidningsvärlden genom att få jobbet som ”creative director” på amerikanska Vogue. Det var första gången en svart man hade fått en sådan hög position på förlaget Condé Nast.I programmet tittar vi närmare på André Leon Talleys signaturplagg capen och berättar om en av hans egna stilförebilder, den brittiska kulturmecenaten och salongsvärdinnan Ottoline Morrell. Vi tar också en titt på realityserien America's Next Top Model – där André Leon Talley var en av domarna under flera säsonger – och hur den påverkade de generationer som växte upp med serien.Gäst i studion är Cia Jansson, modechef på tidningen Elle.

I The Golden Girls står fyra mogna och modeintresserade kvinnor i centrum. De är fräcka, roliga och frimodiga singlar som inte har en tanke på att deras ålder eller utseende skulle stå i vägen. The Golden Girls började sändas 1985, för snart fyrtio år sedan. En serie med fyra frispråkiga äldre kvinnor med ett aktivt sexliv var då ett banbrytande tv-koncept.Vi djupdyker i de fyra huvudpersonernas garderober, pratar tv-serievinjetter och träffar dansaren och koreografen Charlotta Öfverholm som jobbar med projektet ”Age on stage”, där mogna dansare lyfts fram.Gäst i studion är Linus Fremin, tv-kritiker.

Louise Bourgeois pälskappa, Carl Johan de Geers målarrock och Corita Kents nunnedräkt. Veckans Stil handlar om kläder som konstnärer har burit och de många historier som plaggen kan berätta. Vi träffar konstnären Jacob Dahlgren som varje dag under de senaste 20 åren har burit en randig tröja – och på så sätt förvandlar sig själv till ett levande konstverk. Vi pratar med den brittiska modejournalisten Charlie Porter som skrivit boken What Artists Wear, som undersöker vad vi kan lära oss om konstnärernas liv och verk om vi rotar runt i deras garderober. Vi träffar också Carl Johan De Geer, som gärna bär en vit målarrock när han framträder i rollen som konstnär. En målarrock signalerar en aktiv konstnär, tycker han. Och så berättar vi historien om Corita Kent, som på 1960-talet blev känd som ”popkonstnunnan”.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Eileen Gray trotsade konventionerna inom både formgivning och arkitektur, utan att framhäva varken sig själv eller sitt arbete. Och det trots att hennes skapelser idag kallas moderna mästerverk. Få har som Eileen Gray lika sömlöst verkat inom så många områden – konst, formgivning, inredning och arkitektur – och gjort det lika skickligt som just hon. Och ingen har lyckats flyga under radarn så länge som hon gjorde. Först i slutet av 1960-talet fick Eileen Gray erkännande för sina banbrytande idéer och verkställande av dem. Då hade hon hunnit fylla nittio år.I dagens program besöker vi Eileen Grays ”moderna mästerverk”, villa E-1027 på franska rivieran. Vi tittar närmare på den avancerade japanska lacktekniken, som Eileen Gray var ett fan av och själv arbetade med. Och så undersöker vi inspirationen bakom en av Eileen Grays mest kända och kopierade möbler – bordet designat speciellt för att kunna äta smulfritt i sängen.Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och en av grundarna till gruppen Mycket.Programmet är en repris från 27 augusti 2021.

Sakta har tiden börjat ticka ner och 2021 är snart till ända. Därför ska vi fyra av ett hejdundrande reprisfyrverkeri med reportage från året som gått för att fira! Sakta har tiden börjat ticka ner och det är bra bara några få timmar kvar av 2021. Därför ska vi i veckans program fyra av ett reprisfyrverkeri med reportage från året som gått – reportage om, och med, några färgstarka personer och företeelser som alla har med stil att göra, på det ena eller andra viset.Vi pratar med Alexis Adler som delade lägenhet med konstnären Jean-Michel Basquiat i slutet av 1970-talet. Vi lär vi oss att posera med filosofiböcker tillsammans med filosofen Sven-Olov Wallenstein. Vi tittar närmare på porrig frukt i konsten, talar med Josephine Bergqvist och Livia Schück, mer kända som designduon Rave Review, och ringer upp konstnären Joe Hedlund, som i sin heminredning låter skönhet gå före funktion.Gott nytt år önskar Stilredaktionen!

Kärlekspar i matchande kulörta täckvästar, dysfunktionella familjerelationer och förutsägbara manus. I år har 200 nya filmer med ordet "Christmas" registrerats på filmdatabasen IMDb. I programmet berättar vi om filmhistoriens olika recept på fejksnö, hur de östasiatiska männen, som tidigare fått nöja sig med roller i kampsportfilm eller comic relief, i en handfull av årets julfilmer fått rollen som ”kärleksintresse”. Vi reder också ut besvikelserna kring vissa av årets skönhetskalendrar.Gäst i studion är Anna Hellsten, kulturskribent och film och tv-kritike

Skådespelaren och komikern Lucille Ball slog igenom stort i 1950-talets Hollywood. I tv-serien I Love Lucy tänjde hon på ramarna för vad som var möjligt för en kvinna att göra. I veckans Stil beger vi oss tillbaka till 1950-talets Hollywood för att möta den amerikanska stilbildande skådespelaren Lucille Ball.Vi reder ut varför rödhåriga genom historien mötts av alla möjliga fördomar och dyker ner i den fysiska komikens historia för att ta reda på vad de som får oss att skratta har gemensamt. Och så har vi pratat med en av vår egna stora komedienner, Ulla Skoog.Gäst i studion är kulturskribenten Annina Rabe

Tack vare sina många nyskapande idéer och breda genomslag blev Mary Quant den kanske tydligaste symbolen för 1960-talets nya ungdomsmode från London. Mary Quant är kanske mest känd för att ha populariserat minikjolen på 1960-talet. Men det var förstås inte bara det som gjorde henne till en stjärna på modehimlen. Hon lanserade ett helt nytt och modernt koncept i fråga om mode, marknadsföring och makeup som blev stilbildande. I veckans program tittar vi närmare på minikjolens status idag. Vi berättar också om den stora trenden med vintagesmink. Och så skärskådar vi det kortklippta håret på kvinnor.Gäst i studion är Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola.  

Det sägs att man med en hög frisyr kommer närmare Gud. Och visst är det något speciellt med vårt hår. Det kan både associeras med magi och framkalla äckelkänslor, om hårstrån hamnar på fel ställe. I veckans Stil berättar vi historier om hår. Vi tittar närmare på hårets betydelse för hårdrock och metal, vi berättar om 1800-talets hårkullor från Dalarna, som reste Europa runt och tillverkade smycken av just hår, vi undersöker hårets roll i makeovers på film, och så tar vi en titt på världens äldsta frisyr: flätan.Programledare är Erik Sjölin.

Taxibilen, och inte minst dess chaufförer och deras look, har genom åren inspirerat författare, filmare, musiker och även en del modeskapare. I veckans program kliver vi in i taxibilen för en färd genom dess historia som stilfullt transportmedel.Hör om uniformerna, om vett och etikett i samband med taxiresor och om färgerna gult och svart, som ingår i den kända New York-taxins palett.Gäst i studion är Johan Andreasson, tecknare och filmpoddare. 

Hon var USA:s första kvinnliga krigskorrespondent och den första västerländska fotografen att släppas in i Sovjetunionen. Margaret Bourke-Whites bilder är världsberömda, hennes namn inte lika känt. Margaret Bourke-White räknas av många som en av dem allra främsta bildjournalisterna genom tiderna. Hon var den första kvinnliga fotografen att anställas av den inflytelserika tidningen Life. Att som kvinna i 1930-talets USA skippa ett mer traditionellt hemmafruliv och satsa på sin karriär hörde inte till vanligheterna. Men det ledde Margaret Bourke-White till ett liv som kan mäta sig med fiktiva hjältar som Indiana Jones. Dessutom hade hon en påfallande stilsäkerhet – både framför och bakom kameran, och en enastående förmåga att vara där det hände, när det hände – över hela världen. I veckans Stil berättar vi historien om en pionjär, vars namn dock kommit att hamna något i skymundan.Dessutom tittar vi tillsammans med fotografen Martin von Krogh närmare på krigskorrespondent-stilen, för det finns en tydlig klädkod inom kåren.Vi djupdyker även in i bildjournalistikens värld. Trots att användandet av fotografier ökar, avskedas fotografer och det talas om att bildjournalistiken är utrotningshotad. Detta pratar vi med bildjournalisten Joey Abrait och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert om. Och så träffar vi dokumentärfilmaren och loppisentusiasten Rasmus Wassberg, som upptäckte att många begagnade kameror innehåller oframkallad film. Något som fick honom att bestämma sig för att försöka återlämna dessa kvarglömda fotografier. Veckans gäst är Eva Dahlman, fotohistoriker och etnolog.  

Omskriven i pressen, inte minst för sina teatrala outfits, var grevinnan Greffulhue med sin enorma klädbudget en av Paris främsta it-girls under slutet av 1800-talet. "Hon är mycket bestämd – allt hon bär måste vara unikt. Hon väljer hellre att se bisarr ut än att likna någon annan. Hon är en enastående kvinna, en grande mondaine". Det var bara en av många beundrande texter som skrevs om grevinnan Greffulhue, en kvinna som själv skapade sig en image som kom att leva länge, inte minst tack vare Marcel Proust som med henne i åtanke skapade sin fiktiva karaktär Oriane, grevinnan av Guermantes. I veckans program besöker vi utställningen Nordens Paris på Nordiska Museet i Stockholm, fördjupar oss i självaste Marcel Prousts klädstil, samt reder ut hur man bäst svarar på det så kallade Proust-frågeformuläret. Gäst i studion är Ingrid Svensson, tidigare ordförande i Marcel Proust sällskapet och författare till boken Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris.

Idén om att det finns finare och fulare pengar och bättre och sämre sätt att visa sitt välstånd är på intet vis något nytt. Ända sedan antiken har de nyrika väckt starka känslor. Sällan, eller faktiskt aldrig, har det funnits så många hyperrika människor i världen som idag. Eller ”super rich”, som man säger på engelska. Och gruppen ökar. Under de senaste fem åren har exempelvis Sverige gått från 26 till 41 så kallade dollarmiljardärer. Men hur gruppen nyrika eller ja, så kallade 'nouveau riche' väljer att spenderar sina pengar har genom historien ofta sett på med föraktat. Att övertydligt visa upp sina pengar, genom så kallad "iögonfallande konsumtion" har nämligen inte ansetts fint av alla. I veckans Stil pratar vi med professor i nationalekonomi Daniel Waldenström som forskar kring just Sveriges allra rikaste. Vi tar även tempen på en modetrend vars hela premiss är att signalera status, nämligen logomanin. Och så tittar vi närmare på hur det går till när man fejkar en förmögenhet. Veckans gäst är Lars Strannegård, professor i företagsekonomi, rektor för handelshögskolan i Stockholm och författare till boken Kunskap som känns: en lovsång till att lära sig något nytt.

I veckans program ska vi vända och vrida på sedlar och mynt för att se efter hur de är formgivna och färgsatta och vem som egentligen ligger bakom designen av dem. I programmet får vi höra om det komplicerade arbetet med att designa sedlar, vi pratar också om plånbokens framtid i ett kontantlöst samhälle och så besöker vi utställningen Ofrivilliga miljonärer och värdelösa pengar på Ekonomiska museet i Stockholm. Gäst i studion är Hedvig von Mentzer, skönhetsredaktör och parfymnörd.

När Sverige snart kanske får sin första kvinnliga statsminister ska vi snurra tillbaka tiden för att möta den kvinna som först fick smaka på titeln, om än så bara som sommarvikarie Ulla Lindström. Ulla Lindström utsågs till så kallat "konsultativt statsråd" 1954 och satt sedan i regeringen i drygt tolv år – som den enda kvinnan, ända fram till 1966 då hon avgick, på egen begäran. Men under sina år i regeringen hann hon med en hel del, inte minst att reta gallfeber på somliga med sin rättframma stil. Ulla Lindström fick ansvar för familjepolitiken, konsumentfrågor och u-hjälp och kallades informellt för ”familjeminister”. Det är Ulla Lindström vi har att tacka för kvällsöppna butiker, att daghem byggdes ut, barnbidraget ökade och att konsumentskyddet blev bättre, bland annat. Men någon egen ministerpost fick hon aldrig. Däremot fick hon vikariera som statsminister under Tage Erlanders semestrar, flera gånger. Den första var sommaren 1958. I veckans program tittar vi närmare på den händelse från 1956 som skulle förfölja Ulla Lindström hela livet. När Storbritanniens drottning Elizabeth II besökte Stockholm valde Ulla Lindström att buga istället för att niga för drottningen, något som skapade rubriker i framför allt England, men också här i Sverige. Att som kvinna 1956 skippa nigningen var för många provocerande. Men vad ledde Ulla Lindströms handling till i förlängningen? Det berättar vi om i programmet. Vi får också höra Ulla Lindström själv berätta om sitt arbete som delegat i FN:s generalförsamling i inspelningar från Sveriges Radios arkiv. Och så träffar vi Angelo da Silveira som står bakom det svenska streetwearmärket Diemonde, som uppmärksammats både för sina kläder och sitt sociala engagemang. Veckans gäst är Gunnel Karlsson, historiker, genusvetare och författare till boken En kvinna i regeringen: statsrådet Ulla Lindströms liv och arbete.

För 40 år sedan sände MTV sin första musikvideo och under några årtionden strömmade musik, reklam, konst och spejsade program rakt in i hem runt om i världen och formade mode, stil och populärkultur. MTV satte trenden och snart fanns flertalet liknande tv-kanaler, som sände musikvideos och program med fokus på populärkultur, som svenska ZTV. I programmet ska vi, tillsammans med några av dem som var på plats när det begav sig, berätta om en rad TV-händelser som varit med och format mode, stil och musik. Vi träffar de svenska hiphopikonerna Patrik "DJ Sleepy" Elofsson och Henrik "Eye N' I" Blomqvist för att prata om hiphopkulturen i Stockholm under tidigt 90-tal. Vi pratar också med två av 90-talets mest tongivande musikvideoregissörer, Martin Persson och Johan Boklund. Kristian Luuk och Sofia Wistam berättar om hur tv-programmet Knesset, som hade premiär på ZTV 1995, kom att bli så banbrytande. Och så pratar vi med stylisten Maripol som skapade Madonnas ikoniska 80-talslook, men som också gick i konkurs på kuppen. Veckans programledare är Samanda Ekman.

Att duscha eller inte duscha, det är frågan, eller i varje fall hur ofta man bör göra det. Kroppslig hygien har diskuterats flitigt den senaste tiden och fler tycks förespråka en måttligare renlighet. Att tvätta sig handlar inte bara om att göra sig ren från smuts och svett, utan har också en hel del med sociala och kulturella normer att göra. Och, förstås klass. Under de senaste århundradena har det rena och luktfria samhället varit det som eftersträvats och badrummet har kommit att ta allt större plats i mångas hem. Men på senare tid har fler börjat framhålla fördelarna med att duscha mer sällan, både för miljön - men även för hudens skull. I veckans Stil beger vi oss in i badrummet och gör ett nedslag i frågan om hur mycket, och ofta, vi duschar, badar och tvättar håret – och varför, egentligen. Vi tittar närmare på ett något obskyrt internetfenomen där folk intresserar sig för hur olika celebriteter egentligen luktar, och frågar oss vad den här doftfascinationen kan bero på. Vi går även till botten med hur man på bästa sätt bör tvätta sitt hår och så dyker vi ner i den historiska tvålreklamens värld, där skönhet och tvål gjordes synonymt. Veckans gäst är Gustav Bergström (också känd som Rävjägarn), specialist på byggnadsvård och arkitektur och en av författarna till boken Tidstypiska Kök & Bad 1880-2000.

Deckardrottningen Agatha Christie fortsätter att fängsla världen med sina kluriga mordgåtor och mysterier, som hennes huvudpersoner Hercule Poirot och miss Marple alltid lyckas lösa. Med karaktärer som den omsorgsfullt klädde Hercule Poirot och den mer blygsamma Miss Marple fångade Agatha Christie en bred skara läsare. Hennes böcker beräknas ha sålt i ungefär två miljarder exemplar. Det är bara Bibeln och Shakespeare som slår de siffrorna. Men trots, eller kanske på grund av, sina stora kommersiella framgångar avfärdades Agatha Christie ofta av kritiker som en lättviktare i deckargenren. Men det går inte att förneka att hennes romaner varit minst sagt trendsättande. I veckans Stil tittar vi närmare på den så kallade mysdeckaren och frågar oss hur man överlever på den brittiska landsbygden, där det, i alla fall i fiktionens värld, tycks gömma sig en mördare runt varje husknut. Vi djupdyker även in i det som vissa menar är det mest oförutsägbara om Agatha Christie, att hon räknas som något av en pionjär inom surfing. Dessutom träffar vi deckarförfattaren Marie Bengts som är en stor beundrare av Agatha Christie. Hennes egen amatördetektiv Hannah Lönn är en aspirerande modeskapare som ofta hamnar mitt i en mordgåta. Veckans gäst är Lotta Olsson, journalist och deckarkritiker i Dagens Nyheter.

Jean-Michel Basquiat betraktas som en av de mest inflytelserika under det sena 1900-talet. Hans konst är idag hett eftertraktad, inte minst i modevärlden. Jean-Michel Basquiat var en av de starkast strålande stjärnorna vars lyskraft många trodde skulle hålla för en lång karriär. Men så blev det inte, han avled bara 27 år gammal. Men har efter sin död fortsatt vara högaktuell både inom konsten och modet. Märken som Off-White, YSL och Coach har använt konstnären i specialdesignade modekollektioner. Och nu senast har juvelerarfirman Tiffany skapat en reklamkampanj där Beyonce och Jay-Z poserar med Basquiats verk. Det har väckt irritation. I veckans program går vi på konstmingel. Vi pratar också med Alexis Adler som delade lägenhet med Jean-Michel Basquiat i slutet av 1970-talet. Och så träffar vi konstnären Jenny Palén Ejestes, som precis som Basquiat började sin bana med att måla graffiti. Veckans gäst är David Neuman, medgrundare till Magasin 3 och i långa perioder sedan 1970-talet bosatt i New York.

Att visa upp sig med böcker har alltid varit ett sätt att subtilt signalera vilken typ av person man är eller vill vara. Men just nu verkar det vara extra populärt, iallafall i populärkultur och mode. I tv-serier som The White Lotus, Succession och nyinspelningen av Gossip Girl dyker romaner upp som moderiktiga markörer. För böcker kan inte bara snabbt ge en glimt av karaktärers personlighet, utan också ge manusförfattare möjlighet att driva med deras intellektuella pretentioner och trendkänslighet. I veckans program lär vi oss att posera med filosofiböcker tillsammans med filosofen Sven-Olov Wallenstein. Vi dyker också ner i subkulturen dark academia och så pratar vi bokdesign med bokformgivaren Nina Ulmaja.

Att marknadsföra kläder och modemärken med hjälp av nakna kroppar har genom årens lopp visat sig fungera bra. Men idag framstår företeelsen som daterad och omodern. "Nakenchock" är ett ord som myntades för snart tjugo år sedan, men själva fenomenet är långt äldre än så. För få saker får oss att titta, köpa, provoceras av, ifrågasätta och debattera som naken hud och hur mycket man får visa, var och på vilket sätt. Inte minst inom reklam och mode. I veckans program pratar vi om dagens synliga penisar i tv-serier. Är det verkligen nakenhet, då det ofta är så kallade penisproteser som används? Vi träffar fotograferna Julia SH och Monika Macdonald, som just nu visar sina verk på utställningen Nude på Fotografiska i Stockholm. Och så tar vi en närmare titt på fenomenet med så kallade "sextapes". Veckans gäst är Hedvig Hagwall Bruckner, copywriter på reklambyrån King och tidigare ledamot hos reklamombudsmannen.

Iris Apfel slog igenom 2005 då hennes kläder och accessoarer ställdes ut på Metropolitan Museum of Art. Nu har hon fyllt 100 och anses vara ett popkulturellt fenomen och en centralfigur inom mode. Iris Apfel slog igenom i modevärlden som 84-åring, men det var med inredning och textil som hon faktiskt arbetade med under sin yrkeskarriär. Hennes omisskännliga stil med mycket färg och extra allt syns både i hennes arbete inredning och sätt att klä sig. Hennes motto lyder "more is more and less is boring". I veckans program träffar vi två svenska så kallade grandfluencers, influerare som nått pensionsåldern. Vi pratar med konstnären Joe Hedlund, som i sin heminredning låter skönhet gå före funktion. Och så tittar vi närmare på Iris Apfels sätt att skoja om sin egen död. Veckans gäst är Philip Warkander, doktor i modevetenskap och lektor vid Lunds universitet.

Eileen Gray trotsade konventionerna inom både formgivning och arkitektur, utan att framhäva varken sig själv eller sitt arbete. Och det trots att hennes skapelser idag kallas moderna mästerverk. Få har som Eileen Gray lika sömlöst verkat inom så många områden – konst, formgivning, inredning och arkitektur – och gjort det lika skickligt som just hon. Och ingen har lyckats flyga under radarn så länge som hon gjorde. Först i slutet av 1960-talet fick Eileen Gray erkännande för sina banbrytande idéer och verkställande av dem. Då hade hon hunnit fylla nittio år. I dagens program besöker vi Eileen Grays ”moderna mästerverk”, villa E-1027 på franska rivieran. Vi tittar närmare på den avancerade japanska lacktekniken, som Eileen Gray var ett fan av och själv arbetade med. Och så undersöker vi inspirationen bakom en av Eileen Grays mest kända och kopierade möbler – bordet designat speciellt för att kunna äta smulfritt i sängen. Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och en av grundarna till gruppen Mycket.

Glöm att syslöjd skulle vara mossigt. Idag är gör-det-själv-modet på frammarsch och har tagit sig in i modevärldens finrum. I veckans program berättar vi fyra historier om människor som tar saken i egna händer och skapar sitt eget mode, på olika sätt. Vi träffar Josephine Bergqvist och Livia Schück – mer kända som designduon Rave Review – som har prisats för sitt sätt att omvandla gammalt till nytt och åtråvärt. Blommiga lakan, spetsgardiner och rutiga filtar blir i deras händer till nyskapande plagg som har fått stor uppmärksamhet i modevärlden. Vi pratar med Kelly Smith, en av alla de som håller på med tie-dye-färgning (eller batik som det brukar kallas på svenska). Under pandemin har intresset för egen batikfärgning ökat rekordartat. Vi träffar också Maisie Broome och Tony Tafuro i New York, som båda tillhör en ny kategori av kreatörer i modebranschen – så kallade Do It Yourself-designers. Det handlar ofta om konstnärer som aldrig tidigare har arbetat med mode, men som gör unika plagg de säljer direkt till konsument, ofta via sociala medier. Och så besöker vi utställningen Boro – nödens konst på Östasiatiska museet i Stockholm. De trasiga, utslitna, lappade och omsorgsfullt lagade japanska boro-textilierna berättar om konsten att med knappa resurser överleva på en utsatt plats. Länge hade de låg status, men idag kopieras boro-föremål av lyxmärken och ställs ut som konst på museer över hela världen.

Trädgårdsmästare förtjänar att dela plats med målare och poeter, menade författaren Vita Sackville-West och många är de som lägger ner timmar av arbete i trädgården på denna förgängliga konstform. Vita Sackville-West sa att den som ägnar sig ut trädgårdsskötsel är en ganska värdelös samhällsmedborgare, utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men att han eller hon är en av få kvarvarande människor i ”denna obehagliga värld som fortsätter traditionen av elegans och charm”. Hennes egen trädgård, vid slottet Sissinghurst i England, är i dag en av landets mest älskade. I veckans Stil undersöker vi vad det är som får folk att lägga ner timmar av hårt arbete i trädgården – och vad en trädgård kan berätta om sin skapare. Vi träffar Anna G Tufvesson, chefredaktör på tidningen Allt om Trädgård, som tar oss med till sin favoritplats, Visbys botaniska trädgård. Vi berättar om den brittiska regissören, författaren och konstnären Derek Jarman och hans trädgård på grusudden Dungeness. Och så pratar vi med modeskaparen och konstnären Martin Bergström om hans stora kärlek till blommor. Programmet är gjort av Erik Sjölin.

Vi inleder Stils höstsäsong med att dyka ner i vårt stora arkiv och bjuda på några av de reportage vi har gjort under året som gått. I programmet beger vi oss till Dramatens kostymförråd för att titta närmare på ett plagg som är återkommande i konstnären Caravaggios målningar – den halvt avslitna, draperade vita skjortan. Vi berättar om skådespelaren Tura Satana, stjärna i Russ Myers kultrulle Faster, Pussycat! Kill! Kill! från 1965. Vi träffar Filippa Trozelli som syr upp och klär sig i mode från historiska perioder. Och så tar vi en närmare titt på författaren Anaïs Nins minst sagt uppseendeväckande förhållande till sina psykoanalytiker.

Somrigt, svalt och lite skrynkligt linnet är tillbaka. För såväl stora modehus, vänner av handarbete, som miljöaktivister lyfter alla fram just linne som framtidens supermaterial. Linne har på senare tid åtnjutit ett uppsving i popularitet. Till och med exklusivare modemärken, som tidigare betraktade materialet som en sorts bonnigare kusin till bomull, har börjat betrakta det lättskrynklade linnet med en ny, och alltmer intresserad, blick. Från att tidigare möjligtvis kunna användas för utpräglade semesterkläder – som vida shorts och lösa skjortor – är nu linnet en självklar del i vår- och sommarkollektionerna. Men så har linne kommit att hamna helt rätt i en tid där modevärlden med ljus och lykta letar efter material som kan tillgodose samtidens allt högre rop på  miljömedvetenhet, och hållbarhet. För när det kommer till ett slitstarkt tyg som håller i längden så finns det faktiskt inte så mycket annat som kan tävla med just linne. I veckans Stil pratar vi med modejournalisten och författaren Per Nilsson om hans nyvunna kärlek till linnekostymen. Vi beger oss in i sovrummet och ber inredningsmagasinet Recidences editionschef Imke Janoschek förklara vad linnelakantrenden handlar om. Och så åker vi till Uppsala konstmuseum för att med textilvetarna Julia Holm och Ingela Wahlberg nörda ner oss i skrynklor. De har blivit allt mer accepterade, men länge pågick en ständig och tidskrävande kamp mot just det skrynkliga. Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, dräkthistoriker och författare till flera böcker om mode och modehistoria.

Det kan kallas för outsider art, rå konst eller särlingskonst. Det handlar om självlärda konstutövare som inte nödvändigtvis ser sig själva som konstnärer, men som ändå skapar fascinerande konstverk. Programmet är en repris från den 2 oktober 2020.  Det genom tiderna mest ikoniska verk som skapats av en så kallad outsiderkonstnär finns i Hauterives i Frankrike. Här började brevbäraren Ferdinand Cheval en dag i slutet av 1800-talet bygga på sina drömmars fantasipalats, Palais Ideal, med stenar som han hittade på sin postrunda. Han byggde i 33 år. Idag är Palais Ideal en turistmagnet. Ferdinand Cheval är bara en av många idag kultförklarade särlingskonstnärer, vars egensinniga verk aldrig upphör att fascinera. I veckans program berättar vi om fler. Intresset för den här delen av konsthistorien sammanfaller med intresset för det undermedvetna i början av 1900-talet. Freudianskt orienterade psykiatriker och konstnärer gick i spetsen, något som kom att påverka den moderna konsten. En pionjär var konstnären Jean Dubuffet, som efter år av samlande grundade det allra första museet för särlingskonst i Lausanne i Schweiz i början av 1970-talet. Och intresset är fortfarande stort för konst gjord av människor utan formell konstnärlig utbildning och kunskap om – eller ens en vilja att tillhöra – det etablerade konstlivet. Hur kommer det sig? I programmet intervjuas Per Dahlström, intendent på Göteborgs konstmuseum; konstnären Jonas Liveröd; Staffan Backlund och Borghild Håkansson, kuratorer som anordnat flera utställningar med särlingskonstnärer; samt Brooke Anderson, f.d. intendent på American Folk Art Museum i New York. Programmet är gjort av Samanda Ekman.

Hennes namn var legendariskt, sålde tusentals tidningar och fick massor av unga kvinnor att drömma om att bli undersökande journalister i förklädnad. Nellie Bly var helt enkelt en superstjärna. I slutet av 1800-talet var hon en av USA:s i särklass mest kända journalister. Det som gjort Nellie Bly till ett namn på allas läppar var att hon, under förklädnad, lyckats avslöja grava missförhållanden inom mentalsjukvården. Det gjorde hon genom att helt enkelt lyckas bli inlagd som patient på ett ökänt mentalsjukhus. Inom den journalistiska metoden som vi kommit att kalla "wallraff" så räknas Nellie Bly som pionjär. I en tid då kvinnliga journalister förväntades skriva snällt och menlöst om societeten, dess kläder och livsstil, så hade Nellie Bly långt högre ambitioner och det skulle komma att ta henne jorden runt - på endast 72 dagar dessutom. Hennes förtagande kom att bana väg för långt fler kvinnliga undersökande journalister. Initialt för så kallade "girl stunt reporters", mer om dem i veckans avsnitt. Där vi även tittar närmare på hur kvinnliga journalister skildrats på film och i tv-serier. För sedan Nellie Blys tid har kvinnliga reportrar återkommande porträtterats, men långt från alltid på smickrande sätt. Vi frågar oss också vilken betydelse kläderna kan ha för en journalist. För när det kommer till att snabbt lyckas ingjuta förtroende kan rätt plagg och attribut spela en avgörande roll. Dessutom grottar vi ner oss i bylinen, den del av tidningsartikeln som berättar vem som skrivit och eventuellt fotograferat. Bylinen har kommit att ofta inkludera ett foto på skribenten, bilder som på senare år har blivit allt större, och som dessutom skapat en hel del vånda för många journalister. Veckans gäst är Anja Hirdman, professor i media och kommunikation vid Stockholms Universitet.

Mjuk minimalisk design i silver, baserad på naturliga former - som ben och bönor, det var Elsa Perettis signum och gjorde henne till en av 1900-talets mest inflytelserika smyckesdesigners. Elsa Peretti växte upp i en av Italiens rikaste familjer, men bröt med släkten för att kunna gå sin egen väg. Hon började sin bana som modell och anlände 1968 till New York. Där lärde hon känna en av tidens stora modeskapare - Halston, som hon tätt kom att arbeta med. Men Elsa Perettis sinne för stil sträckte sig långt bortom förmågan att bära upp kläder. Hon var själv en skapande person, med en helt egen och unik begåvning för smyckesdesign. Efter att ha skapat en rad, nu klassiska, smycken blev hon anställd av den anrika  juveleraren Tiffany’s & Co. Lyxvaruhuset som ända sedan 1830-talet lyckats marknadsföra sig själva som en av de mest pålitliga platserna för flärd, tradition och kvalitet. Vi ringer upp gemmologen och specialisten på antika smycken Alyce Ketcher, för att titta närmare på Tiffany's historia. Elsa Peretti avled tidigare i år, 80 år gammal. Men hennes design lever vidare, och även hon som person har fått en sorts revival genom att hon elegant porträtteras i den nya Netflix-serien Halston. En svensk skådespelare med stor erfarenhet av att gestalta just riktiga människor är Jonas Karlsson och vi frågar honom hur det går till när han tar sig an en verklig person. En av Elsa Perettis stora inspirationskällor var den franskrumänska konstnären, och fotografen, Constantin Brancusi, som än idag sägs vara ”den moderna skulpturens fader”. Konstvetaren Ann-Sofi Noring, är en av många som drabbats av Brancusis värv och med henne närmar vi oss hans skulpturer. Veckans gäst är Cecilia Andrén, smyckesspecialist på Bukowskis.

Sommartorp, sportstuga, fritidshus eller, kort och gott lantställe. Kärt barn har många namn och det senaste året har allt fler börjat drömma om just en egen tillflyktsort på landet. Intresset för att äga sin egen sommarbostad har ökat explosionsartat. Men det är inte ruggiga torp utan varken el eller rinnande vatten som lockar. Sommarhusen börjar allt mer likna permanentboenden - med såväl välutvecklad VVS, som wifi. Under det senaste året har även en internet-estetik vid namn "Cottage-core" blivit otroligt populär. Stilen romantiserar ett enklare liv på landsbygden och visar upp rurala miljöer som odelat vackra. Vi ringer upp författaren och kolumnisten Malin Wollin, som i en text nyligen framhöll landsbygdens fula sidor. Vi tittar även närmare på sommarstugs-klädstilen och ber journalisten Ebba Kleberg von Sydow berätta om det här naturnära livets dolda klädkoder. För den tillsynes avslappnade och lite slitna sommarstilen kräver inte sällan åratal av finslipning och patinering för att bli helt rätt. Dessutom kliver vi in i ett rum som tidigare var en självklarhet på varje sommartorp - nämligen dasset. Professor i historia Kalle Bäck, som kartlagt dess historia, berättar om varför det på många dass finns sittplats för mer än en person. Veckans gäst är Eero Koivisto, arkitekt och en av grundarna till arkitektbyrån Claesson Koivisto Rune.

Konstnären Tamara de Lempicka skapade med klara lysande färger en helt egen stil under 1920-talet. Idag säljs hennes verk för fantasisummor och hennes konst hyllas av både modefotografer och designers. Tamara de Lempicka är mest känd för sina porträtt, hårt stiliserade och glamoriserade. Det är svala kvinnor klädda i vitt blankt siden med skyskrapor av stål som fond. Män i strama uniformer eller kostymer med knivskarpt skurna axlar. Det är porträtt i en stil som hamnade exakt rätt i en tid där man börjat vurma för det nya och moderna. I veckans program berättar vi om den sällsynta Bugattin som just nu befinner sig på svensk mark, vi berättar också om hur det är att jobba som konstmodell. Hör också om hur det gick till när blank hy med så kallat ”glow” blev trendigt istället för det gamla idealet om matt hy. Gäst i studion är Karolina Peterson, museichef på Mjellby konstmuseum.

Vita, fluffiga och lätta. Men också mörka, täta och olycksbådande. Moln kan te sig på vitt skilda sätt. I alla tider har de laddats med människors fantasier och inspirerat såväl konst som mode. Formationer av vattendroppar och iskristaller som svävar ovan jord, det vill säga moln, har en tendens att locka människor att blicka upp mot himlen för att tolka vad de ser. Inte konstigt att just moln ständigt varit återkommande i såväl konst, musik, som i modet. Till exempel ett av Sveriges mest populära textiltryck vid namn just "Moln", och föreställande detsamma, designades 1966 av Gunilla Axén och är fortfarande i tryck. Inte undra på att molnen fått sitt alldeles egna sällskap. Medlemsklubben The Cloud Appreciation Society med ungefär 56 000 medlemmar världen över, har till och med fått en ny sorts moln godkänd och verkar för att höja molnets status. Vi ringer upp sällskapets grundare Gavin Pretor-Pinney.  Vi tittar även närmare på klädesbutiken Gröna Moln och blått gräs som under 1970-talet räknades som en av Sveriges mest trendsättande. Bakom butiken stod modeskaparen Inger Svenneke, som blivit mest känd för de scenkläder hon skapade åt Abbas Waterloo-framträdande, men som under sin långa karriär hann verka inom en rad stiluttryck. Moln används även som en symbol för något som är svårfångat och nära nog omöjligt att nå. Konstnären och forskaren Marie Luce Nadal, som länge fascinerats av just detta, bestämde sig för att försöka fånga moln. Vi ringer upp henne för att höra hon gick till väga för att hitta ett sätt att göra det omöjliga. Vi får även ta del av hur livet som flygvärdinna på 1970-talet kunde se ut och träffar dessutom en av Sveriges största molnentusiaster.

Manhattan på speed. En skyline på crack. Mellanösterns Miami. Dubai har jämförts med mycket. På kort tid har en stad vuxit fram vars affärsidé vilar på en livsstil av nöje, njutning och shopping. På 1990-talet fattade Dubais ledning ett, för många, förvånande beslut. Det var inte oljan shejkdömet skulle förlita sig på i framtiden. Det var turismen. Dubai skulle kunna locka till sig besökare med hjälp av sol, stränder – och exklusiv shopping. Sen dess har bland annat världens högsta byggnad, största galleria, såväl som en inomhusskidanläggning byggts. I takt med sociala mediers utbredning har även "instagram-vänliga" miljöer börjat skapas. Med Paris och New York som förebild strävar Dubai efter att bli världens huvudstad, det menar arkitekten och arkitekturhistorikern Rasmus Wærn som vi träffar i veckans avsnitt. För det är just med arkitektur Dubai bygger historien om sig själv. Vi ringer även upp influencern och klubb-värdinnan Ellen Hellkvist, en av många, främst unga kvinnor, som blivit rekryterad för att komma till Dubai och arbeta inom professionen fest. Vi tittar även närmare på vad ett sju-stjärnigt hotell innebär. Magnus Klasson är chefsinspektör på Svensk Klassificering och han berättar om hur det går till när hotell får sina stjärnor och om den högsta formen av "det där lilla extra"-service. Veckans gäst är Mattias Hansson, programdirektör för den svenska paviljongen på världsutställningen Expo 2020 i Dubai.

Den okonventionella Caravaggio fick uppleva sitt konstnärskaps framgång, men blev minst lika känd för sin stökiga stil. Ännu idag fortsätter han att fängsla och fascinera inte minst modet. Så sent som till årets vår- och sommarkollektion 2021, lät modehuset Dior skapa en reklamkampanj baserad på målningar av Caravaggio i mättat rött, blått och orange. Modehuset är långt från de enda som låtit sig inspireras av 1500-tals konstnären, som på sin tid inte var helt okontroversiell. Caravaggio lät i det katolska Italien allt från tiggare, kriminella, till prostituerade få agera modeller till hans målningar med bibliska motiv. Något som fick tidens mer konservativa att gå i taket. Men Caravaggio stod på sig och lyckades under sin levnad fira stora framgångar som konstnär. Men hans temperament, och stökiga stil som privatperson, kom att ligga honom i fatet – och leda honom till en tidig död. I veckans Stil beger vi oss till Dramatens kostymförråd för att titta närmare på ett i Caravaggios målningar återkommande plagg - den halvt avslitna, draperade vita skjortan. Vi närstuderar även frukternas inte helt oskyldiga symbolik i stillebenmåleriet och analyserar ett samtida konstnärskap som fått etiketten "fruktporr". Och i en tid av digitala konstutställningar, frågar vi oss vad som i skärmversionen kan gå förlorat och träffar konstnären Salad Hilowle som var övertygad om att hans konst inte skulle göras rättvisa digitalt. Veckans gäst är Maj-Britt Andersson, konsthistoriker, forskare och universitetslektor – samt ett stort fan av Caravaggio.

Jag designar inte kläder för drottningen, utan för de människor som vinkar till henne när hon går förbi, så löd Willi Smiths framgångsrecept. I 1980-talets USA var märket WilliWear ett hushållsnamn. Han har kallats historiens mest framgångsrika svarta designer. Med sitt märke WilliWear skapade han under 1980-talet coola och snyggt skurna vardagskläder för både kvinnor och män, och dessutom till rimliga priser. Han tyckte nämligen att "mode är till för folket" och det var ett koncept som minst sagt gjorde succé. Willi Smith var en ung, öppet gay man i New York, med en omvittnad charm. Med både iver och ihärdighet tycktes hans karriär kunna gå hur långt som helst. Men mitt uppe i sitt värv, på en inköpsresa blev han sjuk. Strax efter sin hemkomst avled Willi Smith i AIDS-relaterade komplikationer, endast 39 år gammal. Hans så framgångsrika företag överlevde inte utom honom. Över trettio år efter sin bortgång uppmärksammas Willi Smith på nytt. The Cooper Hewitt, Smithsonian Design Museum i New York satte förra året samman den första museiutställningen någonsin om honom. Vi ringer upp kuratorn Alexandra Cunningham Cameron, som genom samtal med Willi Smiths nära och kära lärt känna designern. Vi tittar även närmare på en samtida modeskapare som verkar i Willi Smiths anda, nämligen Telfar Clemens. Telfarväskan har under det senaste året blivit otroligt populär, och till och med kopierad. Hans demokratiska ideal lyder "Not for you, for everyone". Långt innan "collaborations" eller ja, samarbeten blev vardagsmat - styrde Willi Smith upp en rad projekt tillsammans med allt från koreografer, regissörer, till arkitekter. Idag är samarbeten mellan modehus och konstnärer inte längre nydanande och vi undersöker om samarbetsivern nu gått för långt. Veckans gäst är Tom Hedqvist, formgivare.

Författaren Anaïs Nin har både höjts till skyarna och skjutits i sank. Hon skrev om det tabubelagda, om sådant som sex och abort, gav ut sina dagböcker och levde ett minst sagt utsvävande liv. Anaïs Nin beskrev sig själv som att: ”jag är en kamera, jag är en bandspelare, jag är ett öga”. Hon skrev hela tiden - överallt. Dagboken såg hon som ett redskap för att ”hantera livet”. Hennes stil har beskrivits som "själva essensen av kvinnlighet". Hon bar vackra kläder, sminkade sig omsorgsfullt och bar prydliga hårband. Men det Anaïs Nin verkligen intresserade sig för var att på djupet försöka förstå sig på människor och deras drivkrafter, inte minst sina egna. Hon blev först känd för sina erotiska berättelser, men det är just hennes dagböcker som på senare år har vunnit allt fler läsare. När dagböckerna först började ges ut, 1966, skapa dem sensation. Innehållet utforskade nämligen sådant som tidigare sällan omskrivits. Som incest, homosexualitet, aborter och utomäktenskapliga förbindelser med både män och kvinnor. Idag har Anaïs Nin äntligen börjat få sin rättmätiga status, och säkrat sin plats i historien, som en banbrytare och något av en modern feministisk förebild. I veckans Stil tittar vi närmare på det växande intresset för att skriva och även läsa andras dagböcker, vi ringer upp författaren Lydia Sandgren för att prata om psykoanalysens roll i Anaïs Nin liv och författarskap och så djupdyker vi in i håraccessoarernas värld. Veckans gäst är Britt Arenander, författare och översättare - inte minst till Anaïs Nin dagböcker.

För 80 år sedan gjorde Orson Welles sensation med sin debutfilm "Citizen Kane, en film som än idag toppar listor på de bästa som gjorts. Orson Welles var inte ”bara” regissör, producent, manusförfattare och skådespelare, utan ofta alltihop på en gång. Han var ett slags multisnille som behärskade olika genrer – teater, radio och film. Men hans många gånger grandiosa visioner delades inte alltid av de som satt inne med pengar att finansiera dem. 1938 blev han framröstad som USA:s populäraste radiopersonlighet i en tidning. Han blev inte bara utnämnd till “Outstanding New Radio Star of the Year”, utan fick också pris som en av 1938 års ”glamourkungar” med motiveringen – något tveeggad– att han med sin ”fulsnygghet hade satt en ny standard för vad som var attraktivt hos män”. I veckans program tittar vi närmare på den hysteri som Orson Welles skapade 1938 med radiopjäsen War of the World. Eller, hur ligger det egentligen till med den saken? Det berättar vi mer om. Vi pratar också med mode- och filmvetaren Louise Wallenberg om filmen Citizen Kane. Vad är det som gör den så bra? Och så försöker vi reda ut vad pondus är och hur man kan få det. Veckans gäst är Mårten Blomqvist, filmkritiker i Dagens Nyheter.

Hildegard av Bingen var en mäktig och inflytelserik tysk nunna under medeltiden. Hennes idéer om filosofi, mystik, musik, botanik, vetenskap och inte minst mode, inspirerar än idag. Nyligen dök Hildegard av Bingens namn upp i modebranschen då modeskaparen Gabriela Hearst lyfte fram Hildegard av Bingen som en stor inspiratör i sin strävan efter att få lyxmodebranschen att bli bättre på miljövänligare produktion. I veckans program pratar vi med historikern Eva Andersson som har forskat kring den medeltida klädseln. Vi berättar också om Hildegard av Bingens koppling till hälsokostindustrin. Och så tittar vi närmare på den amerikanska nunnan och konstnären Corita Kent som på 1960-talet fick stor uppmärksamhet för sin popkonst. Hon kallades för popkonstnunnan. Veckans gäst är David Thurfjell, författare och professor i religionsvetenskap.

Med en sällan hörd glöd i sin sång och klädd i extravaganta klänningar och med en vit gardenia bakom örat banade Billie Holiday väg för både social kritik och populärmusik. Billie Holidays karriär kom att sträcka sig från tidigt 1930-tal fram till hennes död 1959, bara 44 år gammal. Nyligen hade filmen The United States vs. Billie Holiday premiär. I veckans program pratar vi med filmens kostymör Paolo Nieddu om hans kartläggning av Billie Holidays garderob. Vi berättar också om hur Billie Holidays sång Strange Fruit kom att bli en av 1900-talets viktigaste låtar. Och så fördjupar oss i hennes val av mikrofon. Veckans gäst är Fransesca Quartey, VD på Västebottensteatern, samt regissör och skådespelare. Hon har gestaltat Billie Holiday på scen i föreställningen Lady Day.

Hemliga sällskap med öga för estetik, en universitetsklubb med pärlor som dresscode, modevärldens mest prestigefyllda organisation och svenska flickscouter med egen stil blir det i veckans program. Kanske krävs något särskilt för att överhuvudtaget bli insläppt. Du måste få en inbjudan, delta i en initiationsrit eller leva upp till högt ställda kvalifikationer för att bli medlem. Eller så räcker det med ett delat intresse – det är bara att lämna in en ansökan och betala medlemsavgiften och vips är du med i klubben. I veckans specialprogram ska vi ta en närmare titt på just klubbar, hemliga sällskap och exklusiva sammanslutningar där stil och kläder spelar en särskild roll, på olika sätt. Vi berättar om modevärldens mest prestigefyllda organisation Chambre Syndicale de la Haute Couture, som styr över vilka modeskapare som får lov att kalla sin design för haute couture. Vi berättar om varför stil och estetik är så viktigt inom hemliga sällskap, såsom Frimurarordern. Vi berättar om universitetsklubben som USA:s vicepresident Kamala Harris tillhörde på 1980-talet och som gör att hon alltid bär pärlor som en symbol för jämlikhet. Och så tar vi en titt på den svenska flickscoutrörelsen som blomstrade i början av 1900-talet, men sedan föll i glömska. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Rudi Gernreich betraktades som en av de mest uppfinningsrika, vågade och framsynta modeskaparna i USA under 1960-talet. Han ville driva modet framåt i en mer radikal stil. Man skulle också kunna kalla Rudi Gernreich för en av de mest skandalösa då han 1964 lyckades chockera puritanska amerikaner genom att lansera ett slags toplessmode genom sin så kallade ”monokini”, en baddräkt som lämnade brösten bara, endast ett par tunna snören löpte mellan dem. Rudi Gernreich var inte den ende som hade börjat röra om inom modet vid den tiden. Under mitten av 1960-talet höll modet på att i grunden förändras. Paris tidigare järngrepp om vilka trender skulle gälla började släppa till förmån för London, varifrån en långt ungdomligare stil kom. Men i USA var Rudi Gernreich ganska så ensam om att försöka driva modet framåt i en mer radikal stil. 1970 bad tidningen Life Magazine honom att föreställa sig framtidens mode, tio år framåt. Han valde att istället tänka sig modet år 2000 och skakade fram två modeller, en man och en kvinna, som ställde upp på hans – ganska utmanande –idé. Han bad dem nämligen raka sina huvuden och kroppar rena, och klä sig i likadana kläder. Korta kjolar. Långa tunikor. Monikinis. I veckans program tar vi en närmare titt på monokinin och annat baddräktsmode. Vi berättar också en modellen Léon Bing, som Rudi Gernreich arbetade tillsammans med under många år. Vi pratar också med Helen Jean, modeintendent på Phoenix Art Museum, där utsätllningen Fearless Fashion: Rudi Gernreich öppnar i början av april. Veckans gäst är Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola.

Slingrande nakna kroppar, vassa tänder, horn i pannan och blottade könsorgan. Rosaleen Nortons konst var kontroversiell, så även hennes livsstil som bröt mot alla konventioner i Sydney på 1950-talet. Rosaleen Norton hade en distinkt stil med svarta smala ögonbryn, hårt vinklade uppåt. Kroppen var smal och gänglig och kläderna svarta. Hennes konst kallades ofta dekadent eller obscen och ansågs kunna ge åskådaren samma chock som bevittnandet av en häxorgie. Därför gav media henne namnet "the witch of Kings Cross", häxan från Kings Cross. I veckans program berättar regissören Sonia Bible, som är aktuell med dokumentären "The Witch of Kings Cross", om hur hon fick upp ögonen för Rosaleen Norton. Vi pratar också ögonbryn med skönhetsexperten Viola Holmgren, samt fördjupar oss i bilden av guden Pan. Veckans gäst är Per Faxneld, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och expert på ockultism.

Midjan har under pandemin fått svälla fritt i mjuka hemmakläder med välplacerad resår för smärtfri expansion. Den har varit dold när vi träffats digitalt. Men snart är den kanske tillbaka igen. Midjan har genom modehistorien åkt både upp och ner, för att de senaste femton åren stabiliserats högt, men det ryktas om att den nu är påväg ner igen. I veckans program träffar vi designern och midjefantasten Camilla Thulin, vi tittar också närmare på den platta och vältränade magen, samt tar reda på varför getingens midja är så smal. Veckans gäst är Elina Grothén, modeansvarig på tidningen Elle.

Regentskapstiden (1811-1820) har beskrivits som en av av de mest häpnadsväckande i den brittiska historien och har satt spår som syns än idag inom kultur, litteratur, sport, spel, shopping och mode. Regentskapstidens mode är ständigt återkommande, inte minst tack vare flitiga filmatiseringar av Jane Austens romaner, som utspelar sig under den här tiden. Även om det just nu är den populära tv-serien "Familjen Bridgerton" som skapat yra kring kläderna och lett till ett nytt intresse för stilen som är både stram och sensuell. I veckans program träffar Filippa Trozelli som syr upp och klär sig i mode från historiska perioder, vi tittar närmare på prinsregenten George (IV) och hans store modeintresse, och så undersöker vi skillnaderna mellan dueller på film och i verkligheten. Veckans gäst är Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.

Valfrid Palmgren satte stilen för hur våra bibliotek ser ut och fungerar. För många är hon ett okänt namn, men i bibliotekskretsar kallas hon "folkbibliotekens hjälte". Det är Valfrid Palmgren som man i mångt och mycket kan tacka för att vi i Sverige har folkbibliotek där alla gratis kan låna böcker, läsa tidningar och ta del av föredrag. Hon var känd för sin energi och charm och tycktes inte bekymras nämnvärt av det faktum att hon ofta var den första, eller enda, kvinnan i olika sammanhang. Hon blev tex 1905 den första kvinnan att anställas vid Kungliga Biblioteket i Stockholm och 1910 en av de första kvinnorna att väljas in till Stockholms Stadsfullmäktige, för högerpartiet Allmänna valmansförbundet. Som specialist på just biblioteksfrågor fick hon i uppdrag att utreda hur biblioteken kunde förbättras och hennes slutsatser lade grunden för dagens svenska biblioteksverksamhet. 1928, efter ett ihärdigt propagerande från Valfrid Palmgren, slog dörrarna till Stockholms Stadsbibliotek upp. Vi tittar närmare på den spektakulära byggnaden som idag är en av de mest kända i huvudstadens siluett. Vi fördjupar oss också i bibliotekariestereotyperna med den amerikanska bibliotekarien Ruth Kneale, som i sin bok You Don't Look Like a Librarian gjorde upp med föreställningarna om sitt skrå. Och så pratar vi med Elise By Olsen, initiativtagare till International Library of Fashion Research – ett internationellt modebiblioteket som lanserades i höstas. Det ska bli ett både digitalt och fysiskt bibliotek, med säte i Oslo. Här ska modevärldens tryckta material samlas, bevaras och arkiveras. Tanken är att biblioteket ska bli världens mest omfattande arkiv för samtida modepublikationer och specialiserad forskning. Veckans gäst är Lena Lundgren, tidigare barnbibliotekarie och utvecklingsledare vid Stockholms stadsbibliotek, samt en av författarna till boken Böcker bibliotek bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk.

En av de största innovationerna inom modet skapades inte av designers, utan av vetenskapsmän inom kemisk-teknisk industri. Stretch, eller elastan, kom att revolutionera bekvämligheten i våra kläder. Under namn som "lycra" och "spandex" har de konstfiberbaserade materialen med elastisk förmåga gjort sig kända. Elastan uppfanns på slutet av 1950-talet och vi har sen dess kunnat vänja oss vid tillgången till bekväma mysbyxor och tajta t-tröjor. Från att främst användas till underkläder och sportplagg, finns det idag allt från jeans, skjortor, till såväl kostymbyxor att hitta i stretchversioner. Men att stretch skulle bli en sådan världsomspännande hit hade inte bara med materialet i sig att göra – det fick också draghjälp genom ett aktivt samarbete med människor i, och omkring, modebranschen. I veckans Stil tittar vi närmare på ett elastiskt plagg som häromåret gjorde återkomst i modet: cykelbyxan. Vi tittar också närmare på den modehistoriska kampen mellan bekväma och obekväma plagg. Och så berättar vi om ett nytt fenomen som omskrivits i USA, "mask slipping", att bära sina ansiktsmask på ett slarvigt sätt. Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, dräkthistoriker och författare.

Mer än 35 miljoner läsare slukade veckovis det skvallerskribenten Hedda Hopper rapporterade från kulisserna i Hollywood. Med slipat sinne för skvaller tog hon makten över kändisarnas livsöden. Hedda Hopper visste hur branschen fungerade, hon hade själv varit skådespelere innan hon som 52-åring sadlade om till skvallerskribent. Det hon skrev om var sällan några sockrade saker, för ”ingen är intresserad av det söta och ljusa”, som hon sade. Men Hedda Hopper hade också andra drivkrafter, som att försöka röka ut både vänsterprasslare och kommunister från Hollywood. I veckans program berättar vi om skvallerfejden mellan Hedda Hopper och den dåvarande rivalen Louella Parsons. Vi pratar med den sydafrikanska filosofen Jason Van Niekerk som skrivit om skvallret som dygd. Och så tar vi en titt på det  moderna kändisskvallret. Veckans gäst är Sten Hedman, reporter och journalist med många år i branschen.

Pandemin har fått många salonger att stå tomma och föreställningar att ställas in, men i veckans Stil beger vi oss in i teaterns värld, som många saknar, för att höra historier som utspelar sig där. I programmet pratar vi om en av våra största och mest älskade stjärnor, vars tidigare opublicerade dagboksanteckningar nyligen gavs ut i bokform – skådepelaren Lena Nyman. Under större delen av sitt liv skrev hon dagbok varje dag. Texterna finns nu samlade i boken Dagböcker och brev 1962 - 1974. Vi pratar med skådespelaren Nina Dahn om varför drömmen om att arbeta som skådespelare kan vara så stark. Hon sökte till teaterhögskolan tretton gånger innan hon lyckades komma in. Vad är det som får folk att söka gång på gång för att uppnå sin dröm? Vi besöker också New York för att berätta om en ovanlig dockteaterföreställning, som möttes med både stor uppmärksamhet och förvirring när den hade premiär 1998 – Symphonie Fantastique av Basil Twist. Det var en dockteater utan dockor. Istället var det tyger, fjädrar och lampor som rörde sig i akvariet till musik. Dockspelarna hängde i selar, klädda i våtdräkter, ovanför ett stort akvarium som rymde 2000 liter vatten och drog i vajrar för att få tygerna i vattnet att röra på sig i takt till musiken. Och sist, men absolut inte minst, tar vi en titt på balettbulan – den runda formen mellan benen på balettdansande män. Den som både döljer och framhäver könet. Veckans programledare är Erik Sjölin.

På barer, restauranger och kaféer kan vi inte bara äta mat, dricka drinkar och beställa en kopp kaffe. Här kan också människor mötas, trender skapas, böcker skrivas och mytbildningar uppstå bland mycket annat. I veckans program berättar vi fyra historier om alla utspelar sig på barer, kaféer och restauranger. Vi pratar om fenomenet med stamgäster – och hur man blir en stammis – med DN:s matredaktör Elin Peters och journalisten och komikern Ina Lundström. Vi besöker den ikoniska restaurangen The Odeon i New York och pratar med en av dess grundare, Lynn Wagenknecht. Vi tar en titt på 1920-talets trendiga mjölkbar och vad det var för något. Och så undersöker vi vad det är som får författare att sitta och skriva på kafé, inför öppen ridå och med en hel del störningsmoment i bakgrunden. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Smycken kan vara mycket mer än bara vackra dekorationer. De kan bli en viktig identitetsmarkör, verka som en länk till en förlorad släkting och samtidigt vara både undersökande och konceptuella. Tankar och idéer kring att smycken kan laddas med bärarens erfarenheter och egenskaper är ett uråldrigt och vanligt exempel på magiskt tänkande. Smycken har genom historien omgärdats av legender, om hur de kan såväl hjälpa som förgöra någon. Att smycken skulle kunna bära på förbannelser är det knappast någon idag som tror. Men för många är smycken fortfarande laddade med känslor och minnen av människor och tillfällen då de burits. Smycken har sitt egna konstnärliga fält, där ting som är betydligt mer än prydliga och vackra skapas. Vi ber smyckekonstnärerna Hannah Blitz Heyman och Staffan Jonsson förklarar vad den konstnärliga inritningen inneburit för dem. Under de senaste åren har Göran Kling blivit en av Sveriges mest internationellt uppmärksammade smyckesdesigners, med sina stora, skulpturala och inte sällan ansiktsprydda silversmycken. Vi pratar med honom om hur det är att samtidigt både respektera och strunta i traditioner inom ett traditionstyngt skrå. Vi får också ta del av berättelsen om hur ett storslaget granathalsband på ett annorlunda och nyskapande sätt fick gå i arv. Och så gräver vi på djupet i en flod och återfinner en ring som ägaren sen länge trodde var förevigt förlorad. Programledare är Viola Nilsson och Blenda Setterwall Klingert.

Författaren Eve Babitz skrev bättre, roligare och mer självutlämnande än många andra människor om stämningen i Los Angeles under det mytomspunna 1970-talet. Idag hyllas hon som en litterär stjärna. Programmet är en repris från 20 november 2020. Eve Babitz utsvävande livsstil och sätt att skildra den har fått henne att liknas vid en blandning av författaren F. Scott Fitzgerald och hans vilda hustru Zelda. Hon slog aldrig igenom stort under sina aktiva år, men nu har vinden börjat vända för Eve Babitz som idag, 76 år gammal, inte bara har fått se sina böcker och artiklar återutgivna, utan även hyllas av en ung generation som applåderar hennes livsstil, livslust – och sätt att skriva. En av personerna som bidragit till den nya uppmärksamheten kring Eve Babitz är författaren och journalisten Lili Anolik. 2014 skrev hon ett stort reportage om henne för Vanity Fair och förra året kom boken Hollywood's Eve: Eve Babitz and the Secret History of L.A. 1963 fotograferades Eve Babitz när hon – naken – spelade schack tillsammans med konstnären Marcel Duchamp. Fotografiet är idag betraktat som en klassiker. I programmet tittar vi närmare på den senaste tidens stora schackintresse, väckt av tv-serien The Queen's Gambit, tillsammans med damschackredaktören Susanna Berg Laachiri och stormästaren i schack Pia Cramling. Och så pratar vi om den amerikanska kulturelitens strid mellan New York och Los Angeles med New York Times-journalisten Alex Williams.

I veckans program gör vi en djupdykning i Stils reportagearkiv. Det blir berättelser om fascinerande fenomen i tiden och människor med spännande livshistorier. Vi träffar den inflytelserika textilformgivaren Wanja Djanaieff, som på 1960- och 70-talet knockade Sverige med sina färgstarka motiv. Vi pratar med Sue Tilley, som var bästa vän med den brittiska klubbikonen Leigh Bowery. Vi tar en titt på hockeytröjan som modeplagg och statussymbol. Och så berättar vi historien om musikfestivalen Festival of the Midnight Sun, som inspirerad av Woodstock skulle bli den största festivalhändelsen i Sverige någonsin – men istället blev ett stort fiasko.

Bjällerklang, tända ljus, tomtar, julklappar och glittrande snö. När det gäller julmusik är det okej att fläska på för att höja stämningen. I vår diversifierade och polariserade tid pratas det ofta om att vi saknar gemensamma nämnare att samlas kring. Men i julmusikens glada budskap om granar, glitter och tomtar i lättrallade melodier finns en enighet, en sorts tyst överenskommelse om att den ska finnas där och fungera som ett sockrat soundtrack till bittra och bistra tider. I veckans program träffar vi musikern och kompositören Iiris Viljanen, som står bakom årets mest hyllade julskiva, En finsk jul. Vi pratar med journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius om den lite mer okända julmusiken – de konstiga, roliga och udda jullåtarna, som sällan spelas på radio eller i butiker. Och så reder vi ut varför butiksanställda upplever julmusik som tortyr. Veckans gäst är Alf Björnberg, professor emeritus i musikvetenskap vid Göteborgs universitet.

I veckans program gör vi en djupdykning i Stils reportagearkiv. Där finns allt från berättelser om fascinerande fenomen i tiden till människor med spännande och oväntade livshistorier. Vi träffar en svensk dragstjärna, som är lite av en doldis. Hon går under namnet Leo B och är något ovanlig i sammanhanget, då hon både är kvinna och dragqueen. Gruppen Consoul har kallats för "Sveriges första pojkband". Matthews Green var en av de fyra medlemmarna och han berättar historien om bandets storhetstid. Vi pratar med regissören Matt Tyrnauer som har gjort dokumentärfilmen Scotty and the Secret History of Hollywood. Filmen handlar om Scotty Bowers som drev en bensinstation i Hollywood under 1940- och 50-talet. I en tid då det var svårt för homo- och bisexuella att leva öppet fungerande macken som en förmedlare av sexuella kontakter bland Hollywoods elit. Och så besöker vi en agentur för hundar – och andra djur – som extraknäcker om skådespelare och fotomodeller.

Regissören Russ Meyers värld var full av tuffa kvinnor med smala midjor och stora bröst och en hel del våldsamheter. Trots en diskutabel kvinnosyn är det många som har låtit sig inspireras av Russ Meyers filmestetik. Russ Meyer har också, mot alla odds måste man nog säga, uppmärksammats som en föregångare ifråga om att skildra kvinnor som drivande och dominanta. Riktiga kraftpaket som inte tvekar att använda sina styrkor. Det skulle sannolikt Russ Meyer själv ha ställt sig frågande inför. ”Jag har aldrig sett en snygg feminist”, som han sade. Snarare beundrade Russ Meyer kvinnor – eller snarare dess former – och föraktade en hel del män för att de inte insåg vilka härliga resurser de hade att göra med. Männen i hans filmer skildras ofta som korkade, halta, lytta och inte sällan med en skruv lös. Men så beskrivs inte kvinnorna. Även om de är häpnadsväckande kurviga – och vet om sin det – så är de sannerligen inga mesar. De sitter aldrig still utan är ständigt på språng, på något sätt. Om de inte springer, dansar, hoppar, så bankar de skiten ur män eller tumlar runt med dem i sängen, eller någon annanstans. Huvudrollen i Russ Meyers mest kända film Faster, Pussycat! Kill! Kill! från 1965 spelades av Tura Satana. Som den svartklädda, karatesparkande go-go-dansaren och gängledaren Varla blev hon en kultfigur med mängder av beundrare, bland andra regissörerna Quentin Tarantino och John Waters. I veckans program pratar vi med Tura Satanas manager och nära vän Siouxzan Perry, som idag äger rättigheterna till Tura Satanas namn och image. Vi pratar också med instagramprofilen Henrik Wahlström om projektet "Tjejtidningsparaden", där han djupdyker i 90-talets så kallade tjejtidningar, som Frida och Veckorevyn, där idealen ofta var både motsägelsefulla och svåra att uppnå. Och så ringer vi upp sexologen Malena Ivarsson för att prata om det stora intresset för bröst. Veckans gäst är Orvar Säfström, populärkulturkännare.

Anne Glenconner tillhör de mindre kända, men nog så färgstarka, kretsarna kring det brittiska hovet. Under trettio år var hon hovdam till Prinsessan Margret, en så kallad lady-in-waiting. Förra året publicerade Anne Glenconner en sorts självbiografi med titeln Lady in waiting – my extraordinary life in the shadow of the crown. Det blev en kioskvältare, en internationell bästsäljare, och inte bara för att den handlar om det brittiska hovet och ger nya inblickar i prinsessan Margarets liv, utan för att Anne Glenconner själv visar sig ha levt ett, milt uttryckt, händelserikt liv – som hon generöst delar med sig av. Boken förde plötsligt Anne Glenconner ut ur skuggan och in i rampljuset, där hon verkar trivas som fisken i vattnet. Hon liksom lyser av glädje när hon gästar olika talkshows, där hon blivit en eftertraktad gäst genom sitt rättframma och roliga sätt att berätta de mest häpnadsväckande historier på, alla sanna. I veckans program berättar vi om den karibiska ön Mustique som Anne Glenconners man Colin Tennant köpte 1958. Ön skulle med tiden bli känd som exklusivt tillhåll för kungligheter och celebriteter, som prinsessan Margaret, Mick Jagger och David Bowie. Vi träffar Cecilia Andrén som är ansvarig för smycken på auktionshuset Bukowskis för att prata om den världsberömda och radikala juveldesignern Andrew Grima som under 1960 talet fick uppdraget som brittisk hovjuvelerare. Vi berättar också om den svenska, men i Storbritannien födda, kronprinsessan Margareta som trots ett kort liv gjorde stort intryck i Sverige. Carl Otto Werkelid är medförfattare till boken Hon kallades Daisy och berättar mer om henne. Veckans gäst är författaren och journalisten Susanna Popova.

Författaren Eve Babitz skrev bättre, roligare och mer självutlämnande än många andra människor om stämningen i Los Angeles under det mytomspunna 1970-talet. Idag hyllas hon som en litterär stjärna. Eve Babitz utsvävande livsstil och sätt att skildra den har fått henne att liknas vid en blandning av författaren F. Scott Fitzgerald och hans vilda hustru Zelda. Hon slog aldrig igenom stort under sina aktiva år, men nu har vinden börjat vända för Eve Babitz som idag, 76 år gammal, inte bara har fått se sina böcker och artiklar återutgivna, utan även hyllas av en ung generation som applåderar hennes livsstil, livslust – och sätt att skriva. En av personerna som bidragit till den nya uppmärksamheten kring Eve Babitz är författaren och journalisten Lili Anolik. 2014 skrev hon ett stort reportage om henne för Vanity Fair och förra året kom boken Hollywood's Eve: Eve Babitz and the Secret History of L.A. 1963 fotograferades Eve Babitz när hon – naken – spelade schack tillsammans med konstnären Marcel Duchamp. Fotografiet är idag betraktat som en klassiker. I programmet tittar vi närmare på den senaste tidens stora schackintresse, väckt av tv-serien The Queen's Gambit, tillsammans med damschackredaktören Susanna Berg Laachiri och stormästaren i schack Pia Cramling. Och så pratar vi om den amerikanska kulturelitens strid mellan New York och Los Angeles med New York Times-journalisten Alex Williams.

Sedan stenåldern har kängor synts på människors fötter. Den slitstarka, stadigt stabila skon hade länge låg status, men har likväl lyckats bli en självklar del av modet. Rent modehistoriskt har den grova kängan, till skillnad från tex stöveln, oftast varit förknippad med hårt arbete, hårda arbetsvillkor och hårda tider. I höst är den extra aktuell eftersom både 90-talet såväl som friluftskläder agerar modeinspiration. För de båda stilarna är just kängan central. Stadiga kängor passar kanske också extra bra in i en tid där det månas om mode som är hållbart och slitstarkt. Kanske kan kängan betraktas som en sorts symbol för bistra tider där det gäller att rusta sig för att gå en osäker framtid till mötes. I veckans Stil tittar vi närmare på den kanske den mest kultförklarade kängan. Vi undersöker också vilken roll kängan kan spela på scenen och så frågar vi oss om kängan verkligen är så bekväm att bära som det ibland påstås. Veckans gäst är Jonathan Lindström, arkeolog, författare och chefredaktör för tidskiften Populär Arkeologi.

Tunga rörledningar av bly, gamla elledningar och sönderborrade väggar. Den amerikanska presidentbostaden är en av landets mest mytomspunna byggnader och kanske också den mest renoverade. Den 1 november år 1800 stod Vita huset klart. Presidentfamiljen Adams blev de första att flytta in, men de blev dock inte särkilt imponerade av det då iskalla huset. Sen dess har 43 presidentfamiljer bott i den anrika byggnaden och alla har gjort mer eller mindre lyckade renoveringar. En kvinna som gjorde tydligt avtryck under sin korta tid i Vita huset var Jackie Kennedy. Bland annat anlade hon en uppskattad rosenträdgård, vars renovering nyligen väckte starka känslor. Det här pratar vi om med den amerikanska trädgårdsexperten Linda Jane Holden. Journalisten Britt-Marie Mattsson berättar om Vita husets jultraditioner och varför dess juldekorering inte är att förakta. Och så tar vi en närmare titt på den svenska statsministerbostaden Sagerska huset. Veckans gäst är Alex Haridi, manusförfattare.

Klädd i rosa klänning och med hår som spunnet socker visste romantikromanernas drottning Barbara Cartland hur man skapade sig en stil som väckte uppmärksamhet och sålde miljontals böcker. Författaren Barbara Cartland hann skriva 723 böcker, varav majoriteten kan sorteras in i den omåttligt populära genre som kallas för ”romance”. Hon var de romantiska kärlekshistoriernas obestridliga mästarinna. Men utöver sin litterära produktivitet så stack Barbara Cartland ut med sin extraordinära stil. Hon klädde sig i rosa, sminkade sig med blå ögonskugga, använde skokräm som mascara och hade livet genom samma voluminösa frisyr. I veckans program dissekerar vi Barbara Cartlands frisyr. Vi tittar också närmare på den både älskade och avskydda tv-genren "dejtingsåpan" och undersöker hur författare och litteratur marknadsförs idag. Veckans gäst är Cecilia Hagen, journalist och författare.

Filmen The Matrix är en storslagen dystopi som fortsätter att fascinera, inspirera och ge upphov till nya tolkningar och trender drygt tjugo år efter sin premiär. I somras blev filmen återigen aktuell, efter att en av dess upphovspersoner – Lilly Wachowski – bekräftade att teorierna om transsexualitet som ett underliggande tema i ”The Matrix” stämmer. I veckans program pratar vi med kulturjournalisten Johanna Paulsson och modejournalisten Anna Blom om läderrocken. Vi träffar också kampsportsveteranerna Thabo Motsieola och Peder Finnsjö. Och så pratar vi med serietecknaren Steven Appleby, aktuell med serieromanen Dragman, om transsuperhjälten August Crimp a.k.a. Dragman. Veckans gäst är Kent Werne, författare till boken Allt är en konspiration – en resa genom underlandet.

Skådespelerskan och politikern Melina Mercouri satte Grekland på en helt ny karta genom sitt passionerade engagemang för både kultur och politik. I år skulle hon ha fyllt 100. I veckans program djupdyker vi, tillsammans med poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson, ner i Melina Mercouris rökiga ciggröst. Vi pratar med Christina von Arbin, styreleseledarmot i den Svenska Parthenon-kommittén. Och så tittar vi närmare på den grekiska musikpionjären Lena Platonos. Veckans gäst är Alexandra Pascalidou, journalist och författare.

Hon föddes som Peggy Anne Freeman, men bytte namn till Donyale Luna när hon blev modell. På frågan om varifrån hon kom brukade hon inte svara Detroit, utan månen Im from the moon, darling. Donyale Luna slog igenom redan 1964 då hon blev den allra första icke-vita modell att pryda omslaget på tidningen Harper’s Bazaar i USA, och året därpå den brittiska utgåvan av Vogue. Men hon var inte bara en banbrytande modell, hon var också en firad celebritet som kom att lära känna, och ungås med, många av dåtidens kreatörer inom mode, konst, musik och film – en genre som hon själv gillade lite extra. Under sin karriär medverkade hon i flera filmer, bland andra Vem är du, Polly Maggo?, Skidoo, Salomé och Fellinis Satyricon. I veckans program tittar vi närmare på några av hennes filmer. Vi pratar också med journalisten Wanda Bendjelloul om hennes debutroman Dalenglitter, som gestaltar känslan av mellanförskap. Vi beger oss också till Malmö för att träffa artisten Julie Chikane. Veckans gäst är Jonna Bergh, chefredaktör för Styleby och Damernas värld.

Det kan kallas för outsider art, rå konst eller särlingskonst. Det handlar om självlärda konstutövare som inte nödvändigtvis ser sig själva som konstnärer, men som ändå skapar fascinerande konstverk. Det genom tiderna mest ikoniska verk som skapats av en så kallad outsiderkonstnär finns i Hauterives i Frankrike. Här började brevbäraren Ferdinand Cheval en dag i slutet av 1800-talet bygga på sina drömmars fantasipalats, Palais Ideal, med stenar som han hittade på sin postrunda. Han byggde i 33 år. Idag är Palais Ideal en turistmagnet. Ferdinand Cheval är bara en av många idag kultförklarade särlingskonstnärer, vars egensinniga verk aldrig upphör att fascinera. I veckans program berättar vi om fler. Intresset för den här delen av konsthistorien sammanfaller med intresset för det undermedvetna i början av 1900-talet. Freudianskt orienterade psykiatriker och konstnärer gick i spetsen, något som kom att påverka den moderna konsten. En pionjär var konstnären Jean Dubuffet, som efter år av samlande grundade det allra första museet för särlingskonst i Lausanne i Schweiz i början av 1970-talet. Och intresset är fortfarande stort för konst gjord av människor utan formell konstnärlig utbildning och kunskap om – eller ens en vilja att tillhöra – det etablerade konstlivet. Hur kommer det sig? I programmet intervjuas Per Dahlström, intendent på Göteborgs konstmuseum; konstnären Jonas Liveröd; Staffan Backlund och Borghild Håkansson, kuratorer som anordnat flera utställningar med särlingskonstnärer; samt Brooke Anderson, f.d. intendent på American Folk Art Museum i New York. Programmet är gjort av Samanda Ekman.

Sofia Gumaelius startade på 1870-talet firman Gumaelius annonsbyrå. Företaget blev mycket framgångsrikt och Sofia kallades för annonsdrottningen och tidningsvärldens mäktigaste kvinna. I veckans program gräver vi i arkivet på Centrum för Näringslivshistoria tillsammans med arkivarien Margarita Feldman. Vi träffar Yasmine Winberg och Julia Lundin, författare till boken Badfluence? som kritisk granskar influencers och deras reklam. Vi pratar också med författaren och journalisten Lotta Lewenhaupt, som är en av personerna bakom utställningen om modeskaparen Agusta Lundin som just nu visas på Thielska Galleriet i Stockholm. Och så träffar vi de två svenska reklamkvinnorna Chris Gabriele och Gunnel Weström.

Tyler Perry har medvetet valt att vända sig till en publik som Hollywood under lång tid ignorerat. Det har lönat sig, idag är han med på finanstidningen Forbes lista över nya dollarmiljardärer. I veckans program berättar vi om Tyler Perrys inte helt okomplicerade rollkaraktär Madea. Vi undersöker också hypen runt entreprenörskap i Hollywood med kändisexperten Michelle Hallström. Och så tittar vi närmare på afrofuturismen och dess potential. Veckans gäst är komikern Jonathan Rollins.

Skyltdockan är ett fenomen som länge hängt med modet, men som i våra alltmer digitaliserade tider kanske börjar sjunga sin svanesång, eller? Denna konstgjorda kvinna eller man har inte bara fått klä sig i det allra senaste modet, utan också fått klä skott för kritik. Skyltdockor har anklagats för att ha fel form, färg och storlek, och därmed bidragit till skeva kroppsuppfattningar. Men under årets pandemi har somliga av dem fått andra arbetsuppgifter än att locka till köp av kläder. En del barer och restauranger, i både Europa och USA, provade att under sommaren placera ut skyltdockor bland borden, så att gästerna skulle hålla rätt avstånd. Och kanske också för att ge en illusion av de levande gästerna var fler än de faktiskt var. I veckans program ringer vi upp skyltdocksexperten Judi Townsend som driver butiken och bloggen Mannequin Madness i Oakland, Kalifornien. Vi har träffar sexologen Susanne Larsdotter för att ta reda på det senaste inom den växande trenden med sexdockor. Och så undersöker vi varför tjocka skyltdockor drar till sig så mycket uppmärksamhet – och kritik. Veckans gäst är Marie Gelang, docent i retorik som tillsammans med sin kollega Emma Engdahl har studerat skyltdockors kroppsspråk.

2020 är det femtio år sedan Diane Keaton debuterade på film. Vid 74 års ålder gör hon ännu en gång succé. Nu som modeinfluerare på Instagram. Det var med filmen ”Annie Hall” i regi av Woody Allen, som Diane Keaton 1977 blev ett namn, och det till stor del beroende på hennes personliga klädstil, som kom att slå världen med häpnad. En modehistoriker på Metropolitan Museum of Arts berömda kostymavdelning i New York har till och med sagt att hennes look i den filmen kom att bli förlaga till hur människor i stort kom att klä sig under 1900-talets sista kvartal. Och det som fått hennes stjärna att lysa starkare än någonsin på sistone har, än en gång, med hennes klädstil att göra. För Diane Keaton har åter igen, vid 74 års ålder, gjort succé som ”modeinfluerare” – fast nu på Instagram. Med avväpnande humor och säker stil har hon blivit mångas favorit. I veckans Stil reser vi till Österlen och träffar skådespelaren Ewa Fröling. Även hon har har hittat ett sätt att uttrycka sin alldeles egna kreativitet på Instagram, utan att vara beroende av teater, regissör eller motspelare. Vi pratar också med sportjournalisten Olof Lundh om varför han alltid bär stora bältesspännen, ofta prydda med döskallar – en detalj som sticker ut från hans välklädda kostymstil. Och så tar vi en titt på den moderna bokcirkeln, som under de senaste åren har fått ett rejält uppsving. Veckans gäst är Jane Magnusson, regissör och filmkritiker.

Vi ska bege oss till en plats som somliga är glada att slippa gå till i dessa tider, medan andra inte kan vänta tills den dag då de får komma tillbaka. Det är förstås kontoret vi ska titta närmare på. Kontoret har under årens lopp fått stå som fond för mycket mer än bara arbete. Kontorsmiljön har visat sig vara lämpad för allt från statusjakt till kärleksaffärer – och inte minst mode. I programmet pratar vi med författaren Christer Hermansson som i sina böcker ofta skildrar kontorsmiljön. Vi diskuterar också uppförandekoder vid firmafester med den före detta chefen och numera psykologen Björn Hedensjö. Och så tar vi en titt på den ikoniska sekreterarlooken. Veckans gäst är Christina Bodin Danielsson, arkitekt med specialintresse för hur kontor utformas och påverkar oss människor.

1972 gav sig politikern Shirley Chisholm in i kampen om att bli USA:s president. Hon ville visa att det inte var omöjligt för en kvinna att gör det en svart kvinna, dessutom. När Shirley Chisholm ställde upp som presidentkandidat 1972 visste hon att hon att det skulle bli svårt att vinna. Det gjorde hon inte heller. Det demokratiska partiet, vilket hon tillhörde, valde istället George McGovern. Han förlorade – stort – mot den sittande presidenten, Richard Nixon. Men någonstans måste man ju börja, tänkte Shirley Chisholm. Och hon gick i bräschen för den våg av kvinnor – av olika etnicitet – som idag börjat ta plats inom politiken, framförallt i USA. En av dem är Kamala Harris, som nyligen utsågs till Joe Bidens vicepresidentkandidat. Men det var inte lätt för Shirley Chisholm. Trots att hon hade arbetat länge inom den högsta politiska sfären i Washington – 1969 blev hon den första svarta kvinnan som valdes in till en plats i det amerikanska representanthuset – var det många som inte trodde sina ögon, eller öron, när hon tillkännagav sin kandidatur. Under hela sin karriär tvingades Shirley Chisholm att kämpa mot både rasism och sexism, där det senare faktiskt var värst, menade hon. I veckans program pratar vi med Niambi Carter, docent i statsvetenskap vid Howard University och Zinga Fraser, lektor i africana studies vid Brooklyn College, samt ledare för The Shirley Chisholm Project. De märker ett tydligt ökat intresse för Shirley Chisholms liv och karriär just nu. Vi träffar också historikern Kirsti Niskanen som berättar om Sveriges första kvinnliga statsråd, Karin Kock. Och så pratar vi med skribenten Barbro Hedvall om varför det är relevant att analysera vad politiker har på sig. Veckans gäst är Björn af Kleen, DN:s korrespondent i Washington.

I veckans specialprogram ska vi dyka ner i havets djup och titta närmare på vatten som källa till inspiration, kreativitet, drömmar och fantasi. Vatten – och havet – har alltid utövat en särskild dragningskraft på människan. Havet har fått symbolisera både skönhet och naturens vilda urkraft och inspirerat allt från mode och musik till konst och litteratur. I programmet berättar vi fyra historier som alla – på olika sätt – har med vatten att göra. Vi pratar med artisten Ana Diaz, som tidigare i år debuterade med albumet Tröst och vatten. Mitt i en kris märkte Ana Diaz att hon kunde finna tröst i just vatten. Vi besöker paradisön Puerto Rico i Karibien dit många kommer för att uppfylla en dröm som många bär på – att få leva nära havet. Vi tar också en närmare titt på sjöjungfrun, ett mytologiskt väsen som gått från farligt havsmonster till barnvänlig Disneyfigur. Och så tar vi reda på vad det innebär att arbeta med sjustjärnig service ombord på en lyxyacht. Veckans programledare är Erik Sjölin.

I höstsäsongens första Stil ska vi titta närmare på vad blommor kan locka fram i oss människor, inte minst när det gäller kreativitet och något så enkelt som glädje och förundran. I alla tider har blommors skönhet och färgprakt inspirerat allt från modeskapare, konstnärer, poeter och författare till botaniker, trädgårdsentusiaster och allmänt romantiskt lagda typer som hänfört beundrat och begrundat blommans mystiska väsen. Otaliga är människans försök att kommunicera med blommor och växter och när det inte fungerat har vi själva istället uppfunnit ett romantiskt språk åt blommorna – blomsterspråket – så att de ändå ska kunna tala till oss. I det här specialprogrammet ska vi få höra fyra historier om blommor och växter – och människorna som älskar dem. Vi träffar konstnären Linda Spåman, som i sitt konstprojekt De dödas blommor samlade in krukväxter från dödsbon. Vi berättar historien om systrarna Jobs, som i mitten av 1900-talet gjorde succé med sina textila blommönster. Vi träffar smyckedesignern Frances Rivera och konstnären Vero Rivera som både är verksamma på den karibiska ön Puerto Rico och hämtar inspiration från öns blommor. Och så förklarar vi vår kärlek till den vilda ängsblomman. Programledare är Erik Sjölin.

Täta publikhav, delade musikupplevelser och genomtänkta festivalutstyrslar. De senaste 50 åren har festivalerna blivit stilbildande tillställningar som påverkat såväl populärkulturen som modet. Det blir ingen festivalsommar 2020. En efter en har arrangörerna kastat in handduken och ställt in. Men det blir i alla fall en festivalspecial i Stil. För när fälten, skogsdungarna och vip-områdena ligger öde tar vi tillfället i akt att titta närmare på festivalkulturen. För att se vad det är som hänt de senaste 50 åren och vad det är vi kommer sakna. Journalisten Natalia Kazmierska ligger bakom boken Popkulturens Död, med henne pratar vi om festivalens historia. Från den legendariska Woodstockfestivalen 1969 som lockade hundratusentals hippies, till dagens lyxigare tillställningar med både konst och yoga. På festivalerna har inte bara musiken stått i fokus, minst lika viktigt har festivallivet och ja, själva festivalstilen varit. Med journalisten Jonna Bergh djupdyker vi in i festivalmodet. Hur festivalklädseln sett ut, vilka dess utmaningar varit och hur stilen påverkat modet i övrigt.  På en liten ort i Dalarna såg en liten, naturnära festival sin uppgång och sitt fall. Festivalen i Gagnef omskrevs i media som trygg och våldsfri, men kallades även raljant för "hornstullsveckan i Dalarna". Vi ber grundaren Mattias Nordström och bokaren Johanna Beckman att berätta historien om festivalen i Gagnef. I sommar blir det 20 år sen en filmproduktion begav sig till Arvikafestivalen för att under pågående festival spela in en ungdomsfilm. Den fick rätt och slätt titeln "Festival" och har på senare år fått något av en kultstatus. Vi ringer upp filmens regissör Karl-Johan Larsson och huvudrollsinnehavare Ebba Stragne. Programledare är Viola Nilsson och Blenda Setterwall Klingert.

Han kallades för playboy, frotterade sig med kändisar och hade skandalomsusade kärleksrelationer. Skeppsredaren Ari Onassis gav med sin flärdfulla stil Grekland en fläkt av internationell glamour. Aristoteles Onassis signaturstil var eleganta dubbelknäppta kostymer, bakåtslickat hår och tjockbågade glasögon. Men det de flesta sammanknippar honom med är hans omtalade kärleksrelationer. Han var under en tid tillsammans med den berömda operasångerskan Maria Callas, för att 1968 gifta sig med presidenthustrun Jackie Kennedy. Det var då hon blev ”Jackie O”, till mångas förtrytelse, och förfäran. Ari Onassis föddes 1906 i turkiska Smyrna, men flydde staden under det grekisk-turkiska kriget 1922 och hamnade i Argentina. Där gjorde hans familj sig en förmögenhet på tobak och Ari kunde återvända till Europa och Grekland som en rik man. När han började uppmärksammas som en ”player”, och lekkamrat till kända kvinnor, hade han en lång och framgångsrik karriär bakom sig. Redan i början av 1930-talet hade han börjat köpa begagnade fraktfartyg som han byggde om till tankfartyg. Han ägde också sitt eget flygbolag, även om det kanske mest var för att visa att han kunde. ”Havet var hans hustru, och himlen hans älskarinna”, som en av hans vänner konstaterade. När det gäller båtar så hade Ari Onassis privat en favorit. Det var den yacht som han gav namnet ”Christina”, döpt efter sin dotter. I sommar när det för de flesta svenskar inte är aktuellt med utlandsresor har intresset för båtar istället skjutit i höjden. Tidigare har det funnits en oro i båtvärlden att unga inte skulle vara intresserade av det hårda arbete som en båt innebär, men det finns fortfarande många unga personer som drömmer om att äga en båt. Vi ringer upp journalisten Niklas Gyberg Ivarsson som bland annat skriver om båtlivet. Malcolm McLean hette mannen som kom på att man kunde frakta varor i containers. Det var en innovation som gav Ari Onassis konkurrens ifråga om topplaceringen på olika listor över ”århundradets män” i rederibranschen. McLean skapade också - kanske något oväntat - ett alldeles speciellt byggmaterial för hus. Idag finns det nämligen restauranger, hotell och butiker gjorda av just containers. Trenden att bygga hus av stållådor sträcker sig världen över och vi tittar närmare på den. Något som alltid har förknippats med livet vid havet är snäckor. De återfinns bland de äldsta smycken människor burit, och har påverkat både mode och smink i form av pärlemorskimmer, ostronfärg och snäckmönster. Det är också ett material i tiden. Den hårda kalken, som bearbetas av små havsdjur i behov av skydd, är både ekologiskt och förnyelsebart – så länge snäckorna samlas på ett hållbart sätt förstås. Vi pratar med konstnärerna Pompe Hedengren och Sheila Pinas som använder snäckor i sin konst. Veckans gäst är Alexandra Pascalidou, journalist och författare med en nära relation till Grekland.

Varje år när vädret blir soligt och varmt så gör de åter entré stråhattarna och korgväskorna. Hantverkstekniken har funnits i tusentals år och de flätade accessoarerna tycks aldrig bli omoderna. Det hör sommaren till att det lanseras stråhattar och korgväskor i naturmaterial, med en entusiasm som om dessa ting vore en modemässig nyhet. Och 2020 är inget undantag. Skillnaden är möjligen att allt fler lyxmodemärken har börjat göra accessoarer av just strå och korg som säljs till svettframkallande höga priser. Den här hantverkstekniken är ett minst sagt uråldrigt fenomen. Men kruxet med naturmaterial är att det har en förmåga att förmultna och försvinna. Därför är det svårt att exakt säga hur länge som människor ägnat sig åt att fläta saker av strå. Men det finns fynd från egyptiska gravar som tyder på att det redan 5000 år före kristus användes korgar. Under många århundraden var lyxfaktorn obefintlig. Korgar var vardagsvaror. Billiga och praktiska att frakta grejer i – och överallt förekommande. Korgflätning har funnits världen över och gjorts i lokala material. Sverige är inget undantag, tvärtom. Men kunskaperna i korgflätning har gått stadigt nedåt i Sverige, när korgar importeras och säljs billigt hos de stora kedjorna. Vi pratar med Helena Åberg, hemslöjdskonsulent på Sörmlands museum som med en ny utställning hoppas vända den trenden. Under våren när umgänge utomhus med lagom avstånd varit det som rekommenderats har picknicken seglat fram som ett av de främsta umgängessätten. Det som behövs är en plats i naturen, en filt och något att äta, förslagsvis transporterat i en korg. Vi ringer upp mathistorikern Richard Tellström för att reda ut picknickens historia och med Dagens Nyheters matredaktör Elin Peters kartlägger vi dess för- och nackdelar. På 1920-talet skakades New York av de så kallade "halmhattsupploppet", då vuxna män fyllde Manhattans gator för att försvara sitt val att bära hatt. Vid samma tid utspelar sig romanen The Great Gatsby, som filmatiserats otaliga gånger. Men den mest ikoniska versionen, inte minst modemässigt, är antagligen den från 1974. För det blev en film där kläder, stil och yta spelar en stor roll, vilket vi tittar närmare på. Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, dräkthistoriker och författare till flera böcker om mode och dess historia.

Madame Blavatsky, som hon kallades av sina fans, var en sorts superstjärna vid förra sekelskiftet. Och det i en speciell genre ockultism. Helena Petrovna Blavatsky var en bastanta kvinna, som drog grova skämt, skrattade högt och kedjerökte 200 – eller fler – cigaretter om dagen. Men framför allt var hon en av förgrundsfigurerna inom den västerländska esoteriska  rörelsen som växte fram på slutet av 1800-talet och som kom att påverka en mängd konstnärer och författare. 1875 var Helena Blavaysky med och grundade det Internationella Teosofiska samfundet och blev dess chefsideolog. Vid den här tiden hade naturvetenskapen vunnit allt mer mark och Charles Darwins utvecklingslära fått den gamla kristna världsbilden i gungning. Det skapade ett enormt intresse för spiritualism och mysticism, i ett sätt att bibehålla en tro på något oförklarligt, och större. Seanser för att få kontakt med avlidna släktingar och vänner i andevärlden blev trendigt. I den världen verkade Madame Blavatsky, som sedan barnsben varit intresserad av andevärlden. Hon har anklagats för lurendrejeri, men på senare år blivit ett namn som omtalas med vördnad. Hennes största avtryck gjorde med sin roll inom teosofin. Hon skrev den massiva boken Isis Unveiled där samfundets filosofi förklaras. Eller, hon sade sig bara ha skrivit ner de kunskaper hennes andliga lärare förmedlade till henne på trådlös, andlig, väg. En av konstnärerna som starkt influerades av teosofin är Tyra Kleen. Under sitt liv var hon välkänd och framgångsrik som konstnär, författare och äventyrsresande. Men efter sin död föll hon delvis i glömska, för att under senare år få stor uppmärksamhet igen, som en av Sveriges främsta symbolister. Vi pratar om henne med konsthistorikern Niclas Franzén.Vi ringer upp fotografen Elin Berge, som nyligen belönades med Lars Tunbjörkpriset för sin samlade fotokonst. I hennes senaste projekt ville hon undersöka svensk nyandlighet och hittade en grupp kvinnor som hyllar och uppvärderar femininiteten - i vad som kallats ett "kvinnligt uppvaknande". I fotoboken Awakening skildras hur utövarna genom andliga ritualer undersöker vad är att vara kvinna. Kristaller har varit viktiga i många spiritualistiska kretsar sedan flera hundra år tillbaka. De sägs ha välgörande, mystiska egenskaper och har återigen ökat i popularitet. De säljs som smycken, prydnader och finns som massageverktyg. De dyker till och med upp i pulvriserad form, i smink och hudkrämer. Men kristallerna utvinns oftast helt oreglerat i fattiga länder och barnarbete är inte ovanligt. Om det här pratar vi med journalisten Caroline Hainer. Veckans gäst är Per Faxneld, docent i religionshistoria, aktuell med boken Det ockulta sekelskiftet: esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. 

Många flyr verkligheten in i tv-seriernas värld. Men det är inte bara spännande karaktärer eller häpnadsväckande intriger som lockar, även kläderna och accessoarerna väcker känslor och inspirerar. Många är de som då och då fastnar i timtal framför tv:n, sträckkollande på en ny favoritserie med en känsla av att de bara måste se ett avsnitt till. De senaste åren har tv-serierna fått högre status och blivit allt mer omdiskuterade. Men det är inte bara seriernas handling som skapar diskussion, det gör också kläderna, accessoarerna och ja, själva modevalen. Till exempel den finstämda serien Normala Människor, baserad på Sally Rooneys roman med samma namn. I den har kläderna en underordnad roll, likafullt har en tunn halskedja som bärs av den manliga huvudpersonen uppmärksammats speciellt med ett eget instagramkonto, som nått över hundratusen följare. Det här är bara ett i raden av exempel på där tv-seriers modedetaljer skapar engagemang. Tv-serien Seinfeld hade premiär 1989 och lyckades bli trendsättande för en ny typ av "feel-good-serier" som får tittaren att känna sig rätt normal i jämförelse med huvudkaraktärerna. Journalisten Parisa Amiri är något av en Seinfeld-expert och med henne pratar vi om de gånger klädesplagg fått stå i fokus i serien. Rederiet är den svenska serie som sänts under längst tid, nämligen 10 år. 2002 lades den ner, men sen den återpublicerades av SVT 2013 har en andra våg av popularitet sköljt över den. Vi ringer upp manusförfattaren Camilla Ahlgren som jobbade med Rederiet i sju år och dessutom frågar vi skådespelaren Tess Paulsen hur en av seriens bäst klädda karaktärer, Rebecca Dahlén, hittade sin stil. Idag är det inte bara utbudet av olika tv-serier som är större än någonsin, även antalet säsonger kan bli många och pågå under flera år. Har vi blivit dåliga på att avsluta historier? Vi pratar med manusförfattarna Cilla Jackert och Wille Behrman om det här. Den senare ligger bakom manuset till succén Kalifat, en serie som många ropar efter en fortsättning på. Veckans gäst är Malin Nevander, utvecklingsansvarig på SVT Drama och en av personerna bakom tv-serien Vår tid är nu.

Kläder och estetik har alltid vara en viktig del av artisters uttryck. En visuellt slående stil kan göra minst lika starkt intryck som en fantastisk låt och för evigt etsa sig fast på våra näthinnor. I veckans specialprogram ska vi få höra historier om musiker och deras garderober, men också om några av de personer som arbetar bakom artisterna, genom att klä dem och skapa spektakulära scenframträdanden. Vi pratar med Mariam Wallentin från duon Wildbirds & Peacedrums, samt soloprojektet Mariam the Believer; stylisten Marimerce Santiago, som arbetat med världsstjärnor som Ricky Martin, Jennifer Lopez och Mick Jagger; koreografen och creative directorn Sacha Jean-Baptiste, som fått stor uppmärksamhet för sina välproducerade scenshower i Eurovision Song Contest; och Viv Albertine från det ikoniska postpunkbandet The Slits.

Känna, lyfta eller trycka händerna får röra vid mycket . Även för handen finns skönhetsideal och nästan alltid avslöjar händerna något om personen de tillhör. Händerna har i år hamnat i fokus, ständigt ska de tvättats och spritats. Många har därför i vår haft ovanligt rena men också extra torra och spruckna händer. Men mot narigheten finns det otaliga krämer, handmasker och andra behandlingar att tillgå. Händerna är inte förskonade från skönhetsideal. För den som vill föryngra sina händers utseende har det på senare tid börjat erbjudas skönhetsingrepp. Med en injektion hyaluronsyra återfås slätheten på handens ovansida, i alla fall tillfälligt. För det sägs ju att det är händerna och inte ansiktet som kan avslöja hur gamla vi egentligen är. Vi tittar närmare på en yrkeskår som förblivit rätt så anonym – handmodellerna. Vi pratar med Delphine Jean-Gilles och Thomas King, vars händer ofta syns i såväl reklamfilm som tv-serier. Som handmodell kan man tjäna stora pengar, utan att exponera sitt ansikte. Men man måste också göra uppoffringar: inga styrkelyft på gymmet, inget påtande i trädgården eller något annat som riskerar att skada den värdefulla kroppsdelen. Händerna är fulla med kännetecken för vilka vi är och det finns de som intresserar sig extra för just andras händer och lägger deras utseende på minnet. Författaren och journalisten Åsa Linderborg har tänkt mycket kring just händernas betydelse och för konstnären Martha Ossowska Persson är de ett återkommande motiv.Det kan också vara skönt att fylla händerna med något att göra. Under vårens isolation har många börjat ägna sig åt handarbete. Broderi är en teknik som tidigare bland vissa haft lite dålig rykte, som något överflödig och prålig. Men de senaste åren har sociala medier exploderat med bilder på handbroderade alster. Vi pratar med broderifantasten Olivia Molin och tidskriften Hemslöjds redaktör Maria Diedrichs om broderi. Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare.

Friedrich Engels skrev Kommunistiska manifestet tillsammans med Karl Marx, men privat uppskattade han det goda livet och tackade inte nej till varken hummersallad, champagne eller rävjakt. I år är det 200 år sen Friedrich Engels föddes, in i en välbärgad tysk textilfabrikörsfamilj. Han kom att hamna i en av tidens största industristäder; Manchester i England. Där blev han vittne till eländiga arbetsförhållanden för de anställda och skrev vid 24-års ålder den banbrytande boken Den arbetande klassens läge i England. Boken imponerade på en viss Karl Marx. Friedrich Engels och Karl Marx blev vänner och så småningom kom Engels att göra en omtalad uppoffring för sin vän. Han valde bort sitt eget skrivande för att istället försörja Marx, så att den senare skulle få arbetsro att färdigställa sitt livsverk, boken Kapitalet. Friedrich Engels tog därför ett jobb han aldrig velat ha – det som chef på familjens bomullsfabrik i Manchester. Han avskydde det, men ägnade hela 20 år av sitt liv som fabrikschef. Men vid sidan av sitt politiska engagemang var Friedrich Engels omtalad för sin fåfänga, han var mån om hur han såg ut och beskrevs av vänner som ”välvårdad och ytterst renlig”. Med sin fina bakgrund var han van vid välskräddade kostymer och livet igenom behöll han sin humor, elegans och smak för det exklusiva. Sedan Engels tid har tankarna kring upp- eller nedklädda politiker hunnit gå flera varv. Inte minst i USA där normen blivit att se närmast plastigt polerad ut. En amerikansk politiker som på senare tid däremot vågat se rufsigt vanlig ut är Bernie Sanders. Om hans stil pratar vi med Björn af Kleen, författare, journalist och Dagens Nyheters korrespondent i Washington. Vi tittar också närmare på en subkultur som växte fram i Sovjet och det kommunistiska Östeuropa efter andra världskriget: den socialistiska dandyn. Det var unga, fåfänga män med androgyn stil, som älskade jazz och swing och ungdomskultur från väst. I en tid då män och kvinnor skulle vara starka och robusta och kultur och underhållning stram och uppfostrande stod den socialistiska dandyn i skarp kontrast till de rådande idealen. Vi pratar med kultur- och modevetaren Djurdja Bartlett om vem den socialistiska dandyn var. Vi ringer också upp teaterchefen Maria Sid som regisserar Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Kulla-Gulla. Bokserien har på senare år kallats arbetarlitteratur för barn och dess författare Martha Sandwall-Bergström för proletärförfattare. Vi pratar också med modehistorikern och författaren Erika Lunding, hon menar att just kläderna har en nyckelroll i böckerna om Kulla-Gulla. Veckans gäst är Göran Greider, journalist och författare.

Journalisten Gloria Steinem var en av frontfigurerna för "den andra vågens feminism". Men hon uppmärksammades inte bara för sin aktivism, hon uppdaterade också synen på hur en feminist får se ut. Denna idag 86 år gamla amerikanska journalist, aktivist och feminist har  stått i rampljuset ända sedan det sena 1960-talet. Men just nu har Gloria Steinem aktualiserats tack vare den amerikanska tv-serien ”Mrs America”. Det är en dramatisering om hur den kvinnorörelse i New York, som Gloria Steinem tillhörde, försökte driva igenom ”The equal rights amendment” på 1970-talet, något som mötte motstånd av konservativa kvinnor på högerflanken. Det var på 1960-talet som Gloria Steinem hade sitt feministiska uppvaknande. Hon skulle bevakade en sammankomst där kvinnor vittnade om sina aborter, som då var illegala i New York. Gloria Steinem reagerade med att skriva en artikel med rubriken "After Black Power, Women’s Liberation”. Artikeln uppmärksammades i feministiska kretsar och gav Gloria Steinem möjligheten att skriva feministiskt färgade texter i en rad olika tidningar. Men intresset var vid tiden ändå begränsat bland landets redaktioner. Det väckte tanken om att starta en egen tidskrift. Mot alla odds fick Gloria Steinem och hennes kollegor igenom idén och tidningen Ms skapades. I år tilldelas Gloria Steinem den svenska utmärkelsen Gilel Storch Award, ett pris som delas ut till personer som ”genom sin verksamhet har bidragit till att främja demokratiska, universella och humanistiska värden”. Vi pratar med Lizzie Scheja, VD för Gilel Storch Award och Judisk kultur i Sverige, om varför Gloria Steinem får priset. På omslaget till den första riktiga utgåvan av Ms syns superhjältinnan Wonder Woman. I arbetet med tidningen upptäckte Gloria Steinem att superhjältinnan var på nergång. Männen på serieförlaget DC Comics hade tagit bort hennes krafter och uniform. Det fick Gloria Steinem att protestera. Vi pratar med serietidningsexperten Fabian Nordlander om hur Gloria Steinem gav Wonder Woman återupprättelse. Vi berättar också om när Gloria Steinem wallraffade som "Playboy Bunny" på Hugh Hefners Playboyklubb i New York i början av 1960-talet. Under en månad arbetade Steinem på klubben, under falsk identitet, för att sedan skriva ett reportage om sina upplevelser. Vi pratar med journalisten Rachel Chang som fördjupat sig i Gloria Steinems månad som Playboy Bunny. Och så tittar vi närmare på Gloria Steinems signaturlook – pilotbågar med tonade glas, som hon brukade bära med håret innanför skalmarna. Veckans gäst är Maria Pia Boëthius, författare, journalist och debattör.

Kurortsbesökarna flydde stadens jäkt, för en fashionabel tillvaro inrutad av rutiner. Det som lockade var frisk luft, hälsosamt vatten, läcker mat och inte minst spännande socialt umgänge. En vistelse på kurtort vid förra sekelskiftet handlade inte bara om att bota mer eller mindre lindriga krämpor. Lika lockande var avbrottet som erbjöds från dåtidens vardagsstress. På kurorten erbjöds en schemalagd tillvaro i en vacker miljö, med olika hälsofrämjande behandlingar och inte minst umgänge över både klass- som könsgränserna. Tidens strikta sociala regler var inte lika hårda på kurorterna. Det som i det vanliga samhället hade gjort skandal kom man undan med på kurorten. Plasterna har omskrivits av en rad författare som fått sina läsare att drömma om att lämna allt för att under några månader leva utan press och måsten, omgiven av natursköna utsikter och med chansen att hitta en tillfällig förbindelse bland de övriga gästerna. Vatten hade en central roll på kurorterna, både för att dricka men också för att bada i. Just bad, både varma och kalla, har länge setts som välgörande för hälsan. De senaste åren har just kalla bad blivit allt populärare. Vi ringer upp psykologen och författaren Helena Kubicek Boye som skrivit boken Wild Swimming - bada för livet, som beskriver en ökande vurm för bad mitt i naturen året om. Vi pratar också med måltidshistorikern Richard Tellström om maten som serverades på kurorterna. Kosten och brunnsvattnet var viktiga komponenter i vistelsen, men det som stod till buds var nödvändigtvis inte det vi idag skulle kalla "nyttig mat". Viktigt var däremot mängden mat - man skulle äta mycket och bli mätt. Och så tar vi en titt på plagg - och fenomen - som suddar ut gränsen mellan inne och ute, som pyjamasen - ett inomhusplagg som det blivit helt okej att bära även utanför hemmets väggar. Veckans gäst är Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms Universitet och författare till boken Ett paradis på jorden: om den svenska kurortskulturen 1680-1880. 

Hon har kallats "the Queen of Rockabilly" och varit banbrytande såväl musikaliskt som stilmässigt. I en tid då countrysångerskor förväntades vara väna vågade Wanda Jackson bryta mot reglerna. Wanda Jackson säger i sin självbiografi hon var ”den första kvinnliga countryartisten att bära sexiga kläder och anta en glamorös image”. När hon började sin karriär 1955 skulle kvinnliga countryartister vara söta och prydliga, men Wanda Jackson bröt mot de rådande normerna. När hon annonserade sin pension förra året, 81 år gammal, hade hon turnerat mer eller mindre non stop i nästan 65 år. När allt började på 1950-talet var Elvis Presley en av hennes närmsta kollegor. Han uppmanade henne att ta steget från countryn in i den nya stilen rock'n roll, som Presley var övertygad om skulle bli nästa stora grej. Wanda Jackson hade den rätta attityden och inte minst rösten. Hon har inte sällan omnämnts som ”the sweet lady with the nasty voice" – den söta damen med den fräcka rösten. Till det har hon ofta svarat "Vem har påstått att jag är söt och rar?" I fransiga klädesplagg har Wanda Jackson under sin långa karriär banat väg för en ny generation kvinnliga artister, såsom Dolly Parton, Faith Hill och Shania Twain, som nu tillåts vara både sexiga och "good country girl". Vi zoomar in på fransarna som fått en comeback i modevärlden och blivit det nya heta bland hip hop-stjärnorna. Vi pratar med modeskaparna Carin Rodebjer och Chris Pearson som båda driver modemärken som friskt använder sig av just fransar. Den senare står bakom de uppmärksammade fransprydda plagg som rapparen Lil Nas X burit. Vi tittar också närmare på historien om företaget Gibsons gitarrmodell "Banner", som i hemlighet producerades i USA i början av 1940-talet. Fabrikens manliga anställda var ute i krig och istället var det kvinnor med handarbetsvana som ersatte dem och kom att producera ovanligt välgjorda gitarrer. Men länge var det här en oberättad historia. Vem som låg bakom gitarrerna var det ingen som visste. Wanda Jackson har i nästan hela sitt liv haft sitt hem på samma plats i Oklahoma. I södra Sverige hittar vi Halland och småstaden Falkenberg som nu uppmärksammas i tv-serien Falkenberg Forever. Bakom den står tv-producenten Johanna Runevad som både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen. Hon ville skildra småstaden på ett nytt sätt, där den som valt att stanna i hemstaden fick stå i centrum. Veckans gäst är Anna Charlotta Gunnarsson, frilansjournalist och författare till boken Kvinnorna som formade pophistorien.

Den har kallats "ett stort mästerverk" såväl som "katastrof". Rockoperan som gör Jesus till välklädd rebell var inte helt okontroversiell när den kom, men har blivit en modern klassiker. Det var 1970 som konceptalbumet Jesus Christ Superstar släpptes som LP-skiva. Upphovsmännen Tim Rice och Andrew Lloyd Webber hade fått kämpa för sin idé att göra en musikal, eller ja, rockopera, om Jesus sista dagar i livet. Många tyckte att idén var motbjudande och värdelös. Men på försök spelades en singel vid namn Superstar in och låten blev en stor hit. Fullängdsalbumet kom att toppa Billboardlistan, vilket banade väg för såväl scenuppsättningar som långfilms-version. Jesus Christ Superstar är idag en av de musikaler som spelats allra mest. En modern klassiker som gång på gång sätts upp runt om i världen och där Jesus tolkas mer eller mindre modemedvetet. Den banade väg för så kallade "megamusikaler" – stora påkostade uppsättningar som till exempel Cats eller Fantomen på Operan, också de skrivna av Tim Rice och Andrew Lloyd Webber. På originalskivan från 1970 fick sångaren och skådespelaren Murray Head rollen som Judas. Historien berättas från Judas perspektiv och han skildras som mänskligt nyanserad. Vi pratar med Murray Head om hur det var när allt startade. Den 10 april är det 60 år sedan kvinnor för första gången prästvigdes i Sverige. Då var de tre stycken som tillsammans blev de första. Idag däremot är kvinnorna i majoritet på prästutbildningarna. Det har skapat större behov av prästkläder anpassade till kvinnor. Vi pratar med modeskaparen Maria Sjödin som specialiserat sig på att designa arbetskläder åt präster. Dessutom tittar vi närmare på hur Jesus skildrats i konsten tillsammans med konstvetaren Carina Jacobsson. Jesus är en av de allra mest avbildade personerna, men det finns inget facit på hur han ska se ut. Genom historien har det gått olika trender i hur Jesus har skildrats, som involverat mer eller mindre lidande. Veckans gäst är Ronny Svensson, filmkritiker och musiker.

Våra hem kan idag sägas vara minst lika viktiga som våra kläder när det gäller att visa upp vilken stil man har eller snarare strävar efter. Hur kommer det sig? Tidigare var det adeln som genom exklusiva böcker hade för vana att visa upp sina slott och herresäten, för att betona hemmens historiska värde. Idag kan däremot vem som helst visa upp sin genomtänkt inredda bostad i sociala medier. Samtidigt har "hemma hos-reportage" blivit allt populärare som journalistiskt grepp. Inte minst uppslag som kombinerar personporträtt, av mer eller mindre kända människor i deras hemmiljö. Val av mattor, tapeter, såväl som prydnadssaker undersöks in i minsta detalj för att dissikera personens karaktärsdrag. Det är framför allt de stora mode- och kulturplattformarna, som Vogue och The New York Times månadsmagasin T, som populariserat denna form av konsumtions- och stilvurmande personporträtt. Vi pratar med Vogue Paris moderedaktör Eugénie Trochu och T:s design- och inredningsredaktör Tom Delvan, som båda specialiserat sig på hemma hos-reportage.Vi tar också en titt på bokhyllan. Dess innehåll av böcker har länge varit ett vanligt sätt att visa upp sin personlighet och smak, men när digitala litterära lösningar blir allt vanligare har den fysiska boken börjat sälja sämre och bokhyllan får inte längre en lika självklar plats i hemmet. Vi frågar Kristofer Ahlström, författare och kulturreporter på Dagens Nyheter, hur den moderna bokhyllan ser ut. Dessutom ringer vi upp arkitekten Gert Wingårdh som berättar hur staten tidigare uppmuntrade till bokhyllor i hemmet. Dessutom pratar vi med Marco Velardi, en av grundarna till den hajpade tidskriften Apartamento. När den grundades 2008 var ambitionen att bli en motvikt till alla glassiga inredningsmagasin som visade perfekt renoverade och inredda hem, men där en sak ofta fattades – spår av vardagligt liv. Veckans gäst är Maria Perers, designhistoriker och gästlärare på Konstfack, som just nu arbetar med en avhandling om det ideala hemmet.

Sophia Loren är en av de sista nu levande stjärnor från tiden som kallas "the golden age of Hollywood". Då gjorde hon sig känd för sin skönhet och glamour och 85 år gammal är hon fortfarande aktuell. Sophia Loren kan blicka tillbaka på en karriär som sträcker sig över 70 år. I höst har filmen Med livet framför sig – med stjärnan i en av huvudrollerna – premiär på Netflix. Att Sophia Loren återvänder till skådespeleriet har förstås väckt viss uppmärksamhet. Inte bara för att det är drygt tio år sedan senast hon hade en filmroll, utan för att Sophia Loren är just Sophia Loren. Sophia Loren gjorde inte bara succé i Italien och Europa. Hon är också den enda italienska skådisen som även lyckades få en karriär i USA. Hon växte upp i ett Italien präglat av andra världskriget. Hennes mamma var ensamstående och familjen hade det svårt. Men i puberteten förunnades Sophia Loren med en kurvig kropp som stämde in på de rådande italienska idealen. Efter krigets svält och fattigdom ville man understryka att Italien var ett välmående land, genom att lyfta fram kurviga kvinnor på film. Sophia Loren upptäcktes när hon deltog i skönhetstävlingar. I juryn satt nämligen både filmregissörer och producenter. Det blev starten på en ikonisk karriär. Sophia Lorens timglasformade kroppstyp har de senaste åren återigen blivit populär. För att få till siluetten finns hjälpmedel, omformande underkläder eller "shapewear" som de också kallas. Dessa plagg har tidigare framställts som pinsamma men har nu blivit trendiga och moderna. Vi ringer upp Emma Severinsson, lektor i modevetenskap och doktor i historia och frågar hur det kommer sig. Italiens idag mest uppmärksammade filmare är regissören Luca Guadagnino, känd för filmer som Call Me By Your Name. Hans senaste film Suspiria är en nytolkning av den ikoniska italienska skräckfilmen med samma namn. I filmen syns den svenska konstnären och fotografen Mikael Olsson i en liten roll och hans fotografier från inspelningen har också kommit att bli japanskt mode. Vi pratar med dem om processen. Sophia Loren har utöver sin filmkarriär också gett ut en rad kokböcker som hyllar det italienska köket. Men det är inte alla filmstjärnor som har samma avslappnade attityd till mat. Vi tittar närmare på boken I'll Have What She's Having: My Adventures in Celebrity Dieting. I den följer den amerikanska journalisten Rebecca Harrington noggrant tolv kända personers dieter, för att se hur det påverkar henne – och hur maten smakar. Veckans gäst är Louise Wallenberg, professor i modevetenskap vid Stockholms universitet.

Genom att basera sitt företag på landsbygdsromantik á la Jane Austen, fast i modern tid, lyckades designern Laura Ashley skapa ett världsomspännande mångmiljonimperium inom mode och inredning. För somliga inger namnet rysningar då ”Laura Ashley” i mångt och mycket är förknippat med rysch och pysch, volanger, småblommiga mönster och klänningar i en stil som skulle få vilken sektledare som helst att jubla över den sippa sedesamhet många av dem utstrålar. Vi talar långa klänningar med puffiga ärmar med hög hals och barnkammarsöta blommönster. Fast, förstås, inte bara. För Laura Ashley textilmönster användes också till möbeltyger och tapeter. Första butiken i London öppnades i South Kensington 1968 och i Times kunde man läsa att där fanns ”glatt mönstrade klänningar för både mödrar och döttrar, med matchande förkläden, ugnsvantar, bordstabletter och hemtextiler till rimliga priser.” Idag går företaget Laura Ashley på knäna, men gamla originalklänningar från Laura Ashleys heydays är hårdvaluta på andrahandsmarknaden. För själva stilen med viktorianskt anstrukna klänningar har fått ett uppsving. Somliga frågar sig förstås varför det suktas efter en kysk, mormorsstil med långa, ljusa, blommiga klänningar, höga halsar, puffärmar och volanger, 2020. I veckans program tar vi en titt på begreppet "man repeller", mode som anses frånstötande för män. På senare år har uttrycket tagits över och populariserats av kvinnor som medvetet inte klär sig för mäns uppmärksamhet, och ser det som frigörande. Vi pratar med skådespelaren Hedda Stiernstedt och stylisten Nadia Kandil om vad som lockar. Vi träffar också den svenska textilformgivaren Wanja Djanaieff, vars livsverk snart uppmärksammas i en stor utställning på Marabouparken i Sundbyberg. Och så pratar vi med litteraturvetaren Isabel Kranz, som skrivit boken "Talande blommor: blomsterspråkets ABC". Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, författare och dräkthistoriker.

Vi ska bege oss till Bayern i Tyskland för att följa i de fotspår som lämnats av en man som beskrivits som en stilbildande sagokung Ludvig II av Bayern. Programmet är en repris från december 2018. Ludvig II av Bayern har också kallats för spritt språngande galen. Han skulle säkerligen ha gått till historien som bara en av många mindre kända kungligheter med knasiga idéer som det kryllade under 1800-talet i Europa, som då var fyllt av olika kungadömen, kejsardömen och furstendömen. Men Ludvig II av Bayern kom att utmärka sig, redan då. Till en början för att han vid sin kröning 1864 bara var 18 år och modellsnygg. Han var nästan två meter lång, slank och vältränad efter att ha ridit mycket. Hyn var blek, håret var mörkt och lockat (av locktänger, skulle det visa sig) och hans ögon var blå. Men hans skönhet avtog. Ludvig den andre av Bayern blev ganska snart tämligen fet, och tappade tänderna gjorde han också. Liksom sitt förstånd, anser en del. Men bestående blev de tre fantasifulla slott han lät uppföra – Neuschwanstein, Herrenchiemsee och Linderhof. Slott som blivit en sorts prototyper för hur sagoslott ska se ut. I veckans program besöker vi slottet Linderhof, som ligger i en dal mitt i de bayerska alperna cirka nio mil utanför München. Det var en plats som Ludvig valde med stor noggrannhet. Det var på Linderhof som Ludvig kom att tillbringa de sista åren av sitt liv och trots att detta slott är hans minsta, så rymmer det flera olika fantasivärldar. Ludvig II älskade inte bara pampiga slott. Han älskade också Richard Wagners musik. Varför är det så många som blir besatta av Wagners verk? Det tar vi också reda på i programmet. Veckans gäst är Svante Nordin, professor i idéhistoria vid Lunds universitet.

Det har talats om en stark keramiktrend de senaste åren. Intresset för keramik och handgjorda objekt har ökat och de har setts i inredningstidningar, på gallerier och museer och i trendiga butiker. I veckans specialprogram får vi höra fyra historier om saker som går att skapa med lera som utgångspunkt – vaser, skulpturer, figuriner, porslin och mosaikverk. Vi möter människor som både skapar och samlar på dessa saker. Vi pratar med keramikerna Tove Tengå och Anders Arhoj om tjusningen med lera och keramik. Vi berättar också hur svenskt porslin från 1950-talet blev hett eftertraktade samlarobjekt. Vi pratar med Otilia Bogen, porslinssamlare, och Viveca Carlsson, chefredaktör på magasinet Scandinavian Retro, som vet mer om den saken. Vi träffar även konstnären och keramikern Alexander Tallén. Han har fått stor uppmärksamhet för sina figuriner, som skildrar moderna människor i frysta ögonblicksbilder. Han inspireras av 1700-talets porslinsfiguriner i rokokostil. Och så beger vi oss till Puerto Ricos huvudstad San Juan och träffar mosaikkonstnären Celso Gonzales som har skapat över 200 mosaikverk runt om i världen. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Jenny Linds sångröst kom att förtrolla en hel värld och göra henne till en av de första superstjärnorna i mitten av 1800-talet. I år skulle "Den svenska näktergalen" ha fyllt 200 år. Jenny Lind kom från fattiga förhållanden och det var egentligen en lycklig slump som gjorde att hennes sångtalang upptäcktes. Sittandes i ett fönster sjöng hon, kanske sju eller åtta år gammal, högt och ljudligt så det klingade ut på gatan. Förbi gick då en tjänsteflicka anställd av Kungliga Teaterns premiärdansös och upptäckte begåvningen. Men från Stockholms fattiga kvarter kom Jenny Lind att lägga först Europa och sen USA under sina fötter och bli kanske den allra första stora internationella stjärnan. När hon anlände till USA 1850 väntade ett folkhav på 30 000 personer i New Yorks hamn för att få en glimt av sångerskan. Det här var en ny typ av stjärnkult, där också artistens privatliv blev omskrivet. Jenny Lind lyckades få till en för tiden perfekt image och blev beundrad inte bara för sin sångröst, utan också för sin blygsamhet, godhet och välgörenhet. Tidigt fick Jenny Lind smeknamnet Näktergalen, eftersom hon var duktig på att "drilla" likt fågeln. Näktergalen har i alla tider beundrats för sin starka sång och inspirerat poeter och kompositörer. Vi pratar med Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet, och Bethan Roberts, litteraturvetare som skrivit om näktergalen i kulturen. Under Jenny Linds glansdagar producerades det också en rad "merch" att kränga till hennes fans. Däribland blev Jenny Lind en av de första  kändisarna att avbildas som klippdocka. Vi träffar en av världens främsta klippdockssamlare – Malin Fritzell. Hon har samlat på klippdockor sedan 1970-talet och just nu ligger samlingen på 9 100 dockor, men den fortsätter att växa. Jenny Lind var bara 18 år när hon fick ställa sig på Kungliga Operans scen, men hon hade framträtt ända sen tioårsåldern. Sen 1800-talet har kraven på operasångerskor förändrats. Vi träffar det svenska operastjärnskottet Cornelia Beskow som ger oss en inblick i den nutida operavärlden. Veckans gäst är Ingela Tägil, forskare i musikvetenskap och författare till den kommande boken Näktergalen – en biografi över Jenny Lind.

Klimatdebatten har fått oss att ifrågasätta hur vi konsumerar mode. Som svar dyker det nu upp koncept för att hyra, byta och låna plagg, något som kan komma att förändra våra framtida garderober. Från överfulla klädkammare och massiva "walk in closets" ifrågasätts nu hur vi förhåller oss till våra kläder. Det är inte längre självklart att man ska skryta med en stor garderob. Idag är det istället medvetna och hållbara val som är i fokus och begreppet cirkulär ekonomi har hamnat på tapeten. I takt med att urbana modeentusiaster tar miljöfrågan på allt större allvar lanseras också fler nya tjänster som ruckar på våra traditionella sätt att förhålla oss till garderoben. I veckans Stil tittar vi närmare på den nischade andrahandsmarknaden som vuxit fram på nätet. Där samlas personer med förkärlek för liknande märken i olika grupper för att köpa eller sälja vidare sina kläder. Vi träffar Ida Malmén som driver en populär Facebookgruppen där privatpersoner kan sälja vidare kläder av ett visst märke, samt Vendela Ragnarsson som nyligen lanserade en ny plattform för second hand-mode. Vi tittar också närmare på den växande hyrmarknaden för kläder. Under hösten poppade det upp en rad olika initiativ, även från stora klädkedjor, för att istället för att köpa kläder, hyra dem. Entreprenören Emelie Gustafsson Maistedt lanserade i förra veckan den senaste i raden av hyrtjänsten – en plattform som beskrivs som ett Airbnb för kläder. Vi pratar också med Madlén Fondén, som drivit en kläduthyrningstjänst under fler år. De tror båda att vår syn på ägande är på väg att förändras.Vi närmar oss också något som förr var en självklarhet - nämligen att lappa och laga våra plagg. Skräddaren och författaren Kerstin Neumüller har skrivit en bok med just titeln "Lappat och lagat" och hon håller kurser i hur man bäst lagar sina kläder.Veckans gäst är Kristian Åström, ekonomikommentator för Sveriges Radio. 

Popundret Harry Styles har med transparenta chiffongblusar, glittrande byxdressar och skimrande pärlhalsband luckrat upp gränserna mellan dam- och herrmode och på kuppen blivit en ny modestjärna. Harry Styles slog som 16-åring igenom via den brittiska talangjakten X-Factor. Där skapades pojkbandet One Direction, och med det blev han snabbt en favorit inte bara bland flickor. Men det är på egna ben, som soloartist, som Harry Styles blivit en favorit även i modevärlden. Artiklar om hans stil har inte sällan haft rubriker som “Harry Styles är en världens bästa klädda män”, ”Hur Harry Styles blev en ostoppbar modekraft” och ”Harry Styles är kungen av mode”. Legender som Mick Jagger säger sig se en ung version av sig själv i Harry Styles ifråga om androgyn stil, med halvlångt hår, utsvängda satängbyxor, höga kackar, smycken och ringar. Harrys könsöverskridande klädval kan till viss del kopplas till det samarbete han haft med Gucci sedan 2018. Märket har genom sin chefsdesigner Alessandro Michele satsat på en androgyn look full med färg, broderier, spetsar och rosetter för både män och kvinnor. I veckans Stil pratar vi med systrarna Michelle och Simone DeFacendis som sedan 2014 på sina sociala medier-konton Harry Wore What dokumenterat och dissekerat alla outfits stjärnan burit. Systrarna är hängivna Harry-fans sedan pojkbandstiden. Men det var inte bara musiken de föll för, lika viktig var sångarens stil. Vi träffar också Andrej Thiseus, snart 16 år och med ett brinnande modeintresse. Vad han gillar ändras fort, men i höstas började Andrej specifikt intressera sig för tantstilen. På second hand införskaffade han damkostym, pärlhalsband och tanthandväska. Stilen fick Andrejs mamma Hannah att mejla Stil-redaktionen med frågan om tantlooken måhända var det nya i modesvängen. Vi tittar också närmare på gruppen Consoul som kallats "Sveriges bästa 90-talspojkband" – de var nämligen det enda. Matthews Green var en av de fyra bandmedlemmarna och han berättar historien om det svenska pojkbandets storhetstid. Veckans gäst är Philip Warkander, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.

RuPaul har kallats världens största dragqueen. Med sitt tv-program RuPaul's Drag Race, där dragdrottningar tävlar mot varandra, har han gjort dragkonsten till en global megabusiness. I november fyller RuPaul Andre Charles 60 år och det är inte lite han hittills hunnit åstadkomma i livet. Släppt skivor, skrivit böcker och skådespelat. Men hans främsta bedrift måste ändå ses som skapandet av RuPaul's Drag race. 2009 hade talangjaktsdokusåpan premiär på en smal amerikansk HBTQ-vänlig tv-kanal. Sedan dess har tv-programmet exploderat i populäritet och om några veckor har säsong 12 premiär. Dessutom har konceptet gett upphov till en rad franchisevarianter, stora fan-konferenser och världsturnerande shower med de mest populära deltagarna. RuPaul har lyckats cementera sig som en ikon i showbiz och gjort drag mer kommersiellt än någonsin. I veckans Stil tittar vi närmare på den stora fankultur som tv-serien skapat. Anna Södergran är ett superfan som går på shower, "meet and greets" och har specialiserat sig på att sminka sig för att efterlikna sin favoritdragqueen. Genom RuPaul's Drag Race fick hon nya vänner och blev del av en stark gemenskap. Vi träffar också en svensk dragstjärna, som är något av en doldis. Hon går under namnet Leo B och är något ovanlig i sammanhanget, då hon både är kvinna och dragqueen. Från att ha varit del av After Dark och drivit sin egen draggrupp Cunigunda, har hon idag två parallella liv. Dels en tillbakadragen privat tillvaro och dels ett fartfyllt, fräckt dragliv. Vi tittar också närmare på en av historiens dragqueen-pionjärer; Divine. Till skillnad från RuPaul, som representerar ett mer bildskönt och glamouröst dragideal, så blev Divine istället känd för sin farliga, gränslösa och ofta groteska persona. Vi pratar med regissören Jeffrey Schwarz, som har gjort dokumentärfilmen I Am Divine. Veckans gäst är Petter Wallenberg, författare, konstnär och grundare av projeket Bland Drakar & Dragqueens, där dragqueens läser för barn.

Napoleon var ingen trendig modekille, men han förstod värdet av att bygga sitt varumärke. Med mode och lyx satte han återigen Frankrike på kartan, likväl som sig själv. Ett pr-snille, kort sagt. Napoleon Bonaparte brukade klä ner sig, för att framstå som en i gänget, när han var ute på fälttåg. Han bar inga pråliga uniformer, som andra höga militärer. Men nämnas bör att den franska armén ändå var väldigt snyggt klädda. För även om Napoleon personligen inte utmärkte sig för något intresse för kläder, så fattade han det symboliska värdet med att bära en viss sorts plagg. Även om han själv föredrog kläder som var utpräglat enkla i sin form, och bekväma – så saftade han på när det gällde att skapa iögonfallande uniformer för den franska armén. Han förstod också värdet av att få igång den franska lyx- och modeindustrin för att bygga upp landets ekonomi. Frankrike hade många skickliga hantverkare som behövde jobb, och med Napoleon vid makten fick tygproducenter, sömmerskor, brodöser, modister och tillverkare av spets, och siden fullt upp. Ryktet om att Frankrike – återigen – hade något alldeles extra ifråga om mode och lyx spreds över världen. Under sin storhetstid beställde Napoleon en rad porträtt av sig själv, men tavlorna som målades liknar honom egentligen inte. Genom historien har det tillhört vanligheterna att de avmålade velat framställas annorlunda än sitt verkliga utseende. Samma fenomen finns även idag. "Instagram Face" är namnet på ett speciellt utseende som under de senaste åren blivit att vanligare på sociala medier. Vi frågar skönhetsexperten Camilla Söderlund vad fenomenet innebär. Napoleon var mån om symbolspråket och valde efter noga överväganden houngsbiet som sitt symboldjur. Till sin kröning bar han en röd sammetsmantel med bin broderade i guldtråd på. Vi ringer upp författaren Lotte Möller som skrivit boken Bin och människor. "Napoleonkomplex" är ett begrepp som Napoleon fått ge sitt namn till. Korta män som uttrycket aggressivitet och maktfullkomlighet, pga komplex för sin kroppslängd. Om Napoleons längd, 1.69 cm, var ett problem för honom går inte att säga. Men för många är längden ett laddat ämne. Vi tittar närmare på marknaden för skor med dolda lösningar för att ge bäraren några extra centimeter över marken. Veckans gäst är Martin Hårdstedt, professor i militärhistoria vid Umeå universitet.

I så gott som alla garderober hänger de galgarna. Trots att den har hängt med oss ganska länge dröjde det innan den uppmärksammades, i alla fall som ett designat objekt. Innan det fanns galgar hängde man plagg på knoppar och krokar, lade dem över stänger eller förvarade dem i kistor, skåp och lådor. Så gjorde man under större delen av 1800-talet. Men i takt med att modet utvecklades, gjorde också sättet att förvara kläder på. Vem som “uppfann” galgen råder det delade meningar om, men klart står att det var först under mitten av 1800-talet som den började bli vanlig och olika patent på galgar började tas. Idag är galgen en självklar del av hemmet, såväl som modeindustrin. Det uppskattas att omkring 85 miljarder galgar slängs i världen varje år. Detta har fått röster att höjas om att plastgalgen borde uppmärksammas som miljöbov på samma sätt som sugröret och plastpåsen gjort tidigare. I veckans Stil ringer vi upp Sjoerd Fauser som är VD för det nederländska galgföretaget Arch & Hook. Företaget säger sig vilja ställa om modeindustrins galganvändning. När plagg ska flyttas från fabriker görs det ofta på billiga plastgalgar som efter transporten slängs. Företaget har tagit fram en ny sorts transportgalge tillverkad av återvunnen plast, som samlats ihop i några av världens mest nedskräpade floder. Vi tittar också närmare på galgen som symbol. När supermodellen Gigi Hadid syntes i en hoodie med en liten galge tryck på framsidan fick de norska modeskaparna Holzweiler, som stod bakom plagget, internationell uppmärksamhet. De hade valt symbolen från en tatuering och just en sån liknande tatuering har i en annan del av världen kommit att bli symbol för den politiska kampen för rätten till fri abort. Galgar är också ett föremål som fått representera en rad olika klädmärken, hotell och olika slags firmor. Det finns helt enkelt enormt många unika galgar med alla möjliga tryck. Vi träffar Helena Hansson, som helt enkelt bestämde sig för att börja samla på galgar, och så ringer vi upp Sveriges enda galgmuseum, som finns i Olofström. Veckans gäst är Petter Skantze, VD för galgföretaget Instore Agency.

Louisa May Alcott ville egentligen inte skriva en bok om flickor, när hon fick uppdraget. Men romanen Little Women kom att förändra hennes liv och dessutom bli en stilförebild, ännu 150 år senare. Ungdomsromanen Little Women, eller Unga kvinnor som den heter på svenska, publicerades 1868. Den har kallats för ”en av de mest betydelsefulla böcker som någonsin skrivits om hur det är att växa upp som kvinna”. Romanen och dess många tolkningar har gett upphov till diskussioner om såväl kön och klass, likväl som kläder. Trots att romanen hunnit fylla 150 år är den i USA fortfarande en av de mest kända och älskade historierna. Romanen handlar om de fyra systrarna March – Margaret, Jo, Amy och Beth, som växer upp i New England under det amerikanska inbördeskriget. Alla har de olika personligheter och framtidsdrömmar. Deras namn är i USA lika kända som Pippi och Emil är i Sverige. Den sjunde Hollywoodadaptionen, med Greta Gerwig som regissör, har nominerats till hela sex Oscarstayetter. Det går dessutom att se hur filmens kostym går helt i linje med den populära "präriestilen". Det är långa kjolar och klänningar, gärna med mönster och volanger. Blusar med långa puffiga ärmar, som inte sällan är höga i halsen. Just filmens kostym har chansen att belönas med en Oscar i februari. I veckans avsnitt pratar vi med filmkritikern Mårten Blomqvist om varför samma historia spelas in gång på gång. På engelska kallas det här för "remake", på svenska nyinspelning. I Unga Kvinnor läggs stort fokus på huvudpersonen Jos hår. Det beskrivs som hennes stora skönhet. Idag är håret återigen i fokus, eller kanske håraccessoarerna. Vi tittar närmare på hur den tidigare så föraktade scrunchien kom in i värmen igen. Vi ringer också upp två kvinnor som starkt influerats av Louisa May Alcotts roman. De amerikanska författarna Anne Boyd Rioux och Virginia Kantra är några av de senaste att ge ut böcker som på olika sätt tar avstamp i Unga kvinnor. Veckans gäst är Daniel Lindström, modechef på tidskriften Café.

I veckans Stil Special ska titta närmare på den nära relation som finns mellan våra kläder och våra jag helt enkelt hur vi formar oss själva genom plaggen vi bär och stilarna vi väljer. I programmet får vi höra fyra historier som alla, på olika vis, handlar om hur kläder och stil påverkar de vi är – eller de vi vill vara. Vi träffar artisten och musikern Beatrice Eli som slog igenom 2014 med albumet Die Another Day. Inte bara hennes musik väckte uppmärksamhet. Det gjorde även hennes hårda stil. Men att hitta fram till den tog tid. Hur den processen såg ut berättar hon om i programmet. Vi pratar med journalisten och författaren Rebecka Åhlund som berättar om varför hon valde att skaffa en tand av guld och vad den symboliserar för henne. Vi beger oss till Edsbyn i södra Hälsingland för att träffa Ulla-Marie Nilsson, som blivit något av en lokal profil tack vare sin extravaganta stil. Och så reser vi till Puerto Rico för att träffa Raquel Berrios och Luis Alfredo Del Valle från den elektroniska popduon Buscabulla. Genom sin musik och sina kläder vill de visa att Puerto Rico fortfarande är att räkna med. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Vi ska glänta på garderobsdörren hos en kvinna som tidigt hade modet att på flera sätt stå emot tidens trender och, framförallt, markera vikten av att ha egen stil Greta Garbo. Repris från maj 2019. Greta Garbo var en person vars förhållningssätt till livet länge betraktades som lite märklig, men som mer och mer framstår som modernt och framsynt, till och med ganska sunt. Istället för att fortsätta odla bilden av sig själv som ”den gudomliga”, en ouppnåeligt vacker kvinna som hyllades för sin stora skönhet och eleganta stil på vita duken valde hon att ge fingret till Hollywood för att istället sätta på sig fotriktiga skor och odla sin själ i lugn och ro. Trots att hon tjänade enorma pengar på visionen av henne. Greta Garbos karriärval har förbryllat en hel del sedan hon 1941 – efter sammanlagt 27 filmer, fyra Oscarsnomineringar och status som en av de allra mest välbetalda kvinnliga skådisarna i Hollywood – flyttade till New York och slutade att jobba professionellt, bara 36 år gammal. Hon värnade tidigt om sin rätt att få vara ifred, och själv välja vad hon ville säga och göra. Och när. Det innebar att hon ibland kunde uppfattas som ganska brysk mot dem som inte respekterade hennes gränsdragningar, och kanske var hon det också. Hon snoppade en gång av en inbjudan till en middag hon inte hade lust att gå på med orden ”hur ska jag veta om jag är hungrig nästa vecka?” I veckans program pratar vi med författaren Moon Laramie, aktuell med boken Spirit of Garbo, där han tittar närmare på Greta Garbos andliga resa och personliga utveckling. Vi berättar också om när Greta Garbos gamla kläder såldes på auktion i Stockholm för fyra år sedan. Och så träffar vi modisten Lise Disley. Hennes stora stilförebild är Greta Garbo. Dessutom berättar vi historien om Mercedes de Acosta. Hennes namn dyker upp lite här och var i historien, ofta tillsammans med stora kvinnliga filmstjärnor, som Greta Garbo, med vilken hon strulade under många år. Programmet är en repris från 3 maj 2019.

Så här i slutet av året ska vi fyra av ett reprisfyrverkeri med reportage om och med några färgstarka personer och företeelser som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Vi träffar den brittiska designern Zandra Rhodes, som skapat färgsprakande kläder sedan mitten av 60-talet. Vi undersöker den moderna häxan i dagens populärkultur – vem är hon? Vi berättar också om den mystiska friluftsrörelsen Kibbo Kift, som var aktiv i England under 1920-talet. Och så tar vi en titt på renässansens inslagna överraskningar. Gott nytt år önskar vi på Stil i P1!

För jul- och nyårsstilen är det lite annorlunda regler som gäller. Under nyår är skimrande glitterexplosioner till plagg helt normalt. Under jul har en knasigt ful tröja blivit allt mer populär. Veckans Stil dyker in i en värld av blinkande elektriska lampor, rödnosade renar och söta små tomtar. Under jul och nyår blir helt enkelt normen att ge extra allt i både pynt av hus och hem såväl som av oss själva. Vad sägs som en tröja med en enorm snögubbe eller varför inte ett diadem med skimrande renhorn - helt rimligt i jultider. Vill du klä dig som en mänsklig discokula till nyår? Du kommer inte vara den enda paljett-gnistrande vid tolvslaget. Att kollektivt klä upp sig för speciella tillfällen är något som människan har gjort under tusentals år, på olika sätt. Men för att summera jul- och nyårsstilen 2019 kan man säga - desto mer, desto bättre. I veckans Stil tittar vi närmare på den fula jultröjan som blivit enormt populär på senare år. Från att tidigare varit närmast osäljbara i vintagebutikerna är de nu närmast kultförklarade. Vi ringer upp författaren Brian Miller som varit med och skrivit boken Ugly Christmas Sweater Party Book. Vi träffar också paret som julpyntar sitt hem till den grad att det spekulerats kring om deras lägenhet är den mest pyntade i Sverige. Pehr och Richard Hante lägger all ledig tid i närmare tre månader för att få allt pynt på plats och har av lokaltidningen förärats titeln "Julkungarna av Kungsholmen". Vi närmar oss också den av våra svenska celebriteter som kanske glittrat allra mest; revystjärnan Git Gay. När hon gick bort 2007 var det många som menade att Sverige hade förlorat sin sista stora primadonna.Veckans gäst är Jonas Engman, etnolog vid Nordiska Museet i Stockholm.

I veckans Stil ska vi göra en resa på räls och ta en titt på några stilfulla företeelser som skett i tågens spår. Programmet är en repris från maj 2019. Tåget, detta alltmer populära transportmedel i miljömedvetna tider, har gett upphov till en hel del under årens lopp – inte bara gnöl om förseningar och dyra biljettpriser. För före bilar och flyg var tåg länge det enda – och därmed ett mycket exklusivt – sätt att snabbt förflytta sig på. Resandet med tåg omfamnades därför tidigt av dåtidens förmögna, som inte ville ge avkall på sin bekväma livsstil. De såg därför tidigt till att kunna resa med stil. För denna exklusiva skara skapades en sorts ”lyxtåg” som kommit att bli mytomspunna, inte minst tack vare sin koppling till mode. Under det tidiga 1900-talet blev till exempel Coco Chanel förknippad med det så kallade ”Blå tåget” – ”Le train bleu” – ett fashionabelt tåg som gick från Paris till Rivieran. Där fanns förstås också ännu mer omsusade tåg, och tåglinjer, som Orientexpressen. Det är också  tack vare tågen vi har många grandiosa byggnader som väcker vördnad världen över för sin vackra och sinnrika arkitektur, det vill säga centralstationer. I veckans program besöker vi Stockholms centralstation, som stod klart 1871. Det här var under tågets första stora utbyggnadsfas och Stockholms centralstation var juvelstationen i kronan. Stationen skulle vara både storslagen och funktionell. Den grunden finns fortfarande kvar och om man höjer blicken hittar man både originaldetaljer, landskapsmålningar och modern konst. Vi tittar också närmare på fenomenet med tågluff och Interrailkort. 1991 såldes hela 71 000 tågluffarkort i Sverige, men sedan kom populariteten av sig, men idag är intresset på väg uppåt igen. Vi berättar också om rallarna, männen som byggde de svenska järnvägarna. Det gjordes inte bara med hårt arbete, utan även med hjälp av sång. Vi pratar om rallarvisor med folkmusikern Johanna Bölja. Veckans gäst är Per J Andersson, journalist och författare, aktuell med boken Ta tåget: På spåret genom historien, samtiden och framtiden. Programmet är en repris från 10 maj 2019.

Före sin tid stod filosofen och socialisten Edward Carpenter för ett enklare leverne, vegetarianism och allas rätt till kärlek. Han förespråkade en friare klädstil och framför allt fotens befrielse. Edward Carpenter har kallats ”The gay godfather of the British left”. På många sätt var han en man före sin tid. Bland annat för att han kämpade för homosexuellas rättigheter i ett samhälle där homosexualitet fortfarande var förbjudet enligt lag. Han växte upp i Storbritannien under mitten av 1800-talet, i en bättre bemedlad familj. Ett stort arv möjliggjorde att han kunde välja vilket typ av liv han ville leva. Det han valde, och kom att förespråka, var enkelhet. Ett liv med färre ägodelar, närmare naturen. Han blev vegetarian för djurens skull, i en tid då det inte tillhörde vanligheterna. Dessutom hade Edward Carpenter tankar och känslor kring 1800-talets mode för män. Han menade att tidens kostymer var allt för obekväma och lät de kostymer han ägde brännas. Istället valde han att klä sig i mer lössittande, skönare nya kostymer. Viktigt var också fötternas frigörelse, han tyckte att skor var ett "läderfängelse för fötter". Det kom att ge honom ytterligare ett smeknamn; "The saint of sandals" - sandalhelgonet.  Han föredrog nämligen sandaler och klädde sig i dem helst med strumpa. I veckans Stil pratar vi med författaren bakom den främsta Edward Carpentere-biografin. Sheila Rowbotham är en av Storbritanniens främsta feministiska tänkare och för 10 år sen släpptes hennes bok ”Edward Carpenter - A Life of Liberty and Love”. Sen Edward Carpenters tid har vegetarianismen normaliserats och idag beräknas 10% av Sveriges befolkning vara antingen vegetarianer eller veganer. Veganismen stannar inte vid kosten, i livsstilen ingår att även byta ut alla andra saker med animaliskt ursprung. Såsom smink och skor. Vi träffar entreprenören Nina Färdig som startat en skobutik för veganer. Vi tittar även närmare på det mode som präglade 70-talets vänsterrörelse. Utanför butiken Klara arbetarbod kunde det vissa dagar bildas en lång kö. Den lilla butiken hade haft samma utbud av slitstarka arbetskläder sedan 20-talet, men plötsligt hade kläderna blivit mode. Veckans gäst är Katrine Marçal, journalist på Dagens Nyheter och boende sedan åtta år i London.

I 1950-talets Hollywood var platinablont hår, stora bröst och smal midja idealet. Jayne Mansfield hade alla dessa attribut och förstod hur hon kunde använda sig av dem för att nå sin dröm berömmelse. Jayne Mansfield har kallats allt från "bystdrottning" till "den fattiga mannens Marilyn Monroe", men kanske framför allt "den smartaste dumma blondinen i Hollywood". Hon hade en intelligens över genomsnittet, behärskade många språk och spelade flera instrument. Men det hon drömde om var att bli en berömd filmstjärna och hon insåg att för att uppnå det behövde hon använda sig av sitt utseende. På vägen mot Hollywood och ett lukrativt filmkontrakt tog Jayne Mansfield alla småroller hon kunde få både i film och teater. Hon deltog och vann också en lång rad skönhetstävlingar innan hennes tidiga äktenskap och graviditet satte stopp för skönhetstävlandet. Genombrottet kom 1955 med Broadwayuppsättningen av Will Success Spoil Rock Hunter? Den blev även film 1957 med Jayne Mansfield i huvudrollen och i den spelade hon en parodi på Marilyn Monroe. Hon gjorde rollen så bra att den typen av roll nästan uteslutande blev det hon fick spela. Omskrivet blev också Jayne Mansfields privatliv. Hon gifte sig tre gånger och fick fem barn. Att vara både mamma och filmstjärna var något ovanligt i Hollywood vid den här tiden. Med Marilyn Monroes bortgång 1962 trodde många att Jayne Mansfields karriär skulle ta ytterligare fart, men istället kom hennes stjärna att dala. Bara fem år efter Monroe förolyckades Jayne Mansfield, endast 34 år gammal, i en bilolycka. I veckans Stil träffar vi en kvinna som likt Jayne Mansfield också intresserat sig för skönhetstävlingar. Efter år av kritik lades Fröken Sverige-tävlingen ner 2009. Men det många kanske har missat är att en ny tävling har ersatt den. Lina Ljungberg kröntes i slutet av september till "Miss Universe Sweden". Hon reste i veckan till USA för att representera Sverige i världens största skönhetstävling. Vi har träffat henne. Vi får också ta del av en intervju med Jayne Mansfield från när hon för första gången besökte Sverige hösten 1957. Hon var i Stockholm för att göra reklam för filmen Åh, en så'n karl! Jayne Mansfield hade ett späckat schema, men hon hann ändå med en intervju för Sveriges Radio. Vi frågar oss också varför vi i vår tid snarare vill ha "feel bad" än 50-talets "feel good"? Ett exempel på det är den omtalade boken Three Women (eller på svenska Tre Kvinnor) av författaren Lisa Taddeo, som vi träffat. Hon reste USA runt för att ta del av hundratals kvinnors berättelser och det hon fann var långt från ett lyckligt Hollywoodfilm slut. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör, filmexpert och deltagare i podden Everdahl & Karlssons Film TV.

Med rymden som främsta inspirationskälla drömde Larry LeGaspi om andra planeter och galaxer. Scenkläderna i silver och svart som han skapade åt rockgruppen Kiss är kanske hans mest kända. När Larry LeGaspi dog 2001, i sviterna av AIDS, hade han sen länge lagt designandet på hyllan. Han hade sannolikt blivit helt bortglömd om det inte vore för att modeskaparen Rock Owens bestämt sig för att så inte skulle bli fallet. Owens var ett stort fan av Larry LeGaspi och letade efter mer fakta om honom, men på nätet fanns nästan inget att hitta. Istället blev det genom LeGaspis syster och fru som Owens lyckades närma sig sin idol. Larry LeGaspi föddes 1950 i New Jersey. Men i hans anteckningar framkom det att han haft en svår barndom, fylld med sexuella övergrepp utförda av sin styvfar. Verklighetsflykten blev in i fantasier om rymden. Han flyttade tidigt hemifrån, till New York och öppnade 1972 en butik som lyckades locka till sig artister som Divine och Grace Jones. När den amerikanska tidskriften US 1980 gjorde ett reportage om Larry LeGaspi och hans utomjordiska design löd rubriken "His space age fashion is out of this world". Larry LeGaspi kom att uppmärksammas för sina rymd-futuristiska scenkläder inte bara till Kiss, utan även grupper som LaBelle och artisten George Clinton. Hans design av vanliga kläder fick däremot nästan ingen fokus, men det till trots kom han att inspirera nästa generations modeskapare. Såsom Rick Owens som genom det material han fick ta del av kunde skriva boken LeGaspi och därmed också försäkra sig om att kreatörens livsverk inte glöms bort. I veckans Stil tittar vi närmare på en svensk discotrio som slog igenom just i silvriga scenkläder. Kayo Shekoni berättar om resan Afro-Dite gjorde i Melodifestivalen 2002 och hur de kom att bli de första svarta artisterna att vinna tävlingen. Dessutom bidrog de mer eller mindre ofrivilligt till att etablera skandalordet "Nakenchock". Vi träffar också mångsysslaren Elle Kunnos de Voss som har jobbat med allt ifrån inredning till musikvideos. Larry LeGaspi är en av hennes många inspirationskällor. På omslaget till Rick Owens bok om Larry LeGaspi syns ett fotografi av en kvinna med svart hår, svarta läppar, svartsminkade ögonlock och kraftigt markerade ögonbryn som ger henne ett lätt bistert ansiktsuttryck. Kvinnan heter Kembra Pfahler och är rockmusiker och performancekonstnär. Vi ringer upp henne och lär känna henne lite bättre. Veckans gäst är Alex Bergdahl, en av Sveriges främsta Kiss-experter.

Rymligt, stort och överdimensionerat oversizeplagg är kläder att drunkna i. Det är en återkommande look inom modet som just nu är lite extra populär igen. Det går att hitta exempel på överdimensionerat mode långt tillbaka i historien. 1500-talets Henrik den åttonde bar en typ av oversizekläder. I modern modehistoria började kläderna lätta kring kvinnokroppen under 1920-talet. Från långa klänningar och trånga korsetter kom en kortare och mjukare klädstil för kvinnor. Men det är egentligen först under sent 1970-tal som den typ av friare form av oversize, som vi ser idag, slår igenom. Ett exempel är filmen ”Annie Hall” – från 1977 – där huvudrollsinnehavaren Diane Keaton inte bara bär herrkläder i form av stora byxor, skjorta, väst och slips, utan också en överdrivet stor kjol kombinerad med boots och en blazer av herrsnitt. Under 1980-talet kom en ny våg av kläder för kvinnor i en liknande stil. Gärna kjol, men kombinerad med en lång kavaj med ordentligt breda axlar. Hösten 2019 har oversize återigen gjort comeback på modescenen och frågan har ställts om det finns en längtan bland kvinnor att gömma sina kroppar? Också bland män växer trenden, influenserna från 80-talet syns tydligt och det finns ett bubblande intresse för streetwear och sportmode. I veckans Stil besöker vi workwearbutiken Dave's på Manhattan i New York. Workwear eller arbetskläder är en typ av rymliga plagg som gått in och ut ur mode sedan 1960-talet. I butiken samsas både kunder som letar efter kläder att faktiskt arbeta i och de som är där för att hitta oversizade plagg till sin vardagsgarderob. Vi tittar också närmare på det amerikanska popundret Lizzo. Hon framträdde på årets MTV Music and Video Awards med en överdimensionerad rumpa på scen och kan beskrivas som en artist med oversizad attityd och framförallt positivitet. Musikjournalisten Tina Mehrafzoon hjälper oss förstå vem Lizzo är och var hon kommit från. Och så beger vi oss till Umeå och utställningen Design Matters. Utställningen tar sig an de stora utmaningar vi står inför när det gäller hur vi i framtiden ska producera och konsumera saker. Här kan design komma att spela en viktig roll som problemlösare. Veckans gäst är Emma Severinsson, vikarierande lektor i modevetenskap, samt modehistoriker.

Klädd i långbyxor, linnekavaj och tröjor av herrsnitt var Katharine Hepburn en stilmässig rebell. Hon kom att lämna bestående avtryck inte bara i Hollywood utan också i modevärlden i stort. Med sina fyra Oscarsstayetter för "bästa kvinnliga skådespelare" är Katharine Hepburn den mest prisade i kategorin. Men i 1930-talets Hollywood stack hon minst sagt ut. Hon var så annorlunda jämfört med dåtidens publikdragande blonderade kvinnor att somliga regissörer inte ville, eller vågade, anlita henne. Man tyckte att hon såg ”för maskulin” ut för att spela en huvudroll. Men med tiden har hennes stil blivit en självklarhet, och vad många betraktar som ursprunget till den ledigt sportigt amerikanska look som modeskapare som Ralph Lauren och Calvin Klein senare slått mynt av. Hon var också känd för att ta vara på sin integritet. I många år levde hon tillsammans med skådespelaren Spencer Tracy i vad som då betraktades som en passionerad kärleksrelation, men som idag framstår allt mer som en taktisk dimridå. I veckans Stil tittar vi närmare på just byxor för kvinnor. Dambyxan har kallats det svårare plagget att utforma och vi frågar modeskaparen Frida Bard vilka utmaningarna är? Vi ringer också upp regissören Matt Tyrnauer som har gjort dokumentärfilmen "Scotty and the Secret History of Hollywood". I en tid där det var svårt för homo- och bisexuella att öppet leva ut sin sexualitet hjälpte Scotty Bowers likasinnade att komma i kontakt med varandra. På hans kundlista fanns också Katharine Hepburns namn. Slutligen tar vi oss an frågeställningen om det är okej att "outa" en död person? Att outa någon innebär att man utan tillåtelse offentliggör någons sexuella läggning. Katharine Hepburn blev efter sin död outad när olika källor fick hennes heterosexuella indentitet att börja ifrågasättas. Vi ställer den komplexa frågan till sociologen Arne Nilsson. Veckans gäst är Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap.

Performancekonstnären, modeskaparen och tillika klubbikonen Leigh Bowery dog 1994, endast 33 år gammal. Men hans fantasirikedom fortsätter att fascinera och inspirera ännu idag. Leigh Bowery växte upp i den australiensiska Melbourne förorten Sunshine. Men flyttade som ung till London där han främst kom att va verksam. Att gemene man inte känner till Leigh Bowery är inte så konstigt. Han är i mångt och mycket en konnässörernas man. Han gjorde mycket, men lanserade inga egna modekollektioner, eller något annat, för att kommersialisera sitt namn. Han hann inte heller leva särskilt länge, innan han avled i sviterna av AIDS i början av 90-talet. Sen jobbade Leigh Bowery också med så många olika saker. Han var i lika stora delar en performanceartist, modeskapare, musiker, konstnärsmusa, klubbentreprenör och – konstnär i egen rätt. I veckans Stil har vi ringt upp Leigh Bowerys bästa vän Sue Tilley. De var i början av 80-talet båda nya i London samt aktiva deltagare i stadens kokande klubbvärld. Dom möttes första gången en kväll på en nattklubb och ett prekärt missförstånd fick vänskap att uppstå. Vi tittar också närmare på hur Leigh Bowery influerat dragscenen. Konstnären Grebnellaw beskriver det hon kallar "Extreme Drag", något som är relativt ovanligt i Sverige men desto vanligare i USA. Där uppstod runt millenieskiftet en ny dragstil med Leigh Bowery som främsta influens: Tranimal-stilen. Dessutom undersöker vi en av Sveriges främsta 80-tals klubbscener; klubben "1984". Den drevs av Sydney Onayemi, klubbarrangör och DJ.  Han var från början en nigeriansk utbytesstudent som hamnade i disken på Gröna Lund, men han hade högt ställda ambitioner – han ville få Stockholm att dansa. Veckans gäst är Moa Li Lemhagen Schalin, kostymdesigner.

Som barn beskrevs hon som blyg och alldaglig. Men Harriet Hubbard Ayer kom att slå världen med häpnad. Hon blev inte bara banbrytande skönhetsentreprenör utan också ytterst framgångsrik journalist. Veckans Stil ägnar sig åt en amerikansk kvinna vars liv skulle kunna ge stoff till en tv-serie sprängfull med glamour, galenskap och fantastiska skönhetsprodukter. Kvinnan ifråga hette Harriet Hubbard Ayer och var först i USA med att skapa ett framgångsrikt skönhetsföretag under eget namn – "The Harriet Hubbard Ayer Company” – och det gjorde hon redan 1886. Harriet Hubbard Ayer blev framgångsrik och tjänade stora pengar – tills hennes rykte, hälsa och företag fördärvades av den man som finansierat hennes bolag. Han fick henne förklarad galen och hon blev satt på mentalsjukhus. Men, mot alla odds, kom Harriet Hubbard Ayer tillbaka och gjorde succé som rådgivare i skönhet, vett och etikett i en av tidens stora dagstidningar. Harriet Hubbard Ayer dog vid endast 54 års ålder, men banade väg för kvinnlig företagsamhet och journalistik. I veckans program tittar vi närmare på ett begrepp som på senare år blivit allt mer omtalat - Gaslighting. "Gasljus" var en pjäs som 1944 blev succéfilm med Ingrid Bergman i huvudrollen och som dessutom lyckades ge upphov till ett nytt ord. Tillsammans med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld reder vi ut vad begreppet innebär och tar reda på hur det hamnade på allas läppar. Vi undersöker även nutidens vett och etikett-rådgivning. Trots att postmodernismen slog fast att det inte finns något facit på vad det innebär att vara människa blomstrar frågespalterna lika frodigt som tidigare. Varje tidning med ett finger på samtiden har sina egna experter som svarar på frågor om mode, relationer, sex – eller hur vi ska uppföra oss. Vi träffar också den samtida skönhetsentreprenören Theo Kogan som drivit ett företag inriktat på läppglans. Hon står med ena foten i modebranschen och samtidigt med den andra i punkvärlden. Hon spelade tidigare i det legendariska punkbandet "Lunachicks" och för henne är makeup, mode och musik tätt sammanflätade. Veckans gäst är Anita du Rietz, forskare och författare med inriktning på kvinnors företagande.

Enhörningen har omskrivits sedan antiken och länge trodde man att den fanns på riktigt. På senare år har den blivit både en regnbågs-skimrande barnfavorit och en symbol för hbtq-rörelsen. Vissa menar att enhöringsvurmen nådde sin peak 2017 då den stora amerikanska kaffekedjan Starbucks lanserade en fluffigt vispad Unicorn frapuccino. Redan dessförinnan hade världen fått en överdos av det söta djuret. För hur många fler böcker med titlar som Jag älskar enhörningar, Enhörningens livsfilosofi och Enhörningens kokbok med tips om hur man kan leva i enhörningens anda finns det plats för? Och hur många badringar i form av ett uppblåsbart gulligt hästliknande djur med horn i pannan rymmer världens simbassänger? Hur många fler bilder på Instagram kan läggas ut med #unicorn? Alltså fler än de nästan 13 miljoner inlägg som redan finns? Sannolikt är det ganska många fler. För intresset för enhörningar visar inga större tecken på att avta. Tidigare i veckan började det säljas enhörningar i form av frysta bitar av potatismos på Island och nu i helgen drar en enhörningsfestival igång i Australien. Det blev supersuccé förra året. Men så är enhörningen ett väsen som blir vad man gör den till. Den har varit både en sakral och profan symbol, stått för både kyskhet och sex, och godhet och ondska. Det är just dess flexibilitet som gjort den så livskraftig. I veckans program har vi besökt museet Gustavianum i Uppsala för att titta närmare på ett av världens finaste kuriosakabinett, det Augsburgska konstskåpet. På 1700- och 1800-talen innehåll konstskåpen de mest exklusiva föremål från alla världens hörn – även enhöringshorn. Vi får inspektera det som finns i Uppsala. Vi tittar även närmare på subkulturen Brony som enligt vissa är på väg att dö ut. Bronies är män som älskar My Little Pony och den tillhörande tv-serien Vänskap är Magiskt. I år annonserades det att serien skulle lägga ner och det största Brony-konventet bestämde sig strax därefter för att också kasta in handduken. Vi pratar med forskaren Justin Mullis som undersökt den amerikanska fanskaran. Vi har också träffat konstnären Niki Lindroth von Bahr som har fått stor uppmärksamhet för sina fantasifulla och djupt vemodiga kortfilmer. I dem skildras en värld som är kusligt lik vår egen, men samtidigt något helt annat. Den befolkas nämligen av små djur i välsydda kläder: nakenråttor i städuniformer, fiskar i morgonrock och mjukisdress, möss i Canada Goose-jackor och skalbaggar i skjorta och chinos. Veckans gäst är Henrik Huldschiner, ekonomijournalist.

Jennifer Lopez firade i år inte bara sin 50-årsdag, hon har även prisats för sin stil och rosats för sina insatser på vita duken. Dessutom har hon lyckats med konststycket att bli folkkär. Jennifer Lopez är en multikonstnär. Hon kan skådespela, sjunga, dansa och dessutom klä sig på ett intresseväckande sätt, milt uttryckt. Förra året – 2018– valdes tidningen Time ut Jennifer Lopez till en av världens ”hundra mest inflytelserika människor”. Skådespelerskan Kerry Washington fick i uppdrag att skriva om henne och förklarade att Jennifer Lopez var en makalös banbrytare. För Jennifer Lopez var den första latino skådespelerskan som fick mer än en miljon dollar betalt för en film, och den första kvinnan överhuvudtaget som lyckades ha både en film och en skiva på första plats, samma vecka. Det var 2001, sedan dess har Jennifer Lopez stjärna stadigt stigit allt högre för att idag – då hon nyss fyllt femtio – stå i zenit. För just nu kan Jennifer Lopez fira fler – och större– framgångar än någonsin. I veckans program djupdyker vi i filmen Selena som var Jennifer Lopez genombrott och tittar närmare på vem den riktiga Selena Quintanilla var. Den amerikansk-mexikanska sångerskan mördades av ett av sina fan 1995, endast 23 år gammal. Två år senare kom filmen om hennes liv och med Jennifer Lopez i titelrollen. Jennifer Lopez hyllades för sin medverkan i Versaces visning på Milano Fashion Week. Hon hade åter iklätt sig den gröna klänningen hon först bar för snart 20 år sen på amerikanska Grammys. Vi frågar oss hur det kommer sig att fler äldre modeller återvänder till catwalken? Julia Twigg är professor i sociologi och ledande i frågan av äldre och mode. Vi frågar henne varför det är viktigt med representation av äldre i modevärlden. Vi tittar också närmare på hur Super Bowl - finalmatchen i USA:s nationella amerikanska fotbollsliga - blev ett event där gräddan av USA:s artister uppträder. Med radiosportens journalist Henrik Richardsson pratar vi om de största skandalerna som under åren kantat de storartade framträdandena. Veckans gäst är Ametist Azordegan, musikjournalist med en förkärlek för J Lo.

Trollkarlen från Oz firar sitt 80-årsjubileum. Filmen förvandlade inte bara den unga Judy Garland till en stjärna. Den blev också en av de främsta stilförebilderna inom populärkulturen. Filmen Trollkarlen från Oz hade premiär 1939 och man kan kalla den för en mycket pigg 80-åring. Tack vare att den sedan slutet av 1950-talet regelbundet sänts på tv i USA har den fått hjälp med att hänga kvar i det kollektiva medvetandet. Filmen har under årens lopp inspirerat till en mängd böcker, musikaler och filmer med mer eller mindre uppenbara kopplingar till originalet – som för övrigt inte var en film, utan en bok. Men det är just filmen från 1939 som gett Trollkarlen från Oz ett extra magiskt glimrande skimmer som fått generation efter generation att fascineras, och inspireras, på olika sätt. Det är förstås också historien, en lättbegriplig saga – om än öppen för tolkningar– som bidragit till att den hänger med, än idag. Ibland på rätt otippade sätt. I veckans program har vi pratat med författaren Elizabeth Letts om hennes roman Finding Dorothy. Berättelsen handlar om Maud Gage Baum, som var gift med L. Frank Baum, författaren till boken Trollkarlen från Oz (som filmen är baserad på).Vi undersöker också vem häxan i dagens populärkultur är. Vi har träffat författaren Sara Bergmark Elfgren, van vid att skildra det övernaturliga, och frågar vad häxan stått för och vem hon blivit. Vi berättar också om melodin från Trollkarlen från Oz som blivit minst lika berömd som filmen själv, Over the Rainbow. Det var inte självklart att låten skulle komma med i slutversionen av filmen – den ansågs nämligen för deppig för en barnfilm. Veckans gäst är Louise Wallenberg, docent i film- och modevetenskap.

Modeskaparen Marc Jacobs listades 2010 som en av världens mest inflytelserika människor. Sen dess har han hunnit försvinna från strålkastarljuset, men reser sig nu ur askan och gör comeback. Marc Jacobs prisades nyligen för att under trettio års tid ha lyckats med att göra: ”ett bestående intryck inom mode-och musikvärlden”. Under den stora MTV-galan för några veckor sedan mottog han nämligen ett alldeles nyinstiftat pris ”The Fashion Trailblazer Award”. En utmärkelse för att ha banat väg inom mode och artistkläder, som skapats av MTV i samarbete med den amerikanska modebranschorganisationen CFDA. De menade att Marc Jacobs hänger extra väl ihop med både mode och musik. Inte för att han gjorde sig ett namn genom att skapa en omtalad lyxig grungekollektion 1992, utan för att han under senare år valt Cher och Missy Elliot till sina reklamkampanjer och klätt artister som Lady Gaga, Cardi B och Nicki Minaj för scen och röda mattor. Själv steppade han ut på MTV-galans röda matta klädd i mossgrön perfekt skuren kostym med insvängd kavaj och utsvängda byxben, och med röda högklackade glittrande skor på fötterna. Och det är just den typ av stilbrytning – mellan det klassiska och det kitschiga – som Marc Jacobs bäst behärskar. Från att ha rankats som en av världens mest inflytelserika hade Marc Jacobs några tuffa år då hans visningar sågades och butiker stängde ner. Det blev allt tystare om modeskaparen. Men nu är Marc Jacobs påväg tillbaka, i det nya numret av tidningen Vanity Fair poserar han i blå sammetskostym, röd sjalett på huvudet och pippigula lackboots – utnämnd till en av årets bäst klädda under rubriken ”virtuosen”. Han har nya grejer på gång, men i lite mindre skala än tidigare. I veckans program träffar vi den moderata lokalpolitikern Marie Nicholson som också skalat ner. Hon hade ett lukrativt jobb som marknadsföringschef i Hong Kong. Hennes livstil var något många bara kan drömma om, fylld med glamour och lyx. Ändå gjorde hon valet att byta bort det för en enklare tillvaro. Vi träffar en av Sveriges mest färgglada modeskapare; Maxjenny Forslund. Hon har gjort sig känd för sin maximalistiska design, med mönster och färgkombinationer som likt Marc Jacobs pockar på uppmärksamheten. Vi har också tittat närmare på ett svenskt Marc Jacobs-mysterium från 2008. Då dök ett motiv från Härjedalen upp på en scarf i modeskaparens kollektion. Hur kom det sig och vem hade egentligen designat scarfen? Veckans gäst är Marcus Söder, stylist och visuell kommunikatör.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett fenomen som följt människan under nästan alla tider, och som aldrig slutar att fascinera, trots att det är så tråkigt ledan. Upplevelsen av att inte ha något att göra – i alla fall inget meningsfullt, eller kul– har fått oändligt många att under historiens gång fundera över leda och tristess. Somliga har till och med lyckats lyfta upp ledan och fått den till att bli en sorts eftertraktansvärd stil. Inte minst inom litteraturen. Där finns det gott om exempel på författare som vältrat sig i skildringar av just leda – eller ”ennui” och ”spleen”– som dessa känslor av meningslöshet – också har kallats. Idag har den typen av berättelser om en sorts outsäglig tristess fått en nytändning, fast i modern tappning. I vår moderna tid blev flykten från tristessen att shoppa. Att konsumera utvecklades under 1900-talet till ett stort och brett folknöje i industrialismens spår. Varuhus öppnade. Skyltfönster lockade. Reklam pockade. Och att gå ut på stan och köpa kläder – eller bara fönstershoppa– tillsammans med sina kompisar var för inte så länge sedan ett självklart sätt att umgås på. Idag säger sig många inte ha tid med att gå omkring i butiker för att köpa kläder. Det är ju så mycket enklare att med hjälp av sin smarta telefon, eller laptop, leta efter plagg man vill ha. Och det har aldrig varit lättare att klicka hem dem, tack vare att många modemärken erbjuder fria transporter och returer, om stil och storlek inte skulle passa. Men handlar man för att det är så kul? För glädjen att äntligen få nya kläder man längtat efter, så lätt och smidigt dessutom? Nej, många shoppar på nätet för att de säger sig ha tråkigt. I veckans program pratar vi med Jimmy Mogrip, författare till boken "Uppkopplad, urkopplad, avkopplad: så missbrukar vi skärmen och så kan vi koppla bort den", om varför vi nätshoppar så mycket på söndagar mellan klockan 21:00 och 22:00. Vi besöker också Handarbetets Vänner i Stockholm. Att ägna sig åt avancerat handarbete kräver inte bara kunskap, utan också ofta total koncentration. Det kan bli en slags vila, eller fristad, från tankar som snurrar i huvudet. Så kanske har det stillsamma handarbetet något att ge oss stressade nutidsmänniskor genom att lindra rastlöshet, och leda? Vi pratar också med författaren och historikern Tanisha C. Ford, aktuell med boken "Dressed in Dreams – a Black Girl's Love Letter to the Power of Fashion". Boken handlar om vad kläder och mode har betytt för henne personligen, men den handlar lika mycket om politik, klass och populärkultur. Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker.

Naomi Campbell har hållit sig kvar i mode- och modellvärldens absoluta toppskikt i över trettio år. Senare i år kommer hon att tilldelas det brittiska moderådets ärorika utnämning Fashion Icon Award. Naomi Campbell uppmärksammas inte bara för sitt arbete som fotomodell, utan priset går till personer i modevärlden som ”har använt sin plattform till positiva förändringar”. När priset tillkännagavs i början av sommaren sade Naomi Campbell att hon med sina ord och handlingar: ”alltid strävat efter att ge människor från olika bakgrunder, av alla kulörer och kulturer, mod”. Och det har hon verkligen gjort. Men hon har också skapat en hel del rubriker på grund av sitt våldsamma humör. Sammanlagt har hon anklagats för våldsamma handlingar elva gånger och blivit dömd fyra olika gånger, den senaste 2009. Men sedan dess har den hetlevrade Naomi Campbell aktivt jobbat på sin image, och sitt humör. Och inte minst sitt tidigare drogberoende. Idag ställer inte Naomi Campbell till med några braskande rubriker om raseriutbrott, även om hon fortfarande skapar uppmärksamhet bortom både modelljobb och meningsfull aktivism. I veckans program träffar vi den svenska designerna Selam Fessahaye, en av få europeiska modeskapare som fått visa sina kreationer på Arise Fashion Week i Nigerias huvudstad Lagos – ett evenemang som Naomi Campbell är involverad i. Vi pratar också med Catarina Midby, som har en lång karriär i den svenska modebranschen, om 90-talets supermodeller. Och så tar vi reda på vad det är för klädkoder som gäller i en svensk rättssal. Veckans gäst är Lovette Jallow, föreläsare, författare och aktivist, som nyligen tilldelades Raoul Wallenbergpriset.

Matematikern Ada Lovelace föddes redan 1815, men har kommit att kallas för den första dataprogrammeraren. Redan 1843, mer än hundra år innan Bill Gates och Steve Jobs insåg de moderna datorernas framtida potential, förstod Ada Lovelace att med rätt sorts information skulle en maskin inte bara kunna utföra avancerade matematiska kalkyler – den skulle kunna göra långt mer än så. Den skulle till exempel kunna komponera musik – ”utstuderade och vetenskapliga musikstycken av vilken grad av komplexitet och omfattning som helst”, som Ada uttryckte saken. För Ada Lovelace betraktade matematik och logik som verktyg för att underlätta kreativitet och fantasi och kallade själv det för ”poetical science”, poetisk vetenskap. Och det är hennes gränsöverskridande sätt att använda sig av matematik, logik och fantasi och poesi som idag gett Ada Lovelace en särställning. När hon lärde känna vetenskapsmannen Charles Babbage, som uppfunnit en mekanisk räknemaskin, blev hon som förhäxad. Hon började fundera på vad en sådan maskin skulle kunna göra. När Babbage 1837 ritade uppföljaren ”den analytiska maskinen” var hon helt med på noterna, eller algoritmerna. Ada Lovelace tog fram riktlinjer för hur den analytiska maskinen skulle kunna programmeras med kod för att beräkna komplexa formler. Det anses vara den första algoritmen för en maskin, och det första fröet till framtida dataprogrammering. I veckans program pratar vi med journalisten Bella Linde som, tillsammans med fotografen Lena Granefelt, just nu arbetar med ett stort projekt där de via geografiska platser runt om i världen berättar om ett antal kvinnor vars gärningar har påverkat hela vårt samhälle. En av platserna som de har besökt är den lilla pittoreska byn Porlock i Somerset i sydvästra England. I Porlock hade nämligen Ada Lovelace och hennes man sin sommarbostad under många år och det var där som hon, tillsammans med Charles Babbage, utvecklade sin berömda algoritm. Vi pratar också med journalisten Marie Birde och programmeraren Olga Stern, aktuella med boken Ettor och nollors hemliga liv, som handlar om hur dataprogrammering fungerar. Och så besöker vi Moderna Museet i Stockholm där en utställning om den japanska konstnären Atsuko Tanaka snart öppnar. Veckans gäst är Isobel Hadley-Kamptz, författare och journalist.

I veckans Stil ska vi berätta om fyra modetecken i tiden om människor som på olika sätt försöker hitta nya vägar till en mer hållbar kläd- och textilindustri. I veckans program ska vi titta närmare på just kreativitet och innovationer när det kommer till vårt sätt att konsumera kläder. Vi pratar med skräddaren och författaren Kerstin Neumüller, aktuell med boken Lappat och lagat. Är det dags att vi lär oss bli bättre på att ta hand om våra plagg och laga dem när de går sönder? Vi träffar också tre studenter från modeutbildningen vid Textilhögskolan i Borås, som i veckan visade sina examenskollektioner i Stockholm. Hur ser de på framtidens modeskapande? Vi pratar också om begreppet slow fashion med författaren Johanna Nilsson. Och så besöker vi Smart Textiles i Borås, där framtidens smarta textilier tas fram.

Idag ska vi ägna oss åt ett fenomen som många av oss håller på med, inte sällan dagligen att posera framför kameran och det på ett fullständigt självklart vis. Var som helst man befinner sig finns det alltid någon som skjuter fram en arm, putar med munnen och skickligt vänder sin bästa sida åt kameran, eller snarare mobilen. För det var länge sedan det räckte med att stå rakt upp och ner framför kameran, säga "cheese", le och hoppas på det bästa när filmen blev framkallad. Idag gäller det att veta att, och hur, hur man ska pressa tungan mot gommen, hålla handen på höften, sticka fram hakan, sätta det ena benet framför det andra och suga in kinderna för att se så bra ut som möjligt på bild. Och skulle det konstfulla poserandet mot all förmodan inte ge önskat resultat så är det bara radera och knäppa om – och lägga på filter – tills man får fram den bild av sig själv som man helst vill se. Det har kort sagt aldrig varit så enkelt att skapa en idealiserad bild av sig själv genom att lära sig posera, på rätt sätt. Men vad ”rätt sätt” innebär har förstås förändrats genom åren, inte minst när det gäller stilbildande modefoton där just poser tydligt kan avslöja från vilken tid de är tagna. I veckans program pratar vi med modefotografen Andreas Sjödin. Hur har Instagrams genomslag påverkat hans arbete som professionell fotograf? Vi pratar också med den före detta modellen Ulla Andesong (även känd som Ulla Jones och Ulla Andersson). Hon slog igenom i början av 1960-talet och blev snabbt en av Sveriges internationellt mest uppmärksammade modeller, med karriär i både Frankrike och USA. Hon kom till Paris precis i brytpunkten mellan haute couture och prêt-á-porter då en ny typ av modeller och poser började efterfrågas. Och så berättar vi om fenomenet med så kallade dödsfotografier, det vill säga bilder av avlidna människor, något som blev vanligt under det sena 1800-talet. En bild av en död familjemedlem fick ofta hänga på väggen eller sitta i fotoalbumet som ett minne. Veckans gäst är Lisa Ehlin, doktor i modevetenskap.

Den mytomspunna musikern och visionären Sun Ra skapade sitt eget universum där han förenade avantgardistisk jazz med kosmisk filosofi, egyptisk mytologi, svart frihetskamp och spektakulära kläder. Sun Ra var pianist, kompositör och bandledare med egen jazzorkester, The Sun Ra Arkestra. Under fyra decennier – från tidigt 50-tal fram till 1993, då Sun Ra lämnade jorden – lyckades han både förtjusa och förvirra folk med sina filosofiska tankar, sin stil och sin musik som snabbt kunde växla från svängiga melodier till atonalt kaos. San Ra skapade ett helt eget universum och hans musik, tankar och afrofuturistiska stil – med böljande mantlar i guld och silver, egyptiska dräkter och rymdinspirerade huvudbonader – har influerat en hel del av dagens artister. När till exempel Solange – yngre syster till Beyoncé – släppte sitt hyllade album When I Get Home tidigare i år nämnde hon Sun Ra som en av sina stora inspirationskällor. Stilmässigt påminde Sun Ra om en faraon från en planet långt, långt bort från vår, men så påstod han sig också komma från Saturnus. Sun Ra menade att han hade sänts hit till jorden för att sprida sitt budskap till människorna. Och det var med hjälp av musik och stil som Sun Ra förde fram sitt budskap – ett budskap som först och främst riktade sig till USA:s svarta befolkning. För dem, och alla andra som ville lyssna, försökte Sun Ra skapa hopp om en bättre värld och framtid, bortom rasism, våld och förtryck. I programmet medverkar musikern Marshall Allen som har spelat i The Sun Ra Arkestra sedan 1950-talet och idag är dess ledare; journalisten, dj:n och musikkuratorn Elena Wolay; afrofuturisten och författaren Ytasha Womack; samt författaren och forskaren Thomas Stanley. Programmet är gjort av Erik Sjölin ([email protected])

I två program ska vi titta närmare på jakten efter existentiell mening på 2010-talet och träffa moderna sökare i både Sverige och USA. Nu är det dags för sökarna som letar efter verklig förändring. Det senaste årtiondet har handlat om att maximera kroppen, karriären och fritiden. Vi har på 2010-talet fått bekanta oss med både hänsynslösa härskarcyklister och joggare som blivit maratonlöpare och pressat sig till elitnivå. Men mitt i allt maximerande blev vi plötslig trötta. Hipsterlufsare och ekolyxare dök istället upp och inspirerade med ett mindre hetsigt liv. En lugnare trend banade vägen för en annan och idag ser vi en reaktion mot prestationshetsen, som handlar om att flumma loss med astrologi, drömfångare och kristaller, men också om att på fullt allvar söka efter meningen med livet. I det här andra programmet träffar vi människor som på fullt allvar söker efter meningen med livet. De som inte bara pratar om att de vill bort från skärmtillvaron, pressande chefer och en inrutad vardag med tacofredag framför TV:n, utan de som faktiskt vågar testa något helt annat. Idag lockar både den helande naturen och etablerade religioner, men även en förlossning kan ses som en möjlighet att väckas till liv andligt om man bara vågar vara hundraprocent närvarande. Programledare är Anna Åkerlund och Sofia Hedström.

I två program ska vi titta närmare på jakten efter existentiell mening på 2010-talet och träffa moderna sökare i både Sverige och USA. Och vi ska börja med det fåfänga sökandet. Det senaste årtiondet har handlat om att maximera kroppen, karriären och fritiden. Vi har på 2010-talet fått bekanta oss med både hänsynslösa härskarcyklister och joggare som blivit maratonlöpare och pressat sig till elitnivå. Men mitt i allt maximerande blev vi plötslig trötta. Hipsterlufsare och ekolyxare dök istället upp och inspirerade med ett mindre hetsigt liv. En lugnare trend banade vägen för en annan och idag ser vi en reaktion mot prestationshetsen, som handlar om att flumma loss med astrologi, drömfångare och kristaller, men också om att på fullt allvar söka efter meningen med livet. I det här första programmet tar vi upp det fåfänga sökandet – det som idag letat sig in mainstreamkulturen. Hotellchefer som välkomnar sina gäster med ritualer som att bränna bärnsten, modehus som samarbetar med kända astrologer och skönhetsprodukter inspirerade av olika kristaller. Idag när det är status att flumma loss lite sådär lagom har sökandet blivit en kommersiell bransch med astrologi-appar som omsätter stora pengar och alternativa festivaler för framgångsrika entreprenörer som varvar andningsklasser med investeringstips. Programledare är Anna Åkerlund och Sofia Hedström.

Ingen annan svensk modeskapare har nått lika stora internationella framgångar som Lars Nilsson. På hans meritlista står namn som Chanel, Dior, Christian LaCroix, Bill Blass och Nina Ricci. Att ta sig in i den franska modevärldens innersta krets och kärna genom att behärska dess hantverk – eller haute couture – är inte lätt och få förunnat, i synnerhet om man kommer från Sverige. Men Lars Nilsson knäckte koden. Han studerade hårt, antogs till modets elitskola École de la Chambre Syndicale de la Couture Parisienne och kom att bli högt respekterad av de största i branschen i både Paris och New York som insåg att här var en kille som verkligen kunde sina saker, och inte bara ville skapa sig ett namn. I veckans Stil reser vi till Rättvik i Dalarna för att träffa Lars Nilsson. Det är nämligen där som han tillbringar sina somrar. Det kommer bli ett samtal om hans tid på de stora franska och amerikanska modehusen och hans erfarenheter från en modevärld i förändring.

Nu när sommaren är här och semestern hägrar ska vi ta en titt på ett fenomen som kombinerar två till synes oförenliga komponenter glamour och camping, det vill säga glamping. Kanske kan man även kalla glamping för att campa med stil. För när det gäller glamping säger man hejdå till fuktiga tält, knöliga underlag och måltider tillagade av konserver och välkomnar istället varma boningar, bekväma sängar, elektricitet och inte sällan välkomponerade trerättersmiddagar – men fortfarande ute i naturen. Det finns förstås också de som vrider som maskar på en krok av både uttrycket och dess utövare och kallar det hela istället för "wimping", det vill säga ett sätt för fegisar att campa på. Men oavsett vad man tycker om saken har intresset för detta sätt att semestra på vuxit i rekordfart under de senaste tio åren. Och anledningarna till att så många av oss vill komma nära naturen – men ändå på lite på avstånd, men med nära tillgång till bekvämligheter – är flera. De senaste åren har glampingalternativ även vuxit upp som svampar i skogen runt om i Sverige. Från Gällivare i norr, till Kivik i söder går det numera att lyxcampa. Det går det också att göra på ön Fejan i Stockholms norra skärgård. I veckans program besöker vi ön. Vi berättar också om den mystiska friluftsrörelsen Kibbo Kift, som var aktiv i England under 1920-talet. Kibbo Kift förenade campingliv med stil och en visuellt slående estetik. Deras ambition var inget mindre än att skapa världsfred. Vi pratar med Annebella Pollen, professor i konst- och designhistoria vid universitetet i Brighton, samt författare till boken The Kindred of the Kibbo Kift – Intellectual Barbarians. Och så pratar vi med den världsberömda trendanalytikerna Li Edelkoort om hur klimatkrisen får folk att söka sig tillbaka till ljudet av fåglar, trädens sus, gröna färger och odlingar vi kan göra hemma. Veckans gäst är Rikard Molander, analytiker på Kairos Future.

I veckans Stil Special ska vi få höra fem historier om kläder som bär på olika typer av berättelser och minnen. Plagg som har varit med om en hel del eller väcker starka känslor till liv. I programmet pratar vi med författaren Zara Kjellner, aktuell med romanen Manhattan. Hon berättar om en klänning som satte igång hennes fantasi. Gabriel pratar om en jacka som förde honom närmare en idol. Konstnären Hilde Retzlaff visar sin installation Thunder Perfect Mind, som nyligen ställdes ut på Konstakademin i Stockholm. I verket spelar pälsar och bikinis en alldeles särskild roll. Vi pratar med skribenten Aleksa Brown, som berättar om de plagg hon tog med sig när hon åkte iväg på ett tyst retreat i skogen för att återhämta sig efter en stor kärlekssorg. Och så berättar Marie om ett plagg som hängt med henne i 29 år och som hon menar har gett henne tur genom livet. Veckans programledare är Anna Åkerlund.

I veckans Stil ska vi göra några nedslag i skönhetsbranschen, en snabbrörlig genre som ofta och snabbt snappar upp tecken i tiden. Idag kan vi se en helt ny typ av framgångsrika entreprenörer inom makeup som får mer konventionellt lagda typer att tugga fradga och fråga sig hur i hela fridens namn detta är möjligt. ”De har ju inte gjort någonting mer än att synas”, är en vanlig invändning. Det handlar förstås om de makeupmärken som inte drivs framåt med hjälp av traditionell reklam, utan av sociala medier – en hel del drivna kvinnor. En av dem blev nyligen utsedd till världens hittills yngsta ”self made” miljardär – i dollar – av den amerikanska finanstidningen Forbes, Kylie Jenner. Hon är bara 21 år och därmed ännu yngre än vad Mark Zuckerberg var då han 23 år gammal fick samma utnämning. Bakom Kylie Jenners finansiella framgångar står emellertid smink. ”Kylie Cosmetics” heter hennes företag som är värderat till över 900 miljoner dollar. Ungefär nio miljarder kronor. Kylie Jenner är dessutom ensam ägare till företaget. Men hon är däremot långt ifrån ensam om att som ung kvinna satsa på just smink och styra över både innehåll och image, och inte minst sättet det marknadsförs på. Internet – och framför allt sociala medier – har skapat helt nya möjligheter att sälja både det ena och det andra, men när det gäller just makeup har det visat sig vara en synnerligen gynnsam genre om man har en bra idé – och många hängivna följare, som man vårdar väl. Det har även artisten Rihanna bevisat genom att skapa en makeupserie som lett till att hon numera har ett helt eget modehus under beskydd av det franska lyxkonglomeratet LVMH. I veckans program tittar vi närmare på fenomenet "clean", att saker och ting – från makeup till mat – ska vara rena och fria från tillsatser. Vi diskuterar också fåfänga med Amelia Adamo och Malena Ivarsson. Och så pratar vi färger med färg- och ljusdesignern Bengt Ahlin. Veckans gäst är Jesper Matsch, delägare och medgrundare av CAIA Cosmetics.

Idag ska vi rikta blicken mot en fransk kvinna vars konstnärskap länge legat i skugga, men som under senare år fått alltmer ljus riktat mot sig, med rätta Dora Maar. Dora Maar var nästan 90 år då hon avled i Frankrike, 1997. Då hade hon sedan länge dragit sig tillbaka, och få ägnade henne någon uppmärksamhet, om alls. Men i och med hennes bortgång hittades mängder av verk – framför allt fotografier – som bidrog till att ge en överblick av hela hennes konstnärskap – som visade sig vara imponerande. På Centre Pompidou i Paris öppnar snart en stor retrospektiv utställning med hennes verk. Utställningen ”Dora Maar” börjar den 5 juni och pågår till den 29 juli. Sedan går den vidare till London, och Tate Modern, där den visas i höst. Idag avfärdas Dora Maar inte längre som ”en av Picassos älskarinnor”. Något som för all del var sant, men det var också långt ifrån bara det hon var. Dora Maar både målade och fotograferade och betraktas numera som en av surrealismens mer framträdande fotografer. Hon stod ofta också själv modell för konstnärer som Jean Cocteau och Man Ray – tack vare sin speciella look, och starka utstrålning. Dora Maar hade mörkt hår, höga kindknotor och påfallande långa och smala fingrar, vars naglar hon ofta målade. Inte bara i rött, utan också i grönt, blått eller svart. I veckans program träffar vi den svenska konstfotografen Helene Schmitz. Hon arbetar med drömska element i sina bilder, där natur, verklighet och människa möts. Vi diskuterar också hållbarhet i dagens modevärld med Kristina Tjäder från klädmärket Dagmar. Och så pratar vi med författaren Aase Berg, aktuell med romanen Haggan. Veckans gäst är Anna Tellgren, intendent på Moderna museet i Stockholm.

I veckans Stil ska vi sätta på oss partyhatten och titta närmare på en företeelse som vid denna tid på året är vanligare än annars möhippan och svensexan. Runt det här fenomenet har det under åren inte bara byggts upp förväntningar – eller förfäran. Det har också skapats en helt egen kultur – för att inte säga industri – kring den där ett ord som ”stil” kanske inte är det första man famlar efter för att beskriva det, snarare tvärtom. För möhippor – och inte minst svensexor – har länge utmärkts av saker som förnedrande klädsel, förödmjukande uppdrag och intag av stora mängder alkohol. En bild som hamrats in med hjälp av ett oändligt antal filmkomedier där allt som kan gå snett på festen före bröllopet gör det, med råge. Men riktigt så ser det inte längre ut, i verkligheten. I takt med att bröllopen har blivit allt mer diversifierade, och mer personligt utformade, har också möhipporna blivit det. Istället för att partaja ända in i kaklet finns det numera många som istället väljer att träffas och uppleva saker tillsammans på ett betydligt lugnare vis – som att gå på spa, bli spådd eller bara äta middag ihop – eller lunch – och vara hemma för att lägga sig i tid, förhållandevis nykter, dessutom. Men parallellt med det har också en annan typ av ”upplevelse-möhippa” utvecklats, inspirerad av USA där så kallade ”bachelorette parties” har blivit allt större affärer, i flera bemärkelser. En möhippa innebär där inte sällan en weekendresa, full med olika aktiviteter. Ett ofta kostsamt förehavande för deltagarna. I veckans program pratar vi med Lotti Staedler Elmblad och Karin Kakan Sundberg, som tillsammans driver ett företag och en blogg som specialiserat sig på bröllop och möhippor. Vi pratar också med den franska konstnären Ingrid Berthon-Moine, som står bakom konstprojektet Marbles – en serie fotografier som föreställde testiklar, i marmor. Och så tar vi en titt på komedifilmer som handlar om möhippor. Veckans gäst är Eva Knuts, etnolog vid Göteborgs universitet.

Idag ska vi göra en resa på räls och ta en titt på några stilfulla företeelser som skett i tågens spår. Tåget, detta alltmer populära transportmedel i miljömedvetna tider, har gett upphov till en hel del under årens lopp – inte bara gnöl om förseningar och dyra biljettpriser. För före bilar och flyg var tåg länge det enda – och därmed ett mycket exklusivt – sätt att snabbt förflytta sig på. Resandet med tåg omfamnades därför tidigt av dåtidens förmögna, som inte ville ge avkall på sin bekväma livsstil. De såg därför tidigt till att kunna resa med stil. För denna exklusiva skara skapades en sorts ”lyxtåg” som kommit att bli mytomspunna, inte minst tack vare sin koppling till mode. Under det tidiga 1900-talet blev till exempel Coco Chanel förknippad med det så kallade ”Blå tåget” – ”Le train bleu” – ett fashionabelt tåg som gick från Paris till Rivieran. Där fanns förstås också ännu mer omsusade tåg, och tåglinjer, som Orientexpressen. Det är också  tack vare tågen vi har många grandiosa byggnader som väcker vördnad världen över för sin vackra och sinnrika arkitektur, det vill säga centralstationer. I veckans program besöker vi Stockholms centralstation, som stod klart 1871. Det här var under tågets första stora utbyggnadsfas och Stockholms centralstation var juvelstationen i kronan. Stationen skulle vara både storslagen och funktionell. Den grunden finns fortfarande kvar och om man höjer blicken hittar man både originaldetaljer, landskapsmålningar och modern konst. Vi tittar också närmare på fenomenet med tågluff och Interrailkort. 1991 såldes hela 71 000 tågluffarkort i Sverige, men sedan kom populariteten av sig, men idag är intresset på väg uppåt igen. Vi berättar också om rallarna, männen som byggde de svenska järnvägarna. Det gjordes inte bara med hårt arbete, utan även med hjälp av sång. Vi pratar om rallarvisor med folkmusikern Johanna Bölja. Veckans gäst är Per J Andersson, författare och journalist.

Idag ska vi glänta på garderobsdörren hos en kvinna som tidigt hade modet att på flera sätt stå emot tidens trender och, framförallt, markera vikten av att ha egen stil Greta Garbo. Greta Garbo var en person vars förhållningssätt till livet länge betraktades som lite märklig, men som mer och mer framstår som modernt och framsynt, till och med ganska sunt. Istället för att fortsätta odla bilden av sig själv som ”den gudomliga”, en ouppnåeligt vacker kvinna som hyllades för sin stora skönhet och eleganta stil på vita duken valde hon att ge fingret till Hollywood för att istället sätta på sig fotriktiga skor och odla sin själ i lugn och ro. Trots att hon tjänade enorma pengar på visionen av henne. Greta Garbos karriärval har förbryllat en hel del sedan hon 1941 – efter sammanlagt 27 filmer, fyra Oscarsnomineringar och status som en av de allra mest välbetalda kvinnliga skådisarna i Hollywood – flyttade till New York och slutade att jobba professionellt, bara 36 år gammal. Hon värnade tidigt om sin rätt att få vara ifred, och själv välja vad hon ville säga och göra. Och när. Det innebar att hon ibland kunde uppfattas som ganska brysk mot dem som inte respekterade hennes gränsdragningar, och kanske var hon det också. Hon snoppade en gång av en inbjudan till en middag hon inte hade lust att gå på med orden ”hur ska jag veta om jag är hungrig nästa vecka?” I veckans program pratar vi med författaren Moon Laramie, aktuell med boken Spirit of Garbo, där han tittar närmare på Greta Garbos andliga resa och personliga utveckling. Vi berättar också om när Greta Garbos gamla kläder såldes på auktion i Stockholm för fyra år sedan. Och så träffar vi modisten Lise Disley. Hennes stora stilförebild är Greta Garbo.

Nu när temperaturen stiger och vårkänslorna spritter ska vi ägna oss åt en kvinna som behärskade konsten att skriva romantiska filmkomedier bättre än de flesta Nora Ephron. Det är i år trettio år sedan hennes kanske mest kända film När Harry mötte Sally hade premiär. Det vill säga den film där Meg Ryan och Billy Crystal har huvudrollerna som ett par med vitt skilda, men mycket välformulerade, åsikter om det mesta, inte minst när det gäller vänskap och sex och frågan om de båda kan kombineras. Och det är i mångt och mycket just replikerna, eller dialogen, som gjort att filmen fortsätter att klistra sig fast i toppen på listor över ”världens bästa romantiska komedier”. För När Harry mötte Sally prisas inte främst för skickliga skådespelarinsatser, eller säker regi av Rob Reiner, utan för sitt lika skarpa som skojiga manus med många bottnar – skrivet av just Nora Ephron. Nora Ephron kunde, förutom manusförfattare, även kalla sig för journalist, krönikör, författare, regissör och producent. Enligt samstämmiga uppgifter från många av hennes vänner var hon dessutom en hejare på att både baka och laga mat på proffsnivå. Ifråga om kläder var hon lika bestämd i sin smak och sjöng vid flertalet tillfällen svarta kläders lov. ”Allt matchar svart. Särskilt svart”, som hon skrev och tillade ”kan vi inte bara sluta låtsas som att någonting kommer att bli det nya svarta”. Svart var svart och bäst att bära. I veckans program pratar vi med manusförfattaren Alex Haridi. Han har sett När Harry mötte Sally minst hundra gånger – hur kommer det sig? Vi träffar också Moa Herngren, som har varit med och skapat SVT:s serie Bonusfamiljen. Och så pratar vi romantik med paret Miha och Niclas som blev tillsammans genom realityserien Gift vid första ögonkastet. Veckans gäst är CG Karlsson, filmkritiker.

Så här till påskhelgen tänkte vi bjuda på ett innehållsrikt påskägg fullt av färgstarka reportage som vi plockat ur vårt stora arkiv. I detta specialprogram besöker vi författaren Vita Sackville-Wests berömda trädgård på slottet Sissinghurst – en trädgård som anses vara en av Englands allra finaste. Vi pratar med konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning Everything, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Vi besöker Rådmansgatan 72 i Stockholm. Trots sin nedtonade och vardagliga fasad och det undanskymda läget blev huset mytomspunnet under det glada 80-talet. Då köpte nämligen finansmannen och konsthandlaren Fredrik Roos hela fastigheten och många av husets 18 lägenheter delade han ut till sina vänner och bekanta.  Och så berättar vi om punkikonen Poly Styrene från bandet X-Ray Spex, vars liv nu finns dokumenterat i den nya biografin Dayglo – the Poly Styrene Story.

I veckans Stil ska vi titta närmare på ett av världens största konstmuseer för att se hur mode har putsat upp dess rykte och renommé The Metropolitan Museum of Art, i New York. "The Met" är ett pampigt hus som ligger på Femte avenyn, vid 82:a gatan. Alldeles vid Central Park. Detta snart 150 år gamla museum har förstås en hel del mer än mode att erbjuda. Det är det största konstmuseet i USA, som kan skryta med att i sin permanenta samling ha mer än två miljoner konstverk skapade under fem tusen år, fördelade över sjutton olika avdelningar. Men under senare tid har ”The Met”, som museet också kallas för, alltmer förknippats med just sin modeverksamhet, och det är ingen tillfällighet. Inte heller att en stor Hollywoodfilm som den underhållande thrillern ”Oceans 8” (från 2018) utspelar sig just där i samband med en modeutställning. Att fokusera mer på mode är en medveten strategi från museets sida, och det har visat sig vara effektivt ifråga om tillströmning av press, publik och – inte minst – pengar. Och det är därför heller igen tillfällighet att nyckelscenerna i filmen ”Oceans 8”  där snyggt klädda smarta kvinnor som utför en lika smart stöld av lyxiga juveler – utspelas under museets årliga modegala i maj. Det är en storslagen glamorös fest som inte för inte kallas för ”Party of the Year”. Eller som moderedaktören André Leon Talley säger: ”The Superbowl of social events”. I början av maj öppnar The Mets stora, årliga modeutställning. Årets tema är "camp". Vad är det egentligen? Den saken pratar vi om med Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap. Vi undersöker också hur museer förhåller sig till sina samlingars riktiga dyrgripar. Och så träffar vi en samtida konstnär som lyckas koppla samman kläder och konst på ett intressant sätt – Raul de Nieves. Veckans gäst är Susanna Strömquist, modejournalist.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett ämne som aldrig upphör att engagera, artighet. Eller snarare bristen därpå. Har vi tappat förmågan att hålla stilen och föra oss civiliserat i samhället? Det är en fråga som med jämna mellanrum poppar upp, och inte sällan beskylls yngre generationer för att ha nollkoll på vad som gäller ifråga om att säga ”tack”, ”förlåt” och ”jag ber om ursäkt”. Eller säga hej och hej då, och möta någons blick, för den delen. Artighet är ingen talang man föds med, utan det är något man måste lära sig vilket under årens lopp har fått människor att fråga sig ”varför då?” och både ifrågasatt – och omkullkastat – regler som man betraktat som förlegade. Gammalt mög från en tid samhället var mer hierarkiskt konstruerat. En uppluckring som tog fart i slutet av 1960-talet då krav på jämställdhet ökade, du-reformen slog igenom och ”hej” ersatte ”god dag”. Idag niger och bockar vi inte längre, men däremot kindpussas och kramas vi i en utsträckning som inte ens var tänkbar, för inte så länge sedan. Och det gamla tilltalsordet ”ni” har omfamnats av unga som tror att det låter fint och förstår inte varför äldre personer blir gallfebriga av ilska över att bli tilltalade med det – för dem – nedlåtande ordet ni. För även i artighetsuttryck går det mode, och trender. I veckans program pratar vi om de nya artighetskoder som sociala medier gett upphov till med Beata Jungselius, doktorand i tillämpad informationsteknologi. Vi tittar också närmare på hur artighet uttrycks genom vårt språk. Och så undersöker vi en gammal trend som fått nytt liv – att skicka tackkort. Veckans gäst är Per Nilsson, författare till boken Stilfullt.

Han kan idag kalla sig för "världens rikaste man i modern historia", och sitt företag för "världens största" ifråga om e-handel Jeff Bezos, mannen bakom Amazon. Trots att Jeff Bezos idag är god för drygt 130 miljarder dollar har han hållit en låg profil ifråga om både stil och privatliv, tills nu. Under senare tid har han inte bara förändrat sitt yttre genom att bygga upp muskler och skaffa sig en garderob som fick New York Times att förra året kalla honom för en ”nykläckt stilikon”. Det började med böcker för Jeff Bezos och det företag som gjort honom till världens rikaste man. När han i början av sin karriär inom e-handel gjorde en lista över tjugo olika produkter som skulle funka att sälja över nätet så kom böcker på första plats. När han 1997 börsnoterade Amazon trodde inte alla på idén, men de som gjorde det är idag mycket rika. Och 2006 började kläder även bli intressant för Amazon. Då köpte de det amerikanska nätmodeföretaget Shopbop. 2012 sponsrade Amazon till och med den prestigefulla modegalan ”The Met Ball” i New York. En gala som chefredaktören för med amerikanska Vogue, Anna Wintour, håller i med hårda nypor. Många i modevärlden såg sponsringen som ett försök till genväg in i branschen. 2017 fick Amazon patent på en automatiserad klädfabrik som tillverkar plagg på beställning, så kallad ”on-demand”. Och kanske blir Amazon först med en robotdesigner. De har utvecklat en algoritm som kan göra det möjligt att i framtiden scanna befintliga bilder av kläder och därefter skapa nya, liknande, plagg. I veckans program pratar vi om trender i ledarskap med Cissi Elwin, chefredaktör på tidningen Chef. Vi pratar också om att förvandla bilden av sitt fysiska jag med hjälp av träning. Och så berättar vi om en annan, gammal, utarbetad infrastruktur för handel – sidenvägarna. Veckans gäst är Sven Carlsson, författare och journalist på Dagens Industri.

Fontäner har i alla tider varit naturliga mötesplatser. Här har människor hämtat sitt dricksvatten, träffat varandra och inte minst visat upp sig. I veckans Stil ska titta på vackra skulpturer och lyssna till porlande vatten – vi ska nämligen bjuda på fem berättelser som alla har med fontäner, och människorna bakom dem, att göra. Vi besöker bland annat Millesgården på Lidingö, hem åt skulptören Carl Milles, som står bakom flera välkända fontäner både i Sverige och utomlands. Vi tar en titt på vad som kanske skulle kunna kallas för "fontänernas fontän” – Fontana di Trevi i Rom. Vi pratar också med konstnären Magnus Thierfelder, som står bakom minifontänen Fountain, som väckte stor uppståndelse när den installerades på Swedenborgsgatan i Stockholm. Och så berättar vi historien om Bethesda Fountain i Central Park i New York. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Just nu glider tvålen fram i full fart som en sorts stilmarkör som skvallrar om både ägarens mode- och miljömedvetenhet. Och i viss mån även strävan efter status. Men, tvål är inte bara tvål. Den har en lång historia, och har inte alltid varit lika självklar som idag. Och, i likhet med klädmodet, har även tvålen (och inte minst dess marknadsföring) anpassats till tidens trender. Inte minst har den hårda tvålen fått en renässans. Det vill säga den tvål som, för inte så länge sedan, bespottades för att kleta fast i tvålskålen och skyddes av känsliga individer som var rädda för baciller då den kunde ha använts av någon annan. En popularitet på bekostnad av pumpflaskan av plast, som börjar betraktas som förlegad, och fel för naturen. I veckans program tittat vi en närmare på fenomenet med tvålen som statusmarkör i mäklarfirmornas lägenhetsprospekt. Vi tittar också på gamla svenska reklamfilmer för tvål (där Ingmar Bergman något oväntat dyker upp). Och så berättar vi om tvålar från staden Allepo i Syrien. Där finns en imponerande tvålhistoria som sträcker sig flera tusen år bakåt i tiden. Veckans gäst är Caroline Hainer, författare och frilansjournalist med fokus på skönhet.

I veckans Stil ska vi ta en titt på en kvinna vars stil ställde till med rabalder, både när det gällde val av mode och män den franska författarinnan George Sand. Egentligen var George Sand född som Aurore Dupin, men tog sig i vuxen ålder den manliga pseudonymen George Sand för att bli läst, och få respekt som kvinnor i allmänhet – och kvinnliga författare i synnerhet– saknade under 1800-talet. Och det fick hon, verkligen. Under 1880-talet var hon den mest lästa författaren i Frankrike, vid sidan av Victor Hugo, som för övrigt högaktade henne. Det gjorde även andra upphöjda manliga författare, som Flaubert, Balzac, Dostojevski, Proust, Henry James och Walt Whitman. I en tid då bara män kunde tjäna pengar som yrkesförfattare, blev hon den första kvinnan att kunna försörja både sig, och sina två barn, på att just skriva, och det redan vid 27 års ålder. Hon var enormt produktiv livet igenom, dessutom. I sina romaner tog George Sand ofta upp aktuella frågor i tiden, och rädes inte att ifrågasatte rådande normer. Hon pläderade ofta för kvinnors frihet, vilket fick dåtidens framväxande kvinnorörelse att lyfta fram henne som en förebild. Det manliga namnet ”George Sand” lirade också väl med hennes sätt att klä sig i herrkostym och röka cigarr, något som bara karlar vid tiden ansågs kunna göra. I likhet med andra kända kvinnor i historien, som bland annat Jeanne d’Arc och Drottning Kristina, använde hon herrkläder för att kunna röra sig fritt på stadens gator utan att bli ifrågasatt, eller uttittad. I veckans program träffar vi pr-mannen och klädsamlaren Fredrik Robertsson, som fått internationell uppmärksamhet tack vare sin spektakulära stil. Inte sällan bär han klänning. Vi undersöker också resandets psykologi tillsammans med författaren och journalisten Per J Andersson och så tar vi en närmare titt på en samtida kvinnlig ikon som, i likhet med George Sand, föredrar att klä sig i kostym och skjorta av herrsnitt – den amerikanska skribenten Fran Lebowitz. Veckans gäst är Lena Kåreland, professor emerita, litteraturvetare och författare till boken Älska det är allt! George Sand i liv och dikt.

Veckans Stil handlar om artisterna som fick miljoner unga kvinnor att lika plötsligt, som entusiastiskt, börja tala om girl power Spice Girls. Många hade synpunkter på gruppens sätt att kommersialisera allt de gjorde, inklusive sitt feministiska färgade underliggande budskap om att tjejer har möjlighet att göra vad som helst. Men oavsett vad kritiker tyckte och tänkte var det en slagkraftig stil och budskap som fick stort genomslag. Det är ingen tillfällighet att framgångsrika – men sinsemellan vitt skilda artister – som Adele och Ariana Grande – idag lyfter fram just Spice Girls som förebilder som präglat dem. För i Spice Girls kunde alla hitta sin favorit, inklusive stil. Där fanns trots allt Scary, Baby, Ginger, Posh och Sporty att välja mellan. Alla med en egen look som inte var svår – eller dyr – att ta efter, även om vissa föräldrar drog i bromsen när tröjorna blev för korta.  I år är det tjugofem år sedan de började bilda det band som skulle slå världen med häpnad – för Spice Girls kom att bli världens största kvinnliga grupp, någonsin. I veckans program pratar vi med författaren och skribenten Lauren Bravo, aktuell med boken What Would the Spice Girls Do? How the Girl Power Generation Grew Up. Vi träffar också två av 90-talets mest tongivande musikvideoregissörer, Martin Persson och Johan Boklund. Och så tittar vi närmare på ett av Spice Girls favoritplagg – magtröjan.  Gäst i studion är Jonna Bergh, chefredaktör för tidningarna Styleby och Damernas värld.

Veckans program handlar om en man som inte bara kan beskrivas som en universalbegåvning, eller ett multisnille. Han kan också kallas för världens första väskdesigner Leonardo da Vinci. Leonardo da Vinci ägnade hela sitt liv åt att försöka förstå hur saker och ting funkar, och varför. Men drygt 7000 sidor av nedskrivna idéer, krumelurer, kalkyleringar och skisser finns fortfarande kvar. Utkast till vad som senare skulle göra honom världsberömd. Men även hans klädstil väckte uppmärksamhet. Han klädde sig efter eget huvud, gärna i rosenfärgade rockar. Och även om modet vid tiden föreskrev att rockarna skulle vara veckiga och långa föredrog Leonardo da Vinci dem enkelt skurna, och knäkorta. Konstkritikern, och grundaren av museet ”Museo Ideale Leonardo da Vinci”, i Florens konstaterar att Leonardo da Vinci hade sina egna, starka, idéer om just mode. Han ogillade konformism, och dissade plagg som, i hans tycke, var pyntande med onödigt mycket rysch och pysch. Leonardo da Vinci undvek även päls och skinn då han inte ville bära något som en gång varit levande, han var vegetarian en stor del av livet.  Leonardo da Vinci var kort sagt på många sätt lite före sin tid. Så att han redan i slutet av 1400-talet designade en handväska som ser ut som om den skulle vara formgiven av ett hippt modehus under 2000-talet, är förstås helt förenligt med allt annat han gjorde. I veckans program träffar vi industridesignern Axel Brechensbauer som just nu är aktuell med serieboken Saker vi skapar. Vi fördjupar oss också i tankar bakom begreppet "man-bag" tillsammans med Tigers kreativa chef Christopher Lundman som varit med och tagit fram handväskor för män. Och så träffar vi konstnären Tony Rubin Sjöman i New York. Gäst i studion är Martin Olin, forskningschef på Nationalmuseum.

I veckans program ska vi promenera, flanera och springa fram för att ta en titt på en stil som under historiens gång har påverkat både vårt sätt att klä oss, och bete oss på gångstilen. Trots att upprätt gång på två ben är en grundläggande egenskap hos människan, har sättet som vi går på förändrats, och växlar med tiden. För även gångstilar är, som så mycket annat, färgat av samtidens strömningar, sociala koder och – förstås – mode. Smala kjolar, höga klackar, byxor med stretch är bara några exempel på plagg som på olika sätt begränsat, och befriat, sättet att gå på. Men också promenerande har gett upphov till mode. När städerna började växa sig allt större under det sena 1800-talet blev trottoarer för fotgängare allmänt förekommande. Man behövde inte längre sicksacka sig fram på gropiga och leriga vägar för att undvika att bli påkörd av hästdroskor. De nya och plana trottoarerna fick flanerandet att bli ett folknöje. Att i stillsam takt strosa runt blev ett nytt sätt att visa upp sig, och sin stil, på. Promenadkläder, och accessoarer som promenadkäpp, lanserades. I veckans program berättar koreografen Anna Vnuk och skådespelaren Björn Kjellman om hur de arbetat med olika gångstilar på scen. Vi pratar också med två löparprofiler från New York om hur en stad kan påverka hur vi springer. Och så tar vi en närmare titt på vad slitningarna på våra skor kan berätta om vår gångstil. Veckans gäst är Susanne Österlund-Pötzsch, folklorist och doktor i filosofi vid Åbo Akademi, samt författare till boken Gångarter och gångstilar: rum, rytm och rörelse till fots.

I veckans Stil reser vi till London för att träffa det kända konstnärsparet Gilbert & George. En duo som arbetat, bott och levt tillsammans i drygt femtio år. Numera är Gilbert & George sedan länge hyllade, inte bara av publiken som tidigt fattade galoppen med deras konst, utan också av kritiker. Något som möjligtvis grämer dem en smula, eftersom de under hela sin karriär har strävat efter att vara en sorts "underdogs" eller "outsiders" i konstbranschen. Bland annat genom att på mer eller mindre provocerande sätt utforska moderna tabun, och utmana samtida moral. Inte sällan med en underfundig humor, och ofta med sig själva som objekt, klädda i oklanderliga kostymer – eller spritt språngande nakna. De har kort sagt aldrig skytt att skildra sig själva, eller sina kroppars olika utsöndringar. Verk har haft titlar som "Naked shit", "In the piss" och "Sperm eaters", och har gestaltat precis vad som beskrivs. Fast de har gjort det på sitt sätt – i stora färgsprakande fotocollage med bilder som de förstorat och förvrängt till en unik stil. Kontrasten mellan Gilbert & Georges konservativa kostymlook och utmanande konst har, inte helt förvånande, fascinerat en hel del under åren.  I veckans program beger vi oss till Fournier Street 12 i Londons East End där Gilbert & George har bott sedan 1968. Vi ska prata om hur en kostym bör vara beskaffad, var de köper sina vita kalsonger som så många gånger synts i deras bilder och hur det kommer sig att de aldrig har köp en slips i hela sitt liv, trots att de har runt 400 stycken. Vi ska också ta en närmare titt på deras ateljé och deras bostad.

Den banbrytande tyska rörelsen Bauhaus vars stil än idag präglar våra hus, stolar, lampor och i viss mån även mode firar i år hundraårsjubileum. Även om Bauhaus kom att innefatta en mängd olika genrer, och ännu fler föremål, så löper onekligen en rak röd tråd av minimalism genom stilen.  Bauhaus handlar långt ifrån bara om arkitektur – även om grundaren av Bauhausskolan själv var en då 36 år gammal arkitekt vid namn Walter Gropius – men framför allt finns där en historia som inte fått lika mycket uppmärksamhet, nämligen den om alla de kvinnor som studerade vid skolan. Det berättar vi mer om i veckans program. Vi pratar med konst- och kulturhistorikern Elizabeth Otto, aktuell med boken Bauhaus Women - a global perspective. Vi pratar också med konstnären Linnea Sjöberg, som fått stor uppmärksamhet för sina vävda konstverk. Och så tar vi en närmare titt på olika konstmanifest genom tiderna. Veckans gäst är Tom Hedquist, formgivare och tidigare rektor för Beckmans designhögskola.

Neonfärger har åter igen har tagit plats inom modet. Sedan förra hösten har de smugit sig in för att nu till våren 2019 detonera i en färgexplosion av ilsket grönt, fuchsiarosa, och pippigult. Nyligen, under Louis Vuittons herrmodevisning i Paris, inför hösten 2019, strålade det färg från kläder och skor som utrustats med fluorescerande färger, som såg ut att vara självlysande i mörkret. Neonfärger lyste även, förstås, på en hel del modemedvetna män under herrmodemässan Pitti Uomo i Florens, som vi berättade om i förra veckans program.  Neonstarka färger är kort sagt en bubblande trend som även getts näring från Instagram, där inflytelserika namn nästan bländat sina följare genom att visa upp sig, klädda i intensiva neonfärger, inte minst medlemmar ur familjen Kardashian.  Minnesvärt, på sitt sätt, var Kim Kardashians sätt att i somras matcha en lysande limegrön peruk med färgen på sin lika lysande limegröna sportbil. Och för ett par veckor stack toppmodellen Bella Hadid ut, på flera sätt, genom att på en tillställning ha klätt sig i en neonfärgad gulgrön väst, inte helt olik de gula västar som bärs av de som i Frankrike protesterar mot landets president Emanuel Macron, och hans politik. I dagens program träffar vi den legendariska modeskaparen Zandra Rhodes och så berättar vi om punkikonen Poly Styrene, vars liv nu finns dokumenterat i den nya biografin ”Dayglo – the Poly Styrene Story” . Veckans gäst är Margareta Svensson, SR:s utrikeskorrespondent stationerad i Paris.

I veckans Stil beger vi oss till Florens i Italien för att besöka ett av världens mest omtalade modeevenemang herrmodemässan Pitti Uomo. Två gånger om året – i januari och juni – samlas i Florens drygt tusen olika utställare av kläder och accessoarer under några dagar. Ännu fler besökare kommer i form av inköpare och journalister. Hit reser också en hel del, framför allt män – i alla åldrar och från olika länder – som mest är intresserade av att synas i moderiktiga utstyrslar. För under senare år har Pitti Uomo seglat fram som en arena för män som klär upp sig till tänderna i förhoppning om att bli fotograferade, och hyllade för sin stil, på olika forum för herrmode i både tidningar och på sociala medier. De pråligt klädda männen kallas för ”Pitti Peacocks”, det vill säga ”Pittis påfåglar”. Med tiden har de inte bara blivit fler, de har också blivit allt mer extravagant och iögonfallande klädda i färgstarka outfits. Och deras sug efter att synas på bild har lett till att Pitti Uomo har fått rykte om sig att vara en särdeles spektakulär fåfängans modemarknad, något som kanske inte är helt med sanningen överensstämmande – och något som ledningen för mässan därför försöker korrigera. Vi ska ta reda på mer om den saken under vår tid i Florens.

I veckans Stil Special ska vi glänta på fem garderobsdörrar för att höra historier om favoritplagg, som har älskats och burits många gånger om och därför bär på en hel del historier och känslor. I programmet kommer vi bjuda på fem berättelser som alla, på ett eller annat sätt, handlar om favoritplagg och människorna som burit dem. Vi pratar med skribenten Aleksa Brown, som berättar om de plagg hon tog med sig när hon åkte iväg på ett tyst retreat i skogen för att återhämta sig efter en stor kärlekssorg. Vi träffar författaren och poeten Elis Burrau för att prata om hans förhållande till fotbollshalsdukar. Johanna Palm klär sig alltid i polotröja – varför då? Det tar vi också reda på. Dessutom pratar vi med modeskaparen Anna-Sara Dåvik som har fått ett nytt favoritplagg: capen. Och så träffar vi fotografen Kirsty Mitchell, aktuell med utställningen Wonderland på Fotografiska i Stockholm. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år – hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa – Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlovna att leva som privatperson, även om hon var ganska så om sig och kring sig med att lyfta fram sina titlar när det knep. I veckans program pratar vi med journalisten och författaren Per Svensson om att leva globalt eller lokalt. Vi får också höra berättelsen om Maria Pavlovna den äldres (släkting till Maria Pavlova den yngre) dyrbara samling cigarettetuier som låg bortglömda på i Utrikesdepartementets arkiv i nittio år. Och så gör vi ett besök på Riddarhuset i Stockholm. Veckans gäst är Magnus Engberg, författare till boken Maria - Sveriges ryska prinsessa, den första biografin om Maria Pavlovna. Programmet är en repris från 21 september 2018.

Så här i slutet av året tänkte vi fyra av ett reprisfyrverkeri med reportage om och med några färgstarka personer som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. I detta specialprogram kommer vi därför att möta både människor som gestaltar mänskliga filmtroll och serverar på lyxyachter, liksom Sveriges mest populära illustratör. Vi pratar med modeskaparen Bea Szenfeld, som har hart gjort sig känd för sina spektakulära och fantasifulla plagg gjorda av papper. Vi träffar också skådespelaren Eva Melander, som spelar huvudrollen i den hyllade filmen Gräns. Och så berättar vi om illustratören Gerd Miller. Gott nytt år önskar vi på Stil i P1!

Julen står för dörren och i veckans Stil ska vi ägna oss åt kläder, parfym och skönhetsprodukter men framför allt ska vi ta en titt på de kartonger, påsar och paket de förpackas i. För dekorativa förpackningar kan vara minst lika stimulerande för sinnet som innehållet. Det kan om inte annat en hel del barn – och vuxna, för den delen– som förväntansfullt vankat av och an framför lockande paket under granen, vittna om. Men så har färggranna paket blivit förknippade med fest och glädje. Är presenterna dessutom inslagna i vackert papper, och prydda med blanka rosetter och krusade band, växer förhoppningen om en fröjdefull jul än mer. Men framförallt blir mottagaren ofta mer välvilligt inställd till själva produkten i paketet, om den är tjusigt inslagen, än inte inslagen alls. Ett fint paket kan helt enkelt, i princip, förhöja vilken standardprodukt som helst – en bok, en tröja eller en parfymflaska – till en högt värderad personligt utvald present. Ett psykologiskt fenomen. I veckans program träffar vi Charlotte Birnbaum, ledamot av Gastronomiska Akademien. Hon har skrivit böcker om renässansens inslagna överraskningar. Vi tittar också närmare på YouTube-fenomenet "unboxing" – videos där folk filmar sig själva medan de packar upp nya produkter ur sina förpackningar. Veckans gäst är Joacim Fagerlund, försäljningschef på förpackningsföretaget Avisera.

Idag ska vi bege oss till Bayern i Tyskland för att följa i de fotspår som lämnats av en man som beskrivits som en stilbildande sagokung Ludvig II av Bayern. Ludvig II av Bayern har också kallats för spritt språngande galen. Han skulle säkerligen ha gått till historien som bara en av många mindre kända kungligheter med knasiga idéer som det kryllade under 1800-talet i Europa, som då var fyllt av olika kungadömen, kejsardömen och furstendömen. Men Ludvig II av Bayern kom att utmärka sig, redan då. Till en början för att han vid sin kröning 1864 bara var 18 år och modellsnygg. Han var nästan två meter lång, slank och vältränad efter att ha ridit mycket. Hyn var blek, håret var mörkt och lockat (av locktänger, skulle det visa sig) och hans ögon var blå. Men hans skönhet avtog. Ludvig den andre av Bayern blev ganska snart tämligen fet, och tappade tänderna gjorde han också. Liksom sitt förstånd, anser en del. Men bestående blev de tre fantasifulla slott han lät uppföra – Neuschwanstein, Herrenchiemsee och Linderhof. Slott som blivit en sorts prototyper för hur sagoslott ska se ut. I veckans program besöker vi slottet Linderhof, som ligger i en dal mitt i de bayerska alperna cirka nio mil utanför München. Det var en plats som Ludvig valde med stor noggrannhet. Det var på Linderhof som Ludvig kom att tillbringa de sista åren av sitt liv och trots att detta slott är hans minsta, så rymmer det flera olika fantasivärldar. Ludvig II älskade inte bara pampiga slott. Han älskade också Richard Wagners musik. Varför är det så många som blir besatta av Wagners verk? Det tar vi också reda på i programmet. Veckans gäst är Svante Nordin, professor i idéhistoria vid Lunds universitet.

Gloria Vanderbilt har varit modell, konstnär, författare, entreprenör och framgångsrik skapare av designerjeans. Hon är också en bit levande historia, som mött människor de flesta bara har läst om. Gloria Vanderbilt kommer från en av USA:s mest välkända familjer. Redan som barn blev hon berömd för att vara rik, men det som gjorde henne till en superkändis var hennes designerjeans. Idag är hon 94-år och ägnar fortfarande sin tid åt mode, konst och litteratur. Familjenamnet ”Vanderbilt” är laddat med både historia och pengar av ett slag som inte är riktigt jämförbart med något här i Sverige, men tänk en hybrid av familjerna Bernadotte och Wallenberg, kryddade med en rejäl skvätt skandaler. I veckans program träffar vi författaren Simona Ahrnstedt, författare inom genren romance. Vi pratar också med modeskaparen Fanny Karst, som specialiserat sig på att designa kläder för äldre kvinnor.

De stora logotyperna och de iögonfallande monogrammen har gjort storstilad comeback. De senaste säsongerna har flera modehus hakat på trenden med budskap i stora bokstäver och starka färger. Vi är inne i en ny period av ”logomani”. Det menar många som minns hur modehusen märkte sina produkter under mitten av 90-talet så att ingen skulle tvivla på varifrån de kom. Modemärkenas monogram – som till exempel Guccis G:n och Chanels C:n – blänkte på väskor och skor, om de inte var invävda i tygerna som ett slags extra varumärkesförstärkning. Ofta erbjöds en kombination av dem båda, så ingen skulle missa avsändaren. Inte sällan pryddes plaggen med varumärkenas logotyp tydligt synlig på bröstet, eller kalsongkanten. En polospelare, en krokodil eller hela för- och efternamnet på designern ifråga. Och nu är det dags igen. De senaste säsongerna har kläder och accessoarer påmint om hur många föreställer sig Times Square i New York på kvällen – en blinkande kakofoni av olika budskap i stora bokstäver, och i starka färger. En av anledningarna till det är att modehusen alltmer sneglar mot den framgång som sport-, streetwear- och skatemärken åtnjuter. Där har man inte generats av att framhäva sin logotyp, tvärtom, med framgångsrika resultat. Modehusen har noterat, och kopierat. Vi har pratat med grafiska designern Peter Saville som nyligen gjort om Calvin Kleins och Burberrys logotyper. Vi träffar också konstnären och kreatören Cilla Ramnek som berättar om hur hon arbetat med varumärkens logotyper. Och så pratar vi med Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola, om hur man som modeskapare hittar sitt eget formspråk. Veckans gäst Cia Jansson, chefredaktör på tidningen ELLE.

Skådespelerskan Jean Harlows platinablonda uppenbarelse fick det att slå gnistor på filmdukarna under 1930-talet. Jean Harlow var inte den vackraste stjärnan i Hollywood – hon var ingen Greta Garbo eller Marlene Dietrich vars klassiska skönhet fick både män och kvinnor att dåna. Men hon hade en unik blandning av förförande sexappeal och avväpnande charm som gjorde henne till en av de allra största och populäraste stjärnorna under det tidiga 30-talet. Och få kunde på samma självklara vis som just Jean Harlow bära upp tidens trendiga klänningar, som såg ut att ha klistrat sig fast vid kroppens kurvor. ”Jean Harlow personifierade glamouren vid denna tid”, som den kända filmkostymören Edith Head konstaterade. I veckans program berättar vi om den bortglömda svenska filmpampen Karin Swanström. Hör också om platinablonderingens baksidor, samt den just nu populära My Little Pony-frisyrens fördelar. Veckans gäst är Johan Andreasson, serietecknare och medverkande i podden Everdahl och Karlssons Film TV.

Den brittiska musikern Marc Bolan hänförde tusentals fans i början av 1970-talet med sin androgyna look, långa mörka lockar, glitterprydda kinder, blänkande byxor, platåskor och boor av fjädrar runt halsen. Med sitt band T-Rex skapade Marc Bolan låtar som Hot Love och Get It On genom att väva samman tuffa rockriff, distade gitarrer, poppiga melodier med en unik sångstil och subtilt sexiga texter – så att de blev till elektrifierande hits som sprakade. Men när man idag talar om 70-talets glamrock är det emellertid ofta andra artister som lyfts fram som pionjärer i genren. Inte minst bandet Queen, som just nu uppmärksammas lite extra, tack vare filmen Bohemian Rhapsody, som just haft premiär. Naturligtvis nämns också David Bowie som en föregångare ifråga om att använda smink och kläder som en stor del av sitt artisteri.  Om Marc Bolan talas det mindre, trots att hans stil har haft stort inflytande på många, inom flera genrer. Musiker som Lenny Kravitz och skådisar som Johnny Depp har låtit sig inspireras. Och, förstås, Magnus Uggla, här i Sverige. omslaget till T-Rex-plattan The Slider, där Marc Bolan bär en stor svart hatt, är påfallande lik gitarristen Slash höga hatt-look. Utan Marc Bolan hade heller inte senare tiders glam-metalband rent generellt haft en ledstjärna ifråga om självsäker attityd, starka riff och skruvat mode. I veckans program träffar vi det svenska bandet Tears, som har kallats för Sveriges första glamrockband. Vi pratar också med rockjournalisten Lesley-Ann Jones, författare till biografin Ride a White Swan: The Lives and Deaths of Marc Bolan. Dessutom tittar vi närmare på stadsdelen Hackney i London, där Marc Bolan växte upp, tillsammans med fotografen Zed Nelson. Veckans gäst är Nisse Hellberg, musiker och låtskrivare i bandet Wilmer X.

I veckans Stil ska vi bege oss ut i skog och mark för att möta en man som format den svenska synen på naturen som fylld med mörker, mossa och mystik konstnären John Bauer. Det är i år hundra år sedan ångfartyget S/S ”Per Brahe” förliste under en novemberstorm på Vättern, och drog med sig honom, och hans fru Esther och deras lille son Putte, till havets botten. Alla ombord omkom. John Bauer blev bara 36 år gammal. Men hans drömska sagoillustrationer har levt vidare och liksom sipprat in i mångas medvetande och färgat synen på skogen som något spännande, fylld med saker som inte alltid logiskt kan förklaras. En förtrollad plats för själ och hjärta, skulle man kanske kunna säga. Och i en allt mer kaotisk tid, där lögner upphöjs till sanning och ordet ”ångest” dagligen förekommer i nyhetsrapporteringen, är det kanske inte så underligt att allt fler vill fly till naturen, den som ännu finns kvar. Inte minst i modebranschen vurmas det just nu för ett slags frisksporteri där man snörar på sig kängor och vandrar, långt bort från den urbana stadsmiljö man vanligtvis vistas i. I veckans program träffar vi skådespelaren Eva Melander, som spelar huvudrollen i den hyllade filmen Gräns. Den handlar om samtida troll. Vi pratar också med Edwina Ehrman, intendenten på Victoria and Albert Museum i London. Där visas just nu utställningen Fashioned From Nature, som skildrar förhållandet mellan mode och natur. Och så träffar vi konstnären Jonas Liveröd. Veckans gäst är Daniel Lindström, modejournalist.

Den amerikanska författaren Kathy Acker förenade avantgardistisk litteratur med sex, mode, muskler och punkig glamour. Hennes stil var lika spektakulär som romanerna hon skrev. Kathy Ackers böcker skulle man kunna beskriva som något som körts genom en dokumentförstörare, för att sedan bli hoptejpat igen – i en helt ny ordning. Någon vidare ”handling” i Kathy Ackers romaner är det svårt att tala om. Hennes texter är råa, våldsamma, sexuella, intellektuella, humoristiska och sköra, men inte alltid särskilt lätta att läsa – eller lätta att sälja till en bred publik. Kanske just därför förstod Kathy Acker tidigt värdet av att skaffa sig en iögonfallande stil, som lockade till sig människors uppmärksamhet. För Kathy Acker laborerade lika mycket med sitt yttre som hon gjorde med sina texter. Hennes hår var kortklippt, hennes stora ögon sotade och hennes läppar målade röda. Hennes kropp var tatuerad och hennes muskler vältränade. I hennes öron dinglade stora smycken och en av hennes framtänder var klädd i guld. Hon bar ofta tunga skinnjackor tillsammans med plagg från sina favoritdesigners – Vivienne Westwood, Commes des Garcons och Jean-Paul Gaultier. Dessutom lät hon sig gärna fotograferas sittandes gränsle över sin stora motorcykel. Kathy Acker var med andra ord en författare som såg ut som en rockstjärna och med hjälp av sin stil kom hon att nå långt utanför den lilla, intellektuella krets av konstnärer och författare i New York som hon var sprungen ur. I veckans program berättar vi mer om Kathy Acker, som skulle ha fyllt 70 i år. Hon gick bort i cancer 1997, bara 50 år gammal. I programmet pratar vi med författaren Chris Kraus, aktuell med biografin After Kathy Acker: a literary biography och författaren och kritikern Nina Lekander, som har översatt Kathy Ackers böcker till svenska. Vi träffar också graffitimålaren Carolina Falkholt och bodybuildern Frida Palmell. Och så pratar vi med konstnären Lee Mingwei, aktuell med konstverket The Mending Project som just nu visas på Bonniers konsthall i Stockholm. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Céline Dion är en kvinna vars röst och stil länge varit en vattendelare ifråga om smak. Hon har länge klätt sig i dyrbar couture på röda mattan, men ofta hamnat på sämst klädda-listorna. Men. Trägen vinner. För två år sedan – i juni 2016 under Paris couturevecka – lyckades nämligen Céline Dion få samma typ av modemänniskor som tidigare dissat henne att sätta sina grönsakssmoothies i halsen genom att, för första gången någonsin, sätta på sig kläder som låg helt rätt i trend och tid, och göra det med en självironisk blinkning, dessutom. För ut från sitt hotell klev hon klädd i jeans och en extrastor luvjacka från det då kokheta märket Vêtements – och under den bar hon en tröja från samma märke med tryck av Leonardo di Caprio och Kate Winslet från filmen ”Titanic”, vars ledmotiv hon blev, milt uttryckt, världsberömd för att sjunga. Visste Céline Dion vad Vêtements var? Hade hon humor? Hade hon koll? Sedan dess har Céline Dion klätt sig i nästan smärtsamt trendiga plagg som fått den samlade modeeliten att likt talangscouterna i ”Tjuren Ferdinand” utropa: ”henne ska vi ha!”. Hur denna resa gick till – och bakgrunden till den – berättar vi om i veckans Stil. I programmet pratar vi med modepsykologen Dawn Karen om hur kläder kan hjälpa oss genom en kris. Vi tittar också närmre på samarbeten mellan influencers och modemärken. Och så fördjupar vi oss i så kallad "sunkadelica" – musik från artister som kanske inte håller måttet för vad som brukar kallas bra, men som har en hel del andra kvaliteter. Vi har träffat Burt von Bolton och Magnus Nilsson, som driver klubben Sunkit i Stockholm, för att prata mer om den saken. Veckans gäst är Kishti Tomita, artist, sångerska och professionell röstcoach.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en mäktig kvinna som blivit en lite otippad stilförebild, juristen Ruth Bader Ginsburg. Ruth Bader Ginsburg är sedan 25 år tillbaka en av de nio domare som sitter i USA:s allra högsta rättsliga instans, The Supreme Court, Högsta domstolen, som det har stormat mycket kring de senaste veckorna. Hon valdes in 1993 av den dåvarande presidenten Bill Clinton, och blev då den andra kvinnan någonsin på posten. Hennes insatser har varit betydande ifråga om att, till exempel, få till stånd den lagändring som möjliggör samkönade äktenskap i alla amerikanska delstater.  Men under senare år har hon blivit både känd och folkkär på ett sätt som andra domare aldrig någonsin tidigare varit. Hon kallas av sina fans – som många är unga millenials – uppskattande för ”The Notorious R.B.G” och porträtteras ofta, likt rapparen Notorious B.I.G, med en krona på huvudet.  Nyligen fyllde Ruth Bader Ginsburg 85 år, och är därmed äldst i Högsta domstolen. Men det har inte fått henne att slå av på takten, snarare tvärtom. För även om hon till storleken påminner om en liten sparv är det är inte direkt någon spröd tant med risk för att bryta lårbenshalsen vi talar om. I veckans program träffar vi journalisten Irin Carmon, en av författarna till boken Notorious R.B.G. Vi pratar också med juridikprofessorn Mårten Schultz och juristen och journalisten Anna Wetterqvist om bilden av juristen på film och i verkligheten. Och så tar vi en närmare titt på komedifilmen Legally Blonde.  Veckans gäst är Britt-Marie Mattsson, journalist och författare. Programmet är en repris från 4 maj 2018.

John Singer Sargents sinne för stil och mode och människors inre gjorde honom hett eftertraktad som porträttör bland det förra sekelskiftets glamorösa grädda i Paris, London och New York. John Singer Sargents känsliga målningar av människor har fått många att imponeras av hans öga och teknik. Konstnären Andy Warhol var en av dem. ”Åh, gud jag önskar att jag kunde måla såhär bra, som han sade och tillade att en av anledningarna till hans beundran var att John Singer Sargent ”fick alla att se glamorösa ut, längre och smalare”. Men utan att de tappade personlighet, tvärtom. Han påpekade att ”vartenda porträtt har olika sinnesstämningar”. Men så var John Singer Sargents en ovanligt lyhörd konstnär ifråga om att snappa upp, och subtilt skildra, människors personligheter, och han var väl medveten om kläders betydelse för att understryka desamma. Han hade med sig väskor fulla med plagg och accessoarer, och han fick ofta tillgång till garderoberna hos dem han skulle avbilda. I veckans program pratar vi med curator Theodor Ringborg och Patrik Steorn konstvetare och museichef på Thielska galleriet. Och så tar vi en närmare titt på författaren Henry James, vän till John Singer Sargent. Veckans gäst är Per Hedström, utställningschef på Nationalmuseum.

I veckans Stil ska vi ta en titt på en skomodell som just nu trampar fram på ett segertåg över världen toffeln. Extra populär i dagens modevärld har den modell som enklast kan beskrivas som en badtoffla blivit. Eller ”pool slides” som modellen kallas på engelska. Eller bara ”slides”. En öppen sko, där endast en bred rem håller fötterna på plats.  Intresset för, och inte minst försäljningen av, den här typen av toffla har ökat markant det senaste året. Inte minst tack vare att många inflytelserika modemärken har börjat göra egna, ofta svindyra och iögonfallande, varianter av den. Balenciaga, Gucci, Fenty by Puma är bara några exempel på märken som prytt tofflan med stora logotyper glittrande stenar och mjuk fuskpäls. I veckans program pratar vi med arkitekturskribenten och förläggaren Dan Hallemar om att sudda ut gränsen mellan inomhus och utomhus. Vi berättar också om tubsockans historia. Och så tar vi en närmare titt på den ryska romankaraktären och slackern Ilja Iljitj Oblomov, som kommit att bli en av kulturens berömda figurer i tofflor.  Veckans gäst är Marcus Söder, stylist och visuell kommunikatör.

Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år – hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa – Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlovna att leva som privatperson, även om hon var ganska så om sig och kring sig med att lyfta fram sina titlar när det knep. I veckans program pratar vi med journalisten och författaren Per Svensson om att leva globalt eller lokalt. Vi får också höra berättelsen om Maria Pavlovna den äldres (släkting till Maria Pavlova den yngre) dyrbara samling cigarettetuier som låg bortglömda på i Utrikesdepartementets arkiv i nittio år. Och så gör vi ett besök på Riddarhuset i Stockholm. Veckans gäst är Magnus Engberg, författare till boken "Maria - Sveriges ryska prinsessa", den första biografin om Maria Pavlovna.

Mr Blackwell var en amerikansk designer som gjorde sig ett namn, och en förmögenhet, genom att börja kritisera kläder som kända människor bar offentligt. Elizabeth Taylor liknades ett år vid en ”exklusiv tandkrämstub som klämts på mitten”. Barbra Streisand blev kallad för ”en maskulin version av Frankensteins brud” och skådisen Joan Collins för ”en förbrukad julgran”. Även en artist som Björk hamnade på listan år 2000 med anledning av filmen ”Dancer in the dark”- Motiveringen löd ”hon inte bara dansar i mörkret, hon klär sig även där”. Mr Blackwells lista över årets tio sämst klädda blev ett fenomen som spreds vida kring, och fick till följd att det tidigare så hovsamma sättet att skriva om kändisar, och deras kläder, började luckras upp.  Tidigare hade ett försonande skimmer lagts över det mesta de burit. Men nu blev det inte bara okej att gradera och kritisera plagg som kända människor bar, det blev också mäkta populärt. I synnerhet om det gjordes med bitsk humor, som Mr Blackwell blev känd för att ha. I veckans stil pratar vi modekritik med den brittiska moderedaktören Neve Gill och den svenska modejournalisten Daniel Björk. Vi pratar också med filosofen Jonna Bornemark om vårt sätt att dela ut "likes" i sociala medier och vad det får för konsekvenser för vår kreativitet. Vi tar också en närmare titt på den så kallade "pappastilen".

Indiska ledaren Mahatma Gandhi förespråkade icke-våld och passivt motstånd och har blivit en symbol för fred och frihet. Men inte bara genom sina handlingar, utan även med hjälp av väl valda kläder. Gandhi brukade bära en i Indien så kallad ”dhoti”. Ett rektangulärt tygstycke av bomull som konstfullt lindas runt ben och underkropp, den påminner om en sorts löst sittande byxa. Många kallade den för ”höftskynke”. ”Det är upprörande, och även lite äcklande, att se herr Gandhi, en uppviglande jurist, numera posera som en sorts fakir”, sade till exempel Winston Churchill, i början 1930-talet. Han, likt många britter, förargades över att Ghandi ”organiserade och ledde en trotsig kampanj för civil olydnad” och hade mage att ”försöka förhandla som om han vore jämställd med representanter för det brittiska kungadömet”.’’ Men det var precis det som Gandhi hade i åtanke. Han ville, i likhet med många andra indier, bli fri från det brittiska styret och skapa ett självständigt Indien. Som ett led i att få gehör för sin strävan, satsade Gandhi på symbolik med hjälp av just kläder – eller brist på – som hans kostymklädda motståndare ansåg. I veckans program pratar om tyget khadi, som Gandhis klädedräkt var tillverkad av, med modejournalisten Shweta Chaudhri som bor i Mumbai. Hon berättar att khadi idag har fått ett uppsving och används flitigt av landets modeskapare. Vi träffar också med litteraturvetarna Margareta Fahlgren och Birgitta Wistrand som är aktuella med den nya boken ”Älska eller älskas - om makt och känslor i politiska biografier”. Och så pratar vi med krishanteraren Charlie Stjernberg om att be om ursäkt offentligt. Veckans Gäst är Barbro Hedvall, politisk skribent med särskilt intresse för stil och politik.

Det amerikanska märket Supreme har under åren fått en stor skara trogna fans, som ägnar massor av tid på att köpa, samla, och även sälja vidare, deras produkter. Företaget vände sig till en början främst till skateboard-entusiaster, men har på senare tid väckt allt större intresse i modebranschen i stort.  Men inte tack vare någon nyskapande kläddesign, eller skickligt skräddade plagg, utan genom en framgångsrik affärsmodell. För få behärskar likt Supreme konsten att konsekvent skapa hajp genom att regelbundet pytsa ut små kollektioner som bara görs en gång, och aldrig mer – så kallade ”drops”. I veckans program pratar vi utbud och efterfrågan med Erik Modig, ekonomie doktor och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Vi berättar också om konstnären Barbara Krugers eventuella "beef" med märket. Och så tar vi en närmare titt på den lukurativa andrahandsmarknaden för streetwearprodukter. Veckans gäst är Andres Lokko, kulturskribent.

Den nyligen bortgångna souldrottningen Aretha Franklin var med rätta firad och hyllad för sin sångstil och sitt artisteri, men hennes garderob har det däremot pratats desto mindre om. Aretha Franklin var, på många sätt, en unik artist – även i sättet hon klädde sig på. För till skillnad från många andra artister följde Aretha Franklin sällan några modetrender, om alls. Inte sällan drev hon sina medarbetare till förtvivlan genom sin ovilja att lyssna på tips och råd om kläder att bära på scen eller skivomslag. Aretha Franklin satte med stort självförtroende på sig det hon själv tyckte var snyggt, vilket inte alltid var förenligt med vad som vid olika tider betraktats som ”rätt i tiden” eller korrekt för en kvinna i hennes storlek, eller ålder, att bära. I veckans program pratar vi med upphovsmannen till Aretha Franklins mest berömda hatt, Luke Song. Vi pratar också feministiska kamplåtar med författaren och musikjournalisten Anna Charlotta Gunnarson. Veckans gäst är David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

I säsongens sista Stil ska vi fyra av ett fyrverkeri i form av en fräck och frimodig kvinna, som var lika fantastisk på skiva som på scen den legendariska funkdrottningen Betty Davis. I mitten av 1970-talet gav Betty Davis ut tre skivor som skulle komma att prägla en hel del framtida artister, på olika sätt. Hennes tunggungande funk hade inslag av en hel del rock, hon hade inget emot elgitarrer. Och hennes texter kretsade ofta kring den kvinnliga kroppens lustar, och viljan att som kvinna ha sex på egna villkor. Betty Davis är idag 72 år gammal, men lämnade både scenen och skivinspelningar för länge sedan. I slutet av 1970-talet gick hon mer eller mindre under jorden. Men nyligen, bara för ett par veckor sedan, hade en ny dokumentärfilm om henne premiär i USA med titeln Betty: they say I’m different. I veckans program pratar vi med filmens regissör Phil Cox. Vi får också höra berättelsen om hur dans- och performancegruppen Juck började röra på höfterna. Och så reder vi ut hur det gick till när ögonskuggan gick från naivt applicerad och färgglad, till naturliga nyanser och med ett mer tekniskt användande. Veckans gäst är Stefan Thungren, musikskribent. Nu tar Stil sommarledigt, men vi är tillbaka med ett nytt program 24 augusti.

Som ny rektor för Beckmans designhögskola i Stockholm är Karina Ericsson Wärn en maktfaktor i Modesverige. Karina Ericsson Wärn har sin bakgrund inom både mode och konst. Hon har, bland annat, drivit konstgalleri, varit mode-, konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och inte minst skrivit en hel hög böcker om just mode. Men sedan början av året är det alltså "rektor" som står skrivet på hennes visitkort. I veckans Stil träffar Susanne Ljung Karina Ericsson Wärn för ett längre samtal om chefskap, modestudenter och tanter, bland mycket annat.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en man som lyckades kombinera tradition med trend och modern glamour och därmed ställde till med en skräll i den brittiska skrädderibranschen, Tommy Nutter. ”Han glamoriserade Savile Row och gjorde dess kläder tillgängliga för fler”, som Elton John sammanfattat det hela. Han var bara en av många kända kunder som beställde kostymer från Tommy Nutter. Det gjorde också Mick och Bianca Jagger, konstnären David Hockney, modellen Twiggy och den då populära sångerskan Cilla Black, som också kom att investera pengar i företaget. Och så förstås, medlemmarna i Beatles.  Tack vare sin stora charm och sociala begåvning, och sinne för skojigheter, lärde Tommy Nutter inte bara att känna Beatles, och männen omkring dem. Han lärde känna de flesta som kom att göra sig namn under den kreativt explosiva tid som beskrivits som en ”youthquake”.  I veckans program pratar vi med journalisten Lance Richardson som är aktuell med en ny biografi om Tommy Nutter. Vi pratar också med bröllopskoordinatorn Marielle Rietschel. Och så reder också ut relationen mellan människa och djur på bild.  Veckans gäst är Lalle Johnson, herrmodekonsult.

I veckans program uppmärksammar vi en kvinna vars stil och sätt att skriva på har gjort henne legendarisk den amerikanska författaren Djuna Barnes. Klädd i en svart moderiktig cape och elegant hatt svepte Djuna Barnes fram i tidens bohemkretsar, i både New York och Paris. Där blev hon känd för sin självsäkra stil, och starka personlighet som kanske kan beskrivas som en dynamisk växelverkan mellan drastisk humor och djup misantropi.  Djuna Barnes mest kända roman "Nattens skogar" från 1936 har kallats för "en av 1900-talets bästa böcker" och "ett av de mest egenartat fulländade verk som den moderna litteraturen frambragt". Men innan Djuna Barnes blev "världens mest berömda okända författare", som hon själv beskrev sig i slutet av sitt liv, var hon reporter och journalist. Och det var hon en hejare på.  Hennes texter om populärkulturen på 1910-talet – cirkus, vaudeville, boxning och biografer – är fyllda med detaljer, dofter, ljud och citat som ger dem en nerv som får dem att spritta än idag. De flesta av hennes artiklar är påfallande levande, och mycket personligt hållna. I veckans program träffar vi bibliotekarien och litteraturvetaren Ingrid Svensson som är aktuell med boken "Ett magiskt rum", som handlar om Paris litterära salonger på 1920-talet. Vi pratar också om den nya yrkestiteln "mood-manager" med Christina Hammer från kompetensföretaget Hammer och Hanborg. Även Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, säger sitt om det han kallar för "titelinflationen". Och så pratar vi med Jessika Gedin, progamledare för SVT:s litteraturprogram Babel, som ofta vänder sig till böckernas värld när hon väljer kläder. Veckans gäst är Jonas Thente, litteraturkritiker på Dagens Nyheter.

I veckans Stil ska vi ta en titt på två av modets grundpelare benen. I likhet med många andra kroppsdelar har även synen på benen skiftat i takt med tiden, och modets svängningar. Benen har stått på, och gått med, sedan några miljoner år tillbaka, och påfallande länge var det ingen större skillnad mellan hur kvinnor och män klädde sina ben, eller inte. Men hur mycket av spirorna som är lämpligt att visa upp – och var, och när och på vilket sätt– är därför frågor som människor och mode brottats med i några tusen år – och gör än idag.  Benen utgör inte bara ungefär hälften av en människas längd – de skickar också ut ganska tydliga sexuella signaler genom att de leder upp mot rumpa och skrev. Områden som, historiskt sett, alltid fått blodet att rinna till, och fantasin att gå på högvarv.  I veckans program pratar vi shorts på män med tidningen Cafés modechef Daniel Lindström och dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt. Idéhistorikern Helena Ek petar hål på myten om påklädda bordsben i den viktorianska eran. Sexologen Suzanne Larsdotter från RFSU berättar hur vi åter kan tända sexuellt på anklar och vader. Vi har också pratat med designern Monika Knutsson, som har hittat ett sätt att ge liv åt den bortglömda accessoaren strumpeband.

Inför denna hänryckningens helg ska vi ägna oss åt en amerikansk man som gjorde till sin uppgift att öppna människors alla sinnen på vid gavel med hjälp av en kemisk substans Timothy Leary. Timothy Leary var mannen som fick LSD att betraktas som både en frälsning, och en förbannelse. En inte helt okontroversiell bedrift, för att uttrycka sig milt. Somliga kom att betrakta Timothy Leary som en guru som ledsagade dem till fantastiska fröjder. Andra ansåg att han ledde människor in i fördärvet. Den amerikanske presidenten Richard Nixon kallade honom till och med för ”den farligaste mannen i Amerika”, som ett led i att brännmärka droger, och dess förespråkare.  Effekterna av LSD, i alla fall de gynnsamma, gick inte människor i olika subkulturer och kreativa yrken förbi. Författare, skådespelare och artister av olika slag var snabba att snappa upp att här fanns något att testa för att tänja på hjärnan, och fantasins, gränser. I veckans program pratar vi med konstnären Fayette Hauser, som kom till San Fransisco 1968 och var en av grundarna till den lika utflippade som legendariska teatergruppen The Cockettes. Vi besöker också New York Public Library där Timothy Learys eget arkiv nu finns (tidigare beslagtaget av FBI). Vi pratar också med författaren Magnus Linton och Fred Nyberg, seniorprofessor i biologisk beroendeforskning på institutionen för farmaceutisk biovetenskap vid Uppsala Universitet.

I veckans Stil ska vi bege oss ut i rymden på en tidsresa för att se hur framtiden tedde sig för femtio år sedan. Och det ska vi göra genom att ta en tur med rymdskeppen i regissören i Stanley Kubricks sinnesvidgande film ”2001: a space odyssey” – eller ”2001: ett rymdäventyr”, som den svenska titeln lyder. Den hade premiär 1968 och har sedan dess fungerat som en egen sorts planet, kring vilka de flesta skildringar av rymden och tankar kring vår plats i universum, har snurrat. Kanske kan man kalla filmen för en sorts cineastisk motsvarighet till ”The Big Bang”, då den skapade något helt nytt som aldrig tidigare skådats på vita duken. Det kostade förstås på, inte bara ifråga om pengar. Även om filmen var den dyraste filmbolaget MGM dittills gjort. Regissören Stanley Kubrick höll också på att driva, som han förvisso ofta gjorde, sina medarbetare till gränsen till galenskap genom sitt sätt att lägga sig i minsta detalj tills det blev rätt, enligt honom. Men idag, när dammet lagt sig kring den typen av kritik, så återstår en film som än idag slår åskådare med häpnad, på många sätt. Den lång som väntan på avlöning – den klockar in på två timmar och fyrtio minuter – och saknar i långa stycken helt och hållet dialog. Men den är full av mode, möbler, musik och teknik som får visionen om både rymden och framtiden att framstå som verklighetstrogen, även idag. Ifråga om att förutspå hur vi kommer att använda teknik i framtiden, och hur den kommer att vara designad, är den nästan skrämmande visionär. I veckans program tittar vi närmare på denna klassiska film. Vi talar också med Paula Benson, grundare av webbsidan Film and Furniture – ett sorts referensbibliotek där man kan hitta information om vilka möbler och designprodukter som syns i vilka filmer. 2001: ett rymdäventyr är en av hennes favoritfilmer, inte minst för hur den ser ut rent estetiskt. Vi pratar också med kompositören Mikael Karlsson och idéhistorikern och Nietzschekännaren Tobias Dahlkvist om musiken i filmen. Och så träffar vi den kända amerikanska astrologen Susan Miller, som berättar varför Jupiter är en viktig planet just nu. Veckans gäst är Mårten Blomkvist, filmkritiker.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en mäktig kvinna som blivit en lite otippad stilförebild, juristen Ruth Bader Ginsburg. Hon är sedan 25 år tillbaka en av de nio domare som sitter i USA:s allra högsta rättsliga instans, The Supreme Court, Högsta domstolen. Hon valdes in 1993 av den dåvarande presidenten Bill Clinton, och blev då den andra kvinnan någonsin på posten. Hennes insatser har varit betydande ifråga om att, till exempel, få till stånd den lagändring som möjliggör samkönade äktenskap i alla amerikanska delstater.  Men under senare år har hon blivit både känd och folkkär på ett sätt som andra domare aldrig någonsin tidigare varit. Hon kallas av sina fans – som många är unga millenials – uppskattande för ”The Notorious R.B.G” och porträtteras ofta, likt rapparen Notorious B.I.G, med en krona på huvudet.  Nyligen fyllde Ruth Bader Ginsburg 85 år, och är därmed äldst i Högsta domstolen. Men det har inte fått henne att slå av på takten, snarare tvärtom. För även om hon till storleken påminner om en liten sparv är det är inte direkt någon spröd tant med risk för att bryta lårbenshalsen vi talar om. I veckans program träffar vi journalisten Irin Carmon, en av författarna till boken ”Notorious RBG”. Vi pratar också med juridikprofessorn Mårten Schultz och juristen och journalisten Anna Wetterqvist om bilden av juristen på film och i verkligheten. Och så tar vi en närmare titt på komedifilmen Legally Blonde.  Veckans gäst är Britt-Marie Mattsson, journalist och författare.

Vi ska studera driftiga människor med förmågan att snacka för sig, skapa uppmärksamhet i sociala medier och sälja grejer saker de inte alltid skapat själva, men tydligt satt sin egen signatur på. Vi ska kort sagt ge oss i kast med vad modebranschen värderar högt idag – den aktive mångsysslaren med stort kontaktnät och ännu större självförtroende. Personer som inte nödvändigtvis kan skissa, klippa till, drapera eller sy, men som har en förmåga att skapa hype kring ett märke – eller fler – genom att otvunget och självklart röra sig mellan många olika genrer över vilka de – likt sagans älva Tingeling – verkar kunna sprida ett slags magiskt framgångspulver över allt de gör, oavsett vad det än är. Inte minst söker de stora och anrika lyxmodehusen – eller kanske framför allt de – efter denna typ av personer i förhoppning om att de kan ge dem en nytändning, en samtida relevans. För den unga generationen av köpstarka konsumenter är måttligt intresserad av att höra tjatande om modehusens långa historia, stora hantverksskicklighet – och den diskreta elegans som detta gett tidigare kunder. De vill ha samtida mode att bära till vardags, idag och just nu – men gärna kryddat med den höga status som är förenad med märkenas bakgrund som exklusiva och eleganta modehus för eliten. Gamla märken letar därför efter personer som inte bara förstår hur dagens konsumenter tänker, utan också förmår att skapa iögonfallande produkter som får deras Instagram-konton att spraka, och deras kontokort att glöda. En av de mest framgångsrika i att bryta mot gamla modetraditioner, ta in nya influenser och väcka uppmärksamhet och, inte minst, dra in pengar är amerikanen Virgil Abloh. Tidningen Time utsåg honom i veckan till en av ”världens hundra mest inflytelserika personer 2018”. Rubriken löd: ”Fashion’s new force”. Virgil Abloh, som är 38 år gammal, var länge känd som ”kompis till Kanye West”. En artist som han sedan i början av 2000-talet varit ”creative director” för. Skyll den svarta kiltliknande skinnkjolen från Givenchy som Kanye tidigare brukade bära, på Virgil Abloh. En man som inte är skolad i mode, utan har en bakgrund som arkitekt- och civilingenjörsstudent, och DJ. Musik har bidragit till hans intresse för mode, men inte på det sätt som vanligtvis har hyllats. Han säger sig älska sneakers och 90-talets stora t-tröjor med bandnamn på. Nirvana är ett av dem. 2012 startade han märket Off-White, för att försöka skapa en blandning av streetwear och high fashion. I veckans program tar vi en närmare titt på dagsläget i modebranschen. Och inte minst berättar vi mer om Virgil Abloh. Vi pratar bland annat med Ann-Sofie Noring på Moderna Museet om en av Virgil Ablohs stora inspirationskällor – den franske konstnären Marcel Duchamp. Vi pratar också med Max Schiller från det svenska modemärket Eytys, om hur det går till att starta ett modeföretag från grunden. Och så träffar vi Maayan Zilberman som tillverkar modegodis – målade sockerskulpturer i former som läppstift, solglasögon och guldhalsband, allra helst sådana som ser ut som riktiga produkter från riktiga varumärken. Veckans gäst är Cia Jansson, chefredaktör på tidningen Elle.

I veckans Stil ska vi ta en titt på ett fenomen som, bokstavligen, forsat fram inom populärkulturen som en sofistikerad livsstilsmarkör kvinnor som dricker rödvin. Men det handlar inte om att stajla med kunskaper om druvor och årgångar, inte heller om att samla på dyrbara vinflaskor. Det handlar istället om att just dricka rödvin, men med viss stil. Och utan några som helst skuldkänslor. Vill man ha rikliga exempel på den här trenden ska man söka sig till amerikanska tv-serier. För där flödar det sedan några år tillbaka av just rödvin, serverat i generöst tilltagna glas. Framförallt är det framgångsrika kvinnor i karriären som, lika ofta som obekymrat, korkar upp rödvinsflaskor som aldrig förr. Det gör till exempel gärna Olivia Pope i den långlivade tv-serien ”Scandal”, vars allra sista avsnitt sändes den här veckan i USA. I den kan man, utan överdriva, påstå att huvudrollen i serien delas av Kerry Washington – och enorma mängder rödvin. I veckans program berättar vi mer om rödvin i populärkulturen. Vi pratar med dryckesskribenten Alf Tumble om vilka signaler olika rödvinssorter sänder ut. Vi undersöker också vikten av en snygg etikett på vinflaskan. Och så tar vi en närmare titt på rödvinsfläckar. Veckans gäst är Håkan Larsson, vin- och matskribent, samt vinredaktör på tidningen Allt om vin.

Vi ska i veckans Stil ta en titt på en brittisk kvinna som kan beskrivas som en sann aristokrat och en stor snobb, men också som häpnadsväckande modern Vita Sackville-West. Vita Sackville-Wests namn får kanske inte självklart klockor att klinga igenkännande idag, men om man säger såhär – det är hon som ligger till grund för den idag världsberömda romanklassikern ”Orlando”, av Virgina Woolf. En av Vita Sackville-Wests söner, Nigel Nicolson, har kallat romanen för ”ett av de längsta och mest fängslande kärleksbreven i historien”. För Vita Sackville-West och Virgina Woolf hade en intensiv kärleksrelation som inte bara resulterade i romanen ”Orlando”. Den gav också upphov till över femhundra brev – och en till synes aldrig sinande nyfikenhet på dessa kvinnors förhållande.  Men, den historien är egentligen bara toppen av isberget. För Vita Sackville-West var själv en, vid tiden, populär författare – och omsusad person. Hon var dessutom en person med en mycket framsynt syn på syn på kärlek, äktenskap och, inte minst, trädgårdar. I veckans program berättar vi mer om Vita Sackville-West och hennes liv. Vi pratar också med författaren och journalisten Ann Larås om Vita Sackville-West och maken Harold Nicolsons berömda trädgård på slottet Sissinghurst – en trädgård som anses vara en av Englands allra finaste. Vi pratar också med konstvetaren Patrik Steorn om kulturtips som modevärlden kan ge oss. Och så träffar vi genus- och teatervetaren Tiina Rosenberg för att diskutera kärleksallianser. Veckans gäst är Ingela Lind, författare till boken ”Ta sig frihet: Bloomsburygruppen, Indien och konsten att leva”.

I veckans Stil Special ska vi ta en titt på fem samtida fenomen, som alla utspelar sig på Instagram denna digitala spegelsal där vår fåfänga och lust att betrakta varandra har fått fritt spelrum. Det var i oktober 2010 som denna mobilapp och sociala nätverk, som möjliggör delning av foton och filmer, lanserades. Idag, åtta år senare, används den av mer än 800 miljoner människor över hela världen, varje månad. Appen har med andra ord blivit en självklar del av mångas vardag – och inte minst, en del av vår populärkultur, vår politiska debatt och vårt sätt att relatera till varandra. I dagens program ska vi få höra om fem fenomen, som utvecklats under appens livstid. Vi tar en titt på censurerade bilder, fotovänliga bakverk, smygfotat konsultmode och hur en livskris kan ta sig uttryck på sociala medier. Veckans programledare är Erik Sjölin.

I veckans Stil ska vi ta en titt på en nöt som många modeföretag har svårt att knäcka hur kommer vi att vilja köpa kläder i framtiden? Ingen vet, många har åsikter – men alla är överens om en sak – att ”det måste vara en upplevelse att shoppa”. En fras som upprepas likt amen i kyrkan. I synnerhet inom mode där många märken famlar efter framtida sätt få konsumenter att vilja köpa just deras kläder. Men, hur ser denna upplevelse ut, egentligen? Vad består den av? Och kan man få den på nätet? Även om näthandel växer snabbast, köper vi än så länge mest mode i fysiska butiker. Men även de måste anpassas till kunder som kräver något annat. Något nytt. Något mer. En annan känsla. I veckans program pratar vi med Maj-La Pizzelli, en av grundarna till sko- och accessoarmärket ATP Atelier, som nyligen öppnade sin första, egna butik – hur gick tankarna då? Vi åker också till Paris och besöker webbaserade företaget Vestiaire, som specialiserat sig på plagg och accessoarer från de stora modehusens luxuösa utbud. Och så tar vi en närmare titt på vad det innebär att vara en så kallad "tävlingsshoppare". Veckans gäst är Jonas Arnberg, vd för HUI Research.

Ellen von Unwerth är unik. Hon är nämligen en av få kvinnor som etablerat sig som en av världens främsta modefotografer, ett yrke där framförallt män har gjort sig ett namn. Trots att Ellen von Unwerths foton ofta är sina sexiga, och inte sällan uppfattas som provokativa, finns där alltid en värme och lekfullhet Hon är känd för att få framgångsrika och vackra kvinnor, som Claudia Schiffer, Madonna, Naomi Cambell, Rihanna och Kate Moss, att slappna av, och ha kul framför hennes kamera. Plåtningarna beskrivs ofta som en fest med hög musik och mycket folk. Men bakom den lekfulla fasaden döljer sig ett superproffs, som själv varit fotomodell. I veckans Stil samtalar Susanne Ljung med Ellen von Unwerth. Det kommer handla om den kvinnliga blicken, metoo och om hur mobiltelefonerna har förändrat inställningen till modefotografi, bland annat.

Den italienske designern Franco Moschino använde sig av något som många anser vara en sorts bristvara i modevärlden humor. Präglad av surrealismen skapade Franco Moschino i början av 1980-talet ett eget universum där han vände upp och ned på idéer om smak och stil i syfte att skaka om den, i hans tycke, uppblåsta modebranschen. Han kallade märket kort och gott för – ”Moschino”. Namnet blev snart synonymt med extra allt, och mer därtill. Diskret var hans design inte, vilket å andra sidan inte var grejen under det tidiga 80-talet, rent generellt. Men framför allt blev Moschino också en av modevärldens mesta ”regimkritiker”. Han ifrågasatte hela det kommersiella modesystemet, men med humor. Franco Moschino vred till tidens trender så att hans plagg blev en sorts skrattspeglar. Komiska kommentarer till samtidens strävan efter excess och synlighet, med hjälp av modemärken och dess alltmer synliga logotyper. Idag leds märket Moschino av en annan man, som också har uppmärksammats för sin humoristiska anti-inställning till mode – den amerikanske designern Jeremy Scott. För även Jeremy Scott använder sig av satir, humor och pop-kulturella referenser i sitt modeskapande. I veckans program berättar mer om Franco Moschino och hans värld. Vi tar också en närmare titt på Jeremy Scott, inte minst hans bakgrund – han är uppvuxen på en bondgård i Missouri – och hur den har påverkat hans fantasi och kreativitet. Vi diskuterar även humor och mode med skådespelaren och komikern Emma Molin. Och så tar vi en titt på hamburgaren inom konsten. Veckans gäst är Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola.

Elton John är en man som aldrig mött några platåskor som varit för höga, glasögon som varit för glittriga eller plagg som var för prilliga att bära på scen. I veckans Stil synar vi honom i sömmarna. Till en stor konsert i Central Park i New York 1980 lät Elton John till exempel sy upp en jättelik Kalle Anka-kostym, inklusive rejält tilltagen ankstjärt – vilket gjorde det svårt för honom att sitta vid pianot. Han har också varit klädd som Mimmi Pigg. Och som frihetsgudinnan. Elton John har heller inte tvekat att bära små blanka satängshorts och knästrumpor. Självklart har han burit jättelika glasögon med femtiosju blinkande lampor, som krävde ett batteri, stort som en ölback. Glasögonen formade namnet ”Elton”. För Elton John såg tidigt till att skaffa sig en spektakulär stil på scen som blev hans signum, och som han kom att excellera i. 1970 tog hans enastående karriär tog full fart och han körde snart om de flesta andra artister vid tiden, inte minst i fråga om framgångssiffror. Och ju framgångsrikare han blev, desto större och knasigare blev hans scenkostymer. Utstyrslar som i viss mån låg i linje med tidens glamrock-era med killar i satängbyxor, platåskor och fjäderboor. Men Elton Johns garderobsförebilder fanns inte bland glamrockare, de fanns snarare hos Cher, vars kostymör Bob Mackie han kom att anlita för plagg som sprakade av färg, fantasi och gränslöshet. En stil som fått det italienska modehuset Guccis chefsdesigner Alessandro Michele, som älskar de utspejsade delarna av 70-talets mode, att slå små volter av glädje. Idag har Gucci fått i uppdrag att, tillsammans med Elton John, utforma scenkläderna till hans kommande, och sista, turné. För efter femtio år i musikbranschen varvar nu Elton John ner med en tre år lång avskedsturné, jorden runt – Farewell Yellow Brick Road Tour. I veckans program berättar vi mer om Eltons Johns karriär – och inte minst hans garderob. Vi träffar också den hyllade popmusikern Sibille Attar, snart aktuell med nya EP:n Paloma's Hand. Till skillnad från Elton John har hon ett ganska ambivalent förhållande till kläder och stil. Måste man som artist vet exakt hur man vill se ut? Vi pratar även med journalisten och författaren Karolina Modig om att börja samla på konst. Elton John samlar nämligen på fotokonst sedan många år tillbaka. Och så tar vi en närmare titt på fenomenet med att bli adlad. Veckans gäst är Nils Hansson, musikkritiker på Dagens Nyheter.

Veckans Stil ska vi ägna åt en färgsprakande föregångare som inspirerat en hel del personer inom både konst och mode under årens lopp, den fransk-amerikanska konstnären Niki de Saint Phalle. Hon var en av de första kvinnorna som bokstavligen tog stor plats i allmänheten – hennes gigantiska konstverk i knalliga färger kan man än idag se på olika torg och i parker runt världen, inte minst här i Sverige där skulpturgruppen "Paradiset" är placerad vid Moderna Museet i Stockholm. Det var också där hon gjorde succé och skandal med den 25 meter långa kvinnoskulpturen "Hon – en katedral" 1966. Idag har nya generationer börjat upptäcka – och hylla – Niki de Saint Phalle som en föregångare, på flera sätt. Modehuset Diors nya chefsdesigner Maria Grazia Chiuri lyfter till exempel upp henne som en stor, feministisk inspiratör. Hon präglar märkets mode för våren och sommaren 2018. I veckans program pratar vi mer om konstverket  "Hon – en katedral" med författaren och forskaren Andreas Gedin. Vi pratar också med tarotläsaren Ebba Bjelkholm om den stora skulpturpark som Niki de Saint Phalle skapade i Toscana i Italien och som öppnade för allmänheten 1998 – en park inspirerad av de 22 kort från tarotkortleken som brukar kallas för Stora Arkanan. Och så träffar vi modeskaparen Emelie Janrell. Veckans gäst är Ingela Håkansson Lamm, textilkonstnär.

I dessa dagar, när mångt och mycket utmålas som svart eller vitt, ska vi ta en titt på en färg som kombinerar dem båda och ofta lugnar ner läget, den grå. Grått är sannerligen inte den festligaste av färger. Den får ofta beskriva tråkmånsar, och understryka tristess. Grå vardag. Grå mus. Gråblek. Jämngrått. Grå eminens. Gråsosse. Men, det också en färg som med jämna mellanrum lyfts fram i inredning och mode, men då med ord som stram och sofistikerad. Elegant med andra ord. Det är också en snäll färg. Inte minst mot andra kulörer, som liksom lyfts fram och förhöjs av det grå.  Den saken kände den franske modeskaparen Christian Dior väl till.  Han var ett stort fan av färgen grå. I slutet av 1940-talet inredde han sin flaggskeppsbutik på 30 Avenue Montaigne i Paris i pärlgrått, matchat med blekt rosa. Även husfasaden var – och är fortfarande – grå med vita detaljer. Grått var också en färg som han gärna använde sig av i sitt klädskapande. I sin bok ”The little dictionary of fashion” (modets lilla lexikon) skriver han en hyllning till just grått, som lyder såhär: ”Grått är den mest praktiska, användbara och elegant neutrala färgen. Den är underbar i flanell, underbar i tweed, underbar i ull. Och, om den passar din hy, finns det ingenting mer elegant än en aftonklänning av grå satäng. För vardagsklänningar, dräkter och kappor är färgen idealisk. Jag rekommenderar den alltid. Det är också en bra färg för accessoarer – för nästan allt fungerar till grått”. I veckans program berättar vi mer om den grå färgen, och vårt förhållande till den. Vi pratar också med den före detta statsministern Ingvar Carlsson och journalisten Barbro Hedvall om begreppet "gråsosse". Vi tar även en närmare titt på materialet betong och så träffar vi serietecknaren och illustratören Joanna Hellgren, som står bakom den hyllade serietrilogin Frances – en berättelse tecknad helt i blyerts, från mjukaste grått till mörkaste svart. Veckans gäst är Imke Janoschek, redaktionschef på Residence.

I veckans Stil Special ska vi titta närmare på relationen mellan våra kläder och vårt känsloliv. För det är inte bara trender som styr vad vi väljer att ta på oss, lika avgörande är våra känslor. Ett plagg vi ärvt av en kär familjemedlem kan väcka varma känslor till liv när vi bär det, som om vi vore personen nära. Ett par byxor som sitter fel kan göra oss obekväma och förstöra en hel dag. Och en gammal brudklänning kan bära på minnen som väcker många känslor till liv, både bra och dåliga. I veckans program ska vi får höra fem historier som alla, på olika vis, handlar om hur kläder påverkar våra känslor – och hur känslor påverkar våra kläder. Vi pratar bland annat den hyllade artisten Sarah Klang om hur glammiga scenkläder kan skapa den rätta känslan under en konsert, vi undersöker hur solglasögon kan fungera som ett sätt att dölja känslor och så tar vi reda på hur en dålig dag påverkar våra klädval. Veckans programledare är Erik Sjölin.

I veckans Stil ska vi ta en titt på en av Hollywoods mest slitstarka stjärnor som fortsätter att stråla och hålla stilen Jane Fonda. I december firade hon sin åttioårsdag, klädd i en glittrande vinröd byxdress, designad av Elie Saab. ”Jag är glad att jag fortfarande hänger med, det var inget jag räknade med”, sade hon i sitt tal under middagen som också var en välgörenhetstillställning för en organisation som hon 1995 startade i delstaten Georgia, med syfte att hjälpa ungdomar i riskzonen att nå sin fulla potential. ”Georgia Campaign for Adolescent Power and Potential”, heter den. I talet sade hon också att en av fördelarna med att ha uppnått den aktningsvärda åldern är att hon fått uppleva hur människor faktiskt kan förändras, på ett genomgripande sätt. ”Det inger optimism”, som hon sade. Hon talade om ungdomarna, men hon kunde lika gärna ha pratat om sig själv. För om det är någon som har genomgått metamorfoser och kommit underfund med sig själv på vägen, så är det Jane Fonda. I veckans program berättar vi mer om Jane Fondas liv och karriär. Vi undersöker också varför den äldre kvinnans status under de senaste åren verkar ha förändrats, till det bättre, både i populärkultur och modesammanhang. Vi berättar även om en av Jane Fondas bästa vänner, skådespelaren och komikern Lily Tomlin, som hon spelar mot i TV-serien Grace and Frankie. Och så tar vi en närmare titt på Jane Fondas frisyr.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en av dagens stora trender inom modet som kan sammanfattas med ett ord: fult och det ska betraktas som en komplimang. Många av dagens ”fulfantaster” är modeskapare som de senaste säsongerna har presenterat medvetet utmanande plagg och accessoarer, som bjärt färgade gummiskor med glittrande stenar, pälsfodrade badtofflor, magväskor, skevt skurna kavajer, överdrivet stora kappor, grälla kombinationer av färger och mönster – och hur många stora och klumpiga sneakers som helst. För ”inget är så tråkigt som vackra saker”, menar dess anhängare. I veckans program berättar vi mer om denna ”utmanande” estetik inom modet. Vi pratar med designern Matilda Ivarsson, som går sista året på modeutbildningen vid Beckmans designhögskola i Stockholm. Under Stockholms modevecka presenterade hon en kollektion som på ett humoristiskt sätt leker med våra föreställningar om fult och fint. Varför tycker hon att saker som av många betraktas som fula är så intressanta? Vi pratar också med stylisten Nicole Walker om ett väldigt litet plagg som dragits med dåligt rykte, och förknippats med dålig smak – stringtrosan. Och så tar vi en titt på modellbranschen som idag letar efter uttrycksfulla karaktärer att hänga sina kläder på. Veckans gäst är Ann-Sofie Back, modeskapare.

I veckans Stil ska vi vända blicken mot Storbritannien och den brittiska monarkin för att ta en titt på en kvinna som var trendsättande ifråga om att ställa till det för dem prinsessan Margaret. Det vill säga drottning Elizabeths bångstyriga lillasyster, för vilken intresset, och nyfikenheten, har ökat tack vare den populära tv-serien ”The Crown”, i vilken hon porträtteras som en glamorös rebell som gör uppror mot stelbenta traditioner – och inleder en ny tid och stil för familjen Windsor. Med sin omskrivna olyckliga kärlek, skilsmässa, affärer och festande sopade hon banan inför prinsessan Diana, och de skandaler och skriverier som därefter har kommit att följa, skulle man kunna säga. När Prinsessan Margaret 1960 gifte sig – 30 år gammal– med fotografen Antony Armstrong-Jones blev hon även den första som gifte sig med en icke-kunglig i den brittiska monarkin. I alla fall den första på 400 år. Det blev förstås en skräll, men kanske inte lika högljudd som kungafamiljen befarat. Det var nya tider, inte minst i just London. Där hade den unga efterkrigsgenerationen börjat bryta med den gamla, och plikttrogna. Frihet och personliga val var nya honnörsord. I veckans program berättar vi mer om prinsessan Margaret och hennes liv. Vi pratar också med medieforskaren Kristina Widestedt om hur dagens kungahus använder sig av sociala medier. Vi tar en närmare titt på prinsessan Madeleine – en person som, precis som prinsessan Margaret, ofta har fått stå i sin äldre systers skugga och pratar också med med författaren Sarah Knight om hennes bok The Magic of Not Giving a Fuck. Men inte minst så ringer vi upp skådespelaren Britt Ekland i hennes hem i Los Angeles för att prata om när hon umgicks tillsammans med prinsessan Margaret på 60-talet.

I veckans Stil ska vi syna den amerikanska programledaren och skådespelerskan Oprah Winfrey i sömmarna. En kvinna som, sedan sitt brandtal om att ”nu räcker det” under Golden Globe-galan nyligen, fick en hel del att exalterat börja elda på idén om att om att hon borde ställa upp i nästa amerikanska presidentval, 2020. Med sin inkännande stil – full av värme, karisma och patos – skulle hon klassa ut den nuvarande presidenten, Donald Trump. Det menar hennes fans som tillskriver Oprah Winfrey en sorts goda superkrafter som skulle kunna tillintetgöra dagens ondskefulla styre – trots att hon helt saknar politisk erfarenhet. ”Det hade ju inte Donald Trump heller”, säger de då. Just det, kan man svara på det. Oprah Winfrey själv sade i juni i år till tidningen ”Hollywood Reporter” att ”jag kommer aldrig att ställa upp i ett val. Det är ganska så säkert”. Men att som ”kändis” ge sig in i politiken i USA är inget konstigt, eller något nytt fenomen. Det har flera gjort tidigare, med olika resultat. Bortsett från sin stora karisma och goda retorik, finns det ytterligare en anledning till att Oprah Winfrey idag betraktas med, och av, andra ögon, än då hon under 25 år ledde sin berömda talkshow, ”The Oprah Winfrey Show”. Publiken var den största som någon talkshow haft, någonsin – under dagtid. Den var ett fenomen. I veckans program berättar vi mer om Oprah Winfreys liv och karriär. Vi talar också med Eva Beckman, kulturchef på SVT, om vad som får en person att "gå genom rutan". Vi pratar också om positivt tänkande, ett av Oprah Winfreys specialområden, med Carl Cederström, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Och så talar vi med statsvetaren Sara Fransson om fenomenet med svenska kändisar som försöker ta sig in i politiken – något som hon tror att vi kommer se mer av i framtiden. Veckans gäst är Billy McCormac, politisk analytiker.

I veckans program träffar Susanne Ljung Svenska Akademins ständiga sekreterare Sara Danius, för ett samtal om vikten av stil i kulturen, på flera olika sätt. Sara Danius har inte bara en professorstitel. Hon har två. Den ena knep hon på Duke University i USA (1997), den andra på Uppsala Universitet (två år senare). Även i Svenska Akademien kör Sara Danius en sorts dubblett, skulle man kunna säga. 2013 valdes hon in som ledamot till stol nummer sju. Två år senare fick hon (dessutom) jobbet som ständig sekreterare, det vill säga uppdraget att chefa över denna anrika institution. Ett jobb som i drygt 200 år – ända sedan Svenska Akademien grundades 1786 – bara män har haft. Sara Danius är kort sagt den första kvinnan på posten, vilken hon har intagit utan att göra något som helst avkall på sitt stora intresse för stil, och mode. Tvärtom har hon lyft fram, ibland nästan lite retfullt, både knytblusar och couture, och gjort det till sitt signum. Självklart med en tanke bakom. Eller flera, faktiskt. Alla väl grundade i hennes stora intresse för den litteratur som växte fram då samhället började moderniseras, på olika vis. Förenklat skulle man kunna säga att hennes specialitet är mullrande bilmotorer hos Marcel Proust och fladdrande hattband hos Gustave Flaubert. Sara Danius forskar nämligen i hur både människor och samhälle skildras i romaner från både det tidiga 1900-talet, den så kallade modernismen. Men också i det sena 1800-talets realism, som föregick den. Romaner i vilka ny teknik, som bilar, fotografi och symaskiner – och kläderna som de tillverkar – börjar prägla människorna, deras liv, och hela samhället. Hur teknik och estetik hänger ihop har Sara Danius även skrivit uppskattade böcker om, som ”Prousts motor” och ”Den blå tvålen”. Hon skriver också artiklar om mode, och modefotografi. Ämnen som ligger henne varmt om hjärtat.

I veckans Stil Special ska vi vända blicken mot året som gått genom att göra nedslag i några av programmen som sänts under 2017. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis. I programmet träffar vi artisten Lisa Nilsson och konstnären Tilda Lovell. Vi diskuterar även satanistisk feminism med religionshistorikern Per Faxneld och feministiska slogans med Ebba Witt Brattström. Och så får vi höra historien om hur filmregissören Tomas Alfredson fick sina glasögon. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Så här mitt i julhelgen ska vi helt och hållet strunta i vad som finns inuti de stundande julklapparna och istället titta närmare på materialet de är inslagna i, nämligen pappret. Papper är ett material som kan vara totalt intetsägande, men som på olika sätt kan förvandlas till något helt fantastiskt. Med hjälp av några handskrivna rader på ett papper kan det bli till ett kärleksbrev och förändra någons liv för alltid. Papper i form av biljetter och pass gör det möjligt för oss resa över hela världen, medan bokstäver tryckta på sidorna i en bok kan få oss att resa minst lika långt i fantasin. Inom modet har mönster gjorda av papper varit avgörande för tillverkningen av kläder och på modetidningarnas glansiga papper kan modeillustrationer och modefotografier väcka drömmar om skönhet till liv. I dagens Stil Special bjuder vi på fem historier som alla, på ett eller annat sätt, har med papper att göra. Vi träffar modeskaparen Bea Szenfeld, som har gjort sig känd för sina spektakulära och fantasifulla plagg gjorda av just papper. Vi undersöker också hur papper kan dofta och tittar närmare på olika typer av visitkort. Och så berättar vi historien om kärleksbreven från den så kallade Andrée-expeditionen. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Med anledning av Luciaveckan, och de snövita särkar som bärs av både barn och vuxna, så ska vi passa på att vädra den vita skjortan. Ett plagg som ofta lyfts fram som "en klassiker". Får man tro stilguider är "den vita skjortan" till och med en nödvändighet i allas garderober, mäns som kvinnors. Varför då, kan man fråga sig. Hur kommer det sig att ett sådant opraktiskt plagg, som liksom suger till sig fläckar och foundation, betraktas som en garderobens grundsten? Just därför, är ett av svaren. Idag finns det oändliga varianter, i alla prisklasser, av den vita skjortan. Men många som söker efter den "perfekta vita skjortan" hamnar i Paris, på Place Vendôme. För där, på nummer 28 ligger Charvet, känt för eleganta skräddarsydda skjortor. Det är ett snart 180 år gammalt märke som får många (framför allt män) att få något nästan religiöst i blicken. Eller som en modejournalist på Financial Times uttrycker saken: "Charvet är skjortornas motsvarighet till Vatikanen". Det är ”en plats där man kan grubbla över val mellan poplin och siden med samma allvar som teologer debatterade viktiga frågor om religion och gudstjänstordning vid det första konciliet i Nicaea”, som han skriver. Och märkets många, för att inte säga enormt många, rullar med tyg i olika nyanser av blått, rosa, lila – och vitt– som kunder har att välja mellan har fått har andra att dra paralleller till biblioteket i Alexandria, det som under antiken var det största biblioteket någonsin. Men så är Charvet inte som andra modemärken. De annonserar inte, har bara butiken i Paris (även om de säljer vissa saker på nätet), och de tillverkar inget annat än kläder och accessoarer gjorda av textil – kostymer, rökrockar, pyjamasar, slipsar, scarves och flugor – men framförallt skjortor. I veckans program reser vi till Paris för att besökta denna ikoniska skjortbutik. Vi pratar också med Frida Bard, chefsdesigner på Hope, om varför den vita skjortan är hennes favoritplagg. Och så tar vi reda på hur en uppknäppt skjorta egentligen ska se ut.

Med anledning av veckans Nobelprisutdelning där det återigen bara är män som prisas, elva stycken ska vi sätta strålkastaren på en stilbildande kvinna med många talanger Florence Nightingale. Långt före dagens datorprogram, fick hon till exempel statistik att bli begriplig för gemene man tack vare smart design. Hon förbättrade också sjukvårdsrutiner, och lade grunden till de kläder som sjukhuspersonal kom att bära. För just den saken fick hon förstås en hel del kritik av sina sköterskor som ansåg att de var: ”gräsligt fula”. Många har förstås under årens lopp höjt Florence Nightingale till skyarna för hennes banbrytande insatser, inte minst inom sjukvården. Hygien var ingen självklarhet innan hon, mer eller mindre bokstavligen, röjde upp bland råttor och löss, otvättade lakan och skitiga tvättsvampar under Krimkriget – och därefter fick renlighet att sättas i system på sjukhus hemma i Storbritannien, men även här i Sverige. Men mindre känt var länge det sätt på vilket Florence Nightingale fick igenom sina idéer – lättbegriplig statistik. Hon samlade inte bara metodiskt in fakta och information, utan kunde även sammanställa den så att den blev lätt att förstå. Det var hon som populariserade det så kallade ”pajdiagrammet”. 1859 blev hon den första kvinnliga medlemmen i ”The Royal Statistical Society”. I veckans program gör vi ett besök på operationsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm. Där är hygien a och o, något som påverkar hur personalen klär sig. Vi träffar anestesisjuksköterskan och verksamhetsutvecklaren Johanna Palmqvist för att tala mer om den saken. Vi pratar också med journalisten och författaren Lina Thomsgård som precis som Florence Nightingale är väldigt intresserad av statistik. Och så undersöker vi vad kreativitet egentligen innebär. Veckans gäst är Åsa Moberg, författare.

I veckans Stil ska vi svepa in oss i mjuka pälsar av akryl, det vill säga fuskpälsar som nu gör ett slags segertåg inom dagens alltmer medvetna modevärld. Fuskpäls är ett mode som bara ökar och ökar i popularitet, och det tack vare en lika ökande opinion mot äkta päls, och hanteringen av djuren som bär den, ledd av en ung generation. Tack vare förmåga att snabbt och skickligt förmedla sina synpunkter på sociala medier har de fått alltfler modemärken att sluta använda päls från djur. Det är också en mycket köpstark grupp. Stor, och växande, är den också. Så om inte de etiska argumenten tidigare vunnit gehör bland modemärken, så gör de ekonomiska det. Det populära italienska märket Gucci – som så sent som 2015 lanserade en populär toffelliknande sko, fodrad med kängurupäls – lät nyligen meddela att nu är det slut med äkta päls från modemärket. Från nästa år – med början redan av vår och sommarkollektionen 2018 – är det fuskpäls som i framtiden gäller. Märkets VD Marco Bizzarri säger i en intervju i tidningen Business of Fashion att: ”päls är inte längre modernt, det känns gammalmodigt. Det är anledningen till att vi beslutat oss för att sluta använda oss av äkta päls”. Men han tillägger också att: ”vi måste sluta med päls, annars kommer vi inte att kunna knyta till oss framtidens talanger”. Från Gucci meddelar man att päls kommer att ersättas av produkter gjorda av ull, nya sorters textilier – och syntetisk fuskpäls. Men märket är inte först på det pälsfria tåget som nu rusar fram i hög hastighet. Om den saken berättar vi mer i veckans program. Vi pratar också med Yvonne Taylor, talesperson för djurrättsorganisationen PETA, som berättar varför det idag är vanligt med äkta päls som etiketteras som fuskpäls och hur vi som konsumenter kan lära oss att skilja dem två åt. Vi tar också en närmare titt på företaget Steiff, som är världens mest exklusiva mjukisdjursföretag. Och så undersöker vi en subkultur som tar intresset för fuskpälsklädda djur ett steg längre – så kallade ”furries”. Veckans gäst är Jonas Larsson, lektor vid Textilhögskolan i Borås.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt trendsättande gangsterromantik genom att ta en titt på en banbrytande film som kallats för den första moderna amerikanska filmen Bonnie and Clyde. Bonnie and Clyde är filmen där Faye Dunaway och Warren Beatty spelar ett verklighetsbaserat par, med samma namn, som rånade banker och butiker under 1930-talets depression i USA – tills de gick döden till mötes i ett kulregn från polisen, som låg i bakhåll för bilen de färdades i. Filmen – som hade premiär 1967, det vill säga för femtio år sedan– drog sig inte för att skildra brutalt våld på ett för tiden helt nytt sätt. ”Smärtan skulle inte bara synas, utan verkligen kännas”, menade regissören Arthur Penn. Och det var inte bara tänkt som ett stilgrepp, utan som en sorts kommentar till samtiden som var fylld av våldsamma nyhetsbilder från kriget i Vietnam. ”Bonnie and Clyde” kom inte bara att sätta sprätt på den då slumrande amerikanska filmbranschen. Den satte också baskern på kvinnors huvuden, igen. En huvudbonad som då inte varit populär sedan just 1930-talet. Men den saken ändrade Faye Dunaway på i rollen som den stentuffa Bonnie Parker med en basker på sniskan. Hela hennes look i filmen fick faktiskt modet att börja skifta. De vid tiden populära korta kjolarna – kortkort hade då varit grejen under några år– började leta sig längre ned på benen igen, och hjälpte till att popularisera maxikjolen under det tidiga 70-talet. För filmens kläder stod en kostymör vid namn Theadora Van Runkle, en kvinna som kanske bäst kan beskrivas som en stylist med säker smak för vad som låg i tiden. Hon kom året efter ”Bonnie and Clyde” att göra Steve McQueen till en stilförebild genom att klä honom i filmen ”Bullit”. I veckans program berättar vi mer om både verklighetens Bonnie and Clyde och filmen från 1967. Vi pratar också med kostymören Mia Andersson, som belönades med en Guldbagge för bästa kostym till filmen Tjuvheder från 2015. Vi tar även en närmare titt på begreppet ”pricken över i” och vad det kan betyda när det handlar om kläder. Och så pratar vi med författaren Victoria Larsson, vars roman ”Ett norrländska trauma” kretsar kring trippelmorden i Åmsele och den misstänkte gärningsmannen Juha Valjakkala, som bokens huvudperson börjar brevväxla med och förälskar sig i. Veckans gäst är Helena Lindblad, filmredaktör på Dagens Nyheter.

I veckans Stil ska vi frossa loss i stora pengar, ännu större hus, enorma yachter och snabba bilar genom att titta närmare på den brittiske mångmiljardären Bernie Ecclestone. Bernie Ecclestone är mannen som inte bara gjorde Formel 1-racing till en superpopulär sport, utan också fick den att omsätta sanslösa summor. Han gjorde sig en omtalad förmögenhet genom att tidigt inse potentialen i tv-sända Formel 1-lopp – och se till att skaffa sig rättigheterna till desamma. Det visade sig vara en snilleblixt. Från att ha varit en smal sport för bilfantaster utvecklades Formel 1 under hans ledning till att bli en populär sport för en stor och bred publik, över hela världen. Det gav även mer pengar i fickorna till förarna, som blev välbetalda stjärnor med en helt ny aura av glamour kring sig – tack vare Bernie Ecclestone, och hans visioner. Mer eller mindre på egen hand – och med en egen stil – har Bernie Ecclestone under mer än fyrtio år fungerat som en sorts blandning av slipad affärsman och excentrisk cirkusledare för sporten. Men i januari år fick den idag 87 år gamle Bernie Ecclestones långa karriär ett abrupt slut. Han fick sparken av den nya ägaren av den franchise som Formel 1 utgör, Liberty Media. En era är över, skulle man kunna säga. I veckans program tittar vi även närmare på Bernie Ecclestones döttrar, Petra och Tamara, som är bra på att sätta sprätt på pappas pengar. 2011 köpte till exempel Petra Eccleston TV-producenten Aaron Spellings enorma, och svindyra, hus i Los Angeles, kallat "The Manor". Detta omtalade, och mytomspunna, hus berättar vi mer om i programmet. Vi undersöker också livet ombord på en lyxyacht – ur servicepersonalens perspektiv. Och så pratar vi med den uppmärksammade racerföraren Mikaela Åhlin-Kottulinsky. Veckans gäst är Janne Blomqvist, sportjournalist och Formel 1-kommentator på Viasat Motor.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en kvinna med en spektakulär karriär som glamorös, orientalisk dansös och sexig spion, Mata Hari. Mata Haris liv och öde har gett upphov till flera filmer – inte minst en med Greta Garbo i huvudrollen – och mer än 250 olika böcker. Så sent som förra året kom en roman om hennes liv ut skriven av den populäre författaren Paulo Coelho, "Spionen" heter den. Ett av många moderna försök till upprättelse av denna kvinna, som idag anses vara lite väl hårt, och felaktigt, dömd. I dagarna har även en hel utställning om Mata Hari öppnat på Friesmuseet i Leeuwarden i Nederländerna, staden där Mata Hari föddes som Margaretha Zelle 1876. Vi har pratat med Friesmuseets chef Kris Callens. Anledningen till den extra uppmärksamheten kring denna mytomspunna kvinna, som tog sig artistnamnet Mata Hari, är att det är precis hundra år sedan hon en råkall oktobermorgon fördes från sin fängelsecell i Paris och sköts till döds, 41 år gammal, dömd för spioneri. Redan samma år, 1917 kom den första boken om henne. Men så hade hon skapat en persona som osade av sex, glamour, intriger, fara, stora pengar – och exotisk nakendans, inspirerad av ön Java i Indonesien, en plats som hon sade sig komma ifrån. I veckans program undersöker kopplingarna mellan Mata Hari och den kvinnodominerade subkulturen magdans tillsammans med journalisten Ülkü Holago. Och så tittar vi närmare på historien om den svenska spionen Karin Lannby, som arbetade som agent åt den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget. Veckans gäst är Mårten Blomkvist, filmkritiker, journalist och författare.

I veckans Stil ska vi vända blicken mot en man som med ljusa färger medvetet valde att skildra skönhet, glädje och samtidens mode den franske konstnären Pierre-Auguste Renoir. I likhet med många andra av de så kallade ”impressionisterna” – som bland annat Monet, Manet och Degas – har Renoir aldrig gått ur tiden. Just nu har han fått lite extra uppmärksamhet. Inte minst genom att den amerikanske presidenten Donald Trump har sagt sig äga en äkta tavla av Renoir, även om originalet hänger någon helt annanstans. Alldeles nyligen gavs även en ny, och omfattande, biografi om Renoir ut – ”Renoir, an intimate biography”, skriven av Barbara Ehrlich White. Det är en av världens främsta kännare av konstnären. I boken har hon inte bara samlat sextio års research om honom och hans verk, hon har också tröskat igenom mer än 3 000 brev som han skrivit och fått. Och i boken träder en snäll, men lite lätt nojig man fram. Renoir var tunn och senig med spretigt skägg och raspig röst, och hade för vana att vanka av och an och nervöst gnugga pekfingret under näsan medan han tänkte. Han kedjerökte livet igenom. Men han var också extremt produktiv, ända tills dagen han dog svårt sjuk av ledgångsreumatism 77 år gammal, 1919. Då hade han målat mer än 4000 tavlor, plus flera hundra teckningar. I veckans program tittar vi närmare på fallet med Donald Trumps Renoirmålning. Är den äkta eller inte? Det är en fråga som diskuterats flitigt den senaste tiden. Vi undersöker också om konstmuseer är en bra plats för att flirta och ragga. Och så träffar vi den amerikanska floristen Lewis Miller som har uppmärksammats för sina blomsterarrangemang som i hemlighet placeras ut i New Yorks papperskorgar. Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konsthistoriker.

I veckans Stil Special ska vi glänta på dörren och kika in i litteraturens garderob. Vi ska nämligen ägna oss åt kläder, böcker och författare. I litteraturens värld är kläder sällan något som bara håller folk varma eller får dem att se bra ut. De litterära kläderna bär ofta på en symbolisk betydelse och kan berätta en hel del om en romankaraktärs personlighet, status, drömmar och förhoppningar. Vad en litterär gestalt har på sig kan med andra ord vara en hel berättelse i sig. I dagens program träffar vi författarna Inger Edelfeldt, Kristofer Folkhammar och Karolina Ramqvist, som alla har skrivit böcker där just kläder spelar en alldeles särskild roll. Vi tittar också närmare på fenomenet med författaren som kändis och gör ett besök på The National Arts Club i New York, där modeskapare minglar med författare och konstnärer för att kulturen ska utvecklas. Veckans programledare är Erik Sjölin.

I veckans STIL ska vi kräma in oss med koreanska skönhetsprodukter för att undersöka den skönhetstrend från Sydkorea som svept över världen och går under beteckningen K-Beauty. K-Beauty är inte bara en tillfällig trend som tar sig uttryck i form av roliga ansiktsmasker, gulliga förpackningar, udda ingredienser som snigelslem och uppmaningar om att rengöra huden i tio olika steg, med lika många produkter. Det är långt mer än så. Skönhet är en jättelik industri vars export stöds av den sydkoreanska staten, i likhet med dess bil- och elektronikindustri. Skönhet ingår i regeringens satsning på kallad ”softpower”, det vill säga att det inte bara är tung industri som får hjälp att lyfta landets ekonomi, det får även musik, underhållning – och skönhet. Det är en satsning som gett effekt. Exporten av skönhetsprodukter från Sydkorea har ökat med 40 procent om året – de senaste fem åren. Den största exportmarknaden är fortfarande Kina, men det är i väst som intresset ökat explosionsartat – och inga som helst tecken finns på att intresset för skönhetsprodukter från Sydkorea skulle minska – tvärtom. En av anledningarna till det är att många av produkterna ifråga inom K-Beauty ligger i framkant när det gäller både innovation och ingredienser. Sydkoreas teknikindustri har sedan länge satsat hårt på research och utveckling, vilket även färgat av sig på skönhetsföretag. Flera av dem ingår för övrigt i märken som man vanligtvis inte förknippar med beauty här i väst. I det kända teknikföretaget – eller snarare konglomeratet– LG ingår till exempel ett flertal stora skönhetsmärken under en avdelning kallad för ”Household and Healthcare”. Skönhet är kort sagt något som tas på stort allvar i Sydkorea, även om produkterna ofta är lekfullt utformade. Man skulle till och med kunna påstå att det är en blandning av lekfullhet och innovation som lett till att skönhetsprodukter från Sydkorea i flera fall blivit trendsättande och fått gamla europeiska och amerikanska skönhetsföretag att yrvaket ruska på sig, och försöka springa ikapp. I veckans program träffar vi Linn Weilar, som nördat ner sig rejält i den koreanska skönhetstrenden. Hon upptäckte K-Beauty när hon genomsökte internet efter något annorlunda för att bota dålig hy. Intresset blev så stort att hon sedan ett år tillbaka själv börjat importera och sälja skönhetsprodukter från Sydkorea. Vi undersöker också om hudvård kan fungera som ett slags botemedel mot depression, åtminstone ett sätt att mildra det som gör ont i själen. Och så pratar vi om vikten av spegling och självreflektion med Anna Eliasson Lundqvist, VD för företaget Kvinnokompetensen. Veckans gäst är Caroline Hainer, frilansjournalist och författare.

I veckans STIL ska vi ägna oss åt en accessoar som förvandlats från ett nödvändigt ont till ett självklart och inte sällan stilfullt inslag i garderoben. Det är förstås glasögon vi menar. Glasögonbågar är en stor och växande marknad, över hela världen. Inte bara beroende på att en stor del av befolkningen blir allt äldre, och behöver brillor för att se bättre. Det har också lagts ned stor möda på att förbättra inställningen till glasögon, från producenternas sida. Många modemärken har de senaste åren satsat stort på att designa bågar som matchar modet, och många av modehusen månar om att lyfta fram glasögon som en viktig accessoar. Men så är det förstås en liten detalj, som kan göra en stor förändring – allt oftare till det bättre. Idag, då glasögon är överallt förekommande på människor i alla åldrar, kan det kanske vara värt att påminna om att det fanns en tid då brillor betraktades som lite skämmigt. Det var något gamla och svagsynta individer bar, eller nördiga bokmalar. Inte minst betraktades de som en erotikdödare, i synnerhet för kvinnor, vilket fick den amerikanska författaren Dorothy Parker att 1925 skalda: ”Men seldom make passes at girl in glasses”. Numera kan glasögon snarare jämföras med läppstift eller örhängen, en dekorativ detalj i ansiktet som förhöjer en hel ”outfit”. I veckans program beger vi oss till Paris, där det förra helgen var en stor internationell glasögonmässa, ”SILMO”. Den äger rum en gång om året, har ungefär 1000 utställare och 45 000 besökare, som kollar in brillor och bågar från hela världen. Vi pratar också med filmregissören Tomas Alfredsson som har ett alldeles speciellt förhållande till sina glasögon. Och så träffar vi paret Erik och Emilia Lindmark som står bakom det svenska glasögonmärket E&E.

I veckans STIL ska vi undersöka den trend som fått silhuetten inom mode att mjukas upp och förskjutas från det tajta, till det lösa, och från det avklädda till det påklädda. Denna trend handlar inte bara om att det blivit höst. För tittar man sig omkring kan man under en längre tid kunnat se att smala jeans och tajta toppar börjat bli allt färre, medan vida byxor med höga midjor och stora tröjor – inte sällan av ganska boxig sort – blivit allt fler. Det finns förstås flera anledningar till att det – omväxling förnöjer, är en. Efter en lång tid med ”skinny jeans” kan det helt enkelt vara befriande skönt att få släppa fläsket fritt i fladdrande tyg runt benen. Att klä sig i lager på lager i plagg är också ett sätt att skydda sig i turbulenta tider. Att inte blotta hud utan istället boa in sig i stora mjuka plagg kan kännas trösterikt och snällt, då det blåser kallt om knuten. En tredje anledning – och kanske den som faktiskt har mest med saken att göra – det är att vi här i väst har blivit ganska så rejält inspirerade av öst och den trend som där kommit att kallas för ”modest fashion”. Att låta kläder låta täcka stora delar av kroppen, av olika anledningar, brukar kallas för ”modest dressing”, ungefär ”modest klädsel”. Men under senare år har många modeintresserade muslimska kvinnor börjat värja sig mot uttrycket, som onekligen låter som att klä sig i säck och aska – och inte sällan även har sett ut på det viset. Tro och trend har länge stått i ett motsatsförhållande, skulle man kunna säga. Att så verkligen inte behöver vara fallet anser den unga generationen som börjat både skapa – och kräva – modesta plagg med hög modegrad, vilket har kommit att kallas för ”modest fashion”, modest mode. Det är en växande trend, och många internationella modehus är medvetna om att här finns en enorm ekonomisk potential. I veckans program pratar vi mer om den här saken med svenska modeskaparen Faduma Aden. Vi undersöker också vad en skjorta knäppt ända upp i halsen kan symbolisera. Och så tittar vi närmare på en för kläder viktig kroppsdel – midjan. Veckans gäster är Philip Warkander, doktor i modevetenskap, samt Cia Jansson, chefredaktör på tidningen Elle.

I veckans STIL ska vi bege oss till 1980-talets Harlem i New York, och till en av färg och fantasi sprakande butik kallad för Dapper Dans Boutique. Om namnet Dapper Dan inte är allmänt bekant, så är hans kläder det. För det var ”Dapper Dan” – eller Daniel Day, som han egentligen heter– som under 80-talet skapade mycket av det mode som skulle komma att förknippas med amerikansk hiphop. Med fingertoppskänsla för strömningar som låg i luften lyckades han skapa en unik stil som, på ett nytt och modernt sätt, gestaltade en önskan om att vara rik och berömd. Eller i alla fall att se ut som om man vore det. Och ett av de sätten var att frikostigt använda lyxmärkens logotyper, på ett nytt och innovativt sätt – men inte helt lagligt skulle det visa sig. Men innan märken som Louis Vuitton, Fendi och Gucci hade börjat producera kläder i någon större utsträckning insåg Dapper Dan att det fanns det en marknad för plagg som hade kända lyxmärken som avsändare. Dapper Dan skaffade sig påsar från den tidens statusmärken som Louis Vuitton, Gucci och Fendi, klippte sönder påsarna som var av tyg och använde dem i sin design. Antingen som en del av dem, eller som dekoration. Inte minst gjorde han egna silkscreentryck, med logotyperna på. De funkade även på läder. På det viset kunde han skapa rockar, jackor, hattar och kostymer prydda med namnen från eftertraktade märken. Han klädde till och med inredningen i bilar med logotyp-tryck, för dem som önskade sig det. Och det var en hel del. Hans iögonfallande kreationer blev en hit, inte minst bland nya och unga artister. Dapper Dans design osade en sorts spännande gatuglamour, en blandning av gammal lyx och modern sportestetik. Salt-N-Peppa, Mary J. Blige, LL Cool J, Run D.M.C, Public Enemy och Eric B. and Rakim bar alla hans kläder – på skivomslag, på scen och på videor – och lyckades skapa ett enorm ha-begär. I veckans program tar vi också en närmare titt på en av de grupper som Dapper Dan klädde, nämligen Salt-N-Pepa. Vi pratar med creative directorn Maria "Decida" Wahlberg om denna trio som var pionjärer i hiphopvärlden. Vi pratar också med de svenska hiphopikonerna Patrik "DJ Sleepy" Elofsson och Henrik "Eye N' I" Blomqvist om hiphopkulturen i Stockholm under tidigt 90-tal. Och så tittar vi närmare på begreppet "lyx" tillsammans med Henrik Uggla, forskare i varumärkesstrategi.

Med anledning av förra veckans kyrkoval, ska vi blicka ner i helvetet för att ta en titt på hur man genom historien klätt sig när man velat förkroppsliga ondska. Enligt Bibeln frestar och förleder Satan mänskligheten, men hur hen ser ut – eller är klädd – finns där inga uppgifter om. Genom historien har det därför funnits mer eller mindre – fast oftast mer – fantasifulla föreställningar om vad som kan ingå i ondskans garderob. Många påpekar förstås att Satan bara är en idé, en tanke om att det onda finns i oss alla – och det gäller att tro för att stävja de starka och mörka krafterna. Men ännu fler har – genom alla tider – inte kunnat låta bli att föreställa sig Satan som en person, och inte sällan framställt honom (för det är oftast en han) som en förvriden figur med horn, bockfötter, svans och en eldgaffel som accessoar. På film har till exempel djävulen gestaltas ett oändligt antal gånger, klädd i svart med brinnande blick, eller som ett rödglödgat supermonster med gigantiska horn i pannan och en jättegaffel i högsta hugg. Men, bilden av den ondskefulla frestaren har förstås förändrats under åren lopp, för inte ens Satan slipper undan modets trender. Och mest skrämmande har han kanske varit under senare år då han haft statusfyllda jobb som advokat, eller affärsman, klädd i samtida plagg av elegant snitt. Eller för den delen varit kvinna, jobbat som moderedaktör och burit Prada. I veckans program tar vi en närmare titt på den vita pikétröjan – ett till synes oskyldigt plagg, som också har klätt våldsverkare i flera sammanhang. Vi pratar också med religionshistorikern Per Faxneld om varför många av det sena 1800-talets feministiskt medvetna kvinnor vände sig till Satan. Om detta ämne handlar hans doktorsavhandling Satanic Feminism: Lucifer as the Liberator of Woman in Nineteenth-Century Culture. Och så träffar vi konstnären Tilda Lovell. I hennes konst är mörkret och människans undermedvetna ständigt närvarande och hon arbetar ofta med skelett, kranium och djurben som hon hittar ute i naturen. Veckans gäst är Jonathan Lindström, arkeolog.

Rob Halford från bandet Judas Priest har inte bara varit med och format metalmusikens sound. Han har också gett den dess stil. Det var nämligen Rob Halford som började med att klä sig i svart läder och blänkande nitar. I veckans Stil träffar vi mannen som har klätt en hel musikgenre. Rob Halford har alltid tyckt att scenkläder är viktiga. Redan som liten tänkte han lika mycket på vad hans idoler hade på sig, som på musiken de spelade. Det är därför kanske inte så konstigt att han lade stor vikt vid sina egna scenkläder när han själv började spela i band. Rob Halford ville att musiken som Judas Priest spelade skulle stämma överens med kläderna han bar på scen. De skulle båda vara lika hårda. Ledordet blev läder. Och nitar. Kryddat med piskor och handbojor. Stilen blev snabbt kopierad av andra metalmusiker. Idag har den nästintill blivit en uniform. I veckans Stil reser vi till London och träffar Rob Halford. I programmet berättar han om hur han fick idén till sin läderlook, varför han funderar på att ändra sitt namn och vad hans 89-åriga mamma egentligen tycker om Judas Priests musik. Programmet är en repris från augusti 2015.

I veckans Stil ska vi ta en titt en på en stilbildande man vars målningar fortsätter att inspirera filmare, fotografer, författare och musiker femtio år efter hans död konstnären Edward Hopper. Edward Hoppers målning ”Nighthawks” från 1942 skulle kunna liknas vid ”Mona Lisa”, så till vida att den är vida känd och spridd och använd och – inte minst – parodierad, världen över. ”Nighthawks”, det är tavlan där man genom en stor fönsterruta ser två män i kostym och hatt, och en kvinna i röd klänning, sitta vid bardisken på en nattöppen och skarpt upplyst amerikansk diner. En man i vit uniform och mössa, grejar med något man inte ser, bakom disken. Den ödsliga känsla som vilar över bilden – det är natt, det är tomt på gatan utanför och ingen av personerna på tavlan talar med varandra – har lett till att den tolkats som ett förkroppsligande av den ensamhet som man kan uppleva i en modern storstad, en ”urban alienation”. Trots – eller tack vare – att många av Edward Hoppers målningar föreställer alldeles vanliga platser – en diner, en bensinstation, ett kontorsrum, ett sovrum eller bara en husfasad – så lyckas han ladda dem med något mystiskt – och inte sällan en lite lätt hotfull stämning – som får tankarna att virvla runt – vad har hänt? Och vad kommer att hända? Många konstnärer har förstås påverkat många kreatörer i andra genrer under årens lopp, men frågan är om inte Edward Hopper tar något slags pris ifråga om den vida spridning hans verk har fått, på olika sätt. Man brukar till och med tala om att saker och ting kan var ”hopper-esqua”, det vill säga att det inte råder någon tvekan om varifrån man hämtat inspiration. I veckans program träffar vi filmregissören Roy Andersson som länge låtit sig inspireras av Edwards Hoppers stämningar. Vi pratar också med den brittiska författaren och kritikern Olivia Laing, aktuell med boken ”Den ensamma staden – om konst, ensamhet och överlevnad” som handlar om när författaren drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat. För att finna tröst vände hon sig till konsten, bland andra till Edward Hopper. Och så tar vi en närmare titt på den illustratören Gerd Miller – kvinnan som ”ritade det svenska 50-talet”. Veckans gäst är Ida Håkansson Makansi, docent på Whitneymuseet i New York.

I veckans Stil ska vi bege oss in i ett lika framgångsrikt, som ifrågasatt, livsstilsuniversum kallat för "Goop". Bakom företaget står den amerikanska skådespelerskan Gwyneth Paltrow, som på denna sajt inte bara erbjuder kläder och skönhetsmedel, utan även tips och produkter av olika slag som sägs göra livet bättre – och inte minst renare. Ett begrepp som idag ofta svepande kallas för ”clean living”. Omkring fyra miljoner människor i månaden besöker denna sajt som säger sig vara ett ”modernt livsstilsmärke” som erbjuder råd från experter på ”wellness” och en ”curated shop of clean beauty”, en butik med utvalda skönhetsprodukter som anses vara just ”rena”. Vad ett rent sätt att leva – eller sminka sig på – egentligen innebär tvista de lärda om, men för Gwyneth Paltrow – och för många andra i liknande livsstilsgenrer– handlar det till stor del om att utesluta saker som man av olika– mer eller mindre vederhäftiga–anledningar anser vara giftiga och/eller smutsar ner kropp, själ, hem och garderob. Hejdå säger dess anhängare till bland annat socker, gluten, parabener och syntetiska dofter och ämnen – i förhoppningen att det ska leda till en ”naturligt hälsosam kropp” – vilket inte sällan är en omskrivning för ”en snygg kropp”. Men Gwyneth och Goop har gått lite längre än många andra när det gäller att städa upp för att uppnå balans i livet – inte minst, underlivet. En av deras bästsäljande produkter är små äggformade föremål av kristaller, som jade och rosenkvarts, vilka man som kvinna ska föra upp i underlivet, ungefär som en tampong. Genom att göra det så menar Goop att man avlägsnar negativ energi, får ökad sexlust – och hjälp att koppla upp sig mot krafter som optimerar ens välmående. Det är en uråldrig kinesisk praktik, menar Goop – som tar cirka 500 kronor per styck för sina stenägg. Man kan dissa, och fnissa, åt det hela, och det har många också gjort. Inte bara tv-underhållare och tidningskrönikörer har påpekat både bristen på humor och självinsikt hos Goop – och inte minst den nollkoll de har på att sajten ensidigt vänder sig till privilegierade – till stor del vita– kvinnor som har möjlighet att lägga ned pengar på vitaminer, vaginal träning och vattenkannor av stål för en tusenlapp som Gwyneth Paltrow och Goop noggrant väljer ut och marknadsför – med mer eller mindre flummiga argument. I veckans program pratar vi med den amerikanska gynekologen och barnmorskan Jen Gunter, som har blivit en av Goops vassaste kritiker. Vi tar också en närmare titt på fenomenet att likna kvinnor vid sötsaker. Och så pratar vi med psykoterapeuten Katherine Woodward Thomas om begreppet "conscious uncoupling". Veckans gäst är Olof Holmer, VD på Kosmetiska- och hygienföretagen.

I höstens första Stil ska vi öppna gylfen och dra ner brallorna på män för att ta en titt på hur man, inom modet, har paketerat penisen genom tiderna. Den har inte alltid, som idag, varit skyddad av kalsonger och byxor. Den har hängt och slängt "au naturel". Den har medvetet framhävts – och förhöjts – med hjälp av mer eller mindre exklusiva blygdkapslar, det vill säga en sorts suspensoar. Den har klämts in i trånga hosor och tajta jeans, som fått dess konturer att framträda, till både fasa och förtjusning. Men under vissa tider har man försökt osynliggöra penisen, i alla fall när det gäller vardagskläder. Under en lång tid var det en självklarhet för skräddare att diskret fråga sina kunder: "Does Sir dress to the left, or to the right?", för att kunna ge lite extra utrymme till den sida där penisen helst höll sig. Målet var att undvika en onödig bula i byxan. Till och med när det gäller kalsonger gjorde många tillverkare länge sitt yttersta för att dölja dess innehåll – tills den amerikanska designern Calvin Klein bestämde sig för att ändra på den saken genom att låna bildspråk från gayvärlden, där man under många år hade pekat på paketet genom att på olika, mer eller mindre fantasifulla vis, sätta det i centrum – utan att bryta mot några sedlighetslagar. 1982 klädde därför Calvin Klein en välbyggd olympisk spjutkastare – Tom Hintnaus hette han – i ett par vita tajta y-frontskalsonger och lät fotografen Bruce Weber ta bilder av honom, snett underifrån, när han njutningsfullt och med slutna ögon lutar sig mot en vitkalkad – och fallosformad – vägg. Symboliken var inte sublim, men mycket effektiv. Även för hetero-konsumenter. Kalsongförsäljningen sköt i höjden. Men man kan ju onekligen fråga sig hur ett mode för män egentligen ska se ut i en tid där penisen antingen betraktas som ett verktyg för skryt och skrävel – eller som ett skämtobjekt. I veckans program pratar vi bland annat med modeskaparen Rick Owens, som i sin höstkollektion 2015 presenterade plagg som blottade de manliga modellernas penisar. Och hur viktigt är det egentligen att ha det manliga könsorganet i åtanke när man konstruerar ett par byxor? Den saken diskuterar vi med Christoffer Lundman, kreativ designchef på Tiger. Vi pratar också med kulturskribenten Bella Stenberg om vilken roll penisen spelar inom rockmusiken. Och så tar vi en närmare titt på suspensoaren – en liten, men viktigt, detalj som används för att skydda de så kallade "familjejuvelerna", inte minst i balettvärlden. Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konsthistoriker.

Följ med till 8:e arrondissementet i Paris och träffa Peter Philips. En man som, bokstavligen, har satt ny färg på två av världens största modehus Chanel och Dior. Peter Philips har titeln "creative and image director of Dior make up". För det är över det modehusets skönhetsavdelning som Peter Philips chefar, och det är ingen liten del av Dior. För skönhetsprodukter och parfym genererar enorma inkomster för modehus, rent generellt. Det gäller med andra ord för modemärken att inte bara satsa på rätt designer för märkets kläder, utan även skaffa sig rätt person som ansvarar för dess skönhetsprodukter – och looks – och se till att de ligger i linje med märket och dess historia, men också sätter snurr på både samtida snack, och stålar. Det även bra om personen ifråga har fingertoppskänsla för trender och konstnärlig talang, gärna utöver det vanliga. Det är, kort sagt, inte ett helt lätt jobb. På Dior har man inte haft många på posten, bara två faktiskt sedan 1968. Sedan 2014 är det Peter Philips som har ansvaret för all skönhet på modehuset Dior. Även om namnet är okänt för många utanför modevärlden, finns det en hel som har burit hans skapelser – utan att veta om det.  Tidigare var nämligen Peter Philips "global creative director of Chanel cosmetics". Där gjorde han sig ett stort namn i branschen, bland annat genom att skapa nagellack i guld, grönt och "particulière" – en grålilabrunbeige nagellacksfärg färg som påminner om otvättade potatisar, eller tassarna på en mullvad.  Storsäljare blev de allihop.

Sedan Eva Dahlgren slog igenom med buller och bång med skivan "En blekt blondins hjärta" 1991 har hon blivit en av våra mest folkkära och älskade artister. Eva Dahlgren pratar sällan om sitt förhållande till mode och kläder. Men bakom den svarta fasaden finns en högst medveten stilpersonlighet med en egen och fingertoppskänslig smak. Men från början var det lite svajigt med stilen, säger Eva Dahlgren. Hör henne berätta om toppar och dalar i garderoben – och varför hon köper sina klänningar i Las Vegas när hon samtalar med Susanne Ljung i veckans Stil.

I veckans Stil beger vi oss till New York för att träffa en av världens främsta trendanalytiker, Li Edelkoort. Vill man göra det enkelt för sig kan man kalla Li Edelkoort för trendspanare. Tillsammans med sin arbetspartner Philip Fimmano har hon drivit byrån Trend Union sedan mitten av 1980-talet. Det är hennes intuitiva tankesätt som har gjort henne världsberömd. Alla företag som anlitar henne gör det av samma anledning – att försöka förstå vår samtid och förstå vad vi människor intresserar oss för och åt vilket håll vindarna blåser inom dagens konsumtionsmönster i en allt mer komplex värld. "Men jag är ingen spåkvinna", säger Li Edelkoort. Hon menar att hennes styrka är hennes förmåga och intuition att lägga ihop små iakttagelser och sen se ett större mönster.    Li Edelkoort reser världen över och föreläser om kommande trender. Bland hennes kunder finns inte bara mode- skönhets och inredningsföretag, även många andra branscher har sökt hennes tjänster, bland annat livsmedelsindustrin och hemelektronikföretag. Även IKEA och framgångsrika politiker vänder sig till Li Edelkoort för att försöka förstå vad framtiden har i beredskap. Genom ständiga observationer av samhället pusslar hon ihop sina iakttagelser tills dess att hon ser ett mönster. Och hennes långa karriär vittnar om att hon måste haft rätt gång på gång i sina analyser av samtiden. Li Edelkoort säger gång på gång att hon vill göra trender begripliga. Det var i modevärlden allting började säger hon. Mode, kläder och textil har varit en stor kärlek i hennes liv – fram till för några år sen. I flera artiklar har hon under den senaste tiden förklarat modevärlden död. Hon har uttryckt sin besvikelse över branschen och uttalat sig om de stora problem som modevärlden står inför.

Följ med till Söder Mälarstrand i Stockholm för att träffa Filippa Knutsson, modeskaparen som 1993, med sin dåvarande make Patrick Kihlborg, grundade märket som bär hennes namn. Reaktionerna var många då Filippa Knutsson för sex år fattade beslutet att lämna sin operativa roll på modeföretaget och ta ett steg tillbaka. Då flyttade hon till Paris för att ägna sig åt sin man och sina barn, men nu är hon tillbaka på modehuset igen.  Sedan januari i år arbetar nämligen Filippa Knutsson återigen på sitt företag, nu som creative director. Med sin unika kunskap om märkets DNA är hon redo att styra tillbaka märket till sitt ursprung, säger hon. Varför hon valde att lämna företaget och sedan komma tillbaka, och vad hon har haft för sig däremellan, kommer bland annat programmet att handla om.   När Filippa Knutsson grundade sitt märke i början på 90-talet blev hon en av Sveriges främsta entreprenörer och affärskvinnor. Hon jobbade hårt under många år för att bygga upp sitt märke. Suget efter en slags ny minimalism var då stor och Filippa K slog igenom stort med sina basplagg i trikå och stickat samt stretchjeans. Sedan dess har märket haft en stadig position på den svenska modescenen.  Hör Filippa Knutsson berätta om sin uppväxt i London med sin mamma och bror, om varför hon i bland tröttnar på den svenska präktiga stilen och om sitt märkes framtid.

I veckans Stil tittar vi närmare på singelpolitik, singeldiskriminering och hur samhället ibland gör det svårt för människor att leva ensamma. Historiskt sett har singlar ansetts farliga, sjuka och neurotiska. Även om just de här singelstereotyperna har försvunnit idag har de ersatts av nya för singelskapet fortsätter att vara laddat. Det händer att singlar idag blir exkluderade från middagar, har svårt att hitta en bostad och förväntas jobba över. Men beteenden som tidigare var dolt har nu börjat uppmärksammas och i USA har termen "singeldiskriminering" börjat användas. 1986 publicerade det amerikanska magasinet Newsweek en artikel som satte skräck i USA:s alla singelkvinnor. Omslaget pryddes av ett gigantiskt diagram och texten ”singelkvinnor så här stor chans har du att bli gift”. Enligt artikeln var sannolikheten större att dö i en terroristattack än att bli gift efter 40. Att det var män från Harvard och Yale som gjort studien och att den aldrig stämde fick inte lika mycket uppmärksamhet. Förra året fick artikeln dock ett svar. Det var New York Magazine som skapat ett omslag som pryddes av en gigantisk kvinnohand med röda naglar som pekade finger och i tidningen fanns det en lång artikel om den nya singelepoken.  I veckans program åker vi till Santa Barbara i Kalifornien och träffar Bella DePaulo som är USA:s mest kända singelaktivist. Hon har myntat begreppet "singelism", som kan jämföras med sexism och rasism. Vi besöker även New Yorks första microlägenhter, små supermoderna bostäder framtagna för singlar. Och så träffar vi två andra singelaktivister – Johan Wahlbäck som står bakom företaget Singelringen och Kim Calvert som driver ett magasin för singlar i Los Angeles. Veckans gäst är forskaren Glenn Sandström, som precis satt igång med en singelstudie om skillnader i välfärd och hälsa. Programmet är gjort av Sofia Hedström.

I veckans Stil tar vi en titt på singeln i populärkulturen från det första ensamboendet på TV, till en samtid där Hollywood skyr klassiska romantiska komedier där paret får varandra på slutet. Singelpeppen i USA startade inte med den populära TV-serien Sex and the City 1998. Redan på 1930-talet kom det ut en banbrytande bok om hur man lever lyckligt ensam. I "Live Alone and Like it" fick man bland annat lära sig allt ifrån hur man blandar drinkar till hur man får älskare att gå hem. I USA idag är det för första gången fler kvinnor som är ogifta än gifta, i Japan har staten myntat begreppet "celibatsyndrom", eftersom människor under fyrtio varken är intresserade av dejting eller sex och i Sverige består 40 procent av alla hushåll av en ensam vuxen. Det är dags att slå hål på myterna om den sorgsna singeln som befinner sig i en sorts väntrum och istället se på singeln med nya ögon. Kan det kanske till och med vara så att det är singeln som är den lyckade medborgaren som har allt? I veckans program åker vi hem till stilikonen Linda Rodin på Manhattan. Denna 70-åriga kvinna känns igen från reklamkampanjer för märken som The Row, J Crew och Coach. Kvinnor världen över suktar dock inte bara efter Linda Rodins skönhetstips, för många är hon också en efterlängtad förebild för hur man kan leva lyckligt på egen hand. Vi besöker också New Yorks största morgontidning – New York Times. Daniel Jones är redaktör för "Modern Love," en sida i tidningen som publiceras varje söndag och där en person får berätta en högst personlig berättelse om kärlek. Varje år kommer det in tusentals berättelser och Daniel säger att det idag finns ett sug efter realism. Ingen vill längre läsa förskönande historier om relationer. Istället vill man läsa om människor som kämpar i det nya kärlekslandskapet. Veckans gäst är Maria Sveland, aktuell med med boken "Bitterfittan 2". Programmet är gjort av Sofia Hedström.

I veckans Stil om Versailles angriper vi slottet från flera olika vinklar. Smyckeexpert Cecilia Andrén berättar om Ludvig XIV:s gigantiska blå diamant och hans stora entusiasm för just diamanter, något han delar med många av dagens stora hiphop-stjärnor. Marie Antoinette fick av sin man, Ludvig XVI, det egna lilla palatset Petit Trianon – en helt egen domän att bestämma över. En "woman cave" skulle man kunna säga, ett begrepp som genom historien inte varit lika vanligt förekommande som den ölluktande "mansgrottan". Vi grottar ner oss i kvinnogrottornas historia tillsammans med Therese Kristiansson och Katarina Bonnevier från design-, konst- och arkitekturgruppen MYCKET. Ludvig XIV har för eftervärlden blivit känd som ett PR-geni. Inte minst för sin storslagna idé om att kalla sig själv för Solkungen. Ludvig är inte ensam om det epitetet. Genom historien har vi sett exempel på flera solkillar. Vi träffar Arja Karivieri, professor i antikens kultur och samhällsliv, för att prata ”apollonkillar”. I studion finns även Jonas Nordin, docent i historia och Versaillesexpert. Programledare är Samanda Ekman.

Med sin skeva musik och mjuka klädstil skrev det brittiska bandet The Raincoats om reglerna för hur ett punkband skulle låta och se ut när de bildades 1977. I veckans Stil reser vi till London och träffar Ana da Silva och Gina Birch från det legendariska punkbandet The Raincoats, som i år firar 40 års-jubileum. Ana da Silva och Gina Birch lärde känna varandra i mitten av 1970-talet när de studerade på samma konstskola i London. Inspirerade av stadens punkrörelse, och uppfyllda av känslan av att vilja göra något som bara var deras eget, startade Ana da Silva och Gina Birch The Raincoats 1977, trots att ingen av dem någonsin hade kunnat föreställa sig själva som medlemmar i ett band. Men The Raincoats var aldrig något typiskt punkband. Genom att se på punken som en filosofi, snarare än ett redan färdigt sound – något de var bland de första att göra – kom The Raincoats att bli ett av det sena 70-talets mest originella och egensinniga brittiska punkband. Med sitt innovativa och personliga sätt att göra musik och klä sig visade nämligen The Raincoats att ett punkband inte nödvändigtvis behövde spela snabbt och hårt och klä sig i skinnjackor och nitar för att "vara punk". The Raincoats musik var istället full av vackra, skeva melodier, rangliga rytmer, poesi och sårbarhet och bandmedlemmarna klädde sig hellre i mjuka stickade tröjor, prickiga kjolar, hemmasydda byxor och lite för stora secondhandfyndade kavajer – en stil som skulle komma att kopieras av både Kurt Cobain från Nirvana och den feministiska riot grrrl-rörelsen. Idag räknas The Raincoats av många som ett av punkens, och postpunkens, mest ikoniska och inflytelserika band. Men samtidigt är de för många andra ganska okända. The Raincoats är ett av de där banden som har hamnat lite i skymundan när musikhistorien har skrivits, men som på samma gång har fungerat som stor inspirationskälla för musiker, konstnärer, filmskapare och andra kreativa personer som har funnit skönhet i det som skevar och skaver. Och inte minst har The Raincoats kommit att bli en återkommande referenspunkt för musik som går sina egna vägar och där känsla, idéer och ett egensinnigt sound är viktigare än perfektion och teknisk fulländning. I veckans program berättar Ana da Silva och Gina Birch om hur punken öppnade dörrar till nya uttryckssätt för dem, på vilket sätt deras stil och musik hörde ihop och varför de idag lika ofta spelar på konstmuseer och gallerier, som på rockklubbar. I programmet medverkar även fotografen Shirley O’Loughlin, som ända sedan 1978 har varit The Raincoats manager, musikjournalisten Jenn Pelly, som i oktober ger ut en bok om The Raincoats debutalbum från 1979, Josephine Olausson från bandet Love Is All, samt Ulrika Malmgren från det svenska punkbandet Mögel, som var samtida med The Raincoats. Programmet är gjort av Erik Sjölin ([email protected])

I veckans Stil ska vi uppmärksamma en väldoftande detalj som många förknippar med just sommar, sol, stränder och lediga dagar nämligen kokos. Ställer man frågan ”vad tänker du på om man säger kokos?” så är sannolikheten stor att man möts av svar som: ”åh, sommar och sololja!”, eller ”pina colada”! Men, vad som nästan har blivit ännu vanligare under senare tid, är att många vid ordet ”kokos” lyser upp som stora solar, och börjar prata sig ungefär lika varma om kokosnötens alla fantastiska egenskaper. Somliga gränsar till att själva bli lite ”koko” när kokosens fördelar ska framhävas. För enligt kokosens hardcorefans kan kokos i princip användas till det mesta. Kokospalmen har förvisso kallats för ”livets träd” då de dess olika beståndsdelar – inte bara kokosnötens innehåll – har använts till en mängd olika saker, under tusentals år. Stammen kan användas som virke. Bladen går att fläta och förvandla till tak. Palmens blommor ger söt nektar och kokosfiber, som tas från kokosnötens skal, används till slitstarka mattor, madrasser, rep och fisknät. Och innehållet i kokosnöten är, förstås, basvara i många kök runt om i världen. Men sedan några år tillbaka råder en sorts ”kokoshysteri” här i väst. För kokosnötens välgörande egenskaper upphöjs och hyllas som om den vore en galen sektledare, vars följare tappat all sans och distans. Lite snuvig? Smeta lite kokosfett i näsan. Huvudvärk eller fläckiga tänder? Börja dagen med att gurgla dig med kokosolja i tjugo minuter. Det kallas för ”oil pulling” och dyker bland annat upp på livsstilssajter som Gwyneth Paltrows ”Goop”. Bakfull? Drick kokosvatten. Problem med håravfall, acne eller skärsår efter rakningen? På med kokos, bara. Men så är kokos en perfekt produkt i en tid som törstar efter det naturliga, autentiska och ekologisk korrekta, och en populär produkt som kokosvatten är ett praktexempel på när all de bitarna faller på plats. Det är den vätska som finns i de unga, gröna, kokosnötterna och marknadsförs som en naturlig hälsodryck, á 60 kronor litern. I annonser har man kunnat se artister som Rhianna och Madonna sörpla i sig kokosvatten i plastsugrör från små tetraförpackningar, fyllda med ”100 procent rent kokosvatten”. En smak som för övrigt har liknats vid att dricka armsvett. I veckans program pratar vi med trendanalytikern Johan Åkesson om varför vi ser denna kokstrend just nu. Vi träffar också parfymexperten Victor Langer för att ta reda på vilken status kokos har i parfymvärlden. Och så tittar vi närmare på ett klassiskt sommarplagg – hawaiiskjortan. Vi åker till Västerås och träffar Karl-Erik Lindkvist som har hawaiiskjortan som sitt favoritplagg.  Veckans gäst är Jakob Kroner, bartender på restaurang Gondolen i Stockholm. Glad midsommar önskar vi på Stil!

The Summer of Love var den sommar då hundratusentals människor, de flesta unga, vallfärdade till San Fransisco för att ägna sig åt sinnesutvidgande upplevelser inom musik, mode och samlevnad. I veckans Stil ska vi ta en titt på ”The Summer of Love” för att se vad som skapades – och vad som kommit att leva vidare – efter denna hippiesommar för femtio år sedan. Att det blev just 1967, och ”The Summer of Love”, som kommit att bli den stora referenspunkten för dåtidens hippierörelse, har förstås att göra med att det var så många – och av samma sort, med långt hår, virkade västar och batikmönstrade tröjor – som samlades på ett och samma ställa, det vill säga San Fransisco, för att sprida ett budskap om kärlek, och fred. Men själva fenomenet hade puttrat på ett tag. 1965 började protesterna mot det pågående Vietnamkriget bli allt högre då USA samma år trappade upp kriget, de började regelbundet bomba Nordvietnam. De mest högljudda protesterna kom från det politiskt vakna University of California i Berkeley, som blev en sorts centrum för den amerikanska fredsrörelsen. Demonstrationstågen som utgick därifrån samlade tiotusentals människor, och väckte uppmärksamhet över hela världen. Trots att 1960-talets omvälvande historia är vida omskriven har hippieerans kulturella produktion av annat slag – som design, teknik och arkitektur – inte riktigt fått lika stor uppmärksamhet, i jämförelse. Men i konstboken Hippie Modernism: the struggle for utopia, kan man läsa mer om just det här ämnet. Och där hittar man en hel del överraskande information – som kopplingar mellan hippierörelsen och våra datorer och smarta telefoner. Vi har pratat med Andrew Blauvelt, curator till den utställning (som hade premiär på Walker Art Center i Minneapolis 2015) som ligger till grund för boken. Vi tar också en titt på musikfestivalen "Festival of the Midnight Sun" som slog upp portarna i Mantorp i Östergötland på midsommarafton 1970. Tanken var att det skulle bli en svensk motsvarighet till Woodstockfestivalen i USA. Med internationella artister och band, som Chuck Berry och Canned Heat, förväntades minst 300 000 besökare. Men när festivalen drog igång blev det inte riktigt som man tänkt sig... Och så berättar vi historien om det lilla samhället Cap d'Agde i södra Frankrike – en plats där det bara bor naturister. Veckans gäst är Lennart Wretlind, musikjournalist och mångårig medarbetade på Sveriges Radio.

I veckans Stil ska ta en titt på en modeskola och sömnadsateljé som kommit att kallas för Sveriges första riktiga modehus Birgittaskolan i Stockholm, grundad 1910. Birgittaskolan ledde också till Sveriges första stora ”modebråk”. För bakom Birgittaskolan stod två kvinnor med starka viljor – Elisabeth Glantzberg och Emy Fick – som snart skulle visa sig ha diametralt olika åsikter om åt vilket håll både kvinnor, och modet, skulle dra – åt det traditionella eller det progressiva hållet. Skolan delades upp i två olika skolor med snarlika namn – ”Sankta Birgittaskolan” och ”Birgittaskolan” – och Elisabeth och Emy kom att ligga i luven på varandra resten av livet. Men allt var frid och fröjd när deras gemensamma Birgittaskola öppnades hösten 1910 på Regeringsgatan 19 i Stockholm, högst upp i ett hus med en hiss som gick snabbt. Det var också en tid då modet för kvinnor började förändras snabbare än någonsin. Kläder började anpassas till moderna kvinnor som inte bara ville ta sig rätten att dansa, köra bil, sporta, röka och flirta – utan även krävde rätten att rösta. Alla var inte förtjusta i det, men det hindrade inte kvinnor från att börja frigöra sig alltmer – och kläderna speglade den utvecklingen. Klänningsmodellerna blev allt rakare och kjollängderna allt kortare. Många av dåtidens plagg ser påfallande moderna, och bekväma, ut än idag. Till skillnad från sin kollega Emy Fick ville Elisabeth Glantzberg inte bara sy upp plagg efter mönster på licens från modehus i Paris, som var vanligt bland sömnadsateljéer med hög svansföring att göra vid tiden. Hon ville satsa på egna kollektioner. Svensk modedesign, skulle man kunna säga.  Det kom hon också att göra, vilket har föranlett beskrivningen av Birgittaskolan som: ”Sveriges första modehus”. Elisabeth Glantzberg samarbetade under flera år med konstnären Siri Derkert, som designade exklusiva klädkollektioner för Birgittaskolan. Mer om Siri Derkert och hennes stora intresse för kläder och stil hör vi i veckans program. Vi träffar också designern Erik Bjerkesjö för att prata om hur en modeskola kan komma att prägla en. Och så tar vi en närmare titt på några kända modebråk. Veckans gäst är Maria Carlgren, filosofie doktor i konst- och bildvetenskap och författare till boken ”Birgittaskolorna: modeateljéer och sömnadsskolor mellan tradition och förnyelse”.

Gertrude Vanderbilt Whitney var en okonventionell kvinna som inte bara gillade okonventionella kläder hon gillade annorlunda konst också, nämligen amerikansk samtidskonst. Vi talar namn som Edward Hopper, Georgia O’Keefe, Alexander Calder och Stuart Davis, en man som för stipendiepengar han fick av henne 1927 skaffade en elektrisk fläkt, en gummihandske och en äggvisp som han spikade fast på en bräda och använde som inspiration till modernistiska målningar som idag betraktas som föregångare till popkonsten. Men under det tidiga 1900-talet i USA betraktades inhemsk konst som lite mindre intressant än den traditionstunga europeiska – som betraktades som fin – och det fanns få ställen för amerikanska konstnärer att visa upp sina verk på. Men tack vare sitt hängivna intresse och engagemang lyckades Gertrude Vanderbilt Whitney inte bara bygga upp världens största samling av amerikansk 1900-talskonst – hon grundade även det berömda konstmuseet Whitney i New York, The Whitney Museum of American Art. Det har idag världens främsta samling av amerikansk konst från både 1900-talet och 2000-talet. Det öppnade 1931, men har sedan dess bytt adress flera gånger. Länge låg det på Madison Avenue. Men sedan 2015 ligger Whitney i det så kallade Meatpacking District i New York. Det är ett stort pampigt hus ritat av arkitekten Renzo Piano, som var med om att skapa Centre Pompidou i Paris. I veckans program reser vi till Skåne och träffar Marika Wachtmeister, grundare av skulpturparken Wanås Konst. Sedan starten för 30 år sedan har över 300 konstnärer bjudits in till Wanås för att skapa platsspecifika verk till den stora bokskogsparken och omgivande byggnaderna. Fler av verken har blivit permanenta. Vi träffar också konstnären Marianne Lindberg De Geer, just nu aktuell med den retrospektiva utställningen ”Full Speed Ahead” på Färgfabriken i Stockholm. Och så tar vi reda på hur man gör en lyckad staty för att hedra en offentlig person som gått ur tiden. Veckans gäst är Johan Hakelius, författare och journalist.

Örhängen, stora och långa nog att sopa bort damm och mjäll från axlarna med, har puttrat på inom modet under de senaste åren. Men den här våren, 2017, har dessa dinglande accessoarer i storlek ”extra large” slagit igenom på bred front. Idag kan man se örhängen, som storleksmässigt påminner om mindre taklampor, hänga i örsnibbarna på både Ivanka Trump och Rhianna – och en hel del vanliga dödliga dessutom. Men det är inte bara en sort, eller stil, som gäller. Det rör sig snarare om en sorts fantasifrossa när det kommer till form och färg och populärt är medvetet ”missmatcha” örhängen på olika vis. Vanligt är idag att ge ett par örhängen olika form, färg eller storlek för en mer lekfull look. Fast den gemensamma nämnaren är att dagens örhängen är stora, för att inte säga jättestora. Det är förstås långt ifrån första gången som örhängen i sig är á la mode. Det är en accessoar som har hängt med under hela mänsklighetens historia och formen och storleken på dem har anpassats till de olika frisyrer, hattar, kragar och halslinningar som gällt under årens lopp. Örhängen är med andra ord en accessoar som har varit extra känslig för modets svängningar. Dagens trend med stora örhängen går inte fullt så långt tillbaka i tiden. Många modeskapare och accessoardesigner sneglar snarare mot 1980-talets breda axlar, färgstarka makeup och stora hår som krävde ännu större smycken, för att de inte helt skulle försvinna bland det färgstarka. I veckans program pratar vi med några personer som säljer accessoarer – Jenny Widing Rommel, samt Tore och Mats Grundström. De märker alla av trenden med stora örhängen. Vi tittar också närmare på relationen mellan män och örhängen. Och så träffar vi kändisfrisören och premiärlejonet Tito Frez.

Ivanka Trump saknar, i likhet med sin pappa Donald Trump, tidigare erfarenhet av politiskt arbete, men har idag ett eget kontor i Vita Huset, nära sin far. Tidigare i år gav han nämligen henne i uppdrag att vara ”special assistant to the President”, det vill säga hans personliga assistent. Vad denna uppgift innebär konkret är det ingen som riktigt vet, även om många hade hoppas på att hon skulle lyckas kyla ner hans heta temperament. För till skillnad från sin pappa har Ivanka Trump med framgång marknadsfört sig som en svalt elegant och framgångsrik yrkeskvinna som kan föra sig i salongerna. Då presidentens hustru, Melania Trump, inte verkar överförtjust i att agera rikets första dam, har istället Ivanka Trump ofta ryckt in för att representera. Hon kallas inte sällan för ”The First Daughter”. Tack vare sitt lugn och värdiga hållning – och stiliga yttre och snygga garderob – har den långa, blonda och välklädda Ivanka Trump också väckt vissa förhoppningar om att det bakom fasaden finns en modern kvinna som kan tala sin bakåtsträvande pappa till rätta. Inte minst eftersom hon 2007 startade modemärket ”Ivanka Trump” som hon kopplade ihop med ett koncept kallat för ”Women Who Work”, kvinnor som arbetar. På märkets shoppingsajt möts man därför inte bara av kläder och accessoarer, utan även av pepp från framgångsrika businesskvinnor och allmänt uppfostrande goda råd. Att erbjuda moderiktiga kläder och accessoarer till rimligt pris för unga yrkeskvinnor var en idé som Ivanka Trump hävdade var helt ny, vilket inte riktigt är med sanningen överensstämmande. Det amerikanska modemärket Tory Burch var till exempel före. Märket ”Ivanka Trump” erbjuder snarare billigare varianter av redan befintlig dyrare design. Några skulle till och med hävda att det rör sig om kopior. I veckans program tittar vi närmare på den senaste tidens kontroverser som uppstått i samband med att Ivanka Trump tog plats i Vita Huset – något som även lett till en hel del komik och satir. Vi undersöker också begreppet ”pappas flicka”, tillsammans med konstnären Fia-Stina Sandlund och psykologen Jenny Jägerfeld. Och så tittar vi närmare på fenomenet självhjälpsböcker. Veckans gäst är Britt-Marie Mattsson, journalist och författare.

I veckans program ska vi klämma lite på kända manliga muskler för att se vad välpumpade biceps, triceps och deltamuskler, breda nog att ställa ned brickor på, egentligen signalerar för status idag. Vi ska nämligen titta närmare på den amerikanske skådespelaren Vin Diesel. Tidigt i sin karriär fick han höra att hans muskulösa actionhjältekropp skulle ligga honom i fatet. En välkänd regissör sade till honom: ”Du kommer att få uppleva vad vackra kvinnor varit med om i Hollywood de senaste 100 åren – ingen kommer att ta dig på allvar”. Vin Diesel kan förstås skratta hela vägen till banken. Som den muskulöse streetcar-fantasten Dominic Toretto i filmserien ”The Fast and The Furious”, har han sitt på det torra, ekonomiskt. Den åttonde filmen i denna framgångsrika franchise-serie – ”The fate of the fast and the furious” eller ”Fast and Furious åtta” som den svenska titeln lyder – hade nyligen premiär, och har redan passerat miljardstrecket ifråga om biljettintäkter. Den första filmen skildrade olaglig streetcar-racing i Los Angeles, men idag har filmerna utvecklats till ett mischmasch av biljakter och olika stötar och kupper som planeras, genomförs eller går åt skogen under explosionsartat buller och bång av bilar som snurrar runt, exploderar och bränner gummi på gator över hela världen. Men ett återkommande inslag är Vin Diesel som med bekymrad rynka mellan ögonen och välpumpade armar greppar hårt om ratten och kört fort, väldigt fort. Vin Diesel är filmernas första (mänskliga) muskelmotor. Och den mest omtyckta. I alla fall om man ska gå efter antalet som följer honom på Facebook. Förra året slog han ett rekord med 100 miljoner följare. Så många har ingen skådespelare tidigare lyckats få, någonsin. Framgången var oväntad, milt uttryckt. För tjugo år sedan var det ingen som trodde att Vin Diesel ens skulle lyckas bli skådespelare. Vid auditions fick han höra att han var för ljus för att spela en svart kille, och för mörk för att spela en vit kille. Men framför allt hade han för mycket muskler. ”Du måste göra dig av med dina muskler, de är för distraherande”, var en återkommande kommentar från regissörer. I veckans program träffar vi Simon Sköld, professionell utövare av kampsporten Mixed Martial Arts – MMA, som där går under namnet "The Gentleman". Vi tar också en närmare titt på den grupp amerikaner från arbetarklassen med italienska rötter, som brukar gå under namnet ”guidos”. Och så träffar vi Jonas ”Lazy Joe" Henriksson och Dennis ”Dirty” Lindberg, som kör motorcyklar från 1920-talet i en så kallad ”dödstunna”. Veckans gäst är Daniel Lindström, modechef på tidningen Café.

Nu när våren är på väg och vi kan ta av oss tjocka vinterplagg och istället visa upp oss på stan i lättare kläder, ska vi ställa oss frågan tittar vi på varandras stil och kläder på gatorna längre? Eller har gatan spelat ut sin roll inom modet?  Denna för allmänheten asfalterade, eller stenbelagda för den delen, catwalk. Det ställe där vanliga dödliga har haft möjlighet att både se och synas ända sedan de moderna städerna började ta form under 1800-talet. Då gav de nya trottoarerna bränsle till fenomenet ”flanörer”, skribenter som med skarp blick och vass penna beskrev – ofta i detalj – städernas människor, och kläderna de bar. Istället för smala, leriga och gropiga vägar fick stora städer en ny sorts gator – boulevarder och avenyer. På dem fanns breda rensopade gångstråk kantade med varuhus, restauranger och caféer.  Inglasade ”passager”, en sorts tidiga varianter av gallerior, där man inte behövde riskera att bli blöt av regn eller stänk från förbipasserande droskor blev populära. Det möjliggjorde en helt ny typ av umgänge, eller i alla fall sätt att titta på varandra. På den här typen av gator kunde både män och kvinnor, från olika skikt i samhället, plötsligt promenera – och flanera – sida vid sida. Här kunde man, inte minst, visa upp sig. Lägligt började massproduktion av kläder vid samma tid ta fart, modetidningar startade och ”mode” blev något som alltfler ville – och kunde – ta del av. Idag blir de flesta modeller upptäckta via internet, men det var inte så länge sedan som en av världens största modeller hittades på det gamla viset, på gatan. Den svenska modellen Frida Gustavsson blev faktiskt upptäckt när hon gick längs Drottninggatan i Stockholm. I veckans program pratar vi med henne. Vi undersöker också om viljan att visa upp sig idag har blivit en aktivitet som mer och mer flyttat från gatan och in i våra telefoner. Vi pratar också med fotografen Kristin Lee Moolman och stylisten Ib Kamara som i ett gemensamt projekt från Johannesburg i Sydafrika har klätt människor på gatan efter hur de vill att framtiden – och framtidens män – ska se ut. Veckans gäst är Daniel Sjölin, författare.

I veckans Stil Special ska vi glänta på dörren till några mytomspunna hus som varit bostäder åt människor som lockat till sig allmänhetens intresse, några mer välkända än andra. I programmet besöker vi bland annat den så kallade Grünewaldvillan i Saltsjöbaden utanför Stockholm – en trävilla i så kallad Schweizerstil, med dekorativt utformade burspråk, verandor, balkonger och ett fyra våningar högt torn med milsvid utsikt över Baggensfjärden. Här bodde konstnären Isaac Grünewald tillsammans med sin andra hustru, konstnären Märta Grundell, från 1937 fram till parets död i en flygolycka i Norge nio år senare. Vi besöker också Rådmansgatan 72 i Stockholm. Det är ett vitt, ganska anspråkslöst hörnhus i vilket det idag bor barnfamiljer och pensionärer. Men så var det inte på 80-talet. Då hade finansmannen och konsthandlaren Fredrik Roos köpt hela fastigheten och delade ut flera av lägenheterna till vänner och bekanta. Vi tar också en närmare titt på en av Sveriges största arkitekter. Léonie Geisendorf, som gick bort för ett år sedan 102 år gammal. Hon föddes i Warszawa, utbildade sig i Schweiz och dog i Paris. Men den största delen av sitt liv bodde hon i Stockholm, och det är också där som de flesta av hennes ritningar förverkligats. Vi har besökt Villa Delin på Djursholm.

När italienaren Elio Fiorucci skapade sitt märke Fiorucci för 50 år sedan hade han en idé om att öppna modebutiker som skulle ge kunderna något mer upplevelser. Märket grundades 1967, men det var i mitten av 70-talet som det tog fart. Det var då som dess butiker fick rykte om sig att vara någonting alldeles extra. Framför allt den som öppnades i New på 59:e gatan, nära varuhuset Bloomingdale’s, 1976. Den kom att kallas för ”ett dagsöppet studio 54”. För i likhet med det topptrendiga diskoteket, var det i Fiorucci-butiken som alla som var något – och på väg att bli något inom populärkulturen – hängde på dagarna, och inte bara för att shoppa kläder. Madonna gjorde där sin första spelning. Konstnärer som Keith Haring och Kenny Scharf ställde ut sina målningar. Författaren Truman Capote signerade böcker i butiken. Grundaren av tidningen i-D, Terry Jones, var butikens Art Director. Modeillustratören Antonio Lopez stajlade skyltfönstren, och den blivande modeskaparen Marc Jacobs drog som 15-åring med sig sin älskade farmor till butiken för att storögt titta på kunderna, och butikspersonalen som var uppklädd till tänderna i discoglittrande utstyrslar. Förbipasserande på gatan tappade hakorna när de dansade i fönstren, klädda i overaller av lack, glittriga cowboyboots och med svart läppstift. Och då är det den manliga personalen vi pratar om. Men alla som var där gjorde så gott de kunde för att understryka det speciella med Fiorucci. Långt före Colette i Paris, Dover Street Market i London och 10 Corso Como i Milano – och allmänt snackande om ”konceptbutiker” inom modet – blandade Fiorucci mode, musik, skönhetsprodukter, små pryttlar – som nyckelringar, vykort, pennor och muggar– och happenings. I en av butikerna i Italien fanns till och med en snabbmatsrestaurang, redan 1974. Det var ett lekfullt koncept som kom att prägla både samtiden, och framtiden – och det ligger inte minst i tiden nu, då ”upplevelser” är ett ord som allt oftare förekommer när man pratar om hur modebutiker ska utformas för dagens alltmer krävande kunder. I veckans program tar vi en närmare titt på en av Fioruccis återkommande symboler – körsbäret. Ett bär som traditionellt har symboliserat paradiset och odödlighet, men som med tiden fått en allt mer tvetydig innebörd. Vi undersöker också vitsen med färdigslitna jeans med hål i. Och så pratar vi med designern Vivianne Tvilling som startade sin första egna klädbutik i Stockholm 1968 när hon var 18 år gammal. Sedan 1980-talet bor hon i New York och även där har hon drivit egen butik i många år. Snart firar hon 50 år i butiksbranschen. Veckans gäst är Jörgen Andersson, konsult och rådgivare i modebranschen.

Med sitt knallröda hår, porslinsvita hy, vinröda läppar och svarta kläder blev Grace Coddington 2009 världens mest igenkända moderedaktör. Det var tack vare dokumentären "The September Issue", i vilken man fick följa den mäktiga chefredaktören för amerikanska Vogue, Anna Wintour, då hon förberedde tidningens stora höstmodenummer. Men det var inte hon som fick mest uppmärksamhet när filmen hade premiär, det var hennes "sidekick" Grace Coddington. Innan Grace Coddington började på amerikanska Vogue hade hon arbetat länge i branschen, på olika sätt. Först som fotomodell, och sen som stylist på brittiska Vouge. Det var där som hennes karriär bakom kameran tog fart. Efter 19 år på brittiska Vogue tog hon 1987 sig över Atlanten för att istället bosätta sig i New York. Där började Grace Coddington och Anna Wintour arbeta, sida vid sida – och det ända sedan Anna Wintour tillträdde som chefredaktör på amerikanska Vouge, 1988. Deras relation har liknats vid Björn Borgs och John McEnroes – superproffs på hög nivå som har fajtats, men alltid behövt varandra för att hålla sig på tårna, och bli bättre. Det har också varit en kamp om konstnärlighet, kontra kommersiella intressen. Och det är Grace som slagits för att ge fantasin utrymme. Men förra året slutade Grace Coddington på amerikanska Vouge, efter nästan 30 år. Hon lämnade sitt kontor hos Condé Nast för nya uppdrag, även om hon fortfarande har en fot kvar på tidningen. Tack vare sin långa erfarenhet – och stora kunskap – har den idag 76-åriga Grace Coddington samlat på sig en hel del kreddpoäng i modebranschen. Hon har arbetat med alla världsberömda modefotografer och modeller värda namnet. Men det hon är mest känd för är att med dramatisk, drömlik och fantasifull styling lyft modereportaget till nya höjder. I hennes värld är allt möjligt, och alla ställer upp. I veckans Stil möter Susanne Ljung Grace Coddington för en djupgående intervju om hur modevärlden har förändrats under hennes tid, om varför hon nu vill göra en film om katter och varför dåligt väder är den bästa förutsättningen för kreativitet.

Med anledning av att Allsvenskan har börjat ska vi ta en titt på den fotbollsspelare som fick sporten att bli något som fascinerade långt fler än redan inbitna fotbollsfans George Best. George Best var en brittisk fotbollsspelare som beskrevs som ”den femte medlemmen i Beatles”. Men så klädde och betedde han sig som en brittisk rockstjärna förväntades göra under 1960-talet. Håret var halvlångt, kläderna tajta och den tuffa attityden var på plats, liksom humorn. Slagfärdiga kommentarer var han en mästare på. Ett av hans många berömda citat är: ”Jag spenderade en massa pengar på sprit, brudar och snabba bilar. Resten slösade jag bort”. Ett annat George Best-citat är: ”1969 slutade jag med kvinnor och sprit. Det var de värsta tjugo minuterna i mitt liv”. Det var också en livsstil som kom att ta knäcken på honom, och hans karriär. Han avled av skador orsakade av ett långvarigt alkoholmissbruk 2005, bara 59 år gammal. Men framför allt var George Best en fantastisk fotbollsspelare, som bland annat lyfte Manchester United till nya höjder. Den kände fotbollsspelaren Pelé – som allmänt betraktas som världens bästa fotbollsspelare genom tiderna – kallade George Best för ”den bäste spelaren i världen”, när det begav sig. I veckans program tar vi även en titt på fenomenet med groupies. Alltså inte selfies tillsammans med ett gäng andra på bilden, utan begreppet som myntades i mitten av 60-talet och syftade till någon som hängde med bandmedlemmar, var kompis med dem och, ja – hade sex med dem. Vi träffar också fotbollsspelaren Claes Cronqvist som är jämngammal med George Best och, då det begav sig, delade hans bad boy-rykte. Och så tar vi en närmare titt på hur våra sportkläder har utvecklats – från vanliga bomullsplagg till smarta funktionskläder. Veckans gäst är Olof Lundh, fotbollsjournalist.

I veckans STIL ska vi snurra oss tillbaka i tiden för att titta på en film om en ung man som med svängande höfter och smittande dansglädje gjorde succé på diskotek i Brooklyn Saturday Night Fever. Mannen som dansade som ingen annan är förstås John Travolta, i rollen som amerikanen med italienska rötter, Tony Manero. En man som månar så om sin klädsel att han sätter ett förkläde på sig för innan han äter spaghetti för att inte spilla sås på sina kläder. Han är också den förste man som på film fönar sitt hår, och det länge och med stor omsorg. På vardagarna säljer Tony Manero målarfärg i en butik. Men på lördagarna lever han upp. Då intar han dansgolvet på diskoteket ”2001 Odyssey”. Där är han inte butiksbiträde, utan en stjärna. I dansen har han hittat ett eget språk, på vilket han kommunicerar det han inte kan formulera i ord. Det är nu fyrtio år sedan filmen hade premiär i USA, det var i december 1977. Till Sverige kom den i april, året därpå. Däremellan blev filmen – och framförallt dess soundtrack – en världsframgång, som gjorde bandet Bee Gees till superstjärnor. Idag betraktas filmen ”Saturday Night Fever” som en klassiker, men så var det förstås inte till en början. Budgeten var tajt, och en av de saker som man snålade in på var filmens kläder – som tur är, skulle man kunna säga. I veckans program undersöker vi även discodansens utveckling. Hur har våra danssteg förändrats över tid? Om den saken pratar vi med dansaren och koreografen Jennie Widegren. Vi träffar också nattklubbsdrottningen Alexandra Charles som med sin nattklubb Alexandras blev ledande i Stockholms nattliv under 1970- och 80-talet. Och så tar vi en närmare titt på dagens klubbmode. Veckans gäst är Jan Gradvall, journalist.

Den brittiske författaren och excentrikern Quentin Crisp var en man som på sitt alldeles egna sätt bemästrade konsten att leva sitt liv med stil och gärna delade med sig av sin kunskap på området. Quentin Crisp var under lång tid en person i marginalen – en originell karaktär i Londons bohemkretsar, som försörjde sig som krokimodell. För den stora massan var han helt okänd. Men när Quentin Crisp 1968 publicerade sin självbiografi The Naked Civil Servant började han sakta röra sig mot offentlighetens ljus. När boken några år senare filmatiserades, med John Hurt i huvudrollen, och sändes på TV i England och USA smällde det till ordentligt. Över en natt blev Quentin Crisp en stjärna, vars visdomsord alla ville ta del av. Han var då 67 år gammal. Vid det laget hade han samlat på sig en hel del insikter om livets villkor och människans små egenheter – och inte minst så hade han mejslat fram sin alldeles egna stil. Quentin Crisp bar alltid hatt, gärna kostym och alltid en tjusig scarf runt halsen, ofta tillsammans med ett vackert smycke. Hans grånande hår var färgat i en lätt blå ton och låg i ett sinnrikt arrangemang på huvudet. Han sminkade sig omsorgsfullt varje morgon – ett lätt lager puder, ett stänk av rouge på kinderna, försiktigt sotade ögonlock och lite mascara på ögonfransarna. I och med sitt stora genombrott blev Quentin Crisp en mycket populär person. Han skrev böcker, stod på scenen med sin egen monologföreställning och fick flera filmroller. Han blev också ofta inbjuden till radio och TV för att dela med sig av sina välformulerade tankar. För Quentin Crisp hade en hel filosofi kring hur livet kan levas – och inte minst hade han många idéer om hur man skaffar sig en livsstil. Mer om det berättar vi i veckans program. Vi undersöker också poängen med ett rent hem. Måste vi egentligen städa så mycket? Nej, menade i alla fall Quentin Crisp. Han avskydde alla former av hushållsarbete och städade aldrig i sin lägenhet. ”Efter de fyra första åren blir smutsen inte mycket värre”, brukade han säga. Vi tar också en närmare titt på den svenska författaren Bengt Martin, som 1968 – samma år som Quentin Crisp publicerade sin självbiografi i England – gav ut boken Sodomsäpplet, som precis som Quentin Crisps bok, behandlade ämnet homosexualitet. Idag är Sodomsäpplet en relativt ganska bortglömd bok och det är även det faktum att Bengt Martin var den första mannen att komma ut som homosexuell i den svenska offentligheten. Vi tittar också på några exempel då modevärlden har korsat gränsen till det smaklösa och etiskt tveksamma. Och så pratar vi med kulturjournalisten och litteraturkritikern Annina Rabe om varför Quentin Crisp är hennes husgud. Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Bubbelbad, champagne, glittrande kläder och rökt lax som daglig diet är bara några av de saker som förknippas med en diva. Och det är en sådan som vi ska studera i veckans program Mariah Carey. En kvinna vars extravaganta stil – ”over the top” och extra allt på samma gång – kanske borde K-märkas i tider då framgångsrika artister alltmer påminner om slipade entreprenörer med marknadsplaner och fingrar uppsträckta i luften för att känna av vart trendvindarna blåser. Mariah Carey är av en annan sort. Därmed inte sagt att hon skulle vara mindre professionell för det, inte alls. Men hon är annorlunda, och för den saken vill vi ta av hatten och säga ”tack för det!”. I veckans program träffar vi artisten och sångerskan Lisa Nilsson, som inte bara är född samma år som Mariah Carey utan också, i början av sin karriär, förföljdes av ett rykte om att vara en stor diva. Vi pratar också med författaren Maria Sveland om varför ett varmt bad kan hjälpa mot det mesta. Och så tar vi en titt på mer eller mindre underliga kändisdieter tillsammans med författaren Rebecca Harrington som har skrivit boken I'll Have What She's Having: My Adventures in Celebrity Dieting. Veckans gäst är Petter Wallenberg, författare och artist.

Slagkraftiga texter ofta tydligt tryckta på tröjbröstet som visar var man står i olika frågor har spritt sig som en löpeld i modevärlden det senaste året. Mängder av modemärken har i sina kollektioner – inte minst för denna vår och sommar – plagg på vilka politiskt laddade, och feministiskt färgade, ord och uttryck finns att läsa. Stor uppmärksamhet fick till exempel modehuset Dior, som nyligen fått sin första kvinnliga chefsdesigner någonsin, Maria Grazia Chiuri. Under visningen av vårmodet 2017, hennes debutvisning för märket, skickade hon ut en modell klädd i lång skir tyllkjol, gympadojjor och en vit t-tröja på vilken orden ”We should all be feminists” var tryckta. Det var ett citat plockat från en essä och ett så kallat TED-talk av den hyllade författaren Chimamanda Ngozi Adichie, vilket bidrog till att ge än mer tryck i tröjans budskap om att vi alla borde vara feminister. Plagget blev ett av säsongens mest uppmärksammade och Instagrammade. Men så är det inte varje dag som ett av världens största lyxmodemärken tar den typen av ställning. Men så har världen drastiskt förändrats. Oron kring Brexit, Donald Trump som USA:s nye president och de högerextrema vindar som blåser hårt i Europa, går naturligtvis inte modebranschen förbi. Under New Yorks modevecka i februari var det inte säsongens trendfärger, siluetter eller materialval som stod i fokus. Många modeskapare passade nämligen på att istället använda catwalken som en arena för politiska och sociala budskap tryckta på tröjor, kepsar och accessoarer. Eller som dagstidningen LA Times uttryckte saken: ”fyra dagar in i modeveckan har vi sett så många budskap på catwalken att visningarna lätt skulle kunna förväxlas med en moderiktig protestmarsch”. En av de modeskapare som valde att göra sin visning till ett politiskt ställningstagande var Prabal Gurung. Han är uppvuxen i Katmandu i Nepal, men bor sedan snart 20 år tillbaka i New York där han sedan 2009 driver sitt eget modemärke. I veckans program pratar vi med honom. Vi träffar också litteraturprofessorn och författaren Ebba Witt-Brattström för att prata politiska slogans nu och då. Och så tar vi en titt på en annan typ av slogans tryckta på tröjor – de med "humor". Veckans gäst är Agnes Grefberg Braunerhielm, modejournalist.

Det är 20 år sedan den brittiska prinsessan Diana avled i en bilkrasch i Paris, bara 36 år gammal. Nu ställs hennes kläder ut i London. Många betraktar henne som en modern, om än annorlunda, modeikon. Bidragande till prinsessan Dianas världsberömmelse var just hennes intresse för mode, och sätt att kommunicera med kläder på. Många betraktar henne som en modern stilikon. Om än inte alltid en konventionell sådan. Vid sin död hade prinsessan Diana även blivit en global superkändis. Till begravningen kom skådespelare som Tom Cruise, Tom Hanks, Nicole Kidman och regissören Steven Spielberg. Politiker som Henry Kissinger och USA:s dåvarande First Lady, Hillary Clinton, kom. Det gjorde även artister som Sting, Phil Collins, Diana Ross och Luciano Pavarotti. Och så var förstås modevärlden representerad. På plats var bland annat den italienske designern Valentino Garavani, Donatella Versace, Bruce Oldfield och Catherine Walker, en modeskapare baserad i London som hon kom att jobba nära med. Hon begravdes till och med i en svart klänning av hennes design. Med barnen prins William och Harry ökade prinsessan Dianas popularitet än mer och inte minskade den av att hon handfast engagerade sig i organisationer som hjälpte AIDS-sjuka, hemlösa och cancerdrabbade. Eller att hon länge fortsatte att klä sig enligt det tidiga 80-talets mode – med breda axlar, stora mönster och starka färger – och därmed bjärt bröt av mot de kungahuset diskreta klädkoder. Än idag har prinsessan Diana en hängiven skara fans, inte minst på Instagram. Hyllningskontona till Lady Di är många och fulla av bilder från hennes liv. Ett av de största Instagramkontona tillägnade Diana heter ”Princess Diana Forever” och har mer än 130 000 följare. I veckans program pratar vi med kvinnan bakom kontot – Noura Al Obaidli från Förenade Arabemiraten. Vi tar också en närmare titt på hur kajal och ögonbryn kan rama in ögonen. Och så besöker vi det så kallade Skilsmässoberget i Saltsjöbaden – ett bostadsområde som länge varit en plats för nyblivna singlar. Veckans gäst är Cecilia Hagen, journalist och författare.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en favorit i repris, skulle man kunna säga. I alla fall om man saknat glitter, glam, sex och sminkade killar inom modet eller samtidskulturen i stort. För, nu är något på gång, igen. Det är till exempel inte bara en tillfällighet att flera stora internationella skönhetsföretag har anlitat unga välsminkade killar för att representera deras märken i annonskampanjer. Unga män som inte bara ser bra ut i makeup, utan dessutom är hejare på att ge konkreta tips om hur man kan sminka sig till både fest och vardag, oavsett kön. Om könsöverskridande mode har det talats mycket om under senare tid. Uttryck som ”a-gender”, ”genderless” eller ”könsneutral” har myntats för att understryka att kön inte är det viktigaste när det gäller kläder man väljer att köpa, och bära. Men ofta har den typen av kläder också varit just ganska så neutrala. Den typ av mode som ska passa alla – han, hon och hen – envisas nämligen med att ideligen låna plagg från herrgarderoben, och kanske inte de allra vassaste grejerna. Det handlar ofta om rymliga byxor, tröjor och kavajer som hänger löst, för att dölja avslöjande former. Men de senaste två åren har alltfler modemärken börjat blanda in mer feminint kodade kläder i sina kollektioner riktade till män. Det var bland annat genom att sätta mjuka och kulörta knytblusar på manliga modeller i långt hår, som det italienska märket Gucci 2015 skrällde till, och susade fram till en tätplats på trendtoppen. Äntligen en färgstarkare variant av ”unisex”. I veckans program tar vi också en titt på 1970-talets glamrockvåg, som man skulle kunna se som en föregångare till dagens glamtrend. Vi spanar in ett av de på sin tid populäraste glamrockbanden, Sweet, och träffar Ulla-Lena Reuterstrand och Siri Sander som startade, och var ordföranden, i Sveriges officiella Sweet-fanclub på 1970-talet. Vi träffar också det nya svenska modemärket LazoSchmidl som fick mycket uppmärksamhet under vårens modevecka i Stockholm där de visade unga män iklädda negligéer och glittrande jumpsuits. Och så pratar vi med några unga män gjort sig bemärkta genom att på Youtube och Instagram lägga ut klipp där de sminkar sig. Veckans gäst är Philip Warkander, doktor i modevetenskap.

Den brittiske konstnären David Hockney är en färgstark man som inspirerat många människor inte minst modeskapare med både sin konst och sina kläder. Han var, bland annat, långt före andra män med att bära olikfärgade strumpor och hårdblondera håret, som ett medvetet stilgrepp. Sin unika stil håller David Hockney fast vid. Även om den blonda kalufsen har grånat, så kombinerar han fortfarande bjärta skjortor och kulörta tröjor med färgglada slipsar, så skickligt och självklart att moderedaktörer gör vågen av vördnad. Snart fyller David Hockney 80 år och för att fira det så visar Tate Britain, i London, just nu en stor retrospektiv utställning med hans verk, den största någonsin faktiskt. Den öppnade förra veckan, men har redan slagit rekord i biljettförsäljning för Tate Britain. Men så är David Hockney en sorts brittisk nationalhjälte. En excentriker med exceptionell talang vars konstverk är lättillgängliga. De behöver inga akademiska tolkningar för att begripas, eller uppskattas. Som grädde på moset har David Hockney en charm som skiner igenom i intervjuer, som han gärna gett under årens lopp. I veckans program berättar vi mer om David Hockney, hans liv och hans konst. Vi tar också en titt på Jack Hazans dokumentär A Bigger Splash från 1974, som handlar om David Hockney och hans vänkrets, som han ofta har målat av i sina tavlor. Vi pratar också med några män som, precis som David Hockney brukade göra, har blonderat sitt hår. Och så träffar vi den amerikanska konstnären Jenna Gribbon i New York. Veckans gäst är Mats Gustafson, konstnär och modeillustratör.

Det är i år exakt 500 år sedan den tyske teologen Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg och därmed lade grunden till vårt svenska samhälle. Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla denna mödosamma strävan efter ett perfekt liv på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till. Men är det verkligen en sann bild av Martin Luther eller är han bara missförstådd? Själv gillade han nämligen att äta och dricka och hålla låda på krogen. ”Jag frossar som en böhmare och super som en tysk, Gud vare tack! Amen!”, som han sade. Han var klädd i stora och rymliga plagg som idag antagligen hade betecknats som ”cozy boy style”, toppad med en trendriktig mössa. Han älskade musik som han ansåg vara guds gåva till mänskligheten. Han var både gudfruktig och fräck i mun, och har präglat en hel del av vår samtida stil, på olika vis. Men kanske inte som han hade tänkt sig. Hans namn associeras istället till plikt och plåga. I veckans program tittar vi närmare på Martin Luther och hans inflytande över våra liv och vår stil. Vi pratar också med modehistorikern Alison Matthews David, författare till boken Fashion Victims: the Dangers of Dress Past and Present, som handlar om mode som har skadat människor. Modehistorien är nämligen full av plagg som har förgiftat, deformerat eller dödat sina bärare eller tillverkare på olika sätt. Vi tar också en titt på välgörenhet inom modevärlden, kanske skulle man kunna se det som en sorts avlatsbrev? Och så ställer vi oss frågan: vad är egentligen sex appeal? Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare till boken Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther.

Rosa är en färg som legat och spirat för att blomma på nytt, inom både mode och politik. Det är ingen tillfällighet att vi har kunnat se rosa mössor – med kattöron, så kallade ”pussyhats” – på flera tusen demonstranter i USA under de senaste veckorna. Inte heller är det en slump att färgen rosa just nu dyker upp hos kända modehus som en trendfärg – för både kvinnor och män. Det är just den här våren, 2017, som flera stora, och inflytelserika, modemärken lyfter fram just rosa som en prominent färg i kollektionerna. Det gjorde både Balenciaga och Céline, och Gucci hade till och med en rosafärgad catwalk. Till en början betraktades rosa som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ”ljusröd”, som krigarguden Mars. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet, varmed den hamnade på ett sluttande plan mot tjejighet, barnslighet och andra egenskaper utan större status i samhället– och plötsligt blev rosa en mycket komplicerad färg att förhålla sig till. Men under 1990-talet började den rosa färgen ryta till igen. Den började ”återerövras, så till vida att den kom att associeras med kvinnlig handlingskraft. 1992 blev till exempel rosa den färg som fick symbolisera kampen mot bröstcancer. Artister i den amerikanska Riot grrrl-rörelsen klädde sig i rosa när de rockade loss. Och det politiska partiet Feministiskt Initiativ valde rosa som ”sin” färg. Men även inom vissa delar av modet, som inte stod på några uppenbara barrikader, började rosa göra sig bemärkt vid samma tid – och inte bara inom dammodet. År 2000 var det år då designern Johan Lindeberg – idag en uttalad kämpe för att kvinnor ska ta över världen – klädde den då framgångsrike golfaren Jesper Parnevik i ett par knallrosa byxor på greenen, vilket väckte stor uppmärksamhet och lade grunden till hans modemärke. Rosa har med andra ord än slunkit än hit, och än dit ifråga om könstillhörighet, betydelse, och inte minst status. Men det finns en hel del som jobbar för att visa att rosa är minsann ingen mesig färg, utan en modig. Många menar att rosa nu har blivit symbol på kvinnor på väg upp – ekonomiskt, kulturellt och politiskt. I veckans program pratar vi med Jayna Zweiman, en av initiativtagarna till Pussyhat Project, som ligger bakom de många rosa kattmössor som vi har kunnat se på amerikanska demonstranter den senaste tiden. Vi pratar också med Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, om hur trender egentligen sprids. Och så tar vi reda på varför män som klär sig i rosa säga bli mer framgångsrika. Veckans gäst är Fanny Ambjörnsson, socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet.

I veckans Stil ska vi kasta oss in ibland glitter, glamour, sång och synkroniserade rörelser genom att titta närmare på regissören och koreografen Busby Berkeley. Busby Berkeley var en man vars namn fortfarande nämns med största respekt. Inte bara i Hollywood, där han kom att revolutionera filmmusikalen, med början under 1930-talets depression. Framför allt genom att skapa dansnummer som trotsar all beskrivning, även om vi ska försöka berätta hur han lyckades med att få hundratals dansare och statister att röra sig i synkroniserade ”moves” och mönster som ingen tidigare hade sett maken till. Med sina spektakulära dansnummer, med extra och lite till, skapade Busby Berkeley en sorts surrealistiska totalupplevelser som inspirerar än idag, både inom dans och mode. Ibland både och. Busby Berkeleys verk fortsätter att göra intryck, även på yngre generationer. Och det trots att man idag kan datormanipulera fram fantastiska effekter på film. Eller kanske just därför. Busby Berkeleys råmaterial bestod av massor av människor som han drillade med militärisk precision, bokstavligen faktiskt. För det var inom militären som han lärde sig både stil och disciplin, som han kom att få användning för senare som koreograf, eller ”dansregissör”, som han själv sade. Genom att filma ovanifrån (istället för rakt framifrån, som vanligtvis gjorde) kunde han skapa fantastiska formationer av massor av människor som gemensamt bildade stjärnor, blommor eller egentligen vilken form som helst. Effekten blev häpnadsväckande. Men hans spektakulära dansnummer var krävande. Det gällde att en stor mängd människor gjorde precis samma sak, på exakt samma gång. Synkronisering var hans grej. I veckans program träffar vi den hyllade koreografen Alexander Ekman, som även är en stor Busby Berkeley-fantast. Vi tar också en närmare titt på musikalgenren – och framför allt succémusikalen ”Book of Mormon” som har Sverigepremiär i veckan. Och så träffar vi kostymören Kicki Ilander, som i veckan belönades med en Guldbagge för bästa kostym till filmen ”Den allvarsamma leken”. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör och filmentusiast.

Med anledning av att USA denna helg byter presidentpar, ska vi, nu när 2017 års säsong av Stil sätter igång, syna landets nya First Lady i sömmarna, Melania Trump. Kommer hon att använda sig av mode som ett kommunikationsmedel, som Michelle Obama gjort? Vilka designer kommer att klä den nya presidenthustrun? Vill de ens ha med henne att göra? Tveksamt, skulle man kunna säga.Under valkampanjen dök inte ett enda designernamn upp vid Melanias framträdanden, de få hon gjorde. Och ännu färre blev de efter republikanernas konvent i juli förra året. Det var då som Melania Trump höll ett tal som var påfallande likt ett åtta år gammalt tal av Michelle Obama. Uppståndelsen blev stor, förlöjligandena många.Men redan innan dess skickade inte modemärken upphetsat ut pressreleaser om att Melania valt att bära just deras plagg, oavsett hur väl hon än bar upp dem. Men så vet modebranschen inte riktigt vet vilket ben den ska stå på i den delikata frågan – hur ska man förhålla sig till den kontroversielle Donald Trumps fru?I programmet tar vi även en närmare titt på Trump Tower – den 58 våningar höga skyskrapa som Donald, tillsammans med sin dåvarande fru Ivana, drömde fram – och inredde – i början av 1980-talet. Vi pratar också med statsvetaren och Vita Huset-experten Dr. Lauren A Wright, aktuell med boken ”On Behalf of the President”, som är den första akademiska undersökningen av vilken betydelse presidentens partner egentligen har för amerikansk politik. Och så undersöker vi vilken betydelse språket vi använder har för hur vi uppfattas av omgivningen.Veckans gäst är Sara Danius, ständig sekreterare i Svenska Akademien och professor i litteraturvetenskap.

I veckans Stil Special ska vi vända blicken mot året som gått genom att göra nedslag i några av programmen som sänts under 2016. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet pratar vi pratar kläder och stil med Carlos Banda och Stefan Batan från Hammarby IF. Vi möter också Gunilla Björkå och Teertu Vaks Jonsson som arbetade som flygvärdinnor under 1970-talet, en tid då yrket fortfarande omgavs av glamour och äventyr.Vi reser även till Berlin och träffar den svenska popmusikern Molly Nilsson, som under årens lopp har blivit något av en kultfigur i popvärldens underground. Och så tar vi reda på vad det var som fick Madonna att skaffa så kallade ”grillz”, en sorts tandprydnad i guld som kan variera i storlek – från enstaka guldtänder till hela rader av guld i över- eller underkäken.Veckans programledare är Erik Sjölin.

I veckans Stil är vi på plats i London i sällskap med en musikalisk man vars särpräglade stil, ifråga om både gitarrspel och garderobsval, kom att finslipas här Jimi Hendrix. I London bodde denne världsberömde artist på Brook Street i Mayfair, i samma hus som kompositören Georg Friedrich Händel, som vi berättade om i förra veckans program, om än något senare. Händel checkade ut 1759, Hendrix flyttade in 1968.Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London”. I veckans program är vi där och går husesyn för att se hur lägenheten som Jimi Hendrix hade här egentligen såg ut, och var inredd. Den är nämligen rekonstruerad, och det med hjälp av den flickvän han då hade – och som fortfarande lever och har hälsan – Kathy Etchingham.Jimi Hendrix kom till London i september 1966 och hans popularitet steg snabbt i staden. Lika fort spreds ryktet om att han var något att se, på scen. Han dunkade gitarren i golvet, spelade på strängarna med tänderna, och med gitarren bakom ryggen – upp och ner.Det var inte bara Jimi Hendrix sätt att spela gitarr som fascinerade. Det gjorde även hans sätt att klä sig. Även om många musiker i London under det sena 60-talet bar uppseendeväckande färgstarka plagg så var Jimi Hendrix något alldeles extra. En tidning jämförde honom – och hans bandmedlemmar, som anammade hans stil – med paradisfåglar när de kom gående på Heathrows flygplats klädda i sammetsbyxor, färgglada sjalar, silversmycken, blommiga blusar och slokhattar.Ett annat plagg som Jimi Hendrix ofta bar var uniformsjacka och i veckans program tittar vi närmare på hur detta plagg har använts inom musik- och populärkultur genom historien. Vi pratar också med James Spooner som 2003 gjorde dokumentärfilmen ”Afropunk” – en film om att vara svart punkare i en övervägande vit subkultur.

Årets två sista program ska vi tillbringa i London i sällskap med två musikaliska män kompositören Georg Friedrich Händel och artisten och gitarristen Jimi Hendrix. Av en slump – eller, kanske inte – bodde båda i samma hus på Brook Street i Mayfair. Den ena på 1700-talet och den andra på 1900-talet. Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London” och i veckans program åker vi dit och går husesyn.Att London är med i museets namn är inte bara ett uttryck för någon allmän lokalpatriotism. London var då, som nu, en öppen och nyfiken stad som välkomnade influenser utifrån och gav både Händel från Tyskland, och Hendrix från USA, luft under vingarna så att deras karriärer lyfte, och fick fart.Men vi ska börja med Georg Friedrich Händel. Han var redan en etablerad kompositör i Europa då han anlände till London i början av 1700-talet. Men det var här som han kom att bli världsberömd. Här, i huset i Mayfair, komponerade Händel den massiva hiten ”Messias”, eller ”Händels Messias”, som man säger idag. Ett verk som till början var tänkt att framföras under påsken, men som kommit att bli världens mest berömda soundtrack till julen. Om det berättar vi mer i veckans program.Vi pratar även med författaren, förläggaren och idéhistorikern Carl-Michael Edenborg som 2012 gav ut romanen ”Mitt grymma öde” – en litterär fantasi om Händel. Vad var det egentligen i Händels musik och liv som satte igång Carl-Michael Edenborgs fantasier? Och så tar vi en titt på hur Jesus har porträtteras inom konsten genom tiderna tillsammans med Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan i Stockholm.Även i nästa veckas program är i på plats i London för att prata om Jimi Hendrix.

Under visningarna av höst- och vintermodet 2016/2017 skickade mängder av modeskapare ut täckjackor på catwalken i alla möjliga former, färger och mönster. Dagens täckjackor kan se ut lite hur som helst. De kan vara tjocka, tunna, korta och långa som sovsäckar och stora som tält. De kan även vara de-konstruerade, och se ut som om de sytts ihop i mörker. Eller, så kan påminna om fint broderade täcken av siden, ur vilket huvudet sticker ut. Dagens täckjackor kan även vara fyllda med fjädrar, eller syntetmaterial. Men det är inte jackornas innehåll som vi ska fokusera på idag, utan deras stil.I programmet pratar vi med modeskaparen Ella Boucht som nyligen tog examen från Textilhögskolan i Borås och vars karriär fick en rivstart när megastjärnan Rihanna valde att bära en av hennes täckjackor på en modevisning i Paris. Vi tar även en närmare titt på den amerikanska modeskaparen Norma Kamali och hennes signaturplagg ”The Sleeping Bag Coat” – en täckjacka, eller kappa rättare sagt, som hämtat sin inspiration från en sovsäck, bokstavligt talat.Vi pratar också med Ryan Gellert, Europachef för märket Patagonia, ett företag som inte bara blivit känt för sina täckjackor och sport- och friluftsmode, utan även för sitt stora miljöengagemang. Hur går det ihop? Och så ställer vi oss frågan: hur påverkar våra överfulla garderober våra hjärnor?

Swarovski är ett företag som har fått modevärlden att bokstavligen blänka med hjälp av gnistrande kristallglas som slipats för att skimra som stjärnor i smycken och på kläder. I drygt hundratjugo år har detta familjeägda företag, baserat i Watten i Österrike, producerat kristallglas. Det vill säga glas som glänser lite extra.Swarovski är ett företag som är djupt involverat i modebranschen, på olika sätt. Deras glaskristaller pryder inte bara kläder och smycken. Märket samarbetar även nära med stora mode-organisationer som varje år delar ut prestigefulla priser och stipendier, till mode- och accessoardesigner. Amerikanska CFDA och brittiska British Fashion Awards är ett par exempel.De samarbetar även med en hel del trendkänsliga artister, som ofta syns i kläder med just Swarovskikristaller, både på scen och privat. På senare tid har både Beyoncé och Rhianna väckt uppmärksamhet för sina glittrade outfits på olika galor. Det är kort sagt nära samarbeten som pågår mellan mode och Swarovski. Det är förstås ingen tillfällighet. Märket har jobbat hårt på saken de senaste tjugo åren. För lätt var det inte. Om det berättar vi mer i veckans program.I programmet träffar vi också glitteraktivisterna i konstnärskollektiv Glitterlickin’. Vi pratar med förstaårseleverna på Beckmans Designhögskola som för sjätte året i rad fritt har fått tolkat årets Nobelpris. Och så möter vi glaskonstnären Simon Klenell, som nyligen var aktuell med utställningen ”Rundgång” i Stockholm.Veckans gäst är Cecilia Andrén, smyckesexpert.

Det är inte ofta som länders premiärministrar begeistrat beskrivs som både sexiga och smarta, och hamnar på listor över världens bäst klädda män, men det gör Kanadas politiska ledare Justin Trudeau. Kanada är ett land som många, inte minst amerikaner, säger sig vilja flytta till idag. Och inte bara på grund av missnöje med utgången av valet i USA. Detta beror också på landets premiärminister, som har väckt uppmärksamhet genom sin stil.Eller uppmärksamhet, är kanske ett väl svagt ord att använda. Den 45 år gamla Justin Trudeau, ledare för Kanadas Liberala Parti, har blivit hajpad och hyllad som om han hette Justin Bieber, en kille som för övrigt också kommer från Kanada.Otaliga bilder av Justin Trudeau delas i sociala medier där de ofta överöses med ”likes”, och en hel del skadeglada kommentarer till alla som inte har en lika modern premiärminister. Eller lika snygg.På en vanligt förekommande bild poserar Justin Trudeau i bar och vältränad överkropp, och halvlångt hår. En tatuering syns på hans vänstra överarm.Men så har förstås Justin Trudeau inte alltid satsat på att bli politiker, även om hans pappa – Pierre Trudeau – var premiärminister, och minst lika omsusad och omtyckt, i alla fall till en början.Innan Justin Trudeau blev vald till Kanadas premiärminister i oktober 2015 hade han inte bara hunnit med att ge ut en självbiografi med titel ”Common Ground”, där han berättar om sin barndom och bevekelsegrunder som liberal politiker.Han hade även varit amatörboxare och jobbat som tv-skådepelare, snowboardinstruktör, lärare i franska, drama och matte. Och han hade läst litteraturhistoria, studerat hur människor påverkar miljön, och pluggat teknik. Och han är än idag en hejare på yoga. Erfarenheter som gör att man på nätet kan hitta filmklipp där han både visar hur man trovärdigt ramlar ner för en trappa som ett partytrick, och förklara hur en kvantdator fungerar.När Justin valdes till premiärminister av Kanadas befolkning 2015 var det en skräll som gav genklang över hela världen, och i olika sorters sammanhang. Inte sällan där man tidigare inte haft en tanke på att uppmärksamma kanadensiska politiker.Bara två månader senare var Justin Trudeau föremål för ett stort beundrande reportage i amerikanska Vogue med rubriken: ”New Young Face of Canadian Politics”. Där beskrevs han som ”elegant i sin blå kostym och bruna skor i ledig stil”.I veckans program tittar vi närmare på ett plagg som för många män, inte minst för Justin Trudeau, som vill signalera en sorts avspänd makt och effektivitet – den välstrukna skjortan, med ärmarna upprullade till armbågarna. Vi pratar också med Magnus Ek från Centerpartiets Ungdomsförbund och Philip Botström från SSU – två unga politiker som vet hur man sparkar igång sin politiska karriär i Sverige idag. Och så tar vi reda på varför hockeytröjor har blivit så populära, även utanför hockeyrinken.Veckans gäster är Lennart Pehrson, författare och journalist, samt Petter Arbman, musikintresserad psykolog som även gör egen musik.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en banbrytande bästsäljare som i år, 2016, firar femtio år romanen Valley of the Dolls, av den amerikanska författaren Jacqueline Susann. ”Dockornas Dal”, som den svenska titeln lyder, publicerades 1966 och blev en pangsuccé. Den ”exploderade som en landmina i ett lugnt landskap”, som någon beskrev det som. Men så innehöll den vad många ansåg som sprängstoff om kändisskapets mörka delar – narcissism, otrohet, pengar, plastikoperationer, hemlighållna aborter och, inte minst – drogberoende. I romanen får man följa tre kvinnor under tjugo års tid – den vackra och väluppfostrade modellen Anne, den gatsmarta aktrisen Neely och den sexiga filmstjärnan Jennifer – som på olika vis gör karriär i den tuffa underhållningsbranschen i New York och Hollywood. För att hålla sig vakna, för att sova, för att dämpa nojor över utseende och ålder – och för att kunna prestera på topp, tar de alla, förr eller senare, till hjälp i form av receptbelagda piller. Dessa kallar de för ”dolls”, dockor.”Dockornas dal” susade inte bara upp på New York Times bästsäljarlista där den låg i över ett år. Den blev även en kultfilm som i sin tur blev föremål för kitschiga teateruppsättningar, där publiken engagerat deltar genom att hojta repliker som: ”Sparkle, Neely, Sparkle”, då en av huvudpersonerna, vid namn Neely, skakar fram piller ur en burk, som hon sköljer ned med en slurk whisky.Idag har romanen ”Dockornas Dal” sålt i 31 miljoner exemplar. Det är ungefär lika mycket som ”Borta med vinden” och ”Män som hatar kvinnor”. Till årets 50-årsjubileum publicerades ännu en utgåva.Förordet till den har skrivits av Simon Doonan, en modekrönikör som även jobbar med varuhuset Barneys skyltfönster i New York. Han konstaterar att romanen är påfallande samtida och aktuell i tid som är besatt av kändisskap, trots att den är ett halvt sekel gammal.”Smällande champagnekorkar, fotoblixtar, bystiga kvinnor som tjänar massor med pengar trots uppenbar brist på talang. Kroppsmedvetna A-listekändisar som gör vad som helst för att bli av med sitt ”babyfett”. Snabba ligg, sköra egon och hemliga lesbiska kärleksmöten. Låter som 2016, eller hur?”, som han skriver.I veckans program tittar vi närmare på boken ”Dockornas Dal” och dess författare Jacqueline Susann. Vi tar också en titt på begreppet ”smart drugs”, som skapat rubriker och diskussioner sedan en tid tillbaka. De så kallade ”smart drug”-användarna är högpresterande akademiker, entreprenörer och börsmäklare som med hjälp av droger vill nå högre upp i näringskedjan.Vi berättar även historien om musikern Dory Previn, som under 1960-talet arbetade i Hollywoods filmindustri och var den person som skrev låttexterna till filmversionen av ”Dockornas Dal”. Efter ett psykiskt sammanbrott började hon skriva egna låtar, med texter fulla av personliga berättelser och mörk humor. Under 1970-talet släppte hon sju skivor som hyllas än idag, inte minst tack vare låtarnas texter.Och så pratar vi med författaren Tone Schunnesson som debuterade i höstas med romanen "Tripprapporter", en bok som presenterades som en "kompromisslös och poetisk resa in i en ung kvinnas mentala tillstånd" – och som tog en nästan enig kritikerkår med storm.Veckans gäst är Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt fåfänga och fotografi, genom att titta närmare på den franske fotografen Nadar en lång man med eldrött hår och skägg, och lika brinnande energi och fantasi. Nadar betraktas som en av 1800-talets allra skickligaste porträttfotografer. Än idag kan man häpna över den nästan tredimensionella effekt han fick fram. Inte minst på sina många kändisporträtt.Ser man idag ett fotografi av dåtidens berömda författare, skådespelare, politiker, modeskapare eller modelejon som får en att nästan vilja sträcka fram handen och försöka ta på personerna ifråga, eller åtminstone känna på deras kläder – ja, då är det sannolikt ett fotografi signerat ”Nadar”.Nadar kände ”alla”. Och dessa ”alla” lät sig gärna dokumenteras av just honom. Författare som Emile Zola, Jules Verne, Victor Hugo, George Sand, Guy de Maupassant, Balzac, Charles Baudelaire, till och med en mycket ung Marcel Proust med vit krage och stor rosett om halsen poserade framför hans kamera. Det gjorde också skådespelare och artister som Sarah Bernhardt och Mistinguett, konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Degas – och en hel drös med kompositörer, vetenskapsmän och politiker.Det var kort sagt dåtidens kulturelit som i mitten av 1800-talet hängde i Nadars stora och rödmålade studio, belägen i en rymlig takvåning i samma hus där han själv bodde med sin älskade fru, Ernestine. Den var strategiskt placerad på paradgatan Boulevard des Capucines, mitt i smeten i Paris. På fasaden lyste namnet ”Nadar”, 15 meter långt i form av jättelika röda bokstäver, upplysta av modernt gasljus.Mot slutet av sitt nästan 90-åriga liv gav Nadar ut en sorts självbiografi med titeln: ”Quand j’étais photographe”, det vill säga: ”När jag var fotograf”. Ett av de roligaste kapitlen har rubriken ”Kvinnliga och manliga kunder”, och börjar såhär:”Ett par, en man och en kvinna – det spelar ingen roll vilken social status de har– kommer för att titta på fotografierna jag tagit av dem. Nio gånger, jag skulle faktiskt vilja säga elva gånger av tio, så försjunker hustrun i bilderna av sin man, medan mannen inte alls bryr sig om fotografierna på sin hustru. Han är som helt hypnotiserad av sin egen bild.”För om det är någonstans som vår fåfänga kommer fram, så är det just hos fotografen och i veckans program besöker vi fotografen Annika Falkuggla. Till hennes studio kommer människor för att få sitt porträtt taget och som fotograf måste hon alltid förhålla sig till sina kunders fåfänga. Vi tittar också närmare på Oscar Wilds klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”, som handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sitt eget porträtt. Just nu spelas den som pjäs på Stockholms Stadsteater. Och så undersöker vi vem ”spornomannen” egentligen är.Veckans gäst är Magnus Bremmer, mediehistoriker och ena halvan av Bildningspodden.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett material som än en gång är tillbaka i modet, sammet. Det finns knappt någon designer som inte har använt sig av detta mjuka och lena tyg de senaste säsongerna – i synnerhet denna höst och vinter 2016 – och det gäller alla sorters produkter, inte bara kläder. Sammet syns på väskor, skärp, skor och stövlar. Det har även smugit sig in bland möbler, igen. Inredningstidningar trumpetar ut att ”sammet är grejen”.Och det trots att sammet är långt ifrån det mest praktiska av material. Sammet är som en magnet för damm, och katthår. Men det har förstås många andra egenskaper som gör att det väcker begär, på olika sätt. För sammet kan också leda tankarna till svunna tider, som i backspegeln betraktas som så mycket bättre, och elegantare. Och inte sällan, tryggare.En del trendanalytiker menar att sammet därför ligger helt rätt i en allt kyligare samtid, där de rikaste blir allt rikare och där framtiden ter sig alltmer oviss. Att bära, eller att inreda med, sammet kan då vara ett sätt att – bokstavligen – få ta del av en sorts ombonad lyx och rikedom, av den gamla skolan.Sammet var länge ett dyrbart material att tillverka, och var därför en symbol för stort välstånd. Snurrar man riktigt långt bak i tiden var det till en början bara förunnat kyrkans män, och kungligheter att bära sammet. Därefter de mycket rika, som köpte sina sammetstyger från Italien och Spanien, där den allra bästa och lyxigaste sammeten vävdes under tygets guldålder, en period mellan 1400- och 1600-talet.Idag är det förstås få som associerar ”sammet” med forna kungligheter. Om man inte heter Alessandro Michele och jobbar som chefsdesigner på det italienska märket Gucci, vill säga. I höstens och vinterns kollektion för detta – idag tokhajpade märke – så har han slagit ihop renässansens överdåd med 1970-talets glamrockstil, och slängt in paljetter och broderier från helt andra delar av världen. Det är en samtida – och lite mer lättillgänglig – version av renässansens snofsiga sammet.I veckans program berättar vi mer om sammetstygets trådar. Vi pratar också med konstnärer Sara Vide Ericson om en alldeles speciell klänning av grön sammet. Vi undersöker om det finns en koppling mellan sammet och parfym. Och så träffar vi textilkonstnären Margareta Hallek, just nu aktuell i utställningen ”Textila undertexter” på Marabouparken i Sundbyberg.Veckans gäst är Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek.

Inför Alla helgons dag ska vi ta en titt på filmen "Carrie" från 1976, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, och ägna oss åt religion, skräck, blod och kläder som kan ge oanade krafter. Filmen Carrie, med Sissy Spacek i huvudrollen, handlar om en blyg och mobbad tonårig flicka vars övernaturliga krafter, som får förödande konsekvenser. Filmen hade premiär i USA för ganska så exakt fyrtio år sedan, den 3 november 1976. Till Sverige kom den först två år senare, 1978. Sedan dess har det gjorts flera re-makes, en nygjord filmversion kom så sent som 2013. Det har till och med gjorts en musikal. Och den har gett inspiration till en oändlig mängd modebilder, och musikvideor. Förra året lånade Rihanna från den till videon ”Bitch Better Have My Money”. Men inget har hittills överträffat originalfilmen, regisserad av Brian de Palma. Inte ens romanen den är baserad på faktiskt, det håller författaren Stephen King helhjärtat med om. Det var för övrigt Carrie som satte fart på hans karriär. Även om Carrie kan sorteras in under rubriken ”skräckfilm”, så är den mycket mer så. Vissa av skådespelarna var under inspelningen förvissade om att de var med i svart komedi, och filmen har varit – och är fortfarande – föremål för en mängd olika tolkningar, inte minst från feministiskt håll. Men så står förstås en ung kvinna, vars första menstruation sätter igång händelserna i filmen, i fokus. Efter en gymnastiklektion tvålar den 16-åriga Carrie in sig i skolans dusch, tills hon upptäcker att det rinner blod längs hennes ben. Hon fattar ingenting. Hon är hårt hållen hemma. Hennes strikt religiösa mamma har inte berättat någonting om kroppens utveckling, och mensblodet får Carrie tro att hon håller på att dö. En annan anledning till att filmen Carrie inte samlat särskilt mycket damm på sig under de fyrtio år som gått sedan premiären, är att den lika stilsäkert blandade in övernaturliga skräckelement i en amerikansk vardagsmiljö, och lät ana att det skräckinjagande inte nödvändigtvis kommer utifrån, det kan finnas i oss själva. I veckans program åker vi till Skogskyrkogården i Stockholm och undersöker hur de senaste årens uppluckring av de regler som styr hur svenska gravplatser får se ut påverkar gravarnas utformning idag. Vi tittar också närmare på en skrämmande figur som diskuterats mycket den senaste tiden, nämligen clownen. Och så pratar med med den norska musikern Jenny Hval, en av Skandinaviens just nu mest originella och internationellt mest hyllade artister. Musiken på hennes senaste skiva ”Blood Bitch” är inspirerad av ljuden från gamla skräckfilmer och Carrie var ett återkommande samtalsämne under inspelningen av skivan. Veckans gäst är Jonna Bergh, chefredaktör på modemagasinet Styleby.

I veckans Sil ska vi ägna oss åt ett ämne som är både förfärande och fascinerande, men som också kan vara förlösande, inte minst för ens stil skilsmässor. De senaste åren har skilsmässor mer än någonsin ältats i filmer, böcker, tv-serier, sånger och förstås – i media, där det regelbundet rapporteras om en det ena, än det andra uppbrottet mellan olika kända personer. Vi säger bara ”Brangelina”, det vill säga skådespelarna Brad Pitt och Angelina Jolie vars skilsmässa, efter tolv år tillsammans, väckt uppmärksamhet över hela världen. På bio kan man just nu se den svenska filmen ”Jag älskar dig – en skilsmässokomedi”. På kultursidorna yvas det över ”Berättelse om ett äktenskap” av Geir Gulliksen, en historia om en man som blir lämnad av sin fru. Förra hösten gjorde Martina Haag succé med sin skildring av en skilsmässa där kvinnan blir lämnad av mannen, i romanen ”Det är något som inte stämmer”.  När Beyoncé dyker upp med ett nytt album som höjs till skyarna, så är det – förstås – ett krisande äktenskap som står för de starka texterna, och den stora uppmärksamheten. Vad handlar Mary J Bliges nya singel ”The Thick of it” – som får tummen upp om, om inte – hennes skilsmässa. Och vad gör Sarah Jessica Parker då hon vill skapa sig en ny image, efter den glammiga serien Sex and the City – hon spelar förstås huvudrollen i en ny tv-serie med titeln ”Divorce”, skilsmässa. Skilsmässa är det nya svarta, skulle man kunna tro – om man ska använda sig av en sliten modemetafor. Men skilsmässostatistiken visar inte någon påtaglig ökning av kraschade äktenskap, i alla fall inte i Sverige. Det är fortfarande nästan dubbelt så många som gifter sig, än skiljer sig. En skilsmässa är förstås ett tacksamt ämne att skildra då det kryllar av laddade komponenter som sex, svek, sorg och skuldkänslor. För en separation sätter inte bara det inre i gungning, även det yttre förändras på olika sätt. Somliga börjar träna. Andra byter klädstil. Många byter frisyr, eller ändrar hårfärg. Att göra en synlig förändring med hjälp av frisyr, smink och kläder kan helt enkelt fungera som en sorts symbolhandling för att gestalta den katharsis man går, eller har gått, igenom. I veckans Stil pratar vi med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld om varför det kan vara skönt att byta stil när det krisar. Vi undersöker också om löpning kan läka ett brustet hjärta. Och så träffar vi modeskaparen Astrid Olsson som, tillsammans med sin man Lee Cotter, under flera år drev det hyllade modemärket V Ave Shoe Repair. För snart tre år sedan meddelade designduon att de hade valt att lämna sitt eget varumärke, efter konflikter med företagets styrelse – en separation som krävde ett långt sorgearbete. Veckans gäst är Helena Lindblad, filmkritiker på Dagen Nyheter.

Vid infarten till Malung står en stor skylt som hälsar välkommen till "världens skinncentrum". I veckans Stil reser vi till orten i Dalarna som har blivit känd för sin skinnindustri. Malung har varit centrum för Sveriges skinnindustri i flera hundra år. När Carl von Linné kom till Malung, på sin Dalaresa år 1734, blev han djupt imponerad av ortsbornas flitiga och flinka sätt att tillreda ”allmogens ludna kläder”.Många år senare, under skinnföretagen i Malungs storhetstid, på 1950- och 60-talet, fanns här runt 150 olika företag på samma gång – allt från stora fabriker med många anställda till hemmaskräddare som satt i sina små hus och sydde jackor och handskar.Vid den här tiden blev design ett allt viktigare element. Från att ha tillverkat mer traditionella arbetsplagg, som skinntröjor, handskar och bryggarfrackar, började man nu följa modets utveckling i Paris och många företag anställde utbildade designers för att kunna hänga med i modets trendsvängningar. Skinnindustrin i Malung hade blivit till modeindustri.Idag ser situationen dock lite annorlunda ut. Det finns numera endast runt femton skinnföretag kvar i Malung, men arvet och traditionen hålls fortfarande vid liv, något som inte minst märks på bygdens många skinnbutiker – ett populärt stopp för turister på väg mot fjällens skidmarker.I veckans program blickar vi både framåt och bakåt, mot historien. Vi besöker PG Elfström, ett gammalt familjeföretag som idag är det enda skinnföretaget i Malung som fortfarande har kvar sin produktion i stan – en bit utanför centrum ligger deras lilla fabrik. Vi besöker också företaget Jofama som grundades i Malung 1926 av Niss Oskar Jonsson. Idag satsar företaget stort på designsamarbeten med svenska kändisar. Vi träffar Victor Mir Ahmadi som har studerat på Skinnskolan i Malung, men betyder det nödvändigtvis att man får jobb inom stadens skinnindustri? Vi tittar även närmare på konflikten mellan raggare och punkare i 1980-talets Malung – två subkulturer där just skinn spelat en stor roll när det handlar om stil. Och så pratar vi med Carina Klar som driver en skinnbutik som hon vill ska representera det Nya Malung och samtidigt vara en plats dit alla är välkomna.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.--Vill ni veta mer om Malungs skinnindustri kan ni besöka www.malungsskinn.se. Bakom sidan står Hans Öjes, född och uppvuxen i Malung där hans familj drev skinnföretag. Syftet med sidan är att dokumentera Malungs skinnindustri och dess historia. Han har grävt djupt i arkiven, genom att åka runt till till folk på bygden och samla ihop sparad information i form av dokument, tidningsartiklar, klädetiketter, reklamannonser och fotografier. I sina efterforskningar har Hans Öjes hittat namnet på 235 skinnföretag som vid olika tidpunkter har varit aktiva i Malung.

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell Audrey Munson. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA – i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, ”Manhattan Municipal Building”, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln ”Civic Fame” (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som ”elegant och ovanligt charmerande”.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken ”The Curse of Beauty”. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning ”Everything”, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen ”Speglingar” som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre.Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.

Könsneutrala kläder det vill säga plagg som lika självklart kan bäras av henne, honom eller hen är ett fenomen som fått debattvågorna att svalla den senaste tiden. Men spelar det någon roll vilken typ av kläder man sätter på sig, eller vad de kallas? Ja, det gör det, menar många. Vi är faktisk inte så fria i tanke och handling som vi gärna vill inbilla oss. Vi behöver därför en spark i baken ibland för att fundera över vår klädsel.Inom modevärlden – och inte minst inom HBTQ-rörelsen – är det alltfler som alltmer ifrågasätter konventionella klädval. Varför ta till sig något förlegat könsperspektiv, om man istället kan klä sig som man vill, och känner sig som?Många stora modemärken – som bland annat Gucci, Saint Laurent och Burberry – blandar idag självklart manliga och kvinnliga modeller på catwalken, och gör ingen jättegrej av att de bär liknande plagg.Och det finns ännu fler mindre märken som gör samma sak. Stylisten Nicola Formichetti (som var den som var den som klädde Lady Gaga i en klänning gjord av charkuterivaror) har till exempel skapat märket Nicopanda, som han kallar för ”genderless”.Förra året öppnade varuhuset Selfridge's i London en pop-upavdelning som de kallade för ”agender”, det vill säga inget kön alls. Även den stora och breda spanska klädkedjan Zara har hakat på trenden och lanserade tidigare i år en kollektion med tröjor och shorts i neutrala färger som de kallade för ”Ungendered”. Och här i Sverige lanserade nyligen märket Hope en kollektion som de kallar för ”Changes”, kläder som ”hyllar individualitet, inte likformighet”, som de säger.Somliga betraktar detta flytande av gränser som en efterlängtad garderobsrevolution. Andra menar att en uppblandning av ”dam” och ”herr” är ett smart sätt för modemärken att skapa en tydligare märkesprofil, och naturligtvis slå mynt av det hela. Och så finns det förstås de som blir tokprovocerade av tanken på att inte veta vem som är vad.Men det finns också de som säger ”vi har sett det här förut”. Dagens försök till att luckra upp gränser påminner nämligen en hel del om vad som försiggick på 1960-och 70-talet. Även då ifrågasattes klädnormerna på spektakulära vis. Och det ledde faktiskt till en hel del förändringar – eller förbättringar – ifråga om vår syn på vem som ansågs kunna bära vad, och varför.I veckans program berättar vi mer om historien bakom idén om ett unisexmode. Vi träffar också Maja Gunn, konstnär och doktor i modedesign, som i sin avhandling ”Body Acts Queer - Clothing as a performative challenge to heteronormativity” har studerat kläder i relation till frågor om genus och queer. Vi blickar även tillbaka mot 1600-talet, tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, då rosetter i överflöd var ett vanligt inslag i bättre bemedlade mäns garderober. Och så undersöker vi hur framtidens mode och könsroller gestaltas inom sci-fi-genren.Veckans gäst är Patrik Steorn, konstvetare och chef på Thielska galleriet.

Den här veckan kommer vi bjuda på ett program innehållandes stil, snatteri och en snabbkurs i krishantering. Vi ska nämligen vända blicken mot skådespelerskan Winona Ryder. På 90-talet lyste Winona Ryder upp filmer som ”Beetlejuice” ”Edwards Scissorhands”, ”Mermaids” och ”Reality Bites” med sin udda och egna stil, fjärran från de strömlinjeformade blondiner som Hollywood då vurmade för. Winona Ryder kom att representera en alternativ filmstjärna, som med framgång gick sin egen väg.Men, så åkte Winona Ryder dit för snatteri av dyrbara kläder i början av 2000-talet – och drog sig därefter undan. Fast först efter att ha blivit designern Marc Jacobs modemusa, och modell. Tidigare i år frontade hon märkets makeupkampanj.Nu är Winona Ryder tillbaka i rampljuset igen tack vare den hyllade tv-serien ”Stranger Things” på Netflix. Att ge Winona Ryder en bärande roll i en serie som utspelas under 80-talet tangerar det geniala – det är som att titta på en tidsvurpa medan den pågår. Hon har inte förändrats nämnvärt. Vilket förstås gläder alla fans som intresserat följde hennes karriär, när det begav sig första gången.Med sitt mörka kortklippta hår, stora ögon, ännu större rockar och kavajer, tajta sammetsklänningar, grova Doc Martenskängor och rödmålade läppar fångade hon perfekt 90-talets grunge- och indielook. Till en Oscarsgala bar hon en begagnad klänning hon köpt för tio dollar. ”Hon fick det att bli både vackert och cool att vara lite märklig”, som skådespelerskan Emma Roberts säger – en av dagens unga stjärnskott som inspirerats av hennes stil.I veckans program berättar vi mer om Winona Ryders karriär och inte minst hennes stil. Vi tittar också närmare på filmen ”Heathers ”från 1989, tillsammans med filmkritikern Jane Magnusson. I filmen spelar spelar Winona Ryder en av sina tidiga huvudroller. ”Heathers” är en nattsvart satir över högstadietidens maktspel och grupperingar, där ett förmodat självmord får bisarra konsekvenser. Idag har filmen nått kultstatus.Vi pratar också med Åsa Larsson som arbetade som Marc Jacobs PR-chef när Winona Ryders greps för att ha snattat kläder från märket på ett varuhus i Los Angeles. Hur hanterade företaget den skandalen? Och så träffar vi regissören och skådespelaren Alexandra Dahlström, som även hon slog igenom med dunder och brak i tidig ålder.Veckans gäst är Mart Maandi, medietränare och krishanterare.

I veckans STIL ska vi ägna oss åt en typ av kläder som länge ansågs ha ett modevärde motsvarande noll turnétröjor. Så är det inte längre. Trendtermometrarna slår idag nästan i taket om man säger "turnétröja", eller "turné-merchandise". I synnerhet när det gäller kläder som dagens stora artister – som Beyoncé, Kanye West, Rhianna och Justin Bieber – säljer i samband med sina konserter.  Det rör sig alltså inte om forna tiders t-tröjor med en logga och en turnéplan tryckt på ryggen.Dagens musikmerchandise är väl genomtänkt och designat av modeproffs för att skapa en enhetlig stil kring en turné och skiva. Kanske kan man kalla det för en sorts turnékollektioner.  Ofta är de både billigare och roligare än de kläder artister lanserar i form av egna modemärken, eller i samarbete med andra modehus. De är helt enkelt lite mindre pretto, skulle man kunna säga. Mer lekfulla.Kläderna ligger sällan långt ifrån den typ av plagg som artisterna själva bär till vardags, eller på scen. Ofta handlar det förstås om streetwear, snarare än skräddade plagg. Men de har en annan typ av exklusivitet – det gäller att vara snabb i svängarna om man vill snappa upp vissa plagg som plötsligt dyker upp – i pop up-butiker eller webshoppar. Somliga finns i begränsad upplaga, andra är tidsbundna.I programmet berättar också om bandet som i början av 90-talet fick utstå mycket kritik, just för att de tog merchandisehysterin till nya höjder – New Kids on the Block. Detta omåttligt populära pojkband från USA blev inte bara kända för sina miljontals sålda skivor, och stora skaror av skrikande flickfans, utan även för att de satte sina namn och ansikten på allt från sovsäckar, lunchlådor, tuggummi, tröjor till bandspelare och affischer.Vi pratar också med det svenska rockbandet Bob Hund som varit skickliga på att skapa sig ett varumärke, inte minst med hjälp av sin populära logga – en liten vit hund som bandet under åren fäst på alla möjliga former av skruvad merch.Och sist, men inte minst, så träffar vi den legendariska rockfotografen Anton Corbjin.Veckans gäst är Fredrik Strage, rockjournalist.

Modehusens accessoarer skor, smycken, solglasögon, parfym och inte minst väskor är varor som konkurrerar alltmer med kläder ifråga om att generera både intresse och inkomster. De senaste tio åren har försäljningen av accessoarer skjutit i höjden. Det har även priserna gjort. De som tidigare upprördes över att kvinnor hade mage att köpa dyra designerväskor borde kanske vässa pennorna igen.Redan förra året rapporterade finanstidningen Wall Street Journal att även välbeställda konsumenter hade börjat knorra över allt högre och högre prislappar på prestigeprodukter.Det stora konsultföretaget Boston Consulting Group, lät kolla upp prissättningen hos sju stora lyxmärken och fann att – mellan 2002 till 2012 – hade priserna på handväskor höjts med i snitt 14 procent om året. Priset för en designerväska hade alltså mer än fördubblats, på tio år.Det har förstås inte hindrat folk från att vilja ha dem. Bara i USA såldes handväskor för mer än 100 miljarder förra året.Och bläddrar man i de internationella modetidningarnas stora höstmodenummer, så hittar man en oändlig mängd annonser där olika märken försöker locka till köp av ännu fler. Annonserna ser ungefär likadana ut – en modell eller kändis kramar en väska, och försöker se ut som om den betyder något alldeles extra.I veckans program berättar vi mer om hur accessoarerna blev modehusens nya hårdvaluta.Vi träffar även Charlott Vasberg, en svensk väskdesigner som gjort sig ett namn internationellt. Vi tittar också närmare på den nya trenden med personligt utformade öronsmycken. Och så undersöker vi vilken roll smycken spelar för personer som ägnar sig åt häxkonster.Veckans gäst är Elin Frendberg, VD för Swedish Fashion Council.

I veckans STIL ska vi ägna oss åt den stilbildande amerikanske artisten och konstnären Alan Vega, som avled i somras, 78 år gammal. Alan Vega var en man som inte ville låta sig kategoriseras, på något som helst vis. Allra minst när det gällde att ringas in av sin ålder – många trodde länge att han var ganska så mycket yngre än vad han egentligen var. Men det finns en sak som de flesta idag är överens om när det gäller Alan Vega, han var en banbrytare. Inte minst som ena halvan av bandet Suicide, som han hade tillsammans med Martin Rev.En duo där den stillsamme Martin Rev stod med stora solbrillor bakom en synt medan Alan Vega – inte sällan klädd i läder eller lurex och med korpsvart hår – sjöng, skrek, kved, vrålade och skrämde vettet ut folk genom att piska med en kedja i scengolvet och dunka mikrofonen i huvudet på sig själv så blodet rann längs hans kinder och händer.Kanske kan man beskriva Suicide som ett par maniska minimalister som med små medel lyckades både kombinera, och komprimera, rock och rockabilly med syntljud– och få fram något helt nytt. Och dessutom ge det hela en sådan intensitet och självsäker attityd, att många inte riktigt visste vad de skulle tycka, eller tänka. Inte minst tack vare Alan Vegas texter, och röst. 1977 kom deras första platta.Alan Vega, eller Suicide, nådde aldrig någon stor och bred publik. Även om Alan Vega som soloartist i början av 80-talet fick en del kommersiella framgångar, framförallt i Europa. Och den publik som Suicide mötte då de uppträdde på 70-talet, ofta som förband till då nya band som Ramones och Blondie, buade och kastade flaskor. Alan Vega hävdade med bestämdhet att han en gång var nära att träffas av en yxa som kom flygande genom luften.Men respekt fick de, till slut. Band och artister som New Order, Daft Punk, Radiohead, Billy Idol och Depeche Mode har alla påverkats av, och uttryckt sin beundran för, Suicide. För inte så länge sedan samplade artisten M.I.A. Suicides låt ”Ghost Rider”.Även Bruce Springsteen hörde till beundrarna. I samband med Alan Vegas bortgång skrev Bruce Springsteen på sin officiella hemsida: ”Det mod och den passion Alan Vega uppvisade genom hela sin karriär har påverkat mig djupt. Den kompromisslösa kraft som fanns i den musik han skapade med bandet Suicide, och på sina egna soloplattor, chockerar och inspirerar än idag. Det fanns helt enkelt ingen annan som ens var i närheten av honom”.I veckans program berättar vi mer om Alan Vega och hans musik- och konstkarriär. Vi reser också till Berlin för att träffa den svenska popmusikern Molly Nilsson, som har skapat sin alldeles egna kreativa plattform i musikvärldens underground. Idag har hon nått en position där hon kan försörja sig på sin musik genom att spela in skivor och turnera över hela världen – något som skett utan inblandning från vare sig stora skivbolag eller sluga PR-personer. Vi tittar även närmare på begreppet nostalgi och vilken betydelse det har i modevärlden. Och så pratar med vi om konstagenturen Artestar om fenomenet med samarbeten mellan modehus och konstnärer.Veckans gäst är Mats Almegård, frilansjournalist och producent för Elektroniskt i P2.

Det Parisbaserade modemärket Vêtements har på bara ett par år lyckats med att skaffa sig så hängivna anhängare att det ibland liknas vid en kult. Bakom märket finns en brokig internationell samling av medarbetare, som inte nödvändigtvis alla jobbar med kläder utan är stylister, artister, festfixare, modeller och dj:s. Den gemensamma nämnaren är att de förkastar det sätt på vilket de anser att modebranschen traditionellt har förkunnat i vilken stil och på vilket sätt man bör klä sig. Istället har de valt att förvalta och förfina– kritikerna hävdar förfula– den vardagliga stil med jeans och tröja, boots och hoodies som många redan har. För det handlar om kläder – vêtements, på franska – som de säger.Vêtements chefsdesigner heter Demna Gvasalia, är 35 år och född i Georgien, uppvuxen i Düsseldorf, utbildad i mode på Royal Academy of Fine Arts i Antwerpen och har arbetslivserfarenhet från Paris, där han jobbat på både Maison Martin Margiela och Louis Vuitton. Det är med andra ord ett märke med många, långa och olika sorters tentakler ute i världen. Inte minst är dess medarbetare väl bevandrade i moderna subkulturer, vilket gjort att de omfamnas lite extra av ung generation som gärna betraktar märket som ”sitt”.Så när Demna Gvasalia förra året, 2015, blev utnämnd till ny chefsdesigner för det anrika modemärket Balenciaga – vid sidan av sitt vanliga jobbn – var det många som utbrast: ”äntligen en frisk fläkt av streetwear i salongerna”, och applåderade att den etablerade modebranschen började tänka lite nytt.Det finns förstås även de som har en något mer kritisk inställning till Vêtements, och deras förhållningssätt till mode, som kanske kan beskrivas som en sorts variant på vad man kallar för ”de-konstruktion”, och som var i ropet på 90-talet inom modet – att man använder sig av befintliga vardagsplagg som man klipper sönder och sätter ihop på nya sätt, eller vrider till och förvränger, på olika vis. Långt ifrån alla går förstås igång på Vêtements luvjackor i storlek extra-extra-extra-large med ärmar som släpar i golvet, långa t-tröjor som ser ut att vara bakochfram, skevt skurna klänningar, läderhandskar utformade som diskhandskar eller boots med klackar i form av cigarettändare.I veckans program berättar vi mer om detta för tillfället omtalade märke. Vi pratar med Magnus Söderlund, professor i marknadsföring på Handelshögskolan i Stockholm, om varför ett modemärke kan ta flera tusen kronor betalat för en enkel t-shirt. Vi träffar också den nybakade modeskaparen Julia Falkhorn som, precis som Vêtements, hämtar inspiration från gatans mode. I veckan visade hon sin examenskollektion från Textilhögskolan i Borås på Stockholm Fashion Week. Och så tar vi en närmare titt på så kallade pins – det vill säga en sorts billigare broscher, som vunnit i popularitet.Veckans gäst är Jörgen Andersson, konsult och rådgivare i modebranschen.

I början av nästa år kommer en ny amerikansk president att svära eden och flytta in i Vita Huset på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington, tillsammans med sin äkta hälft. Hittills har dessa alltid varit kvinnor, och de har under mer än 150 år kallats för ”First lady”, rikets första dam. Det är en position utan formell makt. Men kvinnorna som haft den har, på olika vis, präglat den stil som presidentparet utstrålat.Men, tänk om USA får en kvinnlig president, vilken roll kommer då hennes man att få? Kommer hans kläder, frisyr och sätt att inreda Vita Huset på, att skärskådas på samma sätt som historiens ”first ladies”? Och inte minst, vad kommer han att kallas? First Laddie? First Gentleman? Eller helt enkelt ”The Former President”?Det lär vi snart bli varse. Den 8 november är det dags för presidentval i USA.  Och valet står förstås mellan det demokratiska partiets kandidat Hillary Clinton och republikanernas kandidat Donald Trump. Och med sig in i Vita Huset kommer de att ta sina äkta hälfter – Bill Clinton och Melania Trump.I veckans program kommer vi ta en närmare titt på några presidentfruar genom tiderna och vilket inflytande de haft över politik och samhällsdebatt – och inte minst på Vita Huset. Vi pratar med hovreportern Johan T Lindwall om den person i Sverige som kanske mest kan liknas vid en ”First Gentleman” – prins Daniel. Vad krävs om man ska klara av att stå bredvid en mäktig person mitt i strålkastarljuset? Vi undersöker också hur den nuvarande presidenthustrun Michelle Obama har påverkat debatten om hälsa och träning i USA. Och så tar vi en närmare titt på Sagerska huset i Stockholm – statsministerns officiella residens.Veckans gäst är Lennart Pehrson, författare och journalist.

I veckans STIL ska vi titta närmare på fem trendsättande fenomen som alla, på olika sätt, speglar vår samtid. Det ska vi göra genom att bjuda på fem reportage om några personer som alla, var och en på sitt eget vis, representerar ett specialiserat intresse eller en specifik livsstil som har kommit att ge avtryck på stil, mode och populärkultur.Vi undersöker vi varför så många svenskar älskar Berlin, hur färskpressad juice kom att bli en trend som provocerar, vad begreppet ”lyxflummare” egentligen betyder, varför livet på landet inte alltid är så idylliskt som många hoppas, samt hur det är att susa fram på motorcykel i New York.

Följ med Stil till det så kallade Garment District på Manhattan i New York för att träffa den svenska modeskaparen Carin Rodebjer. Carin Rodebjer har drivit sitt eget klädmärke i 17 år. Hon är född och uppvuxen på Gotland och nämner ofta de kvinnor hon hade runt omkring sig som barn fortfarande är hennes inspiration, yrkesarbetande, hantverksskickliga kvinnor som med ett samtida uttryck skulle kunna beskrivas som starka.   I dag har modemärket kontor både i Stockholm och New York och finns representerat i 60 länder. Carin Rodebjer själv har fått pris som "Årets svenska designer" av modetidningen Elle hela tre gånger (2002, 2005 och 2011). 2005 fick hon även tidningen Damernas Världs stora modepris, "Guldknappen".Carin Rodebjer har under de senaste åren valt att visa sina kollektioner i New York. Modebranschtidningen Women’s Wear Daily har beskrivit hennes stil som "en korsning av en bohemisk minimalist och Moder Jord". Inspiration till kollektionerna har Carin Rodebjer ofta plockat från kvinnor som "gått sin egen väg", som man brukar säga. Den så kallade "Rodebjer-kvinnan" har blivit ett begrepp. En kvinna som symboliserar en modern kvinnlighet, och Carin berättar i programmet om att det är just bilden av den kvinnan som ständigt driver henne framåt. Det här är andra gången i sitt liv som Carin Rodebjer bor i New York, en stad hon visar sig ha ett mycket kluvet förhållande till. Första gången Carin flyttade hit var sent 90-tal för att studera på FIT, Fashion Institute of Technology. Hör mer i programmet om Carins musor, om varför New York både tar fram det bästa och sämsta i henne och om hennes kluvna förhållande till uttrycket "en stark kvinna".

Följ med Stil till New Yorks modedistrikt för att träffa en av världens främsta modeteoretiker, Valerie Steele. Valerie Steele har lyckats med vad många länge ansåg vara näst intill omöjligt – att göra mode till ett ämne värt att studera på hög akademisk nivå. Valerie Steele är en av världens första och riktigt stora och kända modeteoretiker som dessutom är chef för FIT – Fashion Institute of Technology.På FIT finns också ett modemuseum, med mer än 50 000 olika plagg från 1700-talet fram till idag. Varje år står Valerie Steele bakom en utställning på FIT som hon själv kurerar.Modeutställningar är en chans för människor att se exklusiva plagg som de annars aldrig kommit i närheten av, säger Valerie Steele, som har varit drivande i frågan om att publiken även ska få kunna ta bilder inne på museet. För henne känns det som en självklarhet, då alla tar bilder av allt hela tiden. Det är också rent krasst även ett marknadsföringssätt för FIT som på så sätt förekommer i sociala medier. Fler och fler amerikanska museer tillåter idag besökarna att ta bilder, men får vi hit en utställning  från Europa är det vanligt att de vill förbjuda fotografering, säger hon.  Förutom att ha en doktorsexamen från universitetet Yale, har Valerie Steele skrivit ett dussintal böcker om olika modefenomen – om skor, om dans och mode, om kvinnliga designer, om hur det kommer sig att Paris blev en modestad, och inte minst den viktorianska korsetten. Böckerna är alla skrivna med lätt hand, men med djup kunskap i botten, och flera av dem är översatta till andra språk.I intervjun berättar Valerie Steele bland annat att trots framgångarna kan hon ännu uppleva känslan att vara en främmande fågel. "För akademikerna är jag en modemänniska och för modemänniskorna är jag en akademiker", som hon brukar säga.  

I veckans Stil Special ska vi göra några nedslag i vårt stora reportagearkiv och återigen få möta några av de personer som vi har träffat i våra program. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet pratar vi med Kathleen Cleaver, som var en av den politiska rörelsen Svarta Pantrarnas mest inflytelserika personer på 1960-talet. Det är i år 50 år sedan Svarta Pantrarna grundades. Vi träffar också den svenska modeskaparen Minna Palmqvist som tycker om när kroppen inte riktigt beter sig som vi vill. Vi tar också en titt på flamencokulturens relation till prickar, samt pratar med dragdrottningen Admira Thunderpussy. Och så återvänder vi till en intervju från 2012 med racinglegenden Picko Troberg, som avled tidigare i år. Picko Troberg hade sin storhetstid på 1960-talet, då han inte bara vann fler SM-guld än någon annan – han förde också in humor och underhållning i racingvärlden.Veckans programledare är Erik Sjölin.

I veckans Stil Special ska vi göra några nedslag i vårt stora reportagearkiv och återigen få möta några av de personer som vi har träffat i våra program. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en stor samling människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet möter vi Kitty Karlsson, som kör en likadan bil som huvudpersonerna i filmen Thelma och Louise – en Ford Thunderbird. Vi pratar också med makeupartisten Birgitte Reiss-Andersen och AD:n Kurt Lundqvist, som båda har arbetat tillsammans med modefotografen Guy Bourdin – en man som var känd för sin exentriska personlighet. Vi tar även en titt på historien om filmstjärnan James Deans mytomspunna Porsche – den han kraschade och omkom i 1955. Många menar att det vilar en förbannelse över bilen. Och så möter vi två personer som var och en på sitt sitt representerar de två olika stilidealen maximalism och minimalism.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Med sin sprudlande utstrålning, sitt smittande skratt och stora sinne för komedi fick skådespelerskan Sickan Carlsson folk att skynda till biograferna så fort hennes nya filmer hade premiär. För Sickan Carlsson var ett fenomen. Under sin storhetstid, på 1940- och 50-talet, tillhörde hon det exklusiva fåtal av svenska filmstjärnor som kunde bära upp en film helt på egen hand. Hennes medverkan räckte ofta för att en film skulle bli en publiksuccé, något som annars främst var förunnat manliga filmskådespelare.Kanske kan man säga att Sickan Carlsson var det svenska folkhemmets stjärna – folklig och rejäl, precis som sitt namn, men på samma gång med en air av stilfull elegans omkring sig – en sorts folkhemmets glamour.Hon blev känd för att alltid vara "glittrande glad", både på film och privat – en stämpel som skulle följa henne genom livet. Men tiden hon verkade i krävde glädje som bedövningsmedel mot mörkret som tungt sänkte sig över 1930- och 40-talets Europa. "Vi tackar Sickan Carlsson för hennes ljusa leende i denna mörka tid", som en tidning skrev 1943.Filmerna Sickan Carlsson medverkade i – det hann bli runt 50 stycken under hennes långa karriär – var för det mesta glada och lättsamma komedier. "Ja, det var ju inte precis Shakespeare det rörde sig om – man får ta filmerna för vad de är", som Sickan själv sa.Men Sickan Carlsson gjorde inte bara film, hon spelade också revy och teater, dansade och sjöng in skivor – och inte minst gjorde hon mängder av program för Sveriges Radio.I veckans program tittar vi närmare på Sickan Carlssons liv och karriär. Var gick dåtidens stora stjärnor när de skulle få kläderna till sina filmer uppsydda? Och varför inleddes mötet då Sickan Carlsson skulle skriva på sitt första filmkontrakt på ett golv? Det är saker som vi berättar mer om i programmet.Vi åker också till Österlen och träffar Kicke Sturesjö och Ulf Lundkvist, som var nära vänner med Sickan Carlsson under många år. Kicke och Ulf blev ett begrepp i Stockholms restaurang- och nöjesvärld när de under 1970- och 80-talet drev en omtalad festvåning på Södermalm i Stockholm. Dit kom kungligheter och kändisar för att äta, dricka och festa – och där firade även Sickan Carlsson sin 70-årsfest.Vi träffar också Elfi von Kantzow Alvin, som på 1940-talet blev Sveriges första kvinnliga scenograf. Idag bor hon i New York. Vi pratar även med filmforskaren Mikaela Kindblom om vad det var som gjorde att Sickan Carlsson blev så enormt populär. Och så berättar komikern Anna Blomberg varför komedigenren är så bra om man vill skapa sina egna roller.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Så länge människan har rest på semester eller för arbete, så har vi ställt oss frågan vad ska vi ta med oss för kläder? Ofta har vi besvarat frågan genom att packa ner alldeles för många plagg och pjuck, som sällan, eller aldrig, används. För man vet ju aldrig vad som kommer att behövas. Kanske kan man påstå att osäkerheten med resan ofta balanseras med en stor och trygg garderob, som får väskorna att bågna och tangera "övervikt".Och det trots att modetidningar varje sommar tipsar om hur proffsen packar – det är alltid lätt. Kända modepersonligheter får berätta om vad just de tar med sig på sina semesterresor, det är aldrig särskilt mycket. En kaftan, en solhatt och bekväma skor och, naturligtvis – crèmer med solskyddssfaktor 50.Man skulle kanske kunna tro att resväskor har utvecklats i takt med all annan teknik, men riktigt så är det inte. Det har gått i ganska maklig takt. Somliga har påpekat att det till och med är: "chockerande att inse att vi skickade en människa till månen innan vi kom på idén att sätta hjul på resväskor". 1969 landade människan på månen. 1970 kom en amerikansk man i väskbranschen vid namn Bernard D. Sadow på idén att skruva fast hjul på resväskan. Två år senare fick han patent för sitt "Rolling luggage".Men om man ska vara petig så rullade faktiskt tempelriddarna sina vapen i väskor med hjul, redan i mitten av 1100-talet. Eller, de fick förstås hjälp med att rulla väskorna, fulla med tunga svärd och slipverktyg.Att själv behöva släpa runt på bagage var inget som de som hade råd att resa behöva tänka på under flera hundra år. Långt in på 1900-talet kunde de bättre bemedlade alltid förlita sig på servicepersonal som, för billig penning, kånkade deras tunga koffertar till och från båtar, tåg och hotell.Det är en av anledningarna till att det är först då massturismen kom igång som resväskorna började ta fart, och få nya former. Och inte minst bli lättare. Det funkade helt enkelt inte längre med att resa med en sorts stora och tunga och otympliga flyttkartonger.I veckans program tittar vi närmare på hur vi har packat våra resväskor genom tiderna. Vi besöker Livrustkammaren i Stockholm för att ta reda på vad svenska kungligheter valde att stoppa ner i sina väskor. Vi berättar också om hur resande kan inspirera modeskapare till att skapa nya kollektioner. Och så tar vi en titt på vad den en moderna storstadsmänniskan som längtar ut till naturen väljer att fylla sin ryggsäck med.Veckans gäst är Per Naroskin, psykolog och författare.

Swimmingpoolen är en oändlig källa till drömmar på olika vis. Inte minst i modevärlden, där den har fungerat som en sorts sexig statusmarkör i många modereportage genom åren, och gör än idag. Men naturligtvis är det inte bara i modereportage som swimmingpoolens turkosblå vatten glittrar förföriskt. Den förekommer ofta i filmer, inte sällan i litteratur och konst, och nästan alltid som en symbol för ett glamoröst liv i lyx, och ledighet.Och det var också så som swimmingpoolen, den privatägda swimmingpoolen vill säga, först uppmärksammades och blev till just en statussymbol. Det gjordes skillnad mellan swimmingpool och "simbassäng för allmänheten", skulle man kunna säga.Även om det var de gamla romarna som – 350 år före Kristus – populariserade det här med att bada och umgås tillsammans i speciella bassänger, så var det i det tidiga 1900-talets USA som idén med privata pooler fick fäste, och därefter spreds över världen. Inte minst tack vare Hollywood.En oändlig mängd filmscener har utspelats kring, och i, swimmingpooler under årens lopp, och kanske inte bara för att en pool ger möjlighet att få visa naken hud. En swimmingpool – med dess glittrande yta och mörka djup – fungerar också finfint som en metafor för inre motsättningar och undertryckta känslor.Men till en början fungerade swimmingpoolen allra mest som en sorts lyxig accessoar som skänkte extra glamour till människorna som hade möjlighet att skaffa sig en egen pool. Det var få förunnat. Men 1920 hade dåtidens i särklass största filmstjärnor, som även var ett äkta par – Mary Pickford och Douglas Fairbanks – råd bygga vad som inte bara var en av de första privata swimmingpoolerna i USA, det var också den största. Det finns en känd bild där de båda sitter i swimmingpoolen, fullt klädda – i en kanot.För de flesta i Sverige var pooler in på 1960-talet en lyxprodukt som kostade mycket pengar, en ouppnåelig dröm. I veckans program tittar vi närmare på hur den saken började förändras när idéen om en pool för folket, som händiga hemmasnickare kunde bygga själva, lanserades. Tanken var att vem som helst skulle kunna bygga sig en pool, inte bara de välbärgade. Vi tar också en titt på författaren John Cheevers klassiska novell The Swimmer från 1964, där swimmingpoolen symboliserar allt annat än pengar, lycka och framgång. Och så träffar vi artisten, låtskrivaren och producenten Christian Olsson – tidigare sångare i bandet Fibes oh Fibes – som inspirerats av livsstilen vid en swimmingpool.Veckans gäst är Cia Jansson, chefredaktör på Elle.

I veckans STIL ska vi checka in på det världsberömda lyxhotell som än idag präglar synen på vad som utgör just ett lyxhotell, Hôtel Ritz Paris. Hotell Ritz Paris har varit stängt i fyra år, efter en omfattande renovering för en summa som får tanken att svindla. Mer än en miljard kronor. I början av den här veckan öppnade detta mytomspunna hotell igen.Hotell Ritz grundades 1898 av César Ritz. Det var en innovativ man vars strävan efter det allra bästa kom att ligga till grund för ett adjektiv – ritzy – för att beskriva något iögonfallande flott och elegant. Men så förekom hotellet, som bar hans namn, flitigt i både böcker, pjäser och sångtexter under det tidiga 1900-talet, som en metafor för lyx. César Ritz ville skapa det första moderna hotellet i Paris. ”Hygieniskt, effektivt och vackert”, som han sade. Ut skulle dammsamlande textiler av sammet, tapeter, tunga möbler och den unkna gubbighet som präglade både inredning och mat på dåtidens bättre hotell. In skulle luft, ljusa färger, en trädgård eller två och belysning som smickrade kvinnors kläder, smycken och hy.Även menyerna skulle lättas upp, och inte bara riktas till män. César Ritz var tidigt ute med att begripa att även kvinnor ville äta ute, och gillade att äta gott. En inte helt vanlig uppfattning vid 1800-talets slut, då männen smaklökar ansågs vara mer välutvecklade.Långt ifrån alla hade förstås möjlighet att besöka Ritz i Paris. Men många kom att höra talas om andra som varit där, och drömmen om hur det skulle vara att någon gång bo på ett hotell där man kunde dinera tillsammans med prinsar och rika arvtagerskor och ta en drink i baren med kända skådespelare och författare, tog fart. För på Ritz kunde det verkligen ske, då det begav sig.Ett hotell som inte bara skulle ha ”all den elegans som en prins kunde kräva av sitt eget hem”, som han sade. Det skulle också vara en sorts upplevelse, som man säger idag.I programmet pratar vi med regissören och författaren Kristian Petri, som har gjort dokumentärfilmen Hotellet, där han försöker hitta svaret på frågan vad ett hotell egentligen är. Vi träffar också Kerry Diamond, initiativtagare till matmagasinet Cherry Bombe som vill göra restaurangbranschen mer jämställd. Och så tittar vi närmare på en gammal rocktradition – att slå sönder hotellrum.Veckans gäst är Madeleine Barck, hotellchef på Grand Hotel i Stockholm.

De är några av världens bäst betalda ledare, som snart kommer att träda ut på en arena för att visa upp sig och sin stil inför en mångmiljonpublik. Vi talar förstås om fotbollstränarna. Dessa män ska försöka leda sina lag till vinst i det kommande fotbolls-EM för herrar. Under en månad framöver kommer vi att under tv-sändningar kunna se hur de bistert blickar ut över fotbollsplanen, pekar med hela handen och vankar av och an. Så som de alltid gjort.Men idag bär fotbollstränare inte längre logotypprydda prasseljackor från sportföretag, utan diskreta prestigeplagg från mer eller mindre kända modemärken. Många av tränarna påminner om moderna företagsledare, vilket de i viss mån också är. Fotboll på den här nivån är långt ifrån någon lek, utan big business.Och en av anledningarna till det är att man faktiskt kan se direktsändningar av internationella fotbollsmatcher på tv. 1992 betalade tv-kanalen Sky drygt tre miljarder kronor för rättigheterna att regelbundet sända matcher live, från den då nybildade brittiska proffsfotbollsligan Premier League. Det dröjde inte länge innan fler tv-bolag gav sig in i matchen om tittare. Pengabollen var satt i rullning och allt fler ögon riktades nu mot dessa dyrbara investeringsobjekt.Därför blev det skärpning i leden – och en tillsnitsning av garderoberna. Modehus fick nu upp ögonen för den reklampotential som fanns i fotbollsspelare – och deras tränare. Snart började märken som Armani nämnas i samma andetag som Liverpool, Lanvin med Arsenal, Chelsea med Dolce & Gabbana, det tyska landslaget med Hugo Boss och det franska med Dior.Men att vara välklädd som ledare för ett lag under en viktig match inför publik betyder förstås inte samma sak som att ge efter för mode, eller marknadskrafter. Det är snarare en signal på respekt, för laget och åskådarna och jobbet i sig, menar många. Även tränare. Det har emellertid inte varit någon självklar inställning, i synnerhet inte i Sverige. 2001 fick Djurgårdens dåvarande tränare Zoran Lukic frågan om vem som är allsvenskans sämst klädde fotbollstränare och svarade med emfas: ”Alla som har träningsoverall”.I veckans program tar vi en närmare titt på det svenska herrlandslagets kostymer har tagits fram av det Boråsbaserade familjeföretaget Cavaliere – ett samarbete som pågått i 13 år. Förutom att klä upp både dam- och herrlandslaget vid större mästerskap gör företaget även kostymer åt alla som jobbar på Svenska Fotbollförbundet. Vi pratar också kläder och stil med Carlos Banda och Stefan Batan från Hammarby. Och så berättar vi historien om segern som har kallats för en av de största skrällarna i idrottens historia: när det engelska fotbollslaget Leicester City gick och vann Premier League i början av maj i år – en seger mot alla odds.Veckans gäst är Johanna Frändén, sportjournalist.

Zlatan, Beyoncé, Kanye West, Victoria Beckham, Rihanna, Hanna och Amanda, Mary-Kate och Ashley Olsen, Drake, Jessica Simpson. Alla dessa personer har en sak gemensamt de har alla egna modemärken. En växande genre inom modebranschen är nämligen de så kallade ”kändismodemärkena”. Det vill säga klädmärken som artister och sportstjärnor lanserar under eget namn och marknadsför genom att, mer eller mindre engagerat, hävda att de ”alltid älskat mode”, eller är ”passionerat intresserade” av kläder. Och nu – tack vare ett alldeles eget märke – får de utlopp för denna klädglädje, som ibland kan vara svår för konsumenten att upptäcka. Många plagg i den här genren är påfallande lika de som redan finns på marknaden. Originalitet är sällan ett utmärkande drag. Inte heller kvalitet. Många av märkena ligger i låg- och mellanprisklassen.Men det finns något som många av dessa kändismärken har som andra modemärken saknar och det är köpare. I USA har till exempel artisten och dokusåpastjärnan Jessica Simpson de senaste tio åren byggt upp ett modeimperium som årligen säljer kläder och skor för mer än en miljard dollar, det vill säga drygt åtta miljarder kronor. Det är på samma nivå som etablerade och respekterade modemärken, som Marc Jacobs och Michael Kors.Men trots både försäljning och finansiella muskler, som kan få vilket modemärke som helst att kippa efter andan av avundsjuka, så betraktas Jessica Simpson inte som ett ”riktigt” modemärke av de redaktörer, stylister och journalister som formar vår syn på vad mode är.Lyckats med att skaffa sig prestige bland modets översta skikt, det har däremot de skådespelande systrarna Olsen gjort. De korta, blonda och storögda tvillingsystrarna Mary-Kate och Ashley Olsen slog igenom som barn i den populära tv-serien ”Huset Fullt” i slutet av 80-talet i USA och har sedan dess byggt upp medieimperiet Dualstar Entertainment Group. När de lanserade sitt klädmärke The Row 2006, bara 20 år gamla, blev det därför nästan en sorts chockeffekt. Plaggen visade sig vara överraskande vuxna, stilrena, och av toppkvalitet. 2012 kammade systrarna Olsen hem pris som ”Årets modeskapare för kvinnor” av det amerikanska modebranschrådet. Det betraktas idag som ett av de mest exklusiva modemärkena i USA och ligger i prisklassen skyhög.En gemensam nämnare för kändisar som startat klädmärken, oavsett prisnivå, är att de själva har stålar – intäkter som man gjort på annat håll. I veckans program träffar vi mediesystrarna Amanda Schulman och Hannah Widell, som tillsammans driver produktionsbolaget Perfect Day Media. Nyligen lanserade de sin första klädkollektion. Vi träffar också designern Siah Javaheri, som snart avslutar sin utbildning på Beckmans designhögskola. Hon börjar i andra änden, utan ett känt namn, men är fast besluten att göra karriär i modebranschen. Och så besöker vi en butik som inte bryr sig ett dugg om vem som ligger bakom ett märke – eller de senaste trenderna från de stora modehusen runt om i världen – bara kläderna känns rätt, på sitt sätt.Veckans gäst är Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan, samt lektor i modevetenskap vid Stockholms universitet.

Stora blommor, böljande landskap och solblekta djurkranier var saker som fascinerade den amerikanska konstnären Georgia OKeeffe och gjorde henne till en av 1900-talets allra mest omtalade. Det i år exakt hundra år sedan Georgia O’Keeffes första konstverk ställdes ut, 1916. För att uppmärksamma det så arrangerar Tate Modern i London en stor utställning med hennes verk – över hundra stycken – i sommar, den börjar den 6 juli och fortsätter fram till den 30 oktober. Där visas, förstås, hennes sensuella målningar av blommor, vars ståndare och pistiller fick fart på fantasin när de först ställdes ut på 30-talet. Mycket tack vare, eller på grund, av hennes PR-medvetne make, Alfred Stieglitz.På Tate Modern kommer man även kunna se blomtavlan ”Jimson Weed, White Flower No 1”, som är känd av en annan anledning. Den såldes nämligen 2014 på auktion för 44,4 miljoner dollar, vilket gör den till den dyraste målningen som sålts på en auktion – den dyraste målningen gjord av en kvinna, vill säga. Den typen av distinktion irriterade Georgia O’Keeffe som alltid framhöll att hon inte var en kvinnlig konstnär, utan en konstnär. Punkt slut. Fast en betydelsefull sådan, förstås. Medveten om sitt värde, och sitt inflytande, var hon. Och inte bara inom konsten.Även hennes livsstil och klädstil har gett bränsle till många modeskapare genom åren, och än idag. Den amerikanske designern Michael Kors sade sig till exempel ha inspirerats av ”Georgia O’Keeffe, blå himmel och sydvästra USA” till den här säsongens kollektion, det vill säga vår- och sommar 2016. Men frågan är om inte den amerikanska modeskaparen Calvin Klein är den mest hängivna beundraren av hennes stil. Redan i början av 80-talet köpte han målningen ”Summer days” från 1936 för en miljon dollar.Georgia O’Keeffe var emellertid måttligt modeintresserad. Däremot hade hon redan från unga år en säker stil. Om än ovanlig, och före sin tid. När hon var sexton år – och hennes klasskamrater klädde sig i det tidiga 1900-talets mode med smala midjor, rosetter och volanger och konstfulla frisyrer – så bar Georgia O’Keeffe en löst sittande dräkt i brunt. Håret var bakåtstruket och samlat i en enkel fläta.Kanske kan man påstå att Georgia O’Keeffe klädde sig som hon kom att måla – med enkel elegans, och utan utsmyckningar. Och den stora inspirationen till sina stilrena målningar av öde ökenlandskap, ofta strösslade med av sand blästrade och sol blekta djurkranier, det fick hon i den amerikanska delstaten New Mexico, känd för sina öppna landskap, skiftande natur och vackra ljus. Det var kärlek vid första ögonkastet när Georgia O'Keeffe besökte New Mexico första gången 1929. Tjugo år senare bosatte hon sig där permanent.I veckans program berättar vi mer om Georgia O’Keeffe och inte minst om hennes förhållande till New Mexico. Vi har pratat med Cody Hartley, chefsintendent på Georgia O’Keeffe Museum, som ligger i Santa Fe i New Mexico. Vi träffar också konstnären och tonsättaren Christine Ödlund som, precis som Georgia O’Keeffe, intresserar sig för blommor och växter, men på ett lite annorlunda sätt. Hon har nämligen skapat musik utifrån plantors kommunikation. Och så tar vi en närmare till på djurkranier och dödskallar.Veckans gäst är Ann-Sofie Noring, vice museichef på Moderna Museet.

Efter Prince överraskande, och allt för tidiga död, har mycket sagts om hans genreöverskridande musik. Men även när det gällde mode tänjde Prince på gränser. Prince var en artist som var fullständigt orädd för att utsätta sig för beundrande blickar, oavsett avsändare. Han föregick till exempel dagens så kallade "Gucciman" med sådär trettio år. Det vill säga den androgyna stil med kulörta knytblusar och färgstarka plagg för killar som det italienska modehuset Gucci och dess designer Alessandro Michele hyllats för det senaste året. Redan 1988 bar Prince höga klackar och prickig knytblus, med matchande byxor. Den idén hade han kommit på själv.Till skillnad från de flesta artister idag var Prince inte särskilt "modemedveten", eller kanske ska man säga ”road av att klä sig i redan befintliga märken”. Även om han ställde upp som modell för Gianni Versace i slutet av 90-talet. Prince hade egna tankar om hur han ville se ut, och varför. Prince lånade ledigt klädidéer från både kvinnor och män – och matchade det redan från allra första början på sitt, oefterhärmliga, sätt. Många minns än idag med glädje hur han i slutet av 70-talet och i början av sin karriär dök upp, liksom från ingenstans, liten och tanig med bar överkropp, små tjejtrosor, lårlånga stövlar – eller strumpor med strumpebandshållare – kombinerat med halvlångt hår och fjunig mustasch och, inte att förglömma, en elgitarr. En Fender Telecaster. Ett instrument som då vanligtvis hanterades av män av muskulösare sort, åtminstone på det utmanande sätt som Prince poserade och spelade på. Helheten gav ett förbaskat sväng som inte var rock, eller R&B eller disco utan – Prince.En artist som därefter självsäkert fortsatte att tänja på modets gränser genom att uppträda i byxor av spets, blusar med volang uppknäppta ner till naveln och höga klackar – alltid höga klackar. Inte bara det, han fick dessutom denna gränsöverskridande "genderbending" att framstå som sexig – för både kvinnor och män.I veckans program kliver vi in och botaniserar i Princes garderob. Vi tar också en närmare titt på filmen Purple Rain från 1984 – en sorts halvbiografisk historia, med Prince i huvudrollen, om en begåvad musiker från Minneapolis, kallad "The Kid", och hans band "The Revolution", som försöker ta sig fram i karriären. Vi undersöker också fenomenet med hologram, som gör att artister i framtiden kommer kunna fortsätta uppträda långt efter sin död. Och så tar vi reda på vad det egentligen innebär att födas på nytt.Veckans gäst är Naomi Itkes, stylist, redaktör och konsult i modebranschen.

I veckans program ska vi nosa på hundar, varelser med måttligt modeintresse men med hög trendfaktor. För inte ens jyckar kan helt ducka för modetrender. Tyvärr, vill man inflika. Det är ingen tillfällighet att alltfler chihuahuas och yorkshireterriers överges, eller lämnas bort. Att ha en liten hund i handväskan – något som den tidigare överallt förekommande Paris Hilton bidrog till att lansera över världen – är idag en lika stendöd trend som Paris Hiltons karriär som it-girl. Idag är det snarare franska bulldoggar som bör se om sina pensionsförsäkringar.Hundar har förstås länge betraktats som mer eller mindre moderiktiga, beroende på hur de sett ut. Det visar inte minst konsthistorien, där vissa raser förekommer flitigare än andra, under olika epoker. Kungligheter och societetsmänniskor har ofta porträtterats med ”de allra senaste” modellerna, hundar som har importerats eller korsats fram.Men idag är det snarare inom modevärlden man hittar de trendsättande hundarna. Donatella Versace visar självklart upp sig på Instagram med sin Jack Russelterrier vid namn Audrey på jobbet, gymmet och i poolen. Självklart bär hunden utsirade halsband från märket. Känd från Instagram är även Neville Jacobs, den amerikanske modeskaparen Marc Jacobs bullterrier. Det vill säga de bedårande hundar som ser ut som kompakta grisar med pokerfejs.På sitt eget Insta-konto – som har nästan 190 000 följare – visar Neville Jacobs ofta upp sig i människokläder av husses design. 2015 blev han omslagspojke på den amerikanska tidningen Paper. Samma år blev han kallad för ”den hårdast arbetande hunden i modebranschen” av New York Times, som gjorde, och lade ut, en videofilm om en dag i hans liv på sin hemsida. Tack vare internet och sociala medier sprids även information om modeskapares hundar snabbare idag, och får dem att bli kändisar i sin egen rätt.I veckans program besöker vi en modellagentur för hundar. Idag anlitas nämligen mode- och skådespelarhundar flitigt i allt från film till modejobb och reklam. Vi träffar Christina Röed som har agenturen Dogmodel & Co. Vi pratar också med Agneta Hertbris Bollemark som sedan 20 år tillbaka driver Husdjursspinneriet där hon spinner garn av päls från hundar, katter och andra husdjur. Vi diskuterar även hundutställningar med exteriördomaren Hans Rosenberg från Svenska Kennelklubben. Och så pratar vi med den kanadensiska fotografen och konstnären Shari Hatt som 2004 fick i uppdrag att ta porträttbilder av modeskaparen Alexander McQueens tre hundar – Minter, Juice och Callum.

På YouTube kan du lära dig att lägga en eyeliner, sticka en tröja eller styla en hijab. I veckans Stil träffar vi fem olika aktörer som har gjort YouTube till sin kreativa plattform. Det var 2005 som denna webbplats öppnade under parollen ”Broadcast yourself”. Idag har YouTube blivit en plats där man kan lära sig allt om det mesta. Där finns allt från kanaler för människor med små specialintressen till stora reklamplatser för några av världens största artister.Framgång på YouTube kan innebära ett rejält klirr i kassan. Att tjäna pengar på att vara en så kallad ”YouTuber” har idag blivit ett nytt drömyrke för många, på samma sätt som många har haft drömmar om att bli artister eller fotbollsproffs.I veckans reportagebaserade program träffar vi fem personer som på olika sätt har nått framgång genom YouTube:Musikern Martin Molin blev världsberömd över en natt genom att spela på sin egenhändigt konstruerade ”Marble Machine”. Maya Nielsen och Julia Dangs modekanal har på tre år vuxit sig så starkt att multinationella företag vill synas och nämnas i deras videor. Nu står de inför möjligheten att avbryta sina studier och satsa på att vara YouTubers på heltid. Thomas Sekelius är 18 år och spelar in sina videos, där han varvar sminktips med personliga berättelser, i föräldrahemmet i Växjö, men drömmer om att flytta till Stockholm eftersom det kommer bli lättare att arbeta som YouTuber där. Bland unga muslimska modeintresserade kvinnor har så kallade ”hijab tutorials” blivit populära – videor som visar hur hijabs kan bäras på oändligt många olika sätt. En av de största profilerna inom hijabmode är Dina Tokio från England. Hon har blivit känd som videobloggare över hela världen, från Kanada till Dubai. Vi pratar också med Edit Brunner från medieföretaget Splay, som har knutit till sig flera av Sveriges största YouTube-profiler och fungerar som en slags manager för dessa nya stjärnor.

I veckans Stil ska vi bege oss på en färd med världens mest mytomspunna plan, Concorde. Ett flygplan som kunde flyga så högt, och så fort, att inte en enda droppe av passagerarnas drinkar spilldes. Det var inte vilka drinkar som helst som serverades ombord på Concorde, utan dyrbara årgångsviner och champagne av fint märke. Ganska mycket champagne till och med. En miljon flaskor av märket Veuve Cliquot gick åt under de knappt trettio år som planet var i trafik, mellan 1976 fram till 2003.Det är med andra ord fyrtio år sedan Concorde sattes i passagerartrafik. De första kommersiella flygningarna ägde rum den 21 januari, 1976. De gick mellan Paris och Rio de Janeiro, och mellan London och Bahrain. De var båda var fyllda med prominenta personer. Vid ankomsten hälsades passagerarna med luxuösa bufféer arrangerade av ländernas ledare.Men så var Concorde ett plan på hög nivå, även på andra sätt. Concorde var ett samarbete mellan Storbritannien och Frankrike. Det var respektive land som till en början stod för notan, som även den nådde aldrig tidigare skådade höjder.Mer än 200 000 personer var inblandade i Concordes tillkomst och tillverkning, och jämförelsevis så var detta överljudsplan ett lika stort projekt som USA:s rymdprogram. Och det kanske inte bara var en tillfällighet, för Concorde var en produkt av en tid då man ansåg att himlen inte utgjorde någon gräns för vart människan kunde ta sig, eller hur fort det kunde gå."Vi ska nu göra saker som inget annat flygplan kunnat göra. Vi kommer att resa över Atlanten dubbelt så fort som ljudet, snabbare än en gevärskula. Vi kommer att färdas så fort att vi rör oss snabbare än jorden snurrar och världen, den kommer att titta på oss", sade piloten till passagerarna inför den allra sista resan med Concorde, mellan New York och London 2003. Han hade helt rätt. Tusentals människor följde den drygt tre timmar långa färden. Många av dem hade samlats för att se när planet landade, för sista gången. För Concorde var inte bara världens första – och hittills enda – passagerarplan i överljudshastighet. Det var också det stiligaste plan som någonsin gjorts.I veckans program berättar vi mer om Concorde och drömmen om att flyga fort. Vi har träffat Pierre Ziherl, pilot inom Flygvapnet, som berättar hur hög fart känns. Vi möter också Gunilla Björkå och Teertu Vaks Jonsson som arbetade som flygvärdinnor under 1970-talet, en tid då yrket fortfarande omgavs av glamour och äventyr. Och så pratar vi med den flygintresserade författaren och poeten Maria Küchen, som i början av juni ger ut essäboken Att flyga – en bok där hon undersöker de existentiella, teknologiska och kulturella aspekterna av vad det innebär för människan att kunna flyga.Veckans gäst är Robert Aschberg, journalist och programledare.

Zaha Hadid har beskrivits med ord som djärv, geni och visionär. Hon var en av samtidens mest färgstarka arkitekter och väckte uppmärksamhet över hela världen för både sina verk och sin person. Det råder ingen tvekan om att den stilfulla – och mycket modeintresserade – Zaha Hadid var en storartad kvinna som lyckades göra en lika storslagen karriär i ett av de mest mansdominerade – och egotrippade – yrken som finns, arkitektens. Som kvinna, född i Irak och utbildad i Storbritannien under det sena 1960-talet gled hon knappast fram på någon räkmacka i den världen. ”Jag är en kvinna, vilket är ett problem för många. Jag dessutom utlänning, ett annat stort problem. Och mitt arbete är inte direkt normativt”, sa hon själv.Zaha Hadid var bara 65 – och på topp – när hon i slutet av mars 2016 avled av en hjärtattack då hon var hon var inlagd på sjukhus i Miami, för att ta hand om en luftrörskatarr.Hon var då inte bara respekterad inom sin genre, utan hade även lyckats med att bli omfamnad av modebranschen. Och inte bara för att hennes look ofta beskrevs som ”drottninglik”. Hon klädde sig för att synas i dramatiskt utformade plagg och accessoarer av designer som Issey Miyake, Junya Watanabe och Prada. Zaha Hadid samarbetade även med olika modemärken, för vilka hon skapade både spektakulära skor och smycken. Inte minst hade hon ett nära samarbete med Karl Lagerfeld och modehuset Chanel.Men oavsett vad det gällde så är hennes stil – ett slags organiskt mjukt flödande former – lätt att känna igen. Kanske kan man likna hennes byggnader vid jättelika abstrakta smycken. De bryter ofta bjärt av mot kringliggande hus, som ser än mer konservativt kantiga ut i jämförelse.Ibland gick formen kanske före funktionen. Att befinna sig i en av hennes vindlande byggnader har jämförts med att när man som barn kände sig lite vilsen när man gick in i ett nytt hus, man visste inte riktigt vad som var fram och bak, eller hur man hittade ut. Men originella är de, och en del av inspirationen till dessa former sade hon sig ha fått från sin barndom i Bagdad, i Irak. En stad som under 1950-talet var en sekulär och kosmopolitisk storstad som bubblade av framtidshopp.I veckans program berättar vi mer om Zaha Hadid och hennes stil, både när det gäller arkitektur och kläder. Vi träffar också Lamija Suljevic, en av Sveriges mest uppmärksammade modeskapare just nu. Hennes kollektioner har en distinkt stil och hennes design är bokstavligen gränsöverskridande. Född i Bosnien använder Lamija Suljevic sig av sitt förflutna för att ta sig in i framtiden. Vi pratar också med möbelformgivarduon Fredrik Färg och Emma Marga Blanch, som drivs av lusten att hitta nya sätt att använda material för att skapa unika former.Och så tar vi en närmare titt på två av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska formgivare – Charles och Ray Eames. Ett äkta par som idag kanske mer än något annat är synonymt med en stol, men som genom sin fantasifullhet och lekfullhet, kombinerad med en rejäl dos kunskap, kom att skapa ett nytänkande inom design i stort som lever kvar än idag. I veckan öppnar utställningen Charles och Ray Eames på Bildmuseet i Umeå och vi har varit där på besök.Veckans gäst är Elizabeth Hatz, arkitekt, konstkurator och lektor på KTH.

Det är inte bara våra kläder som påverkas av modets växlingar, det gör även vår hud. Eller snarare har inställningen till huden skiftat med tiden och avgjort hur mycket, hur lite – och inte minst vilka delar av den – som vi väljer att visa, eller dölja.Framförallt har åsikterna om hur mycket hud en kvinna bör visa varit många, och starka, under årens lopp. Men även män har varit bundna av etikett, och klass. Men i en stor del av världen – inte minst här i väst– har man under historien varit rörande överens om en och samma sak – att en bra hud är en ung hud. Inte sällan har idealhuden dessutom varit sparsamt exponerad – och blek.Då huden peakar ganska tidigt i livet, för att därefter bli allt tunnare och torrare och mindre elastisk – och därmed rynkig och skrynklig – så har strävan efter att bibehålla dess spänst och ungdomliga utseende föranlett en hel del fantasifulla åtgärder för att locka fram en look av fräschör. Något som man försökt uppnå genom allt från att täcka den med tyg till smörja in den med saker som citronavkok, mjölk, urin och avföring från olika djur.Att som idag självklart exponera stora delar av huden – armar, ben, rygg och mage – och till och med rumpans myntinkast – är ett förhållandevis nytt fenomen. Det är bara sjuttio år sedan fransmannen Louis Réard ställde till med en sorts nakenchock, och började flytta fram gränserna för vad som var okej att visa. I juli 1946 lanserade han ett nytt badklädesplagg kallat ”bikini”. Men han hade svårt att hitta en modell som ville ställa upp. Han fick istället anlita en professionell nakendansös från den kända revyteatern Casino de Paris.I veckans program pratar vi med Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap, för att ta reda på hur kvinnligt kodade kläder, som exponerar mycket hud, kan få en ny och modern betydelse. Vi tar också en närmare titt på en annan sorts hud – läder. Vi har träffat Eva Jangen, som driver en second handbutik full av gamla skinnjackor. Och så tar vi reda på varför rumpan har hamnat i fokus när det gäller nya typer av skönhetsbehandlingar.Veckans gäst är Christoph Martschin, hudläkare.

Radarparet Thelma och Louise dök upp på vita duken för exakt tjugofem år sedan våren 1991 i en film som skrällde till ordentligt och gav upphov till en oändlig mängd diskussioner. Var Thelma & Louise en våldsam manshatarfilm? Var det en nyskapande feministfilm? Var det en komedi? Var det en tragedi? Var det en film som lurade unga kvinnor till att ta till vapen? Eller var det början på en ny tid för en annan sorts kvinnoroller på film?Klart stod i alla fall att det var en succé. Filmen drog inte bara en oväntat stor publik, och höstade in bra kritik. Den kammade även året därpå hem sex Oscarsnomineringar.  Båda huvudrollsinnehavarna – Geena Davis och Susan Sarandon – blev nominerade som bästa kvinnliga skådespelare och Ridley Scott som bäste regissör. Men Oscars-statyetten gick till bästa originalmanus.Callie Khouri heter manusförfattaren. Hon jobbade i början av 90-talet som producent av musikvideor till rockartister, men hon var less på att se lättklädda kvinnor åma och kråma sig framför kameran som en sorts levande accessoarer till manliga artister. På sin fritid började hon skriva på ett manus för att lätta på trycket. Hon började spinna på en historia om vänskapen mellan den unga, naiva och slarviga hemmafrun Thelma (spelad av Geena Davis) och den äldre, tillknäppta och luttrade servitrisen Louise (spelad av Susan Sarandon). Båda instängda i en småstad och tillsammans med män som inte gjorde dem särskild glada. För att pigga upp sig bestämmer de sig för att resa iväg med Louises bil för att tillbringa helgen i en lånad stuga. Dit kommer de emellertid aldrig...I veckans program berättar vi mer om Thelma & Louise, dess inflytande och tidsandan som rådde då filmen kom. Vi tittar också närmare på en av filmens manliga stjärnor: Brad Pitt. Vi undersöker också hur vägen och bilen har symboliserat frihet och rörlighet på film och i litteratur. Genom åren har det producerats många berättelser som skildrar människor i rörelse på vägarna. Men ganska få av dessa har varit kvinnor. Och så träffar vi Kitty Karlsson, som kör en likadan bil som Thelma och Louise – en Ford Thunderbird.Veckans gäst är Maaret Koskinen, professor i film vid Stockholms universitet.

Den franska konstnären ORLAN har genom hela sin karriär använt den egna kroppen som arbetsmaterial och med hjälp av den vänt upp och ner på föreställningar om vad skönhet och identitet egentligen är. ORLAN – ja, hennes namn ska skrivas med versaler – är en av Frankrikes mest kända konstnärer, men stor internationell uppmärksamhet fick hon i början av 90-talet när hon genom en serie plastikkirurgiska ingrepp började omforma sitt eget ansikte och förvandlade sig själv till ett levande konstverk.Plastikoperationerna som ORLAN genomgick filmades och fotograferades och sändes live till olika museer och gallerier runt om i världen. I direktsändning kunde konstpubliken se ORLAN, med blod i håret och streck och cirklar i hela ansiktet, ligga på en brits medan en kirurg skar upp huden intill örat på henne och drog ut den som en gummimask.Hon hade en tydlig vision för sitt nya ansikte – det skulle modelleras efter kända konsthistoriska kvinnoporträtt. Men ORLANs syfte var inte att använda plastikkirurgi för att bli vackrare. Med sitt omopererade ansikte ville hon snarare utmana idén om vad skönhet är och visa hur godtycklig uppfattningen om vad som är vackert kan vara. Hon sade sig vara kritisk till hur skönhetsoperationer får alla att se likadana ut, varför inte prova något annorlunda?  ”Jag vill att min kropp ska bli en plats för offentlig debatt”, förklarade ORLAN.ORLAN har nu varit verksam som konstnär i mer än 50 år och har en gedigen samling verk bakom sig. Hon arbetar med performance, video, foto och skulptur och har en förkärlek till ny teknologi och medicinsk vetenskap. Men plastikingreppen från 90-talet hamnar ofta i fokus när man talar om ORLAN, men så fick hon i och med operationerna uppmärksamhet långt utanför konstvärlden.I veckans program ska vi titta närmare på ORLAN och hennes konst – både operationerna och andra saker som hon har gjort. ORLAN har genom åren inspirerat en hel del musiker och modeskapare, bland andra Walter van Beirendonck – och Lady Gaga, som lånat friskt från ORLANs konstkatalog. Lite för friskt kanske, tyckte ORLAN, som för tre år sen stämde Lady Gaga för plagiat.I programmet träffar vi också den svenska performancekonstnären Linnea Sjöberg, som likt ORLAN har gått in och ut ur olika identiteter. ORLAN har genom åren refererat en hel del till ikoniska verk från konsthistorien – just nu kan man till exempel se hennes fotografiska parafraser på Botticellis Venusmålningar på utställningen Botticelli Reimagined på Victoria & Albert Museum i London – och i programmet undersöker vi hur man kan närma sig klassiska konstverk som är så kända att de kan kännas svåra ett ens ta in. Vi pratar även med Magnus af Petersens, intendent på Moderna Museet i Stockholm, om hur konstvärlden reagerade när ORLAN gjorde sina plastikkirurgiska ingrepp.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Rolex är ett klockmärke som lyckats klättra upp och klamra sig fast på både popularitets- och prestigetoppen i (snart) hundra år. Hur gick det till? Klockföretaget, som är baserat i Genève i Schweiz, jämförs ofta med en schweizisk bank – konservativt, hemlighetsfullt, mycket försiktigt – och även ganska så självgott. Men så är det också världens största tillverkare av armbandsur av lyxmodell. Ett märke vars produkter inte bara prytt handlederna på presidenter, och politiker. Även kungligheter och stjärnor inom film och sport har under åren stoltserat med märket. Något som företaget inte var sena med att använda sig av för att bygga upp varumärket – och få det att bli förknippat med framgång.Men oavsett vad man tycker om Rolex – och det är det många som gör – så finns det färre som har några invändningar mot själva produkternas kvalitet. Utan det är snarare den image klockorna omgärdas av som leder till diskussioner om huruvida märket är fågel, fisk eller mittemellan.Är det tråkiga klockor från ett trist företag som aldrig förnyar sig? Är det överprisade klockor för vräkiga typer som kör suvvar, gillar stora köttbitar och aldrig tackar nej till en golfrunda eftersom det är där man egentligen gör affärer? Eller är det tåliga klockor som håller stilen, oavsett trender?Det är kort sagt ett motsägelsefullt märke på många sätt. Vilket förstås också det har bidragit till dess popularitet.I veckans program berättar vi mer om hur armbandsklockan kom att bli en statussymbol och hur en klocka kan rädda ett affärssamtal. Vi besöker också en pantbank – där just exklusiva armbandsklockor är ett av de vanligaste värdeföremålen att pantsätta. Och så tar vi en närmare titt på en statussymbol i matvärlden – hummern.Veckans gäst är Per Nilsson, chefredaktör på modemagasinet King.

Jeans är ett plagg som kommit att förändra våra garderober i grunden. Allt började för 50 år sedan när en stor jeansvåg sköljde in över Sverige. Det handlade om jeans med hög modegrad, och stegrande prislappar som på det tidiga 70-talet gav upphov till rubriker som: ”98 kronor – ett orimligt pris för en byxa vars  främsta egenskap förr var god slitstyrka till lågt pris”.Först med att snappa upp att jeans var mer än slitstarka bomullsbyxor här i Sverige var Gul & Blå. Hösten 1966 – för 50 år sedan – slog de upp portarna till sin butik i Stockholm. Den var bara trettio kvadratmeter stor, men grundaren – Lasse Knutsson – kallade den stolt för: ”en jättesmocka mot alla gamla borgerliga värderingar”. Han hade då varit i London där han drabbats av det mode som fanns att både se och köpa på Carnaby Street, i Soho. På denna lilla gågata kryllade det av små butiker med hög popmusik i högtalare, och ung personal som sålde färgglada toppar, byxor och scarves av sammet, spetsar och syntet – och second hand.Gul & Blå var inte bara en butik i vilken man kunde handla kläder, utan även skor och så småningom skateboards och den amerikanska tidningen Interview, skapad av Andy Warhol – man kunde även höra musik, som var helt ny och inte spelades på radio. Där fanns till och med en DJ. Men det som efter något år skulle komma att dra allra mest, och locka till sig folk från hela landet, det var jeans.1976, tio år efter att Gul & Blå startades, såldes mer än tio miljoner jeans i Sverige, långt fler än vad landet då hade invånare. Hälften av dem såldes till ungdomar mellan 12 och 24 år. En undersökning från den ekonomiska institutionen på Göteborgs universitet visade att: ”fyra av fem jeansköpare struntar i priset och skulle köpa sina jeans även om de vore ännu dyrare”.Med framgången följde också konkurrens. Många ville vara med på det nya jeanståget som hade börjat rusa i allt högre hastighet – varuhus, postorderfirmor och till och med Konsum. Även om stilen och kvaliteten skilde sig märkena emellan, så fanns det länge en gemensam nämnare – jeansen skulle vara tajta. Väldigt tajta.I veckans program träffar vi Tommie Weiss som startade ett annat framgångsrikt svenskt jeansmärke 1971 – Puss & Kram – som sades ha de absolut tajtaste byxorna. Vi tar också en titt på 1980- och 90-talets reklamfilmer för jeans, som sticker ut lite extra. Och så pratar vi med musikern Jonas Lundqvist som nyligen släppte soloskivan Vissa nätter, där han på omslaget poserar med sug i blicken, en framträdande flint – och med högt skurna stentvättade jeans.Veckans gäst är Örjan Andersson, designer och jeansspecialist.

Gult är en färg som anses vara både ful och fin och som har symboliserat både fest och pest, bokstavligen. Under medeltiden hissades en gul flagga när båtar kom från länder där besättningen kunde ha drabbats av just pest eller andra smittsamma sjukdomar. Idag signalerar samma gula flagga motsatsen. Men så är gult en färg som kanske är den mest motsägelsefulla av dem alla.Det är med andra ord inte så märkligt att det också är en färg som många har ett kluvet förhållande till, inte minst när det gäller kläder. Det illustrerades så sent som förra veckan då skådespelaren Alicia Vikander bar en ljusgul klänning under Oscarsgalan, där hon plockade hem en gyllene statyett för bästa kvinnliga biroll. Den gula blåsan hamnade på listor över de både kvällens bästa och sämsta klädval.Men om man blickar bakåt längre än så, så blir gula kläder lite mer komplicerade än att de anses vara fina eller fula av självutnämnda modepoliser. Gula plagg, och gula märken på plagg, har under historien fått utmärka socialt och etniskt diskriminerade, som tvingats att bära dem. Anledningen till att det blev just gult är flera – det var bland annat en hyfsat billig färg att framställa. Men framförallt är gult en färg som vi ser tydligt. Tydligast av alla färger faktiskt. När vi till exempel tittar på en gul klänning så ser vi egentligen ett brett spektrum av ljus, eftersom den gula färgen är fenomenal på att reflektera ljus. Det mänskliga ögat är dessutom extra känsligt för just gult ljus. Gula grejer får oss helt enkelt att haja till lite extra.I veckans program träffar vi konstnären Leif Elggren som genom hela sin karriär har använt sig av former och mönster i gult och svart. Ett återkommande motiv i hans konst är gula och svarta diagonala ränder - så som varningsskyltar brukar se ut. Leif Elggren hävdar till och med att det är han som har kommit på, och äger, just den symbolen och färgkombinationen. Hur det kommer sig berättar han mer om i programmet. Vi träffar också en av Sveriges största reggaeartister, Isabelle Sandblom, mer känd under sitt artistnamn Syster Sol. Och så tar vi en närmare titt på en svensk filmklassiker - Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul från 1967, en film som fortfarande är världsberömd för att ha brutit mot en hel del tabun.Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, dräkthistoriker och författare.

Svarta pantrarna, eller Black Panther Party, var en av 1960-talets mest omtalade politiska grupper, som genom sin sällsynt självsäkra stil och attityd kommit att influera både mode, musik och politik. Det var inte bara Svarta pantrarnas budskap om svarta amerikaners rättigheter och deras sociala aktivitetsprogam – som gratis frukost till tiotusentals skolbarn över hela USA – som fick stor uppmärksamhet, det fick även deras stil. Svarta pantrarnas garderob, bestående av av svarta skinnjackor och baskrar, bröt mot den då gängse kostymstilen. Det var en väl medveten strategi. Svarta pantrarna ville nå en ny, och yngre, målgrupp som sökte andra typer av förebilder än vuxna i kostym och klänning. Det var trots allt 60-tal och ungdomskulturen bubblade som bäst. ”Varje ung svart man har en läderjacka, eller kan se till att skaffa eller låna en”, förklarade Huey Newton och Bobby Seale, de två unga killarna bakom Svarta pantrarna, och dess look.Till skillnad från andra medborgarrättsrörelser valde Svarta pantrarna att beväpna sig. Bobby Seale och Huey Newton hade hittat en lucka i lagen som gav dem rätt att bära vapen, om de var synliga, och inte riktades mot någon person. Vapnen skulle bara användas i självförsvar. Men Svarta pantrarna var inte sena med att även låta noggrant stajlade bilder på beväpnade svarta pantrar börja cirkulera. Också det ett slags vapen som var minst lika, om inte mer effektivt, ifråga om marknadsföring.Det är i år femtio år sedan Svarta pantrarna grundades – 1966 i Oakland, Kalifornien – något som uppmärksammats av bland andra artisten Beyoncé som nyligen uppträdde med ett stort gäng dansare klädda i just svart läder och baskrar under halvleken av årets ”Super Bowl”, det vill säga den tv-sända finalmatchen i den amerikanska fotbollsligan. Effekten uteblev inte. Det blev ett hallå utan dess like, och det är inte helt omöjligt att de ytterst PR-medvetna pantrarna skulle ha varit rätt nöjda med uppmärksamheten hon skapade.I veckans program pratar vi med en av Svarta pantrarnas mest framträdande medlemmar – Kathleen Cleaver. Hon var partiets kommunikationschef och skötte kontakterna med pressen. Hon var alltså en av de personer som bidrog till att skapa den starka bild av Svarta pantrarna som lever kvar än idag.Vi pratar också med den brittiska komikern Shazia Mirza, som i sin nya humorshow ”The Kardashians Made Me Do It” skämtar om kontroversiell politik. Vi tar också en närmare titt på munkjackan och vad den kan symbolisera. Och så undersöker vi hur den den svart pantern kom att bli ett av smyckevärldens mest kända motiv.

Francois-Henri Pinault är en av modebranschen allra mäktigaste män. Det är nämligen han som chefar över lyxkonglomeratet Kering, som rymmer ett tjugotal av modebranschens mest exklusiva märken. På senare tid har Francois-Henri Pinault seglat fram som en av branschens ”good guys”, en framsynt man som månar om både miljö och kvinnors rättigheter, och som kammar hem olika utmärkelser för just de sakerna. Förra året, 2015, blev han även utnämnd till ”Newsmaker of the year” – årets nyhetsskapare – av modebranschtidningen Women’s Wear Daily.Men Francois-Henri Pinault har förstås även hårda nypor när det så krävs. Lyxkonglomeratet Kering rymmer några av modebranschens mest exklusiva märken, som Bottega Veneta, Alexander McQueen, Balenciaga, Brioni, Stella McCartney, Saint Laurent och, inte minst, Gucci. Det är Kerings allra största, och viktigaste, modemärke. Francois-Henri Pinault beskriver det själv som företagets ”ryggrad”. Men så är det förvärvandet av det italienska modehuset som lagt grunden till hela detta konglomerat av lyxmärken. 1999 skaffade de sig nämligen kontroll över märket i en omskriven maktkamp med Frankrikes allra största lyxkonglomerat LVMH, som styrs av Frankrikes rikaste man, Bernard Arnault.Kering är inte lika stort som konkurrenten LVMH, men det knaprar in. Och framför allt lägger det sig vinn om att ligga i framkant när det gäller värden som hållbarhet, och kvinnors rättigheter. En självklarhet eftersom sextio procent av Kerings alla anställda – och åttio procent av kunderna– är kvinnor, menar Francois-Henri Pinault – som ofta tackar sin fru, skådespelerskan Salma Hayek, för hennes ”vägledande inspiration”.I veckans program berättar vi mer om Francois-Henri Pinault. Vi tar även en närmare titt på hans fru, Salma Hayek. Vi undersöker också fenomenet med att rea ut kläder - är det något som är på väg att försvinna? Och så träffar vi en nykomling i den svenska modevärlden, Louise Körner.Veckans gäst är Naomi Itkes, stylist, redaktör och konsult i modebranschen.

Inför stundande Alla hjärtans dag ska vi i veckans STIL ägna oss åt flirt och förförelse genom att ta en titt på hur vi genom vår klädsel har försökt att göra oss attraktiva för presumtiva partners. Det är något som vi har ägnat oss åt ända sedan Adam och Eva började skyla sig med fikonlöv, skulle man kunna säga. Genom historien har uppfinningsrikedomen varit stor, och varierande, när det gäller att med hjälp av kläder understryka – eller låta ana – olika kroppsdelar och därmed påkalla uppmärksamhet, och försöka attrahera den vi är intresserad av. Det har rört sig om skymten av en strumpa, ett kalsongband som sticker fram ur jeansen, bara axlar, djupa dekolletage och höga slitsar – i försök att få hjärtan att bulta lite snabbare.Naturlighet är inget som någonsin värderat särskilt högt i modehistorien, i synnerhet inte när det gäller att skapa kläder som förför. Därför har man under alla år hjälpt naturen på traven genom att bättra på olika kroppsdelar som man ansett var lite extra heta – rumpor och höfter har gjorts bredare genom att kjolar har vadderats och midjor har snörts åt med hjälp av korsetter. Man har låtit ana att där fanns resurser. Och män har framhävt sina ben genom att klä dem i tajta byxor.I veckans program ska vi titta närmare på hur vi genom historien har flirtat och förfört med hjälp av våra kläder. Vi undersöker också hur en dejtingapp som Tinder har påverkat vår inställning till flirtande, vi besöker diamantdistriktet i New York och så tar vi en titt på en film som utspelar sig på just Alla hjärtans dag - Picnic at Hanging Rock från 1975, en film full av gåtfull mystik, återhållsam erotisk laddning och stilfulla miljöer och kläder.Veckans gäst är Jessica Sjöholm Skrubbe, lektor i konstvetenskap vid Stockholms universitet.

I måndags började Stockholms modevecka och i veckans STIL ger vi oss ut i stadens modevimmel för att tala med olika nyckelpersoner i branschen om poängen med modeveckan och vem den är till för. Modeveckan som fenomen debatteras idag mer än tidigare. Har allmänheten där att göra till exempel? Det talas om "demokratiskt mode" och att alla ska kunna ta del av modeveckorna, inte bara i Sverige och på Stockholms modevecka (eller ”Fashion Week Stockholm”, som den också kallas), utan även i Paris, New York, London och Milano. Men varför då? Har allmänheten verkligen glädje av att se plagg som ännu inte finns att köpa? För det är ju kläder som inte finns i butik förrän till hösten som visas under modeveckorna.Och hur ska man visa kläder? Är den klassiska catwalkvisningen passé? Den där inbjudna sitter på långa rader, slåss om platser på "frontrow" för att se modeller svaja fram? Ska de livestreamas så att man kan sitta hemma och titta? Ska man skapa Instagram-vänliga installationer? Eller ska man göra som designern Ida Klamborn – installera interaktiva robotar på första raden som ställföreträdande ögon och öron för alla som laddat ner appen "Democratic Frontrow"? Ännu oklart. Men klart står att tekniken har förändrat sättet att betrakta mode på, på flera sätt. Det paradigmskifte är på väg, menar somliga. Stora grejer på gång, med andra ord.I veckans program träffar vi Emma Ohlson, generalsekreterare för Association of Swedish Fashion Brands. Karina Ericsson Wärn, tillförordnad konst- och designchef som även ansvarar för det mode som visas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Susanna Strömquist, journalist som skriver för Dagens Nyheter och Elle. Kristofer Andersson, chefredaktör för bon.se och redaktionschef på magasinet Bon. Philip Warkander, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet. Lena Patriksson Keller, grundare av, och styrelseordförande för, Patriksson Communication, och initiativtagare till Association of Swedish Fasion Brands. Samt Roland Hjort och Ida Sjöstedt, modeskapare och gamla moderävar som sett hur Stockholms modevecka utvecklats under åren. Späckat program med andra ord!

Fotografen Julia Margaret Cameron (1815-1879) förde med sällsynt driv och egen stil fram fotografi som en konstform värd att tas på allvar. När Julia Margaret Cameron var 48 år fick hon en present av sin nygifta dotter, den sista av elva barn hon uppfostrat, som nu var på väg att flyga ur boet. ”Den här kan du kanske ha roligt med”, sade hon. ”Förhoppningsvis kan den få dig att känna dig mindre ensam”. Det var en kamera. Det blev början på en helt ny karriär. Hon ställde ut sina fotografier över hela Europa. Hon sålde dem dyrt. Hon såg till att skaffa sig copyright. Idag betraktas den brittiska Julia Margaret Cameron som en av de mest stilbildande fotograferna genom tiderna.Julia Margaret Cameron hade nämligen ett mycket personligt sätt att fotografera på. Bilderna utmärks av att vara hårt beskurna med en nästan drömlik mjukhet. ”Hon ser ju dåligt”, sa somliga. ”Hon har inget grepp om tekniken”, sa andra. Skärpan saknades ju, knorrades det. Men bristen på skärpa, eller ”soft focus”, var hennes poäng, och ett medel i hennes strävan efter att skapa ”beauty”, skönhet i en vid bemärkelse. Och hon hade stenkoll på tekniken, och hur den kunde användas.Många av de personer som Julia Margaret Cameron porträtterade var några av dåtidens största kändisar. Alfred Tennyson, författaren vars dikt ”Nyårsklockan” läses från Skansens scen varje nyårsnatt, var en. Författaren Anthony Trollope en annan. Charles Darwin ytterligare en. Hennes porträtt av denne biolog och forskare pryder för övrigt dagens 10-pundsedlar i Storbritannien.I veckans program berättar vi mer om fotopionjären Julia Margaret Cameron och hennes korta, men inflytelserika, karriär. Vi undersöker också varför modevärlden är så intresserad av teknologi just nu och vad så kallad aurafotografering egentligen innebär - och varför aurafotografier har börjat leta sig in i på flera modetidningars sidor. Och så tar vi reda på vad som händer när folk tröttnar på alla gamla porträtt, semesterbilder och familjealbum som ligger i lådor och skåp och samlar damm.Veckans gäst är Anna Tellgren, intendent på Moderna Museet.

Inspirerad av den amerikanska basebolligan och deras lukrativa avtal förhandlade modellen Lauren Hutton till sig ett eget fett kontrakt 1973 och fick framtida modellers arvoden att skjuta i höjden. Lauren Hutton är idag 72 år och driver ett eget skönhetsföretag som specialiserar sig på makeup för mogna kvinnor. Hon gästspelar ibland fortfarande som modell, eller som musa. Men när hon först dök upp som modell under det sena 1960-talet betraktades hon som en udda typ, även om hon var lång och slank. Hennes utseende beskrevs som ”skevt”, på grund av en knölig näsa och skelande blick som, av outgrundliga anledningar, ansågs vara mer framträdande än hennes regelbundna drag, höga käkben och starka utstrålning.Men Lauren Hutton skulle komma att bli en av USA:s mest framgångsrika modeller. När Vogue 1973 utsåg ”The American woman today” – smart, snygg och med verklig power – så var det henne man valde till omslaget. Hon kan än idag skryta med om att inneha rekordmånga Vogueomslag, tjugosex stycken. Flest av alla genom tiderna. Och det var genom sin enorma popularitet som hon samma år kunde skriva ett banbrytande kontrakt med, det då stora, skönhetsföretaget Revlon. Hur det gick till berättar vi om i veckans Stil.I programmet tittar vi också närmare på den klassiska kamelhårskappan – ett plagg som på många sätt kommit att representera den moderna, yrkesarbetande kvinnan. Vi undersöker också hur det funkar med så kallade ”grillz”, en sorts tandprydnad i guld som kan variera i storlek – från enstaka guldtänder till hela rader av guld i över- eller underkäken. Och så besöker vi motorcykelklubben Rapido i Stockholm.Veckans gäst är Camilla Åkrans, modefotograf.

"Den moderna kvinnan" är en person som både mode- och marknadskrafter gärna vill göra anspråk på, då hon anses vara en spjutspets in i framtiden, och inte minst till framtida försäljning. "Den moderna kvinnan" (eller den nya kvinnan) är ett uttryck som en gång i tiden var både skrämmande och lockande, men som kom att bana väg för dagens kvinnor som självklart kan rösta politiskt, yrkesarbeta, gifta sig med en man, eller kvinna – och välja precis hur de vill klä sig, och sminka sig. I alla fall i Sverige. I år är det nittiofem år sedan kvinnor för första gången kunde rösta i riksdagsvalet, och därmed påverka samhället i stort. Det var 1921. Bakom låg en kamp för kvinnlig rösträtt som bubblat under flera år.Sverige var inte först, men heller inte sist, med att fånga upp en global trend där kvinnor började göra sig hörda på ett helt nytt sätt. Men också sedda. För hand i hand med den politiska utvecklingen gick – förstås – stil. Man skulle till och med kunna påstå att kvinnors kläder och stil kom att bli några av de mest betydelsefulla bitarna i det pussel som började läggas då "den moderna kvinnan" började ta fart, och form. En ny form, bokstavligen.Det är ingen tillfällighet att den franska modeskaparen Coco Chanel lanserade "den lilla svart", 1926. Det var till en början en enkel klänning, rakt skuren, med rundad hals och långa ärmar som kom att bli: "en sorts uniform för alla kvinnor med stil". Den kom också att bli en symbol för den nya moderna kvinnan som vid tiden för första världskriget hade gett sig ut i arbetslivet, rattade bilar, rökte cigaretter och behövde plagg som de kunde röra sig fritt i.I veckans Stil tittar vi närmare på begreppet "den moderna kvinnan" och vad hon har symboliserat vid olika tidpunkter i historien. Vi undersöker också hur reklam har speglat kvinnors politiska framsteg genom historien. Vi frågar författaren och journalisten Gunilla Thorgren och modejournalisten Agnes Grefberg Braunerhielm vad "Den moderna kvinnan" betyder för dem. Och så pratar vi med den amerikanska mensaktivisten Kiran Gandhi.Veckans gäst är Annina Rabe, kulturjournalist.

Angela Merkel (1954-) kan kanske inte beskyllas för att var någon modeikon, men synen på hennes stil har tveklöst förändrats under de tio år som hon varit tysk förbundskansler. Idag är det inte många som driver med hennes look på det obarmhärtiga sätt som man gjorde i början av hennes karriär. Men så har Angela Merkel (med hjälp av stylist, frisör och designer) finslipat fram en stil som hon uppenbarligen trivs alldeles utmärkt med – och som dessutom speglar partiet CDU:s återhållsamma politik. Hon håller sig till en och samma byxdressmodell, men den har hon å andra sidan i över 90 olika nyanser.I sitt hemland kallas Angela Merkel ofta för ”Mutti”, mamma, och hon har under årens lopp vunnit allt fler fans, åtminstone i Tyskland. Där är hon populär, även bland många som inte är anhängare av det parti som hon representerar, CDU, det vill säga ”den kristdemokratiska unionen”. Ett parti som kan jämföras med de svenska moderaterna. Men poppis har hon verkligen inte alltid varit – och det som kritiserats har väldigt ofta haft att göra med hennes stil. Eller brist på stil. En del har skyllt detta på hennes östtyska ursprung. För Angela Merkel är inte bara Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Hon är också det enade Tysklands första toppolitiker från Östtyskland. Hur modescenen såg ut där, före murens fall 1989, berättar vi i veckans program. Var det verkligen så grått och trist som många tror?Vi har även träffat kvinnorna bakom det svenska modemärket Dagmar, ett företag som i år firar tioårsjubileum. Dagmar har, sedan starten, sett det som en av sina uppgifter att erbjuda kvinnor kläder som signalerar både makt och självständighet – utan att på vägen förlora sin kvinnlighet. Dessutom har vi kollat upp hur hotellrummen kommer att vara beskaffade för världens sju mäktigaste politiker under det kommande G 7-mötet, för vilket Angela Merkel är värd. Det sker på Schloss Elmau, som ligger i en dal i de tyska alperna. Eller snarare på det sprillans nya lyxhotell som byggts för mötet – som varar en och en halv dag. Och så får vi höra om det verkligen är möjligt för en människa att hålla ett pokerfejs, som Angela Merkel är känd för.Veckans gäst är Otto Fischer, professor i retorik vid Uppsala universitet.Programmet är en repris från 16 januari 2015.

I veckans Stil Special ska vi vända blicken mot året som gått genom att göra nedslag i några av programmen som sänts under 2015. Ämnena har, som alltid, skiftat mellan samtida och historiska personer, aktuella företeelser och fascinerande fenomen i tiden som har med stil att göra, på det ena eller andra viset. Och i reportagen har vi mött en brokig samling av människor som alla har något om just stil att berätta om, på olika vis.I programmet möter vi Ulla-Marie Nilsson som driver ”kläbloggen” Dude (Looks Like a Lady), finansmannen Tommy Jacobsson som alltid klär sig efter eget huvud och poeten Quincy Troupe som berättar om sin vän Miles Davis. Och så tar vi en närmare titt på Sveriges sista stora primadonna – Git Gay.Gott nytt år önskar vi på Stil i P1!

Speglat sig har människan gjort sedan förhistoriska tider, men det var först när vi fick dagens speglar av glas som den blev till ett föremål vi inte kan tänka oss att leva utan. Oavsett vad teologer och andra tänkare har haft för åsikter om spegeln som ett föremål laddat med olika magiska egenskaper, så har människor i alla tider speglat sig av exakt samma anledning som man gör idag – för att kolla kläder, hår och makeup.Startade dagens stora spegeltrend gjorde den franske kungen Frans I som gick bananas över de vackra glasspeglar som producerades på ön Murano, i Venedig. En stad som var trendledande när det gällde just glas i största allmänhet. Ludvig XIV fortsatte på samma spegelbana och köpte så mycket och dyra speglar att hans finansminister Jean-Baptiste Colbert höll på att få fnatt över de enorma kostnaderna. Därför fick han idén att försöka producera speglar i Frankrike. Det fanns bara ett krux – det vara bara hantverkare från Venedig om behärskade konsten. Och de fick inte lämna landet. I programmet berättar vi mer om denna spegelfejd som kom att leda till att speglar till slut kom att massproduceras till billig penning.Men en spegel behöver inte bara användas för att spegla sig i, den kan också användas som en tavelduk, i alla fall enligt den norska Instagram-konstnären Helene Meldahl. Henne har vi pratat med. Vi berättar också om den amerikanska sociologen Kjerstin Gruys, som fick en idé som var lika storslagen som svår att genomföra. Hon skulle inte titta på sig själv i spegeln under ett helt år. Något som kan kännas som en rätt bra idé varje gång man lämnat ett provrum vars speglar kan vara rätt plågsamma. Fast kanske en ny innovativ idé kan råda bot på, den så kallade "Memory Mirror", som är en digital spegel. Om det berättar vi också i programmet.Veckans gäst är Moderådets VD Elin Frendberg, som blickar tillbaka på året som gått och listar fem trender som inte bara speglade 2015 års tidsanda, utan som även kommer att sätta prägel på nästa år.

Underklädesmärket Victoria's Secret frossar i flickor klädda i spetstrosor, korsetter och kittlande fjädrar och deras TV-sända modevisningar lockar en publik på sådär en halv miljard människor. Ingen annan modevisning kommer i närheten av den publiken. Inte ens om man skulle slå ihop alla årets modevisningar i hela världen, inklusive tittningar på nätet. Fast är det verkligen mode, frågar sig somliga. Visningen kan förstås sorteras in under underhållning, då den alltid gästas av stora musikartister. Mary J Blige, Sting, Justin Timberlake, Rhianna, Justin Bieber, Kanye West och Taylor Swift har alla uppträtt på den. I år gästades den av Ellie Goulding, Selena Gomez och The Weeknd.Men, det råder ingen tvekan om att showen – som i år firar 20-årsjubileum – har kommit att locka till sig allt fler aktörer inom just modebranschen. Och det är ingen tillfällighet att det numera sitter höjdare från de internationella modevisningarna och suger upp idéer på front row.I veckans program tittar vi närmare på detta modeföretag som är USA:s allra största i branschen, med hela sextio procent av marknaden. Vi pratar också med Jordan Betten, som designar de stora vingar som modellerna bär på Victoria's Secrets visningar. Vi tar också en titt på samtida kalsongreklam för män och så undersöker vi de senaste trenderna när det gäller sexleksaker.Veckans gäst är Hanna Berg, forskare vid Handelshögskolan.

Miles Davis (1926-1991) är en av tidernas stilsäkraste musiker med en imponerande garderob. Han utsågs ofta till den bäst klädde mannen, oavsett vilken klädstil han valde. Miles Davis har inte bara skapat en av de mest inflytelserika, och bäst säljande, jazzskivorna i historien – Kind of Blue, från 1959. Och därefter ritat om den musikaliska kartan några gånger till, bland annat genom det banbrytande dubbelalbumet Bitches Brew, 1969. Han har också imponerat genom sin säkra klädstil.Men när det idag görs listor över världens främsta manliga stilikoner genom tiderna, brukar Miles Davis inte vara med lika ofta som Paul Newman, Steve McQueen och John F Kennedy, som var samtida med honom. Men, rent principiell, verkar behovet av manliga stilikoner aldrig sina. Om varför det är så tar vi upp i veckans program med chefredaktören för Plaza Magazine, Konrad Olsson.Vi har också talat med författaren och poeten Quincy Troupe. Han skrev inte bara Miles Davis hyllade självbiografi, han skrev också boken Miles and Me, en bok där han berättar om hur det gick till när han lärde känna Miles, och hur det ledde till biografin – och i sin tur en livslång vänskap. Och så frågar vi oss hur det kommer sig att den hesa rösten är så... speciell. Och härlig.Veckans gäst är Harry Amster, kulturjournalist på Svenska Dagbladet.

Journalisten Ester Blenda Nordström (1891-1948) förnyade den svenska reportagekonsten genom sina banbrytande arbetsmetoder och sin stora äventyrslust och skapade både succé och skandal på kuppen. Ester Blenda var 23 år gammal när hon slog igenom med buller och bång. Hon var den första journalisten i Sverige - ja, en av de första i världen - att wallraffa, det vill säga bedriva undersökande journalistik under falsk identitet. 1914 tog hon plats som piga på en bondgård i Sörmland. Allt var noga uttänkt - hennes nya namn, hennes påhittade fästman och inte minst hennes kläder. På gården slet hon under en månad, för att sedan skriva en artikelserie och en bok om sina upplevelser. Boken ”En piga bland pigor” blev en braksuccé och sålde i flera tusen exemplar. Aldrig tidigare hade någon gjort något liknande. Men boken och artikelserien skapade också skandal. Framför allt var det Ester Blendas chockerande arbetsmetoder som upprörde folk.Ester Blenda Nordström skrev på ett sätt som ingen annan svensk journalist tidigare hade skrivit. Istället för att sitta inne på redaktionen valde hon att ge sig ut i den verklighet som hon vill skildra. Hennes texter fylldes av en intensiv närvarokänsla med dofter, ljud och målande miljöbeskrivningar. Hon gjorde intervjuer med vanliga människor och återgav deras citat så som de faktiskt talade, med slang och dialekt. Hon förnyade därmed den svenska reportagekonsten.Ester Blenda var en rastlös äventyrssjäl som reste över hela världen och skrev om allt som hon upplevde. Hon körde hundspann genom snöstorm i Sibirien, hon levde bland rallare som byggde järnväg, hon åkte som tredjeklasspassagerare med emigrantfartyg till Amerika, hon tog anställning som nomadlärarinna hos samerna i Saarivuoma, hon reste på motorcykel genom Sverige och red på åsna mellan Argentina och Chile.Trots att Ester Blenda Nordström idag är en självklar del av svensk presshistoria är hennes namn inte särskilt välkänt. Men just nu kan man ana ett nyväckt intresse för henne. I veckans program pratar vi med filmregissören Anna Hylander som har gjort dokumentärfilmen ”Ester Blenda” som har premiär till våren. Vi pratar också med journalisten Johanna Karlsson, som precis som Ester Blenda har wallraffat. Vi tar även en närmare titt på arbetskläder för kvinnor och så träder vi in i hemliga lesbiska rum tillsammans med universitetslektorn Pia Laskar.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

Guy Bourdin (1928-1991) har kallats för misogyn, sexistisk, våldsförhärligande och mörk, men allra mest för en genialiskt banbrytande modefotograf. Guy Bourdin styrde med sin stil om sättet att skildra mode på. Med sin skarpa blick, sinne för satir och djupa kärlek till både serietidningar och surrealism, kom han att ställa förutfattade meningar om hur mode ska skildras på ända. Ofta bokstavligen.På många av Guy Bourdins bilder är kvinnokroppen nämligen reducerad till en rumpa och ett par ben som sprattlar hjälplöst, sticker fram under ett täcke eller ligger på en grushög. De ser inte sällan livlösa ut. Även om de har strumpor, och skor, på fötterna. Bilderna genomsyras ofta av en underliggande känsla av att en katastrof ruvar runt hörnet, eller just har hänt, men ändå – eller kanske just därför – är det svårt att slita blicken från dem.Guy Bourdin jobbade som en besatt och strävade ständigt efter en perfektion som han aldrig tyckte sig uppnå. Han kunde stampa med foten i marken som en grinig unge när det inte gick hans väg. Guy Bourdin var känd för sina excentriska personlighetsdrag, något som inte minst de han arbetade tillsammans med kan vittna om. Och några av dem var faktiskt svenskar. I veckans program pratar vi med två personer som har arbetat med Guy Bourdin – makeupartisten Brigitte Reiss-Andersen och AD:n Kurt Lundkvist.Vi träffar också Guy Bourdins son, Samuel Bourdin, som idag är ansvarig för sin pappas fotoarv. Och så pratar vi med fotografen Märta Thisner, som fotar människor inom populärkultur, mode, konst och musik. För henne har Guy Bourdin alltid varit en påminnelse om att mode är en plats där man kan experimentera och bryta mot regler.Veckans gäst är Anders Wester, art director med lång erfarenhet av reklambranschen.

Modeskaparen Patrick Kelly (1954-1990) lyckades under 1980-talet vända upp och ner på hela Paris med sin färgsprakande och humoristiska design. Patrick Kelly bar alltid snickarbyxor och cykelkeps och motbevisade både fördomar och förutfattade meningar om hur en modedesigner ska vara, och göra. Och se ut, för den delen. Men karriären blev kort. 1990 avled Patrick Kelly av AIDS, och blev därmed ännu ett av modevärldens många offer för sjukdomen. I veckans STIL berättar vi mer om denne glädjespridande man, och hans mission.Minnet av Patrick Kelly hålls vid liv tack vare återkommande stora utställningar med hans design. För tio år sedan visade Brooklyn Museum i New York en stor retrospektiv av hans arbete, och i slutet av förra året gjorde Philadelphia Museum of Art en ännu större utställning med rubriken Patrick Kelly: Runway of Love. En passande rubrik. För det som genomsyrade hans kollektioner och visningar var just kärlek och röda hjärtan. Och humor.1988 blev han den förste amerikan som valdes in i den franska och prestigefulla branschorganisationen ”Chambre Syndicale du Prêt-à-Porter des Couturiers et des Créateurs de Mode”. Blir man det är det ett saftigt erkännande av ens begåvning som modeskapare, skulle man kunna säga. Det var för övrigt den hyllade franske modeskaparen Yves Saint Laurents businesspartner Pierre Bergé som hjälpte Patrick Kelly med det.Men det var uppväxten i den amerikanska södern, närmare bestämt i Vicksburg i Mississippi, som kom att prägla hans design, när det gällde både form och färg – och symboler. Han var en storsamlare av vad som i USA kallas för ”Black Memorabilia” eller ”Black Americana”, det vill säga stereotypa dockor, reklambilder och karikatyrer av afrikan-amerikaner som var vanligt förekommande, långt in i vår tid. Han visade hur dessa rasistiska stereotyper kunde vändas och vridas och bli till något att tänka på och skratta åt – på ett lätt och lekfullt vis. Även om han, naturligtvis, var mycket medveten om dess laddning.I programmet tar vi en titt på en annan typ av symboler som blivit självklara i vår tid, emojis. Vad laddar vi dem med egentligen? Vi har också mött modeskaparen Maxjenny Forslund. Sedan flera år tillbaka bor hon i Köpenhamn där hon designar kläder som, likt Patrick Kellys, är fulla av färger och mönster. Och så har vi träffat regissören Lisa Aschan som berättar om hur hon använt sig av kläders symbolik i sin nya film Det Vita Folket.Veckans gäst är Tom Hedqvist, modemedveten formgivare och tidigare rektor för Beckmans Designhögskola.

Musikalfilmen Rocky Horror Picture Show från 1975 är ett hopkok av skräck, science fiction, cabaret och glam, som tar publiken till en plats där konventioner ifråga om både sex och stil sätts i svaj. Rocky Horror Picture Show hade premiär i augusti 1975 och firar därmed 40-årsjubileum i höst. Men filmen kan också skryta med att den faktiskt aldrig har slutat att visas på biografer, och det tack vare en publik som ifråga om både hängivenhet och stil knäcker musikalen Sound of Musics hardcorefans när det gäller att sjunga med i låtarna, förstärka replikväxlingar genom kul kommentarer och, inte minst – att klä ut sig som filmkaraktärerna. Några vars stil och attribut har lyfts fram som prototyper till punken – som nätstrumpor med hål och hemmafärgat hår i rött och rosa.Att höra någon berätta handlingen i Rocky Horror Picture Show är ungefär lika plågsamt som att lyssna på någon som försöker att återge en väldigt udda dröm. Men den går – i korthet – ut på att ett ungt präktigt par från en amerikansk småstad – Brad och Janet – börjar ifrågasätta sitt traditionella liv genom att utsättas för alternativa livsstilar.Att filmen skulle bli en långkörare över hela världen var det ingen som trodde, även om musikalen den är baserad på – Rocky Horror Show – var en hit, i alla fall i London. Filmversionen spelades in med liten budget i Storbritannien under åtta veckor i ett hus utan värme, en kall och regnig höst. Den karismatiske huvudrollen Dr Frank N Furter spelades av Tim Curry, som i filmen såg ut att kunna vara Mick Jaggers bror, eller syster eller både och på samma gång. I övriga roller kunde man bland andra se en ny begåvad skådis vid namn Susan Sarandon, och en ännu okänd artist kallad för Meatloaf.Våren 1976 började kulten kring Rocky Horror Picture Show att sakteliga växa fram, och det på en liten biograf i New York. Där började nämligen filmen visas på fredagar och lördagar vid midnatt. Snart var biografen fullsatt varje helg. En av dem som var där var Sal Piro, idag ordförande för Rocky Horror Fan Club. Han minns ännu första gången han såg Rocky Horror Picture Show för allra första gången. I veckans program har vi ringt upp honom i New York för att prata mer om filmen och dess fans.Vi tittar också närmare på den gamla nattklubben Nell’s i New York. Den öppnades 1986 av skådespelerskan ”Little” Nell Cambell, som spelade den steppande groupien Columbia i Rocky Horror Picture Show, och var den coolaste klubben på Manhattan under många år. Och sist men inte minst så träffar vi dragartisten Thunderpussy.Veckans gäst är Johanna Koljonen, kulturjournalist.

Är James Dean den man som vi kan skylla den överallt förekommande kombinationen jeans och vit t-tröja på? Ja, det skulle man kunna säga. I höst är det sextio år sedan denne amerikanske skådespelare avled i en bilkrasch, bara 24 år gammal. Men hans stil överlevde, och lever vidare med näst intill oförminskad kraft.För till skillnad från många andra modeinspiratörer som slog igenom under 1950-talet – som Marilyn Monroe, Audrey Hepburn eller Marlon Brando, för den delen – så har James Dean och hans look aldrig fått någon riktigt retrostämpel, eller nostalgiskimmer, över sig. Han känns snarare modern, både när det gäller mode och mansroll. Och kanske är det just den samtida framtoningen som får honom att fascinera, och inspirera, nya generationer. Än idag används han ofta som en referens. ”Du har den där dagdrömmande James Dean-blicken i dina ögon”, sjöng till exempel Taylor Swift i sin låt ”Style”, förra året.I år har även en ny film om James Dean haft premiär. Det är filmen ”Life”, som regisserats av fotografen Anton Corbijn. Huvudrollerna spelas av Dane deHaan och Robert Pattinson. Filmen fokuserar på vänskapen mellan James Dean och fotografen Dennis Stock, det vill säga den man som tagit några av de allra kändaste bilderna av James Dean, som den där han går med uppdragna axlar på ett regnigt Times Square i New York med händerna nedstuckna i rockfickorna, och en cigg i mungipan.James Dean ansikte skiftade mellan en mans och en pojkes och tangerade det androgyna i sin skönhet. Han kom att symbolisera en helt ny typ av man, som inte tidigare setts på vita duken. En känsligare kille - mjuk, sökande och sårbar.Genom åren har det åtskilliga gånger utropats att en ny man och en ny mansroll är på frammarsch. För några veckor sen, när den nya dramakomediserien ”Boys” hade premiär på SVT, lyftes återigen frågan om mansrollen är i förändring och i veckans program tittar vi närmare på den saken. Vi tar också reda på hur den perfekta t-shirten kan se ut. Och så undersöker vi mysteriet med den Porsche som James Dean krockade med.Veckans gäst är Michael Tapper, filmkritiker i Sydsvenskan och forskare i filmvetenskap.

Pricken är en liten detalj med stort genomslag i modet. Med sin runda, mjuka och till synes enkla form har den hängt sig kvar i våra garderober i mer än 150 år. Under åren har prickarna inom modet åkt upp och mer på statusstegen, för att numera ligga någonstans mitt på. Kanske till och med lite över mitten. Men prickar är inte bara dekorativa cirklar. De kan också förvåna genom att förstoras och förvrängas. Något som många modeskapare gett exempel på, från Cristobal Balenciaga till dagens Roksanda Ilincic. Liksom en hel del konstnärer. I veckans STIL berättar vi mer om prickarnas historia.Till skillnad från ränder är prickar ett förhållandevis nytt mönster i modet, och det av en enkel anledning. De gick inte att tillverka i stor skala före industrialismen. Först under det tidiga 1800-talet kunde textilier prydda med jämna, runda prickar produceras med hjälp av mekaniska vävstolar. Prickar blev ganska snabbt ett populärt mönster, något nytt och kul som heller inte hade någon historisk belastning, som ränder.En kvinna som ägnar sig åt just prickar, mer än de flesta faktiskt, i både konst och mode är den japanska konstnären Yayoi Kusama. Hon är just nu aktuell med en stor retrospektiv utställning på Louisiana i Danmark och i veckans program berättar vi mer om henne. Vi tar också en närmare titt på prickarnas roll inom flamencokulturen. Och så undersöker vi om det går att få fula prickar att bli fina.Veckans gäst är Ingela Håkansson Lamm, mönsterformgivare och textilkonstnär.

Leder oroliga tider till en tråkigare garderob? Tja, om man bläddrar i dagens nya stilguider så uppmanas vi i alla fall att satsa på säkra kort, eller "klassiska plagg". I dessa guider vimlar av trenchcoats, ballerinaskor, randiga tröjor, vita skjortor och mer eller mindre förnumstiga uppmaningar om vikten av ”kvalitet”. Men vem sätter reglerna, och varför? I veckans STIL tittar vi närmare på hur lagar, förordningar och stilguider begränsat - eller försökt att begränsa - vår klädsel genom åren.Att hitta kläder som framhäver den egna personligheten är ett återkommande budskap i många av dagens stilguider. Men varför är de då så intill förväxling lika, både när det gäller titlar och innehåll? Under det senaste året har det här i Sverige publicerats flera stycken, som: Säker stil, guiden till den perfekta garderoben av Ebba Kleberg Von Sydow och Emilia de Poret, Stiljournalen, allt om klassisk herrstil av Fredrik af Klercker, Hitta din stil av Hedvig Andér, Välklädd: så stylar du din garderob av Christian Quaglia, Martinas modevärld: en guide till ett stilfullt liv av Martina Bonnier och Stilguiden av Lotta Lewenhaupt.Men fenomenet med stilguider är internationellt – det kryllar av dem. Man kan klicka hem böcker med titlar som: Style not fashion, Style forever, how to look fabulous at every age, Parisian Chic: A Style guide – och så vidare.Vad som är ett perfekt plagg skiljer sig förstås från person till person. I veckans program har vi träffat Johanna Palm som alltid bär svart polotröja och i detta plagg har hittat en sorts uniform. Vi har även mött smyckedesignern Mike Årsjö som berättar om varför han älskar sin svarta Burberryrock.Vi pratar också med skribenten Emma Veronica Johansson som nyligen skrev en kritisk krönika i Expressen om det ständigt växande utbudet av stilguider. Hon tycker att stilguider skapar en osäkerhet när det gäller den egna smaken.Veckans gäst är Lotta Lewenhaupt, modejournalist och författare till boken Stilguiden.

I veckans program bjuder vi på några av höjdpunkterna från intervjuserien Stil Sommar. I Stil Sommar träffade Susanne Ljung världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik som alla delade med sig av sina drivkrafter och erfarenheter. Nu återvänder vi till några av intervjuerna och hör Susanne Ljung berätta om sina möten med Kanye West, Rick Owens, Suzy Menkes och Jonny Johansson. Alla intervjuer finns även att lyssna på i sina helhet via vårt poddarkiv. Veckans programledare är David Mehr i samtal med Susanne Ljung.

Den amerikanska skådespelerskan Bette Davis (1908-1989) trotsade gängse skönhetsideal i Hollywood med sin udda look och stil. Bette Davis var långt ifrån någon klassisk skönhet. Hon var kort med stora ögon och mungipor som pekade neråt oavsett hur mycket hon log. Men framför allt var hon var helt ointresserad av att förvandla sig till någon ”filmstjärna” genom att färga håret, förändra tänderna och klä sig i det senaste modet. Men hon briljerade i roller där hon fick gestalta kvinnor med syra och sälta, inte minst i replikerna. I veckans STIL berättar vi mer om denna stilbildande kvinna.Bette Davis gjorde saker på sitt sätt, och hon gjorde det i en tid då kvinnor inte självklart kunde sätta ner foten, begära uppmärksamhet och respekt. Hon var inte alltid lätt att tampas med.  ”Jag har varit kompromisslös, hetsig, obeveklig, tjurig, taktlös, labil och ofta fruktansvärt besvärlig att ha att göra med”, som hon själv konstaterade. Inte helt utan ett visst mått av belåtenhet. ”Jag antar att jag är större än livet”, som hon tillade.I år är det åttio år sedan Bette Davis mottog sin första Oscar, 1935 – vilket egentligen bara vara början på en karriär, och en yrkesutövning, som idag betraktas som storartad, på många sätt. För Bette Davis var verkligen inte som andra Hollywoodstjärnor, eller som hon själv sade: ”det finns skådespelare och det finns filmstjärnor”. Det rådde aldrig någon tvekan om att Bette Davis inte hade mycket till övers för de senare. Hon konstaterade att: ”Hollywood föredrog platinablondiner och deras ben, mer än talang”.I veckans program träffar vi skådespelaren Ingela Olsson, som även hon har tagit plats på scenen med ofta udda och excentriska roller. Just nu är hon aktuell på Teater Galeasen i Stockholm i Sara Stridsbergs nyskrivna pjäs Konsten att falla. Vi träffar också filmhistorikern Mikaela Kindblom, som visar runt i Filmstaden i Råsunda, där en betydande del av svensk film producerades under första delen av 1900-talet. Och så pratar vi med Mathilda Nilsson och Hanna Rudeback från den den svenska designduon Nhorm, som inspireras av klänningar från röda mattan.Veckans gäst är Louise Wallenberg, docent i modevetenskap vid Stockholms universitet.

Brioni är ett italienskt herrmodemärke som startades i ett krigshärjat Rom vid andra världskrigets slut, men som sedan dess växt till ett internationellt lyxmärke som favoriseras av män med makt. Både James Bond och Rysslands president Vladimir Putin är fans av modehusets eleganta kostymer av ganska konservativt snitt. Men det var inte så det började, tvärtom, faktiskt. I veckans STIL nystar vi upp kostymtrådarna till detta 70-åriga företag och berättar om hur det lade grunden ett nytt, och ledigare, kostymmode för män, den så kallade ”italienska stilen”.Det var en ny stil som fick Rom att bli en konkurrent till både Paris och London ifråga om mode, och USA att bli dess största fan. Tidningen Life beskrev till exempel märket Brioni som ett ”Dior för män”. New York Times hakade på och skrev att ”Brioni erbjuder män en New Look”, det vill säga en stil som skakade om marknaden på liknade vis som Christian Dior hade gjort med sina damkläder några år tidigare.I samma veva rustades den italienska huvudstaden upp och blev till ett slags levande showroom för det nya modet. Amerikanska filmstjärnor reste dit, på både semester och jobb. Filmer som Roman Holiday, (Prinsessa på vift på svenska) där Audrey Hepburn och Gregory Peck visar upp staden, klädda i det senaste modet, gav ett extra uppsving. En film ”lived, loved and filmed in Rome”, som det står i trailern. Männen bakom märket Brioni – skräddaren Nazzareno Fonticoli och entreprenören Gaetano Savini – fattade båda vart trendvinden blåste. De såg noga till att media dokumenterade dåtidens kända manliga skådespelare när de ekiperade sig i deras butik, och de var många.Brioni bröt även ny mark när det gällde modevisningar. Märket blev första med manliga mannekänger. Störst intryck gjorde Angelo Vittucci som blev den förste mannen att själv gå längs en catwalk för att visa upp kläder. Eller gå och gå. Han liksom gled fram i ett dussintal olika outfits samtidigt som han kastade slängkyssar, skrattade och stannade till för att skaka händer med journalister och inköpare.I veckans program har vi träffat en av dagens manliga modeller, som utgör exempel på en annan, men mycket samtida, look – den maskuline skäggmannen. Vi berättar också varifrån namnet ”Brioni” egentligen kommer och vad det representerar (ledtrådar: lyx – och djur). Och så har vi undersökt skrivstilens status idag. Inte minst har vi träffat den svenska designduon Saman Amel och Dag Granath, som grundat kostymateljén Saman Amel. Ett märke som inspirerats av bland annat Brioni. Veckans gäst är Lalle Johnsson, stylist och modekonsult i herrkläder.

Flygplatsen (1922-) har omgärdats av glamour, skildrats som en port till framtiden och kan idag kanske bäst beskrivas som ett klassamhälle i miniatyr. På flygplatsen förstärks våra beteenden, på gott och ont, och här har tillgången till en så kallad ”lounge” blivit en statusmarkör. På flygplatsen väntar vi inte bara på att få ta oss någon annanstans, utan vi äter, dricker och har möjlighet att shoppa, inte minst märkeskläder. Mer om flygplatsen och dess historia hör ni i veckans STIL.De första flygplatserna lämnade en del att önska ifråga om komfort, och mys. De jämfördes med begravningsbyråer. Men utvecklingen gick snabbt framåt. Londons första internationella flygplats hette Croydon Airport och beskrevs i brittisk press som ”en symbol för den nya flygtiden”. Det var inte billigt att flyga. Det var ungefär 25 till 50 procent dyrare att ta flyget, än att resa första klass med tåg eller båt. Men det var trendigt som tusan. Och fram till andra världskriget så var det Europa som ledde utvecklingen av flyget och flygplatser, vars modernitet blev en symbol för ett modernt och visionärt samhälle.Idag liknar flygplatserna alltmer stora shoppinggallerior. De har blivit en viktig marknadsplats för varumärken att synas på. I programmet besöker vi Arlandas terminal 5 där en ny ”shoppinggata” nyligen öppnats.Många betraktar flygplatsen som ett nödvändig ont, men inte alla. Vi har träffat den blivande piloten Daniel Gustafsson som är av exakt motsatt åsikt. Och så har vi ringt upp den amerikanska författaren och universitetslektorn Christopher Schaberg som har skrivit en hel del om just flygplatser. I november ger han ut en ny bok med titeln The End of Airports, där han undersöker vilken roll flygplatsen spelar i samhället idag.Veckans gäst är Göran Everdahl, kulturjournalist.

Den sydafrikanske entreprenören Elon Musk (1971-) är en man med resurser som satt sig i sinnet att förändra världen, till det bättre. Och han tänker förändra den med stil. Med sin stora teknikbegåvning, sitt höga arbetstempo och sina bokstavligen gränslösa visioner har Elon Musk seglat fram som en sorts blöt dröm för de som söker en modern renässansmänniska som kan staka ut en ny, och hoppfull, väg att gå.Med sitt företag Tesla Motors har Elon Musk lanserat den lyxiga elbilen Tesla, vars kommande ”Modell X” med måsvingedörrar ligger högt på många bilfantasters topplistor över fordon som man vill ha så mycket att det löddrar i mungiporna av begär. Han satsar stort på solenergi och har med egna pengar i botten – 100 miljoner dollar – byggt upp ett eget rymdföretag – SpaceX – med vars raketer han tänker ta människor till Mars, inom en överskådlig framtid. Ja, inte bara ta dem dit. Han vill till och med skapa bosättningar på Mars.Det är med andra ord ingen tillfällighet att många beskriver honom som en sorts superhjälte, inte helt olik Iron Man, det vill säga serietidningskaraktären Tony Stark, som är en stenrik playboy och ett tekniskt snille som skapar högteknologisk utrustning som slår världen med häpnad. Men hur realistiskt är det egentligen att människor ska kunna bosätta sig på Mars? I veckans program har vi pratar med rymdingenjören Sven Grahn om den saken. Vi har även träffat industridesignern Joachim Nordwall och motorjournalisten Marianne Sterner för att titta närmare på vad som händer på elbilsmarknaden just nu. Och så besöker vi entreprenörskollektivet Hus24 i Gamla Stan i Stockholm - ett hus där hungriga entreprenörer från världens alla hörn samlas i hopp om att just deras start-up ska bli nästa stora bolag.Veckans gäst är Magnus Lindkvist, trendspanare och futurolog.

Instagram (2010-) har på bara fem år svischat fram och blivit en självklar del av mångas vardag, närmare bestämt 300 miljoner människors. En hel del av dessa människor denna mobilapp, som möjliggör delning av foton, för att visa upp sin stil – kläder, skor, och smink. Mode är stort på detta sociala nätverk. Eller, det var en underdrift. Det är enormt. I veckans STIL berättar vi mer om hur modemärken använder sig av denna app för marknadsföring och om mannen bakom idén, Kevin Systrom.Förutom gemene mans möjligheter att lägga ut bilder av sig själva och sin garderober, har Instagram även gett nya möjligheter för modemärken att visa upp produkter på bild. Den har också blivit en plattform där de själva kan brejka nyheter om samarbeten, söka efter nya modeller till reklamkampanjer och på andra vis interagera med sina följare. Många modeskapare användaren även till att visa upp andra, och mer personliga, sidor av sig själva. Den amerikanske designern Marc Jacobs är till exempel förtjust i att visa bilder där han gullar med sin hund, Neville. Löjligt söt, faktiskt. Hunden alltså. Han har för övrigt ett eget konto.Så det är ingen tillfällighet att just ”Instagram” tilldelades årets mediepris på den amerikanska modebranschorganisation CFDA:s gala i juni, där de bästa inom mode belönas. Det är första gången en produkt får priset, det delas vanligtvis ut till en person, en väletablerad journalist, eller fotograf. Tog emot priset gjorde en av appens grundare, Kevin Systrom, som idag frotterar sig med kända mode- och modellnamn. I programmet berättar vi mer om honom.Vi frågar oss också – eller vi frågar snarare journalisten Fredrik Wikingsson – hur viktigt det egentligen är för programledare i tv att vara aktiva på sociala medier och skaffa sig många följare. Är det så man håvar hem ring-och-rösta-priser som ”bästa programledare”? Vi har även pratat med illustratören Liselotte Watkins och stylisten Naomi Itkes som just har släppt en bok som är sprungen ur deras gemensamma frustration över att människor bara jagar sin egen spegelbild. Enligt dem tar sociala medier död på kreativiteten.Och så har vi varit hemma hos modevetaren Lisa Ehlin som snart lägger fram sin doktorsavhandling vid modevetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Avhandlingen "Becoming Image - Perspectives on Digital Culture, Fashion & Technofeminism" handlar om hur dagens digitala bildkultur har förändrat vårt sätt att förhålla oss till bilder och till oss själva.Veckans gäst är Anders Widlund, ansvarig för sociala medier på Röda Korset.

Förväntningarna på tennisstjärnan Serena Williams (1981-) är större än någonsin. Det är också intresset för henne, och inte bara i sportvärlden. Även modevärlden har omfamnat henne, med ny respekt. Den här veckan kan Serena Williams nå ännu högre höjder om hon vinner den just nu pågående tennistävlingen US Open. Gör hon det har hon tagit hem segerbucklan i alla de fyra stora internationella tennismästerskapen under året, det vill säga – Australian Open, Franska Öppna, Wimbledon – och US Open och kammar därmed hem en så kallad ”äkta Grand Slam”. Lyckats med den bragden har ingen gjort sedan 1988, då Steffi Graf mosade allt motstånd. I veckans STIL berättar vi mer om Serena Williams och hennes kraftfulla stil, i flera bemärkelser.Till skillnad från många andra kända personer, som mest sätter sitt namn på plagg för att plocka hem provisionspengar, så är mode ett av Serena Williams stora intressen, vid sidan av tennis. Ja, på tennisplanen också faktiskt. Hennes outfits väcker ofta uppmärksamhet. I dagarna har hon lanserat en ny sportkollektion i samarbete med sportmodemärket Nike kallad ”Greatness Collection”.Hon driver även märket ”Serena Williams Signature Statement Collection” som säljs via den populära shoppingkanalen Home Shopping Network i USA. Det är vanligtvis inget forum som får sparsmakade moderedaktörer att göra vågen och vädra nya trender. Kanalen är bred och folklig och plaggen är ljusår från dem som vanligen visas i modemagasin, eller under modeveckor, både när det gäller pris och prestige. Det är en sorts tv-variant av postorderkatalog, skulle man kunna säga. Men det har inte hindrat den mäktiga redaktören för amerikanska Vogue att ge Serena Williams tummen upp.I programmet har vi talat med sportagenten Nina Wennerström som just nu är på US Open i New York. Hon berättar om hur det går till när turneringsdirektörer, sportagenter, modeföretag och spelare möts, minglar – och syr upp nya avtal. Vi har även träffat James Lee, chefsdesigner på modemärket Björn Borg. Och så blickar vi bakåt till 1973 då kampen för jämlikhet på plan – tennis är idag en av den mest jämställda sportgrenarna – nådde en sorts kulmen.Veckans gäst är Maria Strandlund Tomsvik, tenniskommentator på Europsport och före detta tennisproffs (och även före detta ledare för det svenska damtennislandslaget).

Att städa, i bemärkelsen rensa, röja och slänga bort grejer för att på så vis städa upp sitt liv, är en företeelse som får alltfler anhängare. En av dem som har satt fart på – och fått förkroppsliga – denna (världsomspännande) rörelse heter Marie Kondo, vars bok "Konsten att städa (förenkla ditt liv med ett organiserat hem)" har blivit en miljonsäljare. Med sina råd om hur man städar upp i hem fyllda av alldeles för mycket saker, inte minst kläder, har hon kommit att bli en sorts blandning av gammaldags guru och modern superstjärna, "The Beyoncé of Organization" har hon kallats. Hennes grundtips? Att ta upp ett föremål, hålla i det i handen, känna efter och ställa sig frågan: "gör den mig glad?" Är svaret "nej" finns bara en sak att göra – släng det.I veckans program berättar vi mer om Marie Kondos metod och tankar om varför vi samlar på oss grejer, och har så svårt att göra oss av med dem. Även om man inte praktiserar just Marie Kondos städfilosofi, men ändå känner sig manad att skapa ordning och reda bland sina tillhörigheter så har hon en poäng med att det finns ett bra ställe att börja på - garderoben. Vi har vi talat med Jenny Ragnwaldh, garderobsorganisatör, om hur man rensar upp bland sina plagg.Alla kläder går emellertid inte att sälja vidare, några måste slängas – eller återvinnas. Men det är kanske inte lika lätt som det låter. Mer om det berättar Henrik Norlin på det svenska företaget Re:newcell. Vi har även träffat två företag som har återanvändande som koncept - ett som låter människor abonnera på kläder, och ett annat som hämtar upp gamla prylar i en påse och säljer på nätet.Veckans gäst är Cilla Ramnek, konstnär, stylist och "kreativ städare".

Donald Trump (1946-) är en mästare på marknadsföring, av sig själv. Idag ligger han i topp bland det republikanska partiets kandidater till posten som USA:s näste president, till mångas förvåning och förfäran. Denne amerikanske fastighetsmogul har sedan 1970-talet lika konsekvent som målmedvetet arbetat på att göra sig själv till ett varumärke, långt innan det blev riktigt rumsrent. I veckans STIL, höstsäsongens första, tar vi en titt på denne man som upphöjt skrävlandet till en sorts konstform genom frikostigt användande av superlativer och förbättrande av sanningen, ”truthful hyperbole” kallar han det. För ingenting han gör är bra, det är alltid bäst, högst och störst. Enligt honom själv, vill säga.Kanske kan man påstå att det var dokusåpan ”The Apprentice” som 2004 förde ut Donald Trump från hemstaden New York till hela USA och förvandlade honom till en sorts ”folkets miljardär”, en kul kille som inte var som andra businesskillar som talade fikonspråk i finanstidningar. Donald Trump kastade istället ur sig oneliners, såg ut att driva med sig själv och fick skriva autografer som aldrig förr, inte sällan på dollarsedlar. Idag använder han sig av den populariteten för att försöka bli amerikansk president, 2016. Trots att han ständigt sätter foten i munnen genom rasistiska kommentarer och hånfulla påståenden är han populär. Eller kanske just därför. I programmet berättar vi mer om hans väg från populärkultur till politik, och naturligtvis synar vi hans kostymer och parfymer i sömmarna. Liksom, så klart, hans hår. Donald Trump är förstås inte ensam om att som kändis lansera produkter under eget namn, som parfym. Även Zlatan Ibrahimovic har nu gett sig in i doftbranschen genom en egen cologne. Hur det gick till berättar vi i programmet. Vi berättar även om vad som hänt med Fröken Sverigetävlingen och konstaterar att ordet tupé numera är passé, idag används istället begreppet ”hårersättning”.Veckans gäst är Billy McCormac, VD för Fastighetsägarna och även lobbyist och politisk kommentator.

Alla kanske inte vet vem Kim Hastreiter är, men om du är någonting i New York, så är sannolikheten stor att Kim Hastreiter vet vem du är. Hon känner de flesta i kreativa yrken mode, musik, media och konst och gör hon det inte så ser hon till att lära känna dem. Ofta blir de kompisar. Och kompisar med andra av hennes vänner och nya samarbeten uppstår. Men så är Kim Hastreiter en genuint nyfiken person. 1984 var hon med om att grunda den popkulturella tidningen Paper Magazine, där hon än idag arbetar som chefredaktör. Alla kanske inte vet vem Kim Hastreiter är, men om du är någonting i New York, så är sannolikheten stor att Kim Hastreiter vet vem du är. Hon känner de flesta i kreativa yrken – mode, musik, media och konst – och gör hon det inte så ser hon till att lära känna dem. Ofta blir de kompisar. Och kompisar med andra av hennes vänner – och nya samarbeten uppstår. Men så är Kim Hastreiter en genuint nyfiken person. 1984 var hon med om att grunda den popkulturella tidningen Paper Magazine, där hon än idag arbetar som chefredaktör. I dagens avsnitt av Stil Sommar reste vi till New York för att träffa chefredaktören Kim Hastreiter.Stil Sommar är en specialserie i P1 där vi i åtta exklusiva intervjuer går på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.

Rob Halford från bandet Judas Priest har inte bara varit med och format metalmusikens sound. Han har också gett den dess stil. Det var nämligen Rob Halford som började med att klä sig i svart läder och blänkande nitar. I veckans Stil Sommar träffar vi mannen som har klätt en hel musikgenre. Rob Halford har alltid tyckt att scenkläder är viktiga. Redan som liten tänkte han lika mycket på vad hans idoler hade på sig, som på musiken de spelade. Det är därför kanske inte så konstigt att han lade stor vikt vid sina egna scenkläder när han själv började spela i band. Rob Halford ville att musiken som Judas Priest spelade skulle stämma överens med kläderna han bar på scen. De skulle båda vara lika hårda. Ledordet blev läder. Och nitar. Kryddat med piskor och handbojor. Stilen blev snabbt kopierad av andra metalmusiker. Idag har den nästintill blivit en uniform.I veckans Stil Sommar reser vi till London och träffar Rob Halford. I programmet berättar han om hur han fick idén till sin läderlook, varför han funderar på att ändra sitt namn och vad hans 89-åriga mamma egentligen tycker om Judas Priests musik.Stil Sommar är en specialserie i P1 där vi i åtta exklusiva intervjuer går på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.

Suzy Menkes är en av världens mest inflytelserika modejournalister. Hon har varit verksam i snart 50 år, skrivit för några av de största dagstidningarna och blivit en av modets mest respekterade kritikerröster. I veckans Stil Sommar reser vi till London och träffar Suzy Menkes. Suzy Menkes har arbetat för dagstidningar som The Times, The Independent och International Herald Tribune, men skriver numera för Vogues alla internationella onlinepublikationer, från England till Kina (utom USA). För sin gärning som journalist har hon belönats med både den brittiska imperieorden och den franska hederslegionen.Suzy Menkes har rapporterat från alla internationella modevisningar och är känd för sina sakliga och pålästa recensioner där hon sätter mode i ett sammanhang. Hon ryter sällan till och försöker alltid förhålla sig positiv. Hon har därför blivit en mycket omtyckt kritiker som folk lyssnar på.I veckans Stil Sommar berättar Suzy Menkes om när hon började skriva om mode, varför hon gång blev utkastad från en modevisning i Paris och hur 1960-talets kvinnliga frigörelse påverkar vilka kläder hon väljer att sätta på sig.Stil Sommar är en specialserie i P1 där vi i åtta exklusiva intervjuer går på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.

Margareta van den Bosch brukar beskrivas som en av den svenska modevärldens mesta makthavare. Men hon verkar i det dolda. I 20 år var Margareta van den Bosch chefsdesigner på H&M - deras allra första. Det var hon som bestämde över färger, mönster och modeller på plagg som skulle komma att sitta på hundratusentals människor världen över. Idag arbetar hon som kreativ rådgivare åt företaget och ansvarar för deras internationella modesamarbeten. I modebranschen är Margareta van den Bosch ett välkänt namn. Hon syns ofta sittandes på första raden på modevisningar i Paris, London och hon är bundis med flera av de största modeskaparna i världen. Men för människor som inte är en del av modesvängen är hon inte alls särskilt bekant.Hon ger sällan intervjuer, och gör hon det så tycker hon inte särskilt mycket om att prata om sig själv, utan lyfter hellre fram sina kollegor. Hon avstår helst från att bli fotograferad och hennes röst låter snarare försiktig än tvärsäker. Kanske är det därför som hon kallats för den dolda makthavaren i svenskt mode. För makt, det har hon. Hennes sinne för pyrande trender och vad som kommer att bli nästa stora stilriktning är ett av skälen till att H&M idag inte bara är ett av Sveriges största, utan ett av världens största modeföretag.Stil Sommar är en specialserie i P1 där vi i åtta exklusiva intervjuer går på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.

Som chefsdesigner på Acne Studios är Jonny Johansson en av Sveriges mest framgångsrika modeskapare. Egentligen hade han tänkt bli musiker, men istället blev det mode. Hur det gick till berättar han i veckans Stil Sommar. 1996 lades grunden till Acne Studios då Jonny Johansson, tillsammans med tre vänner, bestämde sig för att bilda ett slags kreativt kollektiv vars mål var att göra allt mellan himmel och jord - reklam, film, design, inredning och mode. Inspirationen kom från Andy Warhols Factory. För det nystartade företaget började Jonny Johansson designa jeans. Tighta stuprörsjeans med röda sömmar, som snabbt blev populära. Men sedan dess har mycket hänt.Idag är Jonny Johansson kreativ chef för Acne Studios och därmed övergripande ansvarig för modehusets kollektioner med plagg som i internationell press ofta får prefixet ”coola” – smala kavajer, vida byxor, extrastora tröjor, trenchcoats med överdrivna kragar, läderjackor och jeans. Vardagsplagg som skruvats till ett varv. Men modehuset har inte bara uppmärksammats för sin modedesign, utan också för sina ekonomiska resultat. Tidigare i år utsågs de till ”Årets företagare” av tidningen Dagens Industri. I veckans Stil Sommar berättar Jonny Johansson om varför man som chefsdesigner måste skrika på sina anställda, varför han lockas av det androgyna och varför alla design han gör slutar i besvikelse.Stil Sommar är en specialserie i P1 där vi i åtta exklusiva intervjuer går på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.

I veckans Stil Sommar träffar vi en av vår tids största artister - rapparen, producenten och nu även modeskaparen Kanye West. Få människor tror lika mycket på sig själv, och sin egen begåvning, som Kanye West. Det är ingen tillfällighet att han kallar sig för ”Yeezus”, om än med annan stavning än originalet. Eller att han sjunger ” I m a God”. Å andra sidan gör han den saken oerhört väl. Kanye West är en av samtidens största artister och producenter. Han har förnyat soundet inom hip hop. Att lyssna på Kanye Wests musik är att ge sig ut på en sorts musikalisk rymdresa, och han tvekar inte att kasta sig mellan olika genrer. Han klämmer till och med ur sig finstämda ballader. Självklart samarbetar han med både med Paul McCartney och Rhianna. Förutom Jay- Z, förstås.Han har kammat hem 21 Grammy-statyetter, så musikaliskt är det ingen som ifråga sätter hans begåvning. Inte han själv heller. Under sina konserter tvekar han inte att jämföra sig med konstnärer som Picasso och Michelangelo, eller entreprenör som Steve Jobs, grundaren av Apple. Men, så är det det här med mode. Kanye West vill verkligen in i modebranschen. Ja, inte bara in i den – han vill skapa ”det största modemärket i mänsklighetens historia”, som han säger. Blygsamhet är som sagt inte Kanyes grej.Stil Sommar är en specialserie i P1 där vi i åtta exklusiva intervjuer går på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik.Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, RobHalford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.

Robyn är en artist och stilikon som lyckats med att återuppfinna sig själv gång på gång. I veckans Stil Sommar berättar hon om varför hon fascineras av fulhet, om vikten av mjukhet och vad hon tänker om att människor på halloween klär ut sig till henne. Robyn växte upp i en teaterfamilj, sjöng in signaturmelodin till Lilla Sportspegeln när hon var 12 år och fick sitt genombrott som tonåring bland annat med hitten Show Me Love. Men mycket har hänt sen dess. I dag har hon ett eget skivbolag, är aktuell med en ny skiva och säger att hon just nu inne i en förvandlingsfas, utan att riktigt veta var hon kommer att landa härnäst i sin karriär.Stil Sommar är en specialserie i P1 med start efter midsommar. I åtta exklusiva intervjuer går Stil på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Johnny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.  

Följ med Stil till ett palats i Paris för att träffa en av världens största modeskapare, Rick Owens. I första programmet av Stil Sommar möter vi en av världens mest intressanta modeskapare Rick Owens. Han bär samma uniform varje dag och har trots att han aldrig gjort reklam för sitt märke, byggt upp ett enormt modeimperium.Rick Owens tog emot Stil i sitt palats i Paris, en byggnad som fungerar som privatbostad tillika ateljé och showroom. I ett unikt möte berättar Rick Owens om hur han lyckats behålla sitt oberoende som kreatör och om hur han, utan hjälp av PR-byråer och traditionell reklam, lyckats bygga upp ett modeimperium som bär hans eget namn. Vi får även höra om Rick Owens uppväxt i Kalifornien och om hur hans karriär tog sin början i Los Angeles under 1990-talet med alldeles för mycket droger och alkohol.I sommar bjuder Stil i P1 på åtta exklusiva intervjuer med start efter midsommar. Här går Stil på djupet med världsberömda kreatörer inom mode, design, journalistik och musik som alla delar med sig av sina drivkrafter och erfarenheter. Programledaren Susanne Ljung har tillsammans med sin redaktion rest runt i Europa, USA och Sverige för att möta personligheter som Kanye West, Robyn, Suzy Menkes, Rob Halford, Margareta van den Bosch, Jonny Johansson, Rick Owens och Kim Hastreiter.  

Ölmage är ett ord som kan få dagens kolhydratmedvetna män att vakna svettiga av skräck om natten. Men en gång i tiden var en generöst tilltagen mage en sorts kvitto på att en man var framgångsrik. I dagens kultur är det istället viktigt att visa att man är i fysisk form, vilket innebär nolltolerans för maxat midjemått. Det är med andra ord inte så konstigt att minsta lilla vink om att fett kring midjan kan vara fabulöst på en man, till och med sexigt, blir till en världsnyhet. Ja, vi tänker på ”Dad Bod”. I veckans STIL tar vi en titt på män, magar och mode.Idag är ord som ölmage, kalaskula och isterbuk ungefär lika vanligt förekommande som grogg och spottkopp, det vill säga inte alls. Det är antikverade uttryck hemmahörande i en annan tid. Dagens män har istället vuxit upp i en kultur där det är viktigt att visa att man är i fysisk form, vilket innebär nolltolerans för maxat midjemått. De slänger sig därför istället med ord som "magmuskler" och letar efter mat som marknadsförs med uttryck som: "low carb", det vill säga mat med få kolhydrater. Det är ingen tillfällighet att även finanstidningar idag skriver om löpning, träning och lyfter fram män i näringslivet som skryter med att de idkar multiträningsformen crossfit och springer maratonlopp, ju fler desto bättre gör de sig på ens CV.Det blir med andra ord allt svårare att ens föreställa sig en samtida framgångsrik företagsledare, eller politiker, med en väl tilltagen kagge som sväller över svångremmen. Det signalerar knappast framgång och vällevnad, utan snarare brist på pengar och svag karaktär. Motreaktioner på denna skräck för att som man utveckla en ölmage kommer med jämna mellanrum. Och nu är det dags igen. Att se för vältränad ut kan få en att framstå som väl självupptagen, som om man inte hade annat att tänka på. Och uttrycket "Dad Bod", pappakropp, har nyligen myntats i USA. Som något positivt. Mer om det berättar vi i veckans program.Under 90-talet, och kring millenniumskiftet, kom killars kroppar i fokus på ett nytt sätt, inte minst genom ett ökat intresse för mode och skönhet. Det pratades en hel del om manlig fåfänga, och begreppet "metrosexuell" lanserades. Idag betraktas mäns intresse för mode och utseende som självklar. Men hur det tar sig ut har förändrats, vilket gör att nya termer som beskriver det uppstår. Ett nytt uttryck för den nya idealmannen är till exempel "spornosexuell". Vad det betyder tar vi reda på i veckans program. Vi tittar även närmare på ett plagg som passar alla oavsett kroppsform, storlek och trender – och det är kaftanen. Och så tar vi förstås itu med den verkligt stora knäckfrågan – får man verkligen ölmage av att dricka öl?Veckans gäst är Alf Tumble, dryckesskribent.

Modebloggen är ett fenomen som har blivit både hånat och hyllat och vars existens kommit att förskjuta maktbalansen inom mode. Under en tid användes uttrycket modebloggare nästan som ett skällsord. Men snart började internationella modehus placera modebloggare på ”front row”, och ta deras åsikter på allvar. De ansågs ha ”örat mot marken”, till skillnad från den etablerade pressen. Men så var bloggare inte alls som ”gammalmedia”, på gott och ont. Gränserna mellan redaktionellt material och reklam var flytande, om de ens fanns. Många samarbetade med modemärken. Kritiskt granskande var de sällan, om alls.Men modebloggare lyckades också med att öppna upp en tidigare ganska så sluten värld, en plats för de redan invigda. De gav många en nyckel till modevärlden, skulle man kunna säga. Men en modeblogg kan se ut på många olika sätt och fylla en mängd olika behov. I veckans STIL träffar vi fyra personer som var och en på sitt eget vis bloggar om mode.En av dem är Ulla-Marie Nilsson som driver bloggen ”Dude (Looks Like A Lady)”. Där skildrar hon en modetillvaro långt borta från alla de stora välkända modemetropolerna. Ulla-Marie Nilssons modevärld finns nämligen i Edsbyn i Hälsingland. Vi pratar också med Johan Asplund som skriver om herrmode och psykisk ohälsa på bloggen ”Det blev inte som tänkt”. Johan Asplunds liv var ett framgångståg som kraschade och efter kraschen blev bloggen och det nyfunna modeintresset ett sätt att överleva.Författaren och skribenten Caroline Hainer har i sin blogg ”Jazzhands” vridit och vänt på de mest privata händelserna i sitt liv, utan vare sig omskrivningar eller skönmålningar. Hon har skrivit personligt och utelämnade om depressioner, om ångest och om brustna hjärtan. Henne träffar vi också. Och så pratar vi med Malin Richardson som skriver om mode, resor, inredning och mat på ”A Fashionista's Guide”.

Den amerikanska filmskådespelerskan Anna May Wong (1905-1961) betraktades under 1930-talet som en av tidens bästa klädda kvinnor, både privat och professionellt. Hon var även kvick, kul, berest och talade flera språk. Men hon hade ett fel hon hade kinesiska föräldrar. På film fick hon därför bara spela vampar och skurkar och aldrig kyssa en man. Sämre betalt än sina kollegor fick hon också. Hennes ursprung begränsade henne. Men hon var en lysande skådespelare. Och stilmässigt var det ingen som kom i närheten av Anna May Wong. Hennes kläder har inspirerat en hel del designer genom åren och gör det fortfarande även om hennes namn inte längre är särskilt välkänt. I veckans STIL ska vi titta närmare på denna stilsäkra kvinna som var den första amerikansk-kinesiska filmstjärnan. Även om rollerna var begränsade för Anna May Wong, så var intresset för henne gränslöst. Hon var lång – 1,74 – och smal och plattbröstad och kunde konsten att bära upp kläder som en fotomodell. Hon var mycket modeintresserad, och sydde gärna själv. Hon förekom ofta i fotoreportage och hennes raka hållning, självklara elegans och trendiga klädval prisades över hela världen. Hon var tidigt ute med att 1927 posera i en byxkjol med kavaj, en businessdress för kvinnor kallade hon den. Hon bar gärna den kinesiska klänningsmodellen ”cheongsam”, som populariserades under 30-talet i Kina då den blev figurnära och en favorit bland dåtidens medvetna – och bättre bemedlade – kvinnor. Just nu kan man se ett par av Anna May Wongs klänningar, och klipp från hennes filmer, på årets stora modeutställning på Metropolitan Museum of Art i New York. ”China: Through the Looking Glass”, heter den. Och där platsar plaggen, och hon, perfekt. För utställningen handlar inte om Kina, utan om hur vi här i väst har tolkat kinesisk kultur och skapat en asiatisk fantasivärld, inte minst inom mode. Och mat!I veckans program tar vi en titt på hur svenska kinarestauranger ofta har varit ett hopkok av en den stereotypa, västerländska bilden av landet i fjärran Öster: ett fejkat Kina. Vi har också åkt till Västerbotten för att gå i skådespelaren Warner Olands fotspår. Eller Verner Öhlund, som han egentligen hette. Han kom ursprungligen från Bjurholm, men kom att bli framgångsrik filmstjärna i Amerika, dit hans familj emigrerade i slutet av 1800-talet. Bland annat spelade Warner Oland mot Anna May Wong, ofta i rollen som ”kines”. Yellowface kallades det. Mer om det berättar vi i veckans program.Veckans gäst är Boel Ulfsdotter, lektor i kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet.

Yoko Ono (1933-) har av italienska Vogue beskrivits som obesvärat förargelseväckande, och det var i positiv bemärkelse. Men så är denna kontroversiella konstnär mycket roligare än man kan förledas tro. Hon är både kul och klädintresserad. Den idag 82-åriga Yoko Ono klär sig inte bara självklart i hotpants och läderpaj, hon jobbar dessutom oförtrutet vidare med att hävda att konst inte nödvändigtvis måste vara något man kan ta på, lyssna på eller köpa för massor av pengar. Det kan vara en idé som man själv får vidareutveckla. Provocerande! Nu är hon föremål för en utställning på Museum of Modern Art i New York, Yoko Ono: One Woman Show, 1960-1971, heter den. I veckans STIL berättar vi mer om Yoko Ono och hennes konst och kläder. Många (ofta män) har under årens lopp hållit henne ansvarig för splittringen av Beatles 1970, genom att hon då gängade sig med John Lennon. En man som hon, enligt belackarna, förvandlade till en humorlös hippie. Hemmapappa blev han också. Sådär fyrtio år före den idag överallt förekommande lattefarsan i hipsterskägg och mjukisbyxor. Framsynt har hon alltid varit. Men nu har tiden börjat komma i kapp henne och hennes konst, skulle man kunna säga. Yoko Ono menade att konst inte alltid behöver ett galleri eller ett museum, eller ens en fysisk form, för att öppna ens ögon och sinne. Med fantasi går det att föreställa sig världen på fler sätt, än ett. Hennes bok Grapefruit, från 1964, är tillexempel en sorts korta recept på konst som vem som helst kan genomföra, eller inte. De kan beskrivas som en blandning av traditionell haiku och moderna twittertexter. Fast för femtio år sedan. ”Rök allt. Även dina könshår”. ”Titta på solen tills den blir fyrkantig”. ”Kasta upp en sten i skyn, högt, så att den inte trillar ner igen”. Hon har alltid förespråkat fred. Och hon har ofta använt sig av kläder, på ett sätt eller ett annat.I Tokyo den 20 juli 1964 arrangerade hon den första föreställningen av vad hon kallade för Cut Piece. Ensam på en scen satt hon på knä, på det traditionellt japanska viset med baken mot hälarna och fötternas översida mot golvet. Bredvid henne låg en stor sax. Publiken inbjöds att komma upp på scen, en och en, och klippa bort en bit av hennes plagg och ta bitarna med sig. Yoko Ono sade ingenting. Bara hennes ögon skvallrade om att hon faktiskt var vettskrämd. Det enda som hördes var ljudet från saxen som klippte sönder kläderna, och ett dämpat, och lite besvärat, fnitter från publiken.I veckans program berättar vi mer om Yoko Ono som konstnärlig visionär, på olika vis. Varför sjunger hon som en katt klämd i en dörr? Och hur ville hon att en man skulle gå klädd?Veckans gäst är Cecilia Widenheim, chef för Malmö Konstmuseum.

Rainer Werner Fassbinder (1945-1982) kallades inte sällan för "världens fulaste filmregissör". Någon ansåg till och med att han påminde om "kanten på en svettig emmentalerost". Men så kunde han konsten att reta upp folk med sina filmer som ofta var lika konstnärliga som kontroversiella. De var alltid mycket estetiska. Snygga, skulle man kunna säga. Det är ingen tillfällighet att hans filmer har blivit stilbildande, inte minst i modevärlden. Nästa vecka skulle han fyllt sjuttio år. Men hans liv slocknade redan vid 37. Men då hade han gjort 40 långfilmer, tre kortfilmer, två tv-serier och 24 pjäser. Mer om denne man hör ni i veckans STIL. Det höga tempot upprätthöll Fassbinder med hjälp av kemiska produkter, och sprit. Det orsakade till slut kortslutning i systemet. Men Fassbinder sade sig bli deprimerad av att inte jobba. Han skrev, regisserade och skådespelade dessutom ofta själv.  Fassbinder hade ett mål. "Jag skulle vilja bli vad Shakespeare var för teatern, Marx för politiken och Freud för psykologin: det vill säga någon efter vilket ingenting är sig likt". Det sade han skämtsamt, men med ett allvar i botten.Fassbinder utforskade passionerat vad som fick människor att gå igång. Han ifrågasatte konventionella mål som skönhet och kärlek och kom fram till att: "kärlek är det bästa, mest fördolda och verkningsfulla instrumentet för samhällsförtryck". Hans filmer beskrevs som långsamma, eftertänksamma, vackra – och jättetråkiga. Negativa. Icke uppbyggliga. Här serverades inga lyckliga slut. Man tvingades att tänka själv. ”Mina filmer handlar inte om vad folk bör göra, utan snarare om vad de inte bör göra, som han sade. Inte helt överraskande omnämns Fassbinder ofta som en filmvärldens "enfant terrible". I veckans program tar vi en titt på varför de behövs.Vi har även talat med regissören Nadja Weiss som står bakom Stockholm Stadsteaters uppsättning av Fassbinders Rädsla urholkar själen, kanske mer aktuell än någonsin idag. Många har vittnat om den dragningskraft som fanns i kretsen kring Fassbinder och hur lätt det var att dras in i spänningsfältet. En av dem som hamnade mitt i Fassbinders innersta krets under 1970-talet var en kvinna från Sverige - författaren och skådespelaren Eva Engström. Henne berättar vi också om. Och så tar vi naturligtvis upp filmen Matrosen och stjärnan, en odyssé av homoerotik mellan bredaxlade män i trånga sjömanskostymer. Riktigt så var det kanske inte i verkligheten, men nästan. På Svenska Amerikalinjen, det vill säga fartygen som trafikerade Atlanten mellan Göteborg och New York, hände det grejer i hytterna under däck. Mer om det får ni också höra.Veckans gäst är Stefan Ingvarsson, kulturskribent.Rättelse: I programmet omnämns författaren Theodor Fontane som fransman, men han är givetvis tysk. Vi ber om ursäkt för det.

Kim Gordon (1953-) går att beskriva på många sätt som rockikon, konstnär, modeskapare, skribent och skådespelare. Som en av frontfigurerna i det inflytelserika bandet Sonic Youth har hon fått flera generationer av musikintresserade människor att själva vilja ställa sig på scen och skapa oväsen med gitarr, bas och trummor. Och säkert har hon fått lika många att önska att även de kunde se precis så där coola och självklara ut på scen som Kim Gordon gör. I veckans STIL ska vi titta närmare på denna kvinna, som under mer än 30 års tid har varit en stilbildare inom musik, mode och populärkultur. Kim Gordon och Sonic Youth har aldrig gjort musik som har trivts särskilt bra på några topplistor. Bandet har inga kända megahits eller stort kommersiellt genombrott bakom sig, trots en diger skivutgivning som sträcker sig över 30 år. Istället har de tjänat in credd och respekt och inte minst inflytande. "Det rockband som inte påstår sig vara influerade av Sonic Youth ljuger", som en musikjournalist skrev.För två veckor sedan fyllde Kim Gordon 62. I en intervju nyligen blev hon tillfrågad om sin syn på kläder och stil nu när hon har passerat 60. ”Jag vill vara mig själv, men inte se helt galen ut”, sa hon. Med den saken är det nog ingen fara. De flesta verkar vara överens om att hon har koll på läget. Inte minst Hedi Slimane, chefsdesigner på Saint Laurent Paris, som för två år sedan använde Kim Gordon i en reklamkampanj för modehuset.Tidigare i år publicerade Kim Gordon sin självbiografi "Girl In A Band". I den berättar hon om sitt liv och sin konst och om skilsmässan från Thurston Moore – mannen hon startade Sonic Youth med i början av 80-talet – en separation som fick en hel musikvärld att bryta ihop av besvikelse. Kim Gordon och Thurston Moore var ett av rockvärldens mest ikoniska par. Mer om hur de två träffades och började göra musik tillsammans berättar vi i veckans program.Vi träffar också Liten Falkeholm från bandet Tant Strul. Precis som Sonic Youth bildades även de i början av 1980-talet, fast i Stockholm. Och i likhet med Kim Gordon så spelar även Liten Falkeholm bas. Vad innebär det egentligen att vara bassisten i ett band? Det har vi pratat med henne om. Vi har också träffat ett av Sveriges mest hajpade rockband just nu – Dolores Haze. De älskar Sonic Youth. Vi tar även en närmare titt på 90-talets rockklubbar. Och så pratar vi med Jonna Bergh, chefredaktör på modetidningen Styleby, om varför hon har ett par likadana byxor som Kim Gordon liggandes hemma i en låda märkt med ordet "nostalgi".Programledare den här veckan är Erik Sjölin.

1995 var året då internet slog igenom ordentligt. Företag som Amazon och Ebay såg dagens ljus, operativsystemet Windows 95 lanserades och Bill Gates susade fram som världens rikaste privatperson. Det var också året då modeskaparen Tom Ford framgångsrikt moderniserade Gucci och fick andra gamla modehus att börja tillsätta nya designstjärnor. Spice Girls skrev skivkontrakt, filmen Clueless hade premiär och skönhetsbranschen började få en mängd nya företag som inte tvekade att ge nagellack namn som mögel. Ett viktigt år, med andra ord. Det är till och med det år då framtiden började. Det hävdar i alla fall den amerikanske författaren W. Joseph Campbell, som just gett ut boken 1995: The Year Future Began. I veckans STIL blickar vi tjugo år bakåt i tiden för att se hur 1995 kom att ge eko in i vår samtid. Filmåret 1995 bestod inte bara av kassasuccéer som kostymfilmen ”Braveheart”, den animerade ”Toy Story” och den nydanande thrillern ”Seven”, som gav regissören David Fincher ett genombrott.  Sommaren 1995 hade även en filmkomedi med titeln ”Clueless” premiär i USA. Många trodde att den inte skulle överleva till hösten.  För vem skulle vilja se en film klädgalen tonårstjej i Beverly Hills? En hel del visade det sig. Alicia Silverstone gjorde succé som den bortskämda, men snälla, Cher Horowitz. Vi har träffat journalisten Margret Atladottir som är ett av filmens många svenska fans. Hon berättar vad Clueless betydde då, och betyder nu.Vi har även ringt upp författaren W. Joseph Campbell i Washington D.C., som bland annat berättar om  att det var rättegången med O.J. Simpson 1995 som gett upphov till att vi idag har en mängd kriminalserier på TV som använder sig av en detalj som då blev allmänt känd – DNA. Dessutom har vi träffat Kristian Luuk och Sofia Wistam som berättar om hur tv-programmet Knesset – jepp, det började 1995 – på ZTV kom att bli så banbrytande.Veckans gäst är Sara Hansson, serietecknare och illustratör.

Rosetta Tharpe (1915-1973) från Arkansas, USA, lyckades inte bara förena gospel med glamour och decibelstarkt gitarrspel, utan även lägga grunden till vad som kom att kallas för rockmusik. Hon kallade sig för Sister Rosetta Tharpe och tog gospelmusiken från kyrkan till klubbar, där hon slog publiken med häpnad genom sitt självsäkra gitarrspel, starka röst och sprakande personlighet. Rosetta Tharpes karisma var omvittnad. Liksom hennes faiblesse att klä sig elegant, ofta sobert men gärna i glittrande aftonklänningar med matchande örhängen och minkpäls. I år är det exakt hundra år sedan hon föddes och efter att ha varit mer eller mindre bortglömd efter sin död är det alltfler som börjar återupptäcka denna kvinna, som numera ofta kallas för "The Godmother of rock'n'roll". Elvis Presley var en beundrare. Liksom Jerry Lee Lewis och Little Richard. Bob Dylan har kallat henne för en ”naturkraft”. För Rosetta Tharpe fick gitarren att svänga på ett sätt som senare skulle komma att bli modernt under just rocken, och hon gillade att spela högt. Hon var i slutet av 30-talet en tidig anhängare av den vid tiden nya uppfinningen ”förstärkare”.Rosetta Tharpe pendlade obesvärat mellan det andliga och det världsliga och lyckades med vad ingen dittills gjort – att gå hem i båda lägren. I veckans Stil berättar vi mer om denna kvinna som inte brydde sig inte om huruvida de som lyssnade blev sugna på att bli frälsta eller inte, huvudsaken var att publiken blev gripen. ”Hon kunde sjunga tills man föll i gråt, för att därefter sjunga tills man dansade av glädje”, som det står på hennes gravsten.I veckans program har vi bland annat besökt Tensta Gospel Choir i Stockholm och så har vi tagit reda på hur det här med speciella dagar i almanackan egentligen funkar – som geléhallonets dag, flourtantens dag och internationella musarmsdagen (skojar inte, en sådan finns). I delstaten Pennsylvania, där Rosetta Tharpe bodde i slutet av sitt liv, utlystes nämligen 2008 den 11 januari till ”Sister Rosetta Tharpe-dagen”. Vi har även besökt Harlem i New York där vi träffat Janille Hill i dansgruppen Momentum som berättar om när de fick uppträda under den amerikanske modeskaparen Rick Owens visning i Paris.Veckans gäst är Stefan Wermelin, musikjournalist.

Le Corbusier (1887-1965) är en arkitekt som fortfarande väcker starka känslor. Hans radikala idéer får somliga att kalla honom för monster, andra för mästare. Det är i år exakt femtio år sedan Le Corbusier avled, 1965. Men många av hans idéer lever vidare, och inte bara inom arkitektur och stadsplanering. Den amerikanske artisten Kanye West säger sig till exempel beundra just Le Corbusier som även målade, skrev och inte bangade för idéer som försatte honom i blåsväder. Han var dessutom en hejare på PR och insåg tidigt vikten av att odla en tydlig personlig klädstil med svartmålade brillor som accessoar. Även det en detalj som fortsätter att frodas, inte minst bland arkitekter. Mer om om denne schweizisk-franske arkitekt (som nästa vecka och fram till den 3 augusti tillägnas en utställning Le Corbusier, mesure de lhomme på Centre Pompidou i Paris) berättar vi mer om veckans STIL. Tanken var att Le Corbusier skulle arbeta med klockor. Det gjorde hans pappa och det gjorde hans farfar. Familjen kom nämligen från Schweiz och den ort som länge var centrum för produktion av klockor av det lyxigare slaget, La Chaux de Fonds, högt upp i Jurabergen. Men så blev det inte. Le Corbusier – som då fortfarande hette Charles-Edouard Jeanneret-Gris – visade sig ha lite för svag syn för att kunna fullfölja sin utbildning som gravör. Men hans lärare på hantverksskolan såg att här fanns en nyfiken kille med potential att istället bli – arkitekt. Han hjälpte honom genom att ställa frågor som: "Vad är nödvändigt och inte nödvändigt för att konstruera ett hus?"När han var trettio år flyttade han till Paris där han – likt trendkänsliga konstnärer och bohemer vid tiden – skaffade sig ett artistnamn. 1920 blev han "Le Corbusier". En blinkning till ett familjenamn, men också en lek med det franska ordet för korp, le corbeau. I likhet med andra avantgardister ansåg han att det gamla Paris var en smutsig, ohälsosam stad. Människor var trångbodda. Lägenheterna små och mörka. Modernismen kunde ge ett ljusare och luftigare alternativ. Le Corbusiers grundprincip var enkel. Ett hus bestående av två horisontella plan, golv och tak med bärande pelare. Stort och luftigt, rent och enkelt. I vissa fall skulle moduler av betong kunna staplas på varandra. Det var hus som i princip kunde serietillverkas, som bilar.Även modet påverkades av den nya tiden och tekniken och blev enklare, utan krusiduller. I veckans program har vi rest till Borås där vi träffat modedesignforskaren Rickard Lindqvist som den 29 april lägger fram sin doktorsavhandling "Kinetic garment construction - remarks on the foundations of pattern cutting" vid högskolan i Borås. I avhandlingen undersöker han möjligheterna att konstruera kläder enligt andra principer än det traditionella skrädderiets system för mönsterkonstruktion. Vi har också träffat arkitekten Ola Andersson som berättar om varför Kungsholmens gymnasium i Stockholm är den byggnad som mest påminner om Le Corbusier och varför vi borde intressera oss mer för stadsplanering. Dessutom har vi besökt Gun Jacobsson som bor i Estrid Ericsons gamla hus, det vill säga arkitekten Josef Franks kollega. Båda odlade de idéer om trivsel som kanske inte riktigt var lika stålblanka som deras samtida kollega Le Corbusier.Veckans gäst är Johan Linton, arkitekt och arkitektforskare.

Det är idag nästintill omöjligt att komma i kontakt med en designer eller ett modehus utan att först kontakta respektives PR-byrå. Det är PR-byråerna som har kommit att bli länken mellan mode och media och det är de som har modeskaparnas direktnummer, och förtroende. Med tiden har PR-byråerna blivit allt fler, och mäktigare i modevärlden. I veckans STIL undersöker vi hur några av människorna i denna bransch tänker, och jobbar. Så länge det har funnits mode så har det funnits PR, skulle man kunna påstå. Det vill säga människor som smort upp personliga relationer och sett till att en designers kläder har burits av rätt sorts personer som skänkt plaggen en air av glamour, eller hipphet, och därmed fått tidningar att uppmärksamma modemärket ifråga. Redaktionella omnämnanden har alltid stått högt i kurs, och gör det än, trots tjat om traditionella mediers snara död. För PR är inte detsamma som reklam. Skillnaden är att en skicklig PR-person ser till att skapa publicitet för märket utan att det riktigt märks. Plötsligt finns det liksom bara där – på kändisar, i artiklar och bloggar och på Instagram – och går allt rätt så får märket en sorts ”buzz” omkring sig som ger det en högre status.I veckans program träffar vi Thomas Hägg, som driver en av Sveriges många PR-byråer inom modesektorn, och undersöker hur det dagliga arbetet på en PR-byrå går till. Vi pratar också med tre svenska modeskapare om hur relationen till deras PR-byråer ser ut. I vilket läge ringer man och ber om hjälp? Och så träffar vi Camilla Modin Djanaieff, som var tidig med att förändra hur PR-byråer arbetar med mode här i Sverige.Veckans gäst är Anna Tyllström, forskare i företagsekonomi vid Uppsala universitet.

Taylor Swift (1989-) är en av världens just nu bäst säljande artister och det utan några som helst publicitetshöjande skandaler i bagaget. Tvärtom, faktiskt. Om man inte räknar hennes tillbakadragande av sin musik från Spotify med motiveringen att musik inte ska vara gratis. Hon bakar istället kakor och är exceptionellt snäll mot sina fans som kallas för Swifties. Och detta utan att tappa så kallad kredd och coolhet. Det är ingen tillfällighet att hon pryder tidningen Vogues omslag till dess vårmodenummer. Är Taylor Swift månne den nya snällhetens stiligaste symbol? Mer om henne berättar vi i veckans STIL. Är det verkligen möjligt att vara så snäll, eller ska man kanske säga präktig, som Taylor Swift – och ändå nå enorma framgångar inom popmusik? Uppenbarligen. Kanske för att Taylor Swift började inom country, en genre, som till skillnad från rock och pop, alltid dragit till sig fler traditionsdyrkare än trendbrytare, om man ska hårdra det.Med den senaste plattan ”1989” (som hon skrivit tillsammans med svenska Max Martin och Shellback) har hon däremot slagit in helt och hållet på pop-banan. Det hindrar inte hennes fans från att fortsätta att dyrka henne. Vi har träffat ett av dem som berättar om varför Taylor Swift är en sådan fantastisk förebild. Vi har även träffat den svenske artisten Jonathan Johansson. Han fick sitt stora genombrott med albumet En hand i himlen och blev snabbt klassificerad som en kristen popmusiker, med andlighet som tema. Han berättar hur han under sin uppväxt brottats med att inte vara präktig i ett sammanhang där det är precis det man förväntas vara. Och så får vi möta Holly Overton från det amerikanska bandet Juniper Rising som spelar country i en stad som verkligen inte är känd för just den genren – New York.Veckans gäst är Jon Mauno Pettersson, reporter på nyhetssajten Breakit.

Domenico Dolce (1958-) och Stefano Gabbana (1962-) kan nästa år fira trettio år som modemärket Dolce & Gabbana. Det var 1986 som denna designduo debuterade med en kollektion som de kallade för vere donne, och slog fast hur deras version av riktiga kvinnor såg ut - som sexiga sicilianska änkor klädda i svart och spets med ett kors kring halsen. Att kombinera det kurviga med katolska symboler visade sig vara ett lyckat koncept. Märket är idag ett världens mest framgångsrika, ekonomiskt sett. Men med sin senaste kollektion har de hamnat i blåsväder. Temat var familj, och den består enligt detta gaypar av mamma, pappa och barn. Mediestorm utbröt. Mer om modemärket Dolce & Gabbana och deras värderingar berättar vi i veckans STIL. Fast allra mest provocerande var Dolce & Gabbanas åsikter om provrörsbefruktning som de associerade med ”syntetiska barn”, ”hyrda livmödrar” och ”sperma från en katalog”. Många reagerade på uttalandena, som först publicerades i en artikel i det stora italienska nyhetsmagasinet ”Panorama” med rubriken ”Leve den (traditionella) familjen”. Det är inte första gången ett företag trampar i klaveret. Men ska man göra en pudel eller stå för sina åsikter? Om det har vi talat med Robert Gelmanovski, varumärkes- och kommunikationsrådgvare.Vi har också träffat religionshistoriker Christer Hedin som förklarar fascinationen med katolska symboler. Dessutom ger stylisten Nicole Walker sin syn på vad en Dolce & Gabbana-kvinna egentligen representerar. Och så har vi träffat den svensk-italienska familjen di Luca som driver matföretaget Zeta.Veckans gäst är Daniel Lindström, modechef på tidningen Café.

Gertrude Bell (1868-1926) kan kanske bäst beskrivas som en blandning av Indiana Jones och Downton Abbey. En lika modig som modemedveten kvinna som på sitt CV skulle kunnat ha listat: upptäcktsresande, författare, arkeolog, fotograf, trädgårdsfantast, bergsklättrare, politisk rådgivare och grundare av staten Irak. Och dess Nationalmuseum i Bagdad. Flera böcker och biografier har skrivits om Gertrude Bell, men allt som oftast så har hon och hennes bedrifter liksom försvunnit ur historieböckerna. Men tiden har börjat komma ikapp henne. I veckans STIL berättar vi mer om denna driftiga kvinna som i över 600 dagar reste 2000 mil på hästar och kameler i otillgängliga områden och med en packning full av kameror, kläder och kristallglas att dricka ur. Gertrude Bell hade turen att födas i en förmögen och framsynt familj i Newcastle i Storbritannien, mitt i den blomstrande industrialismen, 1868. Hon tilläts studera på Oxford där hon briljerade – hon gick ut med högsta betyg – och hon kom att under resten av sitt liv att fortbilda sig – i arkeologi, fotografi och språk. Hon talade bland annat persiska, turkiska och inte minst arabiska. Det gav henne enorma fördelar. Dessutom bar hon en hejare på att knyta kontakter och bli kompis med folk, överallt.I veckans program har vi talat med Newcastle University i England där Gertrude Bells samlade arkiv finns med tusentals fotografier och brev, alla hennes dagböcker och privata bibliotek. Hit kommer varje år människor som på olika sätt är intresserade av Gertrude Bell - forskare, militärer, politiker, journalister, författare och poeter. Och filmregissörer. På filmfestivalen i Berlin i februari visade den tyske regissören Werner Herzog upp filmen Queen of the Desert, där huvudrollerna innehas av Nicole Kidman och Damian Lewis, som vi sett som Nicholas Brody i tv-serien Homeland. Och i USA håller just nu dokumentären Letters from Baghdad om Gertrude Bells insatser i mellanösternpolitiken som skapade staten Irak, 1921, att färdigställas av Sabine Krayenbühl och Zeva Oelbaum. Dem har vi träffat i New York. Gertrude Bell var även en skicklig bergsklättrare och i veckans program har vi träffat Hanna Kajsa Färnström, en av Sveriges mest erfarna klättrare som bestigit berg i nästan 20 år.Veckans gäst är Qaisar Mahmood, avdelningschef på Riksantikvarieämbetet.

I Indonesien finns världens största muslimska befolkning. Här finns även Jakarta Fashion Week, en av de viktigaste muslimska modeveckorna i världen. I veckans STIL besöker vi Jakartas modevecka för att titta närmare på dagens muslimska modetrender - i Indonesien, Sverige och internationellt. Det första många tänker på när det kommer till muslimskt mode är antagligen slöjan eller hijaben, som på arabiska betyder huvudduk. Men nuförtiden är muslimskt mode mycket mer än bara hijabs, jilbabs och kaftaner. Precis som andra modescener är det muslimska modefältet, eller Islamic fashion som det kallas internationellt, en dynamisk arena där nya trender och uttryck avlöser varandra. Islamic fashion-företag, det vill säga modeföretag som själva kallar det de gör för Islamic fashion, finns idag i stora delar av världen och riktar sig mot allt fler konsumentgrupper. Det produceras allt från herrkollektioner till accessoarer till high-end fashion. Indonesien är landet som i sammanhanget ligger i framkant. Här finns en lång textil- och mönstertradition, men de senaste åren har även modescenen i landet vuxit och en ny generation muslimska modeskapare har klivit fram och fått internationell uppmärksamhet. En av de mest erkända indonesiska modeskaparna är Dian Pelangi. I veckans program berättar hon om varför hon tror att den muslimska modescenen får så mycket uppmärksamhet just nu. En av anledningarna till att muslimska modetrender har spridit sig världen över är de så kallade hijabbloggarna. Det är unga muslimska kvinnor som delar med sig av stiltips och visar hur hijabs kan bäras på tusen olika sätt. En av de mest framgångsrika hijabbloggarna är brittisk-egyptiska Dina Torkia, eller Dina Tokio som hon kallar sig. Hon har blivit känd världen över som videobloggare, designer med eget klädmärke, men framförallt som hijabbärande stilikon. Hennes Instagramkonto har nästan 400 000 följare och hennes fanbase sträcker sig från Indonesien till Kanada via Dubai. Hon är idag en av de starkaste rösterna som talar om mode för muslimska kvinnor. Henne har vi träffat. Dessutom har vi besökt magasinet Noors redaktion – en muslimsk modetidning som vill vara ett alternativ till den västerländska modepressen. Grundaren och chefredaktören Ria Alisha Habana berättar i veckans program att hon har ett kluvet förhållande till de muslimska modeveckorna och om hur hon försöker utbilda fotografer att ta modebilder som varken är sensuella eller utmanande. Hon menar att modevärlden som den tar sig uttryck idag inte är förenlig med hennes syn på vad den muslimska livsstilen innebär. Veckans gäster är Leila Karin Österlind, etnolog vid Stockholms universitet, som just nu håller på att avsluta sin avhandling om muslimskt mode och modeorientalism, samt Iman Aldebe, modeskapare som bland annat har designat hijabs till svenska polisen och sjukvården. Veckans programledare är David Mehr.

Drottning Kristina (1626-1689) abdikerade, konverterade till katolicismen och skapade sig ett nytt liv i Rom, där hon avled och vilade i frid - ända tills 1965. Då öppnade man hennes grav för att ta reda på, en gång för alla - var hon kvinna, var hon man, eller var hon något mitt emellan? En fråga som hade plågat historiker under många år. Drottning Kristinas hade nämligen en egen stil som provocerade. Den har också gjort att hon fortsätter att fascinera, än idag. I veckans STIL berättar vi mer om denna extraordinära kvinna som gick sin egen väg. Var Drottning Kristina en landsförrädare? Före sin tid? Feminist? Butchflata? Var hon kanske queer? Det är en tanke som populariserats under senare år. Men så hade drottning Kristina ett annorlunda förhållningssätt till kvinnorollen, som ligger i linje med dagens tankar om kön och genus. Och det är just i hennes avvikelser från det traditionellt ”kvinnliga” och ”manliga” beteendet som man har fiskat efter svar på frågan hur en kvinna kunde klä sig och bete sig som hon gjorde. Näpen var hon inte. Även om hon bara var en och femtio lång med stora och uttrycksfulla ögon. Hon uttryckte ofta och tydligt en ovilja till att gifta sig, och föda barn var henne en vämjelig tanke. ”Att föda barn, vilken ohygglig sak”, som hon sade. Ja, hon sade sig inte ens vilja ha sex med en man. ”Jag vill inte, att en man umgås med mig som en bonde med sin åker”, som hon uttryckte saken. I programmet berättar vi mer om hennes look och läggning och intresse för saker som alkemi. Vad trodde hon det skulle uppnå? Och varför var det så provocerande att byta religion? Vi har även talat med serietecknaren Liv Strömquist och journalisten Erik Janson om poängen med att öppna kungliga gravar. Och så har vi träffat designkollektivet Mycket som berättar om queersalonger. Dessutom har vi tittat närmare på nunnans klädedräkt.Veckans gäst är Kjell Lekeby, idéhistoriker och författare till boken Kung Kristina.

Michael Jordan (1963-) brukar ofta beskrivas som den bäste basketspelaren - ja, idrottaren - någonsin. Och det var med honom som en stor del av dagens modehistoria började 1985, för precis trettio år sedan. Det var nämligen i mars det året som allmänheten i USA erbjöds att köpa gympadojjor med namnet Air Jordan. De blev inte bara de mest framgångsrika gymnastikskorna i historien - de lade också grunden till dagens kändiskultur i klädbranschen. I veckans STIL ska vi bege oss ut på basketplanen och titta närmare på Michael Jordan och hans inflytande på modet. "Flyger Michael Jordan?", var en vanligt förekommande fråga under hans karriär. Många – inklusive fysiklärare – försökte förstå hans eleganta sätt att liksom hänga i luften, hans så kallade ”hang time”, innan han dunkade in bollen i nätet för sitt lag, The Chicago Bulls. Ett av de mest framgångsrika basketlagen någonsin i USA, inte minst tack vare just Michael Jordans talang och spelstil, som minutiöst analyserats under åren.  Men det är en annan stil som gör att han idag – mer än tio år efter att han lade basketbollen på hyllan – i veckan kvalade in på finanstidningen Forbes lista över nyblivna dollarmiljardärer. En modestil. En stor del av hans inkomster kommer nämligen från sportföretaget Nike som producerar skor och tröjor och andra plagg under namnet ”Jordan”. Inte minst de, idag ikoniska, skorna ”Air Jordan”. Femtioåtta procent av alla basketskor som säljs i USA är av det märket, det vill säga ungefär varannan basketdoja. I veckans program tar vi även en titt på den sportvärld som existerar parallellt med dagens etablerade och kommersiella sporter – en värld full av nya, annorlunda och i många fall konstiga sportgrenar, som schackboxning och undervattenshockey. Finns det en framtid för den typen av mer udda sporter? Vi har även pratat med den amerikanska basketproffset Shawnice "Pepper" Wilson, som idag spelar i Alviks basketbollklubb. Och så har vi träffat finansmannen Tommy Jacobson, som likt Michael Jordan klär sig efter eget huvud. Veckans gäst är Magnus Berglund, krönikör på Idrottens Affärer.

Nina Mae McKinney (1912-1967) kallades för "tidens största skådespelarupptäckt". Med stor charm och glimten i ögat gjorde hon succé på vita duken i en stor Hollywoodproduktion. Hon skulle kunna ha blivit ett lika känt namn som Greta Garbo. Men hon hade ett fel. Ett stort fel. Hon var svart i en tid då roller för afrikanamerikaner var ytterst begränsade. Annat är det idag, eller? I veckans STIL berättar vi mer om Nina Mae McKinney - och om hur glamour kan användas som redskap för ett bättre liv. Denna vecka hänger STIL i Harlem i New York under den sprudlande era som kallades för Harlemrenässansen. En era under det tidiga 1900-talet som inte bara satte själva stadsdelen Harlem på kartan, utan som kom att bli en grogrund för en hel del av dagens kultur, på många och olika vis. Här fanns en längtan efter möjligheter att som svart få uttrycka sig bortom stereotyperna. Inte minst om man var skådespelare. Men det var inte lätt. Det fick Nina Mae McKinney erfara. 1929 spelade hon huvudrollen i Hollywoodproduktionen Hallelujah, regisserad av King Vidor på filmbolaget MGM. Det var en musikmelodram med enbart svarta skådespelare. Den blev en hit. Det blev Nina Mae McKinney med sin glittrande full-i-sjutton blick också. Någon fortsatt Hollywoodkarrär blev det trots framgången inte. Bättre gick det i Europa, dit många svarta artister reste under 1920- och 30-talet. Nina Mae McKinney blev populär på scener i London, och var dessutom den första svarta artist som visades på brittisk teve. Men hur hyllad hon än blev kom hon aldrig undan sin hudfärg – och den karriärbegränsning den utgjorde. Hudfärg och diskriminering hänger fortfarande ihop. Det vet Josette Bushell Mingo som är ordförande för Tryck. Det är namnet på en ideell kulturförening i Sverige som består av svarta kulturarbetare som arbetar för att förbättra läget. I programmet berättar hon mer om det arbetet.  Under Harlemrenässansen odlades kort sagt inte bara en ny och färgstark litteratur, och musik. Många verkade, likt Nina Mae McKinney, även i genrer som beskrevs som glamorösa. Eller betraktades som mer glammiga än andra. Konstnären och författaren Richard Bruce Nugent var en sådan. Han var känd för sin skönhet och för sina kvickheter. Han tyckte om att både roa och chockera sina åhörare och det sägs att folk åkte till Harlem bara för att få se en skymt av denna omtalade man. Om honom berättar vi också. Och så tar vi en titt på ett annat fenomen som då upplevde en guldålder – dragshows. Redan 1869 startade så kallade ”Drag Balls” på Hamilton Lodge Ball, på 155:e gatan. Till denna beryktade bal begav sig folk från hela staden – av alla sorter – för att se och partaja med män i fjädrar, siden, sammet, läppstift och puder som med stil och attityd tävlade om vem som var den glammigaste, snyggaste, fräckaste, vassaste. Men så kunde (och kan!) glamour ge hopp och styrka. Om hur den kulturen utvecklades (vi säger bara voguing) berättar vi också i programmet. Och så har vi träffat den amerikanska konstnären Alex Israel som gjort succe på nätet med sin show As it Lays där han intervjuar kändisar på ett minst sagt okonventionellt sätt. Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg. Programmet är en repris från 13 september 2013.

Mary Pickford (1892-1979) var världens första - och sin tids i särklass största - internationella filmstjärna, känd över hela världen som Americas Sweetheart eller hela världens lilla fästmö, som hon kallades i Sverige. Det fanns faktiskt ingen stjärna som var lika känd och beundrad som just Mary Pickford. Inte ens Charlie Chaplin kunde mäta sig med hennes popularitet. I veckans STIL ska vi därför, så här inför helgens Oscarsgala, titta närmare på stumfilmerans superstjärna Mary Pickford - som dessutom gav Astrid Lindgren inspiration när hon skrev sina böcker om Pippi Långstrump. ”Mary Pickford... vem är det?” frågar sig säkerligen många, med viss rätt. För när Hollywoods historia har skrivits så har berättelsen om Mary Pickford kommit lite i skymundan för senare stjärnor som kom att lysa upp andra halvan av 1900-talet. För Mary Pickfords storhetstid var under den första eran, stumfilmseran. Men då var hon desto större. Tack vare det nya mediet ”filmen”, så kunde människor överallt – även de långt ifrån storstädernas scener – ta del av skådespeleri och de nya stjärnor som genren skapade. Och Mary Pickford, hon gick igenom rutan, som man säger idag. En beräkning vill göra gällande att tolv miljoner människor om dagen såg en film av Mary Pickford, när det begav sig, under det tidiga 1900-talet. Men Mary Pickford var inte ”bara” filmstjärna. Hon var dessutom ett affärssnille av guds nåde. Hon blev den första filmstjärnan i Hollywood att starta eget produktionsbolag, det gjorde hon 1915. I veckans program berättar vi mer om Mary Pickford. Vi träffar dessutom en av den svenska TV-världens mäktigaste personer, Anna Bråkenhielm. Det var hon som tog dokusåpan Expedition Robinson till Sverige, och som VD ledde hon produktionsbolaget Strix till stora framgångar. Vi träffar även den australienska kostymören och scenografen Dan Potra, som just nu förbereder sig inför premiären av Hoffmans Äventyr på Folkoperan i Stockholm. Och så pratar vi med forskaren Karin Lövgren som arbetar med projektet I garderoben: kvinnor, kläder och åldrande, där hon har intervjuat ett antal kvinnor om deras förhållande till kläder och stil nu när de har blivit äldre. Veckans gäst är Johan Andreasson, tecknare och filmentusiast.

Paljetten är en liten detalj som fått stort genomslag och gjort det möjligt för modeskapare att få plagg att glittra och glimma i flera tusen år. Jo, faktiskt. Paljetter har prytt från den egyptiske faraonen Tutankhamon till dagens Kim Kardashian - och en hel del konståkare, stripteasedansöser och artister som Supremes, Liberace och Michael Jackson däremellan. I veckans STIL berättar vi mer om denna lilla glimrande rundel, som nu är tillbaka i modet. Tittade man på förra veckans Grammy-utdelning i USA, eller åtminstone på bilderna därifrån, så gavs man strålande exempel på paljetternas återkomst inom dagens (festligare) mode. Där gnistrade stjärnorna ikapp. Inte bara musiker som Lady Gaga, Katy Perry, Prince och Madonna glittrade. Det gjorde även skådespelerskan Gwyneth Paltrow i en kortkort röd paljettströdd långärmad klänning från Saint Laurent, liksom dokusåpastjärnan Kim Kardashian. Hon bar en badrocksliknande klänning som sprakade av kristaller och paljetter i guld och silver. Den var från Jean Paul Gaultiers couturekollektion för våren 2015. Kanske kan man spåra det ökande suget efter glitter och paljetter till den lediga och sportiga trend som dominerat modebilden de senaste åren. En sorts motreaktion. Eller åtminstone ett sätt att få utlopp för lusten att klä sig fint, och inte bara bekvämt. I veckans program berättar vi mer om paljettens historia. Gelatin?! Vi tar även en titt på en sport som, till skillnad från alla andra sporter, har varit proppfull av paljetter – konståkning. ”Ett förbryllande fäste av spektakulärt dålig smak”, som en amerikansk modeskribent uttryckt saken. Men hur ser det ut idag? Vi berättar även om Sveriges mesta paljettprimadonna, revyartisten Git Gay. Och så har vi undersökt hur man klipper i tyg med paljetter på, och om det är några som syr sina egna kläder idag. Veckans gäst är Lars Wallin, modeskapare.

Vårmodet är fullt av utsvängda byxor, mjuka mockakjolar och virkade koftor. Får man tro dagens designer så är det en person man ska skylla det på - artisten Joni Mitchell (1943-). Modehuset Saint Laurent har till och med anlitat henne som modell denna vår. Men så är hon förstås en av musikbranschens mest modeintresserade musiker. Mer om henne och hennes musik och garderob berättar vi i veckans STIL. Joni Mitchell har alltid gått sin egen väg, både musikaliskt och modemässigt. Men det var genom sin hippiestil som hon i slutet av 60-talet blev en representant för en ny sorts kvinna som bröt mot decenniets tidigare dräktideal. Med sitt långa blonda hår, höga kindknotor och renskrubbade fejs symboliserade Joni Mitchell en sorts hälsosamt sexig och fri flowerpower från Kalifornien. Men egentligen kommer hon från Kanada – och älskar elegant mode. Issey Miyake är en favorit. Joni Mitchell skyr etiketter. Hon gillar inte att reduceras till ”singer-songwriter” och vrider sig som en mask på krok om någon kallar henne för feminist. Själv vill hon beskriva sig som ”en konstnär som skriver sånger”. Möjligen skulle hon gå med på att kallas för hängiven rökare. Hon har rökt sedan hon var nio år. ”Det är en drog som får en att fokusera”, som hon säger. Det finns få fotografier där hon inte njutningsfullt drar i sig nikotin. Inom fotokonsten finns det en genre som kallas för ikonfoton. Det är bilder på kända människor, alltifrån kockar till stilikoner. Men populärast är ändå bilder på musiker och rockstjärnor. Det finns flera ikoniska bilder på Joni Mitchell, men annars är det här männens värld. Det är framförallt de manliga rockmusikerna som porträtterats. Men vilka är det som hänger porträtten på väggarna? Det har vi kollat upp i veckans program. Vi har även träffat musikern och skådespelaren Irma Schultz Keller som för några år sedan gav sig ut på en resa i Joni Mitchells fotspår. Från Sasketchewan till Vancouver, på jakt efter platser som färgat Joni Mitchells liv.  Veckans gäst är Niklas Elmér, musik- och kulturjournalist.

Rumpan är stor just nu, i dubbel bemärkelse. Modevärlden har däremot ett mer komplicerat förhållande till denna kroppsdel. Liksom många män. Inom modet har man under årens lopp både försökt att förstora och förminska rumpan. Tittar man på bilder från modehusens visningar under de senaste åren skulle man kunna tro att man försökt radera helt och hållet. Stjärten är påfallande frånvarande inom modet, till skillnad från musiken där Nicki Minaj, Beyoncé, Rhianna och Jennifer Lopez alla skakar stjärt mer – och stoltare – än någonsin idag. Men även i modevärlden har man uppmärksammat att rumpan är på gång, även om den representeras av kvinnor som inte har en framträdande plats på catwalks. Och allt fler intresserar sig för sin stjärt. Det har blivit allt vanligare för kändisar att stå med ryggen mot kamerorna på röda mattan och vrida huvudet för accentuera rumpan. Den så kalalde ”belfien” har susat fram som en konkurrent till selfien. Det står för ” butt selfie”. Ett foto man tar av sin egen rumpa, och generöst delar med sig av på sociala media. Men var är killarnas stjärtar? I veckans program har vi talat med Claes Juhlin, (modechef på King) och Daniel Björk (chefredaktör för tidningen Bon) om den saken. Vi har också mött den professionella dancehalldansaren Johanna Sjövall som berättar om vad dancehallkulturen på Jamaica innebär, mer än att sätta rumpan i dallring. Och så har vi mött underkläderdesignern Noemi Ivanova som anser att trosan är plagget som sätter tonen för hela kroppens självförtroende. Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare.

Aleister Crowley (1875-1947) var en mästare på att marknadsföra sig själv som magiker och mystiker - och få folk att både förfäras och förföras av hans filosofi. Han har kallats för världens ondaste man. Det gillade han. Det är idag drygt hundra år sedan som denne brittiske författare och ockultist publicerade sitt verk The Book of the Law (eller Lagens bok ). I boken sammanfattas hans credo i raden Do what thou wilt, det vill säga gör vad du vill. Den har tolkats på olika vis, men många har valt att betrakta den som ett förkastande av befintliga regler och moral för att finna sitt sanna jag. Det blev en slagkraftig slogan, skulle man kunna säga. Sentensen har sedan dess dykt upp både här och där och kanske allra mest inom rockmusiken där Aleister Crowley har omfamnats sedan 1960-talet. Beatles, Led Zeppelin, Ozzy Osbourne har alla tagit intryck av Aleister Crowleys stil. Inte minst Iron Maiden. Ja, även Jay-Z. Mer om hur han påverkat kulturen berättar vi i veckans STIL. Aleister Crowley var långt före hårdrockband med att kalla sig själv för ”The great beast 666”, det vill säga det stora vilddjuret, från Uppenbarelseboken i Bibeln. Och även om han inte var först med att nyttja droger, så var han synnerligen såld på sin last. Han testade det mesta – mycket och ofta – och skrev 1922 den uppmärksammade boken Diary of a Drug Fiend, ungefär ”en drogentusiasts dagbok”. Och så var han inne på magi, eller ”magick” som han själv kallade det för. Aleister Crowley kallade sin filosofi för ”Thelema”, det är grekiska för vilja. För att utvecklas till sin fulla kapacitet måste människan ta reda på vad hon verkligen vill – och göra det, oavsett vad andra tycker. Genom att sätta individen i fokus kan man kanske säga att Aleister Crowley var en föregångare till dagens många självhjälpsgurus, som menar att det finns bara en person som har ansvaret för ens framgång och lycka – en själv.  Han var långt ifrån den ende som ägnade sig åt det ockulta kring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Men han var tveklöst den som märktes mest. Han hävdade med bestämdhet att han kunde gå nerför en gata, klädd i guldkrona och röd mantel, utan att någon såg honom. För ändamålet hade han skapat en sorts transdans, som gärna utförde på ett av dåtiden hippa restauranger i London, Café Royal. I veckans program berättar vi inte bara mer om honom, vi har även rest till Göteborg där vi tagit en titt på trollande komikerna Carl-Einar Häckners scengarderob. Dessutom har vi talat med smyckesdesignern Märta Larsson om vitsen med stora ringar. Och så har vi mött författarna till boken Blod, eld, död: en svensk metalhistoria – Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg som berättar om varför Aleister Crowley kan jämföras med marijuana, en inkörsport till tyngre grejer.  Veckans gäst är Carl Abrahamsson, förläggare och författare.

Angela Merkel (1954-) kan kanske inte beskyllas för att var någon modeikon, men synen på hennes stil har tveklöst förändrats under de tio år som hon varit tysk förbundskansler, den första kvinnan på den posten någonsin för övrigt. Idag är det inte många som driver med hennes look på det obarmhärtiga sätt som man gjorde i början av hennes karriär. Men så har hon (med hjälp av stylist, frisör och designer) finslipat fram en stil som hon uppenbarligen trivs alldeles utmärkt med - och som dessutom speglar partiet CDU:s återhållsamma politik. Hon håller sig till en och samma byxdressmodell, men den har hon å andra sidan i över 90 olika nyanser. Mer om Merkel berättar vi i veckans STIL. I sitt hemland kallas Angela Merkel ofta för ”Mutti”, mamma, och hon har under årens lopp vunnit allt fler fans, åtminstone i Tyskland. Där är hon populär, även bland många som inte är anhängare av det parti som hon representerar, CDU, det vill säga ”den kristdemokratiska unionen”. Ett parti som kan jämföras med de svenska moderaterna. Men poppis har hon verkligen inte alltid varit – och det som kritiserats har väldigt ofta haft att göra med hennes stil. Eller brist på stil. En del har skyllt detta på hennes östtyska ursprung. För Angela Merkel är inte bara Tysklands första kvinnliga förbundskansler. Hon är också det enade Tysklands första toppolitiker från Östtyskland. Hur modescenen såg ut där, före murens fall 1989, berättar vi i veckans program. Var det verkligen så grått och trist som många tror? Vi har även träffat kvinnorna bakom det svenska modemärket Dagmar, ett företag som i år firar tioårsjubileum. Dagmar har, sedan starten, sett det som en av sina uppgifter att erbjuda kvinnor kläder som signalerar både makt och självständighet – utan att på vägen förlora sin kvinnlighet. Dessutom har vi kollat upp hur hotellrummen kommer att vara beskaffade för världens sju mäktigaste politiker under det kommande G 7-mötet, för vilket Angela Merkel är värd. Det sker på Schloss Elmau, som ligger i en dal i de tyska alperna. Eller snarare på det sprillans nya lyxhotell som byggts för mötet – som varar en och en halv dag. Och så får vi höra om det verkligen är möjligt för en människa att hålla ett pokerfejs, som Angela Merkel är känd för. Veckans gäst är Otto Fischer, professor i retorik vid Uppsala universitet.

I veckans Stil Special ska vi återigen få möta några av de människor vi träffat i våra program under 2014. Personer som på olika vis går sin egen väg och tror på sin stil och sätt att vara, oavsett vad tid och trender säger. Färgstarka personer som förhoppningsvis kan fungera som inspiration när man, såhär i början av ett nytt år, kan känna sig lite vilse i pannkakan. I programmet får vi möta artisten The Space Lady, journalisten Marianne Rundström, dansaren Apollo Asplund och artisten Min Stora Sorg. Och så besöker vi organisationen Turning the Tables i Tel Aviv, som använder klädskapande för att hjälpa kvinnor att ta sig ur prostitution.

Det brittiska bandet The Slits kom att revolutionera både mode och musik när de i september 1979 gav ut sin debutskiva Cut. Nej, riktigt så gick det inte till. Förändringen kom snarare att ske gradvis, och det var inte alltid de fyra kvinnorna i bandet som fick äran för sina nyskapande idéer, som att blanda in reggaerytmer i rocken, klä sig i både tyll och tunga kängor och ge fullkomligt den i att försöka spela på sin kvinnliga charm. I veckans STIL berättar vi mer om punkpionjärerna i The Slits. I likhet med många andra banbrytare var The Slits helt enkelt före sin tid, och istället för dem blev det The Clash som gratulerades till att ha fört in reggae i punken, Madonna, Cindy Lauper och Courtney Love som prisades för att se ut som om de klätt sig på fyllan med förbundna ögon – och riot grrrls för att ha fört fram ett feministiskt perspektiv inom musiken. Om man ska hårdra det hela. Men äras den som äras bör. Med sitt alternativa sätt att som kvinnor klä sig, och bete sig, på scen har The Slits banat väg för många andra kvinnor som inte vill nöja sig med att vara näpna.  The Slits sätt att närma sig musik var lika okonventionellt som deras val av kläder. The Slits hade inte någon större vördnad för rockhistoriska referenser, eller några traditionella gitarrhjältar som husgudar. De lyssnade på musik från Latinamerika, Afrika och Jamaica och värjde sig länge mot att kallas för ”punk”. ”Vi är inte punk, vi är The Slits och vi gör Slits-musik”, som de sade. I veckans program åker vi till London och träffar Viv Albertine. Hon spelade gitarr i The Slits och publicerade nyligen sin självbiografi som har fått översvallande god kritik, inte bara av musiknördar. Men så handlar boken om så mycket mer, vilket titeln skvallrar om: ”Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys”. Idag, då kroppsmedvetenheten är överallt förekommande och varenda selfie noga filtreras innan den läggs ut till allmänt beskådande, är det nästan svårt att greppa med vilken självklarhet de fyra kvinnorna i The Slits ansåg att de hade rätt att vara precis som de var. ”Jag är inte här för att bli omtyckt, utan för att bli lyssnad på”. Så svarade Ari Up, sångerskan i The Slits, när de fick kommentarer om hur de såg ut, och hur de betedde sig. Ari Up var bara 14 år gammal när The Slits bildades. Hon blev känd föra sin vilda scenpersonlighet, men också föra sina långa dreadlocks. Men varifrån kommer egentligen fördomen om att dreadlocks skulle vara smutsiga? Vi har pratar med konstnären och musikern Makode Linde. Det vara inte bara kvinnliga rockmusiker som började göra sig gällande under 1970-talets punk-era. Tiden gav också utrymme åt kvinnliga rockskribenter, och rockfotografer. En av dem var Roberta Bayley. Det är hon som har tagit omslagsbilden till en annan klassisk skiva från denna tid – den amerikanska gruppen Ramones debutplatta, från 1976. Ett omslag som lanserade en rocklook bestående av smala jeans, tajta tröjor och svarta skinnjackor. Vi har ringt upp Roberta Bayley i New York. Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg. Programmet är en repris från 19 september 2014.

Walt Disney (1901-1966) är mannen man som fått oss att betrakta visslande möss och talande ankor som en självklarhet, ja till och med en nödvändig del av vårt svenska julfirande. Idag är namnet så förknippat med varumärket att man nästan har glömt bort att det bakom denna jättelika amerikanska underhållningskoncern faktiskt fanns en person med samma namn. I veckans STIL berättar vi om mannen Walt Disney vars stil kommit att prägla en stor del av dagens (populär) kultur - och fått en och annan att ta fram nål och tråd och satsa på att sy kläder. När en av Walt Disneys två döttrar var sex år frågade hon sin pappa om det var han som var Walt Disney. ”Det vet du ju att jag är”, svarade han. ”Jamen, den Walt Disney”, frågade hon och bad vid det jakande svaret sin pappa om en autograf. Själva kändisskapet var emellertid inget han strävade efter. Han ogillade det sätt som stjärnor särbehandlades på. Trots framgången bodde han inte i något jättestort hus, köpte inga vrålåk och ansåg att bönor på burk var det godaste som fanns. Kostymer i grått och blått köpte han två gånger om året på motsvarigheten till dagens Dressman.  Att teckna och skapa egna fantasivärldar var framför allt en fristad för Walt Disney, en sorts flykt från en hård och humorlös pappa som körde med sina barn. Nöjesparken Disneyland, som öppnade 1955 i Anaheim, Kalifornien, blev hans drömprojekt. Dess officiella slogan är: ”the happiest place on earth”. En plats på jorden där allt ska vara lyckligt, ljust och ofarligt. Men en särskild söndag i slutet av maj varje år drar mörka moln in över Disneyland. Om det berättar vi mer i veckans program. Vi har även kollat med några av dagens barn vilka Disneyfigurer som är mest moderiktiga och så har vi tagit en titt på en riktig mardrömsklänning. Veckans gäst är Ida Sjöstedt, modeskapare. God jul och gott nytt år önskar vi på Stil!

Françoise Hardy (1944-) tog i början av 60-talet världen med storm genom sin sång, och sin stil. Med sitt till synes nonchalant självklara sätt att bära både byxdressar och bikerjackor - och på sin höjd måla eyeliner - kom hon att bli en sorts prototyp till det fascinerande fenomen som sedan dess ofta beskrivs som: parisiskt chic. Intresset minskade inte direkt av att hon komponerade sina egna låtar och redan som sjuttonåring fick en dunderhit med Tous les garçons et les filles. En låt som för övrigt fick designern Rei Kawakubo att kalla sitt nystartade modeföretag för Comme des Garçons. Yé yé! Mer om Françoise Hardy berättar vi i veckans STIL. Det stod tidigt klart att Françoise Hardy inte var som andra unga kvinnliga artister som bar söta klänningar och rosa läppstift. Hon hade långt hår och lugg och sjöng om hur andra fanns lyckan, men inte hon. Under sitt första tv-framträdande bar hon en V-ringad tröja ut och in, ”bara för skojs skull”, som hon sade. Hon blev en sensation. Hennes debutsingel sålde i över två miljoner exemplar och dåtidens rockstjärnor nästan slog knut på sig själva för att få träffa henne. Under en spelning i Paris gick Bob Dylan av scenen och vägrade gå på igen om han inte fick träffa henne backstage. Sann story! Men Françoise Hardy imponerades inte. Inte heller av att tidens nya modeskapare som Paco Rabanne och Courrèges kastade kläder efter henne. Françoise Hardy bar förvisso gärna moderiktiga plagg, men hävdade alltid att hon var mer intresserad av att ”göda sin hjärna, än att klä sin kropp”. Kanske inte så konstig att hon blev kompis årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Han skrev låttexter till henne, dessutom. I veckans program har vi pratat med den i Paris deltidsboende Karina Ericsson Wärn, journalist och chefscurator för design på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, om hur det kommer sig att den parisiska kvinnan fortfarande bär på en så stark attraktionskraft, både stilmässigt och kulturellt. Inte minst märks det i de senaste årens bokutgivning där man hittar en uppsjö av böcker med titlar som: Parisian chic, How to dress like a french woman, How to dress like a cool french mom, Aging beautifully like those chic french women, Frenchwomen’s secrets for timeless beauty, style and substance och – French women don’t get fat. Ja, ni fattar galoppen.  Vi har också fått en exklusiv intervju med artisten Lisa Ekdahl, som har stor erfarenhet av en fransk publik. Hur skiljer den sig egentligen från den svenska? Gör den det? Det får vi höra. Françoise Hardy har aldrig slutat att göra musik, eller att ge ut skivor. Men hon har också odlat ett annat intresse vid sidan av sin musikaliska karriär – astrologi. Men när började egentligen horoskop dyka upp i dags- och veckotidningar – och vad är de bra för, egentligen? Det undersöker vi också.  Veckans gäst är den i Paris bosatte journalisten Magnus Falkehed.

Modets reparatörer är några av modevärldens minst kända, men kanske mest behövda, individer. Vi tänker förstås på de personer som professionellt tar hand om våra plagg som behöver lappas och lagas, och det utan att det syns. Kort sagt är det kunskaper som ligger helt rätt i en paradoxal tid som präglas av både massproduktion av kläder och motstånd mot detsamma. I veckans STIL har vi träffat några av dessa proffs som berättar om hur vi kan öka livslängden på våra kläder. Före den vitt spridda konfektionens dagar, var lappande och lagande av kläder vanligt förekommande, där kvinnorna i familjen ansågs vara bäst lämpade att ägna sig åt vad som då kallades för ”persedelvård”. Men konsten att skickligt sköta sina kläder och elegant laga plagg som på olika sätt gått sönder, var förstås inga gudasända kunskaper. Dem var man – och kvinna – tvungna att tillägna sig. Ofta med stor möda. Många lärde sig aldrig. I ”Husmoderns presentbok – hemvård och klädvård” kunde man redan 1930 läsa: ”När man vet hur dyrbara även enklare kläder är, förvånar man sig ofta över hur få av dem som äger kläderna, förstår eller bryr sig om, att vårda dem rätt”. Det finns förstås också de som vill att det ska synas att ett plagg har varit med om en och annan strapats. Vi har träffat Eva Karlsson, VD på Houdini Sportswear, som satsar på att möjliggöra för företagets kunder att få sina plagg lagade. Vi har även besökt ett skrädderi som inte bara vet allt om hur man lagar jeans, där vet man också varför män och kvinnor sliter sina jeans på olika vis. Och så tar vi en titt på hur ”konststoppning” går till, hur pälsänger ska hanteras och varför det finns en poäng med att mangla. Dessutom har vi träffat Monica Nordlund som driver vintageverksamheten Ateljé Femman. Under hösten har hon haft en utställning med titeln ”Tidlöst” på Edsviks konsthall. Mer om det, och tips på persedelvård, hör ni i veckans STIL.

Den brittiske illustratören Aubrey Beardsleys (1872-1898) sätt att betrakta och beskriva omvärlden gjorde honom både hyllad och hatad - men framför allt omskriven. Han blev en av det förra sekelskiftets största kändisar, med en stil och ett rykte inte helt olikt en självförbrännande rockstjärnas. Han blev bara tjugofem år. Aubrey Beardsley festade förvisso och beskrevs som spöklikt mager, men anledning till hans död hette tuberkulos, en då obotlig sjukdom. Men under sitt korta liv och karriär gjorde han intryck, som gett avtryck ända in i vår tid. Han förekommer på affischer, skivomslag och i modevärlden - där hans ande svävar bland samtida illustratörer, på olika vis. Snyggt klädd var han också. I veckans STIL berättar vi mer om denne märklige man. Aubrey Beardsleys stilrena garderob var influerad av den franske poeten Charles Baudelaires tankar och texter om ”dandyism”. Genom att klä sig medvetet nedtonat, men mycket omsorgsfullt, kunde man genom sin stil markera att man tillhörde, eller ville tillhöra, en ny typ av intellektuell elit, menade Baudelaire (som själv alltid bar helsvart). Och intellektuell var Aubrey Beardsley, utan tvekan. Han slukade böcker och sög i sig kunskap som en svamp. Även böcker om medicin där han studerade illustrationerna på aborterade foster och exempel på hur olika sjukdomar kunde vanställa kroppar. Det fick han nytta av som illustratör. Men han hade även koll på modetidningar och visste vad han tyckte om dåtidens överlastade dammode – löjligt. Kvinnorna i hans illustrationer bär ofta långt mer bekväma känningar. Under andra halvan av 1960-talet ställde Victoria & Albert Museum i London ut hans bilder – som passade tidens trender. Hans bilder med erotiska och ”dekadenta” inslag snappades snabbt upp olika rockband. Beatles omslag till Revolver är inspirerad av hans stil, och han är en av personerna på omslaget av skivan Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band, från 1967. De är långt ifrån ensamma om att ha inspirerats. I veckans program har vi tittat närmare på psykedeliska konsertaffischer från 1960-talets San Francisco. Under den här tiden jobbade radioveteranen Lennart Wretlind i en liten skivbutik strax söder om San Francisco. Han sparade affischerna som han nu – 47 år senare – ställer ut på Rönnells antikvariat i Stockholm.  Vi har också pratat med illustratören Liselott Watkins som ofta fått höra att hennes illustrationer påminner om just Aubrey Beardsleys. Om henne talar vi om vikten av pennor med. Och så har vi mött Sven Bertil Bärnarp som varje vecka tecknar serien ”Medelålders plus” i Dagens Nyheter. Veckans gäst är Björn Atldax, konstnär och illustratör och en av männen bakom Cheap Mondays döskallelogga.

Bette Midler (1945-) är en artist som obesvärat har rört sig mellan bögklubbar, Broadway, biodukar och Billboardlistor de senaste fyrtio åren, plus. Hon tillhör de sällsynta artister som kan göra det mesta på en scen, med bravur. Nu är hon aktuell med sin första skiva på åtta år, Its the girls heter den och susade rakt in på den amerikanska försäljningslistan. I veckans STIL berättar vi mer om denna krutdurk till kvinna som kallats för den mest intagande, roligaste, vulgäraste, allvarligaste, mest behändiga, sämst klädda, personligaste, mest groteska person som struttat, ålat, skuttat, trippat, snubblat och kört elektrisk rullstol över en scen. Och det gjorde hon 1978. Före Lady Gaga. Ställer man frågan: ”Vad tänker du på om man säger Bette Midler”, får man de mest skiftande svar, lite beroende på den svarandes ålder. Somliga minns henne som skruvad komedienne i filmer som: På luffen i Beverly Hills, Hjärtlösa typer, Par i damer och så förstås – snyftaren Beaches, där Bette Midler även sjunger filmens tårdrypande temalåt: ”Wind beneath my wings. Den fick hon även en Grammy för, den utsågs till ”Årets skiva” 1990. Riktigt gamla och minnesgoda kanske även drar sig till minnes filmen The Rose. Och de som idag är redo att kvittera ut pension känner även till att hon en gång i tidernas begynnelse uppträdde på ”The Continental Baths” i New York, ett badhus som vände sig till homosexuella män. Det var där hon började blomma och bli till den allroundartist hon idag är – hon kan sjunga, dansa, skådespela och leverera skämt som får vuxna män att rodna.  Bette Midler har mycket riktigt blivit utnämnd till ”bögikon”. Det är hon inte ensam att kallas, även artister som Liza Minnelli, Marlene Dietrich, Zarah Leander och Diana Ross dras med eptitet. Men vad betyder det? Egentligen? Det benar vi ut i veckans program tillsammans med kulturskribenten Stefan Ingvarsson. Vi har även talat med komikerna Karin Adelsköld och Helena Sandström om det vanliga påståendet att kvinnor inte vinner lika mycket på att vara roliga och ta plats som män. Det stämmer väl inte, längre? Vi har även träffat artisten Zhala som, i likhet med Bette Midler, musikaliskt rör sig fritt mellan olika genrer. Veckans gäst är Christer Lindarw, kostymör och grundare av After Dark.

Helena Rubinstein (1872-1965) var kort och kärv och hade en garderob sprängfylld med kläder från Paris främsta modeskapare. Hon hade också ett fenomenalt sinne för affärer och blev den rikaste affärskvinnan världen dittills skådat. Hennes affärsidé? Skönhetsprodukter. Alla kan bli lite snyggare, menade hon och blev känd för att säga: det finns inga fula kvinnor, bara lata. Nu är hon - äntligen, skulle man kunna tycka - föremål för en utställning, Helena Rubinstein: The Power of Beauty som finns att se på The Jewish Museum i New York. I veckans STIL berättar vi mer om henne, och hennes stil. Lätt att tas med var Helena Rubinstein säkerligen inte. Hon spelade ofta ut personal och släkt – som ofta jobbade i företaget – mot varandra och hennes ryggmärgsreflex var att utropa: ”too much”, alldeles för mycket, när hon delgavs prisuppgifter, oberoende av summan ifråga. Men Helena Rubinstein bekymrade sig inte nämnvärt över vad folk tyckte och tänkte om hennes arbetsmetoder – de funkade ju. Och hon var, till skillnad från sin största konkurrent i skönhetsbranschen, Elizabeth Arden, inte mån om att anpassa sig till ett smalt och smärt kvinnoideal. ”Man måste ju äta om man arbetar så hårt som jag”, som hon sade.  Det hindrade henne inte från att bygga upp en imponerande garderob av kläder från modehus som Balenciaga (favoriten), Dior, Lanvin, Rochas och Jacques Fath. Hon var ett fan av principen ”mycket är mer” och samlade även på sig en minst lika imponerande samling av smycken och konst som fick konstsnobbar att fnysa – så mycket, och så märkliga val. Kritiken bekom henne inte det minsta. ”Jag kanske inte har vad man kallar kvalitet, sade hon. Men jag har kvantitet. Kvalitet är trevligt, men det är kvantitet som skapar en show!” Hon lät måla 27 självporträtt.  I veckans program har vi talat med den holländska konstnären Iris Frederix, som specialiserat sig på just självporträtt, om varför man i dagens selfie-tider vill ha ett sådant. Vi har också träffat Linda Öhrström, som är en av Sveriges mest framgångsrika makeup artister som satt fingrarna i fejset på många kända människor, däribland Kronprinsessan Victoria och artisten Robyn. Och så har vi besökt Judiska Museet i Stockholm där utställningen ”En svensk framgångssaga” just nu visas. Den handlar om judiska företagare och filantroper i Sverige. Den senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet blev en guldålder för judiska företagare i Sverige, från entreprenörer och fabrikörer till byggmästare och bankirer. Nu lyfter Judiska Museet för första gången fram historien om dessa svenskjudiska företagare som hjälpte till att forma det moderna Sverige.  Veckans gäst är Eva Hedlund, inköpare av kosmetik på Åhléns.

John Galliano (1960-) betraktades som hopplöst förlorad med ett skamfilat rykte efter att - full som en kastrull - ha hasplat ur sig grovt kränkande kommentarer till ett par på en bar i Paris, 2011. Denne upphöjde modeskapare förlorade sitt arbete som chefsdesigner på Dior och har sedan dess legat i frysboxen, bildligt talat. Men nu är han tillbaka - med en skräll. Han har blivit utnämnd till chefsdesigner på Maison Martin Margiela. Hur tänkte man då? Och vad krävs för att bli förlåten? Hjälper det att byta stil? Hör mer om det i veckans STIL. John Galliano paraderade alltid själv på catwalken efter visningarna, stolt som en praktfull tupp i kreationer som fick publiken att dra efter andan. Han har varit klädd som Napoleon Bonaparte och en spansk matador som gått bananas i garderoben, och då talar vi om de mer dämpade utstyrslarna. ”Mer är mer” skulle kunna ha varit hans motto. Maison Martin Margiela står för den raka motsatsen. Så hur ska det gå? Och ska det vara mycket? Eller ska det vara lite? Det är frågan som vi diskuterar med artisten E-Type och arkitekten Eero Koivisto i veckans program. Där luftar vi också frågan om hur man egentligen ska klä sig i rätten, om man skulle bli åtalad. Finns det några klädkoder att följa? John Galliano valde att nyligen, i en fransk arbetsdomstol, klä sig konservativt i kostym och slips, en look som han även använt sig av i tv-intervjuer. Men funkar det? Vi har också träffat en man som skickligt lyckats manövrera sig genom stormar och kyla och som ger råd om hur man ska göra för att inte fastna i frysboxen för alltid – det förra statsrådet Jan O Karlsson. Och så berättar vi förstås mer om John Galliano och varför han anses vara en av modevärldens stora designer. Veckans gäst är Daniel Björk, chefredaktör för Bon Magazine.

Bryan Ferry (1945-) var den förste rockmusiker som medvetet lade sig vinn om att modet skulle matcha musiken, i varje liten detalj. Det är med andra ord ingen tillfällighet att Roxy Musics debutplatta från 1972 blev den första i världen med att på skivomslaget ge erkännande till personen bakom hår och make up och kläder - precis som modetidningar gör. I veckans STIL berättar vi mer om mannen som kommit att bli betraktad som en av dagens stora stilförebilder. Bryan Ferry är ett levande bevis för att stil kan svinga människor iväg i nya banor. Idag är det många som antar att Bryan Ferry växt upp i en välskräddad kostym, men så är det inte. Han kommer från en arbetarfamilj i norra England och har själv skapat sig sin image som får manliga moderedaktörer att gå ner i brygga av beundran. I veckans program har vi ringt upp den brittiske designern Antony Price, som är den som skapat en hel del av hans kläder – och som haft ett finger med i det mesta som har med Roxy Music och Bryan Ferrys image – att göra. En ny generation har även upptäckt hans musik, inte minst genom nya filmer. Sofia Coppola lånade låten More than this till filmen Lost in Translation (där Bill Murray sjunger karaoke till den). Regissören Baz Luhrman använde sig av hans jazzifierade version av Love is the drug till The Great Gatsby. Och så, förstås, den svenska filmen Avalon där regissören – och Bryan Ferry-fantasten får man förmoda – Axel Petersén lånat både titel och soundtrack från Roxy Musics sista album, från 1982. Hur Bryan Ferry står sig som musiker, det talar vi också om. Vi tar även en titt på det italienska uttrycket ”sprezzatura”, som beskriver hur en man kan klä sig medvetet slarvigt, men med snits. Och så har vi träffat företagsledaren Jesper Kärrbrink som berättar om hur han tänker kring sin garderob, och vad kläderna en VD bär på jobbet signalerar. Veckans gäst är Nils Hansson, musikkritiker på Dagens Nyheter.

Vivienne Westwood (1941-) är modeskaparen som har lyckats med att både ge stil åt den anarkistiska punken och få den adliga titeln Dame, av den brittiska drottningen, som tack för sina insatser för landets kultur. Och det trots att det var hon som skapade kläderna till det band som en gång rimmade god save the queen med fascist regime, Sex Pistols. Idag driver hon ett globalt lyxmärke inom mode, men hon hävdar med bestämdhet att punkig, det kommer hon alltid att förbli. Mer om Vivienne Westwood, och hennes stil, hör ni i veckans program. Vivienne Westwood kallar sig idag för ”klimatrevolutionär” och lägger ner mer tid på filantropi och miljöfrågor, än mode. Den biten håller hon på att fasa över till sin man, Andreas Kronthaler, med vilken hon gifte sig med vid femtio års ålder. Och ja, han är hälften så gammal. Hennes designstil har genom åren pendlat mellan punk och pirater till franskt 1700-tal, så som det är skildrat på porträtt av konstnärer som Watteau och Fragonard. Det vill säga mycket korsetter, rosetter och krinoliner, men i modern tappning. Och hon har använt sig av så mycket tweed i sina kollektioner att hon nästan på egen hand håller uppe den brittiska tweedindustrin. De har tackat henne. Hon älskar dessutom skotskt tartanmönstrat. Till sin kollektion Anglomania, hösten 1993/94 skapade hon sig ett eget tartanmönster, Westwood MacAndreas, döpt efter sin man. Just nu är Vivenne Westwood lite extra i ropet då en ny – eller faktiskt den första riktiga och godkända – biografin om henne har utgivits i Storbritannien, skriven av Ian Kelly. Mumma för den som vill veta hur arbetsfördelningen egentligen såg ut mellan henne och hennes gamle partner, Malcolm McLaren. Han pratade, hon skapade, skulle man kunna säga. I programmet får vi höra hur det är att jobba för Vivienne Westwood idag. Vi har träffat Mårten Andreasson som arbetat för Vivienne Westwood i hennes coutureateljé i London. Vi har också träffat skådespelaren Claire Wikholm, som är ett fan. Och så har vi mött en designer som kallar sig för ”Polens Vivienne Westwood”, Kas Kryst. Veckans gäst är Cia Jansson, modechef på tidningen Elle.

Vad har brittiska sportbilar, den tyske poeten Goethe, kaktusar och Krav-märkning gemensamt? Färgen grönt, förstås. I veckans STIL tittar vi närmare på en färg som kommit att representera så mycket gott och nyttigt att den skulle kunna vara olidligt präktig och duktig som en tallrik stuvad grönkål - om den inte också vore så att den även illustrerar mindre fördelaktiga saker, som avundsjuka, illamående och brist på erfarenhet. Och mögel, förstås. Här i Sverige myntades uttrycket ”den gröna vågen” 1971, och det av den då alldeles nystartade i tidningen Land. Den hade noterat att allt fler valde att flytta ut på landet – från städerna – som en protest mot miljöförstöring. En alternativrörelse där hållbarhet och närodlat stod i fokus. Många hoppades att miljömedvetandet skulle slå rot och leda till kraftig tillväxt av det gröna tänkandet, bland både företag och konsumenter, men det gick trögt. Någon som kan vittna om det är Johanna Hofring som för tio år sedan, 2004, skapade vad hon trodde skulle bli en hit i tiden – Ekovaruhuset i Stockholm. Henne har vi träffat. Vi har också mött människor som älskar grönt av en helt annan anledning, sportbilsentusiaster som har ett varmt förhållande till BRG, det vill säga British Racing Green. Poeten Johann Wolfgang von Goethe publicerade 1810 en 1 400 sidor tjock och enormt inflytelserik bok med titeln: zur Farbenlehre, om färglära. Det är den som ligger till grund för dagens psykologiserande kring färger, som att grönt är rogivande till exempel. Skaffa krukväxter, uppmanas vi därför ofta till för att göra våra hem lite mildare och mysigare. Men hur kommer det sig att kaktusen blivit så trendig? Det har vi kollat upp. Veckans gäst är Louise Klarsten, VD för Colourhouse i Göteborg.

Edith Sitwell (1887-1964) var en kvinna som inte gick spårlöst förbi, varken som poet eller person. Kanske allra mest det senare. Hennes egna och excentriska stil väckte förundran, och beundran. I år är det femtio år sedan Edith Sitwell avled, men hon fortsätter att fascinera och inspirera både modeskapare och musiker. Hej Morrissey. Någon så kallad kvinnlig blygsamhet led hon inte av. När hon som liten flicka fick frågan om vad hon skulle bli som stor, svarade hon självklart: Ett geni. Mer om Edith Sitwell hör ni i veckans STIL. I dag har man även börjat omvärdera Edith Sitwell arbete som poet, något som under hennes senare livstid skymdes av hennes färgstarka personlighet. Men helt oälskad och oförstådd var hon sannerligen inte. 1954 utsågs hon till ”Dame of the British Empire”, den högsta orden man kan få som kvinna i Storbritannien. Men kanske ligger hon idag än mer rätt i tiden. Hon ansåg att mycket av en dikts mening ligger i ljudet den skapar och började redan 1922 läsa sina dikter till musik på scen. Att kalla Edith Sitwell för den första vita kvinnliga rapparen är kanske att ta i, men helt fel är det inte heller.   I veckans program har vi träffat en svensk färgstark kvinna som, likt Edith Sitwell, är dramatisk och ”liteförmycketavallt” – Ann-Sofie Francisca Lundin som uppträder under namnet Min Stora Sorg. Vi har även fått en pratstund med The Space Lady, som besökte Stockholm för ett par veckor sedan. Det är artistnamnet på Susan Dietrich Schneider, en kvinna som har befunnit sig ute i samhällets periferi under större delen av sitt liv. Utrustad med en liten synth och med en vingprydd hjälm på huvudet har hon under många år försörjt både sig själv och sin familj som gatumusikant i San Francisco och Boston. Genom sin musik och sina gatuframträdanden har The Space Lady med tiden blivit en slags kultfigur, hennes heminspelade låtar har nyligen getts ut på nytt och nu, vid 66 års ålder, har The Space Lady bytt ut gatan mot scenen. Vi tar även en titt på den senaste modeaccessoaren – katten. Som Edith Sitwell hade flera stycken av. Modeskaparen Karl Lagerfeld har inte bara gjort sin vita fluffiga katt Choupette till en stjärna genom att göra henne till omslagskisse på tyska Vogue. Han har skaffat henne konto på både instagram och twitter, gjort henne föremål för boken Choupette: The Private Life of a High-Flying Fashion Cat (i vilken hon ger moderiktiga tips om allt från kosthållning till klädstil). I november lanseras dessutom en kollektion med accessoarer – The Choupette Capsule Collection”. Katten har helt klart slagit ut chihuahuan som den mest moderiktiga accessoaren, och inget framkallar sådana känslor av ”awwwwwww”, som youtubeklipp på just katter. Varför? Det har vi kollat upp. Veckans gäst är Johan Hakelius, författare till flera böcker om brittiska excentriker.

Skulle en låt som Svenska flaggans hambo kunna göras idag med samma glada humör som Thore Skogman framförde den 1970 - iklädd en gul och blå kostym? Inställningen till den svenska flaggan har skiftat genom åren. Men så är den inte så djupt rotad i den svenska myllan som man kanske kan förledas att tro. Även om den historiskt sett har rötter långt bak i tiden. Länge var den en symbol för kungamakten, och samhällets övre skikt. Det var först under det tidiga 1900-talet (kort sagt bara för hundra år sedan) som den blågula flaggan blev en enande symbol för alla i landet, oavsett rank och rikedom. Mer om det - och andra flaggor - berättar vi om i veckans STIL. Oavsett vilket förhållande man har till den svenska flaggan, och till Sverige som nation, så finns det tillfällen då ansikten målas blågula, det sjungs ”matchtröja på och ut i gröna, ställ er upp och jubla alla blågula sköna” – och det vrålas ”heja Sverige” utan några som helst skrupler. Det är förstås då det spelas landskamper, EM och VM och OS. Men flaggor förekommer förstås oftare än så inom sporten. Det är ett tacksamt och tydligt sätt att visa sin tillhörighet på, vid sidan av lagtröjor och halsdukar i favoritlagets färger. När Hammarbys A-lag i fotboll spelade sin senaste hemmamatch arrangerade den supportergrupp som kallar sig för ”Ultra Boys” sitt största tifo (ett samlingsnamn för flaggor, pyroteknik, konfetti och banderoller) hittills. Om det får vi höra mer om i programmet. Vi berättar även historien bakom den kontroversiella så kallade ”sydstatsflaggan”. Den har samma färgställning – röd och blå med vita stjärnor – som den amerikanska flaggan, men symboliserar något helt annat. Det har inte hindrat den från att bland annat bli en symbol för så kallad ”sydstatsrock”, som hade sin heyday under 70-talet. Men många andra artister använder sig av den för att ”den ser så cool ut”, för att citera Kid Rock. Vi har också besökt scouter, traditionella förvaltare av flaggkunskaper, för att höra om de gör något annat än hissar och halar flaggor. Det gör de. Vad, och varför? Det får ni höra i programmet. Veckans gäst är Henrik Dahlström, grafisk designer och Riksarkivets heraldiske konstnär. Han har även skapat appen ”Sveriges symboler” åt Riksarkivet. Den går att ladda ner gratis.

Under rubriken bohem kan man sortera in det mesta - glamour och genier, excesser och excentriker, smärta, svärta och sexuella eskapader, en oändlig mängd plagg sydda av krossad sammet - och en hel del tänjande på befintliga regler och normer. I veckans STIL ska vi ta en titt på den stilbildande bohemen - som idag kanske istället kan kallas för queer. Har vi måhända bara bytt ord på samma fenomen? För det finns en hel del beröringspunkter. Båda uttrycken uppstod, och fick framförallt fäste, i tider som utmärks av snabb förändring. Bohem blev ett populärt uttryck under mitten av 1800-talet, när industrialismen – och massproduktionen – vände upp och ner på ett samhälle som tidigare gått fram i maklig takt. Bohemen fick representera det nya och avvikande, det normbrytande. Drygt hundrafemtio år senare har queer-begreppet kommit att representera ungefär samma sak. I dagens digitaliserade värld har ”queer” blivit ett enormt spritt och populärt uttryck som inte bara används för att beskriva någon som bryter mot den heteronormen, utan mot normer i största allmänhet. Många anser att begreppet därmed vattnats ur, men vilka är vinsterna vi gjort genom att så många av oss idag självklart sätter på oss queer-brillorna? Det tar vi upp i programmet. Bohemerna rättade sig inte i leden, utan utforskade nya sätt att leva och arbeta på, och inte alltid med framgång. Men de följdes ofta med stort intresse från allmänheten. Att beskåda självförbrännande stjärnor är med andra ord inget nytt fenomen. Men det var under 1800-talet som det blev möjligt för fler än de närmast sörjande, att kunna följa dem – ner i fördärvet. I programmet berättar vi om en samtida bohem (eller kanske kan hon bättre beskrivas som queer) – den amerikanska skribenten och färgstarka personen Cookie Mueller, musa till både fotografen Nan Goldin och filmregissören John Waters. I dagarna kommer det ut en ny bok om Cookie Mueller: Edgewise - a picture of Cookie Mueller. Bakom boken står den kanadensiska konstnären och regissören Chloé Griffin. Henne har vi talat med. Vi har även träffat några svenska gränstänjare, som konstnären och musikern Paulina Olsson Wallenberg. Hon har skapat en fiktiv befolkning som hon kallar “New Population”. Och så har vi talat med formgivarna Brita Lindvall och Alexandra Falagara som tillsammans driver Bastion Lab. Det är de som ligger bakom den nya designen av den feministiska kulturtidskriften Bang, bland annat. Veckans gäst är Fanny Ambjörnsson, forskare och lärare i genusvetenskap vid Stockholms universitet.

Det brittiska bandet The Slits kom att revolutionera både mode och musik när de i september 1979 (för exakt 35 år sedan) gav ut sin debutskiva Cut. Nej, riktigt så gick det inte till. Förändringen kom snarare att ske gradvis, och det var inte alltid kvinnorna i bandet som fick äran för sina nyskapande idéer, som att blanda in reggaerytmer i rocken, klä sig i både tyll och tunga kängor och ge fullkomligt den i att försöka spela på sin kvinnliga charm. I veckans STIL berättar vi mer om punkpionjärerna i The Slits. I likhet med många andra banbrytare var The Slits helt enkelt före sin tid, och istället för dem blev det The Clash som gratulerades till att ha fört in reggae i punken, Madonna, Cindy Lauper och Courtney Love som prisades för att se ut som om de klätt sig på fyllan med förbundna ögon – och riot grrrls för att ha fört fram ett feministiskt perspektiv inom musiken. Om man ska hårdra det hela. Men äras den som äras bör. Med sitt alternativa sätt att klä sig, och bete sig, på scen har The Slits banat väg för många andra kvinnor som inte vill nöja sig med att bara vara näpna. The Slits sätt att närma sig musik var lika okonventionellt som deras val av kläder. The Slits hade inte någon större vördnad för rockhistoriska referenser, eller några traditionella gitarrhjältar som husgudar. De lyssnade på musik från Latinamerika, Afrika och Jamaica och värjde sig länge mot att kallas för ”punk”. ”Vi är inte punk, vi är The Slits och vi gör Slits-musik”, som de sade. I veckans program åker vi till London och träffar Viv Albertine. Hon spelade gitarr i The Slits och är nu aktuell med sin självbiografi som har fått översvallande god kritik, inte bara av musiknördar. Men så handlar boken om så mycket mer, vilket titeln skvallrar om: ”Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys”. Idag, då kroppsmedvetenheten är överallt förekommande och varenda selfie noga filtreras innan den läggs ut till allmänt beskådande, är det nästan svårt att greppa med vilken självklarhet de fyra kvinnorna i The Slits ansåg att de hade rätt att vara precis som de var. ”Jag är inte här för att bli omtyckt, utan för att bli lyssnad på”. Så svarade Ari Up, sångerskan i The Slits, när de fick kommentarer om hur de såg ut, och hur de betedde sig. Ari Up var bara 14 år gammal när The Slits bildades. Hon blev snabbt känd för sin vilda scenpersonlighet, och så småningom även föra sina långa dreadlocks. Men varifrån kommer egentligen fördomen om att dreadlocks skulle vara smutsiga? Om det har vi pratat med konstnären och musikern Makode Linde. Det vara inte bara kvinnliga rockmusiker som började göra sig gällande under 1970-talets punk-era. Tiden gav också utrymme åt kvinnliga rockskribenter, och rockfotografer. En av dem var Roberta Bayley. Det är hon som har tagit omslagsbilden till en annan klassisk skiva från denna tid – den amerikanska gruppen Ramones debutplatta, från 1976 - ett omslag som lanserade en rocklook bestående av smala jeans, tajta tröjor och svarta skinnjackor. Vi har ringt upp Roberta Bayley i New York. Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg.

Dry Martini är inte bara en klassisk drink, den är också en av de allra mest omskrivna och omfamnade. Mängder av filmare, författare och formgivare - inte minst av mode- har under årens lopp låtit sig inspireras av just Dry Martini. Under första halvan av 1900-talet kom den till och med att betraktas som en sorts framgångsdrink, en symbol för ett starkt och framåtblickande USA med ultramoderna grejer som jazz, skyskrapor, och flygplan som kunde ta en över hela världen. I veckans STIL tittar vi djupt ner i martiniglaset för att se hur den präglat samtiden. Även om Dry Martini dracks – i stora mängder– på båda sidor av Atlanten så är den allra mest förknippad med USA. När den amerikanske saxofonisten Paul Desmond, som spelade i Dave Brubeck Quartet och skrev deras största hit Take Five, fick frågan om hur han fick fram den svalt sparsmakade stil som kom att definiera 1950-talets moderna jazz så svarade han – ”jag ville att det skulle låta som en Dry Martini”. Den har även gett upphov till namnet på glaset den serveras i, martiniglaset och blivit en tydlig signal för – alkohol. Fråga Spritmuseet i Stockholm, det har vi gjort. Drinkens popularitet (och cocktails i allmänhet, förstås) fick även den franske modeskaparen Christian Dior att i slutet av 1940-talet att mynta uttrycket ”cocktailklänning”. Ett snilledrag för att öka klänningsförsäljningen. Men om man har svårt att klä sig traditionellt för olika festsammanhang? Det vet den svenska designern Minna Palmqvist en hel del om. Henne har vi också träffat. Och så guidar filmjournalisten Mårten Blomkvist oss igenom några dunkla barer och nyskakade drinkar i filmens värld. Och nej, det handlar inte om James Bond. Veckans gäst är Jenny Damberg, journalist och författare som är på gång med en bok med titeln: ”Som hon drack”, som belyser den kvinnliga dryckeskulturen. PS: Det finns naturligtvis martinis för dem som avstår från alkohol – ”En Zen Martini: en martini utan någon som helst vermouth. Och inget gin heller, för den delen” – P.J. O'Rourke.

Karl Gerhard (1891-1964) lyckades förena paljetter och politik och med perfekt diktion framföra texter som fick folk att skratta och skinnet att svida på makthavare. Inte minst med kupletten Den ökända hästen från Troja. Till skillnad från många andra i nöjesbranschen tvekade inte Karl Gerhard att mopsa sig mot makten, och det medlöperi som frodades i slutet av 30-talet här i Sverige. Många av texterna han skrev har tappat i aktualitet, såklart. Men Jazzgossen, om modemedvetna unga män som vickade på stjärten, lyssnade på dåtidens hippaste musik och betedde sig som slackers är träffande än idag. Och rolig. Mer om Karl Gerhard berättar vi veckans STIL. ngen kunde som Karl Gerhard vrida, vända och bända på ord och tvinga in dem i rim som egentligen var orimliga. En teknik som han delar med många av dagens hiphopartister. Karl Gerhards genre var dock revyer där kupletter gav honom möjlighet att med hjälp av söta melodier servera salta sanningar, på bred och folklig front. Alltid med perfekt diktion. ”Vad han behärskar till fulländning är konsten att suga ur en replik som ett ostron och nonchalant kasta skalet ifrån sig”, som en recensent konstaterade.  När Karl Gerhard för första gången sjöng Jazzgossen gjorde han det med en medvetet ljusare röst. För att understryka det löjliga. Men med åren tonade han ner rösten. För när det kommer till just män som pratar med en ljusare och mer feminin röst än den normativa mörka mansrösten faller domen snabbt – det måste vara en fjolla. I helgen har dokumentärfilmen Do I sound gay premiär på Torontos filmfestival. Den, och fenomenet med fjolliga röster, berättar vi mer om. Vi har även besökt Stadsteaterna där pjäsen ”Karl Gerhard - en fantasi om en revykung” av Irena Kraus har premiär på Stockholms Stadsteater denna helg. Rikard Wolff spelar huvudrollen. Vad anser han om Karl Gerhard? Det får vi också veta. I likhet med Karl Gerhard finns det idag musiker som öppet visar sitt politiska engagemang. Riktigt så är det inte – ännu – i modevärlden. Men det finns undantag. Syskonparet Ana och Pablo Londono ställer just nu ut ett modeprojekt där politiken inspirerat looken. Veckans gäst är Amestist Azordegan, musikjournalist. Rättelse: I reportaget om Ana Londono beskriver hon hur hon växte upp på en flyktingförläggning i Säter mellan 1991-93. Under den perioden, menade hon, satt John Ausonius instängd på Säters rättspsykiatriska klinik. Vid närmare efterforskning visar det sig att så inte var fallet. 

Nämnde man Helmut Langs (1956-) namn under mitten av 1990-talet var det många som började tindra med ögonen. Ingen gjorde då lika eftertraktansvärda plagg, för både män och kvinnor. Och det utan att krångla till det, tvärtom. Snarare skapade han en sorts samtida urban uniform bestående av välskräddade jeans, t-tröjor, kavajer, kappor och rockar. Till synes enkelt, men effektivt. Stilen - och hans framsynta idéer om modevisningar, material, konstsamarbeten och inte minst konsten att ta bra betalt för jeans - präglar än idag modet. Men själv tackade han för sig 2005. Då lämnade han modevärlden. Helt och hållet. Idag är han verksam som konstnär. Mer om honom och hans stil, i veckans STIL. När det begav sig under 1990-talet hade Helmut Lang svart bakåtkammat hår och blek hy. Han log aldrig på fotografier. Ett sorts stenansikte. Han såg exakt likadan på bild ut i tio års tid. På samma konsekventa vis skapade han även sina klädkollektioner. Hans stil blev ofta kallad för ”minimalistisk”. På frågor om hur han själv skulle beskriva den svarade han: ”jag håller en och samma stil, jag byter bara ut materialen”. Idag byter många modeskapare stil för varje säsong. I programmet undersöker vi hur ständiga stilbyten egentligen påverkar oss, inte bara våra plånböcker, utan även våra psyken. Kanske kan skylla Helmut Langs integritet och obekymrade sätt att förhålla sig till modevärlden på att han kom in i den lite från sidan. Han föddes i Österrike och blev modeskapare av slump. Det fanns inga coola kläder att köpa i Wien 1974, då han började att tråckla i hop egna plagg. 1986 visade han i Paris för första gången. Hans avskalade stil bröt mot dåtidens färgsprakande ”extra allt” –mode. Det gynnade honom. Senare tackade Helmut Lang nej till att bli chefdesigner för modehuset Balenciaga (som då var dammigt och halvdött) och valde istället att satsa på jeans och vardagsplagg. New York blev hans bas. Ja, man kan till och med påstå att det var han som lyfte fram New York som en självklar del av de internationella modeveckorna genom att välja att visa där första av alla på säsongen. För det Helmut gjorde, det kom andra snart att göra. En av dem som tidigt tog in hans plagg till Sverige var Magnus Gustafsson. Han är grundare av butiken och märket Paul & Friends. Honom har vi träffat. Helmut Lang hade även ett eget sätt att förhålla sig till reklam på. Hur? Det berättar vi mer om i programmet. Vi har även tagit en titt på trenden ”kundtidningar”. Idag producerar många företag, inte minst modemärken,  sina egna magasin för att på så sätt kunna berätta för sina konsumenter om vem man är, och vad man tycker om. Veckans gäst är Maria Ben Saad, lektor på Beckmans designhögskola i Stockholm.

Albert Camus (1913-1960) har inte kallats för filosofins James Dean för inte. Han var beundrad och begåvad - och avled i en bilkrasch vid ganska unga år. Men hans stil, i flera bemärkelser, lever vidare. Än idag drabbas många av den kraft som finns i romaner som Främlingen och Pesten. Många håller också hans essäer högt. Och ingen kulturknutte har undgått att fascineras av hans obekymrade sätt att gå och stå och dansa med en cigg i mungipan. I höstens första avsnitt av STIL tar vi en närmare titt på författaren (han kallade aldrig sig själv för filosof, det gjorde andra) Albert Camus trendsättande look och liv. Albert Camus personliga stilförebild var den amerikanske skådespelaren Humphrey Bogart. Han tyckte sig kunna se sig själv i Bogarts fårade fejs började bära rock med uppfälld krage och ha cigaretten (av märket Gauloise utan filter, förstås) som klistrad i mungipan, precis som stjärnan i filmer som Casablanca och Att ha och inte ha. En look som därefter fått en oändlig mängd män med författarambitioner att se svåra ut på bild. Men hur ska ett författarporträtt egentligen se ut? Det har vi kollat upp. Albert Camus, föddes i Algeriet, som då var en fransk koloni. Pappan var fransman, mamman var från Spanien. Det är anledningen till att nästan allt Albert Camus skrev har Algeriet – dess brännande sol och natur – som fond. Men många förknippar honom allra mest med Paris och den kulturella krets som innefattade personer som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Han var förstås en del av den, men vägrade att omfamna kommunismen som frälsare, som många andra. Camus var fri tanken och vägrade att inordna sig i någon -ism. Förutom möjligen humanism. Han har därför blivit en kille att söka sig till när man tvivlar på varför man ska leva, egentligen. Att idag formulera ett ställningstagande har blivit allt viktigare även inom modevärlden. I synnerhet när det gäller miljön. Ingen vill verka okunnig om de konsekvenser konsumtion får på miljön. ”Hållbarhet”, har därför blivit ett modeord. ”Miljökapitalism”, säger Fredrik Wikholm som är en av grundarna, och kreativ chef för, herrmodemärket ”Uniforms for the Dedicated”. Mer om det får vi höra i programmet.  Naturen var viktig även för Albert Camus, som i vissa av sina texter lät sitt språk blomma och beskriva den väldoft som nyponrosor, mimosa och kaprifol kan ge. Men även blommor kan laddas med politisk innebörd. Vad står egentligen svenska partiers blomsymboler för? Det har vi också kollat upp.  Veckans gäst är Jenny Maria Nilsson, konst- och litteraturkritiker och författare av boken Albert Camus, varken offer eller bödel.

Är foten den kroppsdel vi gjort vårt allra bästa för att plåga livet ur genom olika märkliga modekonstruktioner? Ja, kanske. Foten är utan tvekan en kroppsdel som många har ett lite extra knepigt förhållande till, på olika vis. Inte minst om man tittar på modehistorien. Och det är verkligen inte bara kvinnor som tvingat in sina fötter i för små och obekväma skor, det har även män gjort. I säsongens sista STIL tittar vi närmare på just fötter. Varför stinker till exempel fötter lika mycket som en välmogen Camembert? Och är beige färgen som tånaglar ska ha, just nu? Somliga betraktar sommaren som en fötternas befriare. Äntligen slipper de vara instängda i strumpor och skor och kan istället spreta fritt i sandaler och sandaletter. Andra gör det inte, utan föredrar att behålla strumporna på – även i sandaler. Något som alltid lyckas reta modepoliser till milt vansinne, även detta år. Det ska vi dock inte ta upp. Däremot ska vi ta upp den odör fötter kan utsöndra. Att just fötter kan få en speciell doft, det har med bakterieodling och kemi att göra – precis som framställningen av ost. Om den kluvna känslan till just doften av tåbira, den tråden har vi sniffat vidare på i programmet. Vi gör även en odyssé över hur fötter misshandlats genom historien. Varför har vi envisats med att tränga in oss i för trånga skor? Det har faktiskt både kvinnor och män valt att göra. Men hur tar män hand om sina fötter idag? Det har vi också kollat upp. Och så presenterar vi en artist som i sin allra första video valt att vara barfota med vackert rött lackade naglar – Anna Ahnlund, aktuell med skivan Omnejd. För även bara fötter har signalerat ett och annat genom åren.  Veckans gäst är Frida Selkirk, nagelstylist och grundare av salongen Naglar på Fridas. En skön sommar önskar vi er alla! STIL är tillbaka med nya program den 22 augusti.

Stockholms hotell skulle inte se ut som de gör idag om inte Hotell Rydberg (1857-1914) hade funnits. Det var nämligen ett av dåtidens dragplåster som gav Stockholm en air av något nytt och kontinentalt. Det blev en hit. Hotellet kom att sätta stilen för framtida sätt att äta och umgås på. Och dricka sprit på. Där skapades Sveriges första hotellbar, en så kallad American Bar, vid vilken man kunde beställa cocktails. Hotell Rydberg blev stället att synas på i Stockholm - långt före Café Opera, Stureplan och hipstersöder. Men för exakt hundra år sedan, 1914, revs hela rasket, till mångas förtvivlan. I veckans STIL berättar vi mer om detta hotell som satte Stockholm på trendkartan. Klockan fem på måndagsmorgonen den 2 oktober 1914 sattes det första järnspettet i dess vackra stuckaturer. Men innan dess var det party. På lördagen före samlades barens stamgäster för en sista kväll med gänget, och de gick lös på inredningen. På morgonen saknades champagneflaskställ, hela uppsättningar av dricksglas, punschkylare och sifoner och kaffekannor av silver. Men en del finns kvar i Stadsmuseets arkiv i Stockholm. Där har vi varit och rotat. Det berättar vi om i veckans program. Vi berättar också om mannen vars idéer om service lyfte hotellet till nya höjder – Régis Cadier, en kille som även kom att skapa Grand Hotel i Stockholm. Men vilken sorts service vill dagens hotellgäster, och andra som hänger i dess barer och restauranger ha? Det har vi talat med Jonas Andersson, guest relations och brand manager, om. Och så har vi undersökt varför rockers en gång (kanske fortfarande?) tyckte det var så kul att slå sönder hotellrum. Nicke Borg och Anders Tegner berättar. Veckans gäst är Lars Peder Hedberg, entrepreneur, journalist och en av grundarna till The White Guide.

Angelina Jolie (1975-) har med åren förvandlat sig till en modern hjälte som kombinerar gammeldags Hollywoodglamour med samtida social medvetenhet och en stor familj - sex barn och en fästman i form av Brad Pitt. Enligt finanstidningen Forbes har hon dessutom lyckats skaffa sig en avundsvärd hög lön. Angelina Jolie är idag den bäst betalda kvinnliga skådisen i Hollywood. Just nu har hon huvudrollen som häxa i filmen Maleficent, en ny version av Disneys tecknade film Törnrosa. I rollen bär hon en moderiktig outfit av läder och latex med superdesignade horn på huvudet. Men det mest moderna är kanske att filmen frågar sig om det kanske finns en anledning till att sagans onda fe blev arg och ondskefull. I veckans STIL tar vi upp den saken och passar även på att titta närmare på Angelina Jolies välgörenhetsvurmande, också det en trend i tiden. Med åren har Angelina Jolie blivit en mästare på att manövrera media till sin fördel. Idag är det knappast någon som minns att hon under det tidiga 2000-talet betraktades som en begåvad, men tokstrulig, kvinna som tungkysste sin bror på röda mattan och bar en bägare med sin dåvarande make Billy Bob Thorntons blod runt halsen. Numera ser Angelina Jolie till att alltid befinna sig i ett smickrande rampljus, oavsett om scenen är Hollywoods röda matta eller ett katastrofdrabbat land. Angelina Jolie är alltid på plats, och alltid med fotografer i släptåg för att dokumentera närvaron. Sedan 2001 arbetar hon för Förenta nationernas flyktingkommissariat och besöker ständigt platser i behov av humanitära insatser. Men är kändishjälp alltid av godo? Det frågar vi oss i veckans program. Vi har också tagit reda på vart kläderna som vi langar ner i insamlingsorganisationernas containrar, det vill säga de behållare som man kan lägga kläder i vid återvinningstationer, tar vägen. Vi undersöker även om det faktiskt är så att onda kvinnoroller har blivit allt populärare i Hollywoodfilmer, inte minst sagofilmer. Har Julia Roberts sett ut att ha haft det roligare på jobbet än i rollen som elaking i Spegel, spegel? Förra året blev Angelina Jolie även en sorts taleskvinna för bröstcancerundersökningar. Hon gjorde en, och valde vid beskedet om att risken för cancer var skyhög, att avlägsna sina bröst. I programmet har vi träffat Karin Björkegren Jones som berättar om hur hon förhöll sig till sin kropp efter att ha opererat bort ett av sina bröst. Veckans gäst är Petra Hallebrant, kommunikationschef på svenska UNICEF.

Barbara Walters (1929-) är en spröd kvinna med pärlhalsband, blonderat hår och ett flertal ansiktslyftningar bakom sig. Hon är också en av de mest kända tv-personligheterna i USA. Hon ser ut som en oförarglig societetskvinna, men hon har ett hjärta som en lönnmördare, som en av hennes manliga kollegor sagt, beundrande. Bakom hennes timida uppsyn finns nämligen en journalist som inte ger sig i första taget. Det kan både uppsatta politiker och populärkulturella kändisar vittna om. Barbara Walters har träffat och grillat sju amerikanska presidenter och de flesta av både dagens och gårdagens kändisar. Häromveckan tackade Barbara Walters för sig som ansikte i tv-rutan, 84 år gammal. Skulle en liknande lång karriär kunnat ske i Sverige? Knappast. Mer om det, och om Barbara Walters, i veckans STIL. 1976 blev Barbara Walters det första kvinnliga nyhetsankaret på tv. Hon blev med andra ord den första kvinna som fick dela sändningarna med en man i de – då– enormt prestigefulla kvällsnyheterna, ABC Evening News. En milstolpe inom televisionen, som släpade efter i den övriga samhällsutvecklingen. Då hade hon under många år arbetat inom tv med att göra det mesta – kaffekokning, research och manusskrivande åt andra, mest män. Det hade också gett henne ett enormt kontaktnät. Barbara Walters är idag bästis och bundis med de flesta i både filmens Hollywood och politikens Washington. 1997 skapade hon historia igen. Då började den enormt populära talkshowen The View att sändas, ett program med en helt kvinnlig panel som diskuterade olika ämnen, ofta på en mycket decibelstark nivå. Barbara, som då var 68 år, blev den självklara ledaren, och producenten. I veckans program berättar vi mer om Barbara Walters karriär och ställer frågan hur gammal man egentligen får vara som journalist i den svenska tv-rutan. Det vet Marianne Rundström en hel del om, ett proffs som lika lätt och ledigt som Barbara Walters kan prata om både makt och mode i rutan. Vi har också besökt Aktuellts nyhetsstudio för att ta reda på värdet av en inredningsmässig ”make-over”. Och så har vi kollat upp hur det där med avtackningar efter lång och trogen tjänst på jobbet egentligen ska gå till. Måste man få en guldklocka, och i så fall varför? Veckans gäst är Olle Lidbom, medieanalytiker.

Claude Cahun (1894-1954) var en fransk konstnär som var hundra år före dagens Eurovisionsfestivalvinnare Conchita Wurst med att sätta myror i huvudet på folk genom sin provocerande androgyna stil. Maskulin? Feminin? Det beror på situationen. Neutrum är det enda kön som alltid passar mig, som hon sade. Redan 1913 började Claude Cahun skapa olika former av fotografiska självporträtt genom att plocka isär, och sätta ihop, olika manliga och kvinnliga attribut. Hon var ingen supercelebrity medan hon var verksam, men idag är hon föremål för både olika avhandlingar och utställningar över hela världen. I veckans STIL berättar vi mer om denna konstnär som beskrivits som en blandning mellan artisten Sinead O'Connor and vampyren Nosferatu. Claude Cahun fick ofta höra: ”är det en kvinna klädd som en man, eller är det en man klädd som en kvinna?”. Men det var precis den sortens frågor och förvirring som hon ville skapa, på sitt originella sätt i både text och bild. Men det var faktiskt inte förrän under det sena 1980-talet som man fick upp ögonen för att här var en konstnär som hela sitt liv ägnade sig åt att utforska vad som egentligen utgör vår identitet – och det på ett sätt som var påfallande modernt. Med hjälp av smink och kläder förvandlade hon sig från docksöt kvinna till manhaftig man – och allt däremellan. På ett av de mest kända fotografierna poserar hon i rakat huvud och påminner allra mest om en androgyn alien, omöjlig att placera i tid eller rum. Eller genusbestämma. Sätter man på sig dagens queer-brillor så framstår Claude Cahun som en kristallklar pionjär i genren genom sitt fria flytande över gränser. Hon valde till och med namn med omsorg. Hon föddes nämligen som Lucy Schwob, men bytte 1918 namn till det mer genderbendervänliga ”Claude”, som funkar för både män och kvinnor. Hennes partner (och styvsyster) bytte för övrigt också namn, från Suzanne Malherbe till Marcel Moore. Claude Cahun kopplades ihop med surrealisterna, men var aldrig helt med på de noterna. Hon ogillade att etiketteras, vad det än gällde. Möjligen skulle hon ha godtagit att bli kallad för krigsmotståndare. Hon och Marcel Moore ledde en häpnadsväckande motståndsrörelse under andra världskriget som fick dem dömda till döden. Straffet verkställdes dock inte. I veckans program träffar vi författaren Lena Andersson som – äntligen – får prata om väsentligheter som mode. Dessutom har vi pratat med konstnären Bella Rune som samarbetat med gruppen The Knife vars scenkläder ställs ut på Falkenbergs museum i utställningen Staged Fashion - Designed Identities, som öppnar denna helg. Och så har vi ringt till poeten Eileen Myles i New York. Precis som Claude Cahun har hon ett särskilt förhållande till sina husdjur. Veckans gäst är Irene Berggren, fotohistoriker och curator.

I veckans STIL ska vi öppna museernas och modehusens arkiv för att undersöka vad vi samlar på, varför och för vem. Varför är det överhuvudtaget viktigt att arkivera och dokumentera vår historia i form av föremål, hur många prylar har vi plats för att spara, och vems historia är det egentligen vi skriver när vi samlar ett urval av saker i arkiv? På Stockholms Stadsmuseum har man samlat och arkiverat föremål under temat Stockholm sedan början av 1900-talet. Här finns alla möjliga sorters saker (vattenledningar från 1700-talet, kakelugnar, gamla skepp, dockskåp och delar av rösträttskämpen Kata Dalströms sittgrupp - för att bara nämna några) som på olika sätt berättar en historia om vad staden en gång var. Vi har besökt museets arkiv i Frihamnen i Stockholm. Vi har också pratar med några svenska modeskapare om hur de ser på samlande. Är det viktigt att spara och arkivera varenda plagg man har gjort eller är det bättre att inte vara så sentimental och istället ha arkivet i sitt huvud? Veckans programledare är David Mehr och gäster i programmet är Veronica Hejdelind, publik chef på Arkitektur- och designcentrum, och Philip Warkander, doktor i modevetenskap.

Courtney Love (1964-) är en kvinna vars stil ständigt skapat både rabalder och rubriker. Men så har hon under sin karriär varken klätt sig eller bettet sig som någon svärmorsdröm, tvärtom. Hennes look har kallats för kinderwhore (slå upp det) och hon har beskrivits som: den mest kontroversiella kvinnan i rockens historia. Nu är hon tillbaka med ny musik. Och nya rubriker. I veckans STIL skärskådar vi denna artist som alltid vänt och vridit på vad som egentligen utgör kvinnlighet. I år fyller Courtney Love femtio och har under tjugofem av de åren hållit många i media sysselsatta med att skriva om hennes skandalösa look och leverne. Ibland har man även uppmärksammat hennes musik. ”Om jag dör utan att ha skrivit en, två, tre eller fyra fenomenala låtar så vet jag fan i mig inte varför jag har levt över huvud taget”, har hon sagt – och gjort. 1994 – för precis tjugo år sedan– släpptes gruppen Hole sitt andra album Live Through This. Det blev en platta som ingen annan. Låtar som Doll Parts och Miss World kryllade av smarta texter från ett kvinnligt perspektiv och Courtney Love borrade sig rakt in i många unga kvinnors hjärtan – och hjärnor. Den uppföljande plattan Celebrity Skin var inte sämre den. Courtney Love rönte dessutom framgång som skådis i filmen The People vs Larry Flynt, om den kontroversielle grundaren av tidningen Hustler. Hon blev nominerad till en Golden Globe för sin roll som spattig påtänd strippa. Trots det så har Courtney Love blivit svartmålad som en talanglös nolla som sög ut sin make, Kurt Cobain i bandet Nirvana. Om varför denna seglivade föreställning fortsätter att frodas talar vi om i veckans program. Vi har även talat med Ulrika Dahl om vikten av dåliga förebilder. Hon är docent i genusvetenskap och aktuell med boken Skamgrepp: Femme-inistiska essäer. Vi har även träffat bandet The Baboon Show som upprätthåller en rockig stil som blivit alltmer marginaliserad i dagens slicka mainstreamkultur. Och så har vi mött en man som delar ett stort andligt intresse med Courtney Love – skådespelaren Claes Malmberg. Veckans gäst är Ika Johannesson, kulturjournalist.

Det tyska märket Adidas var tidigt ute med att söka sig utanför sportvärlden och knyta till sig personligheter i musik- och modevärlden i marknadsföringssyfte. Något som alla sportmärken självklart gör idag. I år är det exakt tio år sedan det lät modeskaparen Stella McCartney sätta saxen i märkets träningskläder, vilket förnyade både plagg och synen på vad träningskläder kan vara. Men redan 1986 sydde det upp rapgruppen Run DMC som posterpojkar för märket. I veckans STIL berättar vi mer om märket, marknadsföring - och den bittra släktfejd som skapade det. Man skulle kunna påstå att Adidas i år kan fira 90-årsjubileum. Det var nämligen 1924 som ursprunget till vad som idag är ett av världens största sportmärken grundades i staden Herzogenaurach, i norra Bayern under namnet Gebrüder Dassler Sportschuhfabrik, det vill säga ”Bröderna Dasslers sportskofabrik”. Fast sedan råkade bröderna i luven på varandra och skapade varsitt företag – Adidas och Puma. Konflikten tvingade hela staden att välja sida och invånarna i Herzogenaurach kallades för ”de böjda nackarna” eftersom alla kollade in vilka pjuck folk bar. Ingen ville ses tala med någon som hade skor av fel märke. Bröderna ifråga hette Adolf Dassler (1900-1978) och Rudolf Dassler (1898-1974) och kom efter bråket att försöka konkurrera ut varandra. Adolf eller ”Adi”, som skapade Adidas, var den skickligare produktutvecklaren av de två vilket gynnade märket. 1967 lanserade Adidas kläder och fick träningsoverallen att bli ett plagg för långt fler än fotbollsspelare. Om träningsoverallen och dess historia inom underhållningsvärlden (tänk: Vi hade i alla fall tur med vädret och Vicky Pollard i den brittiska humorserien Little Britain) berättar vi om i programmet. Adidas är idag ett av de allra största sportmärkena i världen (Nike är störst). Det är officiell boll- och klädsponsor av årets fotbolls-VM i Brasilien, men har under åren satsat mycket på samarbeten med celebriteter inom musik och mode och skapat trendsättande skor. Vi har kollat upp historien bakom den idag toktrendiga Stan Smith-dojjan. Det är världens mest sålda sko, enligt Guinness Rekordbok. Och så berättar vi om konsten att gå, och vad vår gång avslöjar om oss. Veckans gäst är Jacob Östberg, professor i reklam och PR vid Stockholms universitet.

Kanske kan man kalla den amerikanska filmen Pretty Woman, från 1990, för en av de mest provocerande romantiska komedier som någonsin gjorts. I veckans STIL tittar vi närmare på den film där iögonfallande klädkonsumtion gav den prostituerade huvudrollsinnehavaren (spelad av Julia Roberts) ett helt nytt liv. Är det månne tidernas mesta makeover på film? Nästa år är det tjugofem år sedan den hade premiär, och för att fira detta ska den bli till musikal på Broadway, 2015. Vari består filmens dragningskraft? Det var i rollen som den prostituerade Vivian Ward som Julia Roberts slog igenom som 22-åring. Hon blev Oscarsnominerad för rollen där hon förvandlas – från sjavig tjej till sofistikerad kvinna med stil – med hjälp av en stenrik affärsman, spelad av Richard Gere. Eller snarare med hjälp av hans kreditkort utan gränser. Ett kort som möjliggjorde avancerad shopping av dyrbara kläder på den av lyxbutiker kantade gatan Rodeo Drive i Beverly Hills. En shoppingtur som gav henne en helt ny look och image. Ja, klädkonsumtionen gav henne ett helt nytt liv skulle man kunna säga. Kritiken mot filmen ”Pretty Woman”, och dess fokus på omvandling genom kläder och shopping, har stundtals inte varit nådig. Den har kallats för ”en sorts ’Top Gun’ för prostituerade” och ”My Fair Hooker”. Men vad var mest störande? Att kärleken manifesterades genom iögonfallande konsumtion av kläder, eller att hon spelade hora? Modeintresserad, dessutom. I programmet har vi varit i Tel Aviv och mött prostituerade kvinnor för vilka just mode har blivit en sorts livlina till ett nytt liv. Organisationen Turning the Tables grundades av israelen Lilach Tzur Ben-Moshe och utbildar prostituerade i design och tillskärning. Vi har också mött filmregissören Ester Martin Bergsmark som arbetat med att förändra kärleksfilmsgenren och just nu är aktuell med sin film Nånting måste gå sönder. Och så har vi tagit en titt på en helt annan statusmarkör, hästpolo. Veckans gäst är Maaret Koskinen, professor i film vid Stockholms universitet.

Muhammad Ali (1942-) är boxaren som slog världen med häpnad på många sätt. Han var underhållare, poet, rebell, sexsymbol, väckelsepredikant och en av de mest kända motståndarna mot det då pågående Vietnamkriget. En föregångare till dagens rap-artister vill somliga hävda att han var också. Och så var han förstås världsmästare. Just i år är det femtio år sedan han tog sin första världsmästartitel i tungviktsboxning. I veckans STIL berättar vi mer om hur han kom att både spegla och forma sin samtid genom sin sociala medvetenhet och självklara stil. Utan att överdriva kan man påstå att Muhammad Ali var den mest frispråkiga idrottsman världen dittills skådat, ja hittills faktiskt. Han var också den kändaste. Långt före internationella tv-sportkanaler och sociala medier lyckades Muhammad Ali bli till ett globalt fenomen. Han gick från sportsidorna till förstasidorna, som han själv uttryckte det. Uppmärksamheten minskade inte direkt då han bytte både namn och religion 1965 – från Cassius Clay till Muhammad Ali, och från kristendom till islam. Ett inte helt okontroversiellt steg att ta.  Under en tid visste alla vem Muhammad Ali var, oavsett om man var intresserad av boxning eller inte. Och de flesta kom – åtminstone med tiden – att hylla hans mod och rakryggade hållning. Han vägrade ta värvning i den amerikanska armén och blev en tidig förespråkare mot Vietnamkriget. Det fick han sota för. Som straff fråntogs Muhammad Ali sin officiella VM-titel i tungvikt och hans boxningslicenser drogs in. Han dömdes till fem års fängelse och böter på 10 000 dollar. Men det hindrade honom inte från att fortsätta tala mot kriget, och för fred. Och var det något som Muhammad Ali var lika bra på som att boxas, så var det att snacka, snabbt och rappt. I veckans program har vi träffat den svenska rapstjärnan Silvana Imam, som har just Muhammad Ali som en av sina förebilder. Vi har också varit i Palestina där vi mött designern Omar Joseph Nasser Khoury, som valt mode och design som ett redskap för att kritisera både ockupationen och det palestinska styret. The Ceremonial Vniform (och det ska vara ett V i början av ordet) heter den utställning med hans plagg som finns att se på Birzeit University Museum på Västbanken (den visas fram till den 20 juni). Och så har vi gått till grunden med kanske en av de viktigaste detaljerna i en boxares garderob – frottéhandduken. Veckans gäst är Janne Bengtsson, före detta sportreporter på Svenska Dagbladet som följt boxning under många år (och träffat Ali, dessutom). Glad påsk!

Jean-Paul Goude (1940-) har kallat sig för grafisk formgivare, illustratör, filmskapare och koreograf, men idag är de flesta överens om att konstnär passar bäst. Hans unika och uppfinningsrika bildspråk har nämligen präglat och påverkat en hel del inom dagens mode-, musik och reklamvärld. Genom att förlänga och förstärka (förbättra, tycker han själv) kroppars proportioner får han fram en sorts superfigurer. Grace Jones gjorde han tillexempel till en aldrig tidigare skådad discodrottning på det viset. Mer om honom och hans stil berättar vi i veckans STIL. I hemlandet Frankrike betraktas Jean-Paul Goude sedan länge som en stor innovatör. Just nu (fram till den 25 maj) pågår utställningen Une introspection om Jean-Paul Goude och hans verk på Le Théâtre de la Photographie et de  l’Image i Nice, på franska Rivieran. Utställningen ger rikliga exempel på hans gränslösa och färgsprakande fantasi, som han under sin femtioåriga karriär – han började jobba 1964 – fått utlopp för i modetidningar, annonser, musikvideor och reklamfilmer som setts av människor över hela världen. Och de som de senaste tio åren besökt Paris, har säkerligen sett hans knasigt humoristiska annonskampanjer för varuhuset Galeries Lafayette i tunnelbanan. Frågan är förstås om Jean-Paul Goudes idéer om att blanda kulturer, färg och form skulle bli lika varmt bemötta idag. Liksom hans faiblesse för att göra om kvinnor. Grace Jones är långt ifrån den enda kvinna som han meckat med och gjort till sin musa, på sitt sätt. Den algeriska skönheten och tidigare modellen Farida Khelfa är en annan. Jean-Paul Goude säger sig dock vilja vill utmana vår blick och våra föreställningar om vad mode och skönhet är. Det gör även den amerikanske modeskaparen Rick Owens, som idag verkar i Frankrike. Under Paris modevecka i höstas ställde han till rabalder genom att anlita stepdansgruppen Momentum från Harlem som modeller. Bra eller dåligt? I programmet får vi höra vad de själva tycker. Vi har även träffat den jordanska fotografen Tanya Habjoqua som valt att skildra palestiniers vardag med humor och glädje. Inte helt olikt Jean-Paul Goudes sätt att betrakta livet. Hennes fotoserie Occupied Pleasures visar hur palestinier outtröttligt fortsätter leva sina liv, trots ockupation och konflikter. Och så har vi pratat med Sahara Widoff som är en av den svenska modevärldens mest anlitade scenografer. Och precis som Jean-Paul Goude älskar hon att bygga upp egna fantasivärldar. Veckans gäst är Victoria Kawesa, forskare inom genusvetenskap, rasism och diskriminering på nationell och internationell nivå.

Basebollkepsen bärs idag av allt från knegare till kungligheter världen över. Utan att överdriva det minsta kan man påstå att den amerikanska basebollkepsen har gjort ett globalt segertåg, som bara rullar fortare och fortare. Idag är den i år 60-årsfirande basebollkepsen överallt förekommande. Hur det kommer sig att just baseboll (vars proffssäsong Major League Baseball just har börjat, för övrigt) kom att skapa en trendledande kepa berättar vi mer om i veckans STIL. Frågan är om det idag finns ett land där en stor del av befolkningen inte har en basebollkeps fastskruvad på huvudet. Troligen inte. Den amerikanska basebollkepsen har hängivet anammats ungefär som amerikanska jeans, och populariteten ser inte ut att minska tvärtom. Just nu upplever vi en sorts kepsboom, inte minst i Sverige. Här traskar vi gärna omkring i kepsar med New York Yankees välkända logotyp med N:et och Y:et som överlappar varandra, trots att vi inte har en susning om själva laget, eller spelet. Den är ju så snygg, tycker vi. Om hur denna logotyp kom till berättar Marty Appel, som är författare och PR-konsult inom sportbranschen. Han har skrivit runt 20 böcker om baseboll och även arbetat som PR-chef för NY Yankees under 1970-talet.   Det var först 1954 som alla lag i Major League Baseball enades om att bära den än idag rådande grundmodellen, även kallad ”59 Fifty”. Kepsens popularitet har många anledningar, bland annat har olika hiphopartister sett till att den blivit cool. Det anser idag även modehusen som tidigare fnyst lite åt kepsen, men idag finns den representerad hos många märken. Den trendskapande artisten Rhianna är väl den som bäst har lyckats slå en brygga mellan musik- och modekepsen. Hon ses ofta i en, åter igen, trendriktig så kallad ”snapback”. Men går man lite längre tillbaka i tiden så var det faktiskt – kanske lite otippat – skådespelaren Tom Selleck som började bryta keps-isen genom sin roll som privatdeckaren Magnum P.I. Mer om det i programmet. Där tar vi också en titt på fenomenet ”sportens front row”, det vill säga filmstjärnor musikartister och tv-programledare som sitter längst fram på matcher iklädda kepsar och hejar på sina lag. Kanske borde detta utvecklas i Sverige? Det anser i alla fall somliga. Veckans gäst är Jacob Wictorén som är brand manager för New Era som är världsledande inom basebollkepsar.

Utan trädgårdar med blommor, blad och buskar skulle vi inte ha några modeskapare. De flesta, från Christian Dior till Walter Van Beirendonck, har ett mer eller mindre innerligt förhållande till just naturen som färgat av sig på deras design. I veckans STIL-special (den andra av två) har vi därför samlat ihop några höjdpunkter från våra olika resor som vi gjort under åren med STIL, där vi stuckit ned fingrarna i jorden, näsorna i rosor och tittat på plagg (och parfymer) som de inspirerat. Staden Grasse i södra Frankrike kallas inte för inte för ”världens parfymhuvudstad”. Här växer rosor, jasmin, lavendel och iris som i en skål, skyddade från vindar som sveper in från både havet och bergen. Dit reste vi för att se – och berätta om – när rosen ”centifolia”, eller ”hundrabladsrosen”, skördas, fortfarande för hand som förr i tiden. Modehuset Chanel äger till exempel egna rosenodlingar i Grasse, där just denna rosensort används till den mest koncentrerade, och därmed exklusivaste, formen av doften Chanel No 5. Fabriken där den tillverkas besökte vi också. Även den franske modeskaparen Christian Dior älskade rosor, särskilt de som växte vid hans barndomshem i staden Granville, i Normandie. Dit reste vi för att se det hus och den trädgård som kom att inspirera till världens mest kända klädkollektion som skulle styra modet mot en helt ny riktning, i flera avseenden, 1947. Populärt kallas den för ”The New Look”, men ursprungligen hade den namnet ”Corolle”, blomkrona. Vi har också rest till en trädgård i Provence som idag räknas till ”de mest anmärkningsvärda” i Frankrike. Den anlades av Nicole de Vésian, en kvinna som länge arbetade för det franska modehuset Hermès, där hon designade linne, läder, hattar och silver. Men sedan blev det blommor och blad för hela slanten. La Louve heter den idag världsberömda trädgården. Dessutom har vi varit i Paris där vi tittat på den franske modeskaparen Yves Saint Laurents arkiv. En man som älskade sin trädgård i Marrakesh, Jardin Majorelle, så mycket att han lät sin aska spridas där. I Wien har vi studerat en tavla av den österrikiske konstnären Gustaf Klimt, vars organiska mönster och färger fortsätter att inspirera modeskapare. Den senaste att använda sig av hans verk var för övrigt den nyligen så tragiskt bortgångna amerikanska modeskaparen L’Wren Scott, vars höst- och vinterkollektion 2013/2014 var en hyllning till just Gustaf Klimt. Och så har vi träffat belgiske den modeskaparen Walter Van Beirendonck, vars senaste herrkollektion är en hyllning till hans trädgård. Eftersom alla reportage i programmet är repriser från Stils arkiv förekommer uppgifter som i dagsläget inte längre stämmer. Vi ber om ursäkt för det.

Vad har fotbollsspelaren Francesco Totti, regissören Woody Allen och författaren August Strindberg gemensamt? Alla har de med framgång odlat en egen stil, eller anti-stil. Men så rymmer både samtiden och historien en hel del fåfänga killar med koll på kläder och klara åsikter om vad som är rätt, och fel, att bära. I veckans Stil Special (det första av två) har vi gått igenom våra arkiv och plockat fram några inslag där just män berättar om sitt förhållande till kläder, klockor, hår och stil. I programmet får vi möta det italienska fotbollslaget Romas stora stjärna Francesco Tottis frisör i Rom som berättar om vikten av rätt sorts klipp. Vi har också ringt upp The Corduroy Appreciation Club, vars huvudkvarter finns i Brooklyn, New York. Där dyrkas materialet manchester, som även kalas ”den tänkande mannens tyg”. Medlemskap kan man skaffa sig – om man är klädd i minst två plagg av manchester – och har hållit ett stycke manchestertyg ovanför huvudet när man deklamerat klubbens heliga ed. Den svenske reklam- och modefotografen Andreas Ackerup berättar om varför han under tio års tid tog en bild av sig själv, varje dag. 3 650 självporträtt som tidigare ställdes ut på Färgfabriken i Stockholm. Vi har även talat med en passionerad klocksamlare och mött den svenske artisten Anders Ljung, som medvetet valt en klädstil som inte bara kan sorters in under ”livsstil”, utan faktiskt handlar om rätten till ett utanförskap

Markis de Sade (1740-1814) och hans sexuella fantasier har lyckats att genomsyra mode, musik, konst och litteratur, och det trots att hans verk länge varit förbjudna, eller kanske just därför. I veckans STIL tittar vi lite närmare på mannen som gett upphov till uttrycket sadism, det vill säga att njuta av att tillfoga andra smärta. En man som kanske haft större inflytande på våra garderober än vad vi tror. I år är det tvåhundra år sedan Markis de Sade – eller Donatien Alphonse Francois de Sade – den franske filosofen och författare till några av världshistoriens mest kontroversiella skildringar av sex, i alla dess former, avled. Det gjorde han inspärrad på mentalsjukhuset Charenton, utanför Paris, 1814. Då var de Sade 74 år gammal, tämligen tjock och nästan blind och hade tillbringat över en tredjedel av sitt liv i olika fängelser, och mentalsjukhus anklagad för ”sedligt förfall” och ”måttlös liderlighet”. Men hans böcker som De 120 dagarna i Sodom, eller liderlighetens skola och Justine har levt vidare och inspirerat allt ifrån surrealister till skräckfilmsregissörer. Liksom många modeskapare. Den franske designern Pierre Cardin har för övrigt köpt hans slott i den franska bergsbyn Lacoste. Dit tog sig förra året 40 000 besökare. För de Sade var långt ifrån någon pornograf i största allmänhet, utan snarare en filosof som använde sig av de mänskliga drifterna för att illustrera hur de ofta används för att utöva – och demonstrera – makt, inte minst ekonomisk. Framför allt av män. Det insåg bland annat feministen och filosofen Simone de Beauvoir som på 1950-talet ryckte ut till Markis de Sades försvar. Hon jämförde hans utforskande av det mänskliga psykets mörkare sidor med psykoanalysens fader, Sigmund Freud. På själva årsdagen för de Sades bortgång, den 2 december, kommer ”sadister” från hela världen att samlas i Frankrike för att högtidlighålla hans minne. Förläggaren Carl-Michael Edenborg, vars förlag Vertigo har gett ut Markis de Sades böcker på svenska, tror inte att han hade tyckt om att bli firad. Varför? Det berättar han i programmet. Markis de Sade var då långt ifrån den ende bland dåtidens aristokrati som ägnade sig åt vad man kallade för ”perversioner”, som att använda sig av piskor och rep. Man skulle kunna säga att han fortsatte en lång tradition. Om hur just rep kan användas på mer påhittiga sätt, än idag, berättar vi också. Vi har även träffat den svenska modeskaparen Ylva Liljefors som arbetat med läder, ända sedan tonåren då hon började på skinnkonfektionsskolan i Malung. Och så har vi mejlat med ”Clara Jonsson”, en av Sveriges mest lästa erotikförfattare med flera novellsamlingar bakom sig. Veckans gäst är Cia Jansson, modechef på tidningen Elle.

Sigmund Freud (1856-1939) är inte bara psykoanalysens fader. Hans banbrytande idéer om att våga släppa sinnet fritt, bort från den logik och rationalitet som präglar vår vardag, har kommit att genomsyra litteratur och konst och sättet vi betraktar kläder och mode på. Skyll på honom att vi idag sätter jaget i centrum. Freud har kort sagt färgat en hel del av vår kultur. Inte minst vårt språk. Narcissism. Skyll på Freud igen. Och utan honom ingen konstnär som Lucien Freud eller en modeskapare som Bella Freud. Mer om Sigmund Freud, och hans påverkan, berättar vi i veckans STIL. I veckans program tar vi en titt på den man som fått allt från äkta svenska partiledare som Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf till påhittade amerikanska maffiabossar som Tony Soprano – och en hel del däremellan också – att sätta sig i terapistolen och tala om sig själva, och sina drömmar. Freud insåg nämligen att en hel del som styr våra liv döljer sig långt under ytan. Där fanns inte bara saker vi inte ville, eller vågade, prata om. Påverkade oss gjorde också saker som vi inte var riktigt medvetna om. Han insåg därför också att vägen till bättre självkännedom inte kunde gå via konventionellt fråga-svar sätt. Han kom på ett alternativ, psykoanalys. Ett slags själsligt djuphavsfiske med osäkra fångstutsikter. Att lyssna och lära genom samtal fyra till fem gånger i veckan, under flera år. Och inte vilka samtal som helst, eller hur som helst. Att som patient ligga ner var tricket. Freuds divan har blivit en av världens mest kända, och mytomspunna, möbler. Konstnären Leif Elggren har inte legat på den, men UNDER den. Varför? Det berättar han om i veckans program. Där får vi också möta regissören Suzanne Osten som, i likhet med den amerikanske filmregissören Woody Allen, har tillbringat åratal på analyssoffan. I likhet med honom har hon också framgångsrikt använt sina erfarenheter av analysen i sitt arbete. Och så har vi varit i New York där vi besökt fotografen Sophie Mörner vars verk ofta är präglade av minnen från hennes barndom, hästar, natur – och tjejer. Sexiga tjejer.  Veckans gäst är Anna Eliasson Lundquist, VD för Kvinnokompetensen.

Utan Alice Waters (1944-) inget vurmande för bondens marknader, surdegsbröd eller grönkål. Om man ska hårdra. Under mer än fyrtio år har nämligen Alice Waters drivit sin idé om att mat ska produceras lokalt och ekologiskt och tillagas med omsorg, inte minst grönsaker. Och det har hon gjort med hjälp av sin restaurang Chez Panisse i Berkeley. I veckans STIL gräver vi därför ner oss i norra Kaliforniens bördiga landskap för att titta närmare på henne, och hennes idag vida spridda idéer. Utan att överdriva kan man påstå att det var Alice Waters som började så det frö till den medvetenhet om mat, och hur den produceras och tillagas, som idag växer och frodas över västvärlden. Hennes restaurang har kommit att bli ett slags mat-Mekka dit lärjungar vallfärdar för att på plats få ta del av de smakupplevelser som korrekt producerade, och perfekt tillagade, råvaror kan ge. Helst så lite tillagade som möjligt. Hon påpekar ständigt att ingen kock, oavsett hur kreativ och kunnig, kan skapa en rätt som är bättre än dess råvaror. Ingen nyhet kan man kanske tycka, men en kunskap som försvann i och med att USA susade fram som världens största producent och exportör av massproducerad mat. Det vida spridda användandet av billig majssirap (high fructose corn syrup) i alla möjliga och omöjliga produkter gjorde inte saken bättre. Det får mat att smaka milt och gott och många sa därför hejdå till nyttigheter som smakade beskt och ”konstigt”, som färska grönsaker och frukt som fått mogna långsamt. Alice Waters stod emellertid på sig och idag bär hennes idéer frukt, skulle man kunna säga. I programmet har vi bland annat besökt den omskrivna restaurangen Dirt Candy på Lower East Side i New York. Den drivs av kocken Amanda Cohen som helst inte vill kalla sitt ställe för en ”vegetarisk restaurang”. Hon är trött på det duktighetsrykte som grönsaker dras med. Alice Waters har också alltid hävdat att en restaurangupplevelse ska kittla alla sinnen lika skönt, inget lämnas åt slumpen. Inte heller menyer. Även bland dem går det trender. Hur det står till med den saken i Sverige har vi också kollat upp. Vi har också tagit en titt på hur mat presenteras på bild idag då alla Instagrammar allt de äter. Och så har vi satt gaffeln i det manliga köttet.  Veckans gäst är Emil Arvidson, journalist som är på gång att skriva en bok tillsammans med sin kollega Martin Gelin om när amerikansk matkultur blev popkultur.

I veckans STIL ska vi ta en titt på ett fenomen som på intet vis är nytt, men som har fått en sorts ny lyster under senare år - powerparen. Det vill säga par som förstärker, och förhöjer, varandra och därmed dubblerar sin makt eller attraktion. Ett inte helt ovanligt fenomen inom dagens populärkultur där redan framgångsrika personer bildar ännu mer framgångsrika par, vars spektakulära livsstilar genererar enormt intresse. Vi säger bara: Beyoncé och Jay Z. De toppar finanstidningen Forbes lista över 2013 års bäst betalda par. Men powerpar handlar förstås inte bara om romantiska, heterosexuella, par. Mer om det i veckans program. Att hitta rätta partner kan vara nog så viktigt på andra sätt, inte minst inom modevärlden. Där kryllar det av par som börjat romantiskt, men slutat i en mer realistisk syn på vad ett bra partnerskap kan innebära. Den franske modeskaparen Yves Saint Laurent och hans kompanjon Pierre Bergé är det mest kända exemplet. De berättar vi mer om. Och så finns det par som jobbar extra bra ihop. I veckans program har vi mött den nya svenska modeskaparen Ida Klamborn. Med färgstark och grafisk design har hon inte bara väckt uppmärksamhet i största allmänhet, tidigare i år kammade hon även hem pris som ”Årets nykomling” på Elle-galan. Och där var det en person som fick ett extra stort tack – hennes parhäst, stylisten Tereza Ortiz. Men hur hittar man en perfekt partner? Idag har vi alla möjligheter att finslipa våra eftersökningar, som aldrig förr. Nätets dejtingsidor blir allt mer finkalibrerade för att hjälpa oss i vår jakt. Hur funkar det? Det har vi också kollat upp. Och så berättar vi om ett par som gör allt tillsammans, och har gjort det under lång tid – modeskaparen Isabel Toledo och illustratören och kreatören Ruben Toledo. Båda kommer Kuba, men lever och verkar i New York där de arbetar med både couture och konfektion. De träffades som tonåringar, och har sedan dess varit oskiljaktiga. För allt de skapar, det skapar de tillsammans. Och så berättar vi om par som inte visat sig vara så bra konstellationer. Vi har varit på Dramaten och sett pjäsen Liv Strömquist tänker på dig! som är baserad på Liv Strömqvists tecknade serier om bland annat Whitney Houston och Bobby Brown, John Lennon och Yoko Ono.

Britney Spears (1981-) kan i dagarna fira femton år som artist. Eller kanske snarare som fenomen. Med sitt debutalbum ...Baby One More Time blev hon 1999 inte bara till en av världens mest framgångsrika debutanter någonsin, bara 17 år gammal. Hon blev samtidigt någon vars stil - eller brist på stil - ALLA kunde ha synpunkter på. I veckans STIL berättar vi mer om henne, och varför modeskaparen Miuccia Prada valde att spela Britneys Spears nya låt Work Bitch under sin senaste visning. Så sent som 2012 toppade Britney Spears finanstidningen Forbes lista på det årets bäst betalda kvinnliga artister. Men inte bara tack vare musiken. Britney Spears blev snabbt till ett varumärke som kunde sälja en hel del. Hennes fjorton (!) olika parfymer är alla bästsäljare. För Britney Spears blev snabbt långt mer än en popstjärna. Hon blev en person som många plötsligt kände sig tvungna att förhålla sig till. Var hon en bra förebild? En dålig? Ja, vad stod hon egentligen för? Den unga, och vältränade, Britney Spears lyckades nämligen blanda oskuld och sex, kyskhet och kättja på ett sätt som fick det att koka i huvudet, på både fans och fiender. Och det på mindre än fyra minuter. I programmet har vi mött en av hennes låtskrivare, Alexander Kronlund, som berättar vad samarbetet med Britney gett honom, förutom en lägenhet. Vi har också träffat sångerskan Nina Ramsby som, i likhet med Britney Spears, har rakat av sig håret en gång i tiden. En symbolhandling som hon berättar mer om i programmet.  Just nu, och i två år framåt, kan man se Britney Spears uppträda i Las Vegas med en show med titeln Britney, Piece of me. Det är en 90 minuter lång föreställning i vilken hon framför en färgsprakande kavalkad av sina hitlåtar genom åren. Låtar vars texter lyder: ”smaken av dina läppar får mig i spinn, du är ett gift och jag är under påverkan” och: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din kärlek, jag föddes för att göra dig lycklig”. Om vikten av låttexter har vi talat med den firade artisten Jenny Wilson som för sin skiva Demand the Impossible! har fått hela sju Grammisnomineringar, däribland som – ja, ni fattar – årets textförfattare. Veckans gäst är Malena Rydell, musikkritiker och chefredaktör för magasinet Arena.

I veckans STIL ska vi bege oss in i drogdimmorna för att undersöka hur marijuana har kommit att genomsyra en så stor del av den amerikanska kulturen. Där har denna växt sedan länge frodats. Den förekommer flitigt i det tidiga 1900-talets jazz, bland 50-talets beatniks, 60-talets hippies och har fortsatt att växa vidare där den idag självklart förekommer i dagens filmer och tv-serier. Den har till och med spritt sig ända in i Vita Huset. Hur det kommer sig berättar vi i veckans program. Till skillnad från Sverige så ingår marijuana i en amerikansk berusningstradition. Där har man också betraktat bruk av cannabis som en sorts revolthandling mot det etablerade samhället. Många av dess största förespråkare har varit en hel del nördiga hippieskägg. Men långt ifrån alla. Aldrig tidigare har marijuana varit så vanlig och vardaglig och överallt förekommande, även i USA. ”Som det har rapporterats om, så rökte jag gräs när jag var ung... Jag tror inte att det är farligare än alkohol”. Det sade alldeles nyligen USA:s president Barack Obama i en intervju i tidningen New Yorker. Detta med anledning av att man i USA börjar lätta på lagstiftningen kring drogen. I drygt 20 amerikanska delstater är idag cannabis tillåtet för så kallat ”medicinskt bruk”. Det vill säga det krävs läkarintyg för att man ska kunna få köpa röka som lindrar smärta, vid till exempel cancerbehandlingar eller reumatism. Men sedan den 1 januari år tillåter den amerikanska delstaten Colorado invånare över 21 år att köpa cannabis i ”rekreationssyfte”. För nöjes skull, helt enkelt. En miljon dollar kammade butikerna som sålde gräs hem – första dagen. Anledningen till islossningen i synen på drogen handlar inte bara om att vem som helst ska få röka på. Majoriteten av de som åker dit för innehav och försäljning är svarta och latinos, ofta unga och fattiga killar. De hårda fängelsestraffen står inte i proportion till de ringa brotten, skulle man kunna säga. Men många är förstås exalterade. Inte minst entreprenörer av olika sorter. Vi har talat med en uppfinningsrik sådan i Colorado som valt att starta ett annorlunda Bed and Breakfast-ställe. Entreprenör är även Rohan Marley, son till reggaemästaren och den välkände marijuanaförespråkaren Bob Marley. Rohan Marley driver idag en kaffeplantage. Om hur det vara att växa upp i en familj där den söta röken var vanligt förekommande har vi talat med honom om. Vi har också ringt upp ena halvan i komikerparet Cheech and Chong som består av Tommy Chong och Richard ”Cheech” Marin. 1978 gjorde de braksuccé med filmen Up In Smoke. En milt uttryckt buskisliknande film om att konsumera marijuana (låt säga så här: en bil tillverkad helt och hållet av cannabis har en viktig roll i filmen). De är fortfarande aktiva, både som komiker och gräsrökare. Vi tar också upp frågan varför marijuanas främsta förespråkare alltid varit män. Veckans gäst är Kristofer Andersson, journalist och redaktör för bon.se

Två veckor före de Olympiska vinterspelen i Sotji i Ryssland ska vi syna den ryska presidenten Vladimir Putin (1952 -) i sömmarna. Hans machostil har fått - och får fortfarande - många utanför Ryssland att fnissa åt det överdrivet maskulina ideal som han strävar efter att gestalta. Han framställer sig gärna som ett sportigt muskelknippe som flyger jetplan, kör motorcykel, rattar racerbilar, simmar i iskalla floder, behärskar judo och inte tvekar att handskas med vilda tigrar eller rida barbröstad i Sibirien. Alltid med ett pokerfejs. Men det har varit en hit i Ryssland. Varför, det berättar vi mer om i veckans STIL. Vladimir Putin är Rysslands mest populäre politiker, även om det idag har börjat mullra mer och mer bland unga och välutbildade ryssar som inte delar hans alltmer totalitära syn på hur landet ska styras. Bland dem är de officiella stil-bilderna på Putin väldigt tacksamma att driva med. På nätet vimlar det av nidbilder och karikatyrer. Idag har han tonat ned de tydligaste machomarkörerna till förmån för en mer sobert städad och statsmannalik stil i kostym. De är ofta från det exklusiva märket Brioni, för övrigt. Klockorna kring hans handled har blivit allt mer exklusiva. Tre miljoner kronor har värdet på en av dem uppskattats till. Men på det stora hela har Vladimir Putin prickat helt rätt när det gäller att med sin stil lyfta fram egenskaper som uppskattas i ett land som – efter en tid den gamle och hårt drickande presidenten Boris Jeltsin – längtade efter en ung, stark och sportig ledare som såg ut att veta vad han ville. Många utanför Ryssland betraktar emellertid den ryska stilen, rent generellt, som lite för mycket. Vi berättar mer om den stereotypa bilden av den rysktalande kvinnan som ”importerad brud” eller ”prostituerad” och vilka konsekvenser den får för kvinnor som valt att leva i väst. Vi har också tittat närmre på de ryska mode- och underhållningskretsarna. De har ofta har fungerat (där, som här) som en sorts frizon för normbrytande och gränsöverskridande när det gäller kön och sexualitet. Så frågan är vad som händer med den frizonen, i och med de nya antigay-lagarna i Ryssland? Och så har vi tagit en titt på björnar. Stora, lurviga och härliga varelser. Veckans gäst är Elisabeth Hedborg, journalist som varit stationerad i Moskva och är specialist på Ryssland.

Charles James (1906-1978) betraktas som en av de mest udda och svåra människor som befolkat modevärlden, och det vill inte säga lite. Charles James var en modeskapare som var sin egen värste fiende, en riktig grinolle som lyckades lägga krokben för sig själv - och sin karriär - genom att inte kunna tygla sin ilska, irritation och allmänt dåliga humör. Men han var en hejare på att designa kläder. Han betraktas idag som en av de allra största modeskaparna under 1900-talet - och det trots att gemene man knappast känner till hans namn. Men i år kanske det blir ändring på den saken. Charles James är nämligen föremål för årets stora modeutställning på Metropolitan Museum of Art i New York. Mer om honom, och hans humör, berättar vi om i vårens första STIL. Under 1940- och 50-talet var det till Charles James som dåtidens modekonnässörer vallfärdare för att låta sy upp extravaganta aftonklänningar, som gav genklang i resten av modevärlden. Den franske modeskaparen Christian Dior kallade Charles James sömnadskonst för ”poesi”, och lånade en hel del från honom när han själv lanserade sin ”New Look”, 1947. Och han var inte ensam om att som kollega hylla honom. Det gjorde Cristobal Balenciaga och Halston också. Trots att han gjorde sig ovän med de flesta. Även sina kunder som han ofta dubbelfakturerade, även för plagg som aldrig blev klara. Men när de blev det slog de världen med häpnad. Charles James: Beyond Fashion (”Charles James: bortom mode”) heter årets modeutställning på Metropolitan Museum of Art i New York (8 maj till 10 augusti). Och han arbetade faktiskt bortom mode, någon trendig typ var han inte. Snarare grep han sig an design av klänningar som en ingenjör, vilket är en av anledningarna till att så många modeskapare gillar honom – han kunde sitt hantverk. Men någon affärsman var han inte. Han avled sjuk och pank på Chelsea Hotel i New York. Idag hade hans karriär kanske sett annorlunda ut då arga män är populärare än någonsin, åtminstone på tv. Vi har träffat Anders ”Arga Snickaren” Öfvergård som i fem års tid luftat sin ilska i tv, med stor framgång. Trots att Charles James dog hemlös och utan pengar så höll han drömmen om vackra kläder vid liv, in i det sista. Men så fyller just kläder man känner sig snygg i en mycket viktig funktion. För kläder handlar om långt mer än skydd och värme för många som idag saknar bostad. Inte minst unga kvinnor. Om det får vi också höra. Och så har vi pratat med Tom Hedqvist, nytillträdd chef för Röhsska Museet i Göteborg om hur man där ser på mode som museiföremål. Veckans gäst är Pär Engsheden, modeskapare.

Somliga kanske minns, några med fasa, hur det 1993 var populärt att visa magen, pierca naveln (och andra kroppsdelar), bära rutiga flanellskjortor och kombinera ljuva klänningar med grova boots. Å andra sidan slapp vi se bilder av hur vi såg ut på Instagram. Det var inte ens påtänkt. E-mail och SMS låg i sin linda och bara en tiondel av alla svenskar hade mobiltelefon. Det skulle snart förändras, liksom världen. 1993 var året då världen vickade mot en ny framtid, på olika vis. I veckans STIL backar vi tillbaka och tar en titt hur det egentligen såg ut för tjugo år sedan. 1993 var det fortfarande möjligt för mindre märken att slå igenom, utan draghjälp av stora internationella konglomerat. De fanns faktiskt ännu inte riktigt. Den brittiske modeskaparen Alexander McQueen debuterade i London och modepressen gullade med mindre modeskapare från Belgien. Martin Margiela, Ann Demeulemeester och Raf Simons hade lanserat plagg med assymetriska skärningar, udda proportioner och lätt maskulin stil som blev trendsättande. Den österrikiske modeskaparen Helmut Lang, som blandade in lite bondageband och läder i sin skarpskurna streetstil, var en favorit bland folk inom mode, film, och reklam. I Sverige startade märket Filippa K. Men man talade ännu inte om något ”svenskt modeunder”, och det var inte särskilt många modeskapare som var kända utanför landets gränser. Men det fanns ett undantag – Marcel Marongiu. I tidningarna beskrevs han i början av 90-talet som ”den svenska modekungen” – han som hade lyckats uppnå det som så många modeskapare drömmer om: en karriär i Paris med kollektioner i eget namn. Honom har vi pratat med i veckans program. 1993 var också året då Hood-filmgenren slog igenom. Menace 2 Society och Blood in Blood Out är ett par exempel. Den skildrade framför allt den urbana afrikansk-amerikanska kulturen med hip-hop, gängkrig och rasistisk diskriminering. Den svenska journalisten Carmilla Floyd reste samma år till Los Angeles och började skriva på en reportagebok med titeln Respekt, om ett gäng unga tjejers liv i våldets och gängens Los Angeles. Det gjorde hon rätt i. Det blev en hit. Henne har vi också träffat. Den då, förhållandevis, nya genren hip hop höll 1993 på att göra ett segertåg genom populärkulturen. Den skulle även, om än något överraskande, sätta sprätt på den amerikanske entreprenören Tommy Hilfigers modemärke året därpå. Om det får vi också höra. Och så har vi träffat en av alla som föddes just 1993, och därför är mycket intressant för olika företag. Ett gott slut på 2013 önskar vi er alla! STIL är tillbaka med helt nya program den 17 januari 2014.

Fotbollslaget Roma är i Rom lika älskat som andra gamla specialiteter staden har att erbjuda, som Colosseum och Carciofi alla Romana. Det kan i princip tävla med historien, mat och påven om uppmärksamhet och kärlek. I synnerhet i år, då laget har firat sina största framgångar någonsin i Serie A, det vill säga den högsta divisionen i italiensk fotboll. Men framgångarna är inte självklara - Roma ägs numera av ett amerikanskt konsortium som vill göra laget till ett världskänt varumärke. Inte helt olikt ett modemärke. Men är det verkligen förenligt med kulturen och traditionen? Och vad säger är Francesco Totti, lagets stjärna. Mer om det berättar vi i veckans STIL. A. S Roma är inte det enda fotbollslaget i Rom. Där finns även Lazio. Men Roma har något som Lazio inte har – förutom dagens segerrekord – och det är Francesco Totti. Denne fotbollsstjärna föddes i Rom, växte upp i Rom, gifte sig i Rom, bor i Rom och har spelat fotboll i Rom – för Roma – i hela sitt liv. Trots generösa erbjudanden från många andra lag, och länder. Totti har stått emot och stannat kvar och därmed blivit en levande symbol för staden, en sorts samtida gladiator – Il Gladiatore – som står pall för tidens trender som utmanar gamla traditioner, något som Rom vilar tungt på. Alla vet vem Totti är. Och hur han är klädd och vilken frisyr han har. I veckans program har vi besökt hans frisör, Luciano Bellotti, för att få veta lite mer om varför det hänger på håret. Vi berättar förstås också mer om Totti, Roma och marknadsföringsplanerna.  Vi har också träffat den svenska journalisten och författaren Kristina Kappelin, som sedan många år tillbaka bor i Rom, där hon bevakar italiensk politik och kultur (inte minst fotboll) för svenska medier. Hon bor i ett område som är molto romanista, det vill säga de flesta som bor där håller på Roma, och ett matchresultat kan höja eller sänka stämningen i hela kvarteret. Varför? Ja, det berättar hon för oss. Dessutom har vi mött Giorgia De Vecchis, en ung kvinna som började spela fotboll redan när hon var åtta år, men då i ett pojklag. Idag spelar hon för Roma Calcio Femminile som spelar i serie B. Hon har, likt landets stora fotbollshjälte Totti, nummer tio på ryggen och kallas skämtsamt för just ”Totti” av sina vänner. Men damfotboll ligger, milt uttryck, lite efter i det annars fotbollstokiga Italien. Varför, det får vi också höra. Veckans gäst är Marcus Birro, journalist, författare (ungdomsboken Calcio Amore: Drömmen har just publicerats) och ett hardcorefan av just Roma.

Fendi (1925-) är ett av Italiens allra lyxigaste modemärken och det av en alldeles speciell anledning - päls. Genom att strimla, raka, krulla, färga, plasta in och vända skinn av mink, räv, får, ekorre, sobel och utter in och ut har Fendi utvecklat tekniker som får päls att kännas lika lätt som tyg. Bakom framgångarna fanns fem starka kvinnor - Paola, Anna, Franca, Carla och Alda Fendi. Och Karl Lagerfeld, förstås. Han är sedan 1965 ansvarig för märkets design av pälsar, och damkläder. Mer om familjen Fendi, päls och varför de idag har lanserat pälsmonster berättar vi i veckans STIL, som varit i Rom på besök. Sedan 2001 ägs Fendi av det stora franska modekonglomeratet LVMH, men kvar i företaget finns Silvia Venturini Fendi, dotter till Anna Fendi. Det är hon som ligger bakom märkets så kallade Baguette-väska som man kan klämma fast under armen, precis som det franska brödet med samma namn. Den blev – och är fortfarande – en försäljningsframgång som får marknadschefer att löddra av lycka. Fler än tusen varianter på väskan har gjorts genom åren i olika material och färger. Märkets pälsar står däremot Karl Lagerfeld för. Det är ett arbete som han haft i 48 år. Det är rekord i en modebransch som annars lever på omväxling. Men han är förstås en aldrig sinande idéspruta. Nu har han gett ny energi till märket som till 2013 års höst- och vinterkollektion fick några av sina bästa recensioner hittills. Märkets filosofi ”Fun Fur” (vilket logotypens dubbla F står för) har återupplivats. Mer om honom, familjen Fendi och deras pälsfilosofi berättar vi om i programmet. Där får vi också möta Ann Mari Senepa som sedan 1957 är bosatt i Rom. Det är en svensk kvinna som skulle kunna kalla sig den sjätte Fendi-systern. Hon började arbeta för företaget/familjen Fendi på 1970-talet, efter en tid som medarbetare på amerikanska Vogue i Rom (vilket innebär att hon jobbade för tidningen då den legendariska Diana Vreeland var chefredaktör, bara så ni vet). Hon berättar om sitt liv och sin tid med The Fendi Family. Den relationen fortgår, för övrigt. Vi luftar också frågan om varför det betraktas som mer kontroversiellt att bära päls än att äta kött. Om det nu är så. Hänger den ökande toleransen för päls kanske ihop med den ökande konsumtionen av kött? Har vi slutat bry oss om att det är djur det handlar om? Vi har talat med filosofen Jonna Bornemark om den saker. I likhet med det italienska modeföretaget Tod’s finansierar Fendi upprustning av Roms historiska monument. Fendi for Fountains kallas det projekt som går ut på att renovera den berömda barockfontänen Fontana di Trevi. I programmet får vi möta en annan typ av privata välgörare som förvisso rör sig på historisk mark, men som månar om högst levande pälsklädda varelser i behov av hjälp i Rom (ledtråd: mjau).

Grovarbetande män som bär kjol på jobbet. En designer som anser att en filosof är en självklar del av modeskapande. I veckans STIL Special har vi samlat fem reportage med folk och fenomen som fascinerat lite extra under årets säsong av Stil. De handlar alla handlar om människor som - på olika vis och under olika tider - har ifrågasatt vårt förhållande till kläder, kropp och kön - och inte sällan gett överraskande alternativ. Ofta har de dessutom blivit mycket framgångsrika. I veckans STIL Special får vi åter igen höra om hur den japanske modeskaparen Issey Miyake arbetar. Fast ”mode” är förstås en alldeles för snäv beskrivning av vad han håller på. Issey Miyake är en innovatör som utvecklar nya sätt att göra både textilier och plagg. I år firar till exempel hans banbrytande linje ”Pleats Please” tjugoårsjubileum.  Det är hårt veckade, eller plisserade, plagg av polyester som är lättanvända, lättvättade och omöjliga att skrynkla. De är dessutom nästan outslitliga. På hans researchstudio ”Issey Miyake Design Lab” jobbar en svensk kvinna vid namn heter Ulrika Elovsson som blev handplockad till jobbet. Om hur det är att få möjlighet att tänka helt fritt och nytt berättar hon. Under senare år har modeskapare som Jean-Paul Gaultier försökt införa manskjolen i kollektioner, utan större framgång. Inte heller har den amerikanske designern Marc Jacobs, som under många år offentligt traskat runt i kjol, lyckats få män att haka på trenden. Det skulle vara artisten Kanye West då. Han har i alla fall gjort tappra försök under året som gått, men mest mötts av generade fniss. Men det finns undantag. För kjolen kan även ses som ett arbetsplagg – och då hittar man den företrädesvis hos grovarbetande män. Det får vi också höra om. Vi ger oss även tillbaka till Harlemrenässansen, en period under det tidiga 1900-talet då kulturen och nöjeslivet blomstrade i stadsdelen Harlem i New York. En av de personer som lyste starkast i 1920-talets Harlem var konstnären och författaren Richard Bruce Nugent. Han var känd för sin skönhet och för sina kvickheter – han tyckte om att både roa och chockera sina åhörare. I en tid av sexuell frigjordhet var Richard Bruce Nugent av de mer frigjorda. Han var bland annat den första afrikanamerikanska författaren som publicerade en litterär text om kärlek mellan två män. Om honom berättar vi mer. Och så får vi höra om hur den svenske frisören Roger Morgan valt att tackla de spår som tidens tand sätter på utsidan, och varför.

Modell, musa och spion är bara några av de titlar som Toto Koopman (1908-1991) kunde använda sig av. Till häften indonesiska blev hon den första kända icke helvita modellen - och en favorit hos Vogues främsta fotografer och Paris största modehus. Det var innan hon började arbeta som spion för de allierade under andra världskriget. Hon överlevde tyskt koncentrationsläger och blev därefter en maktfaktor inom modern konst i London. Och så vägrade hon att gifta sig och skaffa barn och levde öppet med både män och kvinnor. Om hennes banbrytande stil handlar veckans STIL. Om namnet Toto Koopman ändå inte är bekant, så är det inte så konstigt. Hon rörde sig så obehindrat över så många olika områden – under så lång tid – att det till och med var svårt för hennes samtida att greppa henne, och hennes gärning. Men först med att slå igenom som modell utan att vara helvit, det förstod man redan under det sena 1920-talet. Modevärldens förhållande till modeller som bryter mot den vita normen är emellertid fortfarande knepigt, det visade om inte annat den amerikanske designern Rick Owens under sin senaste visning i Paris. Om den får vi också höra. 2011 utkom en bok i vilken den franske journalisten Jean-Noël Liaut har grävt fram bilder och sökt upp personer som kände Toto Koopman. Den utkom tidigare i år på engelska med den talande titeln: Toto Koopman – Model, Muse, Spy. The Many Lives of miss K. Och det är som sagt ingen underdrift. Toto Koopman levde ett liv rikt nog att räcka till ett dussin personer, minst. Kanske kan man kalla henne för en sorts ”kulturell katalysator”, en människa vars livsstil, mod och inställning till livet fick andra att förändras, till det bättre. Under andra världskriget hjälpte hon många handgripligen. Om en svensk kvinna, Karin Lannby, som agerade dubbelagent åt den svenska underrättelsetjänsten berättar vi också. Under senare år kom Toto Koopmans liv att kretsa kring konst, och inte vilken som helst. Under fyrtiofem år levde hon tillsammans med Erica Brausen som startade och drev ett av Europas mest inflytelserika gallerier, The Hanover Gallery i London. Erica Brausen hade öga för begåvningar och var den som allra första upptäckte och aktivt stödde den brittiske konstnären Francis Bacon, långt innan han blev känd för allmänheten. Och långt innan hans målningar började klubbas på konstauktioner för hundratals miljoner kronor. Bara för några veckor sedan såldes hans triptyk Three Studies of Lucian Freud för 142, 4 miljoner dollar på auktionshuset Christie’s. Det är 940 miljoner svenska kronor. Det är rekord. Mer om Francis Bacon berättar vi också i programmet. Veckans gäst är Gunnar Lindstedt, journalist och författare på gång med en bok om konstbranschen med titeln Samlarna och konstens miljonaffärer.

Tidningen Vanity Fair firar i år hundraårsjubileum. 1913 utkom det första numret av tidningen i USA, och innehållet kom snart därefter att påminna om det i dagens tidning - en sofistikerad blandning av kultur, politik, glamour och skvaller på hög nivå. Tidningen satsade tidigt på att knyta till sig goda skribenter från olika håll. Det var också - och är i viss mån fortfarande - en tidning där fotografer fick fritt utlopp för sina idéer. Det bidrog till att Vanity Fair fick rykte om sig att vara en tidning vars reportrar och fotografer släpps in i rum och sammanhang dit andra inte har tillträde. I veckans program berättar vi mer historien bakom denna tidning som ofta framhålls som det ideala magasinet. Själva tidningsnamnet ”Vanity Fair” fanns tidigare, om man ska vara petig. Men det var 1913 som tidningen började förvandlas, från en liten småtråkig kulturtidskrift till ett magasin som än idag påminner om en spirituell middagsbjudning med prominenta gäster som kan konsten att underhållande konversera och informera. Ska man fortsätta att vara petig kan man också konstatera att Vanity Fair låg slumrande (den ingick i amerikanska Vogue) i nästan femtio år innan den 1983 dammades av på nytt. Under 1980-talet frossade den loss i tidens "mycket är mer-stil". Efter att den dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagan och hans fru Nancy bokstavligen valsade runt på Vanity Fairs omslag klädda i aftonkläder, ville varenda prominent person synas på dess sidor. Sedan 1992 sitter Graydon Carter på posten som chefredaktör och tidningen har både breddats i ämnesvalen – mer politik och samhällskritik – och fördjupat sina Hollywoodkontakter än mer. Han är djupt insyltad i showbusiness och tidningen arrangerar sedan 1994 Oscarsgalans mest eftertraktade efterfest. Men det var den allra förste chefredaktören Frank Crowningshield som stakade ut den väg som Vanity Fair sedan dess har följt. Om honom och hans visioner berättar vi också. Liksom om en av de skribenter han lanserade – Dorothy Parker. Och här måste vi få återge ett favoritcitat, signerat denna skärpta kvinna: I like to have a martini / two at the very most / after three I’m under the table / after four I’m under my host Mer om Dorothy Parker berättar vi också i programmet. Vi har även träffat journalisterna Stefan Mehr och Ulrika Knutson som arbetade på Sveriges svar på Vanity Fair under det tidiga 90-talet, Månadsjournalen. Veckans gäst är Jonas Fredwall Karlsson, fotograf på Vanity Fair.

Konsten att konversera, det vill säga att i spirituella samtal utbyta välformulerade tankar som får hjärnan att jobba lite extra, det var något som Madame de Staël (1766-1817) behärskade. Hon var en krutdurk till kvinna som syntes, hördes och tog plats i samhällsdiskussionen på ett sätt som få andra, män inkluderade. Geni har inget kön, som hon konstaterade. Genom sitt skarpa intellekt och välsmorda munläder slog hon sin samtid med häpnad. Madame de Staël bröt mot en hel del konventioner och förutfattade meningar om hur en kvinna skulle bete sig - och se ut för den delen. Hon var bastant byggd, hade lätt för att snubbla och spilla och bar med förkärlek djupa urringningar och färgstarka turbaner. Mer om henne berättar vi i veckans STIL. Somliga har kallat Madame de Staël (eller Germaine de Staël-Holstein) för den ”första moderna kvinnan”, andra för ”den första feministen”. Klart står i alla fall att hon inte var rädd för att säga – eller skriva – vad hon tyckte. Med sin vassa tunga (och penna) rispade hon hål i tunna argument och uppblåsta män – som den franske kejsaren Napoleon Bonaparte, vilken hon retade till vansinne genom att ifrågasätta hans maktfasoner. Han såg till att hon blev landsförvisad under flera år. Men det hindrade inte hennes framfart, tvärtom. Madame de Staël blev superstjärna i Europa och hennes böcker bästsäljare. I romanen Corinne från 1807 har huvudpersonen fått en hel del drag som påminner om henne själv, om något förskönade – en modern kvinna, extremt intelligent, lärd, begåvad och djupt poetisk som var känd för sina dikter och offentliga improvisationer. Blygsamhet var inte något som plågade Madame de Staël. Och varför skulle det göra det. Hennes bok med tankar och slutsatser om den franska revolutionen – Reflektioner över franska revolutionens viktigaste händelser – kom att länge betraktas länge som en sorts bibel bland liberala tänkare. Smarta reflektioner är också något som den amerikanska skribenten Fran Lebowitz är en mästare på. Framför allt i tal. Hon är likt Madame de Staël en mästare på att få folk att hänga vid hennes läppar för att lyssna på vad hon har att säga. Om henne får vi höra mer om i veckans program. Vi får också höra om konsten att lyssna, vilket inte alltid hör ihop med att prata. Vi har också tagit en titt på den huvudbonad Madame de Staël föredrog att bära, turbanen. Hur kan man variera sin look med hjälp av sjalar? Vi har talat med designern Iman Aldebe som skapar turbaner och moderna muslimska kläder. Veckans gäst är Ebba Witt Brattström, litteraturvetare och professor vid Helsingfors universitet.

Tänder ska idag inte bara vara friska, de bör helst också vara snygga - raka, jämna och vita som nyfallen snö. Fy, för den som visar upp cigarettgula gluggar eller gamla grå fyllningar av amalgan. I butikshyllorna hittar man därför knappt en enda tandkräm som inte lovar att vara whitening och brightening och ge ett bländvitt leende. Men att gå tandläkaren är dyrt, och blir allt dyrare - inte bara i Sverige - och ett vitt bländande leende betraktas därmed inte bara som ett tecken på hälsa, utan även på välstånd. Mer om tänder som statussymbol berättar vi i veckans STIL. Ställer man frågan: ”varför ska man borsta sina tänder?” till barn får man idag oftast svaret: ”för att de ska bli vita”. Inte för att de ska bli rena. Kanske kan man betrakta det som ett tecken på att vikten av sundhet alltmer får stryka på foten till förmån för snygghet, skulle man kanske kunna säga. Även när det gäller tänder. Kosmetiska ingrepp blir därför mer populära än kariesbekämpande åtgärder, om man ska hårdra det. Ett tecken på det är tandställningen som seglat fram som en ny statussymbol i USA. Framgångsrika kändisar har visat vägen genom att som vuxna visa sig med metallrälsar i munnen. Men idag är det ofta de så kallade ”osynliga tandställningarna” som sätts in. Det vill säga de fästs på baksidan av tänderna, istället för på framsidan. Vi har träffat en av Sveriges främsta experter på just osynliga tandställningar, specialisttandläkare i tandreglering och medicine doktor Anna Kari Hajati. För henne handlar tandställningar om en kombination av vetenskap och konst. Vi har också träffat fotografen Mats Burman som står bakom fotoutställningen Ett litet leende, tack, som man just nu kan se på Hotel Gothia Towers i Göteborg. Han jobbar vanligtvis på en av Stockholms fotoateljéer och kan knepen hur man får folk att le på bild. Det har man sannerligen inte alltid gjort. Om man inte var full eller galen. Om det berättar vi också. Vi får även höra författaren Ann-Marie Tung Hermelin berätta om varför hon valt att skriva en bok om folktandvården i Sverige under 1960-talet. Och så har vi kollat upp om det finns djur som har snyggare tänder än andra. Veckans gäst är Björn Klinge, professor och övertandläkare verksam vid Malmö högskola och Karolinska Institutet i Stockholm.

Sigvard Bernadotte (1907-2002) var först med att i Sverige införa begreppet industridesign. Genom sin framsynta syn på formgivning kom han att förändra och förbättra en hel del vardagsvaror som konservöppnare, skrivmaskiner och bunkar av plast. Men det var ingen självklar karriär. Prins Sigvard Bernadotte, var nämligen den titel han gavs då han föddes in den svenska kungafamiljen - och förlorade då han trotsade traditionen och gifte sig med en kvinna av folket. Mer om honom och hans långa karriär som formgivare berättar vi i veckans STIL. Genom att gifta sig med en icke-kunglig kvinna förlorade Sigvard Bernadotte som 27-åring sin arvsrätt, prinstitel och sociala och ekonomiska privilegier. Hans tillgångar på banken frös inne och kontakten med familjen bröts. Hans träffade inte sin pappa på fem år. Han hade det inte lätt. Men Sigvard Bernadotte kom att klara sig alldeles utmärkt på egen hand, och på egna meriter. Han hade en konstnärlig begåvning som han förvaltade väl, och som gav honom ett avundsvärt färgstarkt liv. På sitt CV kunde han sätta en hel del: teaterdekoratör i Stockholm, regiassistent i Berlin, teknisk rådgivare i Hollywood, silverdesigner i Köpenhamn och så småningom – världsberömd industridesigner. Tillsammans med den danske arkitekten Acton Björn, bildade han 1950 företaget ”Bernadotte och Björn Industridesign”. Ett uttryck som då inte fanns i Sverige, men som snabbt etablerades tack vare Bernadotte och Björn Industridesign. Företaget gav bland annat kaffekannor, bestick, konservöppnare (Röda Clara), termosar och bunkar (Margaretheskålen) en lika stilren som ergonomisk korrekt form, som hyllades av både konsumenter och kritiker. Sigvard Bernadotte designade inte allt själv, men med sin kunskap om form kom han att fungera som en drivande kraft för företagets designer. Fast formge kunde han. Under drygt tjugo år designade han silverföremål för det danska företaget Georg Jensen. I programmet berättar vi mer om både hans liv och karriär och den kamp om sin rättmätiga prinstitel, som han aldrig gav upp. Vi har även besökt hans hustru, den mycket modeintresserade Marianne Bernadotte, vars många välskräddade plagg man i sommar har kunnat se på utställningen ”Haute couture från Paris”, på Östergötlands museum. Vi har även pratat med Solgun Drevik, den svenska kvinnliga uppfinnaren med flest patent. Och så har vi träffat rapparen, performancekonstnären och poeten Michael Quattlebaum, mer känd under sitt artistnamn Mykki Blanco då han besökte Stockholm förra veckan. Veckans gäst är Carl Ljungh, industridesigner.

Vad har en bästsäljande artist som Kanye West, en världsberömd dirigent som Herbert von Karajan, en hyllad modeskapare som Tom Ford och ett oändligt antal beundrade moderedaktörer genom tiderna gemensamt? Storhetsvansinne, förstås. Övertygelsen om den egna förträffligheten är en drivkraft som inte bara finns inom politik, utan även inom mode och musik. I veckans STIL tittar vi närmare på några trendsättande exempel på den saken. Vad vore modetidningar utan sina dominanta moderedaktörer som under historiens lopp har pekat ut riktningen med välmanikyrerade händer? Inte alls lika glamorösa, förstås. I programmet berättar vi mer om hur det egentligen började. I Sverige har vi inte varit lika bra på att odla fram excentriska chefredaktörer. Men det finns i alla fall sådana som syns mer än andra. En av dem har vi träffat – Amelia Adamo. Vi tar även en titt på en yrkesgrupp som kanske kräver mer pondus än andra, dirigenterna. En av dem som tog ut svängarna rejält och gjorde sig till stilikon på kuppen var den österrikiske dirigenten Herbert von Karajan som gav upphov till uttrycket ”Karajan Style”. Men hur ser det ut idag? Om det berättar den svenska dirigenten Kerstin Nerbe. Vi har även lagt den amerikanske modeskaparen Tom Ford på psykologsoffan för att ta reda på hur denne till synes perfekte man är funtad. Och så har vi besökt en man som säger sig kunna sia om framtiden för att fråga om inte det är att lida av storhetsvansinne. Vad svarar astrologen Heikki Vesa på det? Svaret får ni i veckans program.

Stevie Nicks (1948-) är inte bara en av de första stora rockstjärnorna, hennes stil är dessutom en av de mest konsekvent genomförda och kopierade inom både musik och mode. I mer än fyrtio år har hon klätt sig i långa sjalar, höga hattar, skira spetsklänningar och pösiga mockastövlar med platåsula, utan att ge efter för tidens trender. I veckans STIL tar vi en närmare titt på både henne och bandet i vilket hon slog igenom, Fleetwood Mac. Stevie Nicks bohemiska stil har inslag från både 1970-talets hippierörelse (långa halsband och fladdrande kjolar) och det sena 1800-talets viktorianska era (spetsar och kläder som döljer mer än de visar). Den har gett bränsle till en hel del modeskapare, allt från Ralph Lauren till Frida Gianni på Gucci. Många menar att hennes mjuka, men tydliga look, också är en perfekt spegling av den lika skira som starka musik hon skriver och sjunger. Inte minst i bandet Fleetwood Mac, som än en gång har gett sig ut på turné. Utan att bandmedlemmarna vill slita varandra i stycken. De kallas inte för inte ”rockens största såpopera”. När de 1977 spelade in plattan Rumours hade alla i bandet äktenskapskriser, olika amorösa affärer inom och utom bandet och försörjde en mindre – kanske till och med en större – colombiansk stad med sitt enorma intag av kokain, möjliggjord av de stora summor pengar som plötsligt fyllde deras konton. Men det gav dem också material att skriva slitstarka låtar om. Plattan blev, milt uttryckt, en stor framgång. Det är en av världens mest sålda skivor i sällskap med Michael Jacksons Thriller och AC/DC:s Back in Black och fortsätter än idag att fånga nya lyssnare. Mer om de berättar vi i veckans program. Vi har dessutom ringt upp och talat med den kvinna som ligger bakom Stevie Nicks scengarderob – designern och stylisten Margi Kent som mycket väl minns den första gången hon såg Stevie Nicks uppträda i plagg hon designat åt henne. Vi har även träffat musikern Maria Eriksson (som bland annat varit med om att grunda bandet The Concretes). Hon berättar om hur hon tänkte då hon gav sig in i musikbranschen. Och så har vi mött den italienske modefotografen Paolo Roversi som, i likhet med Stevie Nicks, går igång på romantik och mysticism. Veckans gäst är Soraya Hashim, frilansande kulturjournalist.

Den brittiske Formel 1-föraren James Hunt (1947-1993) lät på sina röda racingoveraller sy fast dekaler med orden "sex, breakfast of champions". Hans aptit på kvinnor, drinkar, droger och cigaretter är väldokumenterad. Men det var inte allt. Han var dessutom en fenomenal Formel 1-förare som 1976 tog hem världsmästartiteln i stark konkurrens med Niki Lauda. I veckans STIL tittar vi närmare på hur James Hunt tack vare sin livsstil lyckades sprida ett skimmer av glamour över denna sport. James Hunt levnadsglada livsstil och look – inte helt olikt dåtidens utsvävande rockstjärnor – gjorde honom enormt populär och fick många måttligt intresserade av varvtal och poängräkning att få upp ögonen för just Formel 1-racing. Hans eskapader var inte bara roliga att läsa om, han var dessutom en fröjd att vila ögonen på – vältränad med blond halvlångt hår och spjuveraktig blick i de klarblå ögonen. Skjortorna var uppknäppta till naveln och han gick ofta barfota. Detta kontrasterade extra mycket mot hans mer tillknäppte konkurrent om världsmästartiteln 1976, den österrikiske föraren Niki Lauda. Denna kamp gestaltas i filmen Rush, som nyligen haft premiär. I filmen är kläderna som James Hunt bär för övrigt specialgjorda av det italienska märket Guccis chefsdesigner Frida Giannini, som ofta återkommer till det utsvävande 70-talets estetik.  Niki Laudas plagg av konservativt snitt är gjorda av det italienska märket Salvatore Ferragamo. I programmet berättar vi mer om James Hunt, som efter sin karriär inom Formel 1 blev framgångsrik inom en helt annan genre – undulatuppfödning. Vi har besökt Jönköping där de svenska undulatmästerskapen avgjordes i helgen. Idag är Formel 1-racing en långt mer säker sport än tidigare, men det finns andra motorsporter som utmanar ödet. Vi har träffat Jonas ”Lazy Joe" Henriksson och Dennis ”Dirty” Lindberg som kallar sig för ”dödsryttare” och kör med sina motorcyklar i en så kallad ”dödstunna”. Och så har vi mött Jesper Kouthoofd som förklarar varför han inte nöjt sig med att skaffa sig en supersportbil. Han ville ha fem. Veckans gäst är Hansi Friberg, manager åt flera svenska artister och ett hängivet Formel 1- fan sedan barnsben.

Cindy Sherman (1954 -) är inte bara en av världens mest respekterade samtida konstnärer. Hon är också den som mest, bäst och konsekvent har använt sig av kläder och smink - ja, mode - i sitt arbete. Och sig själv. Långt före dagens selfie-trend använde hon sig själv som modell för att undersöka vem man är, vem man vill vara - och vem man förväntas att vara, inte minst som kvinna. Fast det är förstås inga smickrande bilder hon tar, tvärtom. Och hon själv är inte det viktigaste i bilderna. I veckans STIL tittar vi närmare på Cindy Sherman och hennes utforskande av identitet med hjälp av kläder och kosmetik. Cindy Sherman växte upp i New York då populärkulturen tog fart på allvar och kände snabbt att måleri inte var något för henne. Istället blev kameran hennes verktyg, liksom hennes kropp. Få bemästrar konsten att klä ut sig till oigenkännlighet som Cindy Sherman, vars privata look är helt underordnad. Istället tar hon porträtt tar av sig själv, utklädd till olika karaktärer. Hon har gestaltat tillknäppta sekreterare, solstekta överklasskvinnor, frasigt permanentade high schooltjejer och övermejkade modebrudar. Hon har intagit porrposer stirrandes ut i intet, burit nakenkostymer, riddarrustningar och klätt ut sig till renässanskvinnor som de såg ut på porträtt av gamla målarmästare, nästan. Effektivt vrider hon till perspektiven, och får betraktaren att stanna upp och fundera på vad det egentligen är man ser på. Hon ger inga ledtrådar i form av titlar, utan det är fritt fram för betraktaren att låta den egna fantasin gå på högvarv. Låt säga som så här – få har tråkigt på en utställning av Cindy Sherman. Och hon säger att ett av hennes mål var att skapa konst som vem som helst kunde se på ”utan att läsa på”. Samma sätt att använda sig av klichéer och skruva till dem använder hon i sina uppdrag för olika modehus som Marc Jacobs och Balenciaga. Den inställningen har hon aldrig tullat på. Modemärkena i sig har alltid fått stå tillbaka för den historia som Cindy Sherman vill berätta. Något som modevärlden uppenbarligen inte haft något emot. Cindy Sherman omfamnas av den – hur mycket, och hårt, hon än piskar den. I veckans program berättar vi mer om Cindy Sherman och kläder. Vi tar dessutom en titt på en annan typ av porträttfotografi som aldrig verkar gå ur tiden – skolfotot. Vi har dessutom pratat med den kanadensiska fotografen Hana Pesut som också arbetar med förvandlingar. Switcheroo heter den pågående fotoserie som hon har skapat. Konceptet är lika enkelt som det är effektfullt: hon tar porträttbilder av par som byter kläder med varandra. Och så berättar vi historien om hur det svenska paret Marie Louise och Kenneth Eklöf Boreman plötsligt fick en nyckel till en vind där en hel skatt av kläder gömde sig. Veckans gäst är Daniel Birnbaum, chef för Moderna Museet och en av curatorerna till den stora utställningen Untitled Horrors med Cindy Shermans verk som visas på Moderna museet mellan den 19 oktober fram till den 19 januari 2014.

Klimakteriekärringen är ett fenomen som många tidigare inte velat ta i ens med tång. Denna ofruktbara kvinna med missklädsamma vallningar, rödmosigt fejs och brunfläckiga händer har fått representera den kvinna som ingen man, eller modeskapare, är intresserad av. Inte för att kvinnan ifråga saknar pengar att köpa kläder för. Eller för att hon lider brist på intresse för mode. Utan för att hon ja, vad då egentligen? Länge har klimakteriekärringen fått representera mångas värsta mardrömmar om den där medelålderstanten som är lite för mycket. Lite för tjock, lite för svettig och alldeles för tråkig. En typ av kvinna som betraktats ungefär lika upphetsande som tanken på bibelstudier eller kruskagröt med lågkalorimjölk till lunch. Fullständigt osexig. Nej, nu är det annorlunda! Det menar många, som pekar på framstegen. Men är det verkligen så? I veckans program tittar vi närmare på ett nytt plagg som har gjort succé bland många medelålders kvinnor – mirakelbyxan. Vi har även träffat Suzanne Heikman-Lundberg, sångare och gitarrist i Beaver Farm. Hon har skrivit en låt som heter ”Menopause Is No Excuse”. Vad handlar den om egentligen? Vi har också pratat med fotografen och bloggaren Ari Seth Cohen. Han går gata upp och gata ned i New York för att hitta moderiktiga personer med en egen fantasifull klädstil. Det finns bara ett kriterium som måste uppfyllas för att fånga hans intresse – att ha uppnått en hög ålder. Och så har vi pratat med Katarina Lindahl, f.d. ordförande för RFSU, om sex i 60-årsåldern. Veckans gäst är Beata Arnborg, författare till ”Uppror i skärt och svart”, en biografi om Kerstin Thorvall.

Under 1980-talet var Claude Montana (1949-) ett av det franska modets vassaste namn som gjorde sig känd för knivskarpa silhuetter, breda axlar och mjukt skinn. Han införde läder i både vår- och höstkollektionerna och fick genom sin snillrika design skinnplagg att kännas och se ut som exklusiva textiler. Hans modeller var alla långbenta glamazoner som gled fram längs catwalken. En Montanakvinna tjafsade man inte med. Claude Montana var kort sagt en firad stjärna på modehimlen. Men han lyckades sätta krokben för sig själv och föll ner i glömska. Tills idag. Tillsammans med modeskaparna Thierry Mugler och Jean-Paul Gaultier var Claude Montana med om att modernisera den gamla franska modetraditionen, bland annat genom att blanda in element från subkulturer. Claude Montana lånade friskt från gaykulturens hårda killar i kepsar och chaps som flirtade med olika maktuniformer. Somliga fattade galoppen, andra gjorde det inte och anklagade Montana för att använda sig av obehagliga symboler för polisstater. Om hur den svenska polisens kläder håller på att utvecklas berättar vi mer om i programmet. Vi berättar förstås även mer om Claude Montana och hans karriär som gick i stöpet, men som kanske, kanske är på väg tillbaka. Han dök i alla fall upp i somras då hade gjort ett litet gästspel hos den franske designern Eric Tibusch. Fast det som fick de flesta att förvånat säga ”kvack” var kanske hans fejs. Det står knappat att känna igen efter många, och inte helt lyckade, plastikoperationer. Manlig fåfänga kan vara ett känsligt ämne, men inte för den svenska frisören Roger Morgan. Han tillhör samma generation Claude Montana, men har ett lite mer avslappnat förhållande till sitt åldrande. Även om han i likhet med Montana ogärna lämnar hemmet osminkad och valt att försöka bevara sin ungdom genom plastikkirurgi. Om hur han resonerar får vi också höra.  1993 förvånade Claude Montana omvärlden med att gifta sig med en kvinna. Då gängade han sig med den amerikanska modellen Wallis Franken, som varit hans vän och musa under många år. Det var inte lyckat. Han misshandlade henne fysiskt och psykiskt och hon valde att tre år senare ta sitt liv genom att kasta sig ut genom ett fönster i parets gemensamma våning i Paris. Om detta har han aldrig talat. Vi har även besökt kvinnofängelset Hinseberg där de intagna syr kläder, som sedan säljs vidare till andra anstalter. Veckans gäst är Lotta Lewenhaupt, författare och modejournalist.

Nina Mae McKinney (1912-1967) kallades för tidens största skådespelarupptäckt. Med stor charm och glimten i ögat gjorde hon succé på vita duken i en stor Hollywoodproduktion. Hon skulle kunna ha blivit ett lika känt namn som Greta Garbo. Men hon hade ett fel. Ett stort fel. Hon var svart i en tid då roller för afrikanamerikaner var ytterst begränsade. Annat är det idag, eller? I veckans STIL berättar vi mer om Nina Mae McKinney - och om hur glamour kan användas som redskap för ett bättre liv. Även denna vecka hänger STIL i Harlem under den sprudlande era som kallades för Harlemrenässansen. En era under det tidiga 1900-talet som inte bara satte själva stadsdelen Harlem på kartan, utan som kom att bli en grogrund för en hel del av dagens kultur, på många och olika vis. Här fanns en längtan efter möjligheter att som svart få uttrycka sig bortom stereotyperna. Inte minst om man var skådespelare. Men det var inte lätt. Det fick Nina Mae McKinney erfara. 1929 spelade hon huvudrollen i Hollywoodproduktionen Hallelujah, regisserad av King Vidor på filmbolaget MGM. Det var en musikmelodram med enbart svarta skådespelare. Den blev en hit. Det blev Nina Mae McKinney med sin glittrande full-i-sjutton blick också. Någon fortsatt Hollywoodkarrär blev det trots framgången inte. Bättre gick det i Europa, dit många svarta artister reste under 1920- och 30-talet. Nina Mae McKinney blev populär på scener i London, och var dessutom den första svarta artist som visades på brittisk teve. Men hur hyllad hon än blev kom hon aldrig undan sin hudfärg – och den karriärbegränsning den utgjorde. Hudfärg och diskriminering hänger fortfarande ihop. Det vet Josette Bushell Mingo som är ordförande för Tryck. Det är namnet på en ideell kulturförening i Sverige som består av svarta kulturarbetare som arbetar för att förbättra läget. I programmet berättar hon mer om det arbetet.  Under Harlemrenässansen odlades kort sagt inte bara en ny och färgstark litteratur, och musik. Många verkade, likt Nina Mae McKinney, även i genrer som beskrevs som glamorösa. Eller betraktades som mer glammiga än andra. Konstnären och författaren Richard Bruce Nugent var en sådan. Han var känd för sin skönhet och för sina kvickheter. Han tyckte om att både roa och chockera sina åhörare och det sägs att folk åkte till Harlem bara för att få se en skymt av denna omtalade man. Om honom berättar vi också. Och så tar vi en titt på ett annat fenomen som då upplevde en guldålder –dragshows. Redan 1869 startade så kallade ”Drag Balls” på Hamilton Lodge Ball, på 155 gatan. Till denna beryktade bal begav sig folk från hela staden – av alla sorter – för att se och partaja med män i fjädrar, siden, sammet, läppstift och puder som med stil och attityd tävlade om vem som var den glammigaste, snyggaste, fräckaste, vassaste. Men så kunde (och kan!) glamour ge hopp och styrka. Om hur den kulturen utvecklades (vi säger bara voguing) berättar vi också i programmet. Och så har vi träffat den amerikanska konstnären Alex Israel som gjort succe på nätet med sin show As it Lays där han intervjuar kändisar på ett minst sagt okonventionellt sätt. Veckans gäst är Petter Wallenberg, skribent, producent och artist under namnet House of Wallenberg.

Harlem Renaissance, eller Harlemrenässansen, kallas den blomstrande period mellan 1919 och 1929 i Harlem, New York, som satte den svarta kulturen i USA på kartan tack vare en enorm kreativitet. Författare, musiker, konstnärer och intellektuella sökte sig hit för att både arbeta och partaja. Jazzklubbarna utgjorde en stark lockelse. Det var under den här eran som artister som Duke Ellington, Billie Holiday och Josephine Baker lade grunden till sina internationella karriärer. Här fanns, förstås, också en stark känsla för stil. Det var också under Harlemrenässansen som grunden till den svarta medborgarrättsrörelsen lades och det tack vare att man här lyckades skapa en sorts fristad där man – för första gången efter slaveriets avskaffande 1865 – kunde tänka och testa olika sätt att förhålla sig till svart identitet, utan repressalier. På andra ställen i USA var lynchning inte ovanligt. Men det var inte politiska brandtal, eller aktivism, som man här använde sig av i första hand för att stärka sin ställning – utan kultur. Under Harlemrenässansen fanns en stark tro på att konsten var den nyckel som kunde öppna tidigare stänga dörrar. Fast alla hade förstås inte samma uppfattning om vad som var rätt sorts kultur. I programmet tar vi en titt på en litterär uppstickare som ägnade sig åt rafflande och angelägna ämnen som bögsex, prostitution och kärleksrelationer mellan svarta och vita. FIRE!! hette den tidskriften som idag betraktas som en viktig kulturell milstolpe. I den medverkade till exempel Langston Hughes, Zora Neale Hurston, Wallace Thurman, Aaron Douglas och Richard Bruce Nugent. Tidningens enda nummer trycks idag upp i nya kopior, och de få original som finns säljs på auktion för tusentals kronor. Och så synar vi förstås kläderna i sömmarna, de var också viktiga för att markera stolthet och status. Att klä sig elegant – och ofta iögonfallande så – var ett effektivt sätt att karva ut en egen nisch. Ett sätt att subtilt signalera att: ”vi vet vad som gäller, men vi gör det på vårt sätt”. Harlem blev en guldgruva för dåtidens trendspanare som imponerat noterade hur män och kvinnor med förhållandevis små medel kunde skapa stora effekter. Om hur amerikanskt mode och modeller 1973 tog Frankrike med storm – bland annat med hjälp av modeskaparen Stephen Burrows – berättar vi också. Och så har vi besökt Glenn Miller Café i Stockholm där jazzklubbstraditionen upprätthålls. Där ges över 350 jazzkonserter om året. Veckans gäster är Magnus Eriksson, litteratur- och musikkritiker och populärkulturjournalisten Fredrik Strage.

Porrfilmsestetiken har idag inte bara har sipprat in våra garderober. Den påverkar numera även vårt förhållningsätt till kroppen och dess utseende - och hur vi använder den i sängkammaren. I veckans STIL tar en vi en titt på hur dagens överallt förekommande porr påverkar vår stil, på olika vis. Anledningen till att en vi idag har en hel generation av både män och kvinnor som skyr kroppsbehåring och därför rakar sig nakna som barn i skreven, det kan vi tacka porrfilmerna för. Eller förbanna dem för. Hur som helst har den typ av look som där förekommer präglat både modeskapare och fotografer som frikostigt lånat, och lånar, från genren. Modevärlden har förstås länge flirtat med sex. Inget nytt under kjolen där, kan man säga. Men det har blivit mer, och vanligare, att öppet referera till porr, och porrfilmer. På grund av internet är denna genre, som länge var begränsad till dvd eller kabelkanaler, tillgänglig var som helst och när som helst. Det finns siffror som pekar på att det sedan 1983 har skett en fördubbling av antalet vuxna som ser på porrfilm. Somliga anser att denna tillgänglighet har lett till en sorts ”porrifiering” av hela den samtida kulturen – inklusive mode. Men det är inte bara kläderna som sexas till allt mer idag, det gör även våra kroppar, och poser. I programmet besöker vi bland annat en skönhetsklinik i centrala Stockholm som specialiserat sig på läppförstoring, ett fenomen som vinner alltmer terräng. Och vilken genre har varit drivande i att förmedla denna look av svullna läppar? Just det. Porr. Vi tar också en titt på filmen Spring Breakers av regissören Harmony Korine, med bland andra Selena Gomez och Vanessa Hudgens i huvudrollerna. Båda är före detta helylletjejer som gjorde sig kända via familjeorienterade Disneyproduktioner. I denna film bär de korta shorts och små bikinis och förkroppsligar unga kvinnor som deltar i den sexualiserade kultur som vuxit fram kring amerikanska collegeungdomars vårledighet som kallas för ”Spring Break”. Filmen delade kritikerna i två läger. De som var emot och såg filmen som en tom, porrig, provokation; en ytlig skog av bröst och rumpor. Och så de som var för, de som såg något annat bortom havet av festande bikinibrudar. Vi har också talat med den internationellt kända reklamkonsulten Cindy Gallop, en kvinna i sina bästa år som har personlig erfaremhet av hur dagens porrifiering även påverkar sättet vi beter oss på i sängen. En typ av sportsex där det gäller att visa vad man kan, och vad man sett på film. Hon har startat sajten makelovenotporn.com som en sorts motrörelse. Veckans gäst är Ylva Thompson, konstnär och den kvinna som presenterade porrfilmer i de svenska hemmen i programmet Tusen och en natt på kabelkanalen TV 1000 mellan 1991-1996.

Tatueringar finns idag överallt. På stranden. I staden. På landet. På flickvänner. På pojkvänner. På mammor och på pappor. Ja, tatueringar finns på morfäder och farmödrar och snart även på fan och hans moster också. I höstsäsongens första program tar vi en titt på detta fenomen som bara växer och växer och bokstavligen breder ut sig över allt fler och fler svenska kroppar. Frågan är - varför har det blivit så populärt? I höstsäsongens första program har vi rest till Arbrå i Hälsingland. Där flagnar färgen från husen längs huvudgatan, Konsum har lagt ned och folk flyttar därifrån, som från många andra mindre orter i Sverige. Men här finns sedan en tid också en business som blomstrar och lockar långväga resenärer att ta sig hit för att spendera pengar – och det är tatueringssalongerna. För idag är tatueringar långt ifrån något kontroversiellt, som det var tidigare. De är inte längre tydliga tecken på något utanförskap, eller att man har med en sjöman, kåkfarare eller biker att göra. Inte heller signalerar de längre att personen är en riktig rocker. Vem som helst kan idag se ut som Tommy Lee i Mötley Crüe 1987. Och gör det också. Idag betraktas tatueringar som en modeaccessoar, tillgänglig för alla. Att gadda sig är idag ungefär lika laddat som att skaffa sig ett trendriktigt hipsterskägg, eller en märkesväska. Det vill säga, inte särskilt alls. Vilket bidrar till populariteten. För ju ofarligare, desto folkligare. Man skulle helt enkelt kunna påstå att den utbredda förekomsten av tatueringar – och inte bara i Sverige– är ett av de allra största modeskiftena som skett under senare år. Ja, kanske det största. I programmet tar vi en titt på hur tatueringar – och de tatuerade –har betraktats i Europa och USA sedan fenomenet fick fart tack vare den unge tatuerade snyggingen Omiah från Tahiti, 1775. Justin Bieber och andra pojkbandsmedlemmar kan bara drömma om det intryck han lyckades göra på samtiden, och framtiden. Vi tar också upp tatueringar inom modevärlden och möter en man som har funderat på det här med att ångra, men inte vilja ändra, en tatuering. Veckans gäst är Birgitta Svensson, professor i etnologi vid institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hon är också författare till boken Tatuering, ett sinnligt äventyr.

Hipstersurfare, finns sådana, också? I säsongens sista STIL kastar vi oss ut i böljorna för att ta en titt på en aktivitet som fått en nytändning på senare tid - surfing. Och i dess svallvågor har förstås även modet seglat med. Liksom musiken. Mer om hur surfing har präglat kulturen genom åren berättar vi veckans program. Det var på Hawaii som sporten surfing först uppmärksammades av en intresserad västvärld som storögt såg hur atletiskt byggda kroppar liksom stod på vattnets vågor, och surfade fram i snabb fart. En av de allra tidigaste att förundras över denna aktivitet var den brittiske kommendörkapten James Cook, som i slutet av 1700-talet blev den förste västerlänningen att ”upptäcka” Hawaii, tillsammans med sin besättning på 150 man. I början av 1900-talet hade surfing tagit sig till Kalifornien där den omfamnades, och omformades. Åtminstone fick där surfbrädorna sig en ny stil. De blev lättare, billigare och surfing spreds snabbt som en härlig fritidssysselsättning som passade perfekt i den framväxande ungdomskulturen som tog fart i just södra Kalifornien. Filmer som skildrade ett soligt och bekymmersfritt liv på stränder fyllda av unga, brunbrända och blonda tonåringar blev grejen. Musiken hakade på och ett band vid namn Beach Boys förstärkte budskapet genom solig musik med illustrativa texter som skönmålade denna nya ungdomskultur än mer. ”Om alla i USA hade ett hav så skulle alla ha blont hår och bära shorts och sandaler och surfa som i Kalifornien”, som Beach Boys sjunger i låten ”Surfin USA”, från 1963. Hårdare var musikern Dick Dale som med sitt band The Del-Tones gjorde musik för ”riktiga” surfare. Hans hitlåt Miserlou från 1963 fick för övrigt en nytändning tack vare filmen Pulp Fiction, 1994. Dick Dale kan dessutom alla hårdrockfantaster skänka en tacksamhetens tanke. Det var hans som bidrog till att Fender skapade gitarrförstärkare som pallade hårdare tryck. I programmet berättar musikern Robert Johnson (som spelar i bandet Robert Johnson and Punchdrunks) mer om honom, och surfmusik. Vi har också tittat på filmer som speglat surflivet. Finns det någon surfare som inte sett filmen Point Break från 1991? Det var den Oscarsbelönade regissören Kathryn Bigelow genombrottsfilm där Keanu Reeves och Patrick Swayze kastar sig ut i vågorna. Mer om varför den filmen är så betydelsefull får vi också höra. Vi har förstås även tittat in i garderoben hos surfare för att se hur deras stil egentligen har sett ut, och ser ut idag. Veckans gäst är Peter Sahlberg, en av grundarna till Surfakademin

Puffärm, trumpetärm, raglanärm, fårbogsärm, ballongärm, biskopsärm, fladdermusärm, holkärm, kimonoärm, pagodaärm, trekvartsärm, Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller den detalj som kanske är den svåraste att få till inom modet - ärmen. I veckans STIL tittar vi närmare på hur vi genom åren har valt att dölja (eller visa) våra armar genom att klä in dem med tyg. Fast idag är det kanske den vältränade och väldefinierade överarmen som är den största statussymbolen? Det undersöker vi också. När organisationen för amerikanska plastikkirurger (ASPS)  i april i år publicerade en undersökning som visade att plastikoperationer på överarmarna ökat bland kvinnor med 4 000 procent – från 300 till 15 000 kvinnor– så var det många som menade att det var ”Michelle Obama-effekten”. Men så tvekar inte den amerikanska presidenthustrun att flexa sina vältränade biceps och triceps på bild. Hon är emellertid inte den enda som fått alltfler kvinnor att fokusera på sina sladdrande överarmar – som ibland kallas för gäddhäng och bingovingar och andra förklenande uttryck. Samma undersökning visade att skådespelerskor som Jennifer Aniston, Jessica Biel och Demi Moore också beundras för sina lika välformade som väldefinierade armar – som de gärna visar upp i dagens ärmlösa mode. Fast hur skaffar man dem? Och vad signalerar de, egentligen? Det har vi kollat upp. Annat var det förr. Då gömde man sina lemmar i tyg – på de mest udda sätt.  Kanske kan man påstå att just ärmar har varit en extra tacksam detalj att leka med inom modet. De behövde inte alla gånger fylla någon praktisk funktion, utan kunde bara vara dekorativa. Eller märkliga.  Vi säger bara ”fårbogsärmar”…I programmet gör vi en liten exposé över hur just ärmar har sett ut genom tiderna, och varför. Vi har också träffat designern Astrid Olsson, ena halvan av det svenska märket V Ave Shoe Repair, som berättar om varför ärmar är så knepigt att få till på rätt sätt. Och så har vi mött mannen som lyft fram manliga biceps genom i reklam visa svällande tatuerade sjömansarmar ( ja, han har gjort en hel del annat också) – den franske modeskaparen Jean-Paul Gaultier. Denna vecka öppnar den stora retrospektiva utställningen The Fashion World of Jean-Paul Gaultier: From the Sidewalk to the Catwalk på Arkitektur och Designcentrum på  Veckans gäst är dräkthistorikern och författaren Tonie Lewenhaupt.

Var det en slump att den amerikanska artisten Lady Gaga valde att bära en kreation skapad av en elev på Textilhögskolan i Borås? Eller är det något på gång i staden? I veckans STIL har vi rest västerut för att ta en titt på en stad som fått en nytändning och inte längre betraktas som präktig och tråkig, utan som progressiv och trendkänslig - i synnerhet inom ämnet textil. Det är förstås inte första gången som Borås gör sig bemärkt i modesammanhang, även om tyngdpunkten kanske har legat mer på ”textil” och ”kläder”, än trend och couture. Något Paris har Borås aldrig varit.  Men Borås har haft andra kvaliteter. En sedan länge välutvecklad textilindustri till exempel.  Man skulle kunna påstå att det är här som grunden till dagens svenska modefenomen lades – redan i mitten av 1800-talet. Det då som Borås började ta fart som textilindustristad med spinnerier, väverier och färgerier – och en aktiv handel med textilvaror som gett upphov till uttrycket ”knalle”, som fortfarande är överallt förekommande i Borås. I programmet berättar vi mer om Borås som modestad.   Just i år är det trettio år sedan Textilhögskolan i Borås blev en del av stadens Högskola och kommer till hösten att utgöra ett helt kvarter, en ny textil stadsdel, som man valt att kalla för ”Fashion Textile Center”. Förra veckan var det dags för årets kull av skolans studenter inom mode och textil att visa vad de lärt sig. Då var det examensutställning, och visning. Vi besökte skolan ett par dagar före den stora examensdagen. Det får vi höra mer om i programmet. Vi har också besökt ett av dagens allra mest snabbväxande företag inom mode i Sverige med miljardomsättning. Ett företag vars enorma huvudkontor – designat av arkitekten Gert Wingårdh–dominerar Borås stadsbild. Det är förstås Gina Tricot. Hur de tänker och jobbar får vi också höra. Och så har vi rest till Japan och pratat med textilmakaren och tillika konstnären Reiko Sudo, grundare av märket Nuno. En innovatör när det kommer till att blanda högteknologi med urgamla japanska vävtraditioner. Veckans gäst är Margareta Oudhuis, docent i arbetsvetenskap vid Högskolan i Borås och en av författarna till boken Uthålligt företagande, om regionala förutsättningar och förhållningssätt.

David Beckham (1975) är inte bara en av världens mest berömda fotbollsspelare, han är också ett globalt varumärke. Väl medveten om att karriären som sportstjärna på elitnivå är kort har han medvetet mejslat fram David Beckham till att idag symbolisera ett internationellt gångbart varumärke som sträcker sig långt utanför sportens gränser. Hans vältränade kropp säljer kalsonger, klockor, läsk, solglasögon, mobiltelefoner och parfymer. Än så länge. Vad väntar nu, när han slutat att aktivt spela fotboll? I veckans STIL tittar vi närmare på denne brittiske fotbollsspelare som med sin stil förändrat ja, förbättrat synen på hur moderna män av idag kan klä sig och bete sig och inte minst frisera och tatuera sig. David Beckhams stil är för övrigt mycket framgångsrik stil, kan tilläggas. Den har hittills resulterat i en personlig förmögenhet på 1,8 miljarder kronor, enligt tidningen Sunday Times Rich List.  Och förmögenheten kommer knappast att minska i framtiden, tvärtom. I programmet berättar vi mer om hans liv, karriär och äktenskap med Victoria Beckham, förstås. Hon är en viktig del i hans varumärkesbyggande som i mångt och mycket kretsar kring livsstil. I likhet med många andra sportstjärnor började David Beckham sin professionella modekarriär med kalsonger. 2008 poserade han för Emporio Armani. Bilderna på Beckham i kalsonger fördubblade företagets omsättning, vilket ledde till idén att själv skapa underkläder. Det är det som vi idag kan se i hans samarbete med H&M. Men det finns sportstjärnor som vågat sig på kläder av annan sort. Sedan tjugo år tillbaka har till exempel den svenske före detta fotbollsspelaren Martin Dahlin sålt skjortor, skor och pikétröjor. Honom har vi träffat och pratat kläder med.  David Beckham har också alltid varit en garanti för fotbollsklubbarnas tröjförsäljning. Manchester United och Real Madrid och toppar alltid listan över klubblagen som säljer flest lagtröjor. Stora sportvarumärken som Adidas, Puma och Nike konkurrerar och förhandlar hårt med klubbarna om att få bli just deras samarbetspartners. Det är med andra ord ingen tillfällighet att just dessa sportvarumärken ofta blir utsatta för piratkopiering. I programmet har vi kollat in en ny bok i vilken man samlat förvrängda och fejkade varianter av varumärken. David Beckham är dessutom den förste man som ensam fått pryda omslaget av modetidningar för kvinnor – helt utan kvinnligt modellsällskap, som annars alltid är fallet.  2002 dök han upp på brittiska Marie Claire och förra året syntes han på omslaget till brittiska Elles julinummer. På bilden ser man honom kliva upp ur en swimmingpool, klädd i genomdränkta svarta jeans från Dior Homme med det tatuerade bara bröstet glittrande av vattendroppar. Håret är bakåtkammat och blicken fäst rakt in i kameran. Han ser ut som en väldigt målmedveten och modern James Bond. Varför skildras inte fler kvinnor så? Vi har träffat Lisa Hågeby som skapat en websajt med rubriken Stop Female Death In Advertising  (stopfemaledeathinadvertising.com) som sitt examensarbete från Beckmans Designhögskola. Där har hon samlat reklambilder på kvinnor som ser livlösa ut, utslängda på sängar och liggandes med slutna ögon i vatten.  Veckans gäst är Simon Bank, sportjournalist på Aftonbladet

Anledningen till att många kvinnor än idag har långt blonderat hår, svart eyeliner och plutiga läppar heter Brigitte Bardot (1934-). Idag är hon kanske mest känd som en militant djurvän som slänger ur sig högerextremistiska åsikter, men det fanns en tid då hon var Frankrikes främsta filmstjärna vars liv - och stil - dagligen dokumenterades i media. Idag är det fyrtio år sedan hon drog sig tillbaka från filmandet, men hennes stil lever vidare. Utan Brigitte Bardot ingen Hollywoodfru-look, ingen Barbie, och inga modeller som Claudia Schiffer, Lara Stone, Georgia May Jagger eller någon av de tusentals andra kvinnor som ständigt imiterar hennes sexiga sängkammarstil. Mer om henne berättar vi i veckans STIL. När hon 1973 lämnade filmvärlden hade Brigitte Bardot gjort en karriär som saknade – och fortfarande saknar– motstycke i Frankrikes moderna historia.  Brigitte Bardot behövde bara sina initialer – alla visste vem ”BB” var. Bara den franske presidenten Charles de Gaulle kom i närheten av hennes kändisskap, när det begav sig. 1956 slog hon igenom med buller och brak i filmen Och Gud skapade kvinnan där hon spelar en sexig tonåring i Saint Tropez, utan moraliska skrupler. Det blev både skandal – och succé. Scenen där hon med långt blont slängande hår dansar mambo barfota med huden glänsande av svett gjorde henne till stjärna – och sexobjekt över en natt.  ”Det är inte vad hon gör i sängen, utan vad hon där kan tänkas göra”, som en filmkritiker exalterat skrev vid premiären. Det var bara början. Brigitte Bardot blev snart omskriven av journalister, sociologer, författare och feminister (Simone de Beauvoir skrev till exempel en berömd essä, Brigitte Bardot och Lolitasyndromet där hon hyllar henne) som alla försökte förklara fenomenet ”BB”. I likhet med rock’n roll symboliserar Mademoiselle Bardot vår nya tid”, som en journalist konstaterade. Klädd i jeans och tröja och mjuka klänningar utan komplicerade konstruktioner framstod Brigitte Bardot som långt yngre och coolare än andra kvinnliga filmstjärnor. Och sexigare. Hon blev ständigt jagad av fans och fotografer och förvandlades snabbt till ett objekt som alla kunde ha en åsikt om. Om hur vi idag frivilligt väljer att objektifiera varandra med hjälp av mobilkameror och sociala media talade vi med den amerikanska konstnären Barbara Kruger då hon förra veckan var på besök i Sverige. Klädd i enkla smårutiga bomullsklänningar och med platta ballerinaskor från det franska företaget Repetto (som kan tacka BB för sin framgång) bröt inte bara Brigitte Bardot bjärt av från de etablerade stjärnornas stil. Hennes look var dessutom lätt att kopiera. Film, filmstjärnor och mode fortsätter att leva i sorts symbios. Vi har träffat Peter Carnello (som bland annat jobbat med tv-serien Solsidan) som berättar om hur man idag arbetar med produktplacering i film. Veckans gäst är författaren Bodil Malmsten.

Långt innan dagens deltagare i Eurovision Song Contest hade börjat utmana den goda smaken ifråga om spektakulära utstyrslar stod Little Richard (1932-) på scen i mustasch och makeup och rockade rumpan av publiken med partyglada låtar. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att det var han som med hjälp av fart, flärd och fjollighet drog upp helt nya riktlinjer för hur modern musik skulle låta - och inte minst se ut, när den lät. Utan honom ingen David Bowie, Elton John eller Jimi Hendrix. Mer om hans banbrytande gärning berättar vi veckans STIL. Idag – när svenska folket röstade fram en gränsöverskridande artist som Yohio som storfavorit i årets Melodifestival, ordet ”hen” har introducerats i svenska språket och uttrycket ”queer” har blivit ett självklart begrepp för att beskriva att någon är emot den rådande heteronormen – kan det kanske vara svårt att förstå det intryck som Little Richard gjorde då han under 1950-talet dök upp – färgsprakande vild, glam och gay. 1955 slog han igenom brett och stort med låten Tutti Frutti. En låt vars originaltext rimmade med ”booty” och handlade om att bokstavligen ta bakvägen, och texten tipsade om att lite olja gjorde det lättare att glida in. Till inspelningen av skivan friserades texten. Rejält. Men det hindrade inte Little Richard från att på scen klä sig i cape och krona och presentera sig som: ”This is Little Richard, king of the blues… and the queen too” – och därefter hamra iväg stenhårda rocklåtar på pianot – med ansiktet fullsminkat av Pan Cake nr 31. Han sjöng dessutom snabbare, fräckare och högre än någon annan. Han skrek och svettades och hamrade på tangenterna så strängarna small. Plötsligt kunde han slänga sig ned på scengolvet och spela död – bara för att snart resa sig och fortsätta att sjunga – ännu högre, och i ännu snabbare tempo. Han dansade, hoppade upp och ner och fick publiken att göra detsamma.  ”Det var när jag såg Little Richard stå ovanpå piano i strålkastarljuset, klädd i paljetter och utstrålande av energi som jag bestämde – där och då– att det är pianist som jag ska bli”. Det säger till exempel Elton John. Och David Bowie hävdar att han inte skulle börjat med musik om det inte vore för just Little Richard. I programmet berättar vi mer om honom, och hans klädstil som kom att influera en hel del musiker på olika vis. Tja, låt oss blott konstatera att även den scarf som rockmusiker envisas med att sno kring huvudet kan spåras till Richard Wayne Penniman, från Macon, Georgia. Det är så han heter, egentligen. Mer om fenomenet bandana får vi höra. Vi har också träffat en annan utlevande artist, den svenska musikern Ana Rab, mer känd som Gnucci, då hon spelade in sin nya video. Veckans gäst är Stefan Wermelin, musiknestor på Sveriges Radio.

Transsexuella modeller, punk och en läderkjol till Kanye West. Vad håller egentligen det anrika franska modehuset Givenchy på med idag? Går en strålande framtid till mötes, är svaret. Husets chefsdesigner Riccardo Tisci (1974 ) har nämligen framgångsrikt lyckats blåsa bort det damm som legat över märket och förvandlat det till ett modernt och samtida märke, på många sätt. Han använder inte bara sin makt i modevärlden till att formge kläder, utan till att försöka förändra attityder. Just nu är han extra mycket i ropet genom sitt arbete med den nya stora modeutställningen Punk: Chaos to Couture på Metropolitan Museum of Art i New York. Mer om honom och hans förvandling av märket Givenchy berättar vi i veckans STIL. Riccardo Tisci är en av modevärldens mer medvetna designer som inte tvekar att använda sig av sin position till att få ut olika budskap om acceptans. ”Jag vet att jag kan göra kläder som ser bra ut på catwalken, men varför inte passa på att ge människor något att tänka på samtidigt?”, som han säger.  Till modehusets annonskampanj inför hösten och vintern 2010 valde han till exempel att använda sig av sin goda vän Lea T, en transsexuell modell från Brasilien. Många menade att han var på väg att göra sitt livs misstag. Men han stod på sig, och stödet blev massivt. Till och med den amerikanska tv-stjärnan Oprah Winfrey bjöd in Lea T till sin show. Om stilar som avviker från normer vet Philip Warkander en hel del. Under fem år har han skrivit och arbetat med en avhandling, med fokus på stilar av så kallad ”queer” karaktär, under sina studier på Stockholms universitet. Förra veckan disputerade han – och blev därmed världens första doktor i modevetenskap. Honom har vi träffat. I början av juni kommer Riccardo Tisci att tilldelas den amerikanska modebranschorganisationen CFDA:s prestigefulla internationella pris, för han är också en hejare på design. Något som man också just nu kan se om tar sig till Parisoperan för att se deras uppsättning av i Ravels Boléro. Han har gjort de skira dräkterna av hudfärgad spets och brodyr. I det avseendet påminner han om grundaren av huset Givenchy, Hubert de Givenchy (1927–). En man som för många är nära förknippad med Audrey Hepburn och hennes garderob. Han klädde henne både privat och professionellt. Om hur det gick till på modehuset när det begav sig då får vi också höra i programmet. En av nycklarna till Riccardo Tiscis framgång är hans förmåga att fånga upp samtiden i sina kläder och skapa plagg som sprider sig som en löpeld. Till sin herrkollektion hösten 2011 lanserade han till exempel en t-tröja med en stor bild på en Rottweilerhunds ansikte, som visar tänder och tunga, i vad som kan beskrivas som ett ilsket – och väldigt skräckinjagande– morrande. Det blev en dunderhit. Men hundar som bär t-tröjor, hur ska man förhålla sig till det? Mer om det får vi också höra. Veckans gäst är Ingrid Giertz Mårtenson, VD för konsultföretaget Swedish Vision och rådgivare till en mängd mode- och kulturrelaterade organisationer.

Få, om någon, konstnär har lyckats bli lika omfamnad och använd i modebranschen som Keith Haring (1958-1990). Till och med Andy Warhol ligger lite i lä, jämförelsevis. Keith Harings glada grafiska streckfigurer i form av skällande hundar, strålande bäbisar och flygande tefat som ser ut att vibrera av livsglädje, används av mängder av märken, från de finaste till de folkligaste. Kanske kan man till och med påstå att det är just tack vare modevärlden som intresset för Keith Haring, och hans konst, fortfarande frodas. Mer om det berättar vi i veckans STIL. Keith Haring utstrålade trevlighet, och snällhet. Det gjorde också hans figurer, vilket bidrog till deras enorma popularitet. En kritiker i tidningen Village Voice skrev att: ”bara den dödligt förbittrade kan tycka illa om honom”. Men tittar man närmare ser man att en tråd av subtil kritik mot rasism, förtryck och inte minst hur samhället hanterade ett problem som AIDS, löper genom hans konst. Just den delen av hans konstnärskap lyfts just nu fram i Paris. På Musée d’Art Moderne, det vill säga Paris moderna museum, öppnade för ett par veckor sedan den hittills största retrospektiva utställningen med 250 av hans verk, utställningen har titeln: The Political Line (och pågår fram till den 18 augusti) I samband med utställningen passade modebutiken Colette på att visa en miniutställning kallad för Keith Haring & Fashion med exempel på hur hans konst använts inom modevärlden, från 80-talet fram till idag, där det med all önskvärd tydlighet framgick att Keith Harings formspråk passar perfekt för just kläder, och accessoarer. Många använder sig fortfarande av Keith Harings konst på kläderna. Det gör mer exklusiva företag som Comme des Garçons, Alexander McQueen, Tommy Hilfiger och en skodesigner som Nicholas Kirkwood. Men det gör också stora och breda märken som Adidas och Reebok, och jättelika klädkedjor som Zara och Uniqlo, som säljer stora mängder t-tröjor med tryck. Det är förstås ingen tillfällighet. 1989, ett år före sin för tidiga död i sviterna av AIDS, grundade Keith Haring stiftelsen Keith Haring Foundation i syfte att bekämpa HIV/AIDS. Ett av sätten att dra in pengar till den är att samarbeten med olika modemärken. Mer om det – och hur han arbetade– får vi höra chefen för stiftelsen (tillika hans nära vän) Julia Gruen berätta. Vi har mött henne i New York. Keith Haring började sin karriär med att med vit krita teckna figurer i New Yorks tunnelbana, och blev ofta haffad av polisen för nedskräpning. Han var tidigt ute med att utveckla graffitikonsten. Här i Sverige var Disey en av de första med att måla graffiti. Han, och hans gäng, blev stilpionjärer. Och inspirationen fick de från just New York. Honom har vi också mött. Vi har även träffat Carl Kostyál som är konsthandlare och i viss mån delar Keith Harings uppfattning att konst ska nå ut till alla. Just nu ställer han ut flera verk av samtida konstnärer på ett galleri i Stockholm. Bland annat kan man där se verk av Hanna och Klara Lidén, Fredrik Vaerslev, Andre McEwen och Matias Faldbakken. Trots att det mesta av verken redan är sålda väljer Carl Kostyal att ställa ut så att så många som möjligt ska kunna ta del av konsten. Veckans gäst är Tom Hedqvist, rektor för Beckmans Designhögskola i Stockholm (men från och med den 1 juli chef för Röhsska Museet i Göteborg).

Kosmetik var sannerligen inte allt som den amerikanske fotografen Irving Penn (1917-2009) ägnade sig åt, men när han väl gjorde det så lyckades han bättre än de flesta. Hans reklamfotografier för skönhetsmärket Clinique, där han satte produkter och inte någon person i fokus, banade väg för ett nytt sätt att skildra skönhet både inom reklam och redaktionellt. Likaså gjorde hans stillebenlika skönhetsbilder för amerikanska Vogue. Där jobbade han i över sextio år (han slutade när han var 90). Mer om honom, och hur man på bild visar upp skönhet och skönhetsprodukter idag, berättar vi i veckans program. Irving Penn, som blev hela 92 år gammal, var en av 1900-talets allra mest inflytelserika fotografer vars verk idag är lika självklara på museer, som de till en början var i modetidningar. I synnerhet en modetidning – amerikanska Vogue. Han jobbade faktiskt för dem ända fram till 90 års ålder. Med nästan kirurgisk precision fotograferade han både människor och mode i miljöer kliniskt rena från onödig rekvisita. Med små, men exakta, medel förmådde Irving Penn att fånga essensen hos både personer och plagg – och produkter. Han fotograferade mig inte, han röntgade mig”, som modeskaparen Alber Elbaz, på det franska modehuset Lanvin konstaterade. I veckans program har vi besökt en av världens största samlare av Irving Penns fotografier, formgivaren och Art Directorn Lars Hall i Stockholm. Tillsammans med fotografen Lennart Durehed startade han 1977 galleriet Camera Obscura i Gamla Stan, Sveriges första fotogalleri. Den första utställningen, den var med just Irving Penn. De hade goda kontakter. Lennart Durehed hade jobbat som Irving Penns assistent. Vi får bland annat höra varför fotografiet Mouth for L’Oréal (från 1986), där ett par läppar är elegant nedkladdade med en palett av olika läppstift, är unikt. Vi har också träffat Tom Penn, Irving Penns son, som bor i New York. Han är ansvarig för alla Irving Penns fotografier, som alla är numrerade och signerade så att ingen i framtiden skulle kunna göra kopior. Men familjebilderna hos familjen Penn blev inte många. Om det får vi höra. Det stiliserade sätt som Irving Penn banade väg att fotografera skönhetsprodukter har i mångt och mycket hållit ställningen, men det finns också helt nya sätt att hantera beauty på idag, och i helt andra sammanhang än förr – på nätet. Stort är ett fenomen som ”You Tube makeup gurus” och skönhetsbloggare. En av de konstnärligt mest avancerade kallar sig för psychosandra. Egentligen heter hon Sandra Holmbom och återfinns i – Piteå. Dit har vi rest för att se efter vad hon håller på med. Och så har vi träffat en man som har fotograferat mer smink – framför allt fler sminkade män – än någon annan. Det är fotografen Mick Rock som befann sig mitt i glamrockens epicentrum under 1970-talet. Av en slump hamnade han på en spelning med David Bowie då han gestaltade Ziggy Stardust. Han fotografier ledde inte bara till vänskap med honom, utan Mick Rock kom att lära känna de flesta rockmusiker under denna era – och tog många av de bilder som är förknippade med den. Iggy Pop på omslaget till Raw Power. Omslaget till Queen II, där killarna i Queen ser ut som manliga versioner av Marlene Dietrich med knotiga kindben. Och så var det Mick Rock som filmade videon till Life on Mars där Bowie visar vad blå ögonskugga kan göra för en man.

Den japanske designern Issey Miyake (1938-) skulle kunna fungera som en förebild för dem som förespråkar höjd pensionsålder. Han är en av världens allra mest nyskapande och originella designer som fortfarande är nyfiken på nya saker, att blicka bakåt är inte hans grej. Så sent som förra året belönades han och hans team i Issey Miyake Design Lab för innovativ design. I veckans STIL har vi begett oss till Japan för titta närmare på honom och hans arbete. 2010 lanserades Issey Miyake och hans team en ultramodern linje som kallas för 132 5, vilket står för ”ett tygstycke, en tredimensionell form omgjord till tvådimensionell, och en femte dimension”. Kläderna är gjorda av återvunnen polyester som i hopvikt skick är platta som ett vadderat kuvert – men om man drar lätt i ena hörnet av det platta paketet, vackert hopvikt, så vecklar det ut sig och blir till en skjorta, eller en kjol. En sorts bärbar origami.  För dessa nydanande plagg fick de förra året fick det prestigefulla priset för bästa design inom mode av The Design Museum of London (och därmed slog ut medtävlare som bland annat Phoebe Philos höstkollektion 2011 för Céline och modeutställningen Savage Beauty som visade upp Alexander McQueens verk på Metropolitan Museum of Art i New York.) Men så har Issey Miyake länge ägnat sig åt att tänja på gränserna. 1993 lanserade han Pleats Please. Det är hårt veckade, eller plisserade, plagg av polyester som är lättanvända, lättvättade och omöjliga att skrynkla.  1998 kom linjen A-POC, vilket är en akronym för ”A Piece of Cloth”, där man sätter man in ett mönsterprogram in i en stickmaskin, matar in en tråd och – vips!– ut kommer ett tubformat tygstycke i önskad form och storlek. Tycker man att längden på ärmar eller ben eller fel så är det bara att själv klippa till. I veckans program har vi träffat en av hans medarbetare, Ulrika Elovsson som blev handplockad för att vara med i en av hans avancerade researchstudior, Issey Miyake Design Lab. Vi har även besökt designcentret 21_21 i Tokyo som han skapat för att främja konst och design i ett vidare perspektiv. En plats där människor fritt kan engagera sig i olika aktiviteter och där man kan använda design som en ingång för att reflektera över olika saker som: samhället, vardagen, kulturen. Vi berättar förstås även mer om Issey Miyake och om hur – och varför– Apples grundare Steve Jobs alltid bar en svart polotröja av hans design. Veckans gäst är Lisa Wiklund, nybliven doktor i etnologi vid Göteborgs universitet.

Det senaste modet är absolut nödvändigt för måleriet. Det är det viktigaste av allt. Det sade den franske konstnären Édouard Manet, 1881. Det var han inte ensam om att tycka. Det gjorde de flesta impressionister. Med sina penslar fångade de den moderna staden och dess mode på ett helt nytt sätt. I veckans STIL berättar vi mer om dessa föregångare till dagens streetstylebloggare. Édouard Manet var långt ifrån ensam om att betrakta mode som något väsentligt under den andra halvan av 1800-talet. Den uppfattningen delade han med många av sina kollegor. Monet, Renoir, Degas, Tissot och Morisot är bara några av dem som excellerade i att måla kvinnor i klänningar i det allra senaste modet. De flesta fanns i Paris, som då etablerade sig som den modernaste staden i världen. Där fanns de bredaste boulevarderna, de största och flesta varuhusen – och det mesta modet. Massproduktion av kläder började då ta fart, modetidningar startade och mode blev vid denna tid något som alltfler plötsligt kunde ta del av. Kanske kan påstå att det var där– och då – som det moderna konsumtionssamhället lade i växeln, för att därefter rivstarta. Impressionisterna gav sig ut på stan bland människorna och producerade ett slags dåtidens ”snapshots” av det moderna stadslivet. I veckans STIL berättar vi mer om impressionisternas syn på kläder. Deras modeintresse är för övrigt också föremål för en stor och hyllad utställning som man just nu kan se på Metropolitan Museum of Art i New York – Impressionism, Fashion and Modernity (fram till den 27 maj, sedan fortsätter den till Chicago). Utställningen kopplar samman konstverk med kläder på ett konkret sätt genom att tavlorna visas tillsammans med de plagg, accessoarer och modetidningar som avbildats, och inspirerat. På utställningen kan man också se målningen ”Parisiskan” av Édouard Manet. Den hänger vanligtvis på Nationalmuseum i Stockholm. Om vem ”La Parisienne” egentligen var, och vad hon symboliserade (och gör än idag) får vi också höra. Vi berättar även om hur den kända franska skådespelerskan Sarah Bernhard använde sig av konstnären Alphonse Mucha i sin PR-verksamhet. Och så har vi träffat den svenska konstnären Aia Jüdes som använder sig av näver för att idka konsumtionskritik. Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konstvetare

Den amerikanska författaren och kulturpersonligheten Gertrud Stein (1874-1946) var inte bara en kvinna som samlade på modern konst och skrev bästsäljaren Alice B Toklas självbiografi. Med sin säreget stolta stil med grovhuggen kropp, kortklippta hår och rejäla skor blev hon även en sorts prototyp för de lesbiska kvinnor som kallas för butchflator. Mer om hennes stil berättar vi i veckans STIL. Gertrude Stein hade ett fast handslag och ett rungande skratt som beskrivits som ”en biffstek”. Det hände inte sällan att denna resliga kvinna förväxlades med en biskop, eller en kardinal. Pimpinett var Gertrude Stein inte, även om hon bar sidenfodrade kjolar av tweed, med djupa fickor som hon lät sy upp hos den franske modeskaparen Pierre Balmain. De var mycket goda vänner. Han sydde även kläder åt hennes käresta, Alice B Toklas som utseendemässigt var hennes motsats – hon var nätt och kort och älskade smycken, handskar och hattar med fjädrar. ”Båda bar kläder som skulle sett löjliga ut på andra än dem själva”, konstaterade Pierre Balmain. Tillsammans utgjorde de onekligen ett omaka par, till ytan sett. Det hindrade, förstås, dem inte från att blixtförälskade i varandra en septemberdag i Paris, 1907. Efter en promenad i Luxembourgträdgården som avslutades med bakelser på ett café hängde de därefter ihop – dag och natt– i hela trettionio år, ända till Gertrude Steins död, 1946. När de träffades hade Gertrude Stein redan börjat samla på konstverk av dåtidens nya talanger som Gaugin, Cézanne, Renoir och, inte minst Picasso, tillsammans med sin bror, Leo med vilken hon delade bostad. De blev senare ovänner. Han flyttade ut, och in flyttade Alice B Toklas. Tillsammans arrangerade de varje lördag en sorts salonger (inklusive ”en himmelsk bål som smakade rart och oskyldigt, men var rena knockouten”) i sitt hem på 27 rue de Fleurus, där mängder av moderna konstverk hängde tätt, tätt på väggarna. Hemmet har kallats för ”det var det första moderna museet för konst”. Om en modern litterär salongen som idag finns på kaféet Copacabana vid Hornstull i Stockholm berättar Susanne Mobacker i programmet. Vi får även höra den unge och begåvade Alex Darbo (som bland annat bloggar som dothedabo på sajten 2faced1) berätta om sina tankar om rapparen Mykki Blanco och hans sätt att bryta mot den machokultur som tidigare präglat rapmusiken. Vi har även besökt butiken Babeland i New York för att ta reda på hur man som kvinna kan skaffa sig en bula i brallan, utan att använda sig av hoprullade strumpor. ”Packing accessory”, kallas denna accessoar för. Veckans gäst är Tiina Rosenberg, genusvetare och professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.

Zsa Zsa Gabor (1917-) är en frispråkig och flärdfull blondin från Ungern som tog USA med storm under 1950-talet. Hon kunde varken kunna sjunga, dansa eller skådespela i någon större utsträckning, även om hon försökte. Men det hon kunde bättre än de flesta var att fascinera genom sin gränslösa personlighet, och sin slagfärdighet. Under femtio års tid syntes hon överallt. Det var svårt att sluta titta, och lyssna, på Zsa Zsa Gabor. Denna framgångsrika strävan efter att ständigt stå i strålkastarljuset har gjort att Zsa Zsa Gabor betraktas som den första celebriteten som lyckades bli känd för att vara känd. Att liksom Zsa Zsa Gabor bjuda på sig själv på ett underhållande sätt var en kvalitet som gjorde sig särskilt bra på tv, som under 1950-talet utvecklades i snabb takt i USA. Hon blev en flitig gäst i olika pratshower, där hennes blandning av glamour och galenskap passade perfekt. Genom sin stil blev Zsa Zsa Gabor en sorts sinnebild för extra allt, av lyx och överflöd.    Hon gifte sig nio gånger. Bland annat med grundaren av hotellkedjan Hilton, Conrad Hilton. (Det finns med andra ord anledning att tro att Paris Hilton snappat upp ett och annat tips från sin farfarsfars ex-fru i sitt jobb att ”bara vara känd”). Kanske kan man helt enkelt betrakta Zsa Zsa Gabor som en föregångare, på gott och ont, till dagens många dokusåpakändisar som dyker upp överallt – utan att de egentligen inte ”gör” något, annat än är sig själva. En mästare på det är till exempel den amerikanska Kim Kardashian, vars varumärke idag omsätter hundratals miljoner dollar. En kvinna värd att beundra? Ja, på sitt sätt. Mer om det berättar konstnären Roxy Farhat i veckans program. Under sitt första tv-framträdande i USA 1951 fick Zsa Zsa Gabor svara på publikens frågor. En av dem löd: ”Jag har just brutit upp från en förlovning. Ska jag ge tillbaka ringen? ”Ja”, svarade Zsa Zsa Gabor, och tillade, efter en kort konstpaus: ”men behåll diamanten”. Zsa Zsa Gabor blev själv känd för att gilla diamanter, och män som kunde ge dem till henne. Idag är diamanter åter igen i ropet. Varför det? Det får vi höra mer om i veckans program. Veckans gäst är Kakan Hermansson, konstnär, programledare och radiopratare. GLAD PÅSK önskar vi på Stil!

I veckans STIL ska vi titta närmare på en världsrekordhållare i skönhet, Madam Walker. Hon blev nämligen den första kvinnliga miljonären i USA. Och det genom att sälja hårvårdsprodukter. Förmögenheten, den tjänade hon ihop helt på egen hand - mot alla odds. För Madam Walker - eller Sarah Breedlove Williams (1867-1919) som hon från början hette - var nämligen dotter till slavar i den amerikanska södern. Sarah Breedlove Williams var det första av sex syskon att födas fri 1867, fem år efter det att USA:s president Abraham Lincoln avskaffade slaveriet i USA. Hon växte upp på en före detta bomullsplantage i Louisiana och hade ett tufft liv under många år. Först vid 37 års ålder vände det och hon gjorde en karriär som få andra gjort. Om någon. Utan formell utbildning lyckades hon tjäna mer pengar än de flesta vita män i toppositioner. Inte minst lyckades hon förbättra livet för tusentals kvinnor som arbetade för henne. Och det genom att ge sig in i den spirande skönhetsindustrin. När hon avled lämnade hon efter sig ett blomstrande skönhetsföretag – ”Madam C.J. Walker Manufacturing Company” – vars omsättning var långt större än alla de som då fanns i Paris – sammanlagt. Det hela hängde på håret. Madam Walkers hår var torrt och tunt med stora kala fläckar på hjässan. Det var hon inte ensam om. Många svarta kvinnor led av samma saker, om inte värre än så, vid den tiden. Mjäll, löss, eksem, svamp och håravfall var vanligt förekommande på grund av dålig kost och hygien. Man tvättade inte håret särskilt ofta. Och så slet man på det genom att försöka räta ut det så det skulle bli långt, rakt och blankt. Som vita kvinnors. Men det var inte Madam Walkers avsikt. Hon ville få hår att växa och bli rent och vackert. Och det lyckades hon med genom produkter som ”Wonderful Hairgrower”. Hon var sina produkters bästa marknadsförare. Hela år 1907 tillbringade hon på försäljningsturné runt om i USA och lyckades dra in hela 600 000 kronor, i dagens penningvärde. Bara manliga, vita, toppdirektörer hade högre lön än så. Året därpå hade hon fördubblat inkomsten. 1909 ökade den med ytterligare 25 procent. 1910 hade hon skaffat sig 1000 agenter över USA som sålde hennes hårvårdsprodukter.  Hon skaffade sig snygga kläder, tjusiga bilar och vackra ståtliga hem. Men hon glömde aldrig sin bakgrund. Hon arbetade aktivt för svartas rättigheter. Hon stödde kampanjer mot lynchning, lobbade för bättre behandling av svarta soldater under första världskriget och i Indianapolis i Indiana lät hon bygga ett jättelikt huskomplex – The Madam Walker Building– som sedan 1991 är K-märkt. Där kunde svarta bland annat gå på bio utan att betala högre biljettpris än vita, som de annars fick göra. I programmet berättar vi mer om denna remarkabla rekordhållare. Vi har bland annat ringt upp hennes barnbarnsbarn A’Lelia Bundles, som skrivit biografin On her own ground: The life and times of Madam Walker. Vi har även träffat journalisten och dokumentärfilmaren Christina Höglund vars dokumentär (Vikten av) hår nyligen hade premiär på Folkets Bio. I den berättar hon om när hon plötsligt fick alopeci, en medicinsk åkomma som gör att man helt eller fläckvis tappar sitt hår. Hur lyckades hon återuppfinna sig själv? Och så har vi besökt Sussi Norell, som säljer smink och skönhetsprodukter från sitt hem idag. Veckans gäst är Anita Radón, lektor på företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet.

A Clockwork Orange är en film som kan konkurrera med Frukost på Tiffanys ifråga om att genomsyra populärkulturen på olika vis, inte minst tack vare dess spektakulära kläder och kosmetik. Vi säger bara - ögonfransarna. Sedan denna film, regisserad av Stanley Kubrick, hade premiär 1971 har den refererats till inom mode, musik, film och tv. Mer om filmens trendsättande detaljer berättar vi om i veckans STIL. Filmen A Clockwork Orange är baserad på en roman av den brittiske författaren Anthony Burgess med samma namn, från 1962.  I båda berättas historien om Alex, en smart och vältalig ung man i ett framtida Storbritannien som älskar att lyssna på Beethoven. Han gillar också att praktisera vad som kallas för ”ultravåld” – misshandel, rån och våldtäkter tillsammans med sina tre kompisar.  De hänger ofta på ”Korova Milk Bar”, en något tveksam inrättning där det serveras ”moloko-plus”, det vill säga mjölk spetsad med olika typer av droger.  De kallar sig för ”The Droogs” (eller ”dragisar” i den svenska översättningen) och utmärker sig tydligt genom en gemensam uniform bestående av vita skjortor och vita vida byxor, nedstoppade i svarta grova kängor. En kombination av 60-talets futuristiska space age mode och traditionella manliga maktsymboler. Mer om den blandningen berättar vi programmet. Vi får också höra historien om ett annat vitt plagg som förekommer i filmen och som många artister har valt att posera i (inte minst Kanye West, alldeles nyligen) – tvångströjan. I New York har vi träffat en av världens främsta makeupartister, den svenska Brigitte Reiss-Andersen. Hon berättar mer om sin långa och enormt framgångsrika karriär. Och om poängen med markerade ögon med mycket mejk och falska fransar, en av vårens stora trender. Vi tar också upp filmens mest centrala musikstycke, Ludwig van Beethovens nionde symfoni. Varför är den en sådan hit inom den klassiska musiken? Dirigenten Stefan Solyom som just dirigerat stycket berättar. Och så har vi ringt upp den holländske konstnären Herman Makkink, mannen bakom filmens allra största fallossymbol, en penis i porslin. Hur gick hans tankar, egentligen? Veckans gäst är Mårten Blomkvist, filmjournalist på Dagens Nyheter

Säkerhetsnålen, så liten och vanlig att vi knappast tänker på den, lyckades under mitten av 1970-talet att sticka hål på konventioner. Under punken blev den en av modets tydligaste symboler för revolt och omkullkastande av gamla ideal. Men hur ser säkerhetsnålens egen historia ut? Om den berättar vi i veckans STIL. Säkerhetsnålen, som vi känner till den idag, är inte så gammal. Den är närmare bestämt 164 år. Det var nämligen den 10 april 1849 som amerikanen Walter Hunt lämnade in en patentansökan i New York om en ”dress pin”. En sorts dubbelnål med en spiralfjäder och ett litet knäppe som hindrade den från att glida iväg i klänningstyget. Men prototyper till den fanns långt tidigare. Redan de gamla grekerna…zzzzzznark. Men jo, så var det faktiskt. De fäste ihop tygstycken med nålar (som var mer eller mindre säkrade genom spännen och spärrrar) som kallades för fibulae. Men inte ens under antiken var själva nålandet av plagg en ny idé. Den är lika gammal som tanken på att skyla oss med djurhudar och tygstycken. Mer om nålens historia berättar vi i programmet. Liksom om säkerhetsnålens. Vi har även mött den man som i mitten av 1970-talet började att bära trasiga plagg ihophållna av säkerhetsnålar – Richard Hell. Det är ingen tillfällighet att han har kallats för ”punkens pappa”. Under 70-talet var Richard Hell en av förgrundsgestalterna i New Yorks groende punkvärld. Han spelade i band som Neon Boys, Television och Richard Hell & The Voidoids, vars låt Blank Generation inspirerade Sex Pistols till att skriva låten Pretty Vacant. Ja, Richard Hell har inspirerat till en hel del som har med punkens estetik att göra. På måndag publiceras hans självbiografi I Dreamed I Was a Very Clean Tramp i USA. Om den, och han stil, får vi höra mer om. Vi har även träffat sångerskan och musikern Nike Markelius, kanske mest känd som trummis i punkbandet Tant Strul. Hon har klätt sig punkigt i över 30 år. Och hon har inga planer på att sluta. Hon berättar om hur hon finner både kraft och självförtroende i punkens plagg. Vi får också höra om en sorts kusin till säkerhetsnålen, broschen. Den ligger inte längre på trendtoppen ifråga om smycken, men det borde den kanske göra. Broschen är en av de mest kommunikativa, och kreativa, accessoarerna som finns. Mer om det berättar journalisten Barbro Hedvall och smyckesdesignern Maria Nilsdotter. Och så har vi träffat den svenska konstnären Stina Opitz som gjort hela klänningar konstruerade av just säkerhetsnålar. Veckans gäst är dräkthistorikern och författaren Tonie Lewenhaupt.

Grå hårsvall dyker upp och hyllas inom modevärlden med jämna mellanrum, men trenden blir aldrig långlivad. Inte så konstigt. Grått hår anses fortfarande signalera att en persons bäst-föredatum närmar sig med stormsteg. Ett trick för att slippa utsätta sig själv och andra för denna - för många- provocerande kulör är att färga håret. Det är en enorm industri. Mer om hur vi hanterat det gråa håret genom tiderna berättar vi i veckans STIL. Det första kommersiella hårfärgningspreparatet lanserades 1909 i Paris av en kemist i Paris vid namn Eugène Schueller. Hårfärgen, som var vida bättre än de som fanns tidigare, blev en dundersuccé och kom att ligga till grund för det företag han startade i samma veva – L’Oréal. Det är idag världens största skönhetsföretag. Många inspirerades av hans framgångar inom hårfärg. I USA grundades till exempel hårfärgningsmärket Clairol som under det sena 1950-talet kom att förändra färgen på miljoner kvinnor (och mäns) hår – och gör det än. Att våga visa sitt gråa hår betraktas fortfarande som något modigt, och kontroversiellt. Det kan den amerikanska författaren Anne Kreamer vittna om. Hon har skrivit boken Going gray - vad jag lärde mig om skönhet, sex, arbete, moderskap, autenticitet, och allt annat som betyder någonting om hur hon lät håret växa ut och bli naturligt grått. Henne har vi ringt upp och pratat med.  I New York har vi träffat den amerikanska skönhetsentreprenören Linda Rodin vars produkter under namnet Rodin Olio Lusso är en favorit bland skönhetsnördar. Hon är också känd för sin enkla elegans: lite smink, stora tonade glasögon, ballerinaskor och det silvergrå håret uppsatt i en knut på huvudet. Dessutom frågar vi oss hur det kommer sig att svenska kvinnor i en viss (medel)ålder envisas med att klippa sig kort i en praktiskfrisyr á la Maud Olofsson. Den svenske stylisten Tommie X berättar om poängen med utväxter som syns och så får vi höra om ett befriande alternativ för män med flyende hårfästen. 

Alexander Wang (1983-) har på mindre än tio år gjort en kometkarriär inom den amerikanska modevärlden där han byggt upp ett framgångsrikt företag genom att erbjuda coola vardagskläder till unga urbana kunder. Nu ska han även ta över det anrika modehuset Balenciaga, grundat på haute couture. Varför det? Och hur ska det gå? I veckans program tittar vi närmare på denne designer som av somliga betraktas som en begåvning, men av andra som en bluff. Kommer konstnärligheten inom modevärlden att få stryka på foten, till förmån för allenarådande krass kommers? Det är det många som frågar när den amerikanske designern Alexander Wang kommer på tal, känd för sin förmåga att kränga kläder och väskor – men inte för sin nyskapande stil. Snart ska han visa vad han går för på modehuset Balenciaga, grundat av den spanske modeskaparen Cristobal Balenciaga. 1918 öppnade han sin första butik i San Sebastián för att 1937 slå upp dörrarna till ett av de mest respekterade modehusen i Paris genom tiderna. ”Balenciaga var arkitekten inom haute couture”, som hans kollega Hubert de Givenchy sade. De senaste femton åren har det drivits av den hyllade Nicolas Ghesquière som förvaltat hans idéer. Men nu kommer en kille som aldrig ägnat sig det minsta åt couture plötsligt in i bilden, varför då? Om det talar vi mer om i veckans program. Alexander Wang är också den allra förste designer med asiatiska rötter som tar över ett etablerat europeiskt modehus. Men han långt ifrån den ende inom den amerikanska modevärlden med föräldrar som är födda i Asien. Sedan tidigare finns där Anna Sui och Vera Wang (de är inte släkt). Men sedan fem, sex år tillbaka har en helt ny generation gjort sig bemärkt. Det finns numera en hel bunt framstående designer vars föräldrar härstammar från Kina, Korea, Taiwan, eller andra delar av Asien. Jason Wu, Derek Lam, Phillip Lim, Peter Som och Humberto Leon och Carol Lim, de två grundarna av den inflytelserika butiken Opening Ceremony och numera chefsdesigner för modemärket Kenzo. De har inga som helst gemensamma nämnare designmässigt, men antalet – och den framgång de röner– har gjort att de i amerikansk och europeisk media uppmärksammats som ”asiater i designvärlden”. En allt större fördel då denna marknad växer så det knakar. Ett svenskt modemärke som valt att förlägga sitt huvudkontor till Peking är Greta. Vi har ringt upp dem för att höra vilka fördelar, och nackdelar, det kan ha att vara mitt i denna bubblande marknad. Vi har också talat med journalisten Malin Ullgren om överklassillusioner, eller livsstilsillusioner. Hur kommer det sig att vi vaggats in i tron att vi alla kan leva lyxliv och köpa dyr design? Och så berättar vi om konstnären Ann Carlsson som är besatt av märkeslappar. Veckans gäst är Agnes Braunerhielm, frilansande modejournalist och moderedaktör på Rodeo.

Konstnären Karin Larsson (1859-1928) var en svensk banbrytare inom heminredning, mode och matvanor. Hon var tidigt ute med att använda sig av starka färger på möbler, designa bekväma plagg (inte minst för barn) - och laga pasta, polenta och pizza till den stora familjen. Hon var även maka till den store konstnären Carl Larsson. Det låg henne länge i fatet. Genom hans populära akvareller av deras hem och livsstil i hemmet i Sundborn, Dalarna, tillskrevs han länge äran för hennes naturnära stil som har påfallande många likheter med ja, hippierörelsens. Om detta berättar vi i veckans STIL. Karin Larssons kombination av tradition och den dåvarande trend som lyfte fram naturligheten har under senare år uppmärksammats och hyllats, även internationellt.  Hon var emellertid inte helt ensam om att under det tidiga 1900-talet söka efter alternativ till dåtidens rådande stilideal. Det var tung mat, tunga mörka möblemang och lika tunga mörka kvinnokläder som begränsade kroppens rörelser, som gällde. Hon var heller inte ensam om att hämta inspiration i naturen. Men hon gjorde det stilsäkrare än många andra. Dessutom behärskade hon flera genrer och lyckades med vad som då var eftersträvansvärt – att skapa ett allkonstverk. I veckans program följer vi den naturtråd som många konstutövare spunnit på genom historien, inte minst sedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet då rök, damm och smuts lade sig som ett grått och solkigt täcke över tillvaron. Såhär kunde det ju inte vara meningen att man skulle leva. Stressigt var det också. Naturen lockade med en fräschör som staden saknade. Denna dröm om något mer ursprungligt, rent och naturligt sätt att leva återkommer ständigt i historien – den kallas bara för olika saker. Under 1960-talet var det till exempel dags igen. Då dök hippien upp i USA och protesterade, inte så mycket mot industrialismen som mot kapitalismen – vars snabbt snurrande ekorrhjul man inte ville springa runt i. Alternativet? Naturen, förstås. Men hippie vill ingen bli kallad för. Varför det? Det svarar konstnären Carl-Johan de Geer och journalisten Kristoffer Andersson på. Vi har även rest till Göteborg där vi mött dokumentärfilmsregissören Carl Javér och producenten Fredrik Lange som sedan några år tillbaka arbetar med en film som heter Freak Out som berättar historien om den ursprungliga hippierörelsen på tidigt 1900-tal. Den fanns inte i USA, utan i Schweiz. Filmen har premiär våren 2014. Och så berättar designern Jenny Hellström om hur och varför man kan sy kläder själv. Veckans gäst är Per Dahlström, intendent på Göteborgs konstmuseum

Oscar de la Renta (1932-) har hängt med i modebranschen i över femtio år och håller fortfarande full fart. Kanske kan man kalla honom för en sorts modevärldens Jerry Williams. För i likhet med denne outtröttlige artist har även Oscar de la Renta konsekvent kört sin stil, oavsett vad trenderna säger. För några veckor sedan skapade han dessutom nyhetsrubriker genom att sträcka ut en hjälpande hand till den kontroversielle modeskaparen John Galliano, denne - från Dior - fallne designer, som nu kanske är på väg tillbaka, tack vare just Oscar de la Renta. För övrigt den ende internationellt erkända modeskapare som kommer från Dominikanska Republiken. Mer om denne designer, och hans karriär, berättar vi i veckans STIL. I Sverige förknippas kanske Oscar de la Renta mer med parfymer, än med mode. Men så är det inte i USA, där han har sin bas i New York. Där är han djupt aktad och respekterad för sin design. Han har hela spiselkransen full med utmärkelser som ”årets modeskapare”, och har även kammat hem ett flertal utmärkelser för sin livsgärning inom klädskapande.   En stor del av Oscar de la Rentas kundkrets hittar man bland överklassen och kvinnor som rör sig maktens högsta sfär. För Oscar de la Rentas känsla för plagg som smälter perfekt in i de fina salongerna, har lett till att han är enormt populär bland kvinnor som måste representera. Inte alltid bara sig själva, utan ett ämbete – eller en man. Det är ingen tillfällighet att Oscar de la Renta är en favorit bland amerikanska presidentfruar, oavsett politisk inriktning. Hans plagg har fyllt garderoberna hos Betty Ford, Nancy Reagan, Laura Bush och Hilary Clinton – som även som utrikesminister vände sig till Oscar. Det var han som designade hennes byxdressar. Även Buckingham Palace har nyttjat hans tjänster. I ett försök att få Camilla Parker Bowles, den brittiske Prins Charles hustru och prinsessans Dianas äldre efterträdare, att framstå som lite mjukare och kvinnligare i allmänhetens ögon – då var det till Oscar de la Renta det brittiska hovet vände sig. Med framgångsrikt resultat. Men så betraktar Oscar de la Renta det som en sorts livsgärning att lyfta fram – och förhöja– kvinnlighet – i bemärkelsen ”mjuk men inte mesig”. Den nuvarande amerikanska presidenthustrun, Michelle Obama har däremot Oscar de la Renta ännu inte lyckats charma. I veckans program berättar vi mer om denne designer som sade: ”jag vill bli den förste latinamerikanske designer som blir världsberömd”. Vilket han lyckades med. Vi har bland annat träffat fotografen Francesco Valentino som, liksom Oscar de la Renta, kommer frånDominikanska Republiken. Där har han fotograferat några av hans klädkollektioner. Om det får vi höra. Vi har även besökt den svenske modeskaparen Göran Alfredsson som sedan 1979 driver ateljén och butiken Thalia i Stockholm. Där ekiperar sig många svenska kvinnor som söker en liknande stil som Oscar de la Renta erbjuder – välklädd och klassisk.  Vi har även pratat med designern Nathalie Willebrand, som arbetat med att ta fram accessoarer åt Oscar de la Renta. Och så har vi besökt Barkarby outlet i Stockholm för att se hur konsumenterna där resonerar kring pris och kvalitet. Jo, för även Oscar de la Renta gör idag billigare plagg. I slutet av februari lanseras de. Veckans gäst är Martina Bonnier, chefredaktör och moderedaktör för Damernas Värld och DV Mode.

Katja Geiger (född Karin Hallberg, 1920- ) var långt före både H&M och Acne när det gällde att exportera svenskt mode. Hon var faktiskt först med att sätta Sverige på den internationella modekartan. Redan 1949 började hon skörda framgångar i USA med en stil som betraktades som exotisk - svensk. I veckans STIL berättar vi mer om Katja of Sweden och undersöker vad svenskt mode egentligen innebär, idag. Katja Geiger var inte bara först som svensk modeskapare att slå igenom i USA. 1966 blev hon även först med att lansera kläder i Paris. Dit reste hon med ett plan lastat med mode vars ursprung ingen behövde tvivla om. De många svenska referenserna kan än idag få den mest förhärdade författare av turistbroschyrer att vilja fälla en tår av avund över uppfinningsrikedomen.  Till och med kläderna talade i princip svenska. Mönstren var inspirerade av allmogevävnader och skånsk flamskvävnad och hade namn som ”Kurbits”, ”Tulipanaros” och ”Korsvirke”. Färgerna, de kallades för ”stugrött”, ”grangrönt” och fjällvitt”. Katja of Swedens plagg prydde därefter omslaget till Paris-Match och nästan varenda tidning – Le Figaro, France Soir, International Herald Tribue, Elle, Marie Claire och Jardin des Modes – skrev lyriskt om hennes moderna – och svenska– stil. Men så ville Katja of Sweden bryta med en, i hennes tycke, förlegad klädstil. Den franska. Hon ansåg att modet låg långt efter den modernitet som fanns inom skandinavisk möbeldesign och arkitektur. ”Modet hade helt enkelt inte följt med i utvecklingen”, som hon sade. Mest framsynt var man i USA där man börjat skapa bekvämare vardagsplagg som gick under beteckningen ”sportswear”. Modeskaparen Claire McCardell var en av trendens pionjärer.  Katja begav sig till Parsons School of Design i New York 1946 och tre år senare gjorde hon succé med en kollektion för det amerikanska varuhuset Lord & Taylor och döpte sitt företag till ”Katja of Sweden”, inklusive tre kronor i logotypen. Hon flyttade snart tillbaka till Sverige – till Huaröd i Skåne– varifrån hon fortsatte att driva sitt enormt framgångsrika företag. En samarbetspartner blev trikåföretaget MMT i Malmö. Utländska journalister besökte hennes hem och skrev lyriskt om det annorlunda sättet att designa och arbeta. Men vad anser dagens svenska modeskapare att det svenska består i? Är det viktigt att trycka på? Vi har frågat designer, svenska inköpare och journalister under den nyligen avslutade Mercedes Benz Fashion Week i Stockholm. Vi har även talat med Patrik Steorn, konstvetare och forskare inom mode, om den framgångsrika svenska modeexporten under 1960-talet. Den svenska modeskaparen Camilla Norrback berättar om modets avigsida – den hårda ekonomiska. Hon gick nyligen i konkurs. Varför, det får vi höra.  Veckans gäst är Ewa Kumlin, VD för Svensk Form Trots tillkortakommandet gentemot bildmedierna har mode varit ett stort och återkommande tema i radio. Konventionerna var viktiga även i radio, och prudentliga råd om klädstil och smak spreds över landet fram till åtminstone 1960-talet. Katja Geiger har sommarpratat i P1. På länken nedan kan du lyssna på programmet:

Vimmelbilder, det vill säga fotografier på folk som klätt upp sig för att gå på olika festliga evenemang, är inte bara en källa till glädje (och ibland - skadeglädje). De är också modehistoriskt intressanta. i över hundra år har de funnits, och genom att studera dem kan man lära sig mycket om både tiden, och trender. Pionjärer i genren var de tre franska bröderna Séeberger som från 1909 och framåt dokumenterade dåtidens högsta mode. Mer om dem, och om vikten av vimmelbilder, berättar vi i veckans STIL. Just nu är det högsäsong för vimmelgenren. Varje vecka är det någon slags galatillställning. Det har inte bara varit Ellegala, Guldbaggegala och idrottsgala, här i Sverige. I USA har det varit film- och tv-galan Golden Globes och snart är det dags för brittiska filmgalan Bafta och amerikanska Oscarsgalan. Men oavsett vilka priser som delas ut så har de en sak gemensamt – både pristagare och publik dokumenteras av vimmelfotografer, och kan därefter skärskådas i media. Vilka var där? Hur såg de ut? Och vad hade de på sig? I veckans program berättar vi inte bara mer om vimmelfotografiets historia, och om bröderna Séeberger vars reklamslogan löd: ”Ögonblicksbilder av det högsta modet, en redovisning av parisisk stil”. Vi har även följt med på gala med ett par proffs som har röda mattan som sin arbetsplats, fotografen Mikael Engström och journalisten Lotta Gray. Vi har också träffat fotografen Joakim Strömholm som berättar om varför det idag är så svårt att fotografera folk på gatan, till skillnad från förr både han och hans pappa med lätthet kunde fånga ögonblicksbilder. Och hans pappa, det är förstås den kände fotografen Christer Strömholm. Om hans sätt att närma sig människor och mode får vi också höra. Dessutom har vi mött DJ:duon Rebecca och Fiona som berättar om en av dagens viktiga plattformar för just mingelbilder – klubbar. Och om hur dagens frekventa fotograferande av alla (på allt och alla) har satt press på dem som går ut och dansar. Till sist vänder vi på kameran och tar en titt på hur fotografer egentligen har klätt sig. Vilket plagg är typiskt för dem? Veckans gäst är Michael Elmenbeck, grundare av Bon Magazine.

David Bowie (1947-) är den man som vi ägnar vårsäsongens första program åt. Inte bara för att denne brittiske artist överraskat med att ge ut en nyskriven låt Where are we now? den första på tio år, utan för att han är populärkulturens allra stilsäkraste man, oavsett vilken skepnad han under åren valt. Den 23 mars öppnar även en stor utställning om David Bowie på Victoria & Albert Museum i London. David Bowie is, heter den. Mer om varför han är en sådan stilbildare berättar vi i veckans STIL. David Bowies karriär spänner från sextiotalet ända fram till – ja, än idag. På sin sextiosjätte födelsedag den 8 januari 2013 så överraskade han hela världen med att i all stillsamhet släppa en helt ny låt, och video – balladen Where are we now?.  Filmen är gjord av den kände amerikanske multimediekonstnären Tony Oursler, som jobbat mycket med just video. Bland annat hjälpte han David Bowie med hans 50-årsföreställning, 1997, på Madison Square Garden, och turnén som följde hans platta Earthling. Tony Oursler signum är just förvridna ansikten. Klot och bubblor som visar munnar och ögon. Kvinnan, vars hårt beskurna ansikte är bredvid David Bowies i videon, är för övrigt Tony Oursler fru – Jacqueline Humphries – även hon konstnär. I programmet gör vi nedslag i David Bowies karriär under 70-talet och försöker bena ut varför just han gjorde sådant intryck på dåtiden, och samtiden. Än idag refereras det till saker som han gjorde då. Den rödblå blixten från skivan Aladdin Sane (från 1973) dyker än idag upp, inte minst i olika modesammanhang. Vi har ringt upp den grafiska formgivaren till skivan för att höra hur omslaget egentligen kom till. Hennes namn är Celia Philo. Och ja, hon är faktiskt mamma till chefsdesignern på Céline, Phoebe Philo. Vi har även talat med serbiska Elle, som på omslaget har satt den blonda och späda modellen Andrej Pejik, en man som används som man och kvinna av modevärlden. Vi tar också en titt på fenomenet kjol för män. Nej, det är inte bara en artist som Kanye West som försökt sig på att använda kjol (vi tänker på den läderkjol han bar under välgörenhetskonserten för orkanens Sandys offer i Madison Square Garden i New York). Kjolen förekommer även bland grovarbetande män i Sverige. Mer om det i veckans program. Och så får vi höra en svensk skådespelerska som, i likhet med David Bowie, inte varit rädd för att göra tvära kast i karriären – Regina Lund. Veckans gäst är Jan Gradvall, kulturjournalist med inriktning på musik

Vad kan en advokat, en kostymör och en serietecknare ha gemensamt? Ett intresse för stil, förstås. I veckans STIL har vi samlat ihop några reportageguldkorn från förra årets program. Vi möter fem olika kvinnor som på olika vis förhåller sig till mode, makeup och stil både professionellt och privat. I veckans STIL Special får vi åter igen höra kostymören Jennifer Rogien, kvinnan som ligger bakom kläderna till den uppskattade amerikanska tv-serien Girls. Den handlar om fyra unga kvinnor – alla är under 30– i Brooklyn, New York. Ingen av dem har särskilt mycket pengar, och alla är de ganska vilsna i pannkakan när det gäller att navigera sig fram i livet, både när det gäller arbete och kärlek.  Igenkänningsfaktorn är med andra skyhög. Det är också träffsäkerheten när det gäller kläderna karaktärerna bär. En samtida stil, långt ifrån den glammiga look som tidigare trendsättande tv-serier om unga kvinnor i just New York har haft (hejdå, Sex and the City och Gossip Girl). Den numera pensionerade advokaten Kerstin Sandels gläntar på sin garderobsdörr och berättar om hur hon delade hon både kärleksliv och yrkesliv – och jetsetstil– med sin man, advokaten Henning Sjöström under 1970-talet. Journalisten och bloggaren Quetzala Blanco berättar öppenhjärtligt omde skönhetsingrepp hon gjort, och varför. Programledaren och konstnären Kakan Hermansson lägger en feministisk aspekt på den idag topptrendiga accessoaren naglar. Och så får vi än en gång höra den amerikanska serietecknaren Alison Bechdel, som slog igenom med serieromanen ”Fun Home” (”Husfrid” på svenska) 2006. Den handlar om Alisons uppväxt, men framför allt om hennes pappa, en avlägsen och krävande man som det var svårt att komma nära. När Alison kom ut som lesbisk i 20-årsåldern fick hon reda på att även hennes pappa var homosexuell. Några veckor senare begick han självmord. Men innan dess hann han sticka böcker i händerna på henne. En av författarna som kom att sätta spår var den franska författarinnan Colette.

Vad har skönhetsentreprenörer som Estée Lauder och Charles Revson som startade Revlon gemensamt med Knut Wulff, från Skåne? En hel del. Knut Wulff (1913- 2002) vigde sitt liv åt kosmetik och skapade på kuppen ett enormt framgångsrikt företag inom skönhet, Pierre Robert, som lyckades bli Nordens största skönhetsföretag. Mer om denne svenske skönhetspionjär berättar vi i årets sista upplaga av STIL. Ingen hade tidigare varit lika framgångsrik som denne man från Malmö som vid sjutton års ålder tog över sin pappas frisersalong 1930 och därefter vidareutvecklade sina idéer om skönhet. Långt före andra i Sverige insåg han att en stund i stolen hos frisören kunde fyllas med långt mer än schampo och papiljotter. Det kunde bli en njutningsfull skönhetsstund – och varför inte då göra egna skönhetsprodukter? Knut Wulff gav sig snart på skönhetsprodukter och lyckades 1945 – hemma i källaren, i en köksmaskin säger sägnen – blanda ihop en hit som fick namnet LdB, ”Lait de Beauté” – skönhetsmjölken. Hudcrèmen blev snabbt blev en storsäljare. I slutet av 50-talet kunde han erbjuda en komplett makeupserie kallad ”Mille Colori” med underlagscrème, puder, ögonskuggor, eyeliner, mascara – och läppstift i olika färger. Under 70-talet stod Knut Wulffs företag för hälften av alla hudvård i Sverige, och en tredjedel av kosmetiken. Mer om denne durkdrivne entreprenör berättar vi programmet. Vi tar även en titt på varför så många företag än idag fluffar upp sig med lånta franska fjädrar för att få det att framstå som mer flärdfullt. Det gjorde Knut Wulff också, som till en början kallade sitt märke ”Monsieur Robert”, vilket han hävdade var en autentisk man i beautybranschen. Nja, säger hans yngste son Pierre Wulff (som senare fick stå för ena halvan av det nya namnet Pierre Robert, hans bror Robert fick stå för den andra). Pierre Wulff arbetar även han inom skönhetsindustrin, han är så kallad ”näsa” åt det stora franska parfymföretaget Robertet. Vi har mött honom på företagets kontor i New York för att få höra mer om honom, och hans pappa. Och så berättar Hedvig von Mentzer om andra svenska framgångsrika företag i skönhetsbranschen som följt i Knut Wulffs fotspår. Till sist vill vi bara säga – GOTT NYTT ÅR! Den 17 januari 2013 är vi tillbaka med nya program.

Såhär strax före jul ska vi bege oss till en av världens mest julpyntade gator som glittrar och glimmar av lysande stjärnor, kransar och rosetter i decembermörkret - Femte Avenyn i New York. Där, i höjd med 58:e gatan, ska vi ta oss in genom en brunbetsad svängdörr med välputsade glas som leder rakt in i en av stadens allra mest berömda varuhus - Bergdorf Goodman. I år firar detta mytomspunna modevaruhus 111 år och händelsen har i höst uppmärksammats med både en bok och en dokumentärfilm, båda med titeln Scatter My Ashes at Bergdorf Goodman, det vill säga sprid min aska på Bergdorf Goodman. Hur har just detta varuhus blivit så omtalat? Det får höra om i veckans program. Titeln Scatter My Ashes at Bergdorf är hämtat från en skämtteckning i tidningen New Yorker från 1990. Där sitter två kvinnor och samtalar över en lunch och den ena säger ”I want my ashes scattered over Bergdorf’s”. Komikern Joan Rivers brukar sedan dess använda sig av uttrycket i sina shower. I dem berättar hon att hennes man tog livet av sig och att hans sista önskan var att hon dagligen besökte hans grav, varmed hon gör en konstpaus och säger: ”Så jag kremerade honom och spred honom över Bergdorf, och sedan dess har jag träffat honom varenda dag”. Hon är inte ensam om att vara hängiven ”Bergdorf”, som fansen säger i vardagstal. Detta varuhus har lyckats skapa en alldeles speciell relation med både sina kunder, och de modeskapare som här säljer sina kläder. Flera av dem startade sin karriär just här. Det gjorde bland annat Michael Kors i början av 80-talet. Och det var här som den legendariske designern Halston började blomma som designer av damkläder – efter att ha gjort en strålande karriär som varuhusets modist. Det var han som skapade den hatt av pillerburksmodell som Jackie Kennedy gjorde världsberömd. Men långt innan dess så gjorde sig varuhuset bemärkt genom att erbjuda elegant design. Det var bland annat bland först med att – på licens – sy upp kläder av franska modeskapare. Idag applåderas husets förmåga att blanda det traditionella med det trendiga på ett inbjudande sätt. Det är ingen tillfällighet att det dyker upp som en lyxig modemarkör i en samtida tv-serie som Gossip Girl, eller filmen Sex and the City 2. För många som inte bara vill ha det senaste, utan även något extra, beger sig hit. Både modeskapare och skodesigner gör speciella kollektioner just för dem. Och inför Bergdorf Goodmans 111-årsjubileum (det blev inget 100-årsfirande 2001 då den 11 september lade sordin på allt vad fest och firande heter) har över hundra av dagens designer och modehus skapat extra speciella varor. I programmet berättar vi mer om varuhuset som grundades av skräddarna Edwin Goodman (1907-1993) och Herman Bergdorf (fast han köptes tidigt ut och drog till Paris där han ägnades sig mer åt att dricka än designa och sy). Vi har även begett oss till Brooklyn där vi mött Jen Mankins som där byggt upp ett eget litet modeimperium med tre konceptbutiker med namnet Bird. Dit vallfärdar både hipsters och vanliga dödliga, och nyligen utsåg New York Magazine Bird till den bästa modebutiken för kvinnor i hela New York. En av Jen Mankins förebilder och inspiratörer, är den kvinna som idag ansvarar för modet på just Bergdorf Goodman, den färgstarka Linda Fargo. Vi har även träffat det svenska varuhusets NK:s skyltfönsterdesigner, den internationellt kända JoAnn Tan. Och så berättar vi om hur somliga varken har behövt shoppa, leta eller skriva önskelistor för att få fina klänningar. Veckans gäst är Karolin Forsling, affärsområdeschef för AMF-fastigheter.

Erotik och romantik i romanform var något som den brittiska författarinnan Elinor Glyn (1864-1943) behärskade. Redan i början av 1900-talet rullade hennes romanfigurer lika passionerat som framgångsrikt runt på tigerfällar i boken Tre veckor. Miljontals läsare slukade dåtidens variant av Femtio nyanser av honom och gjorde den rödhåriga och ytterst modemedvetna Elinor Glyn till ett internationellt fenomen, som senare kom att skapa begreppet it. I veckans STIL berättar vi mer om denna kvinna som av tidningen Time utnämnts till sexromanens mormor. Under sin livstid var Elinor Glyn var en omtalad personlighet. Hon skrev inte bara 22 romaner, tre novellsamlingar och 14 andra böcker. Hon gjorde dessutom en raketkarriär i Hollywood som en sorts alltiallo som både kunde skriva manus, producera och komma med goda råd. Bland annat lärde hon dåtidens stjärnor hur de skulle öka sin sexighet på vita duken. Och lever kvar än idag gör Elinor Glyns koncept ”it”, det. Med tiden har ”it” blivit synonymt med sexappeal i största allmänhet. Men det var Elinor Glyn som först fångade och formulerade det. I början av 1920-talet skrev hon en följetong med titel ”It”, som publicerades i tidningen Cosmopolitan en prestigetidning som gavs ut av William Randolph Hearst (och som vi nyligen berättat om i Stil). Detta ”det” var dock inget som endast var kvinnor förunnat, menade Elinor Glyn som skrev: ”För att ha det måste man besitta vissa magnetiska egenskaper som attraherar båda könen. Han, eller hon, måste vara omedveten om det. Ha ett stort mått av självförtroende, vara fullkomligt oberoende av andra och likgiltig för den effekt han eller hon åstadkommer…”. 1927 kom skådespelerskan Clara Bow, med kort mörkt hår och liten plutande körsbärsmun, att förkroppsligade just ”it” i en stumfilm med samma titel. Hennes självständiga stil sammanföll med tidens frigjordhet och filmen och fenomenet blev en hit. I veckans STIL berättar vi mer om Elinor Glyn och hennes karriär, och distinkta stil. Hon hade till exempel flammande rött hår, som till en början betraktades som en nackdel. I programmet får möta andra rödhåriga, som under en dag varje år hyllar sitt hårs kulör. Elinor Glyn var alltid elegant klädd, men så hade hon en syster som försåg henne med plagg som hette duga. Men så hette hennes syster Lady Duff Gordon och drev modehuset ”Lucile” i London. Hon var den första brittiska modeskaparen som slog igenom internationellt och klädde dåtidens kungligheter, aristokrati, film- och teaterstjärnor. Mer om henne får vi också höra. Elinor Glyn höll stilen in i det sista, men inte utan kritik. I programmet har vi träffat Margo Fallai som berättar om hur man upprätthåller stilen, även som äldre kvinna. Och så har vi tagit en titt på det franska filmfenomenet Emanuelle som förförde publiken under det tidiga 70-talet. Hur gick det till, egentligen? Hade det månne med den snygga stilen att göra? Veckans gäst är Jenny Lindh, bibliotekarie.

Kashmir har kallats för änglars hår och spunnet guld, tack vare sin mjukhet, lätthet och dyrbarhet. Men kashmir, som utvinns från den köldtåliga kashmirgeten vars tjocka mjuka päls är exceptionellt varm, är långt ifrån så dyrt som det en gång har varit. Mycket av dagens kashmir håller heller inte samma höga kvalitetsnivå, som det gjorde förr. I veckans STIL nystar vi i detta exklusiva garn som blivit till billigt allmängods. Hur gick det egentligen till? Kashmirens popularitet inom modet har gått upp och ned genom tiderna. Men det råder ingen tvekan om att intresset för materialet – och utbudet av det – idag är på en ny toppnivå. Det franska modehuset Chanel har till exempel köpt in sig i kashmirbranschen. I tisdags arrangerade märket en stor fest och modevisning i Edinburgh i Skottland, på slottet Linlithgow Palace för att fira att man köpt företaget Barrie Knitwear, specialiserat på just kashmir. Modehuset har samarbetat med dem i över tjugofem år, och köpet gjorde man för att säkra framtiden för den hantverkstradition som där finns. Men Chanel är inte ensam om att hylla materialet. Plagg av kashmir erbjuds idag av både lyxmodehus och lågpriskedjor. Och det ligger helt i rätt i tiden då just stickade plagg åtnjuter en sorts renässans inom modet. Många internationella modehus har till denna höst- och vintersäsong valt att sätta stickade tröjor i fokus, inte sällan av kashmir. I veckans program får vi möta ett svenskt modemärke som alltid har haft stickat som sitt signum, Dagmar. Ända sedan starten för sju år sedan har de tre systrarna bakom märket lockats av garnets möjligheter. Vi berättar förstås även mer om historien bakom kashmir – och om hur materialet har kommit att bli så billigt. Dessutom har vi tagit reda på hur en get egentligen funkar. Är de trevliga att ha att göra med? Och så har vi undersökt välgörenhetsgeten, som även börjat smyga sig in i modebranschen. Veckans gäst är Monika Nordlund, klädrådgivare och innehavare av en vintagebutik i Stockholm. Hon tipsar om hur man vårdar sina plagg av kashmir.

Det är inte bara städer som Paris, London, Milano och New York som påverkar trenderna. Även Florida har gett upphov till både mode och trendsättande filmer och tv-serier. Miami Beach är dessutom sedan 2002 centrum för USA:s största konstmässa, Art Basel Miami Beach. Årets mässa börjar nästa vecka, den 6 december. I veckans STIL tittar vi närmare på hur Florida kom att dra till sig både trendsättare och turister. Redan slutet av 1800-talet började Palm Beach, en av palmer kantad smal barriärö längs Floridas östkust, växa fram som solig semesterort för bättre bemedlade. Den tropiska orten Palm Beach blev en amerikansk motsvarighet till den franska Rivieran, som lockade till sig dollarmiljonärer som startat företag inom stål, tåg, olja och frukostflingor. Där satte de sprätt på pengarna genom att bygga fantasifulla hus och en ny sorts societet inrättades. 1906 lanserades magasinet ”Palm Beach Life”, vilket är USA:s äldsta societetstidning. Och stilen som odlades i solen, spreds över landet och blev till ett begrepp. Uttrycket ”Palm Beach” blev snart en självklar modereferens i USA, när man syftade på en lyxigt ledig klädstil. I slutet av 1920-talet utropade modetidningen Vogue: ”Att inte ha rätt kläder i Palm Beach är en tragedi”. Plaggen som bars gjorde till en början av franska modeskapare som insåg den ekonomiska potentialen i den amerikanska marknaden. Paquin, Lanvin och Worth gjorde alla speciella kollektioner, designade för just Palm Beach. Ingen amerikansk modeskapare gav sig på genren – förrän Lilly Pultitzer dök upp, 1959. Lilly Pulitzer (1931–) var gift med Peter Pulitzer, arvtagare till tidningsmogulen Joseph Pulitzer, som valt att satsa på citrusodlingar i Florida. För att ha något att göra (det var en tid då kvinnor i de högre ännu inte självklart arbetade) satte hon upp ett stånd i Palm Beach där hon sålde juice, pressad av makens apelsiner och grapefrukt. Frukten fläckade emellertid hennes vita skjortor. Men de gav henne också en idé till ett nytt klädkoncept med klänningar i bjärta mönster med limegröna palmer, solgula solrosor och himmelsblå snäckor, som effektivt dolde alla fläckar. Mer om det – och om hur man tar bort fläckar från kläder – får vi höra i programmet. Miami Beach började snart konkurrera med Palm Beach som kom att representera en ny sorts glamour. En farligare stil. Under det sena 20-talet dök gangsterkungen Al Capone upp i Miami Beach som snart fick rykte om sig att var ett ställe dit dåtidens celebriteter reste för att njuta av spel och sprit och sol. Populariteten höll sig ända till det sena 60-talet, då det började gå utför. Men i mitten av 1980-talet var staden tillbaka på trendkartan igen. TV-serien Miami Vice hjälpte till med att återskapa glamouren. Den påverkade även herrmodet och förändrade fullständigt sättet tv-serier musiksätts på. Mer om det får vi höra i programmet. Vi har även kollat upp vad som hände med en annan av 80-talets stora trender, solariesolningen. Och så får vi höra om varför r'n'b-stjärnan Rihanna nyligen uppträdde på TV-programmet Saturday Night Live framför videoprojektioner av grekiska kolonner, palmer, psykedeliska mönster och vidsträckta havsytor - en estetik lånad av seapunkrörelsen. Mer om denna mikrogenre i veckans program. Veckans gäst är Marina Schiptjenko, delägare i Galleri Andréhn-Schiptjenko.

William Randolph Hearst (1863-1951) byggde sig ett eget slott, samlade på fler grejer än de flesta - och gav upphov till en av världens mest berömda filmer, Citizen Kane. Han skapade även ett medieimperium som bland mycket annat publicerar modetidningar som Elle, Marie Claire, Cosmopolitan och Harpers Bazaar. I veckans STIL berättar vi mer om denne banbrytande publicistexcentriker.   I år firar Hearst Corporation att det är exakt 125 år sedan William Randolph Hearst satte titeln ”ägare” i redaktionsrutan på tidningen The San Francisco Examiner. Det var hans första tidning, som lade grunden till vad som kom att utvecklas till ett multimedieföretag, det första i sitt slag. Under mottot ”informera, inspirera och underhålla” driver Hearst idag 15 dagstidningar, 20 magasin, 29 tv-stationer, två radiostationer – och är dessutom delägare i ett flertal kabelkanaler, plus en hel del annat också. Och det är helt i grundaren William Randolph Hearst anda. För sällan – ja, faktiskt aldrig tidigare – hade världen skådat en lika innovativ entreprenör i mediebranschen. Skyll på honom för att idag välbekanta tricks för att fånga uppmärksamheten – sport, brott, sex och skandaler – är satt i system. ”En tidning från Hearst är som en skrikande kvinna som rusar ned för gatan med uppskuren hals”, som en av hans journalister krasst konstaterade. Men han tryckte inte bara nyheter i tidningar, utan sände nyheter från sina egna radiostationer. Och magasinens tidningsredaktörer uppmanades att bara köpa historier som kunde göras om till filmmanus, som i sin tur kunde produceras av en filmstudio som han drev tillsammans med Louis B Mayer. Långt innan ett uttryck som ”synergieffekt” blev poppis att slänga sig med bland dagens företagsledare hade Hearst satt det i system. Pengarna rasslade in och han gick hängivet in för att köpa, köpa, köpa och samla, samla, samla på grejer – som han förvarade i ett flott slott, som han lät bygga i Kalifornien. San Simeon hette det och kallas idag för ”Hearst Castle”.  Om hur det är att komma dit och uppleva överdådet får vi höra i programmet. Vi har också träffat finansmannen Erik Penser. Under 1980-talet var en av de mäktigaste i branschen, men förmögenheten föll platt under krisen 1991. Men han kom igen. Ett par år senare startade han Erik Penser Bank. Idag pendlar han mellan Stockholm och godset i England, där han är bosatt sedan mitten av 70-talet. Han gillar också att samla. Det började han med redan som tioåring – då med serietidningar och bioaffischer. Nu är samlingarna så omfattande att de växt sig ur hans hus och fått flytta in på banken i Stockholm. Vi har även besökt ett legendariskt svenskt tidningsgeni som verkligen kan konsten att sälja tidningar och öka upplagor – Gunny Widell. Veckotidningarnas livräddare har hon kallats. Otaliga är nämligen de gånger hon under 1970- och 80-talet kallades in av Bonnier för att rädda olika sjunkande veckotidningar, som Husmodern, Vecko-Revyn, Damernas Värld och Sköna Hem.  Och så får vi höra om vad som egentligen hände med Patty Hearst, William Randolph Hearst barnbarn, och varför hon poserade med basker och k-pist på bild 1974. Veckans gäst är Mårten Blomkvist, filmjournalist på Dagens Nyheter.

Det brittiska märket Burberrys trenchcoat har klätt upptäcktsresande, militärer, kungligheter, modemänniskor och alldeles vanliga dödliga, i snart 150 år. Populariteten har under åren svajat, men idag är det ett av modevärldens allra mest framgångsrika företag. I veckans STIL berättar vi historien om grundaren Thomas Burberry (1835-1926) och hans idé om ett vattentätt ytterplagg. Burberrys regnsäkra rock är idag så starkt förknippad med märket att om man slår upp ordet ”Burberry” i ordboken Oxford English Dictionary, så kan man läsa att det betyder: ”en elegant sorts regnrock”. Andra ordböcker förklarar namnet med att det är: ”en typ av lätt regnrock med skärp, ofta beige i färgen med ett distinkt tartanmönstrat foder”. Märket har naturligtvis mer än en trenchcoat att erbjuda. Men än idag är just märkets klassiska regnrocksmodell kärnan i varumärket. Till våren och sommaren 2013 kan man till exempel skaffa sig en nätt trenchcoat av satäng i knalliga kulörer – fuchsia, rött och bläckblått. Ansvarig för modehusets design och image är sedan 2001 britten Christopher Bailey (1971–). Han hyllas för att ha lyckats skaka nytt liv i märket, genom både design av kläder och nya former av marknadsföringsmetoder. Burberry ligger till exempel i framkant när det gäller närvaro på nätet och i sociala medier. Det berättar vi mer om i programmet. Men hur mycket ett företag än försöker fila på sitt varumärke och kontrollera alla små detaljer kan de i slutänden ändå inte styra vem som faktiskt köper produkterna. En kund är inte alltid en bra kund, om det är fel kund. Det fick Burberry uppleva då de livade upp märkets rutmönster, som blev överallt förekommande. Det berättar vi också mer om. 1878 lanserade Thomas Burberry den vattenavstötande textil (skrynkelfri var den också) som ligger till grund för trenchcoaten – gabardin. Den hittade han på själv, efter att ha gjort grundlig research under många år. Idag är impregnerade kläder inte bara vanligt förekommande, det är en hel industri. Det får vi också höra mer om. Burberrys kända rutmönster i rött, svart, vitt och beige dök upp i märkets plagg 1924. Sedan dess är det en tydlig varumärkesmarkör, på gott och ont. Rutmönstret är distinkt, men också lätt att härma. Det är ingen tillfällighet att just Burberry är ett av de mest piratkopierade märkena i världen. Förra året stoppades 200 miljoner fejkade varor vid EU:s yttre gränser. Det var en ökning med 15 procent sedan 2010. Det land som stod för den i särklass största delen av de sändningarna, över sjuttio procent, var Kina. Mer om denna handel berättar vi också. Och så tar vi reda på varför färgen beige betraktas som så… ja, beige. Veckans gäst är Anita Radon, forskare vid Borås textilhögskola och specialiserad på lyxvarumärken på nätet.

Denna vecka, då USA har gett förnyat förtroende till Barack Obama som landets president, ska vi ägna oss åt några kvinnor från Detroit som också förändrat historien, på sitt sätt - The Supremes. Med en genomtänkt och glittrande stil, och ett pärlband av hitlåtar, lyckades de förändra inställningen till hur en svart popgrupp skulle se ut, och bete sig. The Supremes framgångar sammanföll med den lag som förbjöd diskriminering i USA – The Civil Rights Act – som den amerikanske presidenten Lyndon B Johnson drev igenom 1964. Innan dess hade svarta artister svårt att bryta igenom till den stora breda och vita publiken som köpte skivor. Men så blev The Supremes inbjudna, som första svarta artister, till det annars helvita tv-underhållningsprogrammet ”The Ed Sullivan Show”. Ett slags hippare Hylands Hörna som alla i landet tittade på för att få se en glimt av artister som man annars bara hörde på radion. De tre kvinnorna i The Supremes – Diana Ross, Mary Wilson och Florence Ballard – visade med andra ord upp något som många aldrig sett förut. Och den amerikanska publiken älskade vad de såg. The Supremes satsade på en sofistikerad look med långa klänningar och höga klackar. Välkoreograferat rörde de sig under tv-studions kristallkronor och sjöng den låt som skulle komma att bli en sorts prototyp för The Supremes sound, och sånger, i framtiden – Where did our love go. Det var bara början. Än idag är det ingen som knäckt deras rekord som USA:s mest framgångsrika kvinnliga sånggrupp genom tiderna. Hela tolv låtar letade sig upp till topplistans förstaplats mellan 1964 och 1969, och bara de kunde konkurrera med Beatles ifråga om skivförsäljning. Under åren kom The Supremes att byta ut medlemmar i en takt som kan göra vem som helst nervös, men det hindrade inte denna trio från att vidareutveckla sin eleganta stil. Mode blev ett verktyg för Motowns grundare och producent Berry Gordy som medvetet formade dem till att bli en crossoverband. The Supremes fick en enorm klädbudget och lät anlita teaterkostymörer som Bob Mackie och Michael Travis ( som senare gjorde Liberaces alla scenkläder). Deras garderober fylldes med eleganta apelsinfärgade cocktailklänningar, långa crèmefärgade aftonklänningar och pärlbroderade stassar som strålkastarljuset fick att skimra som stjärnor. I programmet berättar vi mer om The Supremes som tog världen med storm. Även i Sverige. Vi har träffat några av dem som var med då de var här på turné 1968. Vi har även ringt upp African American Museum i Philadelphia som i januari börjar visa en utställning med de scenkläder som sparats av Mary Wilson – ”Come and See About Me – The Mary Wilson Collection”. Och så har vi varit på besök i den svenska artistfabriken X Factor på TV 4 som kanske inte skiljer sig så mycket från hur man förr drillade fram stjärnor, både i Hollywood och Detroit. Dessutom får vi höra om vad som föregick på svenska scener samtidigt som The Supremes stod på toppen av sin karriär i mitten av 1960-talet. Även här fanns tjejband och ett av dem hette Plommons. Veckans gäst är Jenny Seth, programledare på Musikmagasinet i P3.

I sovrummet hittar man ett mode som gud har glömt, och en hel del modeskapare också. Vem bryr sig idag om att göra snygga nattlinnen och pyjamas - eller att bära dem? Men så har det inte alltid varit. I veckans STIL tar vi en titt på hur vi klätt oss när vi gått till sängs genom tiderna. Idag köper många fina sängar, mjuka kuddar och varma täcken. Men färre lägger ned någon större möda på att skaffa sig sköna och väldesignade plagg att sova i. Tack vare dagens element och uppvärmda hem kan man förstås anföra argumentet att nattkläder inte längre är lika nödvändiga som de var förr. Fast det håller inte riktigt. Att sova i bara mässingen är inte enbart ett välfärdsfenomen. Det har man gjort till och från. Under det förhållandevis smällkalla 1400-talet tvekade man till exempel inte att lägga sig spritt språngande näck under täcken och filtar, eller björnfällar och fårfällar.  Men i och med att nattsärken, eller nattskjortan, gjord av linne började få fäste började vi klä oss till sängs. De modemedvetna kungliga kretsarna i Frankrike, blev trendledande. Solkungen, Ludvig den 14:e, som alltid hade ett känsligt finger i luften, finslipade till exempel den morgonaudiens som i kungliga kretsar kallades ”levée”, då speciellt inbjudna gäster fick se kungen klädas på, och hans peruk pudras. Extra fin var ”petit levée”, då VIP-gäster fick förmånen att se kungen tumla ur bingen, klädd i nattskjorta. Till en början ansåg många – kanske inte helt förvånande – att använda sig av en nattsärk i linne var en fjollig lyx. Men, i likhet med många andra trender som till en början anses löjliga, fick den fäste. I slutet av 1800-talet dök pyjamasen upp och konkurrerade ut nattskjortan. Den plockades från det brittiska kolonialväldet, där den från början var en vardagsdräkt för män, bestående av en rak skjortjacka och långbyxor i bomull med dragsko i midjan – innan den förvandlades till ett sovplagg. Plagget applåderades. Det respektabla i en pyjamas är ett tema som återkommer under åren. En man klädd i pyjamas ansågs kunna lämna sovrummet, utan att framkalla löje. Under 1920-talet tog alltfler kvinnor till sig pyjamas, vars maskulina stil passade perfekt till dåtidens nya och frigjorda ideal. Och under mellankrigstiden började både pyjamas och nattlinnen vinna terräng. Tack vare Hollywood spreds trender snabbt och i mängder av filmer kunde man se både kvinnor och män elegant klädda i olika former av nattkläder som var minst lika exklusiva som vardagsplaggen. Allt från sofistikerade sidenpyjamas till sexiga Baby doll- nattlinnen letade sig in i våra sovrum. I veckans program berättar vi mer om nattens plagg. Vi har även kollat hur vi sover idag – är det i sladdrig t-tröja, pyjamas, negligé eller i naket skick? Och så har vi talat med Louise Pouron som slår ett slag för väldesignade sovkläder. Vi får även höra om nattmössan, en huvudbonad som man förr bar om natten. Britt Marie Solär berättar om vitsen med nymanglade lakan. Hon tog över Mangelboden på Östermalm för elva år sedan. Vi har även läst Oblomov av Ivan Gontjarov, den första slackerromanen. Den handlar om den slöe adelsmannen Ilja Iljitj Oblomov som är oförmögen att fatta minsta beslut, och därför blir liggande i sin säng hela dagarna. Men snyggt klädd är han. Och så får vi höra om ett norskt populärt plagg som kanske inte ger Norge några större stilpoäng inom mode – Onepiece. Veckans gäst är Göran Everdahl, kulturjournalist med film som specialitet.

Maskeradbaler, stora fester som gav möjlighet att visa upp sig i sensationella dräkter och spektakulära aftonkläder, var extra populärt under mellankrigstiden. Många av dem arrangerades av kända personer i dåtidens societet, som då rymde en typ av excentriskt utlevande människor som pressen var omåttligt intresserad av att följa, och skriva om. Inbjudna gäster skulle förhålla sig till teman som cirkus, sagor, vilda västern och lantlig idyll. Men att klä ut sig har man förstås gjort under alla tider. I veckans STIL berättar vi mer om detta seglivade nöje. Under 1920- och 30-talet nådde maskeradbalerna en sorts formtopp då gamla pengar och nya talanger möttes och mixades, under masker och förklädnader. Tillhörde man de rätta sociala kretsarna – eller hade kvalat in genom att vara hip författare, poet, konstnär, musiker eller modeskapare i tiden – så kunde man resa runt Europa och gå på den ena storslagna och glamorösa maskeradbalen efter den andra. Under våren och sommaren arrangerades baler nästan varje månad. Men strax före, under och efter, andra världskriget dalade intresset. Man hade lite annat att tänka på. Men det kom tillbaka. I slutet av 60-talet fick den amerikanske författaren Truman Capote en sorts snilleblixt. Han skulle arrangera en bal, och inte vilken som helst. Den 28 november 1966 arrangerade han The Black and White Ball, en maskeradbal som skulle komma att kallas för århundradets fest. Mer om den, och varför den blev så omtalad, berättar skribenten Stefan Ingvarsson. Men femton år före den festen så var det en helt annan maskeradbal som kallades för ”århundradets fest”. Den arrangerades i Venedig av en excentrisk man vid namn Carlos de Beistegui, arvtagare till en enorm förmögenhet. Många av dåtidens modeskapare var inblandade, på ett eller annat vis. Den franske modeskaparen Jacques Fath klädde sig som Ludvig den 14:e. Pierre Cardin, som hade startat eget året innan efter att ha jobbat för Christian Dior, hade fått beställningar från trettio gäster. Det satte fart på hans framtida karriär. Men dagens maskerader är snarare ett mischmasch av gamla traditioner, och nya påfund. Och i modevärlden fortsätter de att vara populära. Vi har ringt upp den svenske modeskaparen Lars Nilsson i Paris som berättar om en av hans mest minnesvärda maskeradfester där temat var Frukost på Tiffany’s. Denna höst kan man dessutom se den italienska kompositören Giuseppe Verdis opera Maskeradbalen på två olika scener i Stockholm. Både Folkoperan och den kungliga Operan sätter upp denna föreställning om mordet på den svenske kungen Gustav III. Och vill man spåra en svensk maskeradtradition, eller kanske snarare den tid då utrymme gavs till färgstarka fester med möjlighet till modeexcesser, är det till Gustav III som man ska gå. Det berättar vi också om. Och så tar vi upp det provocerande (och befriande) i crossdressing, ett populärt inslag på maskeradbaler då, och nu. Veckans gäst är Christopher O’Regan, författare och specialist på 1700-talskultur.

Ivy League kallas de åtta prestigefulla universitet som ligger på den amerikanska östkusten, bland annat Harvard, Princeton, Yale och Brown. I veckans STIL tittar vi närmare på dem, eller snarare dess garderober. För det är nämligen från dessa prestigefulla lärosäten som en av västvärldens allra slitstarkaste klädstilar kommer ifrån, den så kallade Ivy stilen, eller preppy looken som den utvecklats till. Somliga anser att det är en av världens allra tråkigaste klädstilar. Men oavsett vad man tycker så har delar av den smugit sig in i var mans garderob. En av anledningarna till att den så kallade preppystilen blivit överallt förekommande är enkelheten. Vem som helst kan med lätthet sno ihop en look med hjälp av bekvämt sportiga plagg som buttondownskjortor, chinos, klubbblazers, duffeljackor och pennyloafers. Plagg som blivit synonyma med amerikansk livsstil, baserad på bekvämlighet och funktion. Men också med en fläkt av ett priviligierat liv. Det var (och är) nämligen inte vem som helst förunnat att få gå på dessa elituniversitet – Harvard, Yale, Princeton, Brown, Dartmouth, Columbia, University of Pennsylvania och Cornell. Men amerikanska modemärken som Ralph Lauren och Tommy Hilfiger förstod lockelsen och har i sina kollektioner omfamnat stilen som idag anammats av en mängd olika modemärken. Inte bara Gant, J Crew, Abercrombie and Fitch satsar på den, utan många, många fler har med framgång lånat från looken, som på olika sätt – och i olika utsträckning – sipprat in i princip varenda garderob. Idag är den överallt förekommande, och så självklar, att de flesta inte ens skänker den en tanke eller har en aning om att så vardagliga saker som buttondownskjortor och loafers först populariserades av elever på dessa stilbildande skolor där bara barn med föräldrar rika nog att betala de skyhöga terminsavgifterna har råd att gå (om man inte glider in på ett stipendium, baserat på egen hjärnkapacitet, förstås). I veckans program berättar vi mer om plaggens historia. Vi har även träffat kulturjournalisten Jane Magnusson som berättar om sin skoltid – och stilen – på Brown University. Dessutom har vi talat med Lisa Birnbach som skrev den banbrytande handboken The Preppy Handbook som publicerades 1980 och fick en hel generation att lära sig hur man skulle klä sig och bete sig – om man strävade efter att ta sig uppåt på den sociala stegen. Formgivaren Chip Kidd var en av dem som läste och lärde. Han har formgett uppföljaren True Prep, som publicerades förra året. Honom har vi också talat med. Vi har även mött Maria ”Decida” Wahlberg som förklarar vilken betydelse Tommy Hilfigers variant av preppystilen fick för hiphop-kulturen. Och så får vi höra om Norges första(?) och enda(?) bidrag till modehistorien. Veckans gäst är Marcus Söder, modechef på tidningen Bon och frilansande stylist.

Förra veckan debuterade Hedi Slimane (1968-) som chefsdesigner för det franska modehuset Yves Saint Laurent. Förväntningarna var höga och förvirringen stor. Var det ett steg framåt? Eller var det bakåt? Och vad menar han med att döpa om modehuset? Att stryka namnet Yves och bara ha kvar Saint Laurent? Och var det verkligen så smart att kasta dynga på recensenter, via twitter? I veckans STIL synar vi en av modevärldens största, och hemligaste, stjärnor närmare i sömmarna. Hedi Slimame har tidigare arbetat som designer av herrkläder, först för Yves Saint Laurent och senare som chefsdesigner för Dior Homme där han 2001 lanserade den slimmade silhuetten för män. Den fick inte bara modeskaparen Karl Lagerfeld att banta ned sig 40 kilo för att kunna klämma in sig i hans tajta och kroppsnära kostymer. En look som han – och många andra – fortfarande håller sig till. Man skulle faktiskt kunna påstå att Hedi Slimanes slimmade stil fick samma breda genomslag för dagens män, som Christian Diors ”New Look” fick för kvinnor i slutet av 40-talet. För idag klär sig de flesta män, åtminstone yngre, i en långt smalare stil än förr. 2007 lämnade Hedi Slimane Paris och modebranschen för att istället flytta till Los Angeles, där han bland annat ägnat sig åt att fotografera. Men nu är han tillbaka i modevärlden igen och nyfikenheten på vad som ska ske i framtiden är stor. För i modevärlden pågår just nu ett slags tronskifte. Inte bara Yves Saint Laurent har bytt designer. Det har även Dior gjort. Det innebär att två av världens allra största och mäktigaste modehus (som ägs av de två jättelika stora och konkurrerande franska modekonglomeraten LVMH och PPR) håller på att staka ut nya vägar inför framtiden. På Dior – som är LVMH:s kronjuvel och ägs av mångmiljardären Bernard Arnault – har designern Raf Simons tagit över efter John Galliano som åkte ut med öronen före, efter att ha slängt ur sig antisemitiska uttalanden på fyllan i en bar i Paris. Och på Yves Saint Laurent – som är en skattkista för PPR (som drivs av François-Henri Pinault) har den forne designern Stefano Pilati fått sparken efter tio år och ersatts av Hedi Slimane. Båda är 44 år, har liknande estetik, smak och bakgrund som herrdesigner. Båda betraktas som en sorts ultrabegåvade underbarn i branschen. Fast om Raf Simons kan beskrivas som det snälla vita fåret, kan Hedi Slimane med lätthet kallas det stökiga svarta. Han har redan ställt till med rabalder genom att kalla New York Times modekritiker Cathy Horyn för ”skolgårdsmobbare”. Mer om snarstuckna kreatörer och deras bråk med kritiker berättar journalisten Andres Lokko i veckans program. Vi berättar förstås även mer om Hedi Slimane och hans bakgrund och smak för glamrock. Vi har även träffat art directorn Lars Hall som förklarar vad man kan vinna och förlora på att ändra varumärkens logotyper. Och så reder vi ut hur kort eller lång en byxa egentligen ska vara. Veckans gäst är Agnes Braunerhielm, moderedaktör på tidningen Rodeo och frilansande modejournalist.

Knappar kan tillverkas av både plast och ädelstenar och vara både dekorativa och politiskt laddade. Och så är de praktiska, förstås. Idag är de så självklara att vi knappast (förlåt) ens tänker på dem, men självklart har även knappar en lång historia. Den berättar vi mer om i veckans avsnitt av STIL. Idag lever knappen en förhållandevis torftig tillvaro bland våra plagg. Den är ofta billig, dåligt isydd och gjord av plast. Fjärran är de forna tider då knappen hade en glamorös och upphöjd position inom modet. För långt före blixtlås och kardborreband så var det knappen som fick kläderna att hålla samman. Under flera hundra år – från 1500-talet fram till 1800-talet – var knappen topptrendig, bland både kvinnor och män. Även om det främst var kungligheter och aristokrati som fick frossa loss i de lyxigaste knapparna. Den franske kungen Frans den förste, som regerade i början av 1500-talet, är än idag en sorts rekordhållare när det gäller knapp-bling. Han lät strössla hela 13 400 knappar av rent guld över ett och samma svarta sammetsplagg. Under 1600-talet lade den franske kungen Ludvig den 14:e ned en förmögenhet – många miljoner i dagens penningvärde – på knappar gjorda av ädla stenar. Lättburna var dessa kläder knappast. ”Han knäade under knapparnas vikt”, skrev en av dåtidens observatörer. Men kunglig knappfåfänga fick också andra konsekvenser. Somliga vill hävda att det var just knappar som fick Napoleon Bonapartes armé att förlora det ryska fälttåget 1812. Och så var det en knapp som satte stopp för det svenska stormaktsväldet. Eller var det verkligen en knapp? Mer om dödliga knappar får vi höra i programmet. Vi har även besökt Göteborg och den välkända sybehörsaffären Knapp-Carlsson. Där har man under lång tid lyckats bygga upp ett sortiment med hela 16 000 olika sorters knappar. Men inte ens den digra siffran är någon garanti för att hitta vissa äldre knappar. Vissa knappsorter är på väg att försvinna för alltid. Vi tar även en titt på knappen som en sorts prototyp till twitter. På en knapp kunde man med några få, väl valda, ord signalera sina synpunkter. Amerikanen Al Feldstein har samlat på protestknappar sedan 1960-talet, i dag har han 17 000 stycken. För honom återspeglar knapparna protest- och medborgarrättsrörelsen i USA de senaste 50 åren. Honom har vi ringt upp i Maryland, USA. Veckans gäst är Rhodi Heintz, modeskapare, industridesigner och den förste mottagaren av designpriset ”Guldknappen”, 1982. Idag är han även domare i den svenska versionen av tv-programmet Project Runway.

Att kunna välja plagg i vilken färgsättning som helst är något vi idag betraktar som lika självklart som att vi har tillgång till el, vatten i kranen, toaletter och telefoner. Men att enkelt och billigt kunna färgsätta textilier var faktiskt också en innovation som revolutionerade världen och förändrade våra liv. I veckans STIL berättar vi mer om hur den syntetiska färgen tog världen med storm. Vi kan alla tacka William Henry Perkin för att dagens kläder ser ut som de gör. Våren 1856 spillde han nämligen ut en skvätt av sin kemiska blandning på en tygtrasa, av misstag. Det var tur. Trasan färgades nämligen violett, eller lila. Han färgade in vitt sidentyg i samma lösning och fick framgångsrikt fram samma vackra kulör. Han kallade den för ”mauve”, efter den klarlila blomman malva. En vän till familjen, som arbetade på en tygfabrik, insåg snabbt värdet av upptäckten. ”Om du kan få färgen att fästa, sitta kvar och sälja den billigt har du hittat en motsvarighet till guld”. Det kunde han. Färgen höll för tvätt och solljus och kostade nästan ingenting att framställa. Två år senare, i januari 1858, bar den brittiska drottningen Victoria en klänning i just denna violetta färg under sin äldsta dotters bröllop. Drottning Victoria stal showen. Färgen lila som modefärg spreds som en löpeld över världen. I slutet av samma år var den överallt förekommande. Utvecklingen av syntetiska färger gick i raketfart. På mindre än tio efter hans upptäckt av den lila syntetfärgen kunde kvinnor klä sig i långt mer färgglada plagg än tidigare. Färgerna var fler, och starkare. Och kvinnorna, de syntes nu mer än tidigare. Det var ett uppdämt behov. Att bära färgsprakande kläder var tidigare inte vem som helst förunnat. Regler för vem som fick bära vad – och hur - fanns sedan antiken. Men om färgskalan – på kläder, möbler och annat gjort av textil – tidigare varit dov och dämpad, så blev den nu väsentligt ljusare och bjärtare. Modepolisen lät inte vänta på sig. Man ryste över ”purpurfärgad och vallmoröd siden, gräsgröna klänningar dekorerade med blommor, azurblå scarves”. Denna nya demokratisering av färg innebar även att färg blev en social markör, på ett nytt sätt. Ju ljusare, klarare och bjärtare desto folkligare och fulare ansågs det vara. I programmet berättar vi mer om utvecklingen och spridningen av de syntetiska färgerna. Vi har även rest till Köpenhamn där vi träffat Danmarks främsta modeskapare som aldrig har varit rädd för att använda sig av starka färger i sina kollektioner, Henrik Vibskov. I Stockholm har vi träffat den moderata EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt som avslöjar varför hon inte kan låta bli att klä sig färgstarkt. Och så får vi höra om en ny sorts kamouflage Veckans gäst är Louise Klarsten, VD på Colourhouse.

Att Winston Churchill (1874 -1965) gillade sin champagne kall, torr och gratis vet många. Men färre känner kanske till att denne brittiske politiker och Nobelpristagande författare faktiskt designade egna plagg som han lät sy upp, en sorts allroundoverall som han ofta bar. Ännu mindre känt är kanske även att han spenderade en förmögenhet på rosa sidenkalsonger. I veckans STIL berättar vi mer om denne man med både makt, och stil. Winston Churchill avled 1965 – 90 år gammal – men hans liv, och stil, fortsätter att fascinera. Förra året kom flera nya böcker om Winston Churchill som lyckades ge det krigsdrabbade Storbritannien mod under andra världskriget genom inspirerande tal, och brutal uppriktighet. ”Jag har ingenting att erbjuda förutom blod, hårt arbete, tårar och svett”, som han sade, i maj 1940. Men det hade han visst det. I veckans program undersöker vi hur han lyckades bli en karismatisk ledare genom att titta närmare på just hans stil, i flera bemärkelser. Kan kanske dagens gråmelerade politiker, rädda för att sticka ut, ha något att lära av honom? Vi har bland annat ringt upp Barry Singer, som förra året publicerade boken Churchill Style – the art of being Winston Churchill”. Han driver sedan 25 år en bokhandel i New York specialiserad på verk om, och av, Winston Churchill. Chartwell Booksellers, heter den. Han vet med andra ord en hel del om denne man. Winston Churchill älskade även att äta middag, det var dagens höjdpunkt. Han var övertygad om att det personliga mötet – gärna under intag av mat och dryck – var oöverträffat när det gällde att främja relationer, både personliga och politiska. ”Om jag bara kunde äta middag med Josef Stalin en gång i veckan, då skulle vi inte ha några problem”, sa han. Om den middagen berättar vi programmet. Vi har även träffat den erfarne diplomaten, och numera författaren, Jan Mårtensson (hans deckare, om antikhandlaren Johan Kristian Homan, firar faktiskt i år 40-årsjubileum) som delar med sig av egna middagserfarenheter i den politiska sfären. Vi har också besökt Almgrens Sidenväveri i Stockholm för att ta reda på poängen med just siden. Varför är det så skönt att ha mot kroppen? Och så har vi mött Karl Oskar Källsner som säljer klassiska tweedkläder, sinnebilden av brittisk landsbygdsstil. Veckans gäst är Katarina Barrling Hermansson, forskare i statskunskap vid Uppsala universitet.

Det franska märket Chloé firar nu i höst 60-årsjubileum. Men vad står det egentligen för? Vem startade det 1952, och varför? Bakom det välbekanta namnet finns förstås en historia som sträcker sig långt längre tillbaka än till modeskapare som Stella McCartney och Phoebe Philo och produkter som den omtalade Paddingtonväskan. Den som orsakade lätt hysteri 2005. I veckans STIL berättar vi om bakgrunden till märket. Känner man sig osäker på märket Chloés historia är man inte ensam. Det är faktiskt först nu – inför 60-årsjubiléet – som hela dess historia samlats ihop. I Paris kan man från och med den 29 september (fram till den 18 november) se utställningen Chloé. Attitudes på Le Palais de Tokyo i Paris. Där finns ett sjuttiotal plagg från flera av de designer som arbetat för märket under årens lopp – Gerard Pipart, Maxime de La Falaise, Karl Lagerfeld, Martine Sitbon, Stella McCartney, Phoebe Philo, Hannah MacGibbon och Claire Waight Keller, som är dagens chefsdesigner. Men från början var tanken att ingen designer skulle sticka ut. Märkets grundare Gaby Aghion ville erbjuda ett alternativ till dåtidens modehus där starka (manliga) modeskapare satte trenderna. Plaggen var dessutom rätt obekväma, tyckte hon och ville skapa lite lyxigare vardagskläder. ”En kvinna ska kunna glida in i sina kläder”, som hon sade. Hon skulle heller inte behöva tänka på kläderna hon bar – och hon skulle aldrig se ut som om klädde sig för män. Gaby Aghion, som var född i Alexandria i Egypten men sedan 1945 bosatt i Paris, var ingen designer. Hon anlitade därför en hel kader av olika modeskapare som ritade plagg i hennes anda. Det var också själva tanken – plaggen skulle tala, inte designern. Men en av dem blev ändå berömd för sin design för märket Chloé – Karl Lagerfeld. Under 1970-talet var det han som fick märket att bli ett av dåtidens trendigaste. En stor anledning till det var en man vid namn Antonio Lopez. Han var illustratör, influgen från New York till Paris – där han kom att stanna under nästan hela 70-talet. Han fångade inte bara tidsandan med självklara penseldrag, utan hans sinne för stil och glamour kom att prägla en mängd människor inom modevärlden. Antonio Lopez blev offer för den första vågen av AIDS, 1987. Han blev bara 44 år gammal. Men nu i september publiceras – äntligen – en stor bok om hans liv och verk som påverkat så många, och så mycket – Antonio Lopez: Fashion, Art, Sex, and Disco heter den. I programmet har vi träffat en annan illustratör som fångades av hans stil, den like svenske som världsberömde Mats Gustafson. Chloé visade sina kläder för första gången offentligt 1956, under en modevisning på Café de Flore i Paris. Detta berömda café har inte bara varit tillhåll för existentialister, författare och konstnärer. Här har även många modescener utspelat sig. Modeskribenten Karina Ericsson Wärn berättar om några av dem. Vi har även ringt upp kostymören för den omtalade amerikanska tv-serien Girls, Jenn Rogien, som berättar om hur de tänkt för att skapa en helt annan sorts vardagskläder, långt ifrån den lyx som varit vanlig att se på TV under senare år. Och så har vi mött den svenska modeskaparen Josefina Larsson, en nykomling på den svenska modescenen. Hon berättar om vikten av ett namn. Veckans gäst är Cia Jansson, modechef på tidningen Elle.

Kejsarinnan Eugénie av Frankrike (1826-1920) var en lika tidig som tung trendsättare inom modet. Tack vare hennes stöd av det sprillans nya modehuset Worth i Paris - öppnat 1858 av Charles Fredrick Worth - började modevärlden förändras. Huset Worth blev en sorts mall för hur framtida modehus - och dess designer - kommit att arbeta, och prissätta. För hela världen tittade på vad hon bar för kläder - och tog efter. Det fanns inte en butik med fingret på trendpulsen som inte hade hennes porträtt i fönstret. Kejsarinnan Eugénie av Frankrike var av nobel spansk börd, en grevinna, född i Grenada med det lååånga namnet: María Eugenia Ignacia Augustina de Palafox-Portocarrero de Guzmán y Kirkpatrick – mamman hade skotskt blod i sig. Som tonåring förekom hon ofta i dåtidens spanska skvallerspalter, omskriven lika mycket för sitt udda utseende som för sin vilda livsstil. Men det var som hustru till världens då mäktigaste man – kejsar Napoleon III, mannen som styrde över vad som kallas för Frankrikes andra kejsardöme – som hon fick rejält gehör för sin stil. Det var en tid under vilken kejsarparet ville återskapa den glans Frankrike och Paris förlorat efter revolutionen, och som inget av flera efterföljande styren kunnat ersätta. Och tiden var mogen. När han satte sig på tronen efter en statskupp var man less på det eländiga livet i Paris. Det som beskrivs i ”Les Miserables” (eller ”Samhällets olycksbarn”), Victor Hugos roman som blivit superpoppis musikal. Staden var smutsig, fattig och sjukdomshärjad. Man putsade därför gärna på myten om hans farbror, den starke Napoleon Bonaparte, och drömde om svunna glansfulla tider. Och den som verkligen fattade galoppen med denna uppdämda längtan efter pompa, ståt och ära – det var kejsarinnan Eugénie. Hon visste att tydliga signaler om bättre tider var nödvändiga, och vad kunde vara tydligare än kläder? Mode! Spektakulärt mode. Nytt mode. Och det kunde det nyöppnade modehuset Worth erbjuda. Det drevs av en engelsman vid namn Charles Frederick Worth med helt nya idéer om hur klänningar skulle designas, hur de skulle köpas och vad de skulle kosta. Charles Frederick Worth dog år 1895, för över hundra år sedan. Men det är inte bara hans nydanande idéer om mode som lever vidare. Det gör hans familj också. Och en av släktingarna bor faktiskt här i Sverige och honom har vi träffat i Göteborg – Patrice Worth. Innan kejsarinnan Eugénie vågade sig på att bära plaggen offentligt lät hon sin modiga bästis testa dem först. Hon var orädd att prova nya saker och kunde bära upp kläder som få andra. Allt såg spännande och eftertraktansvärt ut på henne. Även idag finns det personer som vågar mer än andra och därmed bryter ny mark genom sin modiga stil. Vi har träffat en av dem – den svenska superstylisten Bea Åkerlund som klär stjärnor som Madonna, Rhianna och Lady Gaga. Vi har även kollat upp vad som idag krävs för att bli en Kunglig Hovleverantör i Sverige. Finns det några modemärken bland dem? Eh…ja, det får ni höra mer om i programmet. Veckans gäst är Björn af Kleen, författare och journalist på Expressens kultursidor.

Kvalitet inom modet, finns det? Denna vecka vrider och vänder STIL på begreppet för att se vad människor i modebranschen laddar ordet kvalitet med. Vi har bland annat besökt Stockholms modevecka, eller Mercedez Benz Fashion Week som den korrekta benämningen är, och talat med modeskapare och besökare om de vet vad de egentligen har på sig - bomull, elastan, polyester, lycra? Under de internationella modeveckorna som snart drar igång (de börjar i New York den 3 september för att valsa vidare genom London och Milano för att sluta i Paris den 3 oktober) överöses vi med information om stilar, snitt och färger – och vilka som satt i publiken, minglade på efterfester och vad de hade på sig. Men vilka material är kläderna egentligen tillverkade av? Och spelar det egentligen någon roll? Ja, det anser allt fler. Vi har bland annat ringt upp den amerikanska journalisten Elizabeth Cline som nyligen publicerat boken Overdressed – the shockingly high cost of cheap fashion. Boken handlar om hur det ”demokratiska modet”, med billiga plagg från stora kedjor – det mode som ofta kallas för ”fast fashion” – har påverkat vårt sätt att både konsumera och kassera kläder. I boken kartlägger hon de billiga klädernas historia, och berättar hur de har påverkat vår syn på kvalitet, och kläder i stort. För många innebär kläder idag något man shoppar ofta, snabbt och mycket. Vi köper faktiskt fyra gånger mer kläder än vad vi gjorde för trettio år sedan, vilket innebär att vi släpar hem ungefär 30 kilo kläder om året. Vi har även träffat en klädintresserad dam på 82 år, Eva Almqvist, som berättar om vad hon anser att kvalitetskläder är. I programmet ger vi dessutom en snabbguide till hur vår syn på kläder förändrats genom åren. Och så har vi som sagt pratat med en mängd modeskapare, journalister och besökare under modeveckan i Stockholm för att höra vad de har att säga om ämnet kvalitet, idag. Veckans gäst är Sofia Hedström, modejournalist och författare till boken Modemanifestet, de stilsmartas handbok.