Samtal om lundsångaren, med Bengt Emil Johnson och Sten Wahlström. December 2003. Mer info och fler fåglar hittar du på P2-fågelns hemsida www.sr.se/p2/p2fageln.

Samtal om nordsångaren, med Bengt Emil Johnson och Sten Wahlström. December 2002. Mer info och fler fåglar hittar du på P2-fågelns hemsida www.sr.se/p2/p2fageln.

Samtal om dvärgsparven, med Bengt Emil Johnson och Sten Wahlström. Mer info och fler fåglar hittar du på P2-fågelns hemsida www.sr.se/p2/p2fageln.

Samtal om gyllensparven, med Bengt Emil Johnson och Sten Wahlström. Mer info och fler fåglar hittar du på P2-fågelns hemsida www.sr.se/p2/p2fageln.

Ur "Aftonsånger", 2010 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Fåglarna skulle välja kung.Den som kunde flyga högst skulle få kungavärdigheten.Örnen flög högt men när den inte orkade längre hördes ett fint pipande: en kungsfågel flög upp från örnens rygg och hävdade, med rätta, att den varit högst. På kungsfågelns rygg satt, emellertid, en dikt, halvsovande.

Ur "Aftonsånger", 2010 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Vid stationen.Allt är alltid på väg.Där är lokstallarna, tömda.Ladusvalorna har rest.Här kommer tåget. - - - Nej, ladusvalorna har gått till botten.Kall vind över perrongen. Till botten har de gått med sina liv, som de alltid gör, och allestädes. Tal, gester och rörelser på spelplatsen.En kylig vind. Men – där flyger ju en!

Ur Aftonsånger, 2010 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Det uppstod inte en duettmellan nötväckaoch sothöna. Det var bara jagsom hörde efter.

Ur "Aftonsånger", 2010 Bengt Emil Johnson (1936-2010) En alldeles fågelfri lokal.Det gäller att vakta stegen. Tyst, tyst, tyst.Sedan: rödhakens öga.

Ur Lika, 1991 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Denna fågel, sjungande i gryningens kyla, kännerjag till namnet: järnsparv. Jag vet också att toppsången äger rum långt frånfågelns vardagsliv: lågt bland ris och buskarsmyger den; dit dimper den ur kronan som en skiffersten. Med egna ögon har jag även sett att äggen i detgrässpunna nästet är klart blåa. Och vid detta syn-minne häftar erinringen av en hel sommar, enav livets hetaste. På ett foto stödde jag mig mot en numera bortforsladskorstensruin. Här kunde en av berättelserna ta början, fast denville inte.

Ur Lika, 1991 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Gröngölingungars fräna skrik från en annan värld här, mellan husen. Ett irrande dock bland stammarna, hela den här dagen och mer än så. Det är här man spjälkas. Helas. Och spjälkas. Utan slut.

Ur Bland orrar och kor, 1989 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Skata i blommande äppelträd.Japanskt? – Näädu, svenska Faen bor i henne! - - - Bra torkväder i dag, tre skatungar på klädstrecket. - - - Skatklassens skrattlektion börjar kl 04.30. Hur vet dom att just den björken står utanför vårt sovrum? - - - Betraktad av en skata.Nog för att vi ser varandra, nog ser vi vad vi ser, nog ser hon särskilt noga efter. - - - Skata i rönn: svart, vitt, rött och något som förflyter – tid?

Ur "I grannskapet", 2001 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Ett par tranor färdas genom klar septemberrymd, ropen avlägsnar sig, förändras akustiskt av distansen, tonar småningom bort. Hur låter ropen? Det självpåtagna, orimliga ”uppdraget” gör sig påmint igen, det borde ”fästas på papper”. Trumpetande? Nej, det har jag aldrig gillat, stämmer inte med lätenas skrovlighet. Skorrande? För grovt, å andra sidan. Rungande? Njaa… Man borde låta ropen vara vad de är, något som drar förbi och färgar den sinnliga helhetsupplevelsen med känslor av uppbrott, avstånd, rymd. En vanlig septembermorgon, allt är som det skall vara, och samtidigt alldeles särskilt. Varje möte mellan ett kännande subjekt och det man kallar omgivning är unikt och kan aldrig återkallas. Men måste trotsas, väcker driften att ”fästa på papper”. Fascinationen inför det oöverskådliga all-liv som människan är samtidigt delaktig i och genom sitt medvetande utestängd ifrån driver fram försök att i ord pejla gränsen mellan det individuellt mänskliga och det som är något alldeles annat.  Här i Oxbrobäckens dalgång, där tranrop klingar bort över Saxberget, där björkar skiftar i nyanser som är speciella för den här hösten, där fågelflockar yr omkring i glasklar morgonluft och där Fancy, golden retriever, står förhäxad av en viss vittring på ett visst grässtrå – upplever jag allt annat än panteistiskt uppgående. Snarare en gleshet, som oavbrutet vidgar sig, förnimmelsen av  paradoxalt närvarande avstånd. Det blir långt också till de egna sinnena, det som sker upphör att vara föremål för betraktande. Även denna upplevelse innehar sin mäktighet och sin egendomliga trygghet. Men, att ”fästa den på papper…”

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Det oväntade är nära.I myrhalsen: en skarp tillsägelse. Blickar möts. Och jag ser rött – röd mössa på karl i grå arbetsrock – trana, styltar skorrande undan, ungen skymtar i synvinkelns utkant. Rödhaken. Sörplar i sig, nej: sörplar glödgnistrande ur sig sommarens essens.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Bergfinkarna, som de lät, den mycket sena våren1971. Vad är det man gör när man minns ett läte?Varfågelungarna, deras skriande: nästansom smågrisar. Och så den här tystnaden.Skogsdungen ute i mossen(Liknar inte Dödens ö, men…)Skillnader, överallt skillnader.Rutten är: skillnad. Icke hypotetisk. ”Återseende” – vilket fånigt ord.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Första plikten: att vara, inte bara närvarande.Yttersta plikten: uppnå glömska av plikt, skyldighet. Att vara i kanten av mossen, här. Inventeringar kan utföras under hela häckningssäsongen från april till juni.Det är nu juli. Sifferkod 1: till fots. Icke-hypotetisk fotvandring. (Begreppsgränsen mellan försenad närvaro och rekognoscering?) Linje, punkter, ris, hällmark, myr, göl, början, pågång. Det pågår, det har inte upphört. Grönbenan genomför en inventering.På denna punkt bör jag, enligt grönbenan, inte befinna mig. ”Rädsla” bör en fågel kunna sägas förnimma? Grönbenan är inte rädd. ”Förbannad” lär man knappast kunna säga om en fågel? Grönbenan här verkar förbannad. Exponerar sig i torrtallen.Jiffar skarpt och ihållande. Hänger, illskriande, kring huvudet på mig. Jag är i grönbenans revir det som är för mycket. Överbliven återgår jag till den hypotetiska linjen.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) ”Gökropet känner man på huden”, sa Harry Martinson. Och: ”Sommaren är generös– den kan man leva och dö på…” Kort. Kort. Kortare än mannaminne. Juli nu, gökhinnan dunstar. Det blev inte så många gökrop i år. Det var Olsjögöken, Gropgöken, han vid Tors-Karis. Och i Nybodalen, förstås, tolv minuter i åtta, det skulle bli gökotta. Nog för att polera upp gökytan över landskapet, jag tänker den som något slags blått. Något blå-långt. Ihop med vetskapen om att också något annat… Dårhinnan, gökhinnan, juli nu, den börjar förångas. Snåren tätnar. I snåren, inte ”kny och knätt”, något annat i snåren, säg liv, säg död, säg där: emellan. Tillvaron mätes ej längre med gökmått, ropdistans; gökdistanserna vidgas, egendomligt nog, fast här trivialiseras. Gökropet övergår i sin egentliga form: frånvaro och längtan. Förväxla inte detta med någon snöplighet! Kortare än mannaminne. Nära nu: stanken ur unkna kärret. Som det skall. Gjort och ogjort: tyngd. Särskilja är just vad man försöker göra. Och bunta ihop, stänga, gå.

Ur "För resten", 1987 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Allhelgonadagen avslöjas plötsligt när molnen rivs isär. Helgonen har hamnar av Corvus och Garrulus; en Herrans glädje i flyktlekande kråksvärm, knarrande korp, skrattspeglande skata, gnekande skrika… På dagens vind, i det flyktiga ljuslånet, i den himmelsskriande klyftan mellan mörkren.

Ur "Efter vanligheten", 1978 Bengt Emil Johnson (1936-2010) I grantätningarna silas gammalt ljus mellan grenar, hejdas och faller till marken för att bilda förna. Ett visst slags mörker, det mörker som finns i grantätningar, är ljusets förna. Där går koltrasten kvar, där, i det förmultnande ljuset; läser långt ifrån den finstilta skriften, men vänder tankfullt på löv, vänder tankfullt och försiktigt på torra löv.

Ur "Efter vanligheten", 1978 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Det blir inte annorlunda.Jag erinrar mig, jag påstår att bakom, kanhända igenom, musiken syntes ljus av ett visst slag. Eller: förnams det, i en lövskogsglänta, som – bortsett från det som brukar anses bilda gläntan – är själva gläntningen. Idel mellan, av omsorg. Ett ljus som egentligen endast kan ses på östsluttningar av vissa berg och vid vissa solstånd.(Grönsångaren vet.)

Ur "För resten", 1987 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Högt över kärret glider silhuetter av vilda fåglar, lyfta över boet av ris och grenar, färdiga till rov och även spända till en avspänd lek i nästan naket ljus; en bild av makt men också ”ett par fåglars liv”.Och ljuset börjar avspegla sig självt och tiden bleknar in i själva tiden och gjusen vinklar sina långa vingar – hötter med svärtad knoge – som ett hot mot allt som måste hotas – dyker plötsligt ur kikarns synfält, lysande av vitt som skriet som blir hängande i rymden.

Ur "Vinterminne", 1980 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Något drog bort genom den tunngröna vinterkvällen och det var inte ljuset och inte kråkorna, inget som var med kråkorna eller bakom dem, men på en viss höjd bildade kråkorna en cirkel, ett hjul med en nyss synligbliven stjärna som nav, och det hade, med väldig skärpa, ingen särskild betydelse.

Ur "Vinterminne", 1980 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Mattabergets vägg, åt öster till.Tidigt, bergssidan avflådd, fryst. Även luften har stelnat. Tre korpar drar söderut, tecknar mot väggen kors. Hugin, Munin och den tredje – han, som tog solen och som håller den i förvar bakom Storstensberget: ruvar den, svartnande av makt. Han upptar inga förhandlingar. Men vid niotiden sipprar han det bleka ljuset genom horisontspringan.

Ur "Vinterminne", 1980 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Meståget, lika säkert som oregelbundet, mellan skog och kärr. Jag släpas med genom det bedrägliga vinterljuset som förefaller begagnat, till yttersta myrkanten. Här finns det alltid vind, även när det inte blåser. Korsnäbbar klipper sig väg genom snöaningar.

Ur "Vinterminne", 1980 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Dagen är kort. Den räcker bara ett stycke bortom granngården.Där reser diset en otät mur, en sipprande påtaglig oavgränsning, där börjar det sväva, där finns det möjligheter. In i det gråa diffunderar sakta ett lärkträds gulnad. Dagen är kort och obesviken.Den räcker. Det blåser en flock över åkern, upp i björken, nyss ner igen och bort – gråsiskor, deras läten knottrande bland vinterståndare.Det börjar här.

Ur Över Oxbrobäcken, 1996 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Nötskrikans häxiga skrän sliter sönder tystnaden. Nästa ögonblick: glider tyst blå vingspegeln glänsande i ett annat väder- streck..

Ur Över Oxbrobäcken, 1996 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Körvägen syns, går att följa.Berget: en erfarenhet, dold i allhelgonatjock dimma.Dagen går trögt. Dubbeltrastarna drar upp dess knarrande urverk. Gärdsmyg sjunger i dimman.Den ligger kvar, men lättar också.

Ur Över Oxbrobäcken, 1996 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Nu tömmer ett gäng jättar sina skott- kärror, fyllda av smärre berg. Jag står i Vasskärret.Svarthättan överröstar åskan.

Ur Över Oxbrobäcken, 1996 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Skytteln slinker ur vävenav bladgrönt, solsplitter,dallrande skugga. Jag möterlövsångarens blick, ser ögon-brynsteckningen som aldrig,en halv meter nära,i en alldeles annan värld.Under några sekunder är vigränsen.

Ur Över Oxbrobäcken, 1996 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Vintersolståndets gryningsljus; sparlåga är rätta ordet; ett annat slags ljus sipprar upp ur den vattensjuka marken; gransnåren delar smeksamt med sig av sin genomträngande drypväta. Här är vårt eget Stonehenge i kärrkanten; ingen tvekan om vem som byggde det; den stora isen lade ifrån sig bumlingarna här när den senast drog norrut. Så här års faller ingen vintersol in – korpen har gömt den bakom bergskrönet. Hundratals björktrastar har vaknat; deras var för sig sträva, gnisslande läten vävs samman i ett ringande, på avstånd silverklingande, nästan ljusgnistrande sorl. Snöskatorna, rönntrostarna, skittrastarna, glottertrastarna på väg västerut? Samförståndet blev en orimlighet.Släktgodset skall härjas av eld.Synen sviktar; allt längre mellan stunderna då ”tanken insomnar i glädje”.Björktrastarna är en tid i hans närhet. ”Varför sjunger de icke innan de lämnar oss?”   Edward Grey, Lord of Fallodon, (1862-1933), brittisk politiker. Utrikesminister 1905-1916, ledare av House of the Lords 1922-23. På fritiden hängiven fågelälskare som utgav en minor classic kallad ”The Charm of the Birds” (svensk översättning under titeln ”Fåglar och fågelsång”.)

Ur Över Oxbrobäcken, 1996 Bengt Emil Johnson (1936-2010) ”En ordning bortom människans?…”Jamen, bäste Hjalmar, och med allrespekt – annat fanns välnästan inte?                    Här kommer den nu knyckandegenom snöyran, korsande landsvägen,grå i det gråa, hemma härså mycket som vi, i yrsnön, men ocksåflygande över en ångande sumpmarkorimligt långt borti tiden och brygganden slår – nej, ingen brygga – öppnarett schakt ner mot ödlehjärnansgenetiska dunkel.Vi hör till den här provinsen.