Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag:Jag är i domstolen Old Bailey, och det är vittnesmål från anhöriga till en 32-årig kvinna som mördats av sin make.”Jag önskar jag kan vara på plats när djävulen tar din själ”, säger pappan med darrande röst och tittar rakt i ansiktet på dotterns mördare, som sitter i ett bås en bit bort.”Min dotter Tia var en fantastisk kvinna, hon gjorde mig stolt varenda dag”, fortsätter pappan.En rättsprocess i England och en i Sverige skiljer sig åt, och jag tänker inte i första hand på de engelska perukerna och ämbetsrockarna utan på straffen och brottsoffrens roll.I Sverige är straffmyndighetsåldern 15 år. I England är den 10, ja 10 år. Nyligen fick två 13-åringar i Wolverhampton, som var 12 när de knivmördade en tonåring, sina straff. Det kommer att ta minst åtta och ett halvt år innan de kan få villkorlig frigivning ur ungdomsfängelset.Förra året dömdes två 16-åringar, som var 15, när de mördare en transflicka till livstid, minimum 22 respektive 20 år i fängelseInte bara mord får stränga straff. Efter sommarens upplopp har många dömts till fleråriga fängelsevistelser, som längst nio år.En tidigare ostraffad 61-åring fick nästan tre års fängelse för att ha skrikit okvädningsord mot polisen och asylsökande. Några har fått två till tre år enbart för vad de skrivit på nätet.Men det är inte bara straffen som skiljer sig åt utan också sättet de delas ut på. När en engelsk domare läser upp domen ingår en moralisk värdering.”Det ni gjorde är hemskt och chockerande. Ni kände inte Shawn. Nu har hans föräldrar förlorat sin son, hans syster har förlorat sin bror”, sa domaren till de två 13-åringarna i WolverhamptonOch så de anhörigas roll. Deras upplevelser ges rejält utrymme. Efter pappan till den mördade kvinnan i rättegången i Old Bailey, berättar gudmodern om vilken smärta familjen har gått igenom och om hur fyra barn nu förlorat sin mamma. Därefter läser åklagaren upp ett tiotal liknande vittnesmål från vänner, kollegor, och andra anhöriga. Det hela tar uppåt en halvtimme.Sedan är det dags för domen, mord och våldtäkt. Livstids fängelse, minimum 32 år.”Tia var en kvinna i sina bästa år, en älskad mamma och framgångsrik i sitt arbete”, säger domaren och riktar sig till gärningsmannen.”Det är ditt eget val, dina egna handlingar, som gör att du är här. Du kan inte skylla på någon annan”, avslutar domaren och den åtalade förs bort av häktesvakten.I Sverige diskuterar politikerna just nu både sänkt straffmyndighetsålder och ökat inflytande för brottsoffer. Jag vet inte i vilken mån justitieutskottets ledamöter har varit på studiebesök i Old Bailey eller inte och vad de i så fall tar med sig hem.Pontus Mattsson [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 23 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors onsdagDet skulle kunna kallas ett brutalt kändismord som skakar Finland. Ett tragiskt relationsdrama - men historien innehåller så mycket mer än så. Än en gång riktas strålkastarljuset mot machokultur och minoritetsgruppers utsatta situation.2019 kom Janne Puhakka ut som den allra första öppet homosexuelle hockeyspelaren i den inhemska ligan i Finland. Bara 24 år gammal blev han en förebild som utmanade machokulturen inom sporten. Och han hyllades för sitt mod. Många hoppades att detta skulle vara första steget mot en mer öppen och tillåtande kultur.Han hade redan då varit tillsammans med sin partner i flera år men vågade inte ta steget att berätta förrän hockeykarriären var avslutad. Åren som följde blev han en kändis i Finland - efterfrågad av medierna, ambassadör för Helsingfors Pride och utsedd till Queer of the year.En söndag i mitten av oktober i år hittas Janne Puhakka skjuten till döds. Mordvapnet ett hagelgevär och den misstänkta gärningsmannen är Janne Puhakkas ex-partner. Polisen beskriver gärningen som ”synnerligen brutal och grym”. Orsaken till mordet är inte klarlagt men än en gång är Janne Puhakka föremål för stora rubriker.Finland sörjer, kondoleanserna strömmar in och bland de som reagerar starkt finns bland annat Finlands förre utrikesminister och presidentkandidat Pekka Haavisto som också är öppet homosexuell. Den tragiska händelsen har återigen startar diskussionen om machokultur och minoriteters utsatta situation.Det talas för lite om problemet, bagatelliseras för ofta och det saknas forskning skriver tidningen vidare. Och i debatten pekas på att homosexuella inte söker hjälp i samma utsträckning av rädsla för diskriminering. Många saknar förtroende för polis och andra myndigheter.Och från sportens värld lyfts återigen problemet med machokultur. Janna Puhakka var den första hockeyspelaren som kom ut som gay. Han är också hittills den enda. Ingen mer har vågat ta steget.I hockeyvärlden har inget eller väldigt lite förändrats. Sexism, machokultur och homofobi lever kvar. Hufvudstadsbladets sportkrönikör är en av dom som beskriver problemet.För fem år sedan - 24 år gammal tog Janne Puhakka ledningen och kom ut som homosexuell. Nu finns han inte mer. Finland sörjer. Den lilla ljusstrimma av hopp som finns kvar är att hans död inte ska vara helt förgäves. Kanske kan uppmärksamheten bidra till den förändring han själv så gärna ville se.Carina [email protected]

Utrikeskrönikan 22 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Det finns ett viralt klipp från Libanon som har fått stor uppmärksamhet på sistone. Jag kan inte sluta titta på det. Det är en film på en liten flicka som sitter i en frisörsalong. Hon är fyra år och heter Naya och kan inte sluta skratta. En frisör drar i hennes hår och hon skriker av skratt.Det här slår an något i mig eftersom det är mycket prat om frisörer hemma hos mig just nu. Jag har en dotter i typ samma ålder som den här lilla flickan och hon vill väldigt gärna gå till en frisör. Jag vet inte om ni minns hur det var när man var sådär 3-4 år, men att gå till frisören var en ganska stor grej. En spännande grej, men också en läskig grej. Läskig för att det var saxar involverade. Saxar och surrande rakapparater som ibland kom jättenära örat.Naya, flickan på klippet, skrattar, men hon ser också lite rädd ut. Det här klippet blev viralt i Libanon, och man kan förstå varför. För det där garvet känner alla som har haft barn igen. Det är precis så det låter när min dotter skrattar. Hon har inte lärt sig säga ordet kittla, istället tror hon att det heter ”kibbla” och ibland lägger hon sig på golvet, drar upp tröjan, pekar på sin navel och skriker ”KIBBLA!”. Och när man sen kibblar henne på magen skriker hon av skratt.Man kan inte sluta le när man ser klippet.Såhär ska ju barn låta, och surrande rakapparater som kommer för nära örat borde ju vara det enda som barn borde vara rädda för.Men anledningen till att det här virala klippet har kommit upp till ytan nu igen är för att när Israel började flygbomba Beirut, så försvann den lilla flickan från det kända klippet. Hennes hus attackerade och rasade ihop.Tidningen L'Orient Today beskriver i ett reportage från platsen hur hela huset förvandlades till rasmassor. Räddningspersonalen lyckas till slut hitta två kroppar. Först en stor kropp. Sen en liten kropp. Den lilla flickan från det virala klippet. Naya. Fast det är svårt att se att det var hon till en början, eftersom att den var så fullkomligt sönderkrossad. I reportaget beskriver räddningspersonalen hur det inte gick att skilja dem två kropparna från varandra, den lilla och den stora. Men, sa de, det såg ut som att den stora kroppen måste ha kramat om den lilla precis innan huset rasade över dom.Jag tittar på klippet på Naya på frisersalongen. Hur kan man förstå att sånt här händer. Att fyraåringar dödas i krig. Den kända brittiska mellanösternkorrespondenten Robert Fisk sammanfattade krig med en mening. Det är the ”Total failure of the human spirit”, sa han. Mänsklighetens totala misslyckande.Love Lyssarides, [email protected]

Utrikeskrönikan 21 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag. Det är tidig morgon, och utanför fönstret till mitt arbetsrum vaknar staden långsamt till liv. Nere på gatan ligger fortfarande två personer och sover, i sovsäckar och med ett tunt liggunderlag som säng. En vanlig syn när jag flyttade hit för några år sedan, men det har faktiskt blivit allt mindre av tältande och helt hemlösa i San Francisco. Ett resultat av hårdare regler från stadens och delstatens sida. Man har också satsat en hel del pengar på att erbjuda hemlösa en bussresa bort från staden, till familj och vänner någon annanstans i landet. Och så har man satsat på fler sängar på härbärgen.   Men det minskade antalet hemlösa i stadsbilden kan också ha att göra med att det är valår i år. San Franciscos borgmästare, London Breed, kämpar för att bli omvald, och den fortsatta hemlösheten och det utbredda drogmissbruket är hennes största nederlag under tiden vid makten. Även om den här nattsvarta blandningen av hemlöshet, drogproblem och psykisk ohälsa inte bara finns i San Francisco, utan över hela landet. Men en oväntad positiv nyhet kring det här problemet är statistik som visar att den pågående dödliga Fentanylepidemin kanske har ändrat karaktär. De senaste siffrorna visar på en nedgång i dödliga drogöverdoser på 12,7 procent jämfört med för ett år sedan. Om trenden håller i sig kan 2024 bli det första året sedan 2020 som antalet dödliga överdoser ligger under 100 000 om året.  Men orsaken till nedgången är fortfarande lite oklar. Från de federala myndigheternas sida säger man att det blivit enklare att få hjälp för drogmissbrukare, och att man också lagt historiskt stora resurser på att stoppa inflödet av droger vid gränsen. Naloxon, som kan häva en överdos, har också blivit mer tillgänglig. Det har också blivit lättare att få metadon och ett liknande preparat utskrivet. En lite mindre hoppfull orsak kan vara att missbrukare har fått en ökad tolerans mot Fentanyl, som gör att de inte är lika känsliga för en feldosering. Här i San Francisco var siffran för dödliga överdoser september månad den lägsta på en fyraårsperiod. Överdoserna i stort har gått ner med 20 procent jämfört med förra året. Fentanylöverdoserna med 32 procent. Det kan bero på att man här i San Francisco sedan i mars haft en nattöppen mottagning där man kan få hjälp att påbörja en drogavvänjning, och kan erbjudas en säng på ett härbärge under den första veckan av behandling. Den senaste i en lång rad av åtgärder, men kanske den första som visat verkliga, snabba effekter. Och nere på gatan har de två männen vaknat till. Nattgästerna brukar inte stanna så länge på den här lite bortglömda gatstumpen, utanför mitt fönster, dit morgonsolen aldrig når.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika fredag 18 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn fredagMed vilket språk talar makten, och vem har makten över språket?Det är frågor som ställts på sin spets på högsta politiska nivå här i Danmark. För måste man tala danska även om ens väljare kanske inte begriper ett dugg av vad man säger?Under Folketingets öppningsdebatt häromveckan så valde den 27-åriga folketingsledamoten Aki-Matilda Høegh-Dam att hålla sitt anförande på grönländska. Kanske egentligen inte så uppseendeväckande i sig med tanke på att hon representerar det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut. De övriga ledamöterna hade också fått en skriftlig översättning av hennes tal utdelat, men när de ville ställa frågor till henne efter talet så stängde Folketingets ordförande Søren Gade ner debatten, med argumentet att de andra ledamöterna inte skulle förstå hennes svar.Och där och då underströk han samtidigt Aki-Matilda Høegh-Dams poäng. För det gör många av hennes väljare inte hellerAki-Matilda Høegh-Dam själv bor i Nuuk men är född i Hillerød norr om Köpenhamn och talar flytande danska men det gör henne till en del av en minoritet på Grönland. Enligt en undersökning är det cirka 70 procent av befolkningen på ön som bara talar och förstår Grönländska.Grönland och även Färöarna tillhör rigsfællesskabet, den danska riksgemenskapen och nordatlantiska delarna av kungadömet har relativt långtgående självstyre, men självständiga är de inte och det som bestäms i Folketinget påverkar även dem i stor utsträckning. Så varför kan man då inte tala ett språk man faktiskt förstår?Sen är relationen, framför allt på Grönland, med den gamla kolonialmakten minst sagt komplicerad och att kritisera Danmark kan ge snabba politiska poäng på hemmaplan. Och Aki-Matilda Høegh-Dam har också anklagats för populism av vissa av sina kollegor i Folketinget.De grönländska och färöiska partierna får sedan ifjol 69 000 kronor i månaden var för att kunna anställa personer att översätta dokument, men att kunna införa simultantolkning Folketingssalen fins det inte resurser till enligt ordförande Søren Gade,Som nu efter Aki-Matilda Høegh-Dams uppmärksammade tal, dock har gått med på att utvärdera den nuvarande ordningen.I Danmark talar makten alltså danska, men hur skulle det då tas emot om en ledamot i Riksdagen i Sverige ett anförande på samiska eller finska. Språk som ju har särställning som nationella minoritetsspråk?Nja, det hade nog inte fallit i så god jord det heller. Av Riksdagens informationstjänst får jag veta att det finns en överenskommelse att man förvisso kan få lägga in kortare citat in sina anförande på ett annat språk, men annars är det svenska som gäller i salen.David Rasmusson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 17 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. El Hierro, torsdag.Det är första gången någonsin jag besöker den här, den minsta av Kanarieöarna. El Hierro som är något mindre än Orust och ungefär dubbelt så stort som Fårö. Ön består av ett vulkaniskt bergslandskap i svart som så gott som alltid ligger inbäddat i havsdimma.Det är så dramatiskt att jag får stanna bilen och hämta andan emellanåt. På ena sidan ön är havet fritt mot Latinamerika och Nordamerika. Åt andra hållet finns Afrika. Och där finns också en av Atlantens mest trafikerade båtleder just nu, med undermåliga träbåtar till brädden fyllda av människor som till vilket pris som helst vill ta sig in i Europa. Det är den farligaste och den dödligaste migrantvägen. Antalet människor som rör sig här har ökat dramatiskt sen det blivit allt svårare att åka från Afrika till Europa över Medelhavet till följd av framför allt Italiens allt striktare migrationspolitik.Jag sitter inne hos öns ledande politiker Alpido Armas från socialdemokratiska Partido Democratico. Det här är en ö byggd av migranter är det första han säger. De flesta på El Hierro har sina rötter i Venezuela, Kuba och andra latinamerikanska länder och därför är det viktigt för oss att välkomna dem som kommer från Afrika och försöka göra det på ett värdigt sätt. Det börjar bli allt svårare för en ö som i vanliga fall ska ge service åt runt 10 000 invånare och en del turister. Nu ska de också ta hand om 17 000 migranter som hamnat på just El Hierro sen i januari. Och stödet från Madrid och EU går inte i takt.För att förstå hur illa det är åker jag till det lokala akutsjukhuset i El Hierros huvudort Val Verde och träffar jag Inmaculada Mora. Hon har varit med länge som akutläkare, men det här är det värsta hon har upplevt. Det är en fullskalig mänsklig tragedi, säger hon. Vi som läkare får hantera alltifrån de som är svårt traumatiserade, till sår som är så illa att det behövs kirurgiska ingrepp, till invärtes skador till följd av uttorkning alternativt att många druckit saltvatten och blivit förgiftade. Hon berättar att många dör framför deras ögon.Till och med de tuffaste manliga läkarna gråter nu. Det börjar bli tungt även för oss som är vana att hantera katastrofer, säger Inmaculada Mora innan hennes akuttelefon ringer och hon ger mig en snabb kram och springer vidare.Cecilia Blomberg, på ön El [email protected]

Utrikeskrönikan 16 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Amazonas, onsdag.Plötsligt ligger resterna av ett flygplan, mitt på väg 319, djupt inne i Amazonas. Det ryker fortfarande.”Aaaaah!”, säger min chaufför Gabriel. ”Det måste vara det där flygplanet som störtade förra veckan. Det kom från Bolivia med knark. Eller var det från Peru?”Brasilianska flygvapnet beordrade piloten att vända om via radio men han vägrade och landade i stället här, mitt på vägen. Piloten tände eld på planet och försvann sen in i djungeln.”Vem vet vad som hände med honom, och med knarket som han kanske hade ombord. Det ligger säkert därute nånstans”, säger Gabriel och pekar ut mot den tjocka djungeln som omringar oss.Vi har åkt runt 400 kilometer. Det var flera timmar sen vi senast passerade ett hus. Men en stund senare passerar vi en stor svartbränd lastbil. Den ryker också.”Aaaaah!”, säger Gabriel. ”Hans bromsar måste ha börjat brinna, det är ganska vanligt på de här dåliga vägarna.”Runt lastbilsvraket ligger tusentals små förpackningar med kondenserad mjölk. Jag övertalar Gabriel att inte ta med sig några hem. Vem vet hur många dagar de legat där i den starka solen?Så fortsätter det: Vi passerar en gammal rostig lada som nån övergett längs vägen och som blivit hem till apor. Vi ser fotavtryck från en jaguar. Vi hittar flera påsar med hundmat som nån långtradare tappat. Gabriel blir lycklig och proppar bakluckan full.När det börjar skymma och vi fortfarande inte passerat något hus börjar Gabriel prata om att sova i bilen. Jag känner mig tveksam. Men så. Ett ljus, långt borta i vägdammet. Det är Dona Maria och hennes man som driver ett litet gästhus, mitt ute i ingenstans. Hon berättar att lastbilschaufförer brukar ta med mjöl, toapapper, bensin och andra förnödenheter när de passerar, i utbyte mot en bit mat. Annars har Dona Maria och hennes man så att de klarar sig. Runt det lilla huset går grisar, kor och höns. På baksidan tronar en stor köksträdgård och fruktträd.När jag ätit upp min medhavda nödproviant – en stor grön avokado – skyndar sig Dona Maria att be mig om kärnan. Vem vet, säger hon, nästa gång ni passerar står här kanske ett stort avokadoträd.Lotten Collin, för P1-morgon, i [email protected]

Utrikeskrönikan 15 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Atlanta, tisdag.Det är exakt tre veckor till presidentvalet idag,Och nervositeten har kopplat sitt grepp om kampanjerna.En demokrat i bekantskapskretsen hemma i Washington messar och säger att han helt slutat sova. Jag domedags-scrollar hela nätterna, säger han. Uppdaterar opinionsmätningarna varannan minut och det är som en mardröm där tiden går, men allt står stilla.Ja, siffrorna verkar orörliga. Med 21 dagar kvar till valet har opinionsvindarna mojnat. I vågmästarstaterna, som i praktiken kommer avgöra valet, ligger Harris och Trump sida vid sida. Det är så jämnt att statsvetarna nu zoomar in på tiondels procentenheter. Trump har en ledning på i snitt 0,3 procentenheter i nyckelstaterna. Historiker talar om det jämnaste valet på decennier, en strid som kan avgöras av några få röster på upploppet. Om mätningarna stämmer.Kandidaterna verkar också ha slutat sova. Harris och Trump zick-zackar mellan kampanjmöten i jakt på de sista avgörande väljarna.Kamala Harris riktar särskilt in sig på två grupper. Mittenväljare och män. Gärna i kombination. I helgen lanserades gruppen Hunters for Harris, som ett försök att övertyga jägare och vapenägare att rösta på demokraterna. Vicepresidentkandidat Tim Walz fick dra på sig jägarväst och skickades ut för att jaga fasan med ett koppel tv-kameror i följe. Det blev rätt pressad stämning när Tim Walz inte lyckades ladda geväret. Han avlossade inte ett enda skott under jakten. En man i jaktlaget sköt en tupp, meddelade kampanjen efteråt.Andra delar av Harriskampanjen är Hombres con Harris för latinomän, och White Dudes for Kamala för, ja vita män. Här i Georgia har man anlitat ex-president Bill Clinton för att locka landsbygdsväljare i södern, särskilt män. Ett vågat drag, Clinton är en lös kanon, messar min demokratiska bekant från Washington, hoppas de håller honom borta från mikrofonerna.Kamala Harris budskap på valmötena är att kampanjen är i underläge. Vi måste kämpa, vi är the underdogs, säger Harris.Från Donald Trump låter det annorlunda. Han nämner inte ordet förlora. Vi kommer att vinna, det kommer bli en stor och vacker seger, säger han. Och vi måste vinna med bred marginal, säger Trump till anhängarna. ”Too big to rig” är mantrat på Trumps kampanjmöten, där han fortsätter påstå att han aldrig förlorade det förra valet.Nu i slutspurten trappar Trump upp retoriken och säger att det största hotet mot USA inte kommer från Ryssland eller Kina, utan från politiska motståndare här på hemmaplan. Från fienderna på insidan, som han kallar vissa demokrater i kongressen. I en intervju i helgen beskrev han motståndarna som avskum som hatar vårt land. Om det blir kaos på valdagen så måste de hanteras av nationalgardet eller militären, sa Trump till Fox News.Tre veckor kvar. Här i Atlanta har träden börjat skifta i höstgult. Georgia kan avgöra valet den femte november. Det är vindstilla. Och opinionssiffrorna verkar alldeles orörliga.Ginna Lindberg, Atlanta, [email protected]

Utrikeskrönikan 14 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.I öst, inte minst på Balkan, har det genom historien alltid varit viktigt för regenter att kunna läsa sin befolkning.Kungar, despoter och diktatoriska härskare har överlevt precis så länge som den kunskapen hållits intakt.Idag när det mullrar i Serbien, av missnöje och ilska från stora grupper i befolkningen, får det mig att tänka på en gammal berättelse:Adjutanten rusade fram till den serbiske kung Miloš och berättade hetsigt att folket var mycket missnöjt. Det rådde svåra tider och dom krävde lättnader från skatter och krav.Kung Miloš svarade lugnt: ”Dra åt tumskruvarna på folket ännu lite till, så ser vi vad dom säger då.”Nästa gång adjutanten avla rapport, lät det likadant – folket väsnades, var ilsket och krävde lättnader.Milos sa bara: ”Dra åt tumskruvarna lite till, så får vi se vad dom säger då.”Ännu en gång återkom adjutanten, nu än mer nervös, och berättade för kungen att ilskan snarare verkade stegra sig, landets befolkning var i upprorsstämning.Kung Miloš log och sa: ”Ta i lite till, tryck till folket ordentligt, så ska vi se vad dom säger då.”Nästa gång adjutanten kom för att avlägga rapport, frågade kungen direkt: ”Nå, hur går det där ute på gatorna?”Adjutanten, som såg lite lättad ut, svarade: ”Allt är tyst. Folket har tystnat.”Då darrade härskaren till, en svettdroppe rann ner från tinningen, och han skrek desperat till adjutanten:”Ge dom vad dom vill ha, släpp pressen på folket...”Legenden, lite fritt berättad, är en folkloristisk berättelse eller legend om den serbiske kungen Miloš Obrenović, som var väl bekant med det serbiska folkets trotsiga mentalitet.Sensmoralen är att när folket slutar uttrycka sitt missnöje eller sina tankar, bör ledaren vara vaksam.Kung Miloš sägs ha förstått att när folket inte längre klagade och väsnades, då gjordes annat – smiddes planer och ränker – och då visste man inte vad som kunde hända.Det är en påminnelse om att lyssna på befolkningen innan spänningarna når en brytpunkt.Just nu mullrar det i Serbien – från två håll.Bönderna kräver lättnader i en för dom svår tid – många säger att deras företag inte kan överleva som det är nu.En annan högljudd kamp är den om landets naturvärden och hotet mot landsbygden, när regeringen vill genomdriva en riskabel gruvdrift mot folket vilja.Trots högljudda protester tar regeringen det lugnt.Man kör på, låter folk väsnas.Presidenten har tidigare sagt att det är okej att folk går ut och demonstrerar, Serbien är ju en demokrati.Kanske tänker han som Miloš gjorde: ”Då vet man var man har dom.”Men det finns tecken på att något börjar hända.Bönderna är trötta på att ingen lyssnar.Bland gruvmotståndare knyts händer i fickorna.De högljudda protesterna verkar inte fungera.Bybefolkningen och aktivister börjar viska om olika alternativ, men tystare, mer i hemmen, på möten utan skanderande...”Hit men inte längre.””Det är dags för andra metoder”.Detta viskas fram, från mun till mun, från öra till öra.Kanske är det just nu läge för den serbiska regeringen att damma av den gamla legenden om kung Miloš och folket...Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan fredag 11 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Palawan, fredag.I ena änden av restaurangens buffébord ligger skålen med tamilok, en ljusgrå skeppsmask som lever i mangroveskogarnas trädstammar här på den filippinska ön Palawan. Denna lokala delikatess äts rå och doppas vanligtvis i kokosvinäger med salt och chili.Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det smakar, men det vet jag inte. För när jag tittade ner på de slemmiga musseldjuren tog det stopp och den palawanska skeppsmasken avslöjade något om vem jag egentligen är.I min egen självbild är jag en äventyrlig gourmand. Jag provar gärna nya rätter i länderna jag besöker, älskar tanken på att slå mig ner på en liten plaststol i någon gränd och beställa en skål med, jag vet inte vad, från ett gatustånd.En gång smaskade jag nöjt på kambodjansk gathund i radio för ett reportage i ”Godmorgon världen” om den illegala handeln med hundkött. Jag har nyligen lärt mig uppskatta hur blod används i det thailändska köket, i nudelsoppor till exempel. Eller i khao kan jin, en ångad rispudding från norra Thailand där ris blandas med grisblod och sen ångkokas i ett bananblad. Utsökt.Men det är också allt oftare som jag helt enkelt fegar ur.Tidigare i år var jag på ön Palau i Stilla havet där fladdermussoppa erbjöds på var och varannan restaurangmeny. Min lokala kollega försäkrade mig om att det var mycket gott, särskilt hjärnan, men jag kunde ändå inte övertygas att smaka.Kanske bidrog oron över att jag skulle kunna bli patient noll i nästa pandemi. Men ska jag vara ärlig var det bara att jag tyckte att det såg äckligt ut när det kokta fladdermusansiktet flinade tillbaka mot mig från soppskålen.I Filippinerna äter man gärna balut, ett befruktat ankägg med ett embryo som hunnit utvecklas under två till tre veckor innan det kokas. Det sägs stimulera könsdriften, men om det kan jag inte heller uttala mig. Jag har haft många tillfällen att testa på mina resor, men alltid fegat ur.Så när jag nyligen ryggade tillbaka också vid åsynen av den palawanska skeppsmasken var det som att jag fick erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte är en så äventyrlig ätare som jag hade trott. Och därmed också kanske en sämre journalist.För hur ska man kunna förstå ett folk om man inte ens kan med att äta vad de äter? Särskilt i kulturer där mat är en så stor del av det sociala. Att äta tillsammans, bryta bröd och så vidare, är ju grundläggande för att vara människa.I det stora pussel över Asien som jag genom mitt arbete försöker lägga kommer det fortsatt att fattas en skeppsmaskformad bit.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, torsdag.Igår skulle Boris Nemtsov ha fyllt 65 år om han inte mördats 27:e februari 2015 i Moskva.Här i Berlin kommer hans dotter Hanna tala idag inför fonden som bär Nemtsovs namn och som har sitt säte i Bonn.På födelsedagen igår dömde en domstol i Moskva Jevgenij Misjtjenko till tolv års fängelse för att ha ”deltagit i en terrororganisation”. Jevgenij är ett känt ansikte för Moskvabor som regelbundet går till den i folkmun omdöpta bron Nemtsovbron där Boris Nemtsov mördades. Sedan mordet har blommor, fotografier och ljus placerats på mordplatsen, som ligger ett stenkast från Kremls röda murar. Jevgenij har tillsammans med andra volontärer vaktat minnesplatsen, som ofta vandaliseras och förstörs av män i svart, som själva ser sig som patrioter – men som snarare kan sorteras in i facket idioter.Sådana som inte tål fritt tänkande eller överhuvudtaget tänkande. Jevgenij blev lurad av en sån, som låtsades vara volontär på bron och spelade in samtalen de hade. Jevgenij uttryckte öppet sitt motstånd mot Rysslands krig i Ukraina och stöd för ryssar, som valt att strida på den ukrainska sidan.Det räckte för att bli dömd som del av det som i Ryssland kallas en terrororganisation.I veckan dömdes en sjuksköterska till sju års fängelse, för att ha förolämpat ryska armén och en chefsläkare för kliniker specialiserade på dialys av njursjuka greps och ställs nu inför rätta anklagad för satanism och stöd för den internationella HBTQ-rörelsen. Hans anställda är i chock, de förstår ingenting varken satanismen eller det påstådda stödet för det som påstås vara den världsomfattande rörelsen HBTQ.En barnläkare riskerar sju års fängelse, sen hon angetts av en mamma vars son var patient hos henne. Mamman påstod att barnläkaren sagt till den sjuårige sonen att pappan, som dött i kriget i Ukraina fick skylla sig själv som åkte dit. Barnläkaren som är närmare 70 år nekar till att ha sagt något sånt och några andra bevis finns inte. Men hon hålls häktad och lär bli dömd.Det blir nästan alla i Ryssland.Som 26-åriga Irina Navalnaja, dömd i veckan till åtta års fängelse av en domstol i Rostov vid Don. Irina anklagas för att ha förberett en terrorattack i det ockuperade Donetsk. I en video ska hon ha erkänt, men hon sa till sin mormor att hon blivit torterad och därför erkänt. Hennes mamma hävdar att bara namnet Navalnaja är orsaken. Ryska soldater höll kvar Irina vid en vägspärr och sa att hon var släkt med Aleksej Navalnyj och därmed en terrorist.Den ryska statens terror mot sina egna medborgare verkar inte ha något slut.

Utrikeskrönika 9 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, onsdag.I fredags kväll hängde jag på en av Bryssels sportanläggningar och tittade på yngsta sonen när han tränade fotboll.Medan jag drog upp jackan nästan ända upp till näsan mot den allt kyligare höstvinden damp det ner ett mejl i inkorgen från en lyssnare.Oftast brukar sådana mejl handla om något jag sagt i radion. Inte sällan hård kritik mot min bevakning men ibland också något som lyssnaren gillat.Det här meddelandet var annorlunda.Mannen som skrev var genuint orolig över ett EU-förslag som han tyckte inte uppmärksammades tillräckligt i svenska medier.Det handlade om CSAM. Eller som kritikerna kallar det: chat control.Ett minst sagt omstritt förslag som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson la fram för snart två och ett halvt år sedan.Syftet med lagen är att motverka sexuella övergrepp mot barn på nätet. Genom att plattformar och kommunikationstjänster, som ofta är krypterade, kan tvingas scanna och spåra bilder och annat material i jakten på barnpornografi.Kritiken mot förslaget har varit omfattande.Det har varnats för integritetskränkande massövervakning där all information, konversationer, privata bilder och filmer kan övervakas av myndigheter. Och att det dessutom kan skapa bakdörrar som kan leda till intrång och utnyttjas av auktoritära regimer.Sedan förslaget lades fram våren 2022 har det dock urvattnats successivt. Både Europaparlamentet och medlemsländerna har föreslagit ändringar som begränsar övervakningen och spårningen.Senare i eftermiddag ska jag åka vidare härifrån Europaparlamentet i Strasbourg till Luxemburg. Där var det tänkt att EU-ländernas justitieministrar skulle fatta beslut om lagen. Men nej, det har skjutits fram eftersom länderna inte är eniga. Ett tecken på att frågan fortfarande är mycket känslig. Och kritiken fortsatt omfattande.Mejlet från i fredags är långt ifrån det enda jag fått om CSAM eller chat control. Faktum är att det har kommit en hel drös. Jag har till och med fått en bok i ämnet skickad till mig, hela vägen från Sverige till Bryssel. Det här är definitivt en fråga som engagerar många och som oroar många.Kanske är risken liten i Europa idag men det handlar om framtiden och vilket övervakningssamhälle vi lämnar efter oss, skrev lyssnaren i mejlet som jag läste i fredags.Samhället vi lämnar efter till våra barn…Jag lyfte blicken från mejlet i mobilen och tittade på mitt eget barn som sprang omkring med bara ben med sina lagkamrater på fotbollsplanen.En lätt rysning.Kanske inte så mycket av Bryssels tilltagande höstvind men av den svåra avvägningen.Få vill lämna efter sig ett övervakningssamhälle. Få vill att barn ska utnyttjas på nätet.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönika 8 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, Tisdag.Kriget i Sudan beskrivs som världens största humanitära kris. För några veckor sedan besökte jag flyktingläger i staden Adre i Tchad nära gränsen till Sudan. I Tchad finns över en halv miljon människor som flytt kriget i grannlandet Sudan. Mitt ute i öknen i Adre har flyktingarna byggt egna hyddor och tält. Jag träffar kvinnor och barn som vittnar om det värsta man kan tänka sig. Massavrättningar av anhöriga, hunger och våldtäkter mot kvinnor, brott som enligt dom har begåtts av de stridande parterna i kriget. Det råder en tryckt stämning på flyktinglägret. I luften hänger en förtvivlan över det man bevittnat i Sudan och en ilska över varför världen inte reagerar.Men hur kunde det bli så här?Vi backar bandet ett år. För då i februari 2023 några månader innan kriget bröt ut besökte jag Sudan. Då fanns fortfarande hopp om att landet kunde gå mot en mer demokratisk riktning med civila ledare och allmänna val. Några år tidigare hade Rapid Support Forces och den nationella armen, de som idag strider mot varandra, gemensamt avsatt landets hårdföra ledare Omar Al Bashir efter 30 år vid makten. Bilder på jublande sudaneser på huvudstaden Khartoums gator spreds världen över, kanske var tiden för förändring nu här.Men hoppet om demokrati grusades när militären tog över makten helt 2021. Och sedan förra året råder regelrätta strider mellan paramilitära gruppen Rapid Support Forces och den nationella armen. De är inte överens om hur makten mellan dom ska fördelas.I mitten av den blodiga maktkampen finns befolkningen. Hittills har tiotusentals människor dödats och miljoner tvingats fly sina hem. I gränstrakterna mellan Sudan och Tchad väller det in människor som flyr kriget. De flesta kommer från regionen Darfur i västra Sudan där det nu enligt FN dessutom finns risk för folkmord mot den svarta folkgruppen masaliter.Men varför är det så tyst om det som händer i Sudan? Har världen fullt upp med konflikterna i Mellanöstern och Ukraina?Enligt UNHCR i Tchad har det låga biståndet från omvärlden lett till att man tvingats skära ned på mat till flyktingar från Sudan.Hos mig stannar minnet av sjuåriga Rania som flydde kriget. Hennes stora bruna ögon och dockan hon höll så hårt i. Den saknade armar, kläder och hår. Men det var det enda hon fick med sig från sitt hem i Sudan, berättar hon.Mona Ismail Jama, [email protected]

Utrikeskrönika 7 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här i Stockholm, måndag.När jag vaknade i Jerusalem för exakt ett år sedan av att flyglarmet tjöt, var det ingen som anade att vi ett år senare skulle stå på randen till ett storkrig i Mellanöstern.Den morgonen för ett år sen kröp 80-åriga Dahlia in under sängen i kibbutz Beeri, hon berättade för mig hur hon knappt vågade andas medan Hamas terrorister sökte igenom hennes hem, de hittade henne inte, men hon kände lukten av brandrök och hörde hur grannar sköts ihjäl, bland dem fanns Lianne och hennes två tonårsdöttrar, de hittades hopkrupna tätt intill varandra, familjens hund Mocha sköts också, men dog inte genast, spåren visar hur hunden släpade sig blödande över golvet. 250 människor släpades bort till Gaza som gisslan.För de flesta israeler stannade tiden den 7 oktober, traumat efter den värsta massakern på judar under vårt århundrade är ett öppet sår. Men omvärldens blickar flyttades till Gaza - till 6-åriga Hind som dödades efter att hon vädjat om hjälp i ett inspelat samtal med räddningstjänsten när hon satt som enda överlevande i en bil omgiven av fem dödade vuxna. Till 10-årige Ahmed som kravlade sig upp ur rasmassorna och fick syn på vad han trodde var systerns hand, han drog för att rädda henne, men armen lossnade.Avgrunden öppnades raskt för ett år sen. En israelisk väninna sa: jag bryr mig inte vad som händer med din vän skräddaren i Gaza eller hans barnbarn - efter vad de gjort mot oss hoppas jag att alla dör. En jordansk vän som ägnat decennier åt fredssamtal med israeler som blivit hans nära vänner, skrev på Facebook: åk tillbaka till era ghetton.Ett år senare är hatet mot Israel efter förstörelsen i Gaza och Libanon så monumental att jag inte tror att jag kommer att se avgrunden överbryggas under min livstid. Jag tänker på vad en egyptisk väninna sa till mig - Hamas visste precis vad de gjorde, sa hon, de visste att attacken den 7 oktober skulle utlösa ett helvete med tiotusentals döda palestinier och de välkomnade det, för ju fler som slaktas i Gaza, desto större blir det internationella hatet mot Israel och en vacker dag kommer omvärlden inte längre att försvara Israel mot utplåning, spådde hon.Jag ringer och pratar med en förkrossad David Grossman, Israels mest kände författare, mångårig fredsaktivist och kritiker av Netanyahuregeringen. Han kämpar för att inte ge efter för cynism, förtvivlan, apati, men berättar att vissa av hans vänner inom fredsrörelsen är så uppgivna att de nu verkar uppleva ett slags njutning av att vara oförsonliga och onda - man söker ett sätt att inför sig själv ångra alla de år då man varit en korkad naiv fredsaktivist, sa David Grossman.Cecilia Uddén, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönika 4 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rom, fredag.Det är så enkelt att vara på gott humör här i Rom. Maten är god, människorna är för det mesta vänliga och så är det den här sydeuropeiska oslagbara kombinationen av joniska kolonner och moderna caféer gömda som juveler på innergårdar och där det alltid går att få en perfekt espresso.Men Rom är en av de städer där stadens invånare börjat tröttna rejält på tillfälliga besökare. Och det handlar inte bara om illa klädda nordbor som hasar runt Colosseum. Utan en konsekvens av den accelererande turismen är att den bidrar till att många infödda italienare har svårt att bo kvar, i samma takt som allt fler lägenheter ytrenoveras och hyrs ut som korttidsboende. Och utan människorna som är med och skapar den här atmosfären som i alla fall jag älskar, utan de blir det bara en kuliss kvar. Något musealt som stannar av i utvecklingen och som man säkert snart måste betala inträde till för att få vist as i.En ung italienare jag känner, född och uppvuxen här i Rom, säger att det är dags att flytta. Inte explicit på grund av turisterna. Utan helt enkelt för att det blivit för dyrt. Det senaste hyreskontraktet skulle garantera en bostad i flera år framöver. Men ägaren ändrade sig och ytterligare en fastighet förvandlas nu till lägenhetshotell med en hyra som är helt orimlig om man ska ha det som sitt permanenta boende. De som skulle ha råd äger hur som helst redan sina lägenheter.Det här är ju inte på något sätt unikt för Rom. I Barcelona har man satt ett tak för hur många lägenheter som tillåts hyras ut till turister. Lite tidigt att utvärdera om det var en tillräcklig åtgärd. I Frankrike diskuteras ny hårdare beskattning på möblerade lägenheter som privatpersoner hyr ut under korta perioder, för även i Frankrike har turistifieringen av bostadsbeståndet lett till ett accelererande bostadsproblem som politikerna nu känner att de måste börja hantera.Det kan bli riktigt konstigt. Speciellt på öar i Medelhavet. Jag läste en artikel för ett par månader sedan om Ibiza där lärare och poliser får bo i husvagnar och baracker på somrarna när turisterna kommer. Och i Portugal är exakt samma problem högt upp på den politiska dagordningen.Så frågan jag i alla fall börjat ställa mig är vad det är för artificiella platser vi nordbor besöker om inte ens den vanliga medelklassmänniskan har råd att bygga upp ett liv där längre.Cecilia Blomberg, [email protected]

Utrikeskrönika 3 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Varannan dag kommer en sliten minilastbil körande in på min gård för att hämta husets sopor. Det brukar inte lukta något vidare. Det här årets ovanligt heta höst här i Peking får skräpet att bli dåligt snabbt.Kanske kan man se det symboliskt. Sopor har nämligen gått och blivit en metafor för nutiden i Kina. Folk kallar den ”historiens skräptid”.Häromdagen träffade jag en tjej i 20-årsåldern som berättade att hon sökt över tusen jobb. Hon har en master i ekonomi från ett bra universitet. Ändå får hon inget arbete. Kinas ungdomsarbetslöshet slog i rekord i augusti när nästan en av fem unga var arbetslös. Andra får lönesänkningar eller sparken.Tjejen jag träffade sa att framtiden känns mörkt.För fem år sedan pratades det om att Kina skulle gå om USA och bli världens största ekonomi. I dag låter det annorlunda.Och ungdomsarbetslösheten hänger samman med de stora ekonomiska problem som det här landet tampas med nu, utlösta av bland annat en fastighetskris, utländska investeringar som flyr och konsumenter som håller hårt i sina plånböcker.Men orsaken ligger djupare än så, säger experter. Kinas hela ekonomiska system behöver förändras, från investeringsledd tillväxt till mer pengar åt hushållen.När kommunistpartiet i somras kallade till det möte som var femte år stakar ut vägen för Kinas ekonomi hoppades många på löften om ekonomiska reformer. På motsvarande möte 1978 klubbades Deng Xiaopings reform och öppnande, som skulle bli starten på Kinas ekonomiska explosion.Men de stora reformerna uteblev i somras.De senaste veckorna har de styrande här presenterat en rad åtgärder, bland annat räntesänkningar. Och inför nationaldagslovet som pågår nu delade man ut kuponger till folk. Men bedömare säger att mer måste till.”Så är det att leva i historiens skräptid”, skriver en användare på Kinas sociala medier.Inom idrott är skräptid den period i slutet av en tävling där resultatet redan är uppenbart, men matchen ändå måste fortsätta. Här har uttrycket kommit att symbolisera oron för att en ekonomisk kollaps är oundviklig.På sociala medier gör folk en allegori med Kinas sista kejserliga dynasti, Qingdynastin. Man säger att den föll strax efter att dess skräptid inletts, då folk för första gången på allvar började ifrågasätta om den längre var en dynasti på uppgång.Det är en underförstådd kritik av kommunistpartiet, som byggt sin legitimitet på löften om ekonomisk tillväxt.Risken finns att om partiet inte får ordning på ekonomin – om skräptiden fortsätter – då måste man hitta på ett annat sätt att behålla sin legitimitet. Nära till hands ligger då att fortsätta elda på nationalismen.Och det kan få stora konsekvenser, även utanför Kina.Moa Kärnstrand, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.Maria Persson Lö[email protected]

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag,I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.Det fick jag.Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.Iallafall i Österrike.Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.Det är bara att kämpa vidare.Daniel Alling, nu tillbaka i [email protected]

Utrikeskrönikan 30 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag tänker på mörkret och snöbollen.På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.Eländet är som en snöboll i utförsbacke.Känslorna som byggs likaså.Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?Johan Mathias Sommarström , Internationell [email protected]

Utrikeskrönika fredag 27 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, Fredag.– Vad säger israeler om det här kriget?Jag har fått frågan så många gånger den senaste veckan i olika nyhetssändningar här ifrån Israel. Det är en bra fråga, men tyvärr omöjlig att besvara. Det bor mer än 9 miljoner människor här och jag kan inte fråga vad alla tycker. Jag kan bara säga vad dom jag har pratat med tycker och tänker. Så, det tänkte jag göra nu.Gila vaknade i söndags och var övertygad om att hon och hennes man skulle dö. Grannhuset på den lilla gatan utanför staden Haifa hade träffats av en av Hizbollahs raketer.– Pergola! Sa hon.Pergola. Tydligen är ordet för 'pergola' samma på svenska som på hebreiska. Det hade fastnat små bitar av Hizbollahraketen i Gilas pergola och hon försökte dra ut dom med en nyckel.– Jag är så trött på det här kriget, sa hon.Hon sa att hon bara ville leva i lugn och ro och nu har hon ingen energi kvar.– Det känns som att det här bara är början också, sa hon.Dagen efter gick flyglarmet i Kiryat Bialik och jag träffade Rita i ett skyddsrum på en liten bensinmack. Vi lyssnade på dom dova, mullrande explosionerna – ljudet av Israels luftförsvarssystem Iron Dome – som sköt ner Hizbollahraketerna som flög ovanför oss. Rita sa att hon inte var rädd.– Jag är van, sa hon.Hon berättade att hon älskade Israel när hon kom hit på 80-talet, men att hon idag skäms för sitt land. Hon skäms, sa hon, för att Israel inte kan lyckas få till fred med sina grannar eller lösa gisslansituationen.Dagen efter slog en raket ner i ett bostadsområde i en stad längre norrut. När jag kom dit några timmar efter var Raam redan där. Han hade sot på händerna och i ansiktet och var alldeles svettig. Han hade skyndat dit, sa han. Han rusade fram till resterna av huset, gick förbi avspärrningen och började leta. Jag frågade vad han gjorde. Han berättade att han samlade på raket-delar. Så fort han såg på nyheterna att en raket hade slagit ner någonstans satte han sig i bilen och åkte dit och letade. Jag frågade om jag och fick följa med honom hem och se hans samling. Han visade mig sitt garage. Det var fullt av skrot-delar.– Det här så coolt, sa han och drog fram en del av det han sa var en iransk drönare.Jag frågade vad han tyckte om kriget. Han pekade bort mot bergen och Libanon och sa att vi ska ”clean up Lebanon”.– Vadå ”clean up Lebanon”, frågade jag? Städa upp?Ja, från Hizbollah. Alla ska bort, sa han, nästan med ett litet leende på läpparna. Jag frågade honom om barnen som hade dött. Mer än 50 barn de senaste dagarna. Varför ska de ”städas bort” – för att använda hans ord.– Om de inte hade dödats av våra anfall hade dom dödats av Hizbollah så småningom, och dessutom är det ingenting mot vad som hände våra barn den 7:e oktober, sa han.Så, vad säger israeler om kriget? Det är svårt att svara på. Men så här sa Gila, Rita och Raam iallafall.Love Lyssarides, Tel [email protected]

Utrikeskrönika 26 september. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Och jag funderar över skamstraffet. Att offentlig förnedra en brottsling som en del av bestraffningen. I många europiska länder försvann skamstraffen i början av 1800-talet. Men när jag tar del av mediers skildring av brottslingar här i Storbritannien känns det som det är tillbaka. Ett straff som inte nu inte längre verkställs av kyrkan eller rätten utan av polisen och medierna i skön förening.Brittisk polis publicerar gärna namn och bild på brottslingar på sina hemsidor, inte sällan filmsekvenser där brottslingen grips, förses med handbojor och grymtar något svårt att urskilja till sitt försvar. Filmade med de så kallade kroppskameror som poliserna har på uniformen, eller offentliga övervakningskameror. Många polisdistrikt har egna Youtubekanaler där de publicerar filmerna.Och medierna visar gärna. Till exempel filmen med den 37-årige säkerhetsvakten som dömdes till ett långt fängelsestraff för att ha planerat att kidnappa och mörda en känd tv-programledare, enligt vad han skrivit i olika chattgrupper.Filmen visar hur polisen sent på kvällen slår in dörren med en murbräcka och tränger in i vaktens lägenhet. Det är trångt, nedsläckt och stökigt och vakten som enligt tidningarna väger uppåt 200 kilo är iförd bara kalsongerna. Han förses med handbojor och mumlar något om att allt bara handlat om fantasier.Och när fängelsedomen kommer, blir flera år gamla tv-bilder aktuella att visa igen. När vakten deltar i ett bantningsprogram i BBC och talar om sin övervikt och att han dricker 18 liter Coca-Cola om dagen.Flera tv-kanaler visar också polisens bilder på när en 30-årig kvinnlig lärare grips i sitt hem. Hon döms för att ha haft sex med två 15-åriga elever och bilder från en övervakningskamera i en butik när hon köper ett Gucci-skärp till en av de 15-åriga pojkarna visas också.Enligt de pressetiska reglerna, exempelvis BBC:s, ska journalisterna respektera människors privatliv, särskilt om de är i chocktillstånd. Det finns förstås undantag, om det bedöms finnas ett så kallat överväldigande allmänintresse, bland annat när det gäller att exponera brott eller grova oegentligheter.Publiceringarna får stort utrymme. Förbrytargallerierna med dem som dömts efter sommarens upplopp har varit oräkneliga. Lokaltidningar publicerar bilder och detaljerade uppgifter om personer dömda för narkotikabrott, misshandel eller stöld.Om man ska tro på de pressetiska reglerna med sina formuleringar om respekt för människors privatliv, så tillhör kanske brottslingarna en annan kategori varelser. Eller så bedöms helt enkelt allmänintresset för att exponera brott vara så överväldigande att det motiverar publiceringarna.Snart också i Sverige, kanske? Vem vet. Nyligen publicerade också Expressens webb-tv den brittiska polisens bilder på gripandet den 30-åriga läraren.Pontus Mattsson, [email protected]

Utrikeskrönika 25 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Colombo, onsdag.Supervalåret 2024. Vi har några månader kvar tills nyår men visst börjar det kännas lite i kropp och sinne? Alla samtal med väljare, analyser av förståsigpåare och politiker som vill framstå som det enda vettiga alternativet.Sex av de åtta länder jag bevakar har hållit något slags val i år, att några inte kunnat klassas som demokratiska utifrån en svensk måttstock är en annan sak. Bland mina länder är det bara befolkningen i Nepal och Afghanistan som inte har gått till valurnorna. Vad gäller Afghanistan så lär landets härskare inte anamma idén om folkets rätt att välja på mycket länge.Senast ut i Sydasien var Sri Lanka som i lördags röstade fram en ny president. Folket valde kommunistledaren Anura Kumara Dissanayake. Till skillnad från några av de andra valen jag rapporterat om i år, har den här valrörelsen varit nästintill artig där påhoppen på motståndaren snarare kan kategoriseras som ret och tet än hatiska.Det är också i överväldigande positiva ordalag som EU:s valobservatörer beskriver valet. Häromdagen höll de en pressbriefing. På en fråga från en journalistkollega om andra länder som snart ska hålla val har något att lära av Sri Lanka, brast församlingen ut i skratt. Många här har en dyster bild av det egna landet efter den ekonomiska kollapsen för två år sedan. Men vi tillrättavisades snabbt av chefsobservatör Nacho Sanchez Amor.Sri Lanka har visst en massa att lära världen om hur man håller val sa han. Hur man för en valkampanj som kännetecknas av fred och energi i stället för hat och hot. Hur en president sedan lämnar över till nästa utan större besvär.Valobservatörerna hade egentligen bara två större anmärkningar: Den första handlade om landets medier som inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. De rapporterade inte opartiskt utan tog ställning för en kandidat. De organiserade inte heller debatter där kandidaterna fick lika mycket taltid och kunde argumentera mot varandra.Den andra synpunkten handlade om det utegångsförbud som infördes med mycket kort varsel i lördags kväll medan rösterna räknades. Det har hänt förut i Sri Lankas historia men eftersom valkampanjen och valdagen var så lugn kom det som en överraskning för många.Det var avgående president Ranil Wickremesinghe som tog beslutet. Bara någon timme tidigare hade en inhemsk valobservatörsgrupp stolt meddelat att lördagens val var det fredligaste i landets historia.Att införa utegångsförbud när befolkningen uppträtt så värdigt och fint går inte ihop sa Nacho Sanchez Amor. Politiker måste bestämma sig; befolkningen kan inte kallas för medborgare ena stunden och pekas ut som en del av en mobb nästa.Och så var det detta med kvinnorna. 38 presidentkandidater. Alla män. Kom igen Sri Lanka, bättre kan ni sa han!Naila Saleem [email protected]

Utrikeskrönika 24 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Ett rehabiliteringscentrum för veteraner med svåra amputationsskador. På en brits ligger en man på mage, benen stympade ovanför låren. En vårdare masserar hans rygg, trycker försiktigt på stela muskler. Det hörs att det gör ont men de andra i träningssalen reagerar inte, alla i samma sits, fullt fokuserade på att ta hand om sina egna lemlästade kroppar.Under den senaste månaden har 80 nya patienter skrivits in här på centrumet, bara ett av många som öppnats i Ukraina sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig.Exakt hur många som har tvingats genomgå amputationer i hela landet vet vi inte. Enligt en del inofficiella beräkningar kan det röra sig om mellan tio och femtio tusen, ett av landets mest svårhanterade problem i dag och en lång tid framöver.Men här och nu måste soldater komma på fötter, bokstavligt talat, säger en av grundarna. De måste få en chans att återgå till ett så normalt liv som det bara går även om det är svårt när många också lider av psykiska trauman, och det blir inte bättre av att de känner sig begränsade i sin krop, fortsätter han.Vid ingången sitter två unga män och pratar med varandra. En av dem, Mykola. Han håller i en petflaska med en svart robotarm fastskruvad i benet strax nedanför hans axel.Det har gått drygt en vecka sedan han började öva med den här på centrumet och han har redan gjort stora framsteg. För att visa räcker han mig flaskan och släpper den mekaniskt i min hand: ”Det är min hobby numera, att greppa tag i saker och räcka dem till folk”, säger han.Men det är att inte hans protes. Den han har på sig har han fått låna här på centrumet. Den ukrainska staten täcker bara ungefär halva kostnaden för den här typen av avancerade proteser, så för att få en egen, personanpassad arm, behöver det samlas in pengar och det kan i bästa fall ta flera månader.Just den här gången väljer jag att inte fråga Mykola om omständigheterna, om allt det svåra han har gått igenom och kommer behöva handskas med i framtiden. För Mykola ler. Med sin konstgjorda arm lyckades han greppa tag i en penna och stoppa ner den i en vårdares jackficka. ”Snart klarar jag allt”, säger han.Vad vill du klara?Han funderar en stund. ”Jag vill kunna skära upp en limpa med bröd, helt själv, det drömmer jag om”, säger Mykola.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönika 23 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Det är mycket mormoner i mina flöden på sociala medier just nu. Det beror på tv-serien ”The Secret Lives of Mormon Wives”– Mormonfruarnas hemliga liv. En realiltyserie om konflikter och intriger bland ett gäng unga mammor i Salt Lake City i Utah som tillsammans blivit ett fenomen på Tiktok. ”MomTok” kallar sig de där, och har blivit så pass framgångsrika att flera av dem försörjer sina familjer genom lukrativa samarbeten med olika företag.Om jag ska vara helt ärlig så är det egentligen en rätt kackig serie. Bråken och intrigerna känns ofta rätt krystade och fejkade. Konflikterna i gruppen utmynnar ibland i upprörda gräl men kan också handla om vem som avföljer vem på sociala medier. Mest av allt får man känslan av att i stort sett alla i gruppen brukade vara mobbare på sina högstadieskolor.Nej, det är mormonismen som utgör den exotiska kryddan som får den här rätt mediokra realityserien att göra ett avtryck inom populärkulturen. Trots att mormonismen på ett plan egentligen är genometablerad i det amerikanska samhället, så känns det ändå som man i den här tv-serien ibland tjuvkikar in i en hemlig värld.Här och där finns det små faktatrutor om religionen. Om de plagg man bär under kläderna, om männens centrala position i kyrkan.Huvudpersonerna anser sig också vara banbrytande eftersom de tycker att de inte följer mormonkonventionerna. Bland annat för att de pratar om sex på ett annat sätt än tidigare generationer. Fast när en av tjejerna vill göra ett samarbete på sociala medier med ett företag som säljer sexhjälpmedel ser man hur flera av de andra inte känner sig helt bekväma.Själv är jag mest fängslad av mormonernas version av kaffeställen. Eftersom de inte får dricka kaffe, så går man på särskilda läskkaféer istället där man beställer olika läskdrinkar på ett lika komplicerat sätt som många amerikaner beställer kaffe på. Med en massa extraingredienser, till och med med gräddersättning i lightläsken.Jag pratar med en kompis som frågar mig om jag tror att det egentligen är mormonkyrkan som ligger bakom serien. Att det är ett sätt att försöka popularisera och modernisera religionen genom de unga mammorna som dansar på Tiktok. Fast vi enas som att det kanske snarare handlar om en ofrånkomlig modernisering, att inte ens mormonvärlden kan vara lika isolerad från omvärlden som förr.Och det finns något med det ojämäställda och patriarkala i mormonmiljön som hela tiden ligger och skaver i tv-serien. Den verkliga passionen dyker egentligen upp när en av männen hotar sin fru med skilsmässa för att hon en liten stund pratat med några lättklädda manliga dansare på en Chippendalesföreställning i Las Vegas. Då glimtar den verkliga ilskan över den mansdominerade mormonvärlden till på allvar hos mammorna i MomTok.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika fredag 20 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagDet är i början av september när jag i Albanien upplever ett fenomen som jag först har svårt att sätta fingret på.Albanien har en rullande bilpark som förmodligen är lyxigare än i många västmetropoler.Tänk er de fetaste modellerna av Audi, Mercedes och BMW. Lägg därtill Porsche och några finmärken till.Bilar som sällan kostar under en miljon.Då ska man hålla i minnet att medelinkomsterna i Albanien är strax över 4000 kronor i månaden.Min fixare skrattar åt mitt fåraktiga uttryck när jag betraktar lyxåken i centrala Tirana.Och förvirrar mig ytterligare när hon säger att bilarna dessutom ägs av vanligt folk.Helt vanligt fattigt folk, tillägger hon.Fixaren förklarar att fattigdomen från både svunna tider, bakom järnridån, och idag, som folket levt med i generationer, är en trigger som får många att vilja visa upp en lyxig fasad.Samtidigt har landet ett banksystem som, på bankers vis, mer än gärna lånar ut pengar.För bara två decennier sedan drabbades Albanien av en katastrof när folk lurades att sätta in pengar i värdelösa investeringsfonder.En albansk bekant berättar hur de som gick in först blev rikligt belönade, fick tillbaka 10-30 procent efter bara några månader. Och hur nyheten om deras lyckade investeringar spreds som en löpeld.”Så även min pensionerade mamma belånade huset och investerade pengarna och förlorade allt,” berättar den bekante.Bubblan, eller pyramidspelen, sprack givetvis. Efter ett år eller så fanns inga pengar kvar till någon avkastning.De som investerade i början blev vinnare, den absoluta majoriteten förlorare.Landet höll på att spricka och FN-trupp fick sättas in för att hindra landet att glida in i anarki och upplopp.Men idag är detta, om inte glömt, så förträngt.Här skulle jag kunna sätta punkt för min spaning, och konstatera att så går det när man i gamla öst, som fortfarande präglas av små ekonomier men stora drömmar, inte förmår eller kan stoppa i tid.Till skillnad från väst.Men, det vore ohederligt, för så är det ju inte. Det här med ekonomiska bubblor är snarare ett paradnummer i rika väst.Tulpanbubblan, depressionen, IT-bubblan, fastighetsbubblan, järnvägsbubblan, för att nämna några.Det har möjligen börjat med champagnebubblor när upphaussade investeringar firats, och slutat i andra bubblor, inte lika festliga.Så, väl hemma från Albanien möts jag av nyheten om batterifabriken Northvolts ekonomiska problem.Elbilarna idag är mer boom än IT-boomen var på 90-talet. Det byggs fabriker, startas gruvor, investeras i smått och stort. Hajpen är total.Samtidigt, vikande försäljningssiffror på elbilar gör att kända varumärken inom bilindustrin omvärderar beslut om att sluta tillverka förbränningsmotorer.Är elbilshajpen nästa bubbla att spricka?Det lär visa sig.Men blir det så kanske vi får se färre lyxiga bilar rulla omkring, i både öst och väst.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Utrikeskrönikan 19 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Springfield, torsdag.Det finns ett Springfield i nästan varenda amerikansk delstat. Det är ett de vanligaste ortsnamnen i USA. Så vanligt att det blivit ett skämt. TV-serien Simpsons utspelas i ett fiktivt Springfield, en halvtrist mellanstor stad som får fungera som symbol för allt som är typiskt amerikanskt: Anytown, USA.Springfield Ohio ser ut som ett anytown, en stadskärna med ett gammalt klocktorn och ett modernt stadshus, en järnväg med godståg som skär rakt genom centrum, rader av ganska slitna enplanshus, längs gator med potthål.Nu har just den här stan blivit symbolen för en av valkampanjens mest laddade frågor. Det började när Donald Trump i presidentdebatten pekade ut Springfield Ohio som ett ställe där haitiska invandrare äter upp hundar och katter. De äter folks husdjur, sa Trump. Att myndigheterna dementerat det flera gånger om, verkar inte spela någon roll. Springfield blev över en natt en schackpjäs i debatten, och en magnet för hot.När jag kör in i stan möts jag av ett torn med övervakningskameror. Utanför den gigantiska mataffären står kunder i en klunga och väntar medan polisen söker igenom byggnaden. Bombhot igen.Jag har stämt träff med en haitisk hjälporganisation. Dörren är låst när jag kommer fram, gardinerna är fördragna. Vi gör intervjun inomhus för säkerhets skull, säger ledaren när han släpper in mig. Han visar mig bilder på mobilen: flygblad som någon satt på bilen, undertecknade Ku Klux Klan.Utanför träffar jag en kvinna som berättar att skolan har ställt in lektionerna. Vi vågar inte låta barnen gå dit, säger hon. Trump har släppt loss hatet. Och så avbryter hon sig själv, när en vit bil plötsligt stannar till intill oss och en kille i keps kliver ur. Känner du till nån haitisk restaurang? Frågar han. Ja, Rose diner, säger hon. Bra, flinar killen, vi är sugna på HUSDJUR nämligen.De senaste åren har runt tiotusen haitier flyttat hit till Springfield, många arbetar på den stora fruktkonservfabriken i närheten. De är här lagligt, har skyddsstatus, och många säger att de flyttat hit för jobbens skull. Men för en stad med sextiotusen invånare har den snabba inflyttningen också lett till utmaningar, ökad press på skolsystem och sjukvård, spänningar mellan grupper.Längs södra huvudgatan vajar blåa Trump-flaggor utanför husen. Lokaltidningen rapporterar att Trump kanske är på väg hit, det ryktas om ett kampanjmöte. Många här skulle välkomna honom. Men borgmästaren vädjar till ex-presidenten att hålla sig borta. Vi har utmaningar, men Trumps utspel hjälper inte oss, säger han.Det kommer nya rapporter om bombhot. Kulturfestivalen ställs in. En lokal valdebatt skjuts på framtiden.Utanför mataffären står kunderna i klungor. Jag bara önskar, säger en tjej, att Springfield blivit känt för något helt annat än det här.Ginna Lindberg, Springfield Ohio

Utrikeskrönikan 18 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, onsdag.Ja, Amazonas brinner. Men det är inte det Brasilien pratar om. Utan det här.I en tv-sänd debatt inför borgmästarvalet i São Paulo i söndags stod sex kandidater bredvid varann, bakom var sin talarstol. Sådär som det brukar se ut. Men när influencern och livsstilscoachen Pablo Marcal drar upp en gammal anklagelse om sexuella trakasserier blir den utpekade motståndaren, Datena, vansinnig. ”Du är ingen man”, hör man Marcal säga, innan…Datena greppar tag i sin stol och bankar den i huvudet på Marcal, som springer undan. Bryt sändningen! Ropar programledaren desperat. Å under tiden TV-tittarna bjuds en orkester som spelar ”Flickan från Ipanema” bjuder studiopublikens mobilkameror på det som verkligen hände i TV-studion. Datena hinner slänga hela stolen på influencern innan säkerhetsvakterna hinner fram. Båda två männen lämnar studion – en åker till sjukhus och sänder i stort sett live nonstop från sjukhussängen. En går genast ut i media och upprepar att han inte ångrar sig. Hade samma situation hänt en gång till hade jag gjort om det, sa Datena.Sen debatten verkar det som att många struntat i att de riskerar böter om de via VPN tar sig ut på den nu nedstängda plattformen X, som för övrigt fortfarande kallas för Twitter i Brasilien, Elon Musk får säga vad han vill.Ett inlägg visar en annons med särskilt förstärkta stolar, passande för TV-debatt. På Latinamerikas motsvarighet till Blocket. Bilder som jämför en influencer med nackspärr i sjukhussängen med en blodig Donald Trump som lyfter sin knutna näve. En dataspelsvarianten där stolattack är detsamma som gameover. Och ett förslag inför nästa debatt: sacosäckar istället för metallstolar.Så igår kväll var det dags för en ny debatt. Inför den skrev brasilianska medier om rädslan för att nån mer ska råka ut för en cadeirada. Bli stolad, ungefär. Är det ens ett ord? frågar jag min brasilianska vän. Jadå. Allt som kan kastas på nån kan bli ett ord om man sätter ada på slutet. Garrafada – flaskad. Paulada – plankad. Chinelada – tofflad.Men. Det gick bra. Det blev inga fler Cadeiradas. TV-kanalen Rede TV hade för säkerhetsskull skruvat fast kandidaternas stolar i golvet.Lotten Collin, i Buenos [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 17 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nairobi, tisdag.Home of Champions. Så står det på en staty som föreställer flera kända atleter. Några jublar och håller ut armarna i luften, en är invirad i Kenyas flagga och en annan håller i en OS fackla. De är alla iklädda guldfärgade dräkter.Det var det första som mötte mig när jag besökte staden Eldoret i nordvästra Kenya för att bevaka minnestunden för den mördade OS-löperskan Rebecca Cheptegei. Eldorets höga höjd och bergiga landskap är perfekt miljö för löpare och har genom åren lockat atleter världen över. Men den senaste tiden har staden fått internationell uppmärksamhet. Mordet på OS löperskan Rebecca Cheptegei skakade hela världen. Hon misstänks ha blivit mördad av sin pojkvän som hällt bensin över henne och sedan tänt på.Händelsen har väckt mycket ilska här i Kenya och frågan om mäns våld mot kvinnor har återigen blivit aktuell. Rebecca Cheptegei är en av flera kända kvinnliga löpare som mördats av sin pojkvän de senaste åren i Kenya och frågorna är många. Varför kvinnliga löpare och varför sker det just i Kenya? Svaret på den frågan är att mäns våld mot kvinnor är ett problem i hela samhället.Under förra året mördades över 150 kvinnor av män i Kenya enligt organisationen Femicide Count Kenya, det högsta antalet på fem år. Men mörkertalet är stort och eftersom regeringen inte för statistik på mord mot kvinnor är det svårt att få en bild.I Kenya hålls demonstrationer med jämna mellanrum där man kräver rättvisa för de mördade kvinnorna. Fallen har spridit stor skräck bland kvinnor i Kenya. På minnesstunden för mördade Rebecca Cheptegei gråter folk öppet och ilskan verkligen hänger i luften när anhöriga och vänner säger farväl av kistan med OS löperskan.Men Rebecca Cheptegei kommer inte vara den sista kvinnan som mördas av sin pojkvän här i Kenya, om man ska tro statistiken. Frågan är snarare vem som blir näst.Mona Ismail Jama, Nairobi.

Utrikeskrönika måndag 16 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, måndag.Vi har gjort det igen. Gjort det som vi svenskar enligt danskarna är allra bäst på: försökt införa förbud. Dessutom förbud där man kan finna spår av feminism, vilket genom danska glasögon gör det ännu mer svenskt.För det har poppat upp en ny snackis här i Danmark, en snackis från ett kanske lite oväntat håll: årets svenska kyrkomöte. Mer specifikt den socialdemokratiska motion som skickats in till mötet om att sätta stopp för brudöverlämningar vid vigslar. Alltså när – oftast – pappan lämnar över sin dotter vid altaret.Enligt motionsskrivaren, socialdemokraten Sara Waldenfors, en symbolik av kvinnan som omyndig och fadern som en garant för hennes oskuld. Och inte som det bör vara, två jämställda älskande som gemensamt går nedför altargången och genom livet.Typiskt svensk åsikt med andra ord som kanske mest tack vare just sin svenskhet skapat debatt här i vårt västra grannland. Jag blev själv uppringd av danska P3 häromveckan där jag ganska yrvaket gavs uppdraget att försvara åsikten, som mer eller mindre alla svenskar nu antas besitta.I ledarkolumner i har det rasats över förslaget och till och med Folketingets ordförande, Søren Gade från högerpartiet Venstre, har gett sig in i debatten. Den rutinerade politikern som själv fört två döttrar nedför altargången säger till tidningen Berlingske att man ”måste vara en svensk präst för att tro att jag ger bort mig dotter som en egendom bara för att hon går vid min sida fram till altaret”.Prästen Sørine Gotfredsen skriver i samma tidning att tanken om att ta denna glädje från kvinnor är dumheter på en nivå som bara svenskar kan prestera.Andra debattörer kan hålla med om att traditionen förvisso är patriarkal men att man kan bevara patriarkala traditioner utan att för den sakens skull adoptera förtrycket.Vad som däremot brukar skrivas ganska långt ner i artiklarna, om än alls, är att Sverige och Danmark här har helt olika traditioner. I Danmark har kvinnor i generationer förts fram till altaret av sin far till en väntande brudgum, medan svenska kvinnor i hundratals år gått samma sträcka tillsammans med sin blivande man. Men ändå. Så politiskt korrekt, så typiskt svenskt.Det är efter tre års frånvaro som jag nu återvänder till Köpenhamns som Danmarkskorrespondent för Sveriges Radios räkning och jag kan redan nu konstatera att när det gäller danskarnas komplicerade förhållande till Sverige är det inget nytt under solen.David Rasmusson, för P1 Morgon, i Köpenhamn.

13 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, fredagHur kan bittra krigsfiender bli vänner igen efter år av strider och oförlåtliga handlingar?Det har snart gått 50 år sen Vietnamkriget tog slut – ett krig som kan ha krävt så många som 2 miljoner civila liv. Men det har också snart gått 30 år sen länderna bestämde att normalisera sina relationer. Och nu i veckan har Vietnams försvarsminister besökt Pentagon för att diskuterat hur länderna kan fördjupa sitt försvarssamarbete.Jag tänkte mycket på den här relationen när jag var i Hanoi förra året för att bevaka president Joe Bidens statsbesök. Man skulle ju kunna tro att efter alla krigsbrott och massakrer så skulle det finnas åtminstone små spår av fientlighet kvar. Men alla vietnameser jag talade med lovordade USA – från motionärerna runt Hoan Kiem-sjön, till ungdomarna på stadens ölcaféer. En äldre kvinna som själv upplevde julbombningarna av Hanoi 1972, när 20 000 ton bomber släpptes över norra Vietnam, välkomnade den amerikanske presidenten och sa att han skulle kunna lära de vietnamesiska ledarna ett och annat om mänskliga rättigheter. De jag pratade med är inga undantag: undersökningar visar att Vietnam har en av regionens mest USA-vänliga befolkningar, strax bakom Filippinerna.Just nu läser jag den amerikanske diplomaten Scot Marciels memoarer. I början av 1990-talet var han med och upprättade USA:s första diplomatiska närvaro i Vietnam efter kriget och förvånades över bristen på fientlighet han mötte som amerikan. En chaufför han hade, som förlorat stora delar av sin familj i de amerikanska bombningarna, sa att han inte var arg på USA. ”Det var ju krig”, sa han. Vid ett annat tillfälle förklarade en vietnamesisk tjänsteman att ”vi har krigat med Kina i två tusen år, kriget med er var bara en fnurra på tråden.”Paradoxalt nog var det just krigets värsta grymheter som blev öppningen till försoning. USA hjälpte till med röjning av landminor och blindgångare – ett elände som än i dag skördar offer – och Vietnam hjälpte till i sökandet efter kvarlevor och saknade amerikanska soldater. Ur de här första samarbetena kunde en tillit upprättas, med vilken man sen steg för steg byggde vidare mot dagens nära relationer.Kanske är det värt att minnas när dagens konflikter känns olösliga och försoningen så fjärran.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan 12 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag.Som privatperson kan jag inte säga att jag längtar efter att åka till Gaza och riskera att dö. Men för mig som journalist är det oacceptabelt att ingen av oss släppts in för att på plats bevaka ett blodigt krig som pågått i snart ett år. Det enda sättet för utländska journalister att komma in i Gaza är att åka in som inbäddad med Israels armé, med israelisk militäreskort, vilket inte går ihop med oberoende journalistik. Vårt jobb är att vara på plats, se och tala direkt med människor, inte citera talespersoner eller analysera händelser med hjälp av videoklipp. Vårt jobb är till exempel att ta reda på – på plats – hur omfattande protesterna mot Hamas i Gaza i själva verket har varit. Israel utreds för folkmord och inga oberoende utländska journalister finns på plats samtidigt som vi journalister ständigt anklagas för att dölja sanningen om Gaza.En sanning är att en av mina vänner i Gaza igår skickade ett meddelande där det står: jag är mentalt utmattad, jag längtar efter ett rum dit jag kan gå och skrika, gråta, sova, vråla ut min ångest. Men jag har inte varit ensam i ens ett litet kyffe sedan kriget började. Vi lever ovanpå varandra i tält och klassrum, det är inte bara döda barn, matbrist, och översvämmade latriner som förstör oss, skriver min vän.Palestinska journalister rapporterar från Gaza, men de avfärdas av Israel som partiska, och självklart är palestinska journalister rädda för repressalier från Hamas.Men enligt den internationella organisationen Committee to protect journalists - har 111 palestinska journalister dödats i Gaza under detta krig. Israels militär uppger att tre av dem var aktivister inom Hamas eller Islamiska Jihad. Återstår över 100 dödade palestinska journalister. De som överlevt känner sig av naturliga skäl som måltavlor.En israelisk ledarskribent ställde häromdagen den förment naiva frågan: Vad har Israel att dölja? Vad är det Israel tjänar på att porta journalister från Gaza? Israel hindrar inte bara rapporterna om krigets fasor, utan också en oberoende granskning av Hamas påståenden, en granskning som borde ligga i Israels intresse, skrev ledarskribenten.Och medan kriget utvidgas till Västbanken konstaterar EU:s utrikeschef Josep Borrell att omvärlden beklagar, känner, och fördömer, men agerar inte. Det går inte att låta bli att undra i vilken utsträckning europeiska politiker och intellektuella väljer tystnad av rädsla att bli stämplade som antisemiter.Cecilia Uddén, för [email protected]

Utrikekrönika 11 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.Förra veckan tog jag lite extra ledigt. Jag hade mer semester att ta ut. Det var en lugn vecka. Det politiska arbetet hade inte riktigt kommit igång i EU-maskineriet och jag behövde dessutom fixa en massa grejer hemma som jag skjutit på framtiden.Medan jag stod i trädgården och krämade tjära på ett skjultak, där jag skulle sätta upp ett nytt regnskydd, fick jag ett meddelande från en kollega.Han skrev:”Du anar inte vilken floskelfest du missar på din lediga vecka. Dagens rapport är helt makalös”.Jag och kollegan brukar ibland, eller rätt ofta faktiskt, sucka över och skämta om språket som används i EUs pressmeddelanden och diverse rapporter. Där det finns en tendens att använda intetsägande floskler.Nu hade han alltså stött på något utöver det vanliga i en rapport om framtidens jordbruk i EU som jobbats fram i spåren av den senaste tidens bondeprotester.I den rapporten listades tio principer för jordbruket, där nummer sju löd så här på engelska:Markets should drive sustainability and value creation across the chain and better internalize externalities.När jag körde den meningen i ett översättningsprogram på nätet blev det, citat:”Marknader bör driva hållbarhet och värdeskapande över hela kedjan och bättre internalisera externa effekter”, slutcitat.Det här må vara ett extremt exempel men den här typen av meningar syns ganska ofta i EUs texter. Och egentligen är det inte så konstigt.EU är ett samarbete mellan 27 olika länder som styrs av politiker av olika politisk färg med skilda nationella intressen.Att få ihop dessa intressen från både höger och vänster och norr och syd är svårt.Och ska man enas, ja då kräver det inte sällan att man urvattnar förslag, enas om minsta gemensamma nämnare eller använder sig av rena floskler.Fördelen med intetsägande språk är att det kan betyda väldigt mycket. Det kan betyda olika saker för olika personer. Så att alla kan göra sin egen tolkning och peka på det som en egen politisk framgång.I fallet med rapporten om det framtida jordbruket, som jag då tyvärr missade efter som jag var ledig, var det faktiskt inte politiker som hade enats om texten, utan en bred palett av intressenter, alltifrån lantbrukare, miljöorganisationer och akademiker, som gjorde ett gemensamt inspel med önskemål till EU-kommissionen.En ny EU-kommissionen håller just nu på att formas här i Bryssel och det blir den nya jordbrukskommissionären som får ta hand om rapporten och omvandla den till konkreta förslag på åtgärder för att göra livet enklare för Europas bönder.Ett förslag som utlovats inom 100 dagar på den nya mandatperioden.Hur livet för Europas bönder ska bli enklare genom att man ”internaliserar externa effekter” det är jag lite osäker på.Men det är så pass fluffigt att alla nog kan bli nöjda.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönika 10 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Vinden viner och äpplena rasar från träden och då tänker jag på Olga i Toretsk.Gruvstaden som ligger i Donetsk län, mitt där de värsta striderna rasar just nu då ryska styrkor gör allt för att uppfylla Putins mål att ta kontroll över hela Donetsk län.I kolgruvestaden, som en gång hade 30 000 invånare, finns bara drygt 1 500 civila kvar. Men jag vet inte vad som hänt Olga och hennes man. Har de flytt eller stannat kvar?Och hur känner de om de har tvingats lämna sin enorma trädgård med fruktträd, vindruvor, potatis och grönsaksland, blommor och så alla djuren? Hundarna, hönsen och katterna.Olga och hennes man var volontärer i Toretsk tillsammans med andra i stan stöttade de ukrainska soldater med förnödenheter. Olga lagade stora grytor, bakade bröd och samlade in pengar för utrustning. Det var stora brister i ukrainska armén i början av kriget då när ryska militära underrättelsetjänsten GRU skickade in sin män för att inta städer som Toretsk och Slovjansk under falsk flagg - ett påstått ukrainskt folkligt uppror i öst mot det de kallade regimen i Kiev. I juli 2014 befriades Toretsk av ukrainska soldater, en glädjedag för Olga och maken. Det enda som bekymrade dem då var att de skulle bli invaderade igen.Just det som de oroade sig för mest har nu hänt och jag vet inte var i Ukraina de finns Olga och Volodymyr, eller om de ens finns kvar i livet. Många av de soldater som blev Olgas och Volodymyrs vänner då för tio år sedan är döda nu.Tragedierna avlöser varandra i Ukraina och ändå kan det minst lika ofta komma de mest oväntade hjärteknipande nyheter från vänner där.Som Olena som flydde i början av kriget från Kiev, hon skulle aldrig klara att bo där om elen inte fungerade sa hon eller vara för rädd för luftattackerna. Men hon har återvänt till sin man, köpt en hund och anpassat sig till elavbrotten, så som särskilt den som bor på 16:e våningen med hund måste göra.Eller Sergej som mitt under kriget upplevde den största lyckan, efter att ha fyllt 50 och gift om sig fick han för första gången barn med sin nya fru - det blev tvillingar.Och så Kostja, den försynte, omtänksamme och ibland ganska olycklige Kostja. Två barn med olika mammor, båda flyktingar utomlands. Största hoppet för ett år sen var att hustrun med yngste sonen skulle flytta tillbaka till Kiev. Han letade frustrerat en säker lägenhet, det var svårt att hitta.Häromdagen ringde han för att berätta sin stora nyhet, han har blivit trebarnspappa, en liten dotter har fötts och nu bor alla barnen med mammor i Kiev igen.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönika 9 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.På mitt gym brukar jag då och då höra fasansfulla skrik. Jag har smugit bakom skärmar och draperier och gamla pingisbord för att försöka ta reda på varifrån skriken kommer.En dag frågar jag tjejen i receptionen varför folk skriker. Det beror på vår naprapat. Vi kallar honom doktor Aj, svarar hon och fnissar.Någon dag senare drar jag till något i min rygg och kan knappt röra mig. Liggande i en märklig ställning på golvet i lägenheten ringer jag min kinesiska vän som säger att hon ska ta med mig till en läkare. Det är traditionell kinesisk medicin. Jag och mina vänner går dit jämt, säger hon.Vi kommer till en liten klinik som doftar av örter. Den kinesiske läkaren är en blind man som behandlas med oerhörd vördnad av alla som rör sig i hans närhet.Jag får lägga mig på en gammal brits med ansiktet mot något plastigt och efter att den blinde läkaren snabbt känt igenom min rygg konstaterar han i princip att jag är bortom räddning. Jag har för mycket kyla i kroppen, förklarar han.Balansen mellan kyla och värme är central i den traditionella kinesiska medicinen. Kyla och värme är energierna yin och yang – två motsatser som samverkar och kämpar mot varandra på samma gång. En obalans mellan dem ställer till problem.Läkaren säger att han ska göra ett försök. Jag vill veta vad han tänker hitta på men min vän förklarar att den blinde läkaren måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem. Jag får trettio akupunkturnålar i ryggen. Eftersom jag inte vill framstå som en otacksam waiguo ren – utlänning – så ligger jag där som en nåldyna under två värmelampor och tre broderade dukar i Pekings 33-gradiga sommarhetta.Ingen mer luftkonditionering, läxar den blinde läkaren upp mig och försvinner ut genom draperiet.Senare på kvällen kommer jag att tänka på doktor Aj på mitt gym. Tveksam över om obalans mellan energier verkligen är orsaken till mina ryggproblem och otålig som jag är bokar jag in en tid.Dagen efter ligger jag på en snarlik brits. Doktor Aj är sträng och mycket stark. Han borrar ner sina armbågar i mina lårmuskler och misshandlar skelettet i mina stackars knän. Nu är det jag som skriker. Högt så de gamla pingisborden skallrar.Jag ber att få bestämma lite vad han ska och inte ska göra. Men det får jag inte. Tjejen från receptionen som dyker upp för att kontrollera att jag lever förklarar att Doktor Aj måste man underkasta sig helt och fullt. Inga frågor, annars kan man gå hem.Vad har orsakat mina ryggproblem? Lyckas jag flämta fram genom dödsångesten. Enkelt, säger doktor Aj. Du har suttit med korsade ben. Sluta genast med det.Nästa dag är kroppen öm och full av blåmärken. På ryggen syns spår av nålarna från den blinde läkaren.Men som genom ett mirakel är jag befriad från låsningen i ryggen.Jag tackar doktor Aj och den blinde kinesiske läkaren. Luftkonditioneringen stänger jag numera av. Och sitta med korsade ben – det kommer jag aldrig göra igen.Moa Kärnstrand, [email protected]

Utrikeskrönika 6 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Den olympiska euforin har ännu inte lagt sig i Paris och återigen lyser den vackra olympiska elden över Tuilerieträdgården.Det är kanske inte riktigt samma intensiva energi som jag förstod att det var tidigare i somras under OS men fortfarande nu under Paralympics så befolkas Paris av människor i supportertröjor och med flaggor målade på kinderna.Det som är lite annorlunda de här veckorna är att man ser många fler i rullstol eller med kroppsproteser som rör sig på gatorna.En av hjärnorna bakom OS i Paris är stadens borgmästare Anne Hidalgo. Det var hon som i ett pressjippo hoppade i Seine för att visa att floden nu minsann var badbar. Och det är hon som nu fullt ut solar sig i glansen av framgångarna. Anne Hidalgo är så uppfylld av OS att hon föreslagit att de olympiska ringarna ska vara kvar på Eiffeltornet, för alltid Internationella Olympiska Kommittén är helt med på idén. Här ungefär tog det stopp.Eiffeltornet rör man inte hur som helst. Det är inte bara Frankrikes nationalmonument. Det är monumentet som är själva sinnebilden av Paris. Rachida Dati som är avgående Kulturminister och lokal borgmästare i sjunde arrondissementet där Eiffeltornet stoltserar var snabb med att påminna om att innan något beslut, vilket som helst, fattas så måste alla berörda myndigheter och experter få säga sitt. Och familjestiftelsen, som vårdar arvet efter tornets arkitekt Gustave Eiffel, är också de tydliga med att Eiffeltornet inte ska reduceras till en reklamantenn för OS.Och parallellt pågår en namninsamlingslista bland de boende i kvarteret. Kanske lite svårt att tycka så synd om dem som råkar ha en lägenhet med första parkett med den vackra utsikten, men ändå de vill inte heller stirra på de där ringarna för all framtid.Så vad det hände med den här härliga nya Parisandan som blåste in i staden i somras. Ett förändrat Paris, ett Paris med en helt nya aura kring sig som skulle få alla att glömma det tråkiga som inträffade med terroristattentaten mot Charlie Hebdo och BataclanNu verkar istället nya bråk läggas vid varandra som på ett radband. De olympiska ringarnas vara eller inte vara är bara starten. Snart kommer den nya hastighetsgränsen på 50 kilometer i timmen på kringfartsleden runt Paris att bli ett hett ämne. För att inte tala om de nya skyhöga parkeringsavgifterna.Vi får väl se hur det går med den nya positiva andan.Cecilia Blomberg, [email protected]

Utrikeskrönika 5 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Sommarens lupiner skulle ryckas upp. Invasiva som de är. Vackra men ett hot mot vår fauna.För att inte tala om de invasiva musslorna på västkusten, död åt dom.Arter som inte hör hemma här.Som stryper det som ska vara.Men de är ju vackra, fyller sin funktion.Och här, tänker ni, kommer ett försök till liknelse, till avbild av vårt samhälle.Fel.Jag kunde lika gärna prata om de smältande glaciärerna i Nordnorge eller i Lappland, men vad ska vi göra, bollen är i rullning – glaciärerna är snart borta.Att det mesta som sker är för mänsklig hand är de flesta överens om, såvida man inte lever i sin egen filterbubbla med likasinnade, men försinkning och fakta säger ändå sitt.Vi måste göra vad vI kan för att göra världen beboelig, trevlig.Och vem vill inte ha det trevligt.Jag tänker på alla skrivbordshatare, de som spyr ur sig ord av hat från ett tangentbord, i säkerhet bakom en skärm.Dessa nutidens riddare.Det är hälsosamt att ifrågasätta, att kritisera.Men hallå.Vart tog det sunda förnuftet vägen, det vi 70-talister växte upp med, varför går hat så ofta före värme och kärlek.Här slirar jag snabbt in på kriget i Gaza.Detta oförsonliga.Där man tydligen är Hamassupporter och antisemit om man bryr sig om civila palestinska liv, där man är terrorist om man inte vill se fler bomber.Eller där man vill att palestinierna ska utrotas om man säger att 7 oktober attackerna var fel.Gråzonerna är försvunna, har rödlistats.Som i Ukraina.Där Ryssland säger att de värnar det ryska, försvarar mot nazister och dödar civila.Familjer utplånade.Enväldigt.De kloka intellektuella samtalen finns inte längre, känslor, allt är det känslor som styr. Och alla har rätt, jag har rätt. Historien har rätt – men hur långt tillbaka går historien.Länge kan vi dividera om vems rätt till vad, men under tiden dör människor, dör barn. De som skulle haft en framtid men som nu kommer att växa upp med hat.Så, är våld och krig alltid den bästa lösningen.Framtiden får utvisa, men jag tvivlar.Så även om lupiner och musslor är invasiva, kanske är de att föredra jämfört med andra som invaderar.Johan-Mathias Sommarström, internationell [email protected]

Utrikeskrönikan 4 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sumy, onsdag.Vi går skyndsamt längs en gata här i Sumy, jag och min ukrainska kollega, alltid lite sena, alltid bråttom, alltid på väg.Jag fipplar med diktafonen, svarar på ett meddelande i mobilen, tänker på frågor jag ska ställa till dem som vi snart ska träffa, de som flytt sina hem från gränsbyarna här i regionen, funderar på om jag kommer hinna skicka iväg ett inslag innan internet försvinner på grund av de ständiga strömavbrotten. Är det förresten normalt att det är så här varmt i september, 30 grader? Tankarna snurrar.– Ursäkta, vet ni var nummer 167 är? Jag lyfter blicken, kvinnan ser undrande på oss, rättar till sitt vita huckle, ansiktet vänligt, rynkorna många.Synd att vi inte har någon tid och inte heller någon aning om adresser här, hinner jag tänka men ångrar mig i samma stund. I stället tar jag och min kollega fram kartan i mobilen och försöker lista ut var husnummer 167 ligger.– Det ska vara ett militärt hjälpcenter, förklarar hon.Vi tar riktning mot adressen men tankarna är på annat håll, på nästa steg, på nästa intervju, på nyhetsflödet. Kvinnan går bredvid, tackar oss för att vi hjälper till. Jag tänker på mitt.– Att det ska vara så svårt att hitta, min son är död, annars skulle jag inte behöva gå dit.Hon säger det liksom i förbifarten, kanske för att bevara oss från sin sorg, inte störa i onödan, kanske för att det inte längre är uppseendeväckande.De är så många nu, de som har förlorat, alla mödrar, fruar, vänner, syskon, alla känner någon. Alla förbigående vi möter längs gatan, hon som nu går in en matbutik, busschauffören, han som sopar en portingång, tonårstjejerna på bänken.Gårdagens attack mot en militärskola i Poltava, över 50 döda, över 200 skadade, en av de dödligaste sedan invasionens början. Ett ögonblick, en ballistisk robot – kvar är de sörjande.Vi går tyst längst gatan, långsamma steg, varför skynda, det andra känns mindre viktigt nu.– När då? frågar jag efter en stund.– Han stupade för fem månader sedan, säger hon lågmält, tittar ut i luften.På centret ska hon fylla i blanketter för att få kompensation, inte för att det finns något i hela världen som kan kompensera hennes förlust.Sorg som inte syns, men som alla bär på, som man inte alltför ofta pratar om i det offentliga, vad ska det vara bra för?167 står det på gatskylten. Vid ingången står en äldre man och röker, kanske ska även han till centret för att fylla i blanketter.– Tack, säger kvinnan innan hon går in genom grinden och vi, jag och min kollega fortsätter till vårt, nästa steg, nästa hållpunkt.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönika 3 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Erfurt tisdag,Det finns få platser i Tyskland som är så vackra och imponerande som det stora torget Domplatz i här i Erfurt, tycker jag. Det är inte att undra på att det stora torget med de sensationellt vackra, katedralsliknande kyrkobyggnaderna, en av dem Erfurtdomen, varsamt ihopplacerade till en arkitektonisk skön enhet uppe på en bergknalle på ena sidan bidrar till att staden är klassat som världsarv. Och det är härifrån detta världsarv som vi i helgen också med valresultaten i Thüringen och Sachsen fick ett starkt politiskt kvitto på det som jag pratat så mycket om i min rapportering sen jag kom tillbaka till Tyskland för två år sen. Om ett Tyskland i så stark förändring på flera områden, som kämpar med att omstöpa sin så länge framgångsrika ekonomiska modell, som debatterar sin plats i Europa - och världen och där Scholzregeringen är mycket impopulär. Allt det där kommer ni höra mer om i andra sammanhang framgent, så låt mig därför nu berätta en annan sak som jag tänkt på när jag suttit korta stunder på det vackra Domtorget i Erfurt.Nämligen känslan av lättnad när beskedet kom häromveckan.”Die Ermittlungen sind eingestellt”, dvs utredningen läggs ner. Saken är den att på väg hem till Sverige i bilen i godan ro i mitten av juli ringde det plötsligt.– Det är polisen i Bayreuth här, sa en Herr Spörl när jag lyfte luren. – Ojdå, vad har jag nu gjort, frågade jag?– Du är misstänkt för att begått Tankbetrug, Herr Alling, sa herr Spörl vidare. Tankbetrug är att man tankar bilen och åker iväg utan att betala. Bedrägeri alltså. På tyska mackar finns det inga kontokortsautomater.– Det kan inte vara sant, något sånt skulle jag aldrig göra, sa jag. Herr Spörl skickade då fotobevis och där står jag och tankar min hyrbil vars registreringsnummer nämns i anmälan och jag hittade heller ingen notering för att jag hade betalat för en tankning på den macken vid det aktuella tillfället.Den vänlige Herr Spörl hörde min oro och skyndade sig sen att säga att om du kan skicka en trovärdig förklaring till varför detta hänt så brukar åklagaren lägga ner utredningen.Jag skrev så fort jag kunde ett brev till åklagaren, efter den tyska konstens alla artiga regler och la mig platt.I vanliga fall betalar jag alltid först bränslet med företagskortet, därefter uträttar jag eventuella behov och därefter köper jag privata grejor för att inte blanda ihop betalningarna och privat och offentligt.Den här gången var kassakön mycket lång och behovet trängande stort, jag avvek därför i min nöd från min vana och glömde sen av att vid kassan när jag med mitt privata kort köpte dricka och korv berätta att jag också hade tankat.Otroligt pinsamt men sant. Åklagare trodde mig tack lov och la alltså ner utredningen och jag betalade förstås omedelbart skulden till macken. På det världsarvsklassade torget känner jag alltså å ena sidan stor personligt lättnad och å den andra tänker jag vidare på de stora tyska förändringarna som pågår på så många plan.Daniel Alling, Erfurt i Thü[email protected]

Utrikeskrönikan 2 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagDen här sommaren har handlat om kvinnokamp och kvinnors maktkamp i mina bevakningsländer. Om vi börjar i Bangladesh. Sommarens proteströrelse initierad av landets studenter, men som sedan kom att omfamnas av fler, resulterade i att en av landets starkaste kvinnor förlorade makten och fick fly hals över huvud. Under sammanlagt 20 år var Sheikh Hasina premiärminister, nu senast 15 år i sträck.När hon fick makten sågs hon som något av en hjälte som återupprättade demokratin efter militärens styre. Under hennes tid som premiärminister har bland annat textilindustrin växt. Den som gett miljoner kvinnor möjlighet att lämna hemmet och tjäna egna pengar. Nu är omdömena mindre smickrande. Maktfullkomlig, hänsynslös, diktatorisk och fullt upptagen med att bygga en personkult runt sig själv. Så beskrivs hon i Bangladesh av oppositionen och studenterna. Tystnad råder fortfarande från alla de tusen och åter tusen som arbetat med och för henne. Utrensningens timme är slagen och i landets tidningar trycks dagligen artiklar om namngivna personer som fått sparken eller gripits när de försökt lämna landet. Gemensam nämnare: de stod Sheikh Hasina nära.På andra sidan gränsen, i Västbengalen, pågår en annan politisk maktkamp. Delstatens chefsminister tillika en av Indiens tyngsta oppositionspolitiker slåss för sin överlevnad. Den brutala våldtäkten och mordet på en läkarstudent på ett av Kolkatas statliga sjukhus har lett till kraftiga protester runt om i landet. I Kolkata är de särskilt intensiva med krav på chefsminister Mamata Banerjees avgång. Hon har satsat på att förbättra särskilt kvinnors villkor och flickors studiemöjligheter och kallas kärleksfullt för Didi äldre syster av sina anhängare. Att då en läkarstudent våldtas och mördas under ett nattpass, får nog ses som en svår motgång.Mamata Banerjee gör precis som Sheikh Hasina gjorde, skickar ut sina stödtrupper på gatorna. Resultatet? Kaos och våld när olika aktörer politiserar frågan om kvinnors rätt att vara säkra på jobbet. Under tiden manifesterar indier, män och kvinnor, mot det sexuella våld som alltför många kvinnor utsätts för på jobbet eller på vägen dit. Den indiska kvinnokampen har åstadkommit mycket men kvar finns striden om individens rätt till att själv få bestämma över sin kropp. Värderingar tar tid att förändra så den lär inte vinnas i sommar eller ens i höst. Processen att skapa ett nytt, mer demokratiskt styre i Bangladesh lär också ta fler somrar och höstar.Naila Saleem [email protected]

Utrikeskrönikan 30 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Tillbaka efter sommarledigheten funderar jag på vilka myndighetsskandaler som kommer att få de stora rubrikerna detta år.Blodskandalen där tiotusentals patienter fick hiv och hepatit C genom smittat blod i sjukvården och postskandalen där oskyldiga postombud anklagade för att försnillat pengar, när det i själva verket var postens it-system som det var fel på, var två av vårens stora nyheter.Nästa vecka presenteras slutrapporten i ett annat uppmärksammat fall. Branden i 24-våningshuset Grenfell Tower, i västra London, där 72 människor miste livet 2017. En lång rad allvarliga felsteg har redan konstaterats: brandfarligt byggnadsmaterial, missgrepp i räddningsinsatsen. Men ingen ansvarig har åtalats. Tidigast 2026 kan det bli aktuellt.Men åtalad, och dömd till livstids fängelse, är sjuksköterskan Lucy Letby, för sju mord och lika många mordförsök på spädbarn på det sjukhus i staden Chester där hon jobbade. Men är bevisningen verkligen tillräcklig? Efter att den amerikanska tidningen New Yorker tidigare i år gått igenom fallet har debatten tagit fart i Storbritannien.Letby, som är dömd mot sitt nekande arbetade på en avdelning med för tidigt födda barn, där många spädbarn inte klarar sig. Bevisen mot henne bygger bland annat på att hon arbetade vid alla de aktuella tillfällena och undersökningar som pekar på att någon injicerat insulin eller luft i spädbarnen.Men flera statistiker påpekar nu att om man också inkluderar andra barn som dog på avdelningen ser mönstret för vem som jobbat när, helt annorlunda ut. Och en rad barnläkare ställer sig frågande till slutsatserna om insulin och luft-injektionerna. Har barnen kanske i själva verket dött av andra orsaker? Det finns gott om uppgifter att vården på avdelningen där Letby arbetade fungerade dåligt. Dödstalen var höga.24 läkare och statistiker kräver nu att den offentliga utredning, som ska svara på frågan om hur Lucy Letby kunde ges tillfälle att mörda sju barn och försöka mörda ytterligare sju utan att hon stoppades, att den utredningen skjuts fram eller ges nya direktiv. Alternativa dödsorsaker måste utredas, menar experterna.Och nitton sjuksköterskor har skrivit ett öppet brev till premiärministern. Sköterskorna skriver att domen mot Letby, på den bevisning som finns, påverkar alla sjuksköterskor och att de nu är oroliga för att bli syndabockar när något går fel i vården. De vill att bevisen granskas igen.Samtidigt påpekar andra att utredningen mot Letby var mycket omfattande och det är svårt att tro att blivit oskyldigt dömd, även om ingen direkt sett henne skada något barn.Hur än den här historien utvecklar sig: Kommissionerna som utreder tillkortakommanden hos de brittiska myndigheterna lär ha fortsatt fullt upp att göra.Nyhetsjournalisterna likaså.Pontus Mattsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 29 augusti. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg torsdagDet rustas till kungligt bröllop i Norge, och jag tittar på bilder hur den kungliga yachten har glidit in lagt ankar i den vackra fjorden i Geiranger, det putsas och fejas för nu ska det bli festligheter i flera dagar.Men det finns en hel del smolk i glädjebägaren.Sällan har det varit en sådan snålblåst runt kungafamiljen i Norge.Det är kritikstormar som tilltar i styrka och liknar närmast ett korsdrag. För problemen är flera.Det är kronprins Haakons syster Märta Louise som till helgen ska gifta sig med amerikanen Durek Verrett. Schaman till yrket och många norrmän har haft svårt att smälta den verksamhet han håller på med. Schamanism handlar bland annat om att ha kontakt med andar och en tro på att sjukdomar kan botas med okonventionella metoder. Prinsessan Märta Louise har kritiserats för att missbruka sin kungliga titel i kommersiella sammanhang.Bildrättigheterna till bröllopet har brudparet sålt till en brittisk veckotidning och streamingkanalen Netflix men det fick kungafamiljen att slå bakut. De tänker inte låta sig fotograferas i det sammanhanget.Och jag måste erkänna att jag är väldigt nyfiken på hur den diskussionen avlöpte i de kungliga gemaken mellan kung Harald och hans dotter Märta Louise.Och det är många i Norge som skakar på huvudet i förundran.Är det ett bröllop eller ett kommersiellt jippo som ska ske till helgen?Det saknas verkligen inte samtalsämnen runt fikaborden i Norge dessa dagar.För det finns mer att prata om i korsdraget runt kungahuset.Parallellt med prinsessan Märta Louise yvigheter har kronprinsessan Mette-Marits son Marius blivit gripen av polis. Påverkad av alkohol och kokain är han misstänkt för skadegörelse och misshandel av en före detta flickvän. Och flera tidigare flickvänner har trätt fram och med liknande berättelser.Polisutredningen pågår och det skrivs spaltmeter, rubrikerna är stora och vid offentliga sammanhang får kronprinsen inte alls tala om de ämnen han hoppats på.Istället handlar frågorna om polisutredningar, förhör och förtroendet för kungahuset,För förtroendet för kungahuset minskar i Norge i takt med att allt fler skakar på huvudet och undrar vad som pågår.Nu är det bara en tidsfråga innan monarkins tid är över säger republikanerna hoppfullt.Tid sägs dock vara kungligheters bästa vän när det stormar, med tiden lägger sig stormen och människor glömmer.Vi vänder blad och går vidare.Carina Holmberg för P1 [email protected]

Utrikeskrönika 28 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdag,Semestern är på många sätt en tid då många av oss korrespondenter verkligen kan försvinna in i ett rosenskimmer - eller möjligen ett roslingskt skimmer, där världen plötsligt ljusnar, problemen och allsköns konflikter bleknar bort som hägringar i en bister öken...Hans Rosling var en professor som med siffror och fakta lanserade teorin om att vår värld i vissa avseenden är en ljusare plats än den framställs i olika domedagsanalyser.Det är ett sätt att se på tillvaron som är tilltalande, rentav lockande. Men kanske är det lättare att fokusera på ljuspunkterna om man själv befinner sig på en solig plats?På jobbet stiftar dom flesta av oss korrar bekantskap med tillvarons mörkare krafter, och turbulensen runt om oss, både för er som lyssnar och oss som bevakar, har på senare år snarare ökat.Semestern, för mig i alla fall, har gått i ett helt annat tecken. Familjeumgänge, möjlighet att ägna mig åt min passion, flugfisket och lata dagar i skärgården.I den tillbakalutade, sköna bubblan, befann jag mig i flera veckor.Å min första vecka efter semestern började ungefär på samma sätt.Även om korrehatten åkte på, inlindades allt, under några dagar, i glädje å festballonger.Min arbetsvecka inleddes nämligen med årets korredagar, då vi bland annat får möta några av er lyssnare under festliga former på Kulturhuset i Stockholm.Men för oss korrar är det också ett tillfälle att träffas och umgås, då vi för en gångs skull befinner oss på samma plats under några få dagar.I år pågick detta myspys fram till den sista dan av korreveckan, då en av punkterna i det program vår käre chef satt upp för oss innehöll ”analytiker från Försvarshögskolan berättar om världsläget.”Analytikern behövde exakt 30 sekunder för att ta oss alla ut ur den känsla av välbehag vi möjligen befann oss i.Hans analys pågick i någon halvannan timme.Många lämnade lokalen med en starkt besk smak i munnen.Kanske tycker ni att jag nu drar ner rullgardinen alltför nitiskt, för visst finns det ljuspunkter.Fattigsverige är trots allt ett minne blott – eller finns bara på bio, läkarvetenskapen gör stora framsteg, vi får det allt bättre, så ingen anledning till pessimism...Eller?Just nu kan man undra vad det är för landvinningar vi egentligen gjort och gör?Ett storkrig rasar i Europa. Krigsmuller i Mellanöstern.Andra konflikter som pågår i både Europa och andra delar av världen...Analytikern sa mer än så... tog stöd av bilder och diagram. Det blev mycket mörker och svärta.Men jag ska låta er slippa höra dom detaljerna, vill inte förstöra er dag, eller närmsta veckor.När jag kom hem kramade jag i alla fall om mina barn lite extra. Å försökte värka fram lite hopp.Kanske förmår vi trots allt ta oss i kragen och undvika det värsta. Som när kalla kriget förblev kallt - och inte exploderade i något ännu värre.Kanske finns det någon som till slut drar i nödbromsen.Låt oss hoppas på det.Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönika 27 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag. Nedräkningen pågår. Om 14 dagar, den tionde september, är det dags för den stora debatten om vem som ska leda USA. Donald Trump mot Kamala Harris i direktsändning. Ja, om det nu blir någon debatt. För Donald Trump hotar nu att backa ur, eftersom Demokraterna vill ändra debattreglerna, säger han. Det handlar om en regel som demokraterna krävde inför förra presidentvalsdebatten, den mellan Joe Biden och Donald Trump. Då var det jätteviktigt för demokraterna att bara den av de två debattörerna som hade ordet skulle få ha sin mikrofon påslagen. Den andra skulle dras ner. Något som tolkades som ett sätt att skydda Biden från att bli avbruten och ifrågasatt av Trump. Nu har Demokraterna ändrat sig. Nu vill de att bägge mickarna är på hela tiden, vilket också är så man brukar göra när man har den här typen av debatter tidigare. Och det är ganska uppenbart vad Harris kampanj hoppas på. Att Trump ska tappa humöret, eller säga något olämpligt. Ja, på något vis göra bort sig. Men Trumplägret verkar inte road av den här regeländringen. Och ska man vara rättvis, så var inte Harriskampanjen heller överdrivet öppna för nya förslag när Trump föreslog ytterligare en debatt på tv, som skulle sändas redan den åttonde september på den konservativa tv-kanalen Fox News, inför en stor publik.Presidentvalsdebatterna är numera en förhandlingsfråga mellan de två kampanjerna, och försiktigheten från bägge sidor är stor, Kamala Harris kampanj har halvt om halvt lovat en andra debatt i oktober, men troligtvis kommer ingendera sidan att binda upp sig för några fler debatter förrän man sett hur den nu planerade, den tionde september, faller ut. Före Trumps debatt mot Joe Biden så talade en del om att de tv-sända debatterna kanske spelat ut sin roll i det nya medielandskapet. Att det nu bara gällde att få till några enstaka, bra säg under debatten, som kunde bli effektiva klipp på sociala medier, och så hade man vunnit debatten i allmänhetens ögon. Men som väl nästan alla vet, Bidens insats var så dålig i den förra debatten att den satte igång den process som ledde till att Biden till sist drog tillbaka sin presidentkandidatur. Och ingen tvivlar längre på hur avgörande en debatt kan vara. Och parallellt med nedräkningen till debatten så pågår det en annan som gäller Kamala Harris. Hur blir det egentligen med de intervjuer som hon lovat att ställa upp på före den här månadens slut? Harris har inte suttit ner med någon journalist för en längre intervju, eller hållit någon riktig presskonferens sedan det stod klart att hon skulle bli demokraternas kandidat. Vilket förstås gör den kommande debatten ännu mer betydelsefull. Ja, om den nu blir av då. Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 26 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne måndag,Det har blivit dags att säga farväl. Efter åtta år som radions korrespondent både nära och långt borta så är det nu tid att göra något helt annat. Om ett par veckor packar jag undan min mikrofon, pillar av det lilla Ekot-klistermärket på datorn och lägger av med journalistiken.Så jag lever i ett slags skiftestid, där nästan allt jag gör, görs för sista gången - som att skriva den här allra sista utrikeskrönikan till P1 morgon, till exempel.Jag gör en sökning i arkivet och räknar. På åtta år har det blivit 73 utrikeskrönikor. Från Sydafrika till Grönland. Danmark, Polen, Kenya. Slovakien, Göteborg och Sudan. Bland annat. Den allra första handlade om mötet med offren för avgrundsdjup ondska i östra Kongo. Och sen dess har det ibland varit allvar, ibland rätt tramsigt. Om outtalbara danska städer, om vådan av att lita på Google maps i Swaziland, om att det alltid regnar när jag är i Polen. Om politiska vildar, arktiska isberg och moçambikiska präster. Om gubben som sålde dubbdäck i tropikerna, om danska nyord, brutala journalistmord och om människoöden i kris efter kris. Också ett evigt tjatande märker jag nu, om mitt favoritland Etiopien. Men också hur jag nästan hamnade i den danska TV-serien Borgen, om när Gandalf kom till Warszawa och om vilka länder som egentligen är världens rundaste. En del krönikor har väckt känslor, som den om hur svårt det är i ett nytt land att hänge sig åt sin egen integration. Eller den om spänningsfältet mellan yttrandefrihet och respekt för det folk håller heligt. Också har vi min egen favorit, om mötet med de lekande glada barnen i den moçambikiska by där död och katastrof just slagit till.Ja, alltså en och annan krönika blev ändå rätt bra tänker jag nu när jag bläddrar, läser och minns. Annat var mer normalbegåvat. Några faktiskt inte alls bra.En krönika, säger dom som vet, är personligt hållen och berättar om det stora med hjälp av det lilla vardagliga. Får gärna vara fyndig eller berörande och ska helst mynna ut i en spaning eller analys.Visst, allt det där är säkert sant, men jag skulle snarare beskriva en utrikeskrönika i P1 morgon som en slags ventil. En möjlighet för korren att berätta om det svåra, det absurda och det knasiga. Om de egna misstagen, aha-upplevelserna, tvivlen och sidospåren. Allt det där som den sakliga nyhetsrapporteringen inte alltid rymmer, men som alla korrespondenter samlar på sig och som definitivt kan bidra till en mer begriplig värld.Att 73 gånger har fått filtrera världen genom sin egen skalle rakt ut i ett av Sveriges största radioprogram har varit ett privilegium. Jag har gjort mitt bästa, och haft fantastiskt roligt. Så nu säger jag för sista gången ett djupt och varmt tack för att du har lyssnat!Samuel Larsson, avgående [email protected]

Utrikeskrönika 23 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, fredag.Häromdagen råkade jag beställa hem den dyraste burriton jag någonsin ätit. Jag var inte tillräckligt uppmärksam och glömde bort att kontrollera en avgörande detalj när jag klickade hem tortillabrödet med bönor, ris och salsa.Summan jag såg på menyn var ju inte den jag skulle betala. Utan här i USA tillkommer ofta både skatt och avgifter först sen – vilket gör prislappen lite svårare att lista ut. Och så är det givetvis den näst intill obligatoriska dricksen, som föreslås på totalsumman och inte på den där summan man tror att man ska betala när man kollar menyn.Och det här med dricksen är en ständigt aktuell fråga i USA. Oavsett om du klipper håret hos frisören, åker taxi, köper dyr restaurangmat eller bara ber om en svart kaffe på caféet, så förväntas du lägga till en rätt saftig andel av summan i dricks.Något som även gjort dricksen avgörande för många för att klara av vardagen. Den kan stå för en rejäl del av ens inkomst – i många delstater förväntas dricksen till och med stå för majoriteten av ens inkomst, och den på förhand bestämda timlönen kan då sättas bra mycket under minimilönen som de som inte förväntas få dricks enligt lag ska tjäna.Dricksen för de som får den är alltså viktig. Och frågan hur mycket man ska ge väcker alltid diskussioner.När jag började äta på restauranger i USA för drygt 10 år sen, föreslogs jag dricksa runt 15 procent av slutsumman. Men under åren som gått har den där föreslagna dricksen klättrat allt högre upp i procentsatserna. Nu får jag dåligt samvete om jag inte ger över 20 procent dricks – alla andra tycks ju göra det.När pandemin tvingade amerikaner att stanna hemma, men personal på till exempel matställen fortsatte att arbeta, blev det också mer och mer vanligt att dricksa lika mycket även om du bara kom förbi för att hämta upp maten, eller bad om att få den hemkörd.Nåt som lever kvar för många än idag, och för mig när jag beställde hem den där dyra burriton.Dricksen är även en valfråga i USA i år. Donald Trump var först ut med att lova slopad skatt på dricks om han blir president. En flört kanske framför allt med väljarna i nyckeldelstaten Nevada, som med Las Vegas och andra mindre casinostäder är full av folk i servicebranschen. Kamala Harris ville inte vara sämre och hoppade också på slopad-skatt-på-dricks-tåget. Däremot står många ekonomer kvar på perrongen: inkomstskatten på dricks är viktig för välfärden, menar dem. Och dessutom kanske rika börjar räkna en del av sin inkomst som dricks, för att slippa undan skatt.Vi får se om Trump eller Harris faktiskt slopar skatten, någon av dem kommer ju få bekänna färg efter valdagen.Själv ska jag köpa en sista frukost här nu, innan jag åker hem till Sverige igen – och kommer dricksa mina vanliga dryga 20 procent. Vi får se hur mycket jag förväntas ge nästa gång jag är i USA, för oavsett hur det går med skatten – kommer i alla fall dricksen garanterat finnas kvar.Simon Isaksson, [email protected]

Utrikeskrönika 22 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London torsdag.Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Att få vikariera som korrespondent i London i fyra veckor, såg jag som en möjlighet att, utöver bevaka nyheter, bevaka restauranger. London, som i hundratals år varit en lockelse för många människor, har tidigare frestat med teater och musikaler i West End, konserter på Wembley och Ronnie Scott's och shopping i enorma varuhus. Allt det där finns givetvis kvar, men nu är det framförallt maten som gör den brittiska huvudstaden attraktiv och får foodies att vallfärda hit. Här finns de senaste trenderna, som surdegsdonuts, fikonlövspannacotta, saritas och milkcakes, bredvid de traditionella fish and chips-, afternoon tea- och Sunday roast-ställena. Alla kostpreferenser kan mötas: det finns halalversioner av full english breakfast, glutenfria scones och vid varje kaffebeställning får jag frågan om vilken mjölksort jag önskar. På grund av, eller tack vare, brittiska imperiets koloniala arv, finns ju många av samväldets alla kök representerade i London, både i lyxversioner på fina adresser och i små hål i väggen-varianter. I flera dagar försöker jag få bord på en malaysisk restaurang med 15 sittplatser på rangliga stolar, och till slut lyckas jag få testa deras rendang. En annan dag vill jag äta lunch på ett bangladeshiskt biryaniställe, men uppmanas av en vänlig servitör att vänta en timme tills fredagsbönen är avklarad. Den starka risrätten sköljer jag sen ner med en borhani, en ljusgrön yoghurtdrink med mynta. I Southall testar jag paan, ett knyte av betelblad innehållandes en både klibbig och knaprig söt massa, som doftar rosenblad. Från 2004 fram till Brexit var östeuropeer den största invandrargruppen till Storbritannien, men trots det finns inte så många polska eller rumänska restauranger i London. Vad det beror på får nog en nationalekonom eller måltidsforskare svara på. Efter att ha lämnat Europeiska unionen är det nu billigare för britterna att importera livsmedel från länder utanför EU, så det kommer kanske märkas på restaurangutbudet framöver. Det finns så mycket här i London jag vill prova i matväg och jag planerar minutiöst mina frukostar, luncher och middagar för att få ut mesta möjliga kulinariska upplevelse av min vistelse. Men urvalet är oändligt. På väg till ett matställe upptäcker jag ett annat och måste utöka min lista. Den italienska restaurangen jag suktat efter i veckor visar sig ha semesterstängt när jag kommer fram. Växelkursen är inte den bästa för oss svenskar och punden rinner i väg ur min plånbok. Då är det tur att det precis som i min mataffär hemma i Sverige, på min lokala matbutik här i London finns en svinnhylla med mat som är prisnedsatt. Det är ju gott med pasta och tomatsås här också. Så jag tar med mig många matminnen hem igen efter mina fyra veckor som vikarierande korre. Men jag glömmer helst notorna. Madeleine Bengtsson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På gatan i Jerusalem, på restaurang i Tel Aviv, på sjukhuset i Haifa, i kyrkan i Betlehem, hos bosättarna och beduinerna på Västbanken – överallt finns den. Oförsonligheten.Det är som om man överhuvud taget inte kan ta in varandras argument. Jag går mellan två väsensskilda världar flera gånger om dagen.Bara två? Undrar min vän som jobbat här i flera år. Det här är en av de mest komplexa konflikterna i världen. Israel är ett djupt splittrat land, med en högljudd ultrahöger i regeringen som driver en aggressiv bosättarpolitik och pratar om fullständig seger samtidigt som många demonstrerar mot regeringen och kräver omedelbar vapenvila. Palestinierna har inte haft demokratiska val på nästan 20 år, och en man som driver konstgalleri i Jerusalem beskriver valet mellan Hamas och Fatah som ett val mellan pest och kolera. Överallt hör jag önskemål – krav – på nytt ledarskap, på båda sidor.Nog är det ironiskt att tänka på de flertalet Nobelpris som delats ut för förtjänstfulla insatser i den här konflikten när parterna idag står till synes längre ifrån varandra än någonsin.Jag möter en svensk-judisk kvinna som bott i över 40 år i Jerusalem. Hon berättar om den första intifadan i början på 90-talet, när hennes äldsta var alldeles nyfödd. Då varnades det för farlig gas, och kvinnan kommunicerade med sin dotter iförd gasmask i skyddsrummet. Nu, över 30 år senare, födde dottern sitt första barn i samband med Irans attack mot Israel i april. Då sprang kvinnan ner i skyddsrummet med sitt nyfödda barnbarn i famnen och tänkte: En hel generation senare – och konflikten är inte en millimeter närmare en lösning.En palestinsk lärare jag träffar på en middag säger att Hamas attack förstås är vidrig, och inget som han försvarar – samtidigt så konstaterar han att terrorattacken har rört om i grytan och satt världens ögon på konflikten. Tänk att det behövdes så groteskt våld för att världen ska vakna, suckar han. Så, har våldet vunnit? I alla fall för stunden. Det är avgjort de mer våldsamma fraktionerna som just nu har kommandot.I ett kristet kloster nära Betlehem möter jag chefsnunnan. Hon välkomnar alla religioner till sitt kloster, där de driver skola och ekologiskt jordbruk. Det här landet är Guds land, säger hon, och kristna, judar och muslimer har alla samma gud. Alla är guds barn, och fred kommer inte från förhandlingar – parterna hatar ändå varandra. Fred finns bara i hjärtat, även om det är ett mycket svårt budskap att ge i dessa tider, säger nunnan.I en by nära staden Haifa möter jag en grupp som ägnar sig åt ”peaceful islamic jihad” - fredligt heligt krig – finns något sånt? Jo, berättar en man i byn, jihad betyder på arabiska strävan eller kamp, och stora jihad (jihad akbar) handlar om en inre ansträngning för att leva som en god muslim, i fredlig anda, menar mannen. När jag för den mer våldsamma tolkningen av jihad på tal skakar han på huvudet och ger eko till den kristna nunnans ord: Min gud tycker att dom är idioter, säger han. Att kriga med vapen är bara ett sätt att skapa lidande för vanligt folk. Och i slutändan är vi alla bara vanligt folk, oavsett om vi är judar, muslimer eller kristna.Mia Odabas för P1 morgon i Jerusalem

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chicago, tisdagDet blåser i the windy city. En varm bris drar in från Lake Michigan och sanden yr upp från baseballplanen på hörnet, där ett juniorlag tränar kast efter kast.Jag går runt i södra Chicago och gör intervjuer, frågar folk om viktigaste valfrågan och vad de tycker om demokraternas konvent, som nu pågår för fullt i andra änden av stan. Det blåser så mycket att det viner i min bandspelare. Jag blir tvungen att använda ett extra puffskydd, det ser ut som en liten pälsmössa som jag trär på mikrofonen.En man i ljus stråhatt höjer på ögonbrynen lite och undrar om det är ett marsvin jag sträcker fram mot honom, eller om jag verkligen är radiojournalist.Han säger att för honom är ekonomin den viktigaste valfrågan. Matpriserna som bara stiger, bensinen som blir dyrare, inflationen.Jag tror att Kamala Harris kan göra något åt det, säger han. Hon verkar ju bättre än Biden.Kamala Harris har kommit till Chicago med medvind i ryggen och opinionssiffror som ger partiet ett nytt självförtroende. Alla delegater jag träffar säger samma sak: nu har det vänt, hon har gett oss hopp, hon kan vinna över Donald Trump.På partikonventets första kväll håller Joe Biden sitt tal. Scenen är pyntad i blått med amerikanska flaggor i fonden, Biden står i en cirkel av ljus. Hyllningarna vill aldrig ta slut, delegaterna står upp i bänkraderna, kamerorna blixtrar och jublet stiger mot taket. Thank you Joe.Undrar hur det låtit om Biden varit kvar som kandidat? Hade det jublats då? Nu drar demokraterna istället en kollektiv suck av lättnad. Biden är reducerad till förpratare. Han kliver av scenen, åker till Kalifornien på semester resten av veckan, medan Kamala Harris träder in i strålkastarljuset.Demokraterna har vänt, gått från depp till pepp på bara några veckor. Och ändå är det ju samma Kamala Harris, som för några månader sen fick kritik även från de egna partivännerna för att vara för vag och för osynlig som vicepresident. Inte tillräckligt drivande.Nu verkar kritiken vara glömd. Kamala Harris, som aldrig vunnit ett enda primärval, har förvandlats från ifrågasatt vicepresident till hyllad potentiell president. Demokraterna talar upprymt om politiskt momentum, Kamalamentum som delegaterna kallar det.I blåsten i ett gathörn i södra Chicago säger en kvinna på hundpromenad att ärligt talat...Kamala Harris bästa egenskap just nu, det är nog att hon inte är Biden. Och att hon fanns där som ersättare vid precis rätt tillfälle.Partiet har skakats om. Och det var precis vad vi behövde, säger kvinnan med hunden. Kanske håller vinden i sig hela vägen till valet i november.Ginna Lindberg för P1morgon i Chicago

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, måndagNär jag går längs folkmyllret på ett av de större stråken i här, så hör jag dem. Växlarna i gathörnen som erbjuder sig att växla dina dollar mot pesos på svarta marknaden...Cambio, cambio hör jag dem säga i kör. Cambiar eller cambio på spanska betyder byta, förändra, växla. Men den här krönikan ska inte handla om den argentinska ekonomin, eller hur man växlar pengar här, något som jag tagit upp i en annan krönika.När jag hör växlarkörens cambio, slår det mig att det, är nog det ordet som jag fått höra mest under min vistelse här.Inför valet i Venezuela för några veckor sedan, hoppades många på en cambio. En förändring av regeringen, tillvaron, vardagen, ekonomin och synen på framtiden. Oavsett om man var för presidenten eller oppositionen.Jag tänker på mormor som jobbade sju dagar i veckan och skulle rösta på president Maduro, men ville att hennes barnbarn skulle kunna få gå i skolan mer än en dag i veckan och få än bättre tillvaro.Eller studenten och förstagångsväljaren som sa att han också hoppades på en förändring efter valet. Men jag älskar mitt land, min familj. Jag vill inte flytta härifrån, jag vill stanna och kunna säga att jag är från Caracas, Venezuela och vara stolt över det.Och sen dem som överväger att lämna landet och de förändringar som väntar i ett nytt hemland.Cambio.Här i Argentina har några av de jag kommit i kontakt med här också sagt att man vill ha eller hoppas på en förändring i spåren av landets år av ekonomisk turbulens. Och kanske kan det ske med den nya styret.Det måste bli en förändring, det kan inte fortsätta som det har varit. Så många år som vi levt med det här. Vi behöver en cambio. Och den här gången tror jag att det kommer bli så, säger en man.Vi har under så många år blivit lovade att den ekonomiska situationen skulle bli bättre, men så har blir den istället blivit sämre varje gång. Men vi har blivit vana, vi får väl se om det blir någon förändring nu, suckar hon jag pratat med som har tre jobb för att kunna leva ett bra liv.Cambio.Att komma hit har för min egen del vart lite av en cambio. Av vädret inte minst. Jag lämnade sommaren i Sverige precis när den infunnit sig, till en tillvaro med råa kalla mornar, värmeelement, dunjacka och att jag ännu en gång slås av att det finns väldigt många länder som inte verkar veta vad ett täcke och påslakan är... Det är ju vinter på den här sidan av jordklotet.Så den förändringen jag hoppas mest på just nu är att åka någonstans där det är över 12 grader varmt. Gärna sol. Men, det är förhållandevis blygsamma förändringar jag gör anspråk på här. Jämfört med vilka förändringar som människorna vars berättelser jag hört hoppas på.Karina Segura Morberg, Buenos Aires

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Det är förbudsfest i Tyskland just nu. Och alla vill vara med och förbjuda något.Flitigast är den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Faeser, bara den senaste månaden har hon förbjudit: en tidning, ett religiöst center samt föreslagit förbud mot knivar längre än 6 cm på allmän plats. Allt i syfte att skydda demokratin. Tidningen Compact beskrivs som ett språkrör för högerextrema åsikter, Islamiska centret i Hamburg beskrivs sprida islamistisk totalitär ideologi, och knivar är vassa.Oppositionspartierna är också igång och förbjuder på de håll i Tyskland där de har makten. I delstaten Bayern förbjöd kristdemokratiska CSU i våras skolor och myndigheter att använda en typ av asterisk som blivit vanlig i Tyskland för att tilltala folk på ett könsneutralt sätt i skrift. Som svar på det blev CSU själva förbjudna att gå i Pride-paraden i München.Och när tyskarna inte förbjuder saker, diskuterar de gärna vad de vill förbjuda: högern vill förbjuda cannabis igen, vänstern vill förbjuda förbränningsmotorer. Och flera politiker till både höger och vänster vill förbjuda partiet AfD, Alternativ för Tyskland, som de anser är högerextremt eller nazistiskt.AfD vill i sin tur förbjuda regnbågsflaggor på offentliga byggnader i delstaten Niedersachsen, och när det ordnas kärleks- och rejvparad i centrala Berlin imorgon, så är regnbågsflaggor tillåtna, men nationella flaggor är förbjudna.Ska man skratta eller gråta, kanske en förvirrad tysk frågar sig mitt i förbudsfesten. Skratta ska man inte, för lustgas, det ska också förbjudas, åtminstone för unga. Vad jag vet finns inget planerat förbud mot att gråta. Men det kanske vore en idé. Gör det förbjudet att vara ledsen, då skulle ju alla vara glada!För visst är det så, att om man förbjuder allt man inte gillar, så försvinner allt det dåliga och allt blir bra?Jack Lantz, Berlin.

Utrikeskrönika 15 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Bilen närmar sig trottoaren, den stannar och med telefonen låser jag upp dörren och sätter mig i baksätet på den självkörande taxin.God kväll, Parisa står det på skärmar i bilen. Så spelas en informationsfilm upp som uppmanar mig att sätta på mig bilbältet och inte röra ratten.Jag får också veta att mikrofonerna i bilen endast slås på om jag vill kontakta supporten. Så det är bara att sjunga för full hals, säger den vänliga rösten i videon.Just det där sista vågar jag inte lita på, paranoid som jag är. Bilens insida övervakas av både kameror och mikrofoner och även om det krävs mer än att sjunga falskt för att materialet ska användas så vågar inte jag ta risken.Och visst är det smidigt och enkelt att klicka fram en bil, helt slippa ägna sig åt påtvingat socialt kallprat med en chaufför för att sen släppas av utanför sin dörr utan att behöva avgöra om föraren var värd en, tre eller fem dollar extra för mödan?Jag la upp en film på min åktur på sociala medier, i klippet ser man ratten svänga utan att händer kontrollerar den. Var det inte läskigt? frågar flera som sett mitt lilla äventyr.Inte alls, faktiskt. Bilen kör nämligen lugnare och försiktigare än någon taxichaufför som någonsin kört mig. Eller någon människa jag någonsin åkt med, för den delen. Så jag känner mig aldrig rädd under de drygt tio minuter det tar att åka från restaurangen till lägenheten.Och de självkörande taxibilarna är en etablerad del av San Franciscos stadsbild. De har redan funnits i några år och nu har de fått grönt ljus att åka på motorvägarna för att så småningom kunna ta kunder som vill åka längre än bara i stadskärnan.Och precis som att insidan av bilen jag åker med är bevakad så filmar de självkörande taxibilarna konstant sin omgivning. Kameror på utsidan kombinerat med sensorer runtom bilen ger fordonet information om staden, trafiken och fotgängare för att inte olyckor ska ske. Men den fångar också upp annan information om sin omgivning.2021 kontaktades ett av företagen som sätter självkörande bilar på San Franciscos gator av polisen som försökte lösa ett mord på en taxichaufför. I övervakningsbilderna från brottsplatsen la polisen märke till flera självkörande taxibilar - alla med kameror som filmade platsen från olika vinklar.Självklart ska ett företag med tillgång till kameror som potentiellt kan lösa ett brott hjälpa polisen, menar en del. Samtidigt menar andra att det är problematiskt att som vanlig fotgängare bil filmad av mobila övervakningskameror utan att bli informerad och ge sitt godkännande - och att filmen sen används i till exempel en brottsutredning.Än så länge finns självkörande bilar i USA och Kina, men hemma i Sverige kan det nog dröja innan vi åker förarlöst till krogen. Dessutom skiljer sig lagstiftningen vad gäller övervakning och AI mellan USA och EU inte minst som nu är först i världen med AI-lagstiftning.Jag byter låt i bilen som erbjuder en lång spellista - framtiden är här, tänker jag! Volymen är hög - nästan på gränsen till för hög. Men i förarsätet finns ingen människa att ta hänsyn till och det är väldigt, väldigt kusligt.Parisa Höglund, San Francisco

Utrikeskrönika 14 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, onsdag.Trots att USA är ett till ytan så enormt land, med så starka kontraster – så går det att på bara några timmar se rätt många av dess sidor.En morgon kan börja här i Washington DC. Den pulserande huvudstaden. Med stora brandbilar som tränger fram med sirener som ekar mellan byggnaderna. Restauranger med turister. Anställda i alldeles för varma kostymer som skyndar fram.En hyrbilsfirma där vi får vänta flera timmar på vår bil eftersom hen som haft den innan fastnat i trafiken eller kanske tagit en extra halvdag med bilen utan att säga till.Men väl i den där minibussen, som det visade sig vara, är vi efter ett par rondeller och motorvägsavfarter ute ur storstaden. Nu är det Virginias stora gårdar som swishar förbi utanför fönstret. En och annan vingård till och med. I det här countyt, Loudon county, tjänar folk mest pengar i hela landet. Och här var det Joe Biden som fick överlägset flest röster i förra valet, precis som han fick i Washington DC. Vid ett och annat hus går det även nu att skymta en skylt utanför, som numera bär namnet på Bidens vicepresident Kamala Harris.Men så öppnar landskapet upp sig helt. Borta är de maffiga vingårdarna och träden längs vägen som skymmer utsikten. Nu sträcker en stor dal ut sig samtidigt som vi passerar gränsen till West Virginia. I de små städerna framför oss är inkomsten betydligt lägre än bland vingårdarna bakom oss.På dinern där vi äter köttfärslimpa finns inga turister. Endast ett par ur personalen som skvallrar om barndomsvännen Jasons havererade äktenskap. En stor lastbil parkerar utanför och chauffören hälsar vant när han kliver in. Väggarna är fulla av klistermärken med olika budskap om vikten att stötta de amerikanska soldaterna utomlands.Åter på vägen blir vi omkörda av en pickup truck utan dörrar, med en stor flagga på flaket som bär Donald Trumps efternamn. Här valde invånarna en helt annan väg än i delstaten intill. I vartenda county i West Virginia vann Trump förra valet. Här är ett av hans allra starkaste fästen i hela USA, och han ser ut att kunna räkna hem delstaten med råge även denna höst. Trots att vi bara är ett par timmar från Washington DC har allt från dialekten till opinionen redan hunnit ändras så pass mycket att vi kan se en helt annan del av USA. Men en gemensam nämnare är att både folk i Washington och West Virginia som jag pratar med, oroar sig för hur splittrat landet blivit. Hur de olika politiska åsikterna sliter isär landet och hur det tycks omöjligt att reparera. Och att allt kommer gå åt skogen om den från motsatta sidan vinner valet.Oavsett vem det blir, så har presidenten en stor utmaning framför sig: att vända pessimismen och få amerikanerna att hitta fler gemensamma nämnare igen. Man kan ju komma rätt långt på bara ett par timmar.Simon Isaksson, [email protected]

Utrikeskrönika 13 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Perth, tisdag.Jag är inparkerad. I ett underjordiskt garage i centrala Perth där det doftar avgaser och betong är min normalstora hyrbil som en liten leksaksbil.Till vänster – en monsterpickup från ett amerikanskt märke.Till höger - en lika stor grå best från Kina.De är groteska. Och de är överallt.Redan när jag kliver ut från flygplatsen, och bländas av det nästan övermänskliga ljuset och knallblå himmel, trots att det är mitt i vintern, möts jag av dem. Där på parkeringen som kostar 170 spänn i timmen: bilarna som tagit över Australiens vägar, skapat debatt om miljön, och genererat avsky och avund. Rad efter rad med enorma suvar och pickuptruckar, så kallade utes.Trenden med allt större fordon kom för några år sedan, och ligger i linje med Australiens tendens att följa amerikanerna. Större är bättre.Innan bilarna var det ”McMansions”, enorma villor med alldeles för många sovrum och TV-rum i klass med biosalonger. Självklart inga lågenergihus.Och det är inte bilarna heller.Vad drar en sådan här tänker jag, googlar snabbt, och sätter morgonkaffet i halsen. Nästan en liter diesel milen. Även om bränslepriserna är lägre i Australien är det ändå nästan 14 kronor milen.Bilarna är dessutom bredare och längre än vanliga fordon, så pass att den australiska standarden för parkeringsfickor håller på att revideras.Reklamen för bilarna har tuff musik och säljer äventyr och frihet. Den riktar sig till mannen som ser sig som macho, som en bloke, eller är han kanske egentligen en bogan?Bilarna kallas ibland skämtsamt i australiska medier för penisförlängare.Kärleksaffären med pickupen, the ute, är lång, och starkt kopplad till den australiska identiteten.Ett viktigt fordon för tradies, alltså byggarbetare, och oumbärlig för den som jobbar med lantbruk.Men numera är det snarare mellanchefen i stan som kör en tvåsitsig mastodont-ute med V8-motor till jobbet.Och den välbetalda gruvarbetaren som drömmer om en riktig fuck off ute – kort översatt en stor släng dig i väggen pickup – när de tjänat nog pengar för att gå i pension vid femtio.SUV:ar och pickuptruckar stod för nästan 55 procent av alla nya bilköp down under förra året.Och Kina har tjänat stort på det här.För när EU har gjort det allt svårare att sälja bränsleslukare siktade bland annat Kina och Amerika in sig på ett land där man kunde göra affärer.Australien är idag det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.Men nya regler är på ingång nästa år, med ett undantag – flera av de populäraste modellerna av stora bilar.Tillbaka till parkeringsgaraget. Jag har lyckats trycka mig in i min egen bil.Sensorn på back-kameran tjuter, det är något för nära både till vänster och höger, ta dit ut för helvete. Jag sniglar mig ut, andan i halsen.Det gick. Den här gången.Rättelse från P1 Morgon: I en tidigare version av utrikeskrönikan sades att Australien i dag är det enda OECD-landet som inte har utsläppsbegränsningar. Rätt är att Australien är det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.Rättelsen gjordes 13 augusti klockan 14.00.Carrie Söderberg, [email protected]

Utrikeskrönika 12 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangalore, måndag.Det har varit några intensiva veckor här i Sydasien. Naturkatastroferna har avlöst varandra. Jordskred, översvämningar och skyfall av domedagsintensitet. Klimatförändringarnas konsekvenser är något alla pratar om och är rädda för.Och så har vi den politiska dramatiken. För exakt en vecka sedan avgick Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina när det stod klart att landets militär inte tänkte stoppa de demonstranter som trotsade utegångsförbudet och i tusental var på väg till residenset där hon befann sig. Hennes hastiga avgång och flykt till grannlandet Indien har inte bara skakat om Bangladesh. Det är andra gången på bara några år som unga i den här delen av världen lyckats få bort en premiärminister eller president som man anser har passerat bäst före datum. Förra gången var det Sri Lanka. Utvecklingen i Bangladesh följs noga av de kringliggande nationerna. Samtidigt i Paris utspelade sig ett annat drama. Det såg nämligen ut som om Indien hade en verklig chans att få sitt första OS guld för damer. I brottning i 50-kilos klassen. Vinesh Phogat var så nära att skriva historia och varje steg i tävlingen följdes intensivt hemma i Indien. Men samma morgon som guldkampen skulle hållas inträffade katastrofen. Vinesh Phogat vägde 100 gram för mycket och diskvalificerades. Regler är regler och i OS är de strikta, säkert av goda anledningar. Men Vinesh Phogat har överklagat beslutet och kräver en delad silverplats. Därtill har en debatt kring regelverket tagit fart. För en indisk publik är hon inte bara känd för sina sportsliga prestationer. Våren 2023 var hon ansiktet utåt i en strid att få bort den dåvarande ordföranden i Indiens brottningsförbund. Hon och en rad andra kvinnor anklagade bland annat honom för sexuella trakasserier. I stället för att träna inför OS sittstrejkade hon och många andra brottare utanför förbundets kontor. De blev våldsamt ivägkörda av polis. Ordföranden var då också parlamentsledamot för regerande BJP. Vinesh Phogat brukar tävla i en annan viktklass och kvällen innan OS-guldet skulle avgöras vägde hon mer än två kilo över tillåten gräns. Genom att inte äta eller dricka, fortsätta träna och svettas i bastu gick hon ner allt utom 100 gram. En förkrossad atlet skrev efteråt på sociala medier att nu ger hon upp sporten: Mamma, brottningen vann. Jag förlorade, skrev hon. Hon är inte den enda ur den indiska truppen som inte nått så långt som man hoppats här. Sport i OS-sammanhang är inte landets starka sida som ju mer är känt för sina cricket framgångar. Även i en helt annan sport; schack rekommenderas att hålla koll på Indien. De unga mästarna är många och hungriga. Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 9 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, fredag.Vi sprang på varandra på en elektronikbutik och började prata – jag och min nye vän från Guinea, ett land som sällan får utrymme i svensk media. Nu fortsätter vi samtalet på ett fik över varsin kopp espresso.Det är spännande. Metodiskt går han igenom landets historia och utmaningar. Hur han drömmer om Guineas rikedom – guld, diamanter, uran, jord rik på aluminium – skulle kunna användas för folkets bästa istället för att berika de utländska gruvbolagen.Och så har vi diktaturen också, flikar jag in. Landet styrs ju sen 2021 av en militärjunta.Ah, det där, det är bara militären som försöker skapa lite ordning i landet, säger min nye vän. Missförstå mig inte, fortsätter han – jag är för demokrati, när det fungerar som här.Men du måste förstå att civilt styre i Afrika ofta handlar om en stark man som plundrar staten på resurser och behåller makten genom en pakt med sina anhängare – ofta sin egen etniska grupp.Statsvetare har kallat det för la politique du ventre, magens politik. Ledare som ogenerat äter upp statskassan, använder landets pengar till palats och privatjet – och till att köpa lojalitet och röster från den egna gruppen. Nigerianska politiker som under valår delar ut mat, kläder och kontanter till sina kärnväljare. Demonstrationer i Zimbabwe, Kenya och Elfenbenskusten där folk ska ha deltagit eftersom de fått betalt.Att järnhårda militärregimer skulle vara en lösning är såklart inte sant. Tvärtom har några av historiens värsta härskartjuvar tagit makten just genom militärkupper.Men min guineanske fikakompis – och andra med honom – drömmer om en annan typ stark, auktoritär ledare. Någon som kommer och bara styr upp allting.Många jag pratat med på kontinenten sneglar avundsjukt på lilla Rwanda, där den nyss omvalde president Paul Kagame styr med järnhand: bygger en stark ekonomi som kommer befolkningen till del. Ingen demokrati kanske – mellan skål och vägg kan till och med hans egna medge anhängare att valen inte är fria, hur skulle ett majoritetsstyre fungera i ett land där stora delar av befolkningsgruppen för 30 år sedan försökte utplåna minoriteten tutsier?Men Rwanda ses samtidigt som ett av Afrikas minst korrupta länder.I Guinea har militären antytt att de kommer hållas val nästa år. Kanske, eventuellt. Det kommer bli bra, bara de får en chans att strukturera upp saker – säger min nye vän och dricker upp sin espresso.Jag, som ju gillar det fria ordet, blir ibland rätt deppig av att tänka på afrikansk politik.Men så kommer jag att tänka på att det finns en ny, annan kraft på kontinenten – de unga människor som nu gått ut på gatorna i Kenya, Uganda och Nigeria.De som drivs av en genuin ilska mot korrupta ledare och som inte är köpta av politiker med stulna sedelbundar.Markus Alfredsson, nu hemma i Gö[email protected]

Utrikeskrönika 8 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdag.För första gången i mitt liv besökte jag nyligen vårt vackra grannland Norge. Och det var en djupt avskräckande upplevelse. Förväntningarna på förhand var väl de vanliga, att Norge är precis som Sverige fast lite finare och lite bättre. Roligt att äntligen besöka Norden premium, tänkte jag. En slags skandinavisk gulfstat fast politiskt oproblemtisk. Men istället var hela vistelsen ungefär såhär: ”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”. Man hör tyvärr lite dåligt vad som sägs på grund av mitt allt för ivriga svar och nervösa skratt men det är en av intervjupersonerna som jag var där för att träffa som frågar mig om jag förstår vad han säger. Vi tar det igen. ”Du fattar vad jag säger va?”. ”Ja, ja absolut!”. Det gjorde jag inte. Tydligen har de norrmän som jag pratat med tidigare i mitt liv, utanför Norge, i smyg svenskifierat sin norska, utan att säga något. Det jag har trott var riktig norska, har i alla år varit den berömda skandinaviskan. Och nu satt jag här framför en av Norges högst uppsatta polischefer, i en mycket seriös intervju om svensk gängkriminalitet som spridit sig till alla Norges polisdistrikt, med den obehagliga insikten sakta stigande inom mig. Norska är inte svenska med glatt meningsslut. Det är ett helt eget språk.Jag blev irriterad. Även om jag såklart vetat om det här i teorin, så hade inte jag verkat så dum just nu om det här folket inte hade varit så otroligt trevligt och i lönndom anpassat hela sitt konverserande efter mig när vi stött på varandra ute i världen genom åren.Till slut blev det iallafall middagsdags även den dagen. Men vänta. Hade inte jag alldeles nyss hört på radion att en av de enda valutorna som till och med är svagare än vår egen svenska krona, är den norska. Jo, visst hade jag det. Lite plåster på såren efter de språkliga fadäserna, tänkte jag, som bott de senaste veckorna i euro-landet Finland. Men jag kan nu meddela att även om den norska kronan stundvis är svagare än den svenska så väger det inte upp när en pad thai kostar dryga 200 kronor. Jag betalade, promenerade hem mot det inte alls särskilt vackra hotellkomplexet i regnet som aldrig slutade falla och längtade tillbaka till mitt euro-Finland.Att favorisera bland länderna i sitt bevakningsområde känns nog för vissa journalister som att välja vilket av ens barn man älskar mest. Eventuellt strider det också mot någon form av public service-princip om opartiskhet och neutralitet. Men jag har i det här fallet inga problem med varken det ena eller det andra, vad nu det säger om mig som framtida förälder eller anställd. För jag måste få säga att tyvärr Norge, men det är Finland som den här sommaren har vunnit mitt hjärta. Felicia Hassan, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdagDet är en sensommardag som den här, vid en pittoresk tysk badsjö, som mitt kärleksförhållande med den tyska ordningen definitivt tar slut.Vi har länge haft ett knakigt förhållande. Visst är det lätt att bli förälskad i ett land där det mesta bara funkar, men så plötsligt står du där vid ett övergångsställe tillsammans med tio andra tyskar och väntar på grön gubbe, minut efter minut, fast det inte finns en enda bil i sikte. För man kan ju inte gå mot rött, det går ju inte!Eller så står du där i affären som bara tar kontanter och nekas att handla, för det saknas 0,01 €, alltså en tiondels krona. Och du kan ju inte betala för lite, det går ju inte!Visst kan man förstå, att det är bra med trafiksäkerhet och bra med en kassa som stämmer vid dagens slut. Men ibland har jag funderat – blir tyskarna ändå inte lite begränsade i sina liv av den tyska ordningen? Och så, en varm sensommardag, blir jag säker på min sak.Det är över 30 grader varmt och outhärdligt inne i stan, så jag har tagit mig ut till en badplats. En tysk badplats är inte som en svensk, dit man bara kan åka, byta om och hoppa i vattnet hur som helst, nej nej, hur skulle det se ut? En tysk badplats är inhägnad, prydligt städad och bevakad och du betalar ett inträde på 3 € kontant. Men när jag nu kommer till ingången med mina jämna mynt redo, så möts jag av en stängd dörr och ett plakat: Badplatsen är stängd, öppnar igen nästa sommar.Ah, det borde jag ju förstått! Står det i schemat att sommaren är slut så är den slut, även om det är 30° varmt. Men den här dagen känner jag mig lite rebellisk. Jag fortsätter gå längs stängslet, och se, efter ett tag tar det inhägnade området slut, och sandstranden fortsätter bortanför det, glittrande vit och inbjudande med svalkande blå vågor och fullt med solande tyskar. I ett nafs byter jag om till mina badbyxor, springer ut och kastar mig i vattnet.När jag kom upp till ytan känner jag dussintals ögon som förvånat stirrar på mig. Och jag inser: jag är den enda som badar. När jag går upp ur vattnet hör jag en röst från en liten flicka:Mutti Mutti, ich will auch schwimmen! Mamma mamma, jag vill också bada!Och medan jag sätter mig i den gassande solen hör jag mammans medlidsamma röst svara:Nej mitt barn, det går inte. Det här är ingen badplats.Det var då det tog slut mellan mig och den tyska ordningen.Jack Lantz, Berlin.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Går det att leva som vanligt när man väntar på ett storkrig?De senaste veckorna här i Israel har ställt den frågan på sin spets. 12 döda barn på en fotbollsplan i en by på Golanhöjderna - en dödad hög Hizbollachef i södra Beirut - högsta politiska Hamasledaren dödad i Teheran och ytterligare en Hamasledare bekräftad död i Gaza. Och ledarna i Israel, Iran, Hamas och Hizbollah trumfar nu varandra med retoriska hot om hämndattacker.Så nu står vi här. I väntan på ett storkrig. Alla pratar om det, men ingen vet när eller om eller hur det kommer. Vad gör man då? Hur förbereder man sig för någonting man egentligen inte vet något om? Ska man lämna landet? Eller jobba på som vanligt? Ska man riskminimera, eller kanske tvärtom leva varje ögonblick som om det vore det sista?Folk jag träffar här pratar förstås om detta. Hela tiden. Det plingar i telefonen hos mannen bredvid mig på caféet. Jag hör honom avhandla tre olika krigsscenarios på engelska. Frisören utanför mitt hotell är rädd, säger hon, men hon har baxat en frisörstol ner i ett slags källarutrymme och klipper sina kunder där. Lite säkrare, resonerar hon. I Tel Aviv sitter folk klistrade vid sina mobiler mellan doppen i havet på stranden. Och på besök i bosättningar på Västbanken träffar jag israeler som litar på armén och som ser krig som oundvikligt. Och palestinier i Ramallah håller med - om just det oundvikliga.Det bunkras förstås. Bärbara elgeneratorer och power banks har strykande åtgång, och mannen i kiosken bredvid mitt hotell berättar om storsäljarna just nu: vatten på flaska, konserverad tonfisk och salami. Men det är långt ifrån panik här.Den här lite mer fatalistiska icke-oron möter mig överallt. Mannen i herrekiperingsbutiken i de judiska kvarteren i Jerusalem skakar på huvudet när jag frågar om han är rädd - nej nej, det här har vi väntat på och det måste ske. En palestinsk kebabförsäljare ler trött och säger ”inshallah” - om gud vill kommer vi att klara detta. Man söker tröst i det som ligger en närmast - ett välfyllt skyddsrum, Israels armé, Gud, profeten eller profeterna.Som svensk famlar man ju lite här. Hur kan vardagslivet fortgå när storkriget knackar på dörren? Kan man inte få hjärtattack av att tänka på att ens liv och familj kan slås i spillror, vilken dag som helst?Jo, förstås. Men - när man har bunkrat sitt vatten och sin salami, kollat skyddsrum och packat en ”grab bag” - den lilla väskan med det allra nödvändigaste, samt diskuterat möjliga och omöjliga scenarios för attacker från olika håll - ja då är man tillbaka på ruta ett. Då fortsätter det vanliga livet. Det är ett barn som ska hämtas från skolan. Mat ska lagas. Jobb ska skötas och tvättmaskinen måste gå.Förvånande? Eller - bara mänskligt?I Gaza har det pågått storkrig i tio månader. Där finns inte lyxen att tänka efter före. Så mina tankar landar i att så länge det grundläggande fungerar är jag bara tacksam. Och försöker leva just som vanligt. Även om axlarna har fastnat uppe vid öronen. Och jag såklart har min ”grab bag” redo.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, måndag.Planet har precis landat i Bangkok, det är tidig morgon och det råder viss förvirring bland passagerarna. Ska vi inte av nu? Vad är det som hänt?Plötsligt släcks bältesknappen i taket och en ung man med tovigt ljust backpacker-skägg ställer sig genast upp och börjar rycka i bagageluckan.“Sit down please, remain seated, we have security risk”.Personalen låter stressad. Jag tänker att det kanske är ett sjukdomsfall, att vi snart får se någon stackare lastas av på en bår. Kanske ett dödsfall, hemska tanke.Men så kliver två thailändska poliser ombord med allvarlig uppsyn iklädda de där osmickrande brungröna uniformerna som smiter åt. De går bestämt längs mittgången, och stannar till hos en äldre man. Han reser ensam, och jag såg honom redan i loungen på flygplatsen och tänkte den kanske inte så generösa tanken: Han ser ut som om han reser mycket i Asien – och inte för sol och bad.Han förs ut av poliserna, lunkar fram i sina trekvartsbyxor med sliten midjeväska. Kameraryggsäcken har de också tagit.Jag frågar den unge mannen bredvid mig som ofta reser till Thailand i jobbet och inte verkar särskilt förvånad: Är det här vanligt?”Ja”, muttrar han. ”Du vet, pedofiler”.Här ska förtydligas att det är oklart varför mannen fördes av flyget.Men tankarna snurrar. Tv-programmet Gränsbevakarna har lärt mig en del om vad både tullen och polisen letar efter när de tar män som reser ensamma. Kamerautrustning, minneskort, ganska lite packning i övrigt – och klippkort till Sydostasien.Fortfarande den del av världen där barn är mest utsatta för sexuella övergrepp.Enligt organisationen ECPAT, som arbetar mot sexuell exploatering av barn, har teknologins utveckling gjort att det är lättare för sexförbrytare att planera sina resor, kommunicera med andra förövare, få tillgång till, producera och sprida material på barn, eller ta del i sexuella övergrepp via nätet utan att behöva lämna sina hem.  Samtidigt har det aldrig varit lättare att besöka stora delar av regionen.I exempelvis Thailand har man slopat visumkravet för 93 länder, däribland Sverige, vars medborgare kan turista i landet i uppemot 60 dagar.Det ger effekt – turismen är i år på god väg att återhämta sig till nivåerna innan pandemin.Men i takt med att länder i Sydostasien försöker öka sin inkomst genom turism ökar också sexuella övergrepp mot barn.Filippinerna och Thailand ligger fortfarande i topp men nya länder är på pedofilernas horisont: Vietnam, Kambodja och Indonesien.Även de storsatsar på turismen. Nya mål ska nås, fler ska lockas dit.Men det finns både välkomna och oönskade turister.Tillbaka på flygplatsen. Det är dags att hämta väskan vid bagageband 10 i den gigantiska ankomsthallen, då jag ser jag honom igen, den äldre mannen från planet. Han är ensam. Poliserna ser jag inte längre till. Varför de tog honom har jag fortfarande ingen aning om, inte heller varför han släpptes.Men jag lämnar flygplatsen med en obehaglig känsla, tänk om han var pedofil? Och den läskiga insikten att man inte vet vem som köper barn, det kan vara vemsomhelst. Kanske till och med den trevlige unge mannen som satt bredvid mig på flyget.Carrie Söderberg, Bangkok.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Southport, fredag.Jag hade inte mer än fått tillträde till Sveriges Radios lägenhet i London, där jag ska vikariera som korrespondent en månad, förrän den första nyhetspushen kom. En allvarlig händelse har hänt i Southport. Samtidigt som jag installerade min dator och lärde mig hur man öppnar brittiska fönster, lyssnade jag på Sky News livesändning.Uppgifterna var vaga, vad var det egentligen som hänt? Hur många var skadade? Var ligger ens Southport?Medan tv:n stod på och samma knappa information upprepades, försökte jag få koll på tekniken i arbetsrummet. Jag skulle ju lyssna på budgetdebatten i brittiska underhuset 15.30! Men precis som för britterna förändrades min dag, när det stod klart att det som hänt var att två flickor dödats och flera barn skadats i en knivattack i en danslokal.Resten av arbetsdagen fick ägnas åt att rapportera om dådet i den lilla kuststaden Southport, mellan Liverpool och Blackpool.Dagen efter hann jag precis få färdigt ett inslag om det där brittiska budgetbråket, lagom till att nyheten om att ytterligare en flicka dött av sina skador efter knivattacken kablades ut.Jag såg i sociala medier falska uppgifter om att den 17-åring som gripits, misstänkt för dådet, skulle vara asylsökande. Uppgifter som fick poliserna i Southport att behöva rycka ut igen, den här gången till en lokal moské. Därutanför pågick högerextrema kravaller och stenkastning.Jag förstod att jag skulle behöva åka från London till Southport i gryningen.Nästa dag var jag framme med tåget vid 10 i Southport. En stad ungefär lika stor som Borås med många tehus och viktorianska byggnader. Jag lämnar centrum och går till det bostadsområde där både moskén och danslokalen ligger. Jag är lite spänd, vad kommer jag att få uppleva här? Vägen dit är folktom, bara rader av brittiska tegelstenshus och små trädgårdar.Vid moskén med flera sönderslagna fönster ser jag ett pressuppbåd, men också flera personer i olika åldrar som sopar gatan efter tumultet dagen innan.Utanför moskén står Ali. Jag frågar hur han mår idag och han säger att han inte är orolig, tack vare stödet från lokalsamhället och att han vet att de som låg bakom kravallerna inte är från Southport. Medan vi pratar är det flera barnfamiljer som kommer förbi med blommor och fika för att visa sitt stöd för moskén. Jag går fem minuter söderut till Hart Street där knivattacken ägde rum. Gatan är avspärrad av polisen, men längs med en stenmur bildar hundratals buketter ett färggrant blomsterhav. Gosedjur och hjärtformade ballonger trängs med hälsningar till de dödade flickorna.En kvinna jag försöker prata med säger att det är för jobbigt, eftersom hon känner mamman till en av de dödade flickorna. En annan kvinna hjälper frivilligt till med att ta emot blommor och lägga ut dem. Hon säger att hon är djupt berörd av händelsen och att om hon kan göra något för att hjälpa till, tänker hon göra det.Och det är när jag träffar de här människorna i Southport som jag för första gången på riktigt tar in den tragedi som drabbat staden och familjerna. Jag upplever sorgen, men också den hoppfulla samhörigheten.Madeleine Bengtsson, Southport. 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Jag tänker spela med öppna kort här. Det är knappast några av er lyssnare som missar att jag har mitt ursprung lite längre västerut.Men även om jag är norsk har jag faktiskt bott i Sverige tillräcklig många är nu för att på riktigt kunna glädja mig över svenska idrottsframgångar. Och bra är det – för nu innan friidrotten drar i gång nere i Paris ser det ut som att det kan bli ett bättre OS för Sveriges del.Att vara norsk i Sverige under OS betyder att man får lida sig genom en del del resonemang från vänner och kollegor med den ungefärliga innebörden: ”Det här med sommar OS är väl ändå inte riktig er grej va? Du ser säkerligen fram mot vinter-OS och skidåkning och backhopp och allt vad det innebär?”Jag ser förvisso absolut fram mot OS i Cortina 2026, men jag är ändå en anhängare av att försöka – i den mån det går – att bota allvarliga kunskapsluckor med fakta.Om jag då ställer motfrågan: Vilket nordiskt land tog flest medaljer förra sommar-OS, alltså OS i Tokyo – det lyftes ju ändå som ett svenskt succé-OS då man överträffade medaljmålet från Svenska olympiska kommittén? Ja, det var säkert Norge, säger folk då, i och med att det är jag som ställer frågan.Nejdå, det är Danmark, med sina 11 medaljer. Ja, du hörde rätt. Ölälskande och Kim Larsen-lyssnande Danmark tog fler medaljer i Tokyo än idrottsstormakten Sverige.Norge var förvisso bäst bland de nordiska i medaljligan i Tokyo-OS, i och med att guld ger fler poäng, men nu ska jag inte haka upp mig på sådana medaljer.Jag har haft tur nog att få bo i Norge, Sverige och Danmark. En av de största skillnaderna mellan de skandinaviska länderna tycker jag mig se i hur vi – alltså framför allt vi i pressen – pratar om idrottsprestationer. I Sverige är vi oerhört duktiga på att ta fram superlativen när vi presterar bra. Nästan så duktiga att vi glömmer att redovisa att andra, från andra länder, också gör det bra.Ett exempel är när löparen Andreas Almgren satte nytt starkt svenskt rekord på Stockholm stadion tidigare i sommar. Då kunde man läsa om ”ytterligare en framgång för Almgren”. Det var det ju förvisso, och flera nyhetsmedier nämnde i förbifarten att han slutade fyra. Men vem som vann ansågs inte relevant nog att nämnas av flera medier.I all sin iver över att berätta om svenska framgångar på löpbanan glömde en av Sveriges mest lästa nyhetssajter att överhuvudtaget nämna att Almgren var utanför pallen. Det stod inget om vilka tre som sprungit snabbare på Stockholm stadion. Och det är inte jätterelevant här att tjata om att vinnaren kom från ett grannland i väst han med.Om ”lyft av egna idrottare” vore en OS-gren, hade Sverige haft utmärkta medaljchanser.Trygve Ulriksen Skogseth, framför en TV-apparat i Stockholm

Utrikeskrönika 31 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, onsdag.I min vanligtvis kontantlösa tillvaro i Sverige, där jag alltid blippar telefonen på kortläsaren när jag köper något, så har min tid här hittills blivit minst sagt... intressant.Inför min resa hit fick jag tipset från kollegor som varit här nyligen att ta med mig dollar som jag kan växla till kontanter. Ja, så är det väl alltid utomlands, det är väl bra att ha lite cash, tänkte jag.Men jag hade ingen aning om den mängd kontanter jag skulle behöva använda i vardagen.Efter mina tidigare erfarenheter i Latinamerika, så vet jag att det inte är någon idé att växla dollar på banken på grund av deras växelkurs. De flesta har en go to-växlare som man går till eller hör av sig till när det är dags. Jag hade fått ett nummer av en bekant jag litar på: ”Hör av dig till honom, jag går alltid dit”.Jag hör av mig. Vi bestämmer en tid och han får min adress. När han dyker upp har han en KASSE med sedelbuntar med sig. Alltså en KASSE. Och 1 000-pesossedelbuntar i en mängd som man bara ser på film, när man öppnar en portfölj full med cash, typ. Inte riktig lika mycket, men nästan.Skyhög inflation och devalvering har gjort att valutan här har tappat i värde. Vilket har lett till att en 2 000-pesossedel, som är den högsta valören, motsvarar ungefär runt 20 kronor. Det blir många sedlar.Häromdagen när jag storhandlade landade det på 36 000 pesos, drygt 400 kronor. Jag tog upp min stora sedelbunt och började räkna mina tusenlappar... 29, 30, 31, 32, 34, 35, 36 tusen, varsågod!Men det är inte bara det här med att gå runt med den största sedelbunten jag ägt som har varit lite av en omställning. Att hålla koll på nollorna när jag kollar på en prislapp, kan vara lite av en utmaning när jag räknar i huvudet. Vänta nu, var det 7 000, 70 000 eller 700 000? Och vad blir det i svenska kronor om 10 pesos är 12 öre?Ja, det är förvirrande... Och bara det att finns flera olika växlingskurser i Argentina är också förvirrande. Dels finns den officiella kursen som gäller när banken köper dollar. Men om banken säljer dollar är det en annan kurs som gäller. Sedan finns dollar blue, alltså kursen som används på svarta marknaden (också förvirrande att den heter blue fast det är en svart marknad, men i alla fall). Och sen finns det en ytterligare växelkurs om du handlar med kort i utlandet eller tjänster och varor av utländska företag.Jag läste en artikel nyligen att många argentinarna, efter flera år av ekonomisk bergochdalbana, inte längre litar på banker. När man ska köpa en bostad tar man ibland helt enkelt med sig väskor med cash. Något som anses vara suspekt hemma i Sverige, ses som en trygghet här.Men argentinarna verkar luttrade, räknar upp sina sedlar i butiken och jag konstaterar att jag helt enkelt tagit sedeln, eller jag menar seden, dit jag kommit.Karina Segura Morberg, Buenos [email protected]

Utrikeskrönika 30 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, tisdag.När jag promenerade hem genom avspärrningarnas Paris sent i fredags natt efter OS- invigningentog jag genvägen genom en tillfälligt bilfri biltunnel under Louvren. - Hmmm, om detta vore en film, kom jag på mig själv med att tänka, där jag traskade ensam på asfalten vore detta det perfekta stället att skjuta huvudrollsinnehavaren. Sådana tankar brukar få huvudrollsinnehavaren i min film att bli rädd... Men hon blev inte det. Hon tänkte – ja men då skulle hon i alla fall dö med en underbar känsla inombords.   Tänk att mitt sista stora event att bevaka innan jag avslutar min fyra år som Sydeuropakorrespondent skulle inbegripa att få se Celine Dion sjunga Edit Piafs L'hymn à l'amour ifrån Eiffeltornet så att det hördes över hela Paris. Och så den magiskt vackra luftballongen på detdär elden ska vila. Det var något med denna invigningsceremoni som golvade mig. Fullständigt. Jag förstår inte riktigt varför – erkänner jag. Men det har varit en mycket hård och splittrande politisk vår. Fransmännen har bråkat så mycket om vad som är det äkta riktiga Frankrike att de liksom skymt sig själva. Vad är det för land egentligen?  Mer än ett där man älskar debatt och konflikt?  Och det är absolut markörer för fransk kultur, men det finns ju något djupare också. Två val senare är vi inte mycket klokare. Landet saknar tydlig vinnare, och har hamnat än djupare i sin identitetskris, med tre politiska grupper som bråkar om vad Frankrike var, är och behöver räddas ifrån? Och ingen ny regering är i sikte.   Det är här som OS - invigningen gör entré. Och påminner alla - på ett mycket elegant och professionellt sätt- vad Frankrike är nu igen. Det är paralympier. Det är hundraåringar. Det är Zinedine Zidane, Marie José Pérec och Teddy Riner. Det är den första ballongfärden för över tvåhundra år sedan. Det är världsledande design och lyxmärken.   Det är drottningar, giljotiner och revolutionärer, blod och eld och en utbuad Emmanuel Macron. Det är cancan och plymer,Dionysos mitt i sista måltiden och dragqueens. Det är flödande kreativitet, högt i tak, galna idéer och risktagande.   Det är vulgärt och finstämt.Frankrike är nationalsången sjungen av franska mezzosopranen Axelle Saint-Cirel,med rötter i Guadeloupepå taket till Grand Palais, i en hautecouture-klänning som en del av den franska flaggan Trikoloren som en modern version av Mariannesymbolen för Frankrike och friheten.Det var så skönt med en hälsning från någon med ett annat syfte än att skuldbelägga fiender. Och som bara reservationslöst hyllade hela Frankrike – ALLA inkluderat.  Se så starka vi är – tillsammans. Så lyckades den konstnärliga ledaren Thomas Jolly och hans briljanta gäng blåsa livslust i alla fall i mig. Tack Thomas, för att du påminde om varför man bara måste älska Frankrike! Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 29 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Jag bor segregerat i Stockholm och jag bor nu under sommaren segregerat här i London. Men ändå upplever jag en viss skillnad. Jag återkommer till det.Jag pratar nu om den etniska segregationen som i och för sig allt som oftast enligt forskarna hänger ihop med den ekonomiska segregationen.I Stockholm brukar jag ta tåget från Vårberg i stadsdelen Skärholmen till Östermalm och Gärdet där min arbetsplats Radiohuset ligger. Det är en daglig resa genom en mycket segregerad stad. En resa på drygt 50 minuter där inkomsterna och livslängden ökar ju längre bort från Vårberg man kommer med tåget.Och framme i Östermalm är segregationen rätt så kompakt i stadsbilden. Och för den delen inne i Radiohuset också, dock kanske inte lika kompakt.Den etniska och ekonomiska segregationen finns självklart här i London också. Fyra av tio Londonbor har ju utländsk bakgrund. Aningens högre än Stockholm. Och de olika etniska grupperna har en tendens att bo nära varandra.Southall kallas för ”Little India”. Brixton för ”Little Jamaica”. East Ham i östra London har en betydande befolkning med ursprung i Pakistan och Bangladesh.Och när jag ville äta kosher åkte jag till Hendon. För där bor många judar. Runt hörnet fanns flera iranska och pakistanska halal-restauranger.Och segregationen har samma beståndsdelar här i London som där i Stockholm. Till exempel Tower Hamlets, ett kvarter med många britt-bengaler, är inkomsterna är 40 procent lägre än innerstaden Westminster, men barnfattigdomen högst i stan.Skillnaden mellan Sverige och England är kanske hur man pratar om det.Medan vi i Sverige pratar helst inte hudfärg i officiellt sammanhang och i stället pratar om utländsk bakgrund så är det normalt och ganska oproblematiskt att göra det här i Storbritannien. På London kommuns hemsida under rubriken Community finns ett diagram med två kurvor ena högre än den andra; White och BAME; ja vita som är 53 procent av befolkningen i London och Black Asian and Minority Ethnics som är resten.Och det där med skillnaden där jag bor i London. Jag bor i det som kanske är motsvarigheten till Kungsholmen i Stockholm. Men bara en gata bort är det ett arabiskt kvarter där jag äta libanesisk Fattoush och röka vattenpipa. Om jag skulle vilja.Rouzbeh Djalaie, [email protected]

Utrikeskrönikan 26 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Det pågår en febril verksamhet utanför lägenheten här i San Francisco. Den unga tjejen sätter sig ner på trottoaren och brer ut sina grejer.Folie tas fram, något som liknar grus läggs på och en kraftig tändare – känd som en torch, en fackla – tänds för att hetta upp det som ligger på foliet.Sen drar hon och hennes kompis i sig röken från fentanylet, en syntetisk opioid som är hundra gånger starkare än morfin.Intill henne ligger en ung kille i bruna byxor och flanellskjorta utsträckt på marken. Hans hund nosar på sin husse som inte märker något. Till slut lägger sig valpen och somnar bredvid.Scenen är inte på något sätt ovanlig här. Man behöver bara ta en promenad genom stan för att stöta på det tunga drogmissbruket, utslagenheten och misären som 8000 San Francissco-bor lever i.Jag hade egentligen tänkt göra en annan krönika från det som en gång var världens teknikhub, men som i samband med covid-pandemin tömdes på folk och företag. När techföretagens anställda som kunde valde att jobba hemma förlorade många företag i innerstan kunder. Kaféer, restauranger och butiker fick stänga. Kvar blev dem som inte hade någonstans att ta vägen.Nu kämpar San Francisco med att gå från vacant to vibrant – eller vakant till pulserande – som stadens kampanj för att locka tillbaka människor och företag kallas. Än så länge går det sådär för staden att fylla sina tomma lokaler, under tiden tömmer man sina gator på tältläger.Hemlösheten i San Francisco har funnits länge men nu tar västkustpolitikerna till mer drastiska metoder för att få bort de provisoriska bostäderna från stadens gator.Dels för att högsta domstolen för några veckor sen gav städerna stora befogenheter att förbjuda människor från att sova utomhus.Dels för att det pågår valrörelse.Jag går från tunnelbanan till lägenheten. En dryg halvtimme bort finns vidsträckta stränder, där Stilla havet sköljer in. Där ljudet från vågornas dån och fiskmåsarnas skrän är det enda som hörs.På väg tillbaka till lägenheten ser jag reklam för en nässpray som enkelt kan rädda livet på den som överdoserat opioider, det är Kaliforniens hälsodepartement som vill informera. 2024 ser nämligen ut att bli ett mörkt år sett till hur många som hittills dött i drogöverdoser, och en stor majoritet dör på grund av fentanylet.Under de tio minuter det tar för mig att promenera hem hinner jag passera tio personer i mer eller mindre medvetslösa tillstånd – liggande på trottoaren, framåtlutade i omöjliga positioner eller sittande i tält. Det är kusligt att inte riktigt veta om personen som ligger på gatan bakom mig när jag väntar på att trafikljuset ska slå om sover – eller är död. Jag stannar kvar och tittar på honom, han ser ut att andas – jag korsar gatan.Förbi honom åker nu en förarlös taxi på väg till en kund enligt den senaste app-beställningen. Men det är en annan krönika.Parisa Höglund, San [email protected]

Utrikeskrönikan 25 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.En tidig sommarmorgon på promenaden mellan de världskända sevärdheterna kan jag nästan få för mig att ingenting särskilt egentligen händer här. Det är de morgonpigga turisterna som tar bilder på storslagna Kapitolium och anspråkslösa Washingtonmonumentet. Det är kvinnan i keps som är ute med sin hund, och mannen i shorts som joggar förbi.Men den här bilden av lugn är det få som skulle använda för att beskriva Washington just nu. Snarare har senaste tiden varit en av de mest turbulenta inom amerikansk politik på mycket länge. Och i centrum finns en annan av sevärdheterna: Vita huset.Hit försöker Donald Trump ta sig igen. Sen förra helgen har han officiellt blivit vald som Republikanernas presidentkandidat, han har valt sin vicepresidentkandidat, ett av de uppmärksammade åtalen mot honom har lagts ner – och till råga på allt blev han utsatt för ett attentat som nästan kostade honom livet, och som i längden kostade Secret service-chefen jobbet.Men inte nog med det. För i Vita huset ville också Joe Biden stanna kommande åren. Trots att demonstranterna utanför stängslet ropade att det var dags för honom att gå. Det orsakade en påtaglig stress bland både partikamrater och väljare, tills han den där stekheta söndagen drog upp temperaturen ytterligare och hoppade av valet.Så i Vita huset vill nu istället vicepresidenten Kamala Harris flytta in. Och vem ska hon ta med sig till Ovala rummet som sin vicepresident?När staden dessutom fylls av tusentals människor som vill demonstrera mot att Israels premiärminister är på ett kontroversiellt besök i stan, kokar det verkligen på gatorna. Det känns som att allt händer på en och samma gång. Som att man fastnat framför en dramatisk tv-serie och ser avsnitt efter avsnitt på bara en kväll.Jag träffar på Mike DeLuca, en Washingtonbo, utanför Vita huset som nästan mot sin vilja ändå hänger med i allt som händer. Jag frågar hur det känns – listan är ju lång den bara senaste en och en halv veckan. Han tvekar lite. Sen sätter han fingret på det många nog inte bara i Washington, utan i hela USA känner. ”Jag vill verkligen inte leva i ovanliga tider längre. Kan vi inte bara få leva i helt vanliga tider igen,” säger han och avslutar med ett trött skratt.Men, det är inte mycket som tyder på att saker och ting kommer lugna ner sig. Valrörelsen är långt ifrån klar, och det kommer garanterat fler stekheta dagar här i Washington.Dramatiken saknas verkligen inte här, trots att en tidig morgon, med hundpromenader och joggingturer, kan få huvudstaden att verka så lugn. I alla fall för en stund.Simon Isaksson, [email protected]

Utrikeskrönikan 24 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Innan jag åkte till Thailand för att spendera några veckor här som Ekots sommarkorrespondent, frågade jag den ordinarie korrespondenten Axel om jag skulle ta med något dit från Sverige. Jag tänkte något i stil med saltlakrits eller Kalles kaviar men fick snabbt till svar ”Åh vad snällt, gärna tre kilo doftfritt tvättmedel om det får plats? Jag beställer online till din dörr så tar du med dig på planet.”För mig som ändå tänkt lämna massa plats i väskan för att fylla den med intressanta souvenirer från Bangkoks alla marknader, fanns det inga utrymmesproblem vad gällde förfrågan. Jag blev dock lite stressad av tanken på att jag nu skulle frakta tre kilo vitt doftfritt pulver över halva jorden å en för mig hyfsat okänd mans vägnar.Jag har tidigare hört om skräckhistorier som börjar på precis samma sätt och tillät mig själv, kvällen innan avfärd när min flygrädsla och stress inför sommarjobbet höll mig vaken, att göra lite googlingar.3:e Maj 2024, Brittisk turist kan få upp till 20 års fängelse efter att ha rest med knark i bagaget.Stressen var ett faktum och när jag befann mig på Arlanda efter ett par timmars sömn skickades min väska åt sidan på rullbandet för manuell kontroll. Jag log och sa ursäktande ”hehe tvättmedel”.Jag hade då glömt bort att tvättmedlet låg i det incheckade bagaget och det vakten ville kolla på var en kam jag har som ser ut som en kniv när den är hopfälld.Väl på plats i Bangkok gick allt som smort. Ingen kollade väskan, Axel är en av de trevligaste personerna jag träffat och han sa dessutom att det var fritt fram för mig att använda tvättmedlet, det thailändska är nämligen väldigt starkt förklarade han.Men jag tänkte: om det nu var så viktigt för Axel ska väl inte jag? Istället gick jag och köpte ett riktigt supertvättmedel i den lokala matbutiken.Och efter någon vecka när jag gått igenom alla kläder i garderoben var det dags för första tvätten. Också den gick som smort men på det trånga skytrainet senare märkte jag det: doften. Som ifall man blandat alla såna här kemiska toalett-doft-sprayer som finns på marknaden med sockervadd och hällt ut över mina, i och för sig väldigt rena, kläder.Jag inbillade mig att folk i vagnen rynkande på näsan och kollade runt omkring sig, jag gjorde samma sak för att de inte skulle fatta vem det var som stigit ombord med samma doftprofil som en begagnad hoppborg. Sen klev jag av och gick hem, för första gången tacksam över att jag är i Bangkok under regnperioden, eftersom det skyfall som sen kom tvättade ur lite av den plastiga barbiedoften.Och på klassiskt P1-manér ska vi nu försöka lära oss något av detta:För det första så ska man komma ihåg att nästan inget av det man oroar sig för slår in. Och det gäller särskilt när man befinner sig i stressiga och nya situationer.För det andra ska man lita på de som redan varit i en situation man själv snart kommer befinna sig i, de som gått i skor du snart ska ha på dig. Även om deras tips kan låta märkliga och som något som inte kommer gälla dig.Och Axel, om du hör detta, jag har inför nästa tvätt tagit några skopor doftfritt, hoppas det är okej.Jag kan annars be sommarvikarien som snart ersätter mig att ta med lite extra.Felix Öste Personne, [email protected]

Utrikeskrönikan 23 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Yamoussoukro, tisdag.Här i Elfenbenskustens huvudstad är det ett helgnöje att mata krokodilerna. De gillar bara levande föda, det finns att köpa på den lokala marknaden. Nu står en man med en höna i ett fast grepp, och ett hundratal åskådare tittar på när reptilerna radar upp sig vid staketet.Mannen med hönan avvaktar. Han och alla andra här väntar på att den största krokodilen av dem alla ska dyka upp. Kaptenen.Elfenbenskustens första president Felix Houphët-Boigny hade en känsla för det grandiosa. Det sägs att det var ett besök i Washington D.C. som gav honom idén att han skulle bygga en likadan stad i den afrikanska djungeln.Han valde att göra det här, i byn där han föddes, i samhället där han av tradition kunde titulera sig kung.Han – som västerländska ledare kallade Afrikas vise man – byggde breda boulevarder och pyntade staden med statyer av sig själv.Som en god katolik ville han även prioritera att bygga en kyrka. Världens största kyrka. Nu står den här, en större variant av Peterskyrkan. 158 meter hög, med plats för nästan 20 000 människor, välsignad av påven och allt.I sjön nedanför sin bostad lät presidenten plantera ut krokodiler, och gav hedersuppdraget att ta hand om dem till en man som hette Diko. Diko gav krokodilerna namn – och de lyssnade när han kallade på dem. Han gick orädd bland dem, matade dem och såg till att de fick en värdig begravning när de dog.Houphët-Boignys vision om ett afrikanskt Washington kom av sig efter hans död. Yamoussoukro är idag bara huvudstad till namnet. Presidentpalatset, nationalförsamlingen, myndigheterna, de diplomatiska beskickningarna – allt finns idag i mångmiljonstaden Abidjan.Inte heller hans andra dröm – om ett harmoniskt land utan politiskt våld – höll sig särskilt länge efter att han försvann. Nollnolltalet inleddes med ett inbördeskrig.Tiotalet med att den nye presidenten Laurent Gbagbo förlorade valet, men vägrade lämna makten. Den postelektorala krisen – som nästa inbördeskrig diplomatiskt brukar kallas av ivorianer – ledde till tusentals döda och tog slut först när fransk militär ingrep och såg till att valvinnaren Ouattara fick makten.Ouattara styr än i dag. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta kvar längre än det var tänkt.Hans konkurrent Gbagbo satt under många år häktad i Haag misstänkt för brott mot mänskligheten, men friades sen på alla punkter. Nu är han tillbaka i Elfenbenskusten och laddar för presidentvalet nästa år.En del ivorianer hävdar bestämt att landet har förändrats, är stabilt. De har en av världens snabbast växande ekonomier och vill inte ha mer våld.Andra håller andan.Krokodilskötaren Diko då? Jo, han skötte lojalt sitt uppdrag. Tills en av krokodilerna en dag svek hans förtroende och drog ner honom i vattnet.Ett sus går genom folkmassan. Kaptenen har dykt upp. Fått syn på den flaxande hönan.Han öppnar käftarna.Markus Alfredsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 22 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, måndag.”Är du rädd?” frågar damen mig vänligt.Jag tittar med en viss förvåning på min fixare och tolk Nathalie, för det är fjärde gången vi får frågan på några timmar.Det är nästan som en hälsningsfras – hej och trevligt att träffas – är du rädd? Artigt och inkännande. Inte förebrående eller nervärderande.Vi är uppe i de nordligaste delarna av Israel, norrut ser vi in i Libanon från kommunhuset där vi parkerat – österut de ockuperade Golanhöjderna.Är jag rädd? – Nä. För jag är kanske för dum eller naiv för att fatta.Min fixare Nathalie – som är ung och ambitiös och jag skulle kunna vara hennes pappa – verkar lugn som en filbunke.En stund senare tjuter en siren och så skakar marken av den dova explosionen från en raket som kommer någonstans från andra sidan gränsen och slår ner en bit bort. Jag känner mig lugn.Många timmar senare är jag tillbaka i ett betydligt tryggare Tel Aviv. Då blir jag skakis! Fasen, det där var ju nära.Människorna i de här områdena i och utanför Israel, dom är rädda. För att leva här är farligt på riktigt och nästan hela tiden.I mitt jobb här har också ingått att följa utvecklingen i Gaza. I realtid kan jag på olika appar följa vad som händer. Människor filmar med sina mobiler och bilderna fylls av personer som flyr från en del av Gaza till en annan för att undkomma artilleribeskjutning och flygattacker. Barn, gamla, män, kvinnor som oroligt ser sig om för att kunna ta skydd om det behövs. Och det syns att dom är rädda.Jag söker på ordet rädsla, och i en artikel från Karolinska Institutet läser jag följande;”Rädsla är en naturlig del av att vara människa.”Jag läser vidare;”Vid rädsla, aktiveras den del av nervsystemet som kallas det 'sympatiska nervsystemet'. Det gör att kroppens resurser fördelas om. Blodflödet dirigeras bort från matsmältningssystemet och huden ut till musklerna så att vi ska kunna handla snabbt och med kraft.”Men hur länge orkar man vara rädd? Jag tänker att kroppen inte orkar ha blod som omfördelas och muskler som är på helspänn hur länge som helst.En forskare på global hälsa vid University of Central Florida i Orlando, skrev för ett tag sedan att man har räknat ut att INNAN kriget, led nästan 60 procent av alla mellan 10 och 18 år i Gaza, av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom. Nu, skriver hon, torde siffran vara 100 procent. Psykisk ohälsa av gigantiska mått.Några dagar efter missilattacken i norra Israel har jag kontakt med en palestinier inne i Gaza, och nu ställer jag själv frågan; Är du rädd?Han svarar lugnt:”Jag har glömt hur det är att inte vara rädd…”Martin Svenningsen, Tel [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Bara några dagar efter hemkomsten från Ukraina sorterar jag fortfarande intrycken av allt jag har sett och, inte minst, av vad jag har hört. För jag märker när jag under ett par veckor rör mig i ukrainska städer hur mycket jag lyssnar på hur människor pratar med varandra i vardagen under ett pågående krig.När det gäller Ukraina handlar det mycket om att fånga upp vilket av de båda språken människor pratar med varandra - ukrainska eller ryska? Under de senaste två åren lystrar jag alltid lite extra när jag hör ryska på gatan i till exempel Kiev. Ett replikskifte vid ett övergångsställe, ett förtroligt samtal vid ett restaurangbordet, någon som passerar i en park och pratar i mobilen. Vilka är de här personerna och vad står det här språkvalet för? Det vanligaste svaret är att de är flyktingar från östra eller södra Ukraina, regioner där ryskan länge varit det dominerande språket. Men ryskan var också länge det vanliga språket bland Kievborna. De pratade ofta precis lika bra ukrainska och kunde växla när de ville. Det var bara det att ryskan för många i Kiev var hemmets språk. Nu har det blivit våldets och krigets språk.I omvärlden finns det en rad missuppfattningar om språkfrågan i Ukraina. En av de vanligare är att många tror att den som pratar ryska automatiskt ser positivt på Ryssland som land. Du behöver inte tillbringa särskilt mycket tid i Ukraina för att förstå att det inte finns något automatiskt samband. Under Majdan-revolten för drygt tio år sedan kämpade en masssa rysktalande ukrainare också för ett fritt och självständigt land som de inte ville se som lydstat till Ryssland. I den ukrainska armén strider rysktalande för att stoppa den ryska invasionen. Och när människor från de rysktalande regionerna flyr undan kriget gör den stora majoriteten det inte till Ryssland utan i motsatt riktning till ukrainska regioner fria från ockupation.En anledning till att jag lyssnar så aktivt när jag rör mig genom staden är att jag vet hur komplicerad språkfrågan är och kommer att vara under många år framåt. För vissa i Ukraina är det otänkbart att längre ta ryska i sin mun. Andra går ännu längre och vill inte höra ryska talas, vilket jag har all respekt för. Samtidigt strömmar ukrainska rysktalande flyktingar in och integrationen i samhället handlar för dem om många saker, också om språk.På tåget ut ur Ukraina till Polen passerar jag en man i korridoren som bär en t-shirt som visar exakt var han själv står i den här frågan. Texten på tröjan lyder: ”Ukrainskuiu, bud laska” - På ukrainska, tack.Fredrik Wadström, just hemkommen från [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdagDet har hänt något här i Finland som har fått mig att ifrågasätta ett av det här landets absoluta fundament - att värna den nationella säkerheten. Jag blev inlåst i den finska riksdagen. Och jag vet, visst låter det osannolikt att ett land vars främsta prioritet är just inre och yttre säkerhet skulle tappa bort en främmande utländsk sommarvikarie i den finska demokratins högborg. Men det var faktiskt precis det som hände. Och nu ser jag visserligen inte mig själv som ett direkt hot mot Finlands suveränitet, eller ens som ett indirekt hybridhot, även om den här krönikan inte är helt inställsam, men ändå. Inte särskilt övertygande för ett land som brukar lyftas fram för sitt säkerhetstänk. Så hur gick det till? Jo jag hade hittat ett litet någorlunda o-ekande skrymsle i en nedsläckt korridor långt bort från allt övrigt riksdagsliv i den enorma så kallade granitborgen, för att där krypa in och rapportera om omröstningen jag var satt att bevaka. En plats som förutom att fungera utmärkt som tillfälligt kontor också garanterade mig att missa alla former av tecken på att riksdagen sakta men säkert stängde ner - inte bara för dagen, men för hela sommaren. Så när jag till slut, sisådär fyra timmar senare, stapplade ut ur min mörka vrå vid gott mod och i god tro om att jag om 15 minuter skulle vara med i direktsändning från en närliggande park, gick en rysning genom kroppen. Nu var det inte bara min korridor som var nedsläckt, det var alla korridorer. Lätt stresspåslag. Inte en enda människa i sikte och 13 minuter kvar till direktsändning. Jag rycker i några dörrar. Låst, låst och låst. Jag ser en skylt på finska som jag tror, kanske, säger något om kontakt till en byggnadsansvarig men det är omöjligt att veta, jag förbannar språket för att vara uraliskt. 9 minuter kvar. Svårt stresspåslag. Jag rusar några vändor fram och tillbaka genom korridorerna med ryggsäckar och sladdar hängande och slängande precis överallt. 6 minuter kvar. Hittar till slut en ringklocka vid en av ingångarna och ropar i falsett ”Hi please please let me out, snälla släpp ut mig”. Vakten på andra sidan, som tack och lov finns - och svarar - verkar minst lika förvirrad som jag. Han säger kort ”riksdagen har stängt”. Jo tack. Jag upprepar mig ”Förlåt, jag vet, jag är så så ledsen men jag måste bara få komma ut.” Han, nu med mer medlidande i rösten för den uppenbart panikslagna person han talar med: ”Nå.. Ok. Du kan va lugn. Jag ska släppa ut dig. Men jag förstår bara inte… vem är du ens?”. Vem är jag ens. En svindlande svår fråga att besvara även under normala omständigheter. Men efter visst dividerande om vem jag egentligen är så släpps jag till slut ut. Och samtidigt som jag passerar spärrarna mot frihet hör jag teknikern i örat ”Aa Hassan, pass på här, 30 sekunder kvar”. Och sen: ”Med oss direkt nu från den finska riksdagen har vi vår utsända Felicia Hassan, hej!”Pjuh... Det löste sig alltså. Den här gången också. Nu återstår bara att se om Finland lyckas vinna tillbaka mitt förtroende som säkerhetslandet nummer ett. De har några veckor på sig innan mitt vik här är över. Felicia Hassan, [email protected]

Utrikeskrönikan 17 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Milwaukee, onsdagEn kvinna i silverglittrande cowboyhatt står utanför den stora sportarena och gråter. Därinne pågår republikanernas partikonvent. Hon har just varit med och röstat fram Donald Trump som partiets presidentkandidat. Nu torkar hon tårar från ögonvrån. Jag tackar Gud för att Trump överlevde, säger hon, och att jag får vara med om det här historiska ögonblicket.De senaste dygnen har varit sprängfulla av historiska ögonblick och ikoniska bilder. Donald Trump med blod på kinden, med näven trotsigt höjd i luften, mot fonden av en klarblå himmel och en vajande amerikansk flagga. Han kommer hit till Milwaukee inte bara som presidentkandidat, utan som en kämpe, en överlevare, och tas emot som en hjälte.Det är en otrolig amerikansk historia, an amazing American story, säger kvinnan i cowboyhattenInne i sportarenan är stämningen elektrisk. Hela arenan smyckad i patriotiskt rött-vitt-och-blått, musiken pumpar från högtalarna, varje bänkrad är fylld av delegater som ropar ut sitt stöd till Trump. USA, USA. Där sitter Texas-delegaterna i röda skjortor, intill en grupp från Tennesse med paljettglittrande kavajer. Det är både politik och party, som det brukar vara på amerikanska partikonvent, men den här gången med en ny känsla av allvar efter mordförsöket i Butler.Trumps vicepresidentkandidat tas förstås emot med stående ovationer. JD Vance från Middletown Ohio, en Trumplojal stjärna från partiets högerflygel. Han personifierar den amerikanska drömmen, från uppväxten i misär och fattigdom i Middletown till politikens finrum, här på hedersläktaren på partikonventet.Donald Trump säger att mordförsöket i Butler fått honom att tänka om. Nu vill han betona enighet istället för splittring. Vad han än säger kommer han ha publiken med sig på sportarenan i Milwaukee. Han tog en kula för vår skull, säger en republikansk delegat. Vi borde vara för evigt tacksamma mot Donald Trump.I julihettan utanför konventet står souvenirförsäljarna på rad och säljer t-shirts med bilder på Trump och den trotsiga texten: Jag röstar på den dömda brottslingen.Kvinnan i den silvriga cowboyhatten säger till mig att inget kan stoppa Donald Trump nu. Hon radar upp alla hinder som hon menar att han redan klarat av: demokraternas alla påhopp, de orättvisa juridiska processerna, och så kulan i Butler.Han är ostoppbar, säger hon. Det är en otrolig amerikansk historia.Ginna Lindberg för P1 Morgon i [email protected]

Utrikeskrönikan 16 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, tisdag.I en av mina tidigare krönikor berättade jag om hur oerhört krångligt det var att fixa journalistvisum till USA som jag behövde för att kunna följa ett Natotoppmöte i Washington. Där jag efter många om och men fick visum via ett skumt industriområde i Vilvoorde, en bit utanför Bryssels flygplats.Men det skulle visa sig att svårigheterna inte alls slutade vid visumet.Det började med ett sms samma morgon som jag skulle åka. Flyget var inställt. Jag skulle ändå ut till flygplatsen för att vinka av mina barn så jag tog mina packade väskor i hopp om att komma med ett senare plan samma dag. Men icke.Halva Bryssel skulle åka till Washington och efter tio minuters sökande gav kvinnan vid flygbolagets desk upp. Hon gav mig istället en QR-kod som skulle ta mig till bolagets call center, någonstans på andra sidan jorden.Jag gick till ett av kaféerna, beställde en flygplatsdyr espresso och började ringa. På tredje försöket kom jag fram och fick prata med en riktigt person.Efter en ganska lång stund sa han: ”Det finns ett flyg imorgon bitti. Via San Francisco”.”Via San Francisco!”, utropade jag så det hördes över hela kaféet. ”Det är ju en omväg över hela landet!””Ja, det är det enda jag har”, sa han.”Ok”, sa jag, svepte den sista delen av espresson och åkte hem.Några timmar senare kom den stora chocken. Jag skrev ut den nya bokningen och såg till min fasa att mannen på andra sidan jorden hade blandat ihop flygplatsförkortningarna. Där stod inte BRU för Bryssel utan BUR för Burbank.Jag satt alltså i Bryssel söndag eftermiddag med en biljett morgonen därpå från en stad i Kalifornien, därav mellanlandning i San Francisco.Uppgiven ringde jag upp igen via QR-koden. ”Ojdå”, sa kollegan till mannen som bokat in mig från Burbank.Han kunde faktiskt fixa en biljett från Bryssel till morgonen därpå, men via Edinburgh med bara en timmes byte.”Räcker det verkligen?” frågade jag.”Ja, det ska räcka”, sa han. Räckte det?Nej.Planet landade tio minuter sent, ungefär samtidigt som de började boarda planet till Washington. Och jag skulle igenom både pass och säkerhetskontroll igen.Jag sicksackade mig fram i trängseln, ursäktade mig förbi köerna för att gå före. Självklart skulle en av mina väskor kollas extra noga, min liveväska dessutom som ofta drar till sig uppmärksamhet om man öppnar den då den är en liten låda med en massa sladdar. Vakten tog god tid på sig och troligtvis bled det inte bättre av att jag stod och stampade nervöst vid sidan av. Till slut var han klar.Jag tokrusade iväg med mina två väskor. Samtidigt som jag sprang förbi en skylt där det stod att min gate låg sju minuter bort ropade de ut i högtalarna: Last call for Washington. Två minuter senare kom jag fram. Flåsande och svettig fepplade jag upp mitt boardingkort. Maskinen lyste rött. Nu är det kört, tänkte jag.Men mannen vid kontrollapparaten sa glatt: ”Det är för att du sitter vid en nödutgång. Är det ok?”Herregud, jag kan sitta på muggen i åtta timmar om det ska vara så tänkte jag. Men svarade: ”Visst, inga problem”.Dörrarna öppnades. Jag kom med. Sen att min resväska inte kom fram, ja, det är en annan historia.Andreas Liljeheden, tillbaka i Europa från [email protected]

Utrikeskrönikan 15 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, måndagAtt stänga ett korrekontor, alltså basen för en korrespondent, har visat sig vara en hel konst.Jag håller på att stänga korrekontoret i Bogota just nu. Möbler och prylar måste säljas, packas ner eller slängas, radions tekniska utrustning packas ner försiktigt och skickas hem, lägenheten tömmas och städas, räkningar betalas och abonnemang avslutas, det sista har blivit en utdragen strid med bland annat internet-bolaget, som gjort allt för att jag inte ska lämna dem.Bekanta i Colombia hävdar att det alltid är så, de sätter ena hindret efter det andra så att man ger upp och blir kvar.Och mitt i allt detta, jobbet så klart, nyhetsinslag, reportage, live-samtal, krönikor. Nåväl, från Stockholm har de visar förståelse och inte pressat på så mycket.Men det har ändå varit lite leveranser om ekonomin i Argentina, fotbollsturneringen Copa America, våldet på Haiti och miljöproblem i Chile.Mitt i röran, medans jag röjer undan i lägenheten, tänker jag på vad jag lämnar efter drygt 3,5 år här i Latinamerika, den kontinent där jag föddes och som jag som barn tvingades fly ifrån.Den äldre smale och korte mannen som rotar bland soporna efter nånting värt att sälja för att köpa en bit bröd, han kan ses i varenda latinamerikansk stad. Eller barnet som tigger med sorgsen och vädjande blick. I bakgrunden glänsande skyskrapor som skiner i solen.Migrantfamiljen, där mamman erbjuder tvätt av vindrutor till förbipasserande bilar, ibland får hon höra glåpord av typen ”åk hem, din jävla invandrare”, pappan försöker få ihop till maten på svarta byggjobb där han ibland inte ens får betalt. Parets treåring tittar upp mot mig när jag intervjuar föräldrarna, hon vänder sig till sin mamma och frågar: Mamma, är han från polisen?Och kyparen på restaurangen som i smyg – så att chefen inte ser - sneglar mot lokalens stora tv-skärm där de visar landslagets avgörande match på väg mot finalen i Copa America, mannens tårar efter segern och handskakningen när jag går därifrån: Vi tar det här, vi blir mästare i år … Hoppet, glädjen.Jag lämnar arbetarkvarteren där salsa och andra karibiska rytmer kommer ut från högtalarna och fyller luften med rytm.På dessa gator går arbetarna på väg hem efter ett 10 timmars pass och 2 timmars resor på proppfyllda bussar, trots den glada musiken går de – män och kvinnor - med stela ansikten och tunga steg.Mitt i den ofta eländiga tillvaron för många – glöm inte att en av tre latinamerikaner lever i fattigdom – har jag funnit en inre glöd, en vilja att kämpa sig upp – och mycket tro på Gud. Det är få som ifrågasätter sakernas tillstånd, man tror helt enkelt att de har det som de har det, för att det är Guds vilja.Svårt att beskriva hur det känns att lämna Latinamerika och dessa medmänniskor.Jag önskar bara min efterträdare lycka till, hoppas att hon bättre än vad jag har kunnat göra kan beskriva dessa 600 miljoners människors tillvaro för en svensk publik.Jag tackar för mig. Vi hörs i andra sammanhang.Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Utrikeskrönikan 12 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kigali fredag.För bara några veckor sedan så sa jag i en krönika farväl till det land jag bott i, i tre och ett halvt år, Sydafrika. Nu är det härifrån - underbart, fridfulla och trivsamma Kigali i Rwanda - som det är dags att säga farväl till hela mitt bevakningsområde, Afrika söder om Sahara, detta nästan omöjligt stora fögderi med uppåt femtio länder att ha koll på. Men nu, efter fyra år är det dags. Och det är med blandade känslor som jag säger hejdå.Jag har hört att vädret hemma i Sverige lämnar en del övrigt att önska just nu, och det kommer inte bli helt lätt att sätta sig in i svenska debatter och fenomen jag inte hört talas om, men det kommer nog bli bra. Jag kommer ändå minnas joggingspåret och trafikkaoset på Cornichen i dammiga Dakar i Senegal, ett land som står och väger.Jag kommer alltid tänka på min gamle vän i Burkina Faso i Västafrika, han som en gång för länge sedan välkomnande mig till Afrika och fick mig att vilja upptäcka mer av denna kontinent. Men det är också med sorg, mitt älskade Burkina Faso, en gång så öppet och säkert och trevligt, som nu snabbt försvinner bort i en dimma av islamistisk terror och en allt hårdare militärdiktatur.Jag kommer också minnas skratten och de lättade rösterna i Khartoum i Sudan, i en annan tid, då hoppet levde om en friare och bättre framtid efter det folkliga upproret där mot den till synes evige diktatorn Omar al-Bashir. Röster som nu sedan drygt ett år av skoningslöst inbördeskrig är utspridda i allt från Kairo till Dubai till flyktingläger i Tchad, och där jag fortfarande inte vet om en del är kvar i livet.Men vi har också Abidjan, detta frankofona, tropiska energiknippe till stad i Elfenbenskusten med sina entusiastiska filmskapare som tror på framtiden och som värmde mitt hjärta. Och dess anglofona motsvarighet, Nairobi i Kenya, som har Afrikas coolaste invånare, utan att de egentligen själva vet om det alltid, de är för alltid en del av mitt liv. Eller Mogadishu i Somalia som varje gång är lite av en anspänning att besöka, men också berikande.Att bevaka Afrika är att pendla mellan hopp och förtvivlan. Ett folkligt uppror, demonstrationer här som kanske leder till något bättre, men så kommer en militärkupp eller uppblossande strider där som driver folk på flykt och som krossar drömmar och framtidsplaner. Det är som att allt händer samtidigt på en gång, livet självt i snabbspolning mellan glädje, framsteg och motgång och sorg.Det har ibland varit extremt påfrestande, frustrerande att bevaka, men det har också gett mig en energi och kanske en ödmjukhet inför livets skörhet. En sak är säker, att bevaka Afrika är aldrig tråkigt. Men nu är det dags att säga: ”adjö, mitt älskade Afrika”.Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 11 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dortmund torsdag,När detta talas in sitter jag i pressrummet i katakomberna kring den underbara, så av fotbollskultur impregnerade arenan i Dortmund och har just fått uppleva ännu en härlig EM-match, denna gång semifinalen mellan Nederländerna och England.England krånglade sig på något vis till finalen och kan drömma om den där fotbollshemkomsten på söndag i finalen mot Spanien i Berlin.Visst EM har haft några supporterbråk, senast här i Dortmund igår, några fall av provocerande nationalistiska utfall, tågförseningar och några andra arrangörsmissar men totalt sett har EM-veckorna här i Tyskland nog blivit vad arrangörerna hoppades på.Ja, de tyska medarrangörerna kan med visst fog säga att det som var allas förhoppning här, att det skulle bli ”das Sommermärchen 2.0”, en glädjerik turnering där Tyskland återigen fick visa sig välkomnande och öppet precis som originalsommarsagan, VM i Tyskland 2006, i viss mån gick i uppfyllelse.Men samtidigt som vissa jämförelser med 2006 kan göras så är också Tyskland politiskt och internationellt på en annan plats än man var då.Idag är oenigheten större i landet, den politiska splittringen med framgångsrika ytterkantspartier har nått även Tyskland med full kraft nu, ekonomin står och stampar, förbundskansler Scholz försöker men har, iallafall inte ännu, hittat sin rätta roll som ledare för Europa och både Rysslands angreppskrig i Ukraina och kriget i Gaza har börjat rubba tyska, iallafall upplevda, konsensusuppfattningar kring den s k minneskulturen efter andra världskriget och förintelsen.EM har blivit en bra paus från alla dessa diskussioner men osäkerheten och oenigheten kommer vara kvar när pokalen delats ut, alla åkt hem och tyskarna själva är tillbaka från semestern.Kanske bidrog denna osäkerhet till att många tyskar i München kände att de behövde bua ut den stackars spanske vänsterbacken Cucurella på arenan just i München häromdagen under hela semifinalen.Det var Cucurella som fick bollen på handen i straffområdet i slutet av kvartsfinalen mot Tyskland och domaren valde att inte blåsa straff.Rätt eller fel kan man diskutera, men att agera som att det var Cucurella själv som hade sagt till domaren att det inte skulle vara straff, som Münchenpubliken verkade utgå ifrån, kändes inte direkt sunt.Även om det varit ett riktigt bra EM för undertecknad, en rolig avslutning på ett intensiv korreår från förra sommaren till nu så kommer detta pinsamma buande tyvärr vara kvar i minnet ett bra tag hos mig.Jag hoppas att Berlinpubliken på finalen på söndag visar var det sportsliga skåpet ska stå och välkomnar Cucurella vänligt.Så kära Tyskland, det är bäst att vi tar några veckors paus från varandra från och med måndag, jag är tillbaka i slutet av augusti.Då du, då blir det åka av i rapporteringen.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 10 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul onsdagFörra veckan satt jag på en israelisk spårvagn, på väg genom Jerusalem, då det utbryter en ganska hätsk diskussion i vagnen.Två små krumma gubbar, det känns som dom är minst 100 år bägge två, står och argumenterar vid två tomma säten.Viskande frågar jag efter en stund en dam vad det där handlar om.Jo, den ena gubben har erbjudit den andra gubben sin plats, och nu är den andra gubben förnärmad över detta.Men det finns ju två likadana platser precis bredvid varandra säger jag viskande.Det handlar inte om platserna – det är mer principen, får jag förklarat för mig. Den ena gamlingen är förnärmad för att den andra gamlingen hade mage att resa sig för hans skull…Det hela slutar med att den ena, lite ostadigare gubben trotsigt blir stående – bredvid det tomma sätet.Jag tycker mycket om att åka kollektivtrafik när jag är ute och far. Man ser mer av platserna man besöker och lär sig lite om folklivet. Som att man inte ska räkna med att små gubbar vill bli erbjudna sittplats av jämnåriga.Sen är det alltid lite märkligt att resa kollektivt i Israel – för här bär var och varannan person på ett vapen.På tåget mellan Tel Aviv och Jerusalem råkar en ung tjej i militäruniform slå till mig över vaden med pipan på sitt automatgevär, som hon har hängande över ena axeln. Hon ber försiktigt om ursäkt.Förr var det framförallt militärer som bar runt på sina vapen i princip överallt. Nästan varenda israel måste ju göra ett par års militärtjänst.Men nu är fler civila beväpnade än tidigare. Jag ser ett ungt par med en liten tjej i en barnvagn på en buss i Tel Aviv, både mamma och pappa har varsin pistol sittande i byxlinningen. För sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har allt fler personer valt att skaffa vapen.På bussarna ser jag de förändringar jag bara läst om…Och så får man kanske se platser man inte räknat med.För ett tag sedan åkte jag spårvagn i IstanbulTvå svettiga, brittiska turister hoppade på. Av deras diskussion förstår jag att deras mål är att ta sig till Hagia Sofia, ett av Istanbuls mest kända landmärken. De kollar på sin karta, i en app och diskuterar koncentrerat hur många stopp de ska åka innan de är framme.Men det finns bara ett problem – de åker åt fel hål.När de inser det, boxar kvinnan mannen i bröstet och utbrister på engelska – ”Du skulle frågat!””Men det är ju inte lika roligt!”, svarar mannen – ”…och nu får vi se annat också”.Men en sak har jag verkligen noterat under mina resor de senaste årtiondena på bussar, tåg och spårvagnar. Och nu riskerar jag att låta lika grinig som de gamla farbröderna på spårvagnen i Jerusalem;Det är tystare än förr.För nu sitter de allra flesta och glor i sina mobiler. Oavsett om man är i Israel, Turkiet eller hemma i Sverige.Då missar man ju det där andra man kunnat se – tänker jag…Martin Svenningsen, [email protected]

Utrikeskrönikan 9 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mansfield, torsdagDet är den fjärde juli och valnatt i Storbritannien. Och jag har åkt tre timmar med tåg till staden Mansfield nästan 20 mil norr om London för att bevaka valet.Mansfield är en arbetarstad mitt i det så kallade Red Walls i Nottinghamshire, ett av de traditionellt starka fästena för arbetarpartiet Labour i centrala och norra delar av landet.En stad som under årtionden hade levt på gruvindustrin som var en viktig ekonomisk ryggrad för hela regionen och sedan 1885 då staden blev en egen valkrets röstat rött, alltså Labour.Men minskad efterfrågan på kol och övergången till renare energikällor ledde till att många gruvor i regionen stängdes under 80 och 90-talet. Mansfield förlorade sin industriidentitet kan man säga och har sen dess dragits med hög arbetslöshet, fattigdom och ohälsa, ett tillstånd som är väl synligt i stadsbilden; utslagna personer som i princip bor på gatan och unga som är märkbart drogpåverkade.Men trots satsningar på ny industri i regionen och program för att hjälpa före detta gruvarbetare hände nåt i valkretsen 2017:Det ökade missnöjet med Labours ekonomiska politik och följderna av Brexit ledde till att de konservativa bröt sig genom Red Walls och även arbetarstaden Mansfiled som likt många andra röda fästen i Storbritannien vanns av detkonservativa Torypartiet för första gången efter nästan 130 år.Och nu under valnatten visar vallokalsundersökningen så som alla opinionsundersökningar under valperioden att Labour skulle vinna tillbaka staden efter 14 år igen.Och jag står under den historiska valnatten mitt i Mansfield på stadens centrala torg för att fånga upp stämningen. Men det är öde! Inga valvakor, inga glada rop. Ingenting!Jag skickar en bild på de tomma gatorna till mina kollegor hemma i Sverige som förväntar sig intervjuer med engagerade Mansfiledbor.Nu när valresultatet är klart och Labourledaren Kier Starmer flyttar in i Downing Street 10 efter att Rishi Sunak flyttat ut kan man konstatera att majoriteten av britterna inte röstade för Labour snarare mot det Konservativa Torypartiet.Det märkte jag tydligt när jag tidigare under valdagen samtalade med folk ute på stan i Mansfield. Många pratade om bristen på förtroende för regeringspartiet konservativa och dess ledare Rishi Sunak snarare än någon entusiasm för oppositionsledaren Kier Starmer.Nu när alla siffrorna är färdigräknade står det klart att Labour-partiet ökade marginellt när de gäller andelen röster och till och med minskade i antalet eftersom valdeltagandet minskade jämfört med tidigare val.Och i arbetarstaden Mansfield, som återigen styrs av Labour, var valdeltagandet var bland det lägsta i landet.Rouzbeh Djalaie, [email protected]

Utrikeskrönikan 8 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Plötsligt hugger det till i magtrakten. Men jag är inte sjuk, det är bara att jag har fått se tre hundar som leker i en park. Deras energi och glädje känns på 20 meters avstånd. Hugget handlar om längtan efter min egen vovve där hemma i Sverige, hon som tjuter av glädje varje gång jag kommer hem.Att vara radions sommarvikarie här i USA är fantastiskt spännande och roligt, men nu har det gått mer än tre veckor utan den där lilla gulliga ulliga busiga pudeln. Mina händer skriker efter hennes mjuka, klappvänliga vita päls.Åh, om hon vore här, tänker jag. Fast så fortsätter jag min promenad, och plötsligt ändrar jag mig när jag ser en oväntad varningsskylt.De som låter är inte hundar utan prärievargar eller coyotes. Just dessa har jag hittat i radions effektarkiv, men jag fastnar vid skylten som varnar för att det finns coyotes här i Golden Gate-parken mitt i storstaden. I San Francisco bor över 800 000 människor och tydligen ett hundratal prärievargar.På skylten i parken står att coyoten kan se små hundar och katter som mat. Min hund på dryga tre kilo skulle säkert vara en jättebra coyote-lunch. Med ens känns det ganska bra att hon inte är här utan hemma i trygga, coyotefria Sverige.Nu Golden Gate-parken jättestor, bitvis täckt med hyfsat tät skog. Jag börjar snegla lite åt olika håll där bland snåren, för vad ska jag göra om det dyker upp en coyote? På skylten stod något om att ”gå långsamt därifrån” om du skulle råka på en coyote. Inte helt avslappnad fortsätter jag genom snårskogen. Jag tittar mig omkring hela tiden och så kommer en liten pust av lättnad när jag lämnar skogen och kliver ut på en av parkens stora gräsmattor. Där, i tryggheten, plockar jag fram mobilen, googlar coyote och snart läser jag om en sångerska.Taylor Mitchell heter hon som sjunger. Eller sjöng, för sångerskan och låtskrivaren dog av blodförlust bara 19 år ung. Såvitt känt är Taylor Mitchell den enda vuxna människan som har blivit dödad av coyotes, det skedde i hennes hemland Kanada 2009.Om ungefär en vecka får jag krama min hund igen. Prärievargarna får stanna på den här sidan Atlanten när jag åker hem.Jens Möller, San [email protected]

Utrikeskrönikan 5 juli. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dagö, fredagJag reser runt i kusttrakterna i Estland. Trampar runt i estlandssvenska gamla hembygder och blickar jag ut över havet så är det Sverige som finns där långt borta. Det är nu när sommaren är som vackrast, sommarblommor i praktfulla färger, solen glittrar i vattnet och på stränderna samsas fin ljus sand med vita rundade stenar. Många jämför naturen här på Dagö med Gotland. Jag söker minnen och historier som berättar om det som beskrivs som den stora flykten från Estland under slutet av andra världskriget.Från hela Baltikum, Estland, Lettland och Litauen flydde över 37.000 människor i båtar över havet till Sverige för att komma undan kommunismen. Många kom till Gotland och Stockholms skärgård. 80 år senare är minnet fortfarande starkt och berättelserna levande bland ättlingarna efter de som flydde. Många har fritidshus och tillbringar delar av året på markerna där föräldrar och far- och morföräldrar en gång levde. Men det tog nästan 50 år innan de kunde återvända och då var mycket förändrat.På Dagö finns resterna av den sovjetiska ockupationsmakten kvar i form av nätverk av underjordiska tunnlar med små spaningstorn ovan mark. Jag kikar in men avstår att gå in en längre bit. Tunnlarna är inte säkrade och risken för ras överhängande.Längre bort vid stranden finns ett bevakningstorn bevarat, det ser nästan ut som ett ovanligt högt fågeltorn - men här spanades efter båtar till havs och människor som ville fly  - men det var svårt -  längs hela stranden var hög taggtråd utrullad berättar min guide för dagen.Livet under Sovjetunionens ockupation var hårt.Jag klättrar upp i ett annat bevakningstorn lite längre bort. Det här är byggt i betong, inklämt  mellan höga träd, svårt att urskilja från havet men utsikten är det inget fel på. Det är vackert att blicka ut över havet och i solskenet, ackompanjerat av fågelsången är det svårt att ta in den bistra verklighet som hotade människorna. Här över havet gick flykten innan taggtråden definitivt stängde möjligheten. Vuxna och barn, familjer och ensamstående tog vägen över havet i båtar av varierande skick och storlek. Man lämnade allt och riskerade mycket för en oviss framtid.80 år senare är det en än gång Ryssland som står för den största oron här. Historien går igen menar människor jag möter och pekar på paralleller med Sovjetunionens ockupation av Baltikum efter andra världskriget och Rysslands invasion av Ukraina idag.Drömmen då som nu är densamma - ett liv i fred och frihet.Carina Holmberg, Dagö i [email protected]

Utrikeskrönikan 4 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, torsdag.Jag behöver bara gå några hundra meter för att komma till restaurangen som hunnit bli mitt stammishak redan efter bara någon vecka här i Bangkok.Restaurangen, om det ens kan kallas för det, består av en lika enkel som vanlig syn här i Bangkok som kan sägas vara Thailand motsvarighet till Sveriges foodtrucks. Ombyggda mopeder som istället för ett styre har en stor vagn där du kan få plats med allt från elektronikvaror, korvar, frukt, eller som i det här fallet: nudelsoppa med kyckling.Kycklingen ligger och blir ljummen under dagen i en immig plastlåda, nudlarna tar kocken upp ur en påse som hänger vid sidan av vagnen och jag är rätt säker på att buljongen bara fortsätter användas varje dag. Kanske är det också det som gör den så god.Jag betalar 55 baht, ungefär 15 kronor, och går och sätter mig på den uteservering som tar upp hela trottoaren. Den utgörs av en rad av nästan parodiskt små plaststolar som får fungera som bord för mig och de många mopedtaxichaufförer som också har det här som stammisställe.Sen gör jag det som så många ur min generation gör: jag tar en bild på maten. Bilden skickar jag i en gruppchatt med mina närmsta vänner med den tillhörande frågan: ”Är det ens lagligt att ha det såhär trevligt?”En skämtsam fråga som ofta ställs i min och många andra gruppchattar i Sverige, den brukar ofta få svar såsom ”måste vara olagligt på något sätt”, eller ”jag ringer åklagaren och kollar direkt”. Det är ett skämtformat som känns så typiskt svenskt eftersom ett allt för starkt nöje nästan känns förbjudet.Och just därför börjar jag, i min thailändska ensamhet att fundera. I Sverige hade den här typen av verksamhet behövt flera olika tillstånd. Tillstånd som åtföljs av krav, till exempel ska en foodtruck alltid ha tillgång till ett handfat med rinnande vatten, gärna en fettavskiljare, god ventilation och en uteservering måste alltid vara tillståndsgiven och tydligt inhägnad.Och missförstå mig rätt här: Alla lagar och regler har för- och nackdelar. Jag är till exempel tacksam för att jag inte har barn och barnvagn här i Bangkok på de plaststolsfyllda trottoarerna, och renhållningslagar är ju bra och viktiga även de.Jag menar, om det är något Owe Thörnqvist och hans ”Varmkorvboogie” lärt oss är det ju att dem här typen av matstånd ansetts vara en sanitär katastrof ända sen 50-talet. Och enligt den minst lika säkra källan WHO är Sydostasien också kraftigt överrepresenterat när det kommer till just matförgiftning.Så jag vet väl egentligen inte vad som gott eller ont, bra eller dåligt, rätt eller fel.Allt jag vet är att den här nudelsoppan är oändligt god, och att svaret, på den i och för sig skämtsamma frågan ”är det lagligt att ha det såhär trevligt?” blir: Ja, men förmodligen inte i Sverige.Felix Öste Personne, [email protected]

Utrikeskrönikan 3 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Precis hemkommen från en reportageresa i Grekland, sitter jag i den svenska skärgården och smälter intrycken.Resan har gått i klimatförändringars och katastrofers tecken.Jag har träffat människor som drabbats hårt av bränder, översvämningar, skyfall, skördebortfall…En av dem Eleni.I maj månad 2023 förlorar hon 90 procent av sin olivskörd.När träden precis börjat blomma, slår hagelstormen till. Och så skyfall på det.Senare samma år brinner det i hennes odlingar. Stora arealer. Ett förlorat år.När 2024 gryr, hoppas Eleni på ett normalt Halkidiki-år, där natur och människor är i samklang.Men i maj händer det igen.Skyfall, hagel – och hela skörden förstörs. De sköra blommorna på olivträden har inte en chans mot naturens raseri.Eleni sörjer skörden, förstår sig inte på vädret längre – men hennes kärlek till olivträden är stark.De är som hennes barn och hon kan inte överge dem.De måste tas om hand.”Vet du att träden sjunger?”, säger Eleni när vi pratar. ”Dom sjunger och dom äldre trädens sång är annorlunda mot dom yngres.”Eleni har spelat in.Jag får lyssna och det handlar om frekvenser som omvandlats till ljud.Eleni har tagit fasta på uppfinnaren Nikola Teslas teorier om att allt och alla kommunicerar via olika frekvenser… så även Elenis olivträd, varav många är 2000 år gamla.Vad man än tror om Teslas frekvenser eller olivträds sångförmågor, så går det inte att ta miste på Halkidikis starka koppling till dom uråldriga olivträden.Jag träffar andra farmare, Halkidikibor, pensionerade odlare. De talar alla om olivträden som deras nära, deras kära.Det är både fascinerande och berörande.På den näst största grekiska ön Evia träffar jag 50-årige Vangelis Georgantzis, som sedan barnsben bott på ön och i vuxen ålder arbetat med och försörjts av öns största resurs – pinjeträden.För Vangelis är pinjeträden hem och barndom, men också familjeförsörjning, pengar till barnens universitetsutbildningar, till ett rimligt gott liv på ön.2021 brinner alla hans träd upp – han och familjen förlorar sin försörjning. Tillsammans med ytterligare 500 familjer på ön.Den rekordheta sommaren 2023 i Grekland kämpar tusentals brandmän och lokalbor mot eld och lågor, som sveper fram över landet.Först i slutet av september mattas värmen, bränderna minskar i omfattning.Då händer något helt annat – som vore det en förbannelse, förvandlas eld till vatten.Förödande skyfall. Översvämningarna är ett faktum.Vattnets kraft är obeveklig, byar försvinner, människor förlorar sina hem, lantbrukare sina åkrar.Det är i slutet av juni när jag sitter och tittar ut över blått hav och gröna öar.Skärgården här i Stockholm är som vackrast nu, prunkande blomster, grönt, skönt… behagligt.Ännu har vi inte fått känna av det som blir alltmer frekvent mer söderöver.Naturens alltmer nyckfulla beteende och väderfenomen svåra att hantera.Än så länge är allt sig likt här hemma hos oss.Än så länge....Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan 2 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lviv - tisdagHär i västra Ukraina, bara några mil från gränsen till EU, är kriget både osynligt och ständigt närvarande. Under de varma sommarkvällarna fylls gator, torg, boulevarder och parker med tusentals människor som på ytan får Lviv att se ut som ett centraleuropeiskt semesterparadis. Uteserveringarna är fyllda till bristningsgränsen. Pubarna visar fotbolls-EM även om Ukraina är utslaget ur turneringen. Var 20 meter står gatumusiker som tävlar om uppmärksamheten. Rappare vid en parkbänk, en långhårig kille med gitarr som sjunger ukrainska rocklåtar vid promenadstråket. Allra mest publik lockar sex unga män på Frihetsavenyn. De har en blåsorkester med slagverk och spelar instrumentala discohits inför hundratals åskådare. En grupp tonårstjejer dansar vilt och galet till trombon-, trumpet- och saxofonversionen av 90-talshiten ”Barbie Girl”. Men mitt i festen märks det att ingenting egentligen är som det borde vara. Inne på puben på den pittoreska smågatan slocknar plötsligt tv-skärmen mitt i reprisbilderna av avgörande mål i fotbolls-EM. All el försvinner i hela kvarteret. De ryska bombningarna av den ukrainska infrastrukturen gör att strömavbrotten blir allt vanligare. Reservaggregaten drar igång och gatubilden fylls av deras högljutt brummande ljud. Samtidigt är det bara de nödvändigaste funktionerna som hålls igång. Hela staden går in i ett slags dunkel med matt gatubelysning och hela fasader med släckta fönster. Och när jag svänger runt hörnet vid Änglarnas torg hamnar jag mitt i en utställning. På den lilla platsen mellan de höga stenhusen står skärmar uppställda med bilder på och texter av Iryna Tsybuch. Hon var journalisten och militärsjukvårdaren som blev känd i hela Ukraina. Tsybuch skrev ett öppet avskedsbrev till sin bror i sociala medier redan våren 2023 ifall det värsta skulle hända. Det brevet publicerades igen i slutet av maj i år när Iryna Tsybuch dödades av rysk beskjutning under en transport av sårade soldater i Charkivregionen. Det var tre dagar kvar till hennes 26-årsdag. Morgonen efter min promenad genom Lviv går jag tillbaka till Änglarnas torg och ser människor strömma ut ur 1600-talskyrkan i ena änden av det lilla torget. Det är ännu en begravning av soldater som stupat vid fronten. Kistorna bärs ut till bilar som med poliseskort för dem till kyrkogården. Längs kortegens väg, samma gator som kvällen innan fylldes med festande människor, går de förbipasserande ner på knä och sänker sina huvuden. Fredrik Wadström, [email protected]

Utrikeskrönikan 1 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria måndag.Det här blir sista utrikeskrönika från detta underbara land, Sydafrika. Jag njuter av de sista dagarna med att sitta i solen och lyssna på amapinao, denna distinkt sydafrikanska musik-genre någonstans mellan house och jazz och lite annat.Jag minns en krönika jag skrev precis i början av min korreperiod, faktiskt innan jag hade flyttat hit. Den handlade om hur lätt det var att se vilka som var sydafrikaner vid gaten i Addis Abeba där jag mellanlandade.En salig blandning av allt från rastadansrare i stora mössor till svarta affärsmän i strama kostymer och så dessa vita afrikandermän i korta tajta shorts och flipflops. Ett gäng ganska coola katter. Och det är de fortfarande.Jag kommer sakna dem, ändå, dessa Sydafrikas söner och döttrar som genom historiens irrgångar måste samarbeta och få landet att hålla ihop. För jag minns också hur jag redan då undrade: hur ska det gå för detta land, som är så långt ifrån lagom?När det regnar så är det ett vattenfall, där vågorna är högre, hajarna större, bergen fantastiska, när det är fattigt är det gyttjig misär, när det är rikt en extrem lyx med champange och Lamborginis. Och på många sätt är Sydafrika fortfarande ett mysterium för mig.Trettio år efter apartheid är det fortfarande som att landet består av olika öar av grupper som lever parallella liv samtidigt. Ibland görs en del jämförelser med Brasilien, också det en regional storspelare, också det ett land med en välutvecklad ekonomi.Bägge är också bland de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen, bägge har en extrem kriminalitet. Om det inte var för det skulle nog hela världen vilja bo antingen där eller här i Sydafrika.Men en viktig skillnad är att Brasilien trots alla sina olikheter, folkgrupper, svart och vitt och brunt, ändå förenas av en mer eller mindre gemensam historia och språk, den sjungande brasilianska portugisiskan.I Sydafrika finns det elva officiella språk, nästan lika många berättelser om vilken roll de haft i landets historia. En färgkarta bara över språkutbredningen i Gauteng-provinsen ser ut som en Jackson Pollock-tavla, det är små öar av zulu, pedi, afrikaans, tswana, sotho.Få talar egentligen engelska som modersmål i Sydafrika, kanske fem miljoner i en befolkning på sextio miljoner. Det finns inte så mycket som håller samman landet. Hur ska det gå? Jag tror faktiskt ändå att de här coola katterna kommer fixa det, de kommer att finna en väg framåt för detta land, långt ifrån lagom.Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 28 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Det här är en hej då-krönika, för den sista juni slutar jag som korrespondent för global hälsa. Och jag vill slå ett slag för det ämne jag haft att bevaka: folkhälsa. Det är ett ord med säkert lite olika associationer. Vissa kanske anser att det känns lite förnumstigt, lite väl förståndigt. Lite som råkost, som för tankarna till rivna morötter i ett plasttråg i en skolmatsal.Men det är så mycket finare än så. Skolmat är för övrigt ett ypperligt exempel på vad folkhälsa kan vara – om världens alla barn fick möjlighet att gå i skola och få ett lagat mål mat varje vardag, skulle den här planeten vara en bättre plats att leva på, för alla.Folkhälsa är vaccin, detta fantastiska som gör att vi inte ens behöver vara oroliga för en lång rad otäcka sjukdomar.Det är skolsköterskor. Det är synundersökningar på BVC, så att man kan fånga upp små barn med synfel och se till att de får glasögon. Det är att vi som samhälle anlitar experter för att planera städer så att de blir hälsosamma, med träd som ger skugga och med gång- och cykelbanor. Med plats för lekparker, så att barn inte behöver spela fotboll på en landremsa mellan två motorvägar.Det är lagstiftningar som förbjuder alltför långa arbetspass och kräver att företag ser till att byggnadsställningar är säkra.Och så är det förstås hur ett samhälle ställer upp och skyddar sig mot och vid en pandemi.Folkhälsa gör att vi inte måste ta en taxi in till akuten – för vi är inte ens sjuka. För att citera en dokumentär på PBS, det är som en osynlig sköld som räddar livet på oss, gång på gång.Ni fattar, det är sjukt fint med folkhälsa helt enkelt. Det är kanske inte så glamoröst. Men det bevarar utan tvekan fler klappande hjärtan än vad som räddas på världens alla operationsbord.Folkhälsoarbete kan ses som en helt oegoistisk kärlek, riktad till människor man inte känner.  Om man så vill, kärlek till mänskligheten.Det har varit ett fantastiskt jobb att bevaka global hälsa, ur en lång rad perspektiv. Jag har dykt ner i alltifrån förlossningsvård och hjärtsvikt till tobakslagar och vår syn på döden. Som ett avsked till ämnet – till alla som jobbar med allas vår hälsa på olika sätt: Heja er! Ni ger världen kärlek.Tack för mig som hälsokorrespondent, och tack för att ni har lyssnat.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdagÄr det något San Francisco är känt för utöver 60-talshippies och den jättestora jordbävningen 1906 så är det backarna. Backarna är många, och de är framför allt branta. De passar väldigt bra för biljakter på film, som i Bullit med Steve McQueen eller när James Bond åker brandbil i rasande fart i A view to a kill.De branta backarna påverkar i hög grad arkitekturen i den här stan. Många av de pittoreska bostadshusen är till exempel fyra våningar höga mot gatan på ena sidan, men så krymper de snabbt till bara tre våningar några meter bort. I en värstingbacke kan ett hus som är säg 20 meter brett skilja fyra meter i höjdled. Det blir en lutning på runt 20 procent om mitt ögonmått stämmer. Som sagt, här är brant. Det är tur att San Francisco har såpass milt klimat. En vanlig svensk januarihalka hade gett enorma påfrestningar på sjukvården här i San Francisco.Häromdagen såg jag en mamma med barnvagn som med lätt panik i ögonen säkerhets-zickzackade nerför en av branterna. Hennes ättelägg skulle vara illa ute om mamman skulle snubbla och tappa greppet om vagnen där i branten.När jag mötte mamman med barnvagnen kom jag att tänka på min gamle klasskompis Niclas. Vi var 10-11 år när han på roliga timmen ställde sig upp och frågade klassen: vad finns det mest av i världen, uppförsbackar eller nerförsbackar? Frågan ledde till en högljudd diskussion i klassrummet. Vi var en klar majoritet som bestämt hävdade att uppförsbackarna måste vara flest. En minoritet höll i stället på nerförsbackarna, kanske var det klassens lite mer optimistiskt lagda som tyckte så?Niclas fnittrade alltmer, och jag kommer aldrig att glömma hur korkad jag kände mig när han skrattande berättade att vi allihop hade fel. Varje backe går liksom åt två håll, beroende på vilken utgångspunkt man har. Men Niclas, om du hör det här så är du välkommen hit till San Francisco. Vi kan promenera runt här ett tag så ska vi se om inte även du liksom jag får en tydlig känsla av att i den här staden är uppförsbackarna både fler och brantare än nerförsbackarna.Jens Möller i San Francisco

Utrikeskrönikan 26 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.  Bryssel, onsdag.”…när du egentligen bara kan göra så…”Så där lät det på ett av Bryssels många kaféer när yngsta sonen flexade med en Rubiks kub för något år sedan.Han hade snöat in på det komplicerade pusslet och som barn kan göra lärde han sig flytta de där färgade plastrutorna galet snabbt, nästan per automatik.De problem som han löste på några sekunder tog mig flera minuter. Och då tog jag ofta hjälp av en app som visade hur jag skulle flytta rutorna för att det skulle gå ihop.Jag hade helt enkelt svårt att få grepp om logiken och tänka i tillräckligt många steg.Därför fick jag en skavande känsla förra veckan när Ungern, som tar över EU:s ordförandeklubba på måndag, presenterade sin logga för sitt ordförandeskap. Det var just en Rubiks kub.En Rubiks kub med den ungerska flaggan på ena sidan och EU:s cirkel med stjärnor på den andra. Det är egentligen inte konstigare än att det är en hyllning till ungraren Ernő Rubik, arkitekten och professorn som skapade Rubiks kub för 50 år sedan, 1974. Enligt det ungerska ordförandeskapet är kuben och loggan en symbol för den ungerska nationens kreativitet och strategiska tänkande.För att lösa kuben krävs strategi, tålamod, disciplin och precision – kvalitéer som är grundläggande för Ungerns ordförandeskap, enligt ungrarna själva.Men loggan med kuben kan också ses som en symbol för ett komplicerat och svårlöst ordförandeskap.EU-ländernas arbete i ministerrådet kommer ledas av ett land som på många sätt är på kollisionskurs med EU. Ett land som nyss dömdes betala dryga dagliga böter för att man brutit mot EU:s regler. Ett land med en premiärminister i Viktor Orbán som ofta går ofta till attack i sociala medier mot vad han kallar byråkraterna i Bryssel (även om det är ungerska politiker som fattar de politiska besluten tillsammans med kollegorna från andra EU-länder).Normalt ska ordförandelandet agera som en neutral medlare, lägga sina nationella ståndpunkter åt sidan, försöka driva samarbetet framåt och förhandla fram kompromisser.Särskilt när de gäller fortsatt stöd till Ukraina och ytterligare sanktioner mot Ryssland finns det frågetecken kring hur Ungern kommer agera. För där har landet tidigare bromsat och blockerat EU:s beslut. Även för mig personligen kan det ungerska ordförandeskapet bli mer komplicerat än vanligt.Ordförandeskapen brukar börja med en pressresa för utvalda Brysseljournalister där man kan träffa landets ministrar och få en bra inblick i vad landet vill driva det kommande halvåret.Sveriges Radio brukar få inbjudan till de pressresorna och jag har själv varit med på alla de senaste sex åren.Men än så länge har det inte dykt upp någon inbjudan från det ungerska ordförandeskapet i mejlkorgen.Det återstår att se om jag kommer kunna lösa det komplicerade ungerska ordförandeskapet.När det gäller Rubiks kub har jag aldrig lyckats lösa den fullt ut på egen hand. Jag har alltid behövt hjälp av antingen den där appen eller yngsta sonen.”…och sen om det blir så här så drar du bara  ner…”Andreas Liljeheden, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdag.Och den stora nyhetskanalen här håller på att driva oss alla så smått till vansinne genom sitt ständiga tjat om den debatt som kommer ske på torsdag, mellan Joe Biden och Donald Trump - ni kommer också få höra mer om den senare i veckan, lita på det.Det blir alltså en debatt mellan två seniorer: Biden som är 81, och Trump som nyss fyllde 78. Många amerikaner hade önskat sig ett yngre startfält, men nu ser det ut som det gör.Men mina tankar vandrar i stället i väg till en annan person, som också bott i Vita huset, och som också är kommen till åren. Om knappt 100 dagar fyller nämligen den tidigare demokratiske presidenten Jimmy Carter 100 år, om han nu är med oss så länge. Han är sen flera månader tillbaka i dåligt skick och får palliativ vård.Jimmy Carter är redan den ex-president som har levt längst, och i ett land som gillar rekord och prestationer av olika slag, så hoppas nu många på att han också klarar det där 100-årsstrecket.Det går att slå vad som saken - chansen att han klarar det beräknas vara 60 procent, såg jag nyss - och det finns också entusiaster som skapat en sida på nätet som räknar ner tiden, sekund för sekund, till Carters födelsedag den 1 oktober. Jimmy Carters familj rapporterar att han verkar ha en fridfull och rätt fin tillvaro, med mycket sömn och mat från hans egna gamla bondgård. Uppmuntringarna och hejaropen har börjat strömma in.När Carter var USA:s president i slutet av 70-talet, var entusiasmen inte lika stor, och han förlorade med dunder och brak till Ronald Reagan 1981 efter bara en mandatperiod.Men han har en spännande historia: när han var ung ville han bli kapten på en kärnvapenbestyckad u-båt och han var på god väg, när hans pappa plötsligt gick bort. Jimmy Carter fick återvända hem, från havet till familjens jordnöts-farm i Georgia.I stället blev han så småningom, till mångas förvåning, USA:s president. Med sin 70-tals-snedlugg och sydstatsdialekt sågs han som en underdog, som gärna ville resonera sig fram till beslut, men kunde också framstå som lite velig.Han blev betydligt mer populär efter sin tid i Vita huset, när han jobbade för fred och mänskliga rättigheter på olika sätt. 2002 fick han Nobels fredspris.Allt det här är ju länge sen - riktigt länge sen, kan man känna, när man tittar på det politiska landskapet här i USA idag.Och kanske är det också därför som somliga är så peppade inför möjligheten att Jimmy Carter får fira sin 100-årsdag. Även om åldrade presidenter annars inte är USA:s favoritgrej just nu.Nina Benner, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Delhi, måndag.Som jag längtat efter att få säga just de två små orden ihop. Den här resan har varit speciell eftersom jag inte fått journalistvisum till Indien på flera år, inte sedan november 2020 för att vara exakt. Men nu är jag här och det är fantastiskt.Under de här åren av frånvaro har jag bevakat landet med hjälp av bästa Arnab Dutta, en erfaren journalist och numera god vän. Vi har bollat idéer som han sedan förverkligat och jag redigerat. Det har gått men att vara på plats och själv få se landets utveckling är förstås oslagbart.Under min frånvaro har jag ibland fått höra att vi utländska journalister inte har förmåga att se allt det som landets BJP-ledda regering faktiskt åstadkommer. Det ligger en del i den kritiken. Det ligger också en del i motsatsen; det vill säga att ja, det händer mycket, men utvecklingen når inte alla, och att det skönmålas rätt friskt i de offentliga budskapen.Efter att nu ha besökt fem av landets delstater de senaste veckorna, städer såväl som landsbygd, så är mina intryck följande. Indien är enklare, smartare och renare än vid mitt förra besök. Om man har pengar, vill jag lägga till. Inrikesflyget är utbyggt och bekvämt. De nya snabbtågen underbara, går i tid och har fantastisk service. En oändligt lång bussresa mellan två delstater bjöd på mycket bra vägar men chaufförerna kör inte bättre för det, så visst nästan krockade vi ett antal gånger. De digitala betalningarna är super; så pass utbredda att jag hade svårt att köpa vatten häromdagen. Småmynten var slut och jag har inte de indiska betalapparna för de kräver ett lokalt bankkonto. Bankkort accepterades inte av ”hålet i väggen-serveringen”.Men bara för att de ekonomiskt utsatta numera har ett bankkonto och kan ta betalt och betala online så innebär inte det att de med automatik har mer pengar att röra sig med. 800 miljoner indier får bidrag från staten för att klara sig. Och fattigdomen är också synlig när man rör sig i landet.Resultatet från det nyss avslutade parlamentsvalet där BJP förlorade den majoritet man haft i tio år kommer vi Indiennördar att analysera länge. Bland annat var det vissa daliter så kallat kastlösa som övergav partiet för att oppositionen lyckades övertala dem om att regeringen skulle ta bort riktade privilegier till den här gruppen.Men en övergripande slutsats från valresultatet och samtalen jag haft med indier är att landet behöver fler arbetstillfällen. Indier vill ha jobb, inte allmosor. De vill skapa sig en bättre framtid för sina barn och den utveckling som regeringen åstadkommit spär på den aptiten.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 21 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Södra Öland, midsommarafton.Det är då jag brukar vråla: ”Men var är den svarta midsommarduken?”Och alla vitklädda, sommarfina barn och besökande vänner tittar upp förskräckt från ståltråden, björklöven och blommorna som de håller på att binda vackra kransar med. De tycker redan att jag gått för långt när jag lockat mördarsniglar till drunkningsdöden med en balja öl. Men det är ju bara den svarta duken jag vill hitta, den som suger åt sig solljuset så att man slipper bli bländad som man blir av en vit duk när solen skiner så att man knappt kan skilja sillen från mördarsnigeln.Att jag blir så traditionsbestämd på midsommarafton måste bero på att jag i själva verket är utlandssvensk. Denna speciella kategori svenskar som tror att de är bäst på att mäta temperaturen i Moder Sveas armhåla eftersom de har den rätta distansen. Och aldrig blir vi utlandssvenskar så löjliga som till midsommar när vi sjunger, som Povel Ramel, ”hurra för en sup och en sill-svans, hurra för en helsvensk potatis”, för att i nästa andetag veta bäst om hela den svenska systemkollapsen, men det får man väl inte säga i det här landet, lika lite som man får ifrågasätta klimatförändringar eller skatter. Så lyder utlandssvenskarnas mantra. För det är ju iskallt i Sverige på midsommarafton, men äntligen kan detta förvandlas till en fördel för oss nu när Sverige lanserar Coolcation och kan tjäna pengar på sval semester i Norden för den som vill fly den 40-gradiga värmen i södra Europa.Från ett annat rum i sommartorpet hör jag hur systersonen drillar våra italienska vänner i Små grodorna (och moster Ingeborgs plym inför eftermiddagens dans runt midsommarstången) och jag tänker på att midsommar också är den tid på året när jag censurerar mig själv på sociala medier för att inte klorofyllchocka mina vänner i arabvärlden. Jag kan inte visa dem denna grönska utan att få lite dåligt samvete över hur privilegierad jag är. Denna idyll, denna näktergal – för Egyptier som har så lite grönt omkring sig att de går och har picknick på gräsplätten i en motorvägsrefug när det är helg, eftersom de inte har tillgång till något annat gräs i ökenlandet (där 90 procent av befolkningen bor på 4 procent av landytan – den tunna gröna remsan längs Nilen). Hur skulle de kunna förstår Sveriges grönska?Långt borta i Mecka är det över 51 grader varmt och över 1 000 pilgrimer har dött av värmen nu under hajj. Majoriteten av dem var egyptier. Enligt obekräftade uppgifter har 658 egyptier dött, de flesta fattiga och oregistrerade pilgrimer, vilket innebär att de inte hade tillgång till de luftkonditionerade tält där penningstinna pilgrimer kan svalka sig i Mecka.Denna skandal och tragedi är ännu ett skäl att duka med svart duk idag på midsommar.Cecilia Uddén, Ö[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Santiago de Chile, torsdagDet är kallt och det regnar när jag besöker Plaza Italia, torget i centrala Santiago, som var centrum för den stora revolten mot regeringen 2019 med krav på bättre levnadsvillkor.Demonstranterna döpte symboliskt om platsen till Plaza Dignidad, värdighetstorget.Jag minns hur det sjöngs, dansades och skanderades tills kravallpolisen brutalt slog ner protesterna med tårgas och vattenkanoner. Döda och skadade. Fest blandad med tragedi.Nu var jag där igen, och det är inte mycket som påminner om de jättelika demonstrationerna för fem år sen, bara lukten av tårgas vid ingången till tunnelbanestationen är kvar, den verkar ha fastnat vid väggarna.Den staty som var mitt på torget är borta. Den föreställde en man i blå uniform på sin häst, en chilensk armégeneral, krigshjälte från flera krig på 1800-talet, Manuel Baquedano hette han.Nyligen la en grupp kvinnoaktivister upp en bild i sociala medier, med hjälp av artificiell intelligens skapade de en verklighetstrogen bild av det symboltyngda torget – i mitten såg man en staty - på en kvinna.Monumentet föreställde Elena Caffarena, en advokat och aktivist som var frontfigur för de chilenska kvinnornas kamp för rösträtt.Budskapet kom från gruppen Monumentala kvinnor, som anser att den officiella historieskrivningen osynliggör kvinnorna. Av landets drygt 600 monument över historiens viktiga gestalter är det bara 29 som föreställer kvinnor, knappt fem procent alltså.Och så är det över hela Latinamerika. Men det pågår en motreaktion mot detta. I Mexiko city till exempel finns en gren av kvinnorörelsen som på olika torg i huvudstaden sätter upp mindre metallfigurer föreställande framträdande kvinnor i landets historia.I Ecuador träffade jag en liknande grupp som bildade studiecirklar om en alternativ historieskrivning.Nyligen provocerade den argentinske presidenten Javier Milei fram en ilsken reaktion från kvinnorörelsen där, då han dagen före kvinnodagen tog bort namnet Kvinnosalen på ett av de främsta rummen i presidentpalatset. Han döpte om det till Självständighetshjältarnas sal.Det kanske är överflödigt att säga att de allra flesta av dessa hjältar är just män, enligt de officiella historieböckerna.Förslaget här i Chile om att resa en staty över Elena Caffarena är alltså en del av denna regionala motreaktion.Frågan är om samhället är redo för en sån omskrivning av historien. Så här långt har förslaget inte skapat någon debatt bland chilenarna, som just nu är mer sysselsatta med den stränga vintern och dess regnstormar.Ivan Garcia, Santiago de [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.I morgon är det två veckor kvar tills de brittiska väljarna ska rösta fram ett nytt parlament.Vilket får mig att fundera över valsystemet här i landet.För de brittiska väljarna sa jag, i själva verket är det bara en liten del av deras röster som får någon betydelse för styrkeförhållandena i parlamentet. Faktiskt bara 30 procent av rösterna.Skälet är förstås valsystemet, där landet delas upp i 650 valkretsar med ett mandat i varje och där den som får flest röster i varje valkrets vinner mandatet.Alla röster på förlorarna blir därmed betydelselösa, och det gäller även alla röster som vinnaren får, utöver de som behövs för att bli störst. De spelar ju ingen roll om man vinner med en röst eller med 50 000 röster. I valen brukar det vara 70 procent av rösterna som inte får någon direkt betydelse.Det uppstår också andra märkligheter. Ta valet 2015, där fick partiet Ukip som leddes av EU-motståndaren Nigel Farage, i dag i partiet Reform UK, 13 procent av rösterna i hela landet. Men rösterna var utspridda, Ukip blev bara störst i en valkrets och fick alltså endast ett mandat i parlamentet.Det skotska nationalistpartiet däremot, fick 5 procent av rösterna i hela landet, och 56 mandat. Deras väljare är samlade i skotska valkretsar.På många ställen är resultatet klart på förhand. I en tredjedel av valkretsarna har samma parti vunnit i alla val sedan andra världskriget. Vare sig det sen Labour eller de konservativa vunnit stora segrar nationellt.De viktiga väljarna blir förstås de där det är jämt och där vinnaren kan bytas ut. Politikerna satsar på de ställena, och inte bara under valkampanjerna. Studier visar att politikerna också prioriterar områdena där det är strid om makten när det gäller till exempel vilka sjukhus som ska klara sig från nedläggning eller vilka orter som ska få ta del av särskilt riktade satsningar.Kamp om makten – sjukhuset blir kvar och det kommer en extraslant. Inte kamp om makten – ni får vänta till senare.Frågan om att ändra systemet till proportionell representation, där mandaten i stället fördelas utifrån andelen av rösterna, har diskuterats i evigheter. Men de stora partierna - Labour och de konservativa – som tjänar på nuvarande reglerna visar inte mycket intresse.I valet 2019 fick de konservativa 44 procent av rösterna vilket gav 56 procent av mandaten. En färsk opinionsmätning visar att Labour med 40 procent av rösterna i valet om två veckor, skulle kunna få 70 procent av mandaten.Varför skulle de partierna lämna ifrån sig de fördelarna, vad andra klagar än på. Ja möjligen därför att Labour faktiskt har partibeslut om att driva frågan om proportionell representation, även om partiledningen bromsar. Och att om det konservativa partiet går mot det katastrofval som nu förutspås, ja då kan kanske vad som helst hända.Men samtidigt, som Karl Marx, begraven i här i London, sade: egenintresset ljuger aldrig.Den som hoppas på förändring gör nog bäst i att inte vara alltför optimistisk.Pontus Mattsson, London.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, tisdag.Som om inte förra veckan i fransk inrikespolitik redan innehållit tillräckligt många överraskningar så skulle den alltså sluta med att tidigare presidenten Francois Hollande gjorde comeback.Han kandiderar till parlamentet, i nyvalet den 30 juni, med motiveringen att situationen är så allvarlig. Det har aldrig tidigare hänt i Frankrike att en tidigare president så att säga börjat om från början.Men så var ju också förra veckan den vecka då det som tidigare inte hänt, hände.Vad skulle Hollande kunna få för roll analyserade analytikerna? Premiärminister, sa någon skämtsamt. Till sin tidigare ekonomiminister Emmanuel Macron då alltså, den unge talangen som Hollande plockade in i regeringen och som sedan förrådde honom, och startade eget och slutligen sänkte hans socialistparti.Jag tillåter mig att gissa kvalificerat, att Hollande nog njuter lite av Emmanuel Macrons motgångar.För nu har han det inte lätt, presidenten. Visst sitter han än så länge säkert på posten som han under inga omständigheter tänker lämna, har han meddelat. Men jag misstänker att han ändå gärna vill bli ihågkommen som en betydande president, som stärkte sitt land. Inte som den som banade väg för Frankrikes första högerextrema regering sedan andra världskriget.För det är så man talar om honom här. Det verkar otroligt nog som att Emmanuel Macron som skapade sitt mittenalternativ ”La republique en marche” 2016 på bekostnad av de två tidigare statsbärande partierna Socialistpartiet och Republikanerna och därmed ritade om det politiska landskapet i Frankrike fullständigt, nu, genom att på sitt, enligt kritikerna, för auktoritära, otåliga sätt mer eller mindre har gjort sig ovän med alla, lyckats ta död på sin egen politiska mittenidé, och tryckt ut tyngden i landskapet till sina extremer, där de som kämpar om makten i valet är en ytterhöger och en samlad vänster med en stark yttervänster.Hur hamnade vi här?Det kommer att skrivas hyllmeter om detta, så jag konstaterar bara från läktaren att det i en demokrati måste finnas åtminstone två någorlunda jämstora alternativ annars finns det ju inget sätt att avsätta en ledare man är missnöjd med.Och ett politiskt program kan inte bara vara, ”det blir kaos med de andra”, för den chansen verkar missnöjda människor vara beredda att ta. Fransmännen är hårda mot Macron just nu. Det är han själv som skapat kaoset, och frivilligt lämnat över makten till ytterhögern.Vi vet inte hur det slutar, men klart är i alla fall att ytterhögern lite oväntat lyckats avväpna Macrons gäng och fått en helt ny huvudmotståndare i valrörelsen i den yrvakna samlade vänstern.Man ska aldrig ta drastiska beslut under PMS är min devis... Kanske ska man heller inte upplösa parlament innan man gjort en ordentlig valanalys och skapat sig ett politiskt program.Bara en tanke...Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 17 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul, måndag.Snart åker jag hem på semester.Min plan för återhämtning är att inte ha några semesterplaner. Inga måsten.Men ibland så tänker jag att jag ändå måste passa på och bocka av någon plats på min önskelista över resmål. Norges magiska fjordar finns med på den listan. Nära och enkelt att ta sig dit.För mig är en resa till ett grannland ett bra val när jag inte vill anstränga mig.Till skillnad för hur det är för många här i Mellanöstern. En resa till ett grannland kan vara enormt påfrestande eller rent av omöjligt.För en månad sen stod jag och pratade med två palestinska tonårstjejer vid Damaskusporten i östra Jerusalem. När de förstod att jag är född i Libanon blev de helt utom sig av iver.– Snälla, kan du inte prata på libanesiska, så kan jag filma dig och lägga upp det på TikTok, säger den ena tjejen, sprudlande.Jag tackar nej, vänligt.– Berätta, vilka libanesiska artister har du sett i verkligheten, frågar den andra tjejen.Tjejerna lyssnar med vidöppna ögon, när jag räknar upp vilka libanesiska artister jag har träffat i olika sammanhang.För de här tjejerna är det en ouppnåelig dröm att få åka till Libanon.Tjejerna som tillhör de runt 360 tusen palestinier som bor i det ockuperade östra Jerusalem saknar juridisk status, eftersom frågan om Jerusalems status fortfarande är olöst. Palestinier i Jerusalem har inga riktiga pass, utan temporära resehandlingar, som antigen är israeliska eller jordanska. Med de israeliska är det omöjligt att komma in i Libanon, och en rad andra arabiska länder, med de jordanska är det väldigt krångligt. Dels för att resehandlingarna inte är riktiga pass och dels för att Libanon misstänker alla som kommer från områden som kontrolleras av Israel för att vara spioner.På den västra sidan av Jerusalem träffar jag caféägaren, 42-årige Yehonatan. Han är israel med jemenitisk bakgrund. Yehonatan berättar att hans största dröm är att få besöka Jemen.Av sin kärlek till den jemenitiska kulturen och musiken, har lärt sig arabiska själv, på Youtube. Yehonatan, har inget annat pass än israeliskt, och får därmed inte resa in i Jemen.Men trots det så tror han starkt på att han någon dag kommer att få se platsen hans farfäder kommer ifrån.– Det är nog en sentimental önskan jag har, men någonstans mitt i allt mörker så kan det plötsligt hända, säger Yehonatan.Mötet med honom och de ivriga tonåringarna får mig att fundera över människans ihärdiga längtan efter att vara en del av ett större sammanhang.Varken gränser, passkontroller, murar eller taggtrådar kommer få människan att sluta drömma om att nå och utforska det som finns bortom fjärran.Samar Hadrous, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönika fredag 14 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.På sjukhuset i Kairo säger läkaren att i början frågade Ahmed ofta efter sin mamma och sin pappa och sina syskon. Men nu när det gått fem månader är det benen han saknar mest. Var är mina ben? frågar han. OCh läkaren svarar: vi har skickat dem på reparation, du ska få tillbaks dem när de är lagade.Ahmed, 3 år, fick benen avklippta i en flygattack i Gaza. Samtidigt dödades hela hans familj. Nu ligger han i en sjukhussäng i Kairo med sina två benstumpar. Ibland får han sitta i en liten elektrisk rullstol som är rolig att köra, men oftast är han arg.Ahmed anlände till Kairo tillsammans med 16 spädbarn som alla låg i kuvös på Shifasjukhuset i Gaza i början av kriget och transporterades i ilfart till Egypten när striderna rasade runt Shifa. När jag nu träffar dem i Kairo har de hunnit bli 5 månader gamla. Hälften av de har återförenats med sina mammor som fått tillstånd att komma efter barnen till Egypten. Men den andra hälften har bara det plastarmband med moderns namn som de fick vid födelsen, inga anhöriga verkar vara vid liv, kärleksfulla egyptiska barnskötare har givit dem namn.Jag minns så tydligt första gången jag som korrespondent stod vid en sjukhussäng där det låg ett litet krigsskadat barn. Det var i södra Libanon efter en granatattack som dödade över 100 människor i Qana. Det är 28 år sedan nu...Under flera år efter den händelsen fick jag frågor av svenska radiolyssnare som undrade om jag visste hur det gått för lille Khaled.Men idag är antalet skadade och dödade barn i krig för stort att för den sortens engagemang. Palestinska barn, israeliska barn, syriska barn, irakiska barn, sudanesiska barn. Och vem kommer att fråga efter Ahmed med sina avklippta ben om ett par år.Det är omöjligt att inte tänka på vilket misslyckande det är för oss alla, för hela världssamfundet, att vi inte förmått göra bättre än så.Cecilia Uddén för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 13 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nuuk, torsdag.Vi hade bara precis satt oss i det lilla rödmålade propellerplanet, innan vi behövde gå av igen. Vädret, sa personalen på plattan och ryckte på axlarna. Ingen annan av de 34 passagerarna verkade tycka det var något konstigt, och vi tågade i samlad tropp tillbaka mot terminalen. Regnet öste ner och det låg gott om snö på fjällsluttningarna som omringade oss på alla sidor. I övrigt var några färgglada hus och en landningsbana allt som syntes till här i Kangerlussuaq. En gammal militärbas, långt från allt, undangömd västra Grönlands ödemarker, inklämd mellan fjord och inlandsis – och den enda flygplatsen i hela Grönland där det går att landa med större flygplan från Europa. Här dimper man ner från Köpenhamn och får slussas vidare till huvudstaden Nuuk i små propellerplan.Om nu vädret tillåter, alltså. För det råder andra förutsättningar här än vad det är på andra håll. De 56 000 invånarna som lever här, glest utspridda på världens största ö, har att anpassa sig efter avstånden och klimatet. Ett samhälle stöpt i is och format under tusen år av de karga arktiska förhållandena. En kultur som aldrig haft ambition att tämja naturens råa krafter, utan istället alltid anpassat sig efter den. Det verkar gälla även flygtrafiken.Efter en stund får vi sätta oss i planet igen och lyfter söderut mot Nuuk. Jag läser kortet med säkerhetsanvisningar i stolsfickan. Pedagogiska illustrationer visar hur man tar på sig de polarfodrade overaller som finns ombord till alla passagerare. Dessutom har flygplanet både tält och överlevnadslådor för att klara en nödlandning i det stränga arktiska landskapet. Bilderna visar hur tygfodralen till stolsdynorna går att ta av, de är extra fodrade och kan användas för att skydda fötterna från förfrysning. Ja, det är andra förutsättningar här.Flygresan ner till Nuuk tar en timme. Men precis innan landning avbryter piloten manövern och lyfter igen. Det är för dimmigt, varken flygplanet eller flygplatsen har teknologi för att landa utan sikt, och efter ännu ett försök tvingas vi i stället påbörja resan tillbaka till Kangerlussuaq. Jag suckar lite halvhögt men ingen hakar på. Kvinnan bredvid mig förklarar pedagogiskt att vi helt enkelt får göra ett nytt försök senare. Flygvärdinnan, som på något märkligt sätt verkar veta vad nästan alla passagerare heter, skojar och bjuder på mer kaffe.Tillbaka i Kangerlussuaq är vi drygt fem timmar försenade när vi – åter igen – promenerar mot den slitna terminalen. Det råder förvånansvärt god stämning. I Grönland reser man på naturens villkor, och jag verkar vara den enda i det lilla röda flygplanet som inte hade räknat med det. Samuel Larsson, (som ändå till slut kom fram till) Nuuk på Grönland)[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Hur mår Rom egentligen?Jag kommer att göra er Italienälskare arga nu, men det går ju knappt att vara i den staden. Jag kom hem därifrån häromdagen och kan äntligen andas ut. Rom är invaderat – av turister. Jag vet vad ni tänker nu: ”jaja, det är mycket i turister i Rom – kom med något nytt!” – men nej – nu verkar det faktiskt ha nått nya nivåer.Nästan överallt syns tätt packade klungor av turister på bakgator och torg. Fulla, rödsprängda brittiska lads på svensexe-resor som bara skriker. Amerikaner i röda shorts och vita skjortor som pustar runt, så proppmätta att det snart börjar spruta cacio o pepe ur öronen på dem. Vilken uteservering man än sätter sig på så riskerar man att hamna bredvid en full amerikan som sitter och förklarar något om romarriket för sin uttråkade fru.– I'm Italian, säger amerikaner, eftersom att dom har gjort ett DNA-test online och sett att deras gammelgammelfarfar hade nån halv promille italienskt i sig och därför måste de nu till varje pris åka till Rom och ta bilder av fontäner.Jag tar en kaffe på Piazza del Parlamento med min italienska kollega som bara suckar och tittar ut över folkhavet.– Det går ju inte längre, säger han.Turisterna kan inte bete sig heller. Han berättar om gänget med holländska turister som var här och hade en blöt utekväll som slutade med att de slog sönder en fontän från 1600-talet. Polisen försöker få folk att sluta hälla bärs i Fontana di Trevi. En brittisk PT på besök i Rom blev påkommen med att ha ristat in hans och hans tjejs namn på Colosseums väggar.Jag tränger mig igenom folkhavet på väg mot Piazza Navona. Indragarna på restaurangerna krigar om turisternas, och min, uppmärksamhet.– Pizza, pasta, gelato!Jag undrar om de ens är italienare på riktigt eller om de bara lägger på en italiensk accent för att turisterna tycker att det är härligt att höra lite … ”Italien”…? Finns det någon genuin italiensk kultur kvar i Rom? Eller är allt bara ett skådespel för turisterna?– Du åker bara till fel ställen i Rom, säger mina Italien-älskande vänner och menar att jag ska ta tunnelbanan bort från centrum. Vadå, så jag måste …lämna Rom för att uppleva det autentiska Rom? Är alltså stadskärnan att betrakta som förstörd? Ska vi ge upp på den?Kullerstenen på gatorna trött ut. Mer än 30 miljoner turister trampade ner den förra året och nu är jag en av dem. Det är en enorm inkomstkälla för staden såklart men det driver också upp priserna och gör livet svårt för italienarna som inte har råd att bo kvar i sin egen stad eller ser sina kvarter förvandlas till ett museum. Staden, som har en så unik historia och själ, känns som en kuliss som ska tillfredsställa turisternas hunger efter känslan av det 'italienska'.Men vad blir kvar av staden när allt bara är till för turister och deras behov? Aja. Vem är jag att klaga på det här? Jag är ju precis som dem: en invaderande turist, beväpnad med en telefon som dagarna i ända skjuter av bilder mot fontäner.Love [email protected]

Utrikeskrönika 11 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.De har kallats för mini-Trumparna, republikanerna som ofta dök upp i domstolen under Donald Trumps rättegång i New York, och som kanske kandiderar till vicepresident-posten.Flera av dem satt med inne i rättssalen strax bakom Trump och hans advokater. Och på eftermiddagen, när dagens förhandlingar var över, skyndade de sig ut ur byggnaden, sneddade över gatan och ställde sig tätt ihop i en liten klunga i parken mittemot domstolen och väntade på att vi journalister skulle samlas framför dem. Det gjorde vi, med mikrofoner och kameror redo.De var klädda på liknande sätt, i mörkblå kostymer och röda slipsar. Och deras budskap var också koordinerade. ”Rättegången är en skam”, sa en av dem. ”Domaren är korrupt”, sa en annan.Sen blev det svårt att höra vad nästa republikan sa, eftersom det var fullt med högljudda Trump-kritiska demonstranter i parken. ”Bootlicker”, stövelslickare, skrek en man. Och en annan ropade hånfullt: ”var har ni köpt era kostymer, på dictators-r-us?”En man i prästkappa klämde sig in bredvid mig i trängseln. Han klingade oavbrutet i en stor mässingsklocka samtidigt som han gjorde korstecken i luften. Men republikanerna i röda slipsar lät sig inte hejdas. De fortsatte kritisera rättegången och hylla Donald Trump.De dagliga presskonferenserna utanför domstolen blev en sorts ritual. En audition för republikanska politiker som vill signalera både Trump-lojalitet och intresse för vicepresidentposten.Det är bara en månad kvar till partikonventet i Milwaukee när Trump väntas meddela vem som blir hans running mate. Den här veckan har kampanjen, enligt medieuppgifter, börjat gallra bland aspiranterna, genom bakgrundskontroller och intervjuer.Bland de hetaste kandidaterna finns Doug Burgum, guvernör från North Dakota. ”Doug Who?” som Washington Post kallade honom i en rubrik, eftersom han är en av USAs mest okända guvernörer. Burgum har vissa likheter med Trump, han kommer från företagsvärlden och har stor kampanjkassa.Senator Marco Rubio från Florida står på listan. Han bidrar med utrikeskompetens och verkar ha kommit över att Trump kallade honom ”Lille Marco” i förförra valrörelse. Senator Tim Scott från South Carolina är en pålitlig Trump-förespråkare. Senator JD Vance, även känd som författare till succéboken Hillbilly Elegy, ses som toppkandidat. En av få kvinnor på listan är New York-republikanen Elise Stefanik, profilerad i kulturstridsfrågor.Donald Trump passar på att dra in pengar på vicepresident-intresset. I mail uppmanar han supportrarna att rösta på sin favorit, samtidigt som man kan skänka valfritt bidrag till kampanjen.Om några veckor vet vi om det är Trump-lojalitet eller andra kvaliteter som avgör i vicepresidentkampen.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 7 juni. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Slovenien, fredag.Ett av de viktigaste valen för oss européer står för dörren. Eller uppfattas det verkligen som viktigt?Ser man till kampanjer och budskap, i alla fall i vissa länder, känns hela tillställningen oroväckande lam, knepig och idéfattig.I Slovenien, ett av länderna jag bevakar, har man satsat på kampanjminimalism.När jag för några veckor sedan besökte huvudstaden förvånades jag av den totala avsaknaden av budskap inför EU-valet.I stadens gamla kvarter var det som vanligt liv och rörelse, ett perfekt ställe för vem som helst som vill sprida en åsikt eller politisk vision. Men här var det graffitin på husväggarna som berättade sina finurliga historier – men ingenting om EU-valet.Inte så konstigt då att valdeltagandet brukar ligga lågt i det här landet, typ under 30 procent.I grannlandet Ungern har regeringspartiet bestämt att EU-valet handlar om allt som allt tre frågor. Nej till krig, nej till migranter och – den viktigaste biten – nej till allt som bryter mot traditionella värden som i det här fallet specifikt handlar om könsfrågor, om hbtqi-rättigheter. Det är något partiet tycker är ett otäckt nytänkande.Ett annat parti i samma land kör med en inrikespolitisk touch som vore det ett parlamentsval som stundar – fast detta inte sker förrän om två år. Här är det skola, äldreomsorg, vägarna och undermålig sjukvård som är huvudfrågorna, men inget om EU:s framtida inriktning som både berör landets befolkning och miljontals européer i olika länder.När de första plakaten dyker upp i Stockholm, blir jag lite full i skratt. Det är som att samtliga partier och enskilda kandidater delat på en och samma kampanjledare – kanske för att spara pengar?Gräns är ordet för dagen. Det ska nämligen hållas, sättas och dras gränser.På enskilda politikers och partiers plakat dras det gränser för allt möjligt. Miljöbovar, migranter, franska bönder – för ditten och för datten. Att säga stopp! Dra en röd linje! Hit men inte längre! En tydlig trend.Vi får väl se om den får alla att gå man ur huse och EU-rösta som aldrig förr. Det brukar annars landa kring 50 procent – valdeltagandet hos oss.Tillbaka till sydöstra Europa.Till ännu ett parti i Ungern, det tvåsvansade hundpartiet, som började på skoj för runt 20 år sedan och som sedan dess har använt humorn som vapen och skämtat sig fram till en stark position.De inleder seriöst, för numera är partiet seriöst, och bjuder in folk för att diskutera EU-politiken. Det är några veckor före det stundande valet.Mötet sker i en av stadens stora parker. Men när lockvaran gratis öl väl delats ut till en, ska också sägas, ganska liten skara som orkat ta sig till parken verkar alla tappa sugen på EU.Istället sätter man sig i gräset, partiets företrädare och åskådare tillsammans, och löser quiz och dricker öl.Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 5 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, onsdag.En sak som jag inte var fullt införstådd med, när jag började det här jobbet som USA-korrespondent för några år sedan, var hur mycket av min rapportering som skulle handla om rättsfall, rättegångar, överklaganden och även konstitutionella juridiska frågor. Jag menar, ett och annat beslut i Högsta Domstolen hade jag väl kunnat tänka mig, men de senaste åren har jag pratat extremt mycket i radio om till exempel lokala abortlagar och försök att förbjuda dragshow och Trumps rätt att få vara med på valsedeln i vissa delstater och massor med andra frågor som gjorts upp på juridisk väg. Och på samma sätt har ju upptakten till årets valrörelse dominerats av rättsfall. Jag pratar om den enorma mängd timmar som världens medier, inklusive jag själv, ägnat åt Trump och hans fyra brottmål, där det nu ser ut som om rättegången i New York är den enda som kommer att hinnas med före valet.Den avslutades ju i förra veckan med att Trump förklarades skyldig till alla 34 åtalspunkter, men redan nu är dags för en ny rättegång som kan få politiska följder. Den mot president Bidens son, Hunter Biden. Det här åtalet är förhållandevis ganska rakt och enkelt: ljög Hunter Biden på ett intyg när han köpte ett vapen, när han kryssade i att han inte på ett olagligt sätt använde droger. Men det här målet har också en extremt stor potential när det gäller att exponera snaskigt material från familjen Bidens allra mest privata sfär. Det handlar inte bara om Hunters missbruk under den period då han köpte det nu så omtalade vapnet. Utan också det förhållande han inledde med sin svägerska Hallie, efter att hans bror och hennes man Beau dött i cancer. Ett förhållande som bland annat ledde till att Hallie själv blev beroende av crack. Fast, en del av den här smutsiga byken är redan offentlig. Hunters exfru skrev om otrohetsaffären i en självbiografi 2022. Eventuellt ett svar på Hunter Bidens egen självbiografi Beautiful things. Men Hunters självbiografi har nu också blivit en del av bevisningen emot honom. Juryn har fått lyssna på hans ljudboksinläsning där han beskriver jakten på droger. De som är välvilligt inställda till Biden och hans kandidatur, menar att Hunters rättegång kanske kan fungera tvärtemot det förväntade när det gäller opinionen. Att så många väljare själv, eller att har någon i sin familj som missbrukat droger att de känner sympati inför Hunter och Bidenfamiljen och allt de fått kämpa med. Frågan är ju då bara om den sympatin även gäller för Hunters nästa rättegång, fallet om Hunter Bidens försök att slippa betala miljonbelopp i skatt som ska avgöras i rätten september.Ytterligare en rättsfall i raden i detta redan rättegångstäta valår. Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 4 juni Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm tisdag. En irrationell sorg över ihjälskjutna älgar i Stockholms innerstad, tusentals hjärtan på en video där en liten pojke i Gaza matar övergivna katter trots att han själv inte har mat. De starka känslor djur väcker kallas ibland en mätare på - inte hur djurvänliga vi är, utan hur medmänskliga vi är. Djuren är ju också människor. Och en fattig yrkeskusk som piskar sin magra häst, en pojke som dränker katter och religiösa ledare som ser ut som om de skulle njuta av att piska hundvalpar i garaget, förtjänar inga mänskliga epitet. Men hur är det med föräldrar i Gaza som serverar sina barn hundkött för att de ska överleva? Och varför går det rakt in i hjärtat när Saeed al Arr räddar katter och hundar i Gaza där det knappt går att rädda människor?  Han grundade föreningen Sulala Animal Rescue och har under kriget flytt med inte bara sin familj utan också 100 skadade husdjur. En gång i tiden fanns det ett zoo i mellersta Gaza. Det förstördes under ett av de tidigare krigen och stängdes helt 2016. Men under den period då tunnelsmugglingen från Egypten var så omfattande att man kunde beställa Kentucky Fried Chicken till Gaza via tunnlarna från Egypten, minns jag hur också djur till Gazas zoo inhandlades. Ett lejon köptes och drogades för att transporteras på ett slags dressin genom smuggeltunnlarna. Det stackars lejonet vaknade sen upp till ett nytt liv i en för liten bur på zoo i det trånga Gaza. När jag var där för många år sedan stod jag utanför en bur och tänkte - de där zebrorna, de ser ovanligt rufsiga ut, inte så där blanka och snygga i pälsen som zebror brukar vara. Det var inte zebror utan två vita åsnor som zooägaren själv målat ränder på med maskeringstejp o svart hårfärgningsmedel. Vi gjorde det för barnens skulle sa han.Men barn är grymma, det vet vi. Och jag glömmer aldrig ett reportage jag gjorde för många många år sedan, före alla fredsprocesser, på den tiden då den palestinska flaggan var förbjuden på den ockuperade västbanken och israeliska ockupationssoldater bestraffade den som viftade med en palestinsk flagga. En dag var det utegångsförbud i flyktinglägret Balata och ett gäng barn ville jävlas med soldaterna. De fäste en palestinsk flagga mellan öronen på sin åsna och en palestinsk flagga i svansen. Och så skickade de ut åsnan i gränderna där det rådde utegångsförbud. Åsnan med de förbjudna palestinska flaggorna, blev skjuten av soldaterna.Och av alla svenska radiolyssnare som reagerade på mitt reportage, var det ingen som uttryckte någon kritik mot de israeliska soldaterna, alla tog avstånd från de grymma barnen. Sådan är djurens ställning. Cecilia Uddén, för P1morgon

Utrikeskrönika 3 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, måndag.Det här har varit på gång länge, sa sydafrikanen på väg ut ur ett köpcentrum. Kanske var tappet större än väntat, men det var ingen stor överraskning, menade han. Den hyllade befrielserörelsen ANC har åkt på en rejäl smäll i det sydafrikanska valet. Nelson Mandelas parti som dominerat landets politiska landskap i trettio år tappade rejält och landar på bara 40 procent. Det är fortfarande största partiet, men långt ifrån det drygt sextioprocentiga stöd det haft tidigare.Vad hände? Många, främst utanför landet, har bilderna kvar från kampen mot apartheid, en hel del reste i landet under de dramatiska åren när Mandela blev president för regnbågsnationen, det var glädje och eufori. Mandela, mannen som troligen räddade nationen från ett inbördeskrig och som visade på ett statsmannaskap utöver alla andra.Men det finns en annan bild också, den inifrån Sydafrika av idag. Jag minns ett besök i kåkstaden Mamelodi, mitt under den värsta elkrisen, då rullande strömavbrott la landet i mörker halva dygnet. En butiksägare sa att så fort strömmen går så kommer de kriminella gängen fram, de rånar folk och våldtar kvinnor. Folk dödas här. Två av hans tre butiker hade fått stänga. Det var bättre under nationalistpartiet, sa han. Då funkade det åtminstone. Jag häpnade. Enligt honom var det tydligt att strömavbrotten var ANC:s fel, som kontrollerar det statliga elbolaget.En bekant som levt hela sitt liv i Soweto blir så arg när han pratar om ANC att han knappt kan få fram orden. ”De är så korrupta, de tänker bara på sig själva”, sa han. Han skulle rösta på det främlingsfientliga, ultravita högerpartiet Freedom Front Plus i protest, sa han. I provinsen KwaZulu-Natal stötte jag på en ANC-funktionär som kampanjade inför valet. Han sa att partiet kanske varit lite väl bekvämt av sig för några år sedan, men nu hade man styrt upp det. Det hjälpte inte, ANC:s stöd rasade i den provinsen till förmån för den skandalomsusade förre presidenten Jacob Zumas nya parti, Umkhonto we Sizwe.Många sydafrikaner har länge varit trötta på ett parti där korruptionsskandalerna avlöst varandra, som de tyckt inte kunnat hantera den höga arbetslösheten och kriminaliteten, som drabbar de fattigaste mest. Ett parti som levt i vissheten att det ändå kommer vinna nästa val, oavsett vad. Kanske var det det som ANC-funktionären menade med ”bekvämt”. När en svart man i en fattig kåkstad tycker att det var bättre under den rasistiska apartheidregimen, när en svart man i Soweto tänker rösta på ett vitt ultrahögerparti, så visar det på en sak; ett misslyckande för ANC.ANC av idag är inte riktigt samma ANC som det var under Nelson Mandelas dagar.Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 31 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.För drygt en vecka sedan satt jag i en bil, på väg från en intervju i ett sovande bostadsområde i utkanten av Charkiv. Min vän Anton, bakom ratten, gnolar med i musiken från radion, jag sitter försjunken i mina anteckningar. Plötsligt en kraftig inbromsning. Vid vägrenen står två militärer och pratar med en ung man. – Det där är ju min kompis, säger Anton. Han smäller upp bildörren och rusar ut. I början av den fullskaliga invasionen ringlade köerna utanför rekryteringskontoren, på vissa håll bads männen till och med att gå hem, inskrivningslistorna var fulla. I dag är läget ett helt annat. Anton kallar det för en katt-och-råtta lek eller en variant av Hungerspelen. Överallt i Charkiv kan man stöta på militärer som har till uppgift att dela ut kallelser till män i värnpliktsåldern – i köpcentrum, i tunnelbanan, vid parkeringen eller i parken. Anton och fler av hans vänner försöker undvika dem i den mån det går. Det är ingen hemlighet att Ukraina lider brist på soldater. Flera av Antons vänner ligger begravda på militärkyrkogården, killar han känner från plugget, från fotbollslaget, kusinens pojkvän. Varför just dem? Samtidigt har ukrainska politiker inte velat ta i den känsliga frågan, länge låtsats som att det regnar. I fjol sa den tidigare försvarsministern Reznikov att landet inte behöver en ny mobilisering, det var bara själva mobiliseringsförfarandet som behövde effektiviseras, ansåg han. Och länge pratades det inte om problemet över huvud taget. Sedan kom hösten och landets dåvarande försvarschef Zaluzjnijs krassa uttalanden om att landet behövde uppemot en halv miljon nya soldater. Det började röra på sig i parlamentet men inte förrän nu har nya mobiliseringsregler trätt i kraft, regler som förmodligen kommer göra det svårare att smita undan. Men grundproblemet återstår, det finns inget slutdatum, ingen väg ut, ingen plan om när eller under vilka förhållanden män som tjänstgör får ta av sin uniform, annat än om de skadas eller stupar. Samtidigt fortsätter kriget. Soldater som stridit från allra första början blir allt färre och de som har överlevt tills nu säger rakt ut att de är trötta, slitna, mentalt utmattade.Genom bilrutan ser jag Anton prata med militärerna och sin vän. Han har sänkt sina axlar, det verkar som att de står på god fot med varandra. Efter ett tag skakar de hand och alla går åt varsitt håll. Anton sätter sig i bilen. – Inte än, säger han.– Jag får leva lite till. Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönika 30 juni 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Vandra i berg är härligt. Göra en kopp kaffe på en sluttning och dricka den med vacker utsikt. En känsla av att vara en del av naturen för en stund. Och visst vore det spännande att utmana sig själv, klättra högre och svårare. Men skulle jag vilja köa uppför ett berg, sätta mitt liv på spel och se högar av skräp längs min väg som en påminnelse om människans lättja?Årets säsong på världens högsta bergstopp Mount Everest är i full gång och för de turister som åkt dit för att bestiga Everest är det där just precis vad som väntar.Häromdagen blev en Instagramvideo från en indisk klättrare viral på internet. I den ser man människor i väldiga dunjackor som bildar en slingrande, lång rad längs ett rep. Det ser ut att vara flera hundra personer fast i en livsfarlig, iskall trafikstockning på världens tak. Passagen är en av de mest utmanande på Everest och klättrarna har bara ett kort tidsfönster för att ta sig genom den, upp till toppen och ner igen, mellan kraftfulla vindar. Postaren beskriver hur människorna längs repet måste förhandla med varandra för att dela på platsen så att de som tagit sig upp också kan ta sig ner. En annan video på Instagram visar hur det helt blivit stopp i människotrafiken på en snöig liten topp. Färgglada jackor står som packade sillar. ”Det ser ut som Mumbais tunnelbana under rusningstrafik”, kommenterar en användare.Förra året var det dödligaste på Everest sedan man började föra statistik. 18 människor försvunna eller döda. I år har redan fem dött och tre försvunnit. De senaste åren har en stor del av dödsfallen på Everest förklarats med just trängsel.Hur många som försöker bestiga toppen i år, det återstår att se. 2023 utfärdade Nepal rekordmånga tillstånd för utlänningar att klättra. Då var den norra, mindre kända rutten till Everest via Kina och Tibet fortfarande stängd efter covid. I år kommer klättrare även den vägen.Trängseln betyder inte bara livsfara för klättrarna på Everest – den innebär också risk för berget och de som bor på det. Mount Everest är nedsmutsat av skräp och avföring. De hundratals som försöker bestiga toppen årligen lämnar flera kilo sopor var som blir kvar längs sluttningarna. Vattendrag förorenas och lokalbor utsätts för fara. Lägg klimatförändringar till det och utmaningen för Everest kan bli svår att klara av.I Nepal har man i år börjat ta tag i oron för berget. För några veckor sedan kom ett beslut i Nepals högsta domstol att Everests kapacitet måste respekteras. Många tolkar det som att Nepal kommer att införa en övre gräns för antalet bergsturister. Här i Kina finns redan en begränsning på 300 personer per år, men Nepal har inte haft någon sådan. Nya regler för i år är också att klättrarna måste ta med sig sitt skräp, inklusive sitt bajs.Den nepalesiska advokaten som tog fallet till Högsta domstolen sa att vi pressar berget för hårt.Igår var det internationella Mount Everest-dagen, årsdagen för den första lyckade toppturen 1953. Det var en annan tid. I dag har det som nepaleserna kallar ”himlens panna” blivit världens högst belägna soptipp. Bara för att människan ska visa hur den kan bemästra naturen.Moa Kärnstrand, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mexiko city, onsdagDet är val här i Mexiko på söndag. Ett historiskt stort val, hela 20 tusen politiska poster ska tillsättas. Det är rekordmånga.Valrörelsen är inne i slutspurten och jag träffar aktivister från olika partier och rörelser. De är fulla av energi och hopp, de tror på sin sak och de är kategoriska i sina åsikter - motståndarna har alltid fel.Mexiko räknas till de bristfälliga demokratierna i världen. Den brittiska tidningen The Economist klassar Mexiko till och med som en hybrid mellan demokrati och auktoritarism.Förutom det politiska våldet - med ett 40-tal mördade kandidater i årets valrörelse - så är en av bristerna, folkets låga politiska delaktighet och misstro mot de demokratiska institutionerna.Det är inget unikt för Mexiko. De entusiastiska aktivisterna i de flesta länderna kanske är fem tio procent av befolkningen, annars är de allra flesta passiva medborgare som inte deltar i de gemensamma angelägenheterna mellan valen.För dem räcker det med att gå och rösta - andra får sköta det där fula som heter politik. Det finns de som inte ens bemödar sig om att rösta.Det finns säker flera förklaringar. I Colombia, där jag bott  tre år, försökte presidenten Gustavo Petro få med medborgarna i skapandet av politiken - många kom och deltog i lokala möten med sina önskemål och krav.Men tiden gick och så kom besvikelsen över att inte mycket hände efter mötena. Medborgarna lät då bli att komma till nästa möte, då var det bara aktivisterna som fortsatte att delta.I Chile samma sak. Under de stora protesterna 2019 bildades lokala demokratiska församlingar i många kvarter där tiotusentals deltog över hela landet. Det var livligt och entusiastiskt. Men nej, samma sak där. Mycket litet hände efteråt. Idag finns inget som liknar det engagemang, hopp och entusiasm från 2019 i Chile. Bara aktivisterna fortsätter.Ska man deppa över det? Jag vet inte. Det kanske är så att en minoritet aktivister är de som alltid har förändrat och alltid kommer att förändra världen, med tillfälligt stöd från de passiva medborgarna antingen vid turbulenta tider eller i valtider.Bristen på folklig delaktighet som gör Mexiko, Colombia, Chile och många andra länder till bristfälliga demokratier orsakas möjligen av en mänsklig läggning – känslan av svek och det där med att andra får göra det där, jag har inte tid.Det kanske viktiga ändå är om en demokrati skapar förutsättningar eller reser hinder för människors deltagande. Trots morden på kandidater möter jag entusiastiska och drömmande aktivister här i Mexiko som vill ta en av de 20 tusen posterna som står på spel på söndag.De förtjänar vår beundran. Det är dessa typer av människor som driver samhället framåt.Ivan Garcia, Korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan tisdagen 28 maj Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg tisdag. Det är prestigemöte i hockey-VM mellan Sverige och Finland. Kvartsfinal. Nu är det inte alls lugna puckar som Finlands president Alexander Stubb brukar säga. Finlands sak är vår, tillsammans in i Nato. Alla uttryck som brukar beskriva enigheten mellan brödrafolken är i det här läget helt bortglömda. Knappast något kan plocka fram kärleken för det egna landslagets färger som ett möte i hockeyrinken mellan Sverige och Finland. Under min tid i Finland blir jag varse känslan mer och mer för varje dag. Jag minns mitt första besök på nationalmuseet i Helsingfors. Ett lärorikt besök. En tidslinje på väggen pekar ut viktiga händelser i Finlands historia. Mitt leende blir stort när jag kommer fram till 1900-talet.1995 - Finland vinner sitt första VM-guld i hockey någonsin och det är Sverige som besegras i finalen på hemmaplan i Globen.Oj, oj var det så viktigt att det kommer med på tidslinjen på museet? Minsann -  4 - 1 i en hockeyfinal mot Sverige - en viktig milstolpe i Finlands historia, tydligen, funderar jag.Jag tar upp det hela med en finländsk vän och hon bekräftar betydelsen. Finländarna badade i fontänen på Sergels Torg för att fira vinsten och minnet vårdas ömt i hockeyintresserade kretsar. Nåväl, nu är det 2024 och Sverige och Finland möts än en gång i hockeyrinken. Det är vinna eller försvinna som gäller i kvartsfinalen. Sverige är segertippat. Har spelat stabilt genom turneringen.Finland slår i underläge – har klarat sig vidare med nöd och näppe och till råga på allt är deras lagkapten avstängd. Men se det verkar passar Finland bra.Det blir en tuff match. Det är kämparanda och sisu och inte alls några lugna puckar. Jag undrar hur det låter hemma i det hockeyintresserade presidentpalatset i Helsingfors. Svårt är det också för en Finlandskorre som alltmer förstår och känner med den finska folksjälen.Finland kämpar och biter sig fast. Det är målfattigt och det är först i förlängningen som Sverige avgör. De finska hockeylejonen hänger med huvudet och resten av Hockeyfinland likaså.Finland föll på målsnöret som så många gånger förut känns det som.  Det kan vara tufft att ha hjärtat hos de blåvita färgerna. Hockey-VM 2024 kommer inte hamna på väggen på Nationalmuseum. Jag tittar på hockey och lider som en riktig finne.

Utrikeskrönikan måndag 27 maj Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, måndag.Ris. Det är livet.Att köpa ris i Thailand är en fröjd. Här säljs det i säck, vanligtvis fem kilo och uppåt. När jag står i mataffären och väljer min säck kan jag fnissa för mig själv åt minnet av de patetiska halvkilos-förpackningarna i svenska matbutiker. Rissäckarna här bär den kanske främsta kvalitetsstämpel som finns: khao hom mali – thailändskt jasminris.Thailändarna är stolta över sitt ris, med rätta. Det är inte bara nationalism – det har flera år utsetts till världens bästa ris på världsriskonferensen i Macau. De vita kornen är en självklar del av kosten här. Som i flera asiatiska språk är ordet för ris synonymt med mat på thailändska. Och vill man fråga en vän hur läget är kan man fråga: har du ätit ris ännu?Men skulle jag äta tio år gammalt ris, även om det då var thailändskt jasminris?Frågar man Thailands handelsminister Phumtham Wechayachai är det inga problem. Tidigare den här månaden slevade han glatt i sig kokt ris från ett tio år gammalt statligt lager i nordöstra Thailand. Där ligger 15 000 ton ris som regeringen nu vill bli av med. Ett förslag har varit att sälja det till Afrika.Att handelsminsitern inför ett samlat medieuppbåd mumsade i sig riset var för att försäkra alla om att det är fullkomligt säkert att äta. Labbtester som regeringen låtit göra visar att det inte innehåller några gifter. Däremot uppger hälsoministeriet att det finns en stor mängd döda kryp i riset som måste rensas bort innan det kan säljas. Ett universitets-labb har dock varnat för att risprover visade rester av cancerframkallande mögelgifter, och en expert på matsäkerhet vid universitetet tyckte att regeringen istället skulle bränna sprit på riset eller använda det till biobränsle.Men det här riset har också en politisk laddning, och det beror på den tidigare premiärministern Yingluck Shinawatra. Mellan 2011 och 2013 köpte hennes regering in ris för dubbla marknadsvärdet som ett sätt att hjälpa landets jordbrukare – en viktig väljargrupp för hennes parti Pheu Thai. Men när världsmarknadspriserna sedan sjönk satt regeringen fast med en massa dyrt ris i ladorna. En domstol höll Yingluck personligt ansvarig för skandalen och dömde henne till fem års fängelse, varpå hon flydde landet och gick i exil i Dubai där hennes bror redan befann sig efter att ha blivit avsatt i en militärkupp några år tidigare.Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Shinawatra-familjens parti Pheu Thai är nu tillbaka i regering och förra året återvände Yinglucks bror Thaksin till landet och benådades. Det har ryktats om att även hans syster skulle kunna komma tillbaka på liknande vis. Vi får väl se om hennes gamla ris ligger kvar och dammar i bodarna när det i så fall sker.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan 24 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sollentuna, fredag.Det hörs ryska vid hotellet och inne i butiken Tre Brudar, som säljer specialiteter från de tre baltiska staterna. Men där kassörskan talar ryska med kunderna och där en hel del säljs som är lika ryskt som lettiskt eller estniskt – som pelmini, grönsaksinläggningar och gresjka, helt brunt bovete. Grynen som ser ut som små bruna pyramider och används istället för ris eller till gröt. De bästa odlas i Altajbergen borta i Sibirien och det är inte ett sädesslag utan en ört, som dessutom har fördelen av att vara glutenfri.De tre brudarna visar sig vara en oväntad överraskning för mig och var inte anledningen till varför jag åkt till just Sollentuna. Nej, det var av samma anledning, som fått några hundra rysktalande att samlas utanför en aula inne i hotellet. De flesta unga. Någon hade en pin med ”Russians against war” på t-tröjan. Var det någon popstjärna, som lockade dem dit?Nej långt därifrån. De var där för att lyssna på ett föredrag om dekabristerna och deras idéer om en rysk grundlag. Och stjärnan, som möts med applåder och jubel, är statsvetaren Jekaterina Shulmann. Hon är liten, nätt och matchar sitt gråa hår med en klänning i grått. Ingenting hos henne tyder på stjärnstatus, tills hon börjar tala. Då blir det uppenbart.För hennes skull och journalisten Maxim Kournikov från radiostationens Moskvas Eko, har exilryssarna köpt biljetter som kostar mellan 500 och 1 300 kronor. För hennes skull är de beredda att lyssna, applådera och skratta under föredraget om dekabristerna.Vilka var de då? I december 1825 försökte dekabristerna sig på en palatskupp i St Petersburg. Krigen i Europa med bland annat Napoleon hade också inneburit en andlig väckelse och spridning av liberala idéer bland ryska överheten.Dekabristerna ville hindra armén från att svära trohet till den nye tsaren. Livegenskapen skulle avskaffas liksom soldaters 25-åriga (?!) värnplikt, och yttrande och mötesfrihet skulle införas. Upproret slutade i ett blodbad med hundratals döda som låg kvar på Senatstorget i St Petersburg, den tidens ryska huvudstad.För de upprorsmakare som överlevde blev straffen grymma plågsamma utdragna dödsstraff .Frågorna och föredraget handlade inte så mycket om just de grymma detaljerna utan mer om det politiska frö som såddes i Ryssland då, och förstås om dagens verklighet, som publiken frågade mest om. Kön för att få en autograf av statsvetaren ringlade lång.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönika 23 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Det börjar kännas i knoppen nu. Bevakningen av Indiens megalånga parlamentsval, som spänner över nästan sju veckor, tär lite på idébanken. Inte bara min, jag ser en viss rundgång vad gäller uppslag i internationell media. Inte det minsta konstigt så klart och en bra idé tål att spridas till fler.Indiska medier kan man så klart också gärna hämta inspiration ifrån men där handlar valet ofta om enskilda kandidater och ett politiskt rackarspel som är svårgenomträngligt. Allianserna är inte sällan rätt kortvariga; att maximera röster framstår som det viktigaste.Sedan spelar regionala frågor in och där kan det också bli komplicerat att hänga med i svängarna. Nyligen röstade delar av Kashmir och det är första valet efter att den hindunationalistiska BJP-regeringen tog bort det speciella regelverk som gav Jammu & Kashmir större självbestämmande. Kashmir är den enda region i landet där muslimerna är i majoritet och när beslutet fattades väckte det ramaskri.Parlamentsvalet har därför kommit att ses som en slags folkets dom om just den här frågan. BJP har för första gången sedan 1996 inga egna kandidater där utan säger sig stödja andra partier men oklart vilka.Så hur gick det då med valdeltagandet? Jo, det ser ut som om befolkningen i vissa delar av Kashmir röstat som aldrig förr och det väcker ju funderingar. Har man köpt regeringens budskap om nya tider, bättre säkerhet och ekonomi? Eller är det istället något helt annat som folket vill säga?Nu på lördag är det dags för valomgång nummer 6, sen återstår bara en sista valdag innan resultatet presenteras 4 juni. Jag bevakar ju än så länge valet på distans men min indiske kollega vittnar om en valrörelse som till skillnad från den i Kashmir inte är som vanligt i resten av Indien. Rent av lite avslagen emellanåt. Det ser jag flera medier skriva om och experter skyller både på vädret och en allmän apati bland väljare. Regeringen är på det stora hela mycket populär, särskilt premiärminister Narendra Modi. Det finns inte heller någon enande yttre faktor som mobiliserar väljarna.Så var det då vädret. Häromdagen uppmättes 47,4 grader i Delhi som ju röstar på lördag. Värmeböljan spås hålla i sig i några dagar. Under hela valet har det varit extrema temperaturer och även om Indiens befolkning är van vid hetta så tros detta ha påverkat människors benägenhet att köa för att få rösta på sin favoritkandidat.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 22 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.GPS: sväng nu till höger.Jag kör in i ett industriområde en bit utanför Bryssels flygplats.Lastbilar och containrar står parkerade utmed sidorna av vägen.Allra längst in, där vägen tar slut, ligger vad som ser ut att vara stor lagerlokal. Med grindar framför infarten.GPS: resmålet ligger på höger sida.Kan det här verkligen stämma? Tänker jag.Är det verkligen här jag ska lämna in mitt pass för att få ett visum?I en skum lagerlokal?Mitt ute i ingenstans?Det hela hade börjat några veckor tidigare då vi på Ekot bestämde att jag, som tidigare år, skulle åka till Natos toppmöte senare i sommar. Ett möte som denna gång inte äger rum i Europa, utan i Washington DC, i USA.Vilket kräver visum. Som skulle visa sig vara mycket svårare att fixa, än jag räknat med.För det första tog det en evighet att hitta och fylla i ansökan på nätet då sajten konstant hängde sig och krävde omstart.Men det verkliga hindret kom när jag skulle gå på intervju på amerikanska ambassaden här i Bryssel.Efter att ha svarat på frågor från fem olika tjänstemän vid fem olika deskar visade det sig att jag gjort en stor missberäkning. I min enfald trodde jag att jag skulle få visumet direkt. Men nej, de skulle behålla mitt pass i några arbetsdagar och sen skulle jag komma tillbaka och hämta det.Problemet var att jag skulle använda passet för en två veckor lång privat påskresa två dagar senare.”Men du kan posta in passet när du är tillbaka från resan”, sa tjänstemannen och gav mig en lapp med vad jag trodde var instruktioner.Först efter resan tittade jag på lappen mer noggrant och där stod inget alls om hur jag skulle skicka in passet och till vilken adress.Det tog flera veckor, med otaliga mejl och samtal, innan jag tillslut fick svar att jag skulle leverera passet till en adress i Vilvoorde, 15 km utanför Bryssel.Alltså det där industriområdet som jag beskrev i början.Jag ringde på. Grindarna öppnades och jag släpptes in i den stora lagerlokalen.”Ska du lämna in ett pass?”, frågade personen som satt bakom skrivbordet.”Nä vet du, här hämtar du ut ditt pass när du fått visum”.SUCK.Jag var redo att ge upp och för min inre blick såg jag toppmötet i Washington DC gå upp i rök.Då kom chefen i lagerlokalen in. Kanske såg han desperationen i mina ögon för han gav mig ett stort A3-kuvert och sa: ”lägg i ditt pass här, skriv bara US Embassy och ditt namn så ska jag lämna över det”.Driver han med mig, tänkte jag. Det kommer väl aldrig att gå.Men vad skulle jag göra. Jag släppte ner mitt pass i det enorma kuvertet och bad en stilla bön.Och hör och häpna! Efter bara några dagar kom ett nytt mejl - visumansökan godkänd. Finns att hämta ut i ett skumt, men för mig välbekant industriområde utanför Bryssel.Washington DC och Natotoppmöte, here I come.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönika 21 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Nyss hemkommen från en reportageresa där jag för en gångs skull inte fokuserat på sjukdomar eller problem. Utan i stället på vad som gör oss friska, mer specifikt vad som kan ge ett riktigt långt liv. Den grekiska ön Ikaria är en av fem platser i världen som ringats in som så kallade Blue zones, ställen där ovanligt många blir ovanligt gamla. Även om Blue zones inte är helt vetenskapligt sammanställda, så är det ingen tvekan om att de inringade platserna har en hög andel invånare som blir riktigt gamla. Forskare har också intresserat sig för Ikaria och gjort studier på människorna där för att hitta svaren. Men det visar sig att vi kan slå fast mycket mer om vad som förkortar våra liv, än om vad som gör dem riktigt långa. Bland de människor i världen som blivit rekordgamla är det svårt att se något gemensamt mönster. Det finns förstås ändå en rad saker som vi vet håller oss friska, och på Ikaria hittar man flera pusselbitar. Det är några självklara, men också andra som åtminstone inte jag hört lika mycket om. En av de mest givna är maten, lagad från grunden och med en stor andel grönsaker. En annan är vardagsmotion. Ikaria är en bergig ö och att knata i uppförsbacke ger bra flås.Ikariaborna är också övertygade om att öns honung och, inte minst, vinet bidrar till ett långt liv. Av hälsoskäl dricks till och med en slurk till frukost. En oomtvistat hälsoskyddande faktor är avsaknad av stress – och det är också Ikarias melodi. Här helgas siestan, och för en reporter på besök kan ett ”jag är tillbaka i eftermiddag” innebära ”jag kom tillbaka sent på kvällen”, och det blev ingen intervju alls. Det som också nämns här, men inte lika ofta i hälsoguruernas ”lev så här”-inlägg i sociala medier, är de sociala banden. Ikaria är känt för sina Panagirias – fester fyllda med mat, vin och dans där hela byar och alla generationer är med. De börjar tidig eftermiddag och slutar först morgonen dagen därpå.En känsla av sammanhang, i sociologin kallat KASAM, är viktigt för vårt välbefinnande och vår förmåga att hantera motgångar. KASAM betyder att man ser sin tillvaro som hanterbar och meningsfull. Och, utan att ha haft turen att få gå på en riktig panagiria, tror jag att sådana fester bidrar till det där – så länge man tar sig hem på serpentinvägarna på ett säkert sätt framåt morgonkröken. Jag tycker ofta att sådant som ska ge hälsa känns motigt att få till i vardagen. Det jag tar med mig från Ikaria är att det kanske inte behöver vara så svårt. Det som – kanske – gör livet långt är i mångt och mycket sådant som – helt säkert – gör livet roligare. Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected] 

Utrikeskrönika 20 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London måndag, och gasmätaren är fortfarande trasig. Ett och ett halvt år efter att mätarställningen låste sig. Försöken att få den utbytt har varit resultatlösa.Det började med namnet på abonnemanget. Eftersom mätaren felanmäldes redan under min företrädares tid, ändrade vi först inte det hos energibolaget EDF. Nytt namn skulle nämligen lett till ny plats längst bak i kön för reparationer.Och den kön var lång. Anmälan gjordes i januari förra året, i december skulle reparatören komma. Dagarna före fick jag påminnelser via sms och telefonsamtal från kundtjänsten i Sunderland om att hålla mig hemma på förmiddagen.Dagen kom, men ingen reparatör. Ingen hörde heller av sig. På eftermiddagen ringde jag EDF för att höra vad som hänt. När jag angett abonnemangsnumret frågade kvinnan i luren misstänksamt: Are you Stephanie?Nej, det är jag förvisso inte, svarade jag men det är jag som är här nu, och har väntat på reparatören som aldrig kom och jag undrar vad som händer nu.”I can't talk to you, security reasons”, sade kvinnan och lade på. På kvällen kom ett sms – på grund av oförutsedda händelser hade reparatören inte kunnat komma. Men jag skulle få en ny tid.Vi skrev över abonnemanget på mig. Ny tid i mitten av februari. Jag fick nya påminnelser om att hålla mig hemma. Sms och telefonsamtal, som alltid inleds med kontrollfrågor om adress, postnummer och e-post innan kundtjänsten kommer in på ärendet. Security reasons, gissar jag.Till slut kom dagen i februari. Reparatören ringde på dörren. Jag visade honom den trasiga gasmätaren. Den sitter väldigt illa till, sade han och skruvade på sig. På drygt två meters höjd och i ett skåp i köket.Den kan jag inte fixa själv. Det behövs två man och en ”skinny ladder”, en smal stege, sa reparatören som kontrakteras för varje enskilt uppdrag, och försvann.Nytt samtal till Sunderland, det behövs två man och en ”skinny ladder” förklarade jag. Jag fick en ny tid i april.Nya sms, nya telefonsamtal, nya kontrollfrågor.Dagen efter ringer de på dörren och där står EN reparatör, ingen ”skinny ladder”, ingen stege över huvud taget. Jag kanske kan ringa en annan kille förklarade reparatören när jag såg lite undrande ut. Men det behövdes aldrig.När han såg mätaren sade han bara: ”Den där går inte att byta, den sitter för illa till”. Man kan kanske kan stå på köksbänken, försökte jag, den är ju alldeles intill. ”Det får vi inte för EDF”, sa reparatören, om bänken skadas blir det problem.Nytt samtal till kundtjänsten. Det är nu sex veckor sedan. Men ännu ingen ny tid, ett och ett halvt år, tre havererade bokningar, mängder av telefonsamtal, mejl och sms, fortfarande en trasig gasmätare. Alla gör säkert det de ska, och följer instruktionerna ovanifrån. Ingen tar ansvar för helheten.Gasen funkar i alla fall, elementen är varma, och avdelningen som skickar fakturorna, med uppskattad förbrukning, fungerar också. Kraven att betala kommer som de ska. Precis som påminnelserna om att jag måste lämna mätarställningen hela tiden har gjort, vi har inte fått den på länge.Thank you very much för det.Pontus Mattsson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, fredag.Jag tänker inte sällan att jag skulle behöva lite hjälp, på olika plan i mitt liv, en sekreterare, en butler, en personlig tränare... ah du fattar.Men jag har inte vågat närma mig tanken på assistans från någon form av högre makt, men nu har det hänt, för så många tillfälligheter kan annars inte inträffa samtidigt.Så här var det, eftersom min man och son var i Sverige på vårlovså frågade jag min dotter om hon ville hänga med på bio någon dag.Jo visst, sa hon och föreslog redan samma kväll eftersom hennes kille ändå skulle på en fotbollsmatch,  och hon sen ville flytta hem till honom för resten av veckan.Visst, sa jag, och slog på TV:n. Jag fastnade vid ett inslag om just en ny film, som fångade mitt intresse.Den handlade om en lärare som tog en hård kamp, mot radikal islam som fått fäste bland några av hennes elever. Jo, den ville min dotter också se.Men det visade sig att filmen hade premiär först dagen efter, men att det fanns en förhandsvisning på en biograf som jag inte kände till sen tidigare.Den hette Regissörernas biograf, det lät ju fint, och ja det var liksom det alternativ som fanns. Jag bokade. Vi blev sena, som vanligt. – Men det är säkert en kvarts reklam innan, sa jag.När vi kom fram visade det sig att hon anade rätt.Det fanns ingen popcornförsäljning i entrén, och istället för reklam var det en filmfantast som introducerade filmen, i sällskap av – hör och häpna – både regissören och huvudrollsinnehavaren, alltså de jag sett i inslaget på TV tidigare på dagen.Efteråt var det tydligen frågestund med publiken. Där satt representanter från skolorganisationer, andra kulturarbetare, kritiker, elever, lärare och till och med lokalpolitiker från kvarteret. Som en dröm för en journalist. Och filmen som fritt översatt heter ”Amal – en fri själ”, var så intressant och regissören Jawad Rhalib som själv är muslim var så engagerad, att jag insåg att jag bara måste intervjua honom.Och jodå det gick att ordna och det hela resulterade i ett reportage. Men, om inte min man och son åkt till Sverige just den veckan, hade jag och min dotter inte gått på bio.Om jag inte haft på TV:n på den kanalen just de där minuterna hade jag inte fått nys om just den filmen.Om inte en av kvartsfinalerna i Champions League spelats just den kvällen, hade inte min dotters pojkvän gått på fotboll då. Om inte han gått på fotboll just den kvällen, hade vi troligen inte gått på bio just den kvällen heller. Om vi inte gått på bio just den kvällen, hade vi inte gått på just den biografen. Om vi inte hade gått på just den biografen, hade vi inte fått delta i det spännande samtalet med filmens regissör och skådespelare. Och om jag inte fått reda på att regissören var i stan och att han var en så intressant person så hade jag aldrig tänkt att honom måste jag intervjua.Om jag aldrig hade tänkt den tanken, hade du aldrig fått höra det reportaget för några veckor sedan i din radio.Ofta är mina reportage resultat av lyckosam och noggrann planering,  ibland är det tillfälligheterna som gör det. Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 16 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jerusalem, torsdag.När jag skriver den här krönikan, sitter jag på mitt hotellrum i Jerusalem.Från balkongen hör jag då och då bilar eller motorcyklar som svischar förbi, men annars är det lugnt och stillsamt där ute.Jag är nyintroducerad till staden, som alla vill äga.På min näthinna har det fastnat lager av bilder från Jerusalem som har samlats i fyra decennier.Bilder på israeliska poliser som slår palestinska bedjande med batonger vid Al-Aqsa moskén. Bilder på Palestinska unga män som utsätter israeler för knivattacker, och bilder på Judiska högextremister som tågar i Gamla staden och ropar ”död åt araber”.Det var det jag hade förväntat mig se när jag kom till Jerusalem. Men när jag går runt i staden, särskilt i det ockuperade Östra Jerusalem, där både israeler och palestinier bor, så får jag se bilder som jag aldrig har sett förut.Häromdagen var jag på väg till Gamla staden i Östra Jerusalem, när jag gick förbi en busshållplats.Där stod det två beslöjade kvinnor. Några meter bort stod det en ultraortodox judisk man, med skruvlockar och en svart hatt på huvudet och väntade på bussen.Jag gick vidare mot Damaskusporten. På trapporna stod det en kvinna med asiatiskt utseende och sjöng på engelska, en sång om Jesus. Två unga israeliska, beväpnade soldater gick förbi henne och var helt inne i ett samtal. De tittade inte ens mot den sjungande, glada kvinnan – som verkade ha fått feeling av att vara i Jerusalem.Från Damaskusporten tog jag mig in i labyrinten av gränder, med rader av butiker och marknadsstånd. På hyllorna stod det högar av Palestinasjalar bredvid kippor i olika färger.En dag jag gick jag runt i gränderna när solen hade börjat gå ner och alla butiker hade stängt. De trånga gatorna med de blanka stenarna var tomma.Ibland kunde det dyka upp en eller två personer. En kille i 20-årsåldern, iklädd svarta jeans och en svart bomberjacka gick med blicken fäst på mobilen, och växlade från en arabisk låt till en annan.Snart dök det upp en jämnårig kille, med en kippa på huvudet och en tallit runt överkroppen, en fyrhörnig bönesjal med tofsar som hänger ner från varje hörn.De två unga männen gick förbi varandra, utan någon speciell reaktion från båda.Jag kan inte sluta observera människorna här, och på något sätt fascineras av tanken att i varje konfliktområde, så finns det någon slags koexistens. Bakom de oroväckande rubrikerna och de våldsamma bilderna, finns det också en vardag, som kan vara lugn och stillsam.Samar Hadrous, [email protected]

Utrikeskrönikan 15 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, onsdag.För bara någon dag sedan så stod jag på en sliten gräsplan i kåkstaden KwaMashu, på kullarna ovanför kuststaden Durban där några hundra glada men slitna människor hade samlats. En del äldre damer satt i campingstolar men de flesta stimmade runt framför lastbilen med en liten scen på i ena hörnet av planen.Först såg jag inte riktigt vem det var, men rösten kände jag igen, även om det var på Zulu, ett språk jag kan säga ”hej” och ”tack” på, inte mer. Men där stod han, huvudpersonen i det sydafrikanska valet, den tidigare presidenten Jacob Zuma, 82 år, men still going strong.Han talade bara zulu, inga instick på engelska som är vanligt på andra partiers valmöten där i provinsen KwaZulu Natal. Och det är det som är kärnan i hans nya parti, Umkhonto we Sizwe och som blivit en mardröm för regerande ANC inför valet i slutet på maj. Det här nya partiet som bildades så sent som i vintras kan enligt vissa mätningar bli det största partiet i KwaZulu-Natal, av en enkel anledning, det är här de flesta zulus bor, Zumas absoluta maktbas.Missnöjet är stort och utbrett över ANC som suttit vid makten i 30 år. Men frågan är om Zumas nya parti är så mycket bättre. Många har beskrivit det som konservativt när det gäller livsstilsfrågor och synen på homosexuella till exempel, men till vänster ideologiskt, andra talar om ett rent zulunationalistiskt parti.Jag lyckas tråckla mig in i VIP-tältet bredvid Zumas lastbil där det är mindre trångt. Här kvinnor i glittriga klänningar, på ett bord står bubbel och snittar, en hel del har dyra guldtänder som speglar sig i champagneglasen. Långa män i dyra kepsar och Guccisolglasögon. Några bär t-shirts med ett foto på Zuma tillsammans med Rysslands Vladimir Putin. De är gamla kompisar, förklarar en ung glad tjej för mig.Nästan alla jag träffade där i Durban gillar Zuma, det var bättre när han var president, sa både medelklassparet nere på stranden och de fattiga slitna här i kåkstaden. Men det känns ändå lite märkligt. För rent objektivt, för alla att se, så var Zumas nio år vid makten en katastrof som höll på att skjuta landet i sank. I Sydafrika kallas Zumas år vid makten för ”det förlorade decenniet”. Ändå detta massiva stöd här.Det är ett mysterium, men kanske ändå inte. Sydafrika har hittills varit ett få länder i Afrika där politik och val inte präglats av etniskt röstande, utan av ideologiskt olika partier, sakfrågor. I övriga Afrika så har etniskt tillhörighet alltid varit en huvudfaktor, inte sakfrågor och ideologi.Det är då det slår mig där i VIP-tältet när jag ser ut över ängen; de ser Zuma som sin man, som ska ta hand om dem, enbart för att de tillhör samma grupp som han. Sydafrikansk politik håller på att ändras snabbt.Richard Myrenberg, Pretoria [email protected] 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tbilisi, tisdag.Jag har precis talat med några konststudenter, som står på trappan framför Georgiens parlament med plakatet ”Konst är fritt och oberoende”, skrivet med de där konstiga krumelurerna som utgör kartuli i Sakartveli, landet där kartvelebi bor – alltså Georgien.20-åringarna Anna och Ellen talar felfri engelska och är en del av protesten mot ryssificeringen, som de ser hotar med agentlagen och att de ska bli en ny rysk lydstat där ingen konst är vare sig fri eller oberoende och där de kan glömma allt som kallas europeiskt.Tack för att du bryr dig om att rapportera om oss, säger tjejerna, precis som alla andra hittills sagt till mig. Men där och då på trappan till de höga valven i fasaden på parlamentet grips jag av en så stark känsla och tårarna börjar rinna.Låtsas ha utsatts för en pollenattack, trots att jag inte är allergisk och skyndar mig bort från alla dessa unga entusiastiska människor, som står vid sitt parlament för att försvara det som borde vara deras självklara rättighet, en framtid av möjligheter, frihet och rättvisa. De som går på universiteten som rensades ut från korruption innan de ens var födda. De som har föräldrar som gått före och stått på samma trappor dygnet runt för att försvara sin rätt till ett korruptionsfritt och rättvist land, som inte styrs från Ryssland.Jag var här då för 20 år sedan, stod där dag och natt på torget när allt hände på många sätt som nu. Kravallpolisernas brutalitet. Människors envishet och hopp. Och så upplösningen då folkmassan ledd av några av den tidens oppositionella politiker tog sig in i parlamentet med röda rosor i händerna. Dåvarande presidenten Eduard Szevardnadze, en före detta sovjetisk utrikesminister, tvingades avgå. Rosrevolutionen förde Micheil Saakhasjvili till presidentmakten. Idag sitter han i fängelse – en del av den politiska vendettakultur, som fortfarande finns här.Det är ändå sorgligt att de unga måste upprepa sina föräldrars kamp för något, som borde ha varit klappat och klart nu, om det inte vore för Ryssland – som igen försöker ändra utgången från den europeiska väg georgier valde redan då 2003.Här litar ingen på Ryssland eller ryssar, inte ens de oppositionella, som flytt hit, litar de unga georgierna på. De har svårt att se sitt imperialistiska tänkande, säger de unga georgierna, som vägrar prata ryska, ens när de kan det.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönika Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, måndag.Han har vuxit om sin pappa för länge sen. Han är över två meter lång nu, och har just fyllt arton. Och trots att han inte gått ut high school än, så är han på väg in i det politiska strålkastarljuset.Barron Trump, Donald Trumps yngsta son, skapade rubriker i veckan när republikanerna i Florida gav besked om att Barron skulle göra partipolitisk debut. Yngste sonen Trump kommer att bli en av de officiella delegaterna på partikonventet i juli, meddelade de. Ännu en Trump på väg in i politiken.Men de borde ha kollat med mamma först. Melania Trump svarade snabbt i ett kortfattat pressutskick att Barron tyvärr måste tacka nej till inbjudan på grund av ”andra åtaganden”.Men det politiska intresset för Barron Trump var redan väckt. Det blev inte mindre när Donald Trump i en intervju berättade att Trump junior ger honom råd inför presidentvalet. ”Barron är en smart kille. Åt det långa hållet och mycket stilig”, sa en stolt pappa Trump i intervjun, ”och han är mycket politiskt intresserad”.Tre av Trumps äldre barn har redan framträdande roller i valkampanjen.Sonen Don Jr har dessutom låtit omvärlden veta att han inte utesluter en egen presidentvalkampanj 2028.Storebror Eric Trump leder partiets Floridadelegation på partikonventet i Milwaukee i juli, när Donald Trump ska nomineras till presidentkandidat.Erics fru, Lara Trump, är numera en av de allra mäktigaste inom partiet, som nytillträdd ordförande för partiorganet RNC.Jag såg henne tala på ett kampanjmöte här i Washington förra månaden, ”Valet i höst är inte en kamp mellan republikaner och demokrater”, sa Lara Trump, ”det är en strid mellan godhet och ondska”.Det ser annorlunda ut på Demokraternas sida. Joe Bidens skandalomsusade son Hunter Biden kommer inte lyftas fram som draglok för kampanjen. Nästa månad ställs han inför rätta anklagad för skattebrott, han har varit öppen med sina tidigare missbruksproblem, och ses inte som en valmagnet. Jag såg Hunter Biden skymta förbi i vimlet på ett evenemang i Vita Husets trädgård nyligen. Det gick ett sus genom journalistkåren på plats. ”Är det verkligen the Hunter?” viskade en fotograf intill mig. Det är inte ofta Hunter syns vid sin pappas sida i officiella sammanhang. Istället är det nästa generation, Bidens barnbarn, som dyker upp på kampanjscenen.Presidentval i USA är alltid en familjeangelägenhet. Politiska dynastier har präglat politiken i decennier. Kennedyklanen, the Roosevelts, presidentgenerationerna Bush och powerparet Clinton.På partikonventen i Milwaukee och Chicago i sommar, kan vi vara säkra på att få se presidentkandidaterna omgivna av – valda delar – av sina respektive familjer.Kampanjen är en familjeaffär. Och en ny generation väntar i kulisserna.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönika 8 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.”Sehr geehrter Herr Alling, högt ärade Herr Alling,tack för ert vänliga mejl och den med det förbundna intervjuförfrågan till förbundskansler Olaf Scholz. Jag ber hjärtligast om er förståelse för att förbundskanslern av tidsmässiga skäl inte kan stå till förfogande för den efterfrågade intervjun.Med vänliga hälsningar, JR”I går kom det här med typiska tyska artighetsfraser övertydliga nejet på min förfrågan hos Olaf Scholz kansli om det månne gick att få genomföra en intervju med den tyske förbundskanslern inför hans besök i Sverige på måndag och tisdag nästa vecka.Tro mig, jag hade verkligen gjort vad jag kunde för att i min förfrågan formulera mig på ett liknande artigt, formellt vis – det som gäller här i officiella sammanhang – för att om möjligt övertyga pressavdelningen hos kanslern om att få genomföra intervjun.Självklart visste jag att chansen egentligen var noll från början, precis som den var för alla liknande förfrågningar under Merkel-åren, men lika självklart är det min plikt i detta uppdrag att åtminstone försöka.Man bör förstås, i det här jobbet och annars också så långt som möjligt ta seden dit man kommer och jag lovar, jag gör verkligen det. Jag säger självklart ”ni” istället för ”du” till människor jag inte känner och använder titlar när man förväntas göra det osv, osv.Men jag erkänner också att jag efter alla år här ibland nuförtiden, när jag får såna där övertydliga ”skulle inte tro det hur kan du ens tro att Sveriges Radio skulle få en intervju med Scholz”- svar, ibland känner att kära JR, slappna av lite. Det hade varit lika okej och lite skönt om du istället hade skrivit:”Hallå Daniel, tack för ditt mail, men vi tackar nej, finns tyvärr ingen tid. Ha det gott, J”Och att jag ibland nuförtiden tänker att ”kära Tyskland, ni behöver en du-reform, tagga ner lite, det blir trevligare då”.Å andra sidan minns jag när mina tyska vänner med sin dotter hälsade på hos en till mig närstående person som låg på sin äldreboendebädd i slutet av sin levnad.Personen i fråga var under sin yrkesmässiga storhetstid van att bli niad och titulerad och ibland tilltalad med efternamn. Vi gjorde ju så även i Sverige för inte så längesen och personen saknade ibland flydda tider.In kom mina tyska vänner och en efter en, även den lilla dottern, gick utan att tveka fram till personen, tog i hand och sa ”Guten Tag, Herr Alling”.Och plötsligt var det vid de artiga hälsningsorden som att krämporna försvann för en kort stund, att en aning av den där svunna storhetstiden infann sig igen. Det var en rörande stund, i all enkelhet.Jag sa till mina vänner efteråt att ”tack för att ni hälsade så artigt och strikt, det uppskattades verkligen”.De tyska vännerna tittade oförstående på mig och sa:– Men Daniel, det är ju så vi gör, det är en självklarhet.Just det ja, så är det ju. Vi gör olika här på jorden och det är kanske ändå i slutändan lika bra det.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönika 7 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.De Juliska alperna, bergskedjan som bildar gräns mellan Central- och Östeuropa, har alltid fascinerat mig.För många år sen, när jag var grabb, stal den här trakten periodvis min odelade uppmärksamhet av andra skäl än i dag.Då handlade allt om slalom eller storslalom.När det arrangerades i skidorten Kranjska Gora var det extra spännande.Delvis för att vår skidlegend Stenmark var så älskad av hela Slovenien, som i min barndom var en del av mina föräldrars land Jugoslavien. Han åkte ju på deras skidmärke, men var också bästis med slovenernas stolthet Bojan Križaj.Långt senare kom jag själv till de här alperna, fylld av äventyrslusta och förväntningar. I min packning fanns flugspön och flugor omsorgsfullt placerade, viktigare än allt annat i väskan.En detalj som är densamma idag.Året var 1995 eller 1996. Sedan dess har jag vandrat i de här bergen åtskilliga gånger, utforskat, upptäckt, fiskat, förundrats och hänförts. Allt eftersom har jag lärt mig mer. Börjat förstå hur detta område påverkats av historien, framförallt av krigen.Hur allt flätats samman av stark tillhörighet och tro, men också av våld sprungen ur galna maktanspråk och komplicerad geopolitik.En av de stora bataljerna som rasade i de här bergen var en avgörande del av det första stora – första världskriget alltså.Och det var ingen liten operation som ägde rum i de här bergen – en miljon soldater kämpade på olika sidor, Österrike-Ungern med sina arméer, tyskar, italienare, slovener, fransmän – och många andra.Ernest Hemingway var här som ambulanssjukvårdare. Han skadades i Slovenien och fick vård i Italien några timmar bort från frontlinjen.Här blev också han djupt tagen av berg, dalar och floder, som resulterade i ett av hans stora verk – ”Farväl till vapnen”.Jag har snubblat över tyska gravar när jag smugit efter slovenska öringar, kikat ut från värnen utefter den gamla frontlinjen och suttit i samma grotta, som på 1300-talet inspirerade poeten Dante till verspoemet Inferno i Den gudomliga komedin.Genom historiens lopp har dessa berg och dalar varit föremål för kejsares och kungars territoriella begär – gränser har flyttats, olika sedvänjor och kulturer smält samman.Mitt senaste besök ägde rum för bara några veckor sedan.De slovenska vinerna jag drack i Kobarid smakade Italien, medan gnocchi i italienska Bassano påminde mig om Slovenien.Här i gränslandet flyter allt ihop till ett, kanske bäst symboliserat av floden som bubblar upp ur sin källa vid berget Jalovec, som Soca men 138 kilometer senare rinner ut i Adriatiska havet med ett annat namn – Isonzo.Två floder och ändå samma, lika vackert turkosskimrande och lockande oavsett vilket namn den bär.Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönika 6 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Med nästan exakt ett halvår kvar till presidentvalet i USA så kan det vara på sin plats att ladda upp med lite valkampanjkulturkonsumtion. Som till exempel den nya tv-serien ”The Girls on the Bus”.Den följer ett gäng kvinnliga reportrar som bevakar en valkampanj, ofta tillsammans på en kampanjbuss från valmöte till valmöte.En rätt kaotisk tillvaro, där huvudpersonerna inte bara ska försöka göra sitt jobb som journalister utan också, mellan deadlines och presskonferenser, hantera saker som hatkampanjer på nätet, en oväntad graviditet och en havererad mor-dotter-relation.Serien är väl mer av en såpa än någon realistisk skildring av hur politisk journalistik bedrivs i USA, men några spår av sanning finns det förstås i det hela. Och serien bygger på den väldigt underhållande boken ”Chasing Hillary”, av Amy Chozick, en reporter som på olika sätt följde Hillary Clintons politiska karriär under åtminstone tio år. Bland annat följde hon Clinton tätt i hälarna runt hela USA när Hillary försökte bli president 2016. Då när där hon förlorade mot Donald Trump.Och det är inget hyllande porträtt som ges av Clinton i den här boken. Tvärtom, tjuvnypen kommer rätt ofta när Chozick beskriver hur Clinton verkar avsky pressen, och hur svårt det är för Hillary att uppträda naturligt i offentliga sammanhang. Men boken tar också upp hur Clinton och hennes valstrateger gjorde stora misstag under kampanjen, som till exempel att Clinton la ner alldeles för mycket tid på att samla in pengar till sin kampanj, i stället för att vara ute och just kampanja.Och Clintons stab verkar ha haft ett särskilt ansträngt förhållande till Amy Chozick och New York Times, som hon skrev för. De försöker psyka Chozick, och säger nej till i stort sett alla intervjuförfrågningar med Hillary. Det är i och för sig samma stab som också underskattar Donald Trump grovt, och lägger grunden till Hillary Clintons valförlust.Att läsa kampanjhistoria på det här sättet är extra intressant, när man tycker sig känna igen mönster från dagens valkampanj.Som alla dessa demokratiska kommentatorer som jag sett sitta i tv-studior och spekulera kring Bidens möjligheter att besegra Donald Trump i det kommande valet. De har försökt mana till lugn och tålamod, och hävdar att Biden kommer att kunna vinna presidentvalet en andra gång. Trots att inget egentligen tyder på det.Även Biden, precis som Hillary är ytterst sparsam med presskonferenser och intervjuer. Att Trump just nu står inför rätta i en historisk rättegång i New York, verkar inte heller ha hjälpt Biden. Tvärtom tyder vissa mätningar på att Trump snarare dragit ifrån Biden i opinionen den senaste tiden. Och Trump dominerar på nytt stora delar av nyhetscykeln med sina uttalanden och utspel, precis som han gjorde 2016.Så den här returmatchen mellan Trump och Biden om presidentämbetet lyckas på samma gång vara både högst unik och ovanligt välbekant.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 3 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Det är kanske dags att prata om de snåla indierna som håller i plånboken hårdare än en smålänning. Mer korrekt är förstås att prata om de prismedvetna indierna. Men jag misstänker att en och annan utländsk chef, som försökt etablera sitt företag i världens folkrikaste nation men misslyckats, åtminstone privat hellre använt ordet snål.Ett praktiskt exempel är kanske på sin plats. Ta kostnaden för ett streamingabonnemang på Jio Cinema, en indisk motsvarighet till de amerikanska streamingjättarna. Företaget har precis sänkt månadskostnaden för premiumtjänsten till 29 rupier. Det motsvarar knappt fyra kronor. Företaget är en av de stora aktörerna på den indiska medie- och underhållningsmarknaden som i sig är värd 28 miljarder dollar. Företaget som äger Jio Cinema heter Reliance och drivs av en av världens rikaste män Mukesh Ambani. Han är känd för att pressa priserna och på så sätt slå ut sina konkurrenter.Även kostnaden för telefon- och data abonnemang är mycket låga. Tanken bakom de låga priserna är förstås att vinsten ligger i kvantiteten; med en befolkning på 1,4 miljarder är marknadspotentialen enorm.Det finns förstås en helt rimlig förklaring till fenomenet med den priskänslige indiern. Indien må vara världens femte största ekonomi med siktet inställt på att knipa bronsplatsen inom bara några år – men på ett individplan är den ekonomiska situationen en helt annan. I inkomst per capitarankningen hamnar Indien på 140:e plats. Den ekonomiska ojämställdheten är den största på hundra år enligt World Inequality Database.Omfattande insatser har gjorts för att minska antalet fattiga i Indien. Många har fått det bättre men flera hundra miljoner är kvar i absolut fattigdom. Indiska hushåll har också mer skulder än tidigare, så det är kanske inte så konstigt att särskilt de ekonomiskt utsatta håller hårt i rupierna. Utan att för den skull vilja gå miste om den nya teknikens förströelser.I den pågående parlamentsvalrörelsen är kampen om vem som ska få stödinsatserna tydlig. Partierna försöker överrösta varandra med löften om att just de kommer att åtgärda landets problem. En av de stora utmaningarna är arbetslösheten och att många unga med högre utbildning inte hittar jobb. En del av dem försöker lämna Indien för arbete utomlands.Den här benägenheten att ständigt försöka pressa priserna faller inte alltid i god jord. Mer än en gång har jag hört rickshawförare fräsa åt kunder som inte vill betala vad det kostar. ”Även jag behöver äta”, lyder chaufförens svar.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 2 maj 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdag.När jag i februari var i det lilla centralamerikanska landet El Salvador var mitt syfte att försöka förstå presidenten Nayib Bukeles enorma popularitet. Han har valts med 82 procent av rösterna och hans parti har erövrat 90 procent av platserna i kongressen.Jag hade läst att nyckeln till den oerhörda framgången var att han genom en aggressiv kriminalpolitik hade lyckats få ner den tidigare extremt höga kriminaliteten som hade gjort landet till ett av de farligaste i världen.Att på bara tre år få ner antalet mord från över 100 till bara 2 per 100 tusen invånare har varit en bedrift som har fått politiker från hela regionen att vallfärda till Bukele-land för att se miraklet på plats och ta hem lärdomarna.Juan Carlos, den chaufför som körde mig till olika intervjuer under några dagar, var inte så pratsam. Vi journalister brukar pumpa folk på information, men Juan Carlos svarade undvikande på mina frågor om undantagslagarna, de 75.000 gripna och MR-organisationers rapporter om övergrepp på oskyldiga i kampen mot gängen.Dag två var vi utanför huvudstaden San Salvador, jag intervjuade en man vars dotter hade gripits under en poliskontroll för att hon saknade sitt id-kort. Dottern har hållits isolerad i ett fängelse i två år, utan rättegång och utan rätt att kontakta varken anhöriga eller en försvarsadvokat. Det är möjligt inom ramen för undantagstillståndet. När Juan Carlos skulle köra mig tillbaka till San Salvador, berättade jag för honom om det jag precis hade hört. Och då lossnade det. Han kände plötsligt nån sorts tillit - det här är omänskligt, sa han, vi är alla rädda, ingen vet om det är du som står på tur eftersom man griper folk utan grund.Han berättade om en bekant ensamstående mamma som sålde bullar på gatan i ett arbetarkvarter. Gänggrabbarna, de som kontrollerade kvarteret innan Bukele kom till makten, brukade kräva henne på pengar eller bullar.När Bukele kom till makten greps kvinnan för medhjälp till brott - hon hade bistått gängen med bullar. Det hjälpte inte att hon förklarade att hon tvingats till det, berättade Juan Carlos med upprörd röst medans vi körde igenom den salvaranska huvudstadens kaotiska trafik. Kvinnan, sa Juan Carlos, har suttit i fängelse i drygt ett år med sitt tvååriga barn i cellen. Det var i valet nu i februari som Nayib Bukele fick 82 procent av rösterna. De allra flesta är nöjda med hans krig mot gängen. Även om det drabbar oskyldiga. Tryggheten på gatan är värt det priset, tycker de flesta.Eller som Juan Carlos uttrycker det: Alla är nöjda tills de själva eller nån närstående blir drabbad. Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Utrikeskrönikan 30 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, tisdag. Nyligen hemkommen från en resa i Sydkorea kan jag inte riktigt släppa tanken på salladslöken, som kanske kostade regeringen valsegern.I februari hade matpriserna gått upp så mycket i Sydkorea att ett äpple i en bättre matbutik i huvudstaden Seoul kostade över sjuttio kronor. Frukt är notoriskt dyrt i Sydkorea, men även andra matpriser hade skjutit i höjden. Till exempel priset på ett knippe salladslök, den som ser ut som en liten purjolök. Salladslök är stapelvara i det koreanska köket.De skenande matpriserna började göra folk arga.Så i mars drog valrörelsen inför det sydkoreanska parlamentsvalet i gång på allvar och matpriserna blev en av huvudfrågorna. Regeringen, med den konservativa presidenten Yoon Suk-Yeol i spetsen, lovade att göra maten billigare. För hans parti stod mycket på spel. De behövde vinna tillbaka makten i parlamentet, samtidigt som Yoon blivit mer och mer impopulär.Så president Yoon begav sig till en matbutik i Seoul tillsammans med samlad media för att visa upp resultatet av regeringens krafttag. Framför en disk med salladslök höll presidenten upp ett knippe som kostade motsvarande sju kronor. Han sa: Jag har varit i många matbutiker och sju kronor är ett rimligt pris för ett knippe salladslök.Men det priset skulle visa sig var möjligt bara tack vare tillfälliga statliga subventioner. I själva verkat hade priset för ett knippe salladslök länge legat kring motsvarande 30 kronor – det högsta priset på många år. President Yoon blev gjort till åtlöje. En president utan koll på verkligheten, menade koreanerna.Det dröjde inte länge förrän oppositionen lade rabarber på salladslöken. Plötsligt befann sig den anspråkslösa grönsaken mitt i en politisk korseld. Folk ordnade protester där knippen av salladslök svingades i luften eller bars på huvudet som en krona. Salladslöken hade blivit symbol för väljarilskan och regeringens misslyckande. Till slut såg sig Sydkoreas valkommission tvungen att förbjuda väljare att ta med sig salladslök till vallokalen. Grönsaken hade alldeles för stor potential att påverka valet, sa man. Men egentligen så handlade ju det här om mycket mer än bara salladslöken. Det gör ju ofta det.President Yoon valdes på löften om att stå närmare vanligt folk. Ändå har hans tid vid makten kantats av skandaler. Den som kanske gjort mest skada  – före salladslöken – handlar om en dyr handväska från lyxmärket Dior, som hans fru ska ha tagit emot. I valet gick som det gick för president Yoons parti. Oppositionen och deras salladslökar vann.Även här i Peking klagar människor över att maten är dyr. I min lokala matbutik kostar salladslöken fem Yuen för ett knippe. Det är drygt sju kronor. Ungefär vad den Sydkoreanska presidenten tyckte var rimligt. Jag har svårt att tänka mig att de styrande här skulle tillåta priset på salladslök att skjuta i höjden så som i Sydkorea. För vem vet vad den politiska sprängkraften i en salladslök skulle kunna ställa till?Moa Kärnstrand, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag. Det sista jag gjorde innan jag satte mig på nattåget från Kiev till Polen var att klippa mig. Eller, det är inte riktigt sant.Min frisör, Jana, uppfinner tider som inte finns.Det har hänt att jag undrat om hon har tid klockan nio på kvällen. ”Absolut”, säger hon och så möts vi utanför hennes salong. Att hon har åkt in till stan bara för att jag har fått för mig att klockan åtta är en bra tid för ett frisörbesök, säger hon inget om.Och så sätter jag mig där i stolen i källarlokalen, bara jag och hon. ”Vi kan testa lite mörkare den här gången”, föreslår Jana och jag nickar.Gråa hår får väl alla förr eller senare, på somliga är det vackert och ger karaktär, men på mig ser de ut som spretiga antenner, en ständig påminnelse om att tiden hinner ifatt mig till slut.Men det var inte det här jag ville berätta om, utan om Jana som varsamt tvättar mitt hår, delar upp det i slingor, lägger på hårfärg, noggrant, samtidigt som vi pratar om lite ditt och datt.Om hur hon en gång jobbade på salong, innan hon startade eget, och hur en kollega till henne hade en slug strategi mot nya kunder.Varje gång en ny kund satte sig i frisörstolen sa hon, ”men herregud, var har du klippt dig? Vad har de gjort med ditt hår? Det är ju ojämnt! Låt mig få ordna det här!”Jag skrattar när Jana berättar, för just det där har jag själv hört i en frisörstol, väldigt få gånger men det har hänt, ”hjälp, har de klippt dig med en kökssax?” och så den där huvudskakningen som får en att vilja sjunka djupare ner i stolen eller helst av allt bara försvinna.Kanske var det sant, kanske var det bara ett trick, jag vet inte, men det sätter sig i magen, känslan av att man misslyckats, att man inte vet bättre, att man slarvat när man valt frisör och dessutom inte märkt det själv.Men Jana kommenterar inte, tvingar inte på mig några mirakelprodukter. Hon säger inte att jag måste klippa mig varannan månad, utan ger bara enkla vardagstips medan hon kammar ut håret: Det är som det är, man har det hår man har, säger hon.Och jag sitter där och försöker försonas med tanken på att jag numera inte bara går till frisören för att klippa mig utan även för att kamouflera bort det gråa. En dag kanske jag även försonas med att låta det bara vara men dit har jag ännu inte kommit.  Hon blåser ut håret och jag möter hennes leende i spegeln.Jag tackar, hon nickar och jag skyndar iväg till mitt tåg.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönika 26 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm fredag,Och sanningen är att jag bara blir sur av att gå på stand-up comedy. Alla andra skrattar och jag tänker: Varför kom inte jag på det där?Som i går på ett fullsatt Cirkus i Stockholm där egyptiern Bassem Youssef drev med arabers självbild och imageproblem, med Israels privilegium och arabvärldens diktaturer och patriarker. Ni vet hur vi alla håller andan så fort det skett ett terrordåd - de vita reagerar normalt: Ånej, förfärligt, hur gick det? Hoppas ingen är skadad - men arabernas enda tanke är: Vad hette han?“Det enda vi vill är att det inte ska vara en Mohamed.”Men en gång visste jag redan innan de identifierat terroristen att han inte var arab sa han: Det var när de sa att bomben hade tillverkats av en tryckkokare.”Kan inte vara en av oss, arabiska män lagar inte mat. ”Bassem Youssef är den egyptiske hjärtkirurgen som blev ståuppkomiker under den arabiska våren. Han fick ett eget TV-program där han hämningslöst drev med både det muslimska brödraskapet och den egyptiska militären, när det sändes på fredagskvällar var gatorna i Kairo tomma, 40 miljoner egyptier satt framför TV:n. Men när Abdel Fatah al Sisi tog makten fick Bassem Youssef gå i exil.Gazakriget gav honom en comeback i en TV-intervju med Piers Morgan, där Bassem Youssef skämtade om kriget på ett sätt som vissa ansåg mycket olämpligt. Palestinier är inte så lättdödade, sa han: Jag vet, för min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.Sedan efterlyste han en ny växelkurs. Hur många döda palestinier för en död israel? Den kursen har varierat från krig till krig - som kryptovaluta.Den sortens halsbrytande galghumor var frånvarande i går på Cirkus där Bassem Youssef istället upprepade gånger sa: ”Nej jag kommer inte att prata om det, jag tänker inte nämna Israel”,och så kröp det in små MEN: ”Här i den fria världen kan man kalla alla länder för skit – Amerika, Arabländerna Tyskland, men Israel skit? Då är du nog antisemit.Men jag tänker inte prata om det.”Och så vänder han sig till publiken där majoriteten har rötter i Mellanöstern och frågar en vit man, Göran, om han känner sig bekväm nu när han identifierats som gisslan, och så riktar han sig till alla araber i publiken: Det är ert fel att vi inte får visum till Europa. ”Visumintervjun:  Hur länge tänkte du stanna i Europa? ”15 dagar ... ”och 15 år senare är ni fortfarande här.”Men å andra sidan, de där européerna de trodde de kunde kolonisera oss komma och kriga hos oss och sen åka hem och stänga sina gränser - så funkar det inte - vi följer med.”Två timmar med Bassem Youssef i Stockholm!Ja, det enda sanna beviset för kärlek är avundsjuka. Varför kom inte jag på det där.Cecilia Uddé[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, torsdagFlaggorna är halade, dammet har lagt sig och den finska delegationen med Alexander Stubb i spetsen har åkt hem.Traditionsenligt har det första officiella statsbesöket för den nyvalde presidenten i Finland gått till Sverige.Stockholm bjöd på sol och klarblå himmel men bitande kalla vindar när kungen och drottningen tog emot på slottets inre borggård.Högvakten i givakt, nationalsånger ljöd och knapparna i paraduniformerna noggrant putsade.Vid besök av utländska statschefer firar traditioner triumfer.Seder, rutiner och protokoll med flera hundra år på nacken följs till punkt och pricka.Som utomstående betraktare kan det kännas lite udda men förstår också känslan av den trygghet det kan ge. Både det finska presidentämbetet och svenska kungahusets uppgifter handlar ju också om symbolik, trygghet, en enande kraft som manar till lugn och eftertanke i orostider.Kanske har det aldrig varit viktigare än nu.I talen betonas den goda vänskapen mellan Finland och Sverige, starka band som stärkts på vägen in i Nato.Det är också tydligt att det är gamla bekanta som möts även på ett personligt plan när besöket fortsätter till riksdagshuset.Alexander Stubb och statsminister Ulf Kristersson känner varandra sen gammalt med hemvist i systerpartierna, Samlingspartiet i Finland och Moderaterna i Sverige.Vid sidan av de officiella mötena kan det också bli en gemensam joggingtur.Alexander Stubb är en elitmotionär som tävlar i triathlon och ett intensivt statsbesök stoppar inte rutinen av daglig träning. Och det går lite i linje med budskapet i hans tal i riksdagens andrakammare. Prata mindre, förbered mer.Är det möjligen en liten känga till de lystna och avundsjuka blickar Sverige skickar mot Finland och dess beredskapslager och stora reserv, undras det på åhörarläktaren?För kanske har det aldrig varit viktigare än nu?Än en gång betonas vikten av enighet – Sveriges sak är vår. Finlands sak är er säger Alexander Stubb.Och i Sverige finns ett växande intresse för Finland av sällan tidigare skådat slag. Den brist på kunskap och intresse för Finland som många finländare upplevt i Sverige tidigare börjar sakta förändras.Berätta mer – hur ser man på både ditt och datt i Finland får jag ofta höra. Finland har blivit det positiva exemplet. Kunskapsluckor fylls ut om tvåspråkighet, gränslinjer och namn på ledande politiker.Och ett pampigt statsbesök fyllt av traditioner och ceremonier bidrar på sitt sätt. När den finska delegationen vänt hem finns intresset för Finland kvar – att lära känna, veta mer och förstå.En god grannrelation med ömsesidig respekt – kanske har det aldrig varit viktigare än nu?Carina Holmberg, Finlandskorrespondent för P1 [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Jag bor mitt i centrum bland skyskraporna i en 10-miljonersstad. Ändå låter det ibland som att jag lever på en bondgård med galande tuppar, kvackande änder, och numera också en bräkande getkilling. Det är caféet på gatan nedanför som håller de här djuren.Jag har för mig att konceptet, som kombinerar fika med ett slags miniatyr-zoo, ursprungligen kommer från Japan. Men även Bangkok är fullt av olika slags djurcaféer där man kan få klappa på katter eller titta på fåglar mot betalning. Mittemot caféet med tupparna, änderna och getkillingen ligger ett hundcafé. Och tycker man om djur kan ju det låta trevligt. Många lägenhetshus här i stan tillåter inte husdjur, och då hade ju det här kunnat vara ett alternativ för dem som gillar att umgås med djur.Men verkligheten ser annorlunda ut.Mitt intryck av besökarna är att de är inte är särskilt intresserade av att leka eller umgås med djuren – det handlar främst om att använda dem som rekvisita i foton för sociala medier. Från mitt köksfönster kan jag se hur ungdomar med telefoner och selfiepinnar springer efter hundarna på konstgräsmattan i caféets trädgård.Och som caféupplevelse är det inte heller någon höjdare. Jag har testat. Aromen från de nymalda kaffebönorna gifter sig inte alls med doften av hundkiss och blöt päls. Och eftersmaken blir lite väl bitter när man tänker på hur djuren mest behandlas som inredning. Getter är ju flockdjur så den där killingen i bur på fågelcaféet trivs knappast särskilt bra där, som ensamt klövdjur bland massa skrikande fjäderfän. Och i den 40-gradiga hettan verkar hundcaféets håriga huskys och korpulenta corgis mest vilja sitta framför fläktarna i trädgården och flämta.Nä, jag håller mig nog till människocaféer framöver.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan 23 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strasbourg, tisdag.I söndags kväll satt jag och åt en sen middag med en kollega och hans fru i Luxemburg.Vi var där för att följa ett möte med EU:s utrikes-, och försvarsministrar.Efter det mötet som var igår åkte jag och kollegan vidare hit till Strasbourg, där Europaparlamentet nu har sin sista träff före EU-valet i juni.Medan vi smaskade i oss Tikka Masala och andra indiska läckerheter började vi prata om just de här turerna.Från Bryssel till Strasbourg, från Bryssel till Luxemburg och sen tillbaka till Bryssel. Detta ständiga åkande fram och tillbaka där olika möten äger rum i EU:s maskineri.De flesta känner nog till flytten till Strasbourg, den som brukar kallas EU:s flyttcirkus. Då Europaparlamentet tar sitt pick och pack och lämnar Bryssel där man arbetar till vardags för att fatta formella beslut i parlamentets säte i den franska staden i Alsace.En resa på drygt 80 mil fram och tillbaka som sker nästan varje månad, utom under sommaruppehållet. En resa som inte bara omfattar över 700 parlamentariker utan också assistenter, tjänstemän, tolkar, och ett hyfsat stort antal journalister. Samt några lastbilar som fraktar koffertar med dokument och andra saker.Flytten till Luxemburg är nog mindre känd. Den sker inte varje månad utan mer intensivt under kortare perioder. Tre månader per år: i april, juni och oktober, sker alla möten med EU-ländernas olika ministrar i Luxemburg istället för Bryssel.När man beslutade om detta upplägg, 1992, var EU en betydligt mindre organisation. Man hade tolv medlemsländer och tanken var att man skulle decentralisera makten. Och särskilt Strasbourg sågs som en viktig fredssymbol då staden historiskt varit skådeplats för krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike.Idag, med ett EU med 27 medlemsländer, höjs det ofta röster för att slopa åkandet fram och tillbaka.Och man kan ju fråga sig:Kostar de turerna en massa pengar?Ja. Bara parlamentets flytt beräknas kosta över en miljard kronor per år.Orsakar de en massa utsläpp?Ja. Tiotusentals ton koldioxid varje år.Tycker de berörda i EU-maskineriet att de är jobbiga?Ja. En hel del tycker det.Kan man ändra på det?Nej.Det är i princip omöjligt då det står inskrivet i EU:s fördrag. Och ska man ändra i den texten krävs enhällighet, alla ska säga ja, inklusive Frankrike och Luxemburg som så klart tjänar en hel del pengar och en del prestige på detta.Som jag själv uttryckte det under middagen i söndags när jag tyckte det var dags att döda diskussionen och börja prata om annat: inte ens en politiskt självmordsbenägen fransk president skulle gå med på att säga upp Europaparlamentets säte.Nu, när kampanjerna inför EU-valet snart drar igång på allvar, efter den sista session här i Strasbourg, kan det vara värt att påminna om detta.Om någon kandidat kommer dragandes med den gamla käpphästen att hen vill ”stoppa parlamentets flyttcirkus”.Så är det en kamp som hen kommer förlora.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskönikan 22 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Alexandria måndag.Glädje och lättnad. Blandat med saknad och dåligt samvete. En cocktail av motstridiga känslor men där ändå två segrar: Trygghet och kärlek.Under mina nästan åtta år som Mellanösternkorrespondent var antalet möten med glädjen i fokus lätträknade. Glädje så sällsynt att det rödlistats.Krig, upplopp, terrordåd, mer krig, fängslanden, hungersnöd, förtryck och krig såklart.Krig. Fyra bokstäver, hårda.Men häromdagen kom lyckan och glädjen äntligen. I en lägenhet på femte våningen i Alexandria satt en väntande familj. Gardinerna var fördragna på det där sättet att dammkornen dansade lustfyllt i luften där solstrålar ändå letade sig in. Det var en familj som väntade på sin far.Som de väntat. Som de oroat sig.Familjen lyckades lämna Gaza i januari men pappan blev kvar. Sömnlösa nätter av oro, av saknad. Pappan i kriget. Alla bomber.Så kommer han gående på gatan, mager, smutsig. Han luktar efter att inte ha kunnat tvätta sig ordentligt på sex månader. Det korta skägget har blivit grått. Han är trött, men lycklig.Barnen tappar kontrollen, springer, kastar sig i hans famn. Tårar blir till floder blir till hav.Glädjehav. Hav av lättnad.En familj som mot alla odds återförenas. Det är leenden och skratt, sprudlande och bubblande, varma kramar.Men mitt i all lycka har han dåligt samvete, pappan. Tänker på alla de som är kvar. Nästan skuldkänslor för att han klarat sig. Han måste sluta tänka så säger han. Bejaka den där sällsynta glädjen.Han lyckades få med sig sin gamla far också. Den gamle mannen surar, följde med motvilligt.Under hela sitt liv har han ju byggt upp det han nu tvingats överge. Huset, vännerna, familjen, trädgården och en liten plätt land.Citron, apelsin och persikoträd. Han vet att allt är förstört, men han vill bygga upp det som går att rädda, och det är ju hans land, hans ruiner. Det är där han ska vara, där han vill dö.Men de är i trygghet nu och de har varandra. De kan duscha, äta sig mätta. De firar kärleken. Men ingen av dem vill något hellre än att bara åka hemmen det sätter det stopp för, det hårda ordet med fyra bokstäver,krig.Johan Mathias Sommarström, för P1m i Alexandria

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, fredag.Jag finns i Polens huvudstad i några dagar, och vädret är kasst. Min polske fixare, den pensionerade tv-reportern Andrzej, brukar skämtsamt säga att han inte gärna vill jobba ihop med mig för att det alltid blir så dåligt väder när jag kommer. Nu kommer du med regn igen, är en vanlig hälsningsfras.Hursomhelst, nu tänkte jag nog ändå få möjlighet att möta våren i Warszawa, den har ju dröjt lite hemma i Sverige, även om en försiktig lövsprickning faktiskt kunde anas innan jag for. Och här i Warszawa är det mycket riktigt betydligt maffigare. Naturen närmast sommarklar, kastanjeträden har slagit ut sina stora blad, staden är grön och till och med syrenbuskarna blommar.Men själva vårvädret har tagit paus. Glassförsäljaren står ensam och ser sur ut under sitt parasoll, det blåser iskalla vindar och Warszawaborna har rotat fram sina mössor. Regnet slår obarmhärtigt mot ansiktet, det anas en lätt inblandning av snö. Andrzej tittar missnöjt åt mitt håll och skakar på huvudet.Men nu var det inte i första hand våren som stod på min agenda, utan en rad andra aktuella ämnen – och ett av dem är valkampanjen inför EU-valet. Åk iväg och berätta om EU-valet sa mina redaktörer, det är viktigt. Och det är det såklart, ett av världens största val där hundratals miljoner européer tillsammans ska peka ut vägen framåt i en historiskt utmanande tid.Men – visar det sig – precis som vårvädret så tvekar även den polska EU-valkampanjen.Är det något val man pratar om här så är det lokalvalet för ett par veckor sedan, i några polska städer ska borgmästarkampen avgöras i en andra valomgång nu på söndag. Men här i Warszawa är kampen över och valplakaten nedplockade. Nu råder några veckors paus innan det drar igång igen. Det är supervalår i Polen: parlamentsval i höstas, lokalval nyss och EU-val i juni.Så både vårvärme och valtemperatur kommer komma till slut. Och jag ägnar mig åt att gissa vad som kommer bli de stora frågorna: Polen är ett av åtta EU-länder där försvar och säkerhet ligger i topp i en ny opinionsundersökning – nästan alla är länder som gränsar mot Ryssland, Belarus eller Ukraina. Och en konflikt under uppseglande är om Polen ska gå med i det tyskledda europeiska luftförsvarssamarbetet, European Sky Shield Initiative.EU:s migrationspakt är också ett spränghett ämne, liksom EU:s tullfrihet för ukrainska jordbruksvaror – men båda de frågorna gör den nya mittenregeringen allt man kan för att desarmera inför EU-valet.Så allt det här är bara spekulationer. April är en nyckfull tid där prognoser ofta slår fel. Politiken kan, precis som vädret, överraska. Då tror jag maj kommer bjuda på mer stabilt läge, så jag återkommer då med en säkrare prognos.Samuel Larsson, [email protected]

Utrikeskrönika 18 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bukarest, torsdag.Mina tre år som hälsokorrespondent börjar lida mot sitt slut, och jag inser att jag inte har gjort en enda krönika om mat. Lite konstigt, eftersom mat är en i mina ögon inte alls oviktig bonus i korrespondentlivet.Att få äta grejer man annars aldrig hade provat är en lyx. Så, ett litet axplock av små saker som förhöjt mitt liv de senaste åren: Ljuvliga empanadas i Salta, i argentinska Anderna. Kavarma i Sofia. En morotskaka av en annan värld, fylld med valnötter och kanderade pomeransskal, i Kapstaden.Det roliga med mat är ju också att man inte alls behöver vara i ”rätt land” för att göra nya erfarenheter. Följaktligen har jag också ätit fantastiska mexikanska tacos i Warszawa. I Nya Zeeland åt jag mig igenom delar av Asien guidad av min kunniga kollega och resesällskap, dåvarande Asienkorrespondenten Peder Gustafsson. Den absolut godaste indiska maten jag någonsin ätit fick vi på ett lunchhak i Suva på Fiji. Olika vegetariska grytor och röror serverade på enklast tänkbara sätt, på plåttallrikar med sådan där indelning, som barnmatstallrikar.Och det godaste kaffet – men det var förstås en kombination av situationen och koffeinabstinens – det fick jag i södra Turkiet en råkall dag i mars förra året. Vid en osande liten brasa utanför provisoriska tält på en skolgård intervjuade vi syriska flyktingar som förlorat allt de hade i den stora jordbävningen. Samtidigt bjöd de på hett kardemummadoftande kaffe i små glas och koppar av olika sort.När jag tänker tillbaka blir det uppenbart att de starkaste matminnena handlar lika mycket om sammanhang och sällskapet som själva maten. Men, som radiokorrespondent reser man ju ofta ensam och det finns förstås en rad måltider jag inte behöver komma ihåg. Flygplatsmat är aldrig roligt. Och ett antal kvällar när jag varit för trött för att lämna hotellrummet och kört på min numera rutinmässiga nödlösning, tuc- och digestivekex och vatten – de kvällarna kan förpassas till glömskan.Och nu är jag alltså i Rumänien. Ett land som kanske inte är känt för den vackraste maten. Gårdagens husmanskost, bönragu och hemgjord korv, var ingen fest för ögat. Men smaken var det inget fel på.Men hit har våren kommit. Kastanjeträd blommar och man kan gå i sandaler. Kanske blir det bästa matminnet härifrån en pistageglass, hastigt avnjuten mellan två intervjuer på en stentrappa i en precis lagom varm eftermiddagssol.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönika 17 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdag.Det stundar idrottsfester i sommar. Fotbolls-EM i Tyskland och sommar-OS i Paris.De nationalistiska känslorna har börjat bubbla. Först kring fotbollslandslagets nya tröjor. Eller rättare sagt: färgen på korset på baksidan av kragen. Korset i den engelska flaggan S:t George, som också är fotbollslandslagets flagga.S:t George har ett rött kors mot en vit bakgrund, men på kragen är en del av korset i stället blått och lila. ”I en lekfull uppdatering, för att inspirera och förena”, som klädjätten Nike beskriver den nya designen.En skamfläck, dundrade den tidigare spelaren och tränaren Harry Redknapp, tidernas självmål.Jag är helt emot, det är visserligen bara en liten ändring, men jag tror att det kan vara en början på fler, sade den tidigare landslagsmålvakten Peter Shilton, det handlar bara om att tjäna pengar sade han och syftade på tröjans pris: närmare 1700 kronor.En annan målvaktsveteran David Seaman hade också synpunkter. Vad är nästa steg, ska de byta ut de tre lejonen – i märket på bröstet – mot katter. ”Leave it alone.”Inte bara fotbollsspelare gav sig in i debatten. Premiärminister Rishi Sunak sade att han föredrar originalet och att när det kommer till våra nationella flaggor: ”Don't mess with them”.Oppositionsledaren Keir Starmer sade att han tycker att originalfärgerna är förenande och att han hoppas att de ändrar tillbaka.Några dagar senare kom nästa debatt. ”Union Joke”, löd tidningen The Sun's rubrik med en bild på den supporterflagga som tagits fram till Team GB inför OS i Paris – Team Great Britain – den brittiska OS-truppen, som har Union Jack som sin flagga. I den nya supporterflaggan har man även blandat in mönster med lila-rosa färgskalor.Kombinationen av originalfärgerna rött, blått och vit är inte unik, förklarade designfirman. ”Också Frankrike och USA har de färgerna.”Peter Shilton tillfrågades igen: ”Det känns som ingenting är heligt nuförtiden, vår flagga bör aldrig ändras”. Ordföranden i det brittiska flagginstitutet, Malcolm Farrow , sade att ”modiga män har slagits och dött för vår flagga, detta är närmast en förolämpning mot dem”.Men på tävlingsdräkterna in OS ska Union Jack finnas, det har den olympiska kommittén lovat. Senare i veckan ska dräkterna presenteras. Peter Shilton lär vara förvarnad.Och vad säger då supportrarna? Två dagar efter skriverierna var den nya supporterflaggan slutsåld i Team GB:s nätbutik. Medan den vanliga Union Jack-flaggan fortfarande finns kvar. Är nydesignen alltså en succé, eller ett sätt för OS- kommittén att sluta sälja den och smyga ur det hela bakvägen.I sommar får vi svar. Blir det den nya flaggan, eller den gamla som kommer att synas mest på läktarna i Paris?Pontus Mattsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 16 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, tisdag.I mitt kvarter har plötsligt nya hemlösa gjort sig hemmastadda. I busskuren har en man med tjock täckjacka, trots försommarhetta, installerat sig, och i gathörnet mittemot chokladbutiken sover nu en hel familj.Här bor sedan vi flyttade hit annars de samma. Den unga tjejen vid rondellen. Mannen på utluftsfläkten vid korsningen,och farbrodern med hunden vid mataffären. Så efter att ha bläddrat igenom tidningen, inser jag att det nog är OS-förberedelserna som är förklaringen.Staden städar, och polisen har därför kört iväg familjer från rådhusplatsen, och ensamkommande från Seines kajer, bland annat, förstår jag. De som vill erbjuds enligt uppgift tillfälligt skydd någon annanstans i landet. De andra söker sig bortom OS-centrum, som till mitt kvarter till exempel.Även på andra sätt i stadsbilden märks det att OS närmar sig. I helgen när jag åkte förbi den välkända Trocadero-platsen till exempel, saknades plötsligt den stora porlande fontänen från 1937.Den byggs tydligen tillfälligt in nu för att ge plats åt en friidrottsarena. Och på Place de la Concorde – den igenproppade trafikplats där det enligt min högst ovetenskapliga gissning nog uttalas flest svordomar per capita och dag i hela Frankrike – kommer det inte att rulla några bilar alls.För där kommer det att tävlas i skateboard och BMX.För högvarv jobbar även fransk underrättelsetjänst.Med flera krig i närområdet och därav förhöjt terrorhot är invigningsceremonin på Seine en mardröm helt enkelt.Därför kommer 45 000 poliser och militärpoliser att jobba då.Att dra ner på ambitionerna, vore att låta terroristerna vinna, enligt president Emmanuel Macron, även om han nu faktiskt presenterat både en plan B och C.Också sjukvården laddar i startblocken. Men eftersom den räknar med att många äldre stammisar flyr stan, är beräkningen plus minus noll ungefär.Desto brådare har stadens vatten- och avloppsansvariga det.Bakteriehalterna i Seine är fortfarande för höga för bad, trots att planen är att både Triathlonoch ”Simning på öppet vatten” ska hållas där, utan att idrottsmännen får magsjuka efteråt.Men presidenten som hävdar att 1 miljard euros investerats i Paris vattenreningssystem inför OS håller hoppet uppe. Han har till och med lovat att själv hoppa i lagom till spelens början.Slutligen är det väl värt att nämna logistikutmaningen.OS-områdena – där folk alltså bor – kommer att vara avstängda för all obehörig biltrafik.Underbart eller superkrångligt beroende på perspektiv.På det hotar kollektivtrafikpersonalen med strejk.Många parisare planerar att lämna det som befaras bli ett kaos och passa på att tjäna en hacka på att hyra ut sin lägenhet, men om man bor i hyresrätt måste man ha tillstånd och man får inte ta mer betalt än man själv betalar.Och ja just det – höll på att glömma den hätska debatten om världsstjärnan Aya Nakamura och OS- invigningen. Är hon tillräckligt fransk för att få inviga sportevenemanget, var frågan?Det är mycket nu...Bara 101 dagar kvar!Marie Nilsson Boij, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.På fredag smäller det. Indien genomför sitt 18:e nationella parlamentsval. Det är en lång och lätt omständlig historia. Hela 15 miljoner valarbetare bemannar en miljon vallokaler. Enligt rådande regelverk har alla indier rätt till en vallokal nära sin bostad. Med hjälp av helikoptrar, båtar, åsnor och elefanter åker så valmaskineriet ut även till de mest avlägsna platserna.Det är närmare en miljard människor som är röstberättigade till 2024 års Lok Sabha val. Det är så underhuset i parlamentet heter. För att få ihop logistiken genomförs valet i sju faser och först den 4 juni meddelas resultatet.Kandidaterna slåss om 543 platser. De senaste två valen har hindunationalistiska BJP fått enkel majoritet och det mesta pekar på ett ännu starkare resultatet för partiet. Under premiärminister Narendra Modis tid vid makten har Indien tagit stora kliv ut på den globala arenan och världsledare vallfärdar numera till huvudstaden New Delhi för att lobba för sina länders företag. Alla vill ha en del av Indiens gigantiska marknad. Landet är världens femte största ekonomi. Målet är att nå 3:e platsen inom bara några år. Igår söndag, presenterade premiärminister Narendra Modi så partiets manifest. Man utlovar bland annat satsningar på boende och sjukvård till de fattigaste, utbyggd infrastruktur och stöd till bönderna som protesterat för bättre villkor. Dessutom tänker partiet ändra lagstiftningen kring äktenskap och skilsmässa som i nuläget skiljer sig åt utifrån individens religionstillhörighet. BJP anklagas för att underminera Indiens sekulära stomme och istället göra landet till en hinduisk nation. Utmanare är en koalition av flera partier som går under samlingsnamnet India. Frontfigur är Kongresspartiets Rahul Gandhi vars parti en gång i tiden var det självklara maktcentret i Indien. Inte längre. Kongresspartiets valmanifest innehåller löften om satsningar som gynnar landets fattiga, jobb till unga arbetslösa och högre sjukvårdsförsäkringsutbetalningar.Så vilka frågor är då viktigast för befolkningen?Arbetslöshet och inflation visar en nyligen publicerad opinionsundersökning med 10 000 tillfrågade. 27 % var bekymrade över arbetslösheten medan något färre rankade inflationen som ett orosmoln. En majoritet av de tillfrågade uppgav att det blivit svårare att hitta ett arbete de senaste fem åren, och det trots landets höga tillväxtsiffror. Bland unga stadsbor i åldern 15 till 29 år är arbetslösheten tvåsiffrig och Världsbanken varnade nyligen för att Indien, precis som grannländerna, inte lyckats skapa arbetstillfällen till de många unga. Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönikan fredag 12 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag, den tredje dagen på Eid el Fitr när min svensk-egyptiske vän Magdi ropar:– Hallå doktor Uddén, hjälp mig bota min nostalgi.Ja, han kallar mig ”doktor Uddén” när han tycker att jag försummat hans mentala välbefinnande.Varför måste den botas, undrar jag, som just njutit av en gata full av nostalgiska minnen – i det där gathörnet brukade jag stanna och kräkas när jag var gravid. Och där är slaktaren som lyfte upp min tvååring på huggkubben så att han fick sina knubbiga små mjälla ben nedstänkta av oxblod, och där är gamla televerket där en chef försökte föra mig bakom ljuset. Men jäklar, jag glömmer aldrig hur blixtsnabbt jag sa till honom: ”matlabbisnish el aemma”, som ordagrant betyder: försök inte vira turbanen runt mitt huvud, hördu – det vill säga, åh nej, mig lurar du inte.– Ja, vad är det för fel på lite nostalgi?, svarade jag, som i dagens bistra verklighet just besökt ett sjukhus där jag träffat 16 spädbarn från Gaza. Alla hade transporterats till Egypten i kuvöser, hälften av dem hade bara ett plastarmband med moderns namn runt handleden, inga anhöriga verkade vara vid liv. Och så fanns där treårige Ahmed som förlorat hela sin familj i ett bombanfall i Gaza, han låg i en säng med två amputerade ben och när han frågade var är mina ben, svarade läkaren: vi har skickat dem på reparation, du får tillbaks dem sen. – Ja, vad är det för fel på lite nostalgi, det gör inget om du tycker att det var bättre förr, sa jag till Magdi och följde med honom till hans barndomskvarter där mormor haft en symaskin. – Fick du ny skjorta, fluga och väst till Eid el Fitr Magdi? Han var just på väg att framkalla ljudet av mormors symaskin när alla tankar överröstades av ett bröllop i gränden, unga män dansade med knivar för att imponera på de kvinnliga bröllopsgästerna i Kairos outtröttliga ljudkarusell som sällan låter någon nostalgi gripa tag om själen. Så vad är det du vill bota? undrade jag medan jag själv fastnat i malliga minnen av de tillfällen då jag funnit den rätta träffsäkerheten, som när en funktionär från ett arabiskt informationsministerium sa åt mig att ingen annan journalist uppfört sig så illa och jag blixtsnabbt svarade: åh nej inte jag, vi som dyrkar dammet på era skor, ”ehna khaddamin turab gazmetak”. Magdi och jag satte oss i en fallfärdig taxi som hostade sig fram genom Kairo och apropå nostalgi undrade jag om han försonats med sin gamle vän Ahmed. – Jag vill inte höra talas om honom, sa Magdi och lämnade bilen. Taxichauffören som hört allt och sa att han var 80 år gammal, erbjöd både sina tjänster som samtalsterapeut och rådgivare kring hur jag borde medla mellan Ahmed och Magdi, men sen gav han upp och sa: – De där två kommer aldrig att bli två rumpor i samma kalsong, ”tezeen fi libas”.Det vill säga, samma andas bar. Nä, men min nostalgi inför gamla egyptiska talesätt är evig. Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönikan 11 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Den här krönikan handlar om guld och det så kallade presidentvalet där Vladimir Putin som väntat segrade, men med oväntat höga procenttal och högt valdeltagande. Om vi ska tro på de officiella talen, 87 procent.Faktum är att i vissa delar av Ryssland blev det faktiskt full pott, 100 procent, varenda en som röstade. Enligt valkommissionens statistik för flera orter i Sibirien var det inte bara alla som röstade på Putin utan nästan alla som kunde gick också och röstade. Som de 413 invånarna i byn Kundustug i delrepubliken Tuva. Alla röstade där och alla röstade på Putin.Det finns några gemensamma drag för ställen där Putin slog full pott. Ja där alla röstade på Putin, enligt valkommissionens siffror.Som i byn Kundustug, den liknar på flera sätt andra ryska avkrokar. Samhällen som är byar eller småstäder, som avfolkats kraftigt under Putin. Platser där folks drömmar handlar om inomhustoaletter istället för utedass, rent vatten (gärna i kranen inomhus) och renoveringar. Men trots att ingenting blivit av dessa drömmar har de fortfarande hoppet ställt på Putin. Eller ?Delrepubliken Tuva är också känd för att det var här många av de ukrainska stulna toaletterna, tvättmaskinerna och tv-apparaterna hamnade. Unga män som skrev kontrakt och åkte för att kriga i Ukraina, för att de inte kunde hitta annat arbete, plundrade i Ukraina och skickade stöldgodset med tåg hem till byn. De var som guldgrävare, som stötte på guld, de hade inte kunnat föreställa sig lyxen i en del ukrainska byar, det liknande inget de hade hemma.Byn Kundustug kunde ha blivit en rysk variant av amerikanska guldrushens Klondike. Jo för här finns guld.Men det är ett svenskt börsnoterat bolag som äger guldgruvan Tardan Gold och de som jobbar där är mestadels utifrån. Så för byborna har det inte blivit några nya jobb, men en bättre asfalterad väg har de fått och ett upprustat kulturhus. Det hade inte renoverats sen 1967 och dessutom har den gamla hälsostationen byggts ut och här finns nu både apotek, en varm toalett, gynekologstol och internet, enligt rapport från Tuvas lokalregering. Men annars har inte mycket förändrats för byns kvarvarande dryga 600 invånare.Det svenska guldgruvebolaget heter Auriant Mining och tycks inte alls påverkat av några sanktioner mot Ryssland.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 10 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Onsdag.På flyget hem från Israel, med det israeliska flygbolaget, gick flygvärdinnorna igenom den vanliga säkerhetsgenomgången i högtalarna. På med bältet. Fäll upp borden. Sätt masken på dig själv innan du hjälper någon annan. Men, sen kom ett litet tillägg på slutet. En snabb hyllning till de israeliska soldater som just nu krigar i Gaza och en tanke till de drygt 130 israeler som fortfarande sitter tillfångatagna där.Såhär är det i Israel nu. Samhället genomsyras av kriget på alla nivåer. På gatorna syns överallt porträtt på de tillfångatagna israelerna. När jag betalade för en falafel häromdagen dök det upp ett meddelande på kortterminalen när min betalning bearbetades, en liten ruta poppade upp med tre ord. De tre ord som syns överallt i landet: Bring Them Home. Kriget genomsyrar kulturen, politiken och faktiskt också dejtinglivet.Dejtingapparna har förändrats i grunden, säger flera israeliska tjejer i en artikel i tidningen Haaretz. Innan kriget var det bilder på män när de lagade mat, stod bredvid nån fin utsikt eller klappade en hund. Nu är det bilder på män i Gaza, i uniform, med stora vapen.En israelisk man berättar i artikeln att han aldrig har fått så mycket uppmärksamhet från kvinnor som efter kriget bröt ut. När han var på permission hyrde han en lägenhet bara för att hinna träffa alla tjejer. Kriget är… Delvis sexigt… Verkar det som, om man tittar på dejtingapparna. En kille poserar i en hög av kläder, i vad som ser ut som ett förstört hem i Gaza, lite ledigt sådär - tillbakalutad med M16 hängande runt halsen. En annan kille har en profilbild där han poserar i uniform, med vapen, framför underkläder som man får anta att han har tagit från någons hem i Gaza.En kvinna i artikeln berättar att de flesta konversationer på dejtingapparna handlar om kriget nuförtiden. En soldat hade raggat på henne genom att säga att han inte bara var en bra soldat, utan att han också var bra i sängen. En annan snubbes tinderbio var: ”We're not only here to fuck Hamas'.Det här är inget nytt fenomen. Att soldater i krig blir en fetisch. Brandmän i USA har beskrivit hur deras sexuella status slog i taket efter 11:e september-attackerna. Tom Cruise är inte direkt osexig när han hoppar in ett stridsflyg i Top Gun. Även om alla vet att bomberna som han släpper från flyget avslutar människors liv. Genusvetaren Chen Edelberg's teori är att 7:e oktober-attacken var ett hårt slag mot den nationella maskuliniteten. En form av kastrering säger hon, och att vissa israeliska män nu överkompenserar för att upprätthålla sin maskulinitet.Kriget genomsyrar allt.Love LyssaridesStockholm.

Utrikeskrönika, 9 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, tisdag.”Kom och köp specialglasögon!”, ropade försäljaren utanför kongressen. Förväntningarna var högt uppskruvade inför den stora solförmörkelsen och souvenirförsäljarna hade övergått till solar eclipse-tema.Det var stora frågor som stod på spel inför solförmörkelsen. För det första, skulle det bli molnigt i Washington så att vi missade hela upplevelsen? Och för det andra, skulle det bli enighet mellan partierna nu när månen skuggade jorden?Solförmörkelser kan ha den effekten, tydligen. Det finns historiska belägg. En av de gamla grekiska historikerna beskrev hur två mäktiga kungadömen för drygt 2 500 år sedan utkämpade den ena blodiga striden efter den andra, tills en solförmörkelse fick himlen att släckas. Då blev båda sidor så tagna att de lade ner sina vapen.   Så ja, förväntningarna var högt ställda. Psykologer intervjuades i amerikansk tv och förklarade att en solförmörkelse kan vara en livsomvälvande upplevelse. Transformativ. Även för politiker.I Washington hade biblioteken delat ut gratis skyddsglasögon och noggranna instruktioner om hur de skulle användas. Det fanns bara en regel: Titta inte rätt in i solen utan skydd. Så som Donald Trump gjorde förra gången det var solförmörkelse här i Washington 2017. Hans kritiker såg det som ett tecken på att han inte respekterar vetenskap.På The Mall, den vidsträckta parken framför kongressen, satt nu tusentals Washington-bor med specialglasögon och ansiktena vända uppåt. Folk hade tagit med sig picknick och spelade musik. Två killar bredvid mig korkade upp en termos och skålade i rosévin med klirrande isbitar. De hade svårt att inte spilla, eftersom det var lite svårt att se med de där glasögonen på sig. En skolklass intill flockades runt en expert från NASA som föreläste om rymdforskning. Allt var väldigt typiskt Washington. Himlen var nästan molnfri.Plötsligt kändes en förändring i luften. Ett stråk av kyla och en sval vindpust. Det blev knäpptyst bland picknickfiltarna. Musiken stängdes av. Och så var det som att ljuset plötsligt skruvades ned. Den starka eftermiddagssolen dimmades till ett grått dis. Ett sus steg från folkhavet.”Så coolt!”, viskade killarna med rosévinet. En av pojkarna från skolklassen sa rakt ut i luften: Det ser ut som ett suddigt moln av guld.Och så satt vi där, tusentals människor på The Mall, med blickarna vända mot universum. Alldeles tysta tillsammans. Kanske var det inte livsomvälvande. Och troligen förändras inte politiken. Men i fyra minuter såg kongressen där borta i horisonten väldigt suddig ut i konturerna.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönika 8 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, måndag.Eller möjligen borde jag säga Bratislava i onsdags eftermiddag.Jag väntade då på att ett sista valmöte med en av presidentkandidaterna i Slovakien skulle dra igång när jag plötsligt hörde en röst bredvid mig säga:”Nämen, hej Daniel!”.Vem stod då, verkligen helt oväntat, en meter ifrån mig och log vänligt om inte den högt hållne kollegan på Sveriges Radio, Gunnar Bolin.Självklart vet jag att Gunnar är särskilt intresserad av Centraleuropa, men jag hade blivit mindre förvånad om vi hade sprungit på varandra i centrala Wien som ligger någon timme bort. Det visade sig att han var i området för att göra en reportageserie som ska gå i samband med EU-valet.Vi bestämde förstås middagsträff på kvällen och det är bara att konstatera att det finns få så trevliga upplevelser, tycker jag, som att ses på spontan middag på en plats i mitt i världen med en trevlig kollega som man bara några timmar tidigare inte hade trott att man skulle sitta och äta middag med, kanske särskilt inte just i Bratislava.Samtalet flödade på, vi tog en middag även kvällen därpå efter avslutat redigerings- och intervjuarbete för dagen och började förstås också prata Sveriges Radio, chefer, kollegor, minnen och anekdoter:Hur var det nu, var Jan Mosander före eller efter Thomas Nordegren i Berlin? Vad hände egentligen med den nordegrenska ljuskronan? Visst var det Svante Weyler som genomförde korrespondentkontorsflytten från Bonn till Berlin eller kan det ha varit någon annan? Vem bevakade egentligen Berlinmurens fall för Sveriges Radio?Bodde både Caroline Salzinger och Daniela Marquardt i Prenzlauer Berg eller bara en den ena av dem? Vad jobbigt det är när producenter ringer och väcker en men det får man ta om man har det här roliga jobbet. Hörrudu, vad tycker du egentligen om den nya organisationen på radion och vem är egentligen den mest minnesvärde tyske förbundskanslern?Kommer Tyskland kunna vinna Fotboll-EM på hemmaplan i sommar? Kul att Leverkusen blir Bundesligamästare för första gången och vilka skillnader finns fortfarande kvar mellan öst och väst – och tror du att Scholz kan bli återvald som förbundskansler en gång till?Så där flöt det på och erkänn nu bara, ni hade gärna suttit vid bordet bredvid och tjuvlyssnat på det samtalet.Och det slog mig där och då ännu en gång, och jag satt och tänkte på det också under den långa och stundom mödosamma vägen hem igår från Bratislava till Berlin:Vilken yrkesmässig och personlig rikedom och ynnest det är att alla vedermödor, alla mil på vägarna, alla tidiga morgnar och långa redigeringsnätter, all frustration över konstiga beslut, alla bråk med envisa pressansvariga för olika ministrar i olika länder med mera till trots ändå få ha tjänstgjort som en i den långa raden av utrikeskorrespondenter för Sveriges Radio.Dagen efter messade jag dock Gunnar för säkerhet skull:”Hej igen, tack för igår, jättetrevligt, men du, bara en sak, det som sägs i Bratislava, stannar i Bratislava”.Daniel Alling, nu tillbaka i [email protected]

Utrikeskrönika 5 april 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.När man besöker Mostar i Bosnien hänförs man inte enbart av de gamla stadskvarteren, man erbjuds också möjligheten till större insikter - över hur komplicerat balkankriget var.Och hur komplex freden blev.I mångas ögon är Mostar kort och gott historien om en bro.Det var nämligen i princip det enda som omvärlden visade av staden, den bombade bron i Mostar.Men hur många är medvetna om hur stor förödelsen i denna Bosniska pärla egentligen var?Moskeer och byggnader i ruiner. Tusentals döda människor.”Kanske blev det för komplicerat, säger senare en bosnisk vän - när det till slut blev kroatiska granater som smulade sönder bron - och stan.Från början var storyn ganska enkel, det fanns offer - stadens bosnjaker och kroater, och det fanns en fiende.Det började med att serberna belägrade stan, men tvingades bort.Då - blev plötsligt kroaterna angripare.Inbördeskriget mellan två tydliga sidor, blev ett inbördeskrig i inbördeskriget. Gränserna mellan vän och fiende suddades ut.Både i Mostar och i andra städer.Att ge sig in och förklara blev invecklat.Så i Mostar föll fokus på en bro - å en berättelse om stamkrig å förstörelsen av ett vackert, nästan 500 år gammalt arkitektoniskt mästerverk.Grunden till många krig är ofta en maktkamp mellan stormakter och länder, inget nytt med det. Människor hamnar på olika sidor, i olika läger.Balkan har brunnit åtskilliga gånger genom historiens lopp, inbördeskrig till följd av världskonflikter.För bosniernas del blev balkankriget komplicerat och grymt.Men den fred som satte stopp för död och förstörelse, blev mer - en besvärjelse!Omvärlden sa:”Kriget... kan vi avsluta - men det kommer till ett pris. Hur vill ni ha det?Under galgen blev det inget riktigt val.Men det blev ett Daytonavtal.En fred - ett avtal - som omöjliggör konsensus kring överhuvudtaget nånting alls.Även om landet delas av bosnjaker, kroater och serber - så härskar politiska destruktiva krafter som omöjliggör ett enande av befolkningen.Tills helt nyligen - 29 år efter freden - tvingades Mostars kommun hålla med två olika separata enheter för att att ta hand om sophämtningen, när kroater och bosnjaker bor i olika delar av stan.Men samtidigt - bosnier från alla grupper stretar på, försöker få landet att fungera, trots svårigheterna.Eller som Vanja, som lämnade Mostar i början av kriget, säger till mig:Det finns en enorm potential i människorna här, i landet självt - men med bakbundna händer kan man åstadkomma  - lite.Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan 4 april 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Påskens stora politiska gräl här i USA kan man väl säga egentligen handlade om ett slags dubbelbokning. Eller kanske ska man kalla det för en kalenderkonflikt. Det handlar om Transgender day of visibility, en dag för att synliggöra transpersoner och deras situation, som sedan år 2009 uppmärksammats den sista mars. I år råkade det vara samma datum som påskdagen. Så när Joe Biden i år utropade den 31:a mars som den officiella Transgender Day of Visibility i USA, något han gjort varje år sedan han blev president, så var det upplagt för politisk konflikt.Biden fick bland annat kritik från Donald Trumps kampanj, som menade att det var ett frånstötande och förolämpande beslut att arrangera den här dagen på påskdagen – en av de heligaste dagarna för landets kristna. Och även representanthusets talman Mike Johnson hängde på, liksom en rad andra Trumptrogna politiker. Det var högt tonläge, upprörda känslor, man såg det här som ett slag i ansiktet, och en attack på kristendomen i USA.Att det inte var dagen för transpersoners synlighet som bytt datum, utan påskdagen – något som sker varje år, verkade spela mindre roll.Och antagligen var det bara en uppvärmning inför den kommande valrörelsen. För trots att transfrågan låg högt uppe på republikanernas dagordning i fjol, så verkar det fortfarande finnas mer att avhandla. Och att stifta lagar om.I delstaten Idaho har man till exempel nyligen röstat igenom en lag som säger att offentligt anställda inte behöver ta hänsyn till vilket pronomen en person vill att man använder. En annan lag förbjuder att allmänna medel går till att bekosta könsbekräftande vård för vuxna. Man har redan försökt förbjuda den vården för minderåriga – men den rättssaken har fastnat i systemet – just nu försöker man få ett besked från Högsta Domstolen om lagen kan träda i kraft i väntan på ett domslut.För den här typen av lagar möts ofta av överklaganden och långa rättsprocesser, och en del av lagstiftningen stoppas också i domstolarna, när de till exempel bryter mot yttrandefriheten, eller anses leda till negativ särbehandling. Men i många republikanskt styrda delstater betyder leder det bara till att det skrivs nya lagförslag med nya formuleringar istället, men om ungefär samma frågor.Men även här i Kalifornien, där jag bor, och där själva delstaten utropat sig själv som en fristad för transpersoner, kommer transfrågan att dyka upp i valrörelsen. Just nu samlas det in namnunderskrifter för att låta tre transrelaterade medborgarförslag komma med på valsedeln. Alla tre begränsar unga transpersoners rättigheter.Så påskhelgen må komma och gå, men transfrågan verkar återuppstå oftare än så i den politiska debatten i USA.Roger Wilson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Så var det dags igen, packa väskan till Ukraina, all teknik, alla sladdar, kläder för alla väder, säkerhetsutrustning, svensk choklad, pass och så tofflor.Tofflor, världens bästa grej att ha med sig på nattåget till Kiev, så man slipper ta på och av sig sina ytterskor om man ska gå en sväng i gången.Vid det här laget, drygt två år utan flygmöjligheter har ukrainarna lärt sig tågrutinerna. Folk pratar lågmält, gör överlag inte mycket väsen av sig, just för att inte störa eller vara i vägen, vem vet vad folk bär på för minnen, på bagage med sig till eller från Ukraina.Nu senast, för ett par veckor sedan klev en äldre dam in i min kupé. Ansiktet trött, ögonen insjukna, knappt synliga under hennes tunga ögonlock. Vi hälsade artigt men sa inte så mycket mer till varandra. Vi drack te, sov en blund, tittade ut genom fönstret i tysthet.Från Charkiv i Ukrainas nordöstra utkant till polska gränsen i den västra, 25 timmar enkel väg.Kanske halvvägs på resan så börjar vi prata, visst är det bra att ha med sig tofflor. Jag nickar, fortfarande lite återhållsam.Men så börjar hon berätta.För 20 år sedan jobbade hon som lärare på ett barnhem i Ryssland, efter hennes mans bortgång var barnen det som gav hennes liv en mening och hennes son.Öppenhjärtigt berättar kvinnan på tåget om sitt liv. I flera år jobbade hon på barnhemmet och blev fäst vid barnen, särskilt en föräldralös flicka som hon adopterade. Och barnen växte upp som syskon, trodde hon. Men när de var i sjuttonårsåldern kom de hem en dag och berättade att flickan var med barn och att hennes son var pappa till barnet i magen.När chocken hade lagt sig valde flickan att behålla barnet. Så kvinnan på tåget är både mormor och farmor.En av många berättelser som kommer fram när människor spenderar timmar ihop.– Och var är de nu, dina barn och ditt barnbarn?– De gick isär och dottern och barnbarnet bor i dag i Ryssland.– Har ni någon kontakt? frågar jag.– Ja, jag har faktiskt varit där. Barnbarnet berättade för mig att vi inte behöver vara oroliga, snart kommer ryssarna att segra, ha ihjäl alla ukrainare, det hade hon lärt sig i skolan och att hantera vapen. Så det var nog sista gången vi sågs, säger den äldre kvinnan och blir tyst.Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret och ner på mina tofflor.Tur att ha sådana, tänker jag, på ett tåg. De får jag inte glömma nu när jag ska iväg igen.Lubna El-Shanti, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Allt oftare tänker jag på det en av mina väninnor sa på en middag i Kairo i början på året – att Hamas mål med 7 oktoberattacken just var att locka Israel till ett fradgande furiöst vredesutbrott som skulle leda till ett blodbad med tiotusentals döda palestinier eftersom det, i förlängningen, skulle leda till Israels undergång. Ju fler palestinier som dör, desto bättre enligt Hamas, menade min väninna som konstaterade att Hamas är likgiltigt inför civila dödsfall. Ju fler döda barn i Gaza, desto mer hatat och isolerat blir Israel i omvärlden och inom ett par decennier, förutspådde hon, kommer omvärlden inte längre att tolerera Israel. Hon tillhörde de få egyptier som inte kände glädje över detta.Tre månader senare är Israel mer isolerat än någonsin. Övertygelsen att vi står ensamma, hela världen är antisemitisk, har på allvar slagit rot i Israel och Israelvänliga kommentatorer menar att omvärlden, särskilt USA, måste hjälpa Israel att lägga om kurs för att inte fastna i en destruktiv bana av oändlig ockupation, isolering, hårdhänt högerpolitik och ständig misstro mot omvärlden.Omvärlden bevittnar nu hur USA:s Israelvänlige president pressar Israel att släppa in fler lastbilar för att hindra den svält FN varnar för i ett Gaza där barn berättar att de tvingats äta hundkött. Omvärlden hör hur FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter säger att det finns tecken på att Israel använder svält som vapen.Men i Israel säger talespersoner att allt prat om svält i Gaza är en myt. På sociala medier visas fejkade kebabfilmer där det hävdas att det finns mer kebab i Gaza än i Haifa. Ministrar, som Nir Barkat, kallar FN:s varningar om hungersnöd, undernäring och svält för komplett oansvarigt nonsens och israeliska journalister antyder att de milismän från Hamas som tillfångatagits av Israel har varit knubbiga och inte visat några tecken på undernäring. Medan israeliska högernationalister som ställer sig vid gränsövergångar för att blockera humanitärt bistånd till Gaza, säger: Jag bryr mig inte om ifall de svälter, låt dem dö.Avståndet mellan verklighetsuppfattningarna i omvärlden och i Israel har sällan varit större och i går minskade också israelernas möjlighet att ta del av en alternativ verklighetsbeskrivning när parlamentet Knesset klubbade igenom en lag som gör det möjligt för Netanyahu att förbjuda TV-kanalen Al Jazeera i landet. Nu ska det påpekas att grannlandet Egypten för längesen förbjudit Al Jazeera, med motiveringen att Al Jazeera stödjer det muslimska brödraskapet. Det ledde inte till särskilt många höjda ögonbryn i omvärlden, men och andra sidan betraktas inte Egypten som en demokrati med fri press.Cecilia Uddén, för P1 [email protected]

Utrikeskrönika 28 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Skärtorsdag, till och med. För ett år sedan gjorde jag en krönika, apropå påskkäringar, om kvinnor i 47-årsåldern. Vid den åldern har man hunnit skaffa sig ett fuck off-kapital och kan därför bete sig lite mer som man vill, var tesen. Typ.Sedan dess har jag vaknat många nätter med ett nattlinne som är så blött att jag måste byta och torka av kroppen med en handduk. Mina sen år tillbaka regelbundna och beskedliga menstruationer har mer kommit att likna oförutsägbara störtfloder. Det här var väl lite väl personligt kanske någon tänker – och ja – det här är lite mer personligt än vad som känns bekvämt även för mig. Men jag säger det ändå, därför att det i allra högsta grad handlar om folkhälsa.För vad jag inte visste för ett år sedan var att kvinnor mellan 40 och 50 kanske inte bara blir lite riviga av sitt fuck off-kapital, utan även av hormoner. Eller snarare, sviktande hormoner. Jag pratar förstås om klimakteriet, och här kan vi passa på att reda ut en viss begreppsförvirring. Menopaus är när kvinnor helt slutar menstruera. På engelska kallas perioden innan, när hormonerna sjunker och går lite bananas, logiskt nog för perimenopaus. På svenska kallas det klimakteriet, och i sann kvinno- och åldersfientlig anda har termen fått en så taskig klang att såväl män som kvinnor ryggar tillbaka av bara ordet.Det är en period på flera år när en stor del av alla kvinnor upplever symtom, där några av de vanligaste är störd sömn, nattsvettningar, värmevallningar och konstigt humör.Det som gör mig upprörd, med eller utan hormonpåverkan, är okunskapen kring det här extremt vanliga tillståndet. Inte minst inom vården. Nyligen berättade en kvinna i min närhet att hon under flera år trott att de förfärliga nattsvettningar hon hade var en biverkan av hennes antidepressiva medicin, och att hon helt enkelt bara hade att stå ut. Det finns otaliga berättelser från kvinnor som sökt vård för typiska symtom, och som gått från sin vårdcentral med en diagnos på utmattning eller depression, utan att klimakteriet ens nämnts som en möjlig faktor i sammanhanget.Nu har klimakteriet blivit big business. Det finns böcker, poddar och föreläsningar. Man kan lägga tusenlappar på privata vårdgivare, på särskilda näringstillskott, kläder och träningsprogram. Det här beror delvis på den offentliga vårdens misslyckande med att ta hand om sina patienter. För klimakteriet skulle inte behöva vara en så big deal. Om alla som behövde bara kunde få tid hos en uppdaterad gynekolog eller allmänläkare. För det finns behandling att få.Ingen som inte vill, ska behöva flyga ända till Blåkulla.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönika 27 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tilos, Grekland, onsdag.Vill du inte åka längre? frågar borgmästarens assistent, med ett uns av förhoppning i rösten, där vi rullar fram, sakta, på den smala grusvägen. På ena sidan av oss karga, branta bergssidor. På den andra, tvära stup ner mot ett turkosblått hav.Va? Jo, det klart jag vill, säger jag som redan siktat öns vindkraftverk längst ut på udden. Samtidigt som lägger handen diskret på handbromsen. Bara några hårnålskurvor kvar nu.Min första resa som klimatkorrespondent, för fyra år sedan, gick till Danmark. Det enda land som tog emot svenskar, några månader in i pandemin. Danmark hade stolt annonserat att de skulle bli först och störst i världen med grön vätgas. Och i ett nästa steg skulle alla SAS-plan på Kastrups flygplats kunna tankas med e-metanol, var det tänkt.Idag läser jag att Danmark skjuter upp hela planen. Inte för att de inte tror på den, säger de, men för att det blir för dyrt. Stigande inflation, höjda räntor och ett oroligt omvärldsläge har förändrat saken. Samma argument som hörs i flera länder just nu, även hos oss, när politiker backar på tidigare klimatlöften.Det får mig att tänka på när jag började intressera mig för klimatfrågan. Det var 2006 då den brittiske ekonomen Nicholas Stern beskrev hur klimatförändringar kan få mycket allvarliga effekter på ekonomisk tillväxt och utveckling. Det kommer att bli dyrt att stabilisera klimatet, men att inte göra nånting kommer att bli ännu dyrare för samhället, skrev Stern i sin berömda rapport. För att klara utmaningen krävs internationellt samarbete, en gemensam förståelse och långsiktiga mål, skrev han.Det känns länge sen. Gemensam förståelse och långsiktiga mål tycks, liksom den danska vätgasdrömmen, inte vara någonting som vi har råd med just nu.Den lilla ön Tilos har, sedan Stern-rapporten, steg för steg tagit sig an utmaningen.Först blev ön naturskyddsområde. Sedan byggde de sol- och vindkraft. Därefter infördes återvinning av allt avfall. Nu gäller det att säkra rent vatten för knappt 800 öbor och tusentals turister, även i ett varmare klimat.Vi vill att fler ska kunna arbeta, bo och turista här utan att det drabbar vår natur, säger borgmästaren Maria Kamma-Alifera, som själv växte upp på ön på 80-talet när den höll på väg att dö ut. Nu har utvecklingen vänt.Tilos blev min sista resa som korrespondent. Kanske ett hoppfullt exempel på det där som vi kallar en hållbar utveckling.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönikan 26 mars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, tisdag.Vi börjar gå mot lite kyligare väder. Här har dagstemperaturen börjat sjunka till 26 grader och tidiga mornar kan man känna en lätt krispighet i luften. Här går vi mot höst. Men nyligen var jag i en region som har en mer konstant värme året om, Västafrika, och då närmare bestämt Senegal, denna demokratiska bastion i en orolig region som nyligen har hållit presidentval. Sensationell segrare blev Bassirou Diomaye Faye, endast 44 år gammal som aldrig suttit på en vald post. Han står mycket nära Ousmane Sonko, också han ung och extremt populär bland landets unga frustrerade och arbetslösa.Sonko fick inte ställa upp i valet men står som andreman i partiet. De två har en bakgrund som skatteinspektörer och deras främsta slogan är att bekämpa korruptionen. Men de vill mer. De två beskrivs som vänsterinriktade panafrikanister som vill få ett stopp på vad de kallar det franska stryptaget på ekonomin i landet, de vill riva upp fiskeavtalet med EU, de vill att Senegal lämnar den monetära unionen CFA, en regional valuta som är kopplad till euron via franska bankgarantier. Och det här är vad deras sympatisörer vill se, antietablissemangspolitiker som rör om i grytorna. En förändring. Systemskifte. Och det är väl vackert så.Men det finns varningstecken.Kritikerna menar att de är populister med nära band till konservativa muslimska krafter i landet. Och ser man det här i ett större regionalt sammanhang finns det anledning för många att vara oroliga, inte bara i Paris. För samma tongångar, att lämna CFA-francen, de antifranska känslorna, har hörts och märkts i andra länder i regionen – i första hand i Mali, Burkina Faso och Niger.De tre länderna, pressade av islamistiska terrorgrupper, leds idag av militärer som tagit makten genom kupper, och som valt att slänga ut franska styrkor, FN-styrkor och allt som påminner om västerländskt stöd, och i stället ersatt det med ryska soldater som mest är intresserade av att bevaka de gruvor som de tagit över. I de fallen handlade retoriken också om patriotism, panafrikanism och att en gång för alla göra sig kvitt det franska koloniala arvet.De tre länderna har ingått en allians och lämnat den Västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Men säkerhetsläget har inte blivit bättre, utan sämre. De antifranska känslorna, viljan att riva det gamla har lett till att de här redan fattiga länderna blivit ännu fattigare och mer isolerade än någonsin.Det har målat in sig i ett hörn med få alternativa utvägar. Populism och ryska påverkanskampanjer sveper över kontinenten just nu. Men – Senegal har, trots sina brister, ett trumfkort. Det är och har varit en stabil demokrati sedan självständigheten. Låt oss hoppas att det förblir så.Richard Myrenberg, [email protected]        

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, måndag.Hur lycklig är du?Vad är lycka?Och kan lycka också väcka oro?För tillfället hemma på redaktionen i Göteborg läser jag om FN:s så kallade lyckorapport som presenterades i veckan som gick. Människor i olika länder får gradera sitt välbefinnande på en tiogradig skala. Och för sjunde året i rad placerades sig Finland i topp som världens lyckligaste land. Det togs förstås emot med öppna famnen i vårt östra grannland. Medan jag kände mig lite olycklig över att inte vara där.Finlands nyvalde president Alexander Stubb var snabb ut på Instagram och gav sina tre bästa skäl till toppositionen. Naturen, tillit och utbildning – inramat av en fantastiskt vacker naturbild med långfärdsskridskor på blankis i skymning.Andra raljerade om Finlands bistra klimat, snöyra, minusgrader, iskalla bad och människors i alla fall till ytan, bistra och fåordiga uppsyn. En underton av hatkärlek till Finland.Och nog finns det en trevlig känsla av förnöjsamhet i Finland. Finländarna själva brukar skoja om att man är så luttrad, förväntar sig inget, så därför blir man så väldigt glad när det trots allt går bra. Lite på temat – kan man vara glad åt lite så har man mycket att vara glad åt.I topp på denna lyckolista finns tillsammans med Finland, Danmark, Island och Sverige, så argumentet om att värme och tropiskt klimat gör människor gladare går bort. Mörker och kyla verkar vinna i längden – värt att minnas när november är i antågande i höst. I Norge däremot, uttrycks bekymmer över att man är minst lycklig i Norden. Norge hamnar på sjunde plats i lyckorapporten. Och att vara minst lycklig i Norden får norska medier att börja spekulera. Och allra minst lyckliga är de unga i Norge. Ett mönster som också återfinns i Sverige.Men att var i topp är tydligen inte heller bara en dans på rosor. Jag hör finländare som är tveksamma eller kanske till och med lite irriterade på sin topplacering. Så attans lyckliga är vi väl ändå inte, låter det.Svenska Yle har pratat med en så kallad lyckoforskare som förklarar det hela med att definitionen av lycka för var och en av oss är mycket bredare än det som mäts och redovisas i en rapport.Det handlar inte bara om nöjdhet utan också om framtidstro, hur glad eller ledsen du känner dig eller hur meningsfullt livet är.Ja, att mäta lycka känns svårt.Men att stanna upp en kort stund och fundera på vad det är som gör just dig lycklig, kan kanske vara ett bra första steg mot en mer förnöjsam vardag.Kan man vara glad åt lite så finns det mycket att vara glad över.Jag blir iallafall lycklig när jag får göra reportageresor till länderna i mitt bevakningsområde.Finland, Norge, Island och Baltikum – snart åker jag igen. Carina Holmberg för P1 [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Det är en blandning av irritation, uppgivenhet och skam.Alltid samma känsla som övermannar mig och får mig att lova att det inte blir en gång till.Det är runt påsk och familjen har tagit en långweekend för att resa söderut och få en försmak av våren.Ofta brukar en sådan resa hamna i något av de östeuropeiska länder jag vanligtvis bevakar i jobbet, kan bli Slovenien, Ungern eller Serbien....Den här gången är det Belgrad som gästas och en av utflykterna väl där blir ett besök i stadens Zoo.Jag, som redan från början är skeptisk till hela företeelsen Zoo, har två uttråkade flickor i ena vågskålen och mina principer, om än en smula patetiskt svaga, i andra.Det väger, som vanligt, över till fördel för tjejerna, som vill se ”de gulliga djuren”.Så familjen promenerar genom de gamla turkiska kvarteren kring Kalemegdan, genom parken där också två mäktiga floder, Donau och Sava, möts och flyter ihop till en.En vacker plats, älskad av både turister och stadens invånare.Ett Zoo – det är en annan sak. I mina ögon.Men innan jag fortsätter vill jag brasklappa!Belgrads Zoo är inte bättre eller sämre än många andra, jag vet för mitt arma fadershjärta har kapitulerat för flickornas tjat mer än en gång...En minnesbild som jag bär med mig från exempelvis Budapest Zoo, är hur parkens isbjörn kliar sin rygg i spasmiska ryck, otvetydigt besvärad av ett fisljummet klimat – aldrig kallt nog – han eller hon påtvingats.Och vårt eget Skansen, älskat, hyllat, men nja, frågar ni mig så skulle jag föreslå - släpp fångarne loss, så pratar vi om guldstjärnor sen...Men som sagt – allt mynnar från min subjektiva bild om företeelsen att hålla djur fångna, framförallt i storstäder, sen kan parker å anläggningar vara hur fina de vill.Tillbaka till Belgrad, och några störande exempel.I björnens hägn får besökaren se prov på en nalle förvandlad till ett psykotiskt och deprimerat vrak.Björnen vankar galet av och an, fem meter hit och fem meter dit, om och om igen, ryckigt, nervöst...Krokodilen marknadsförs som världens äldsta på ett zoo – men frågan är om det är den äldsta eller den mest döda – jag har sjukt svårt att avgöra om det är en mumifierad varelse eller något levande, som finns i terrariet.Är man inte helt tjockhjärtad, gråter man inne hos schimpanserna.Bakom grova galler hänger gamla bildäck och rep, allt i en sotsvart miljö som hämtat från en straffkoloni för ytterst hatade fångar.Bara det att dom här inte gjort sig skyldiga till något annat än att dom är – schimpanser...Så här ser det ut, i det ena hägnet efter det andra. Mer elände, mer förtvivlan.Och det slutar som vanligt - jag lovar mig själv att inte göra om det, att stå rakryggad å inte falla för två flickors intensiva klagosång!Milan Djelevic för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 21 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn, torsdag.Den eviga frågan om hur väl danskar och svenskar förstår varandras språk har blivit aktuell igen.Frågan är ju lika gammal som Öresund och debatten har sett olika ut genom åren, men nu verkar initiativet ligga hos de som tycker att nu skiter vi i den här tanken om nordisk språkgemenskap, och håller vår dialog på ett språk vi alla förstår – och det brukar betyda engelska.Och det saknas inte tecken i tiden.Sverige fick en ny förbundskapten nyligen, han heter Jon Dahl Tomasson och är dansk. Och bara sekunder in i sitt första offentliga framträdande i sin nya roll gjorde han klart att han inte tänkte prata danska.– Jag vill ju bli förstådd, och kunna förstå, ursäktade han sig på sin danskklingande engelska. För i ärlighetens namn, hade jag pratat danska hade ingen - eller åtminstone inte de flesta - förstått mig, fortsatte han.Och förmodligen har han rätt. Och kanske låg det något liknande resonemang bakom språkvalet när Danmarks statsminister Mette Frederiksen med en video i sociala medier nyligen hälsade Sverige välkomna i NATODen huvudsakliga mottagaren var svenskarna på andra sidan sundet och statsministern pratar engelska.– Vi, som grannar i Norden. är nu starkare, förklarade statsministern – och syftade av allt att döma inte på språkgemenskapen över de nordiska gränserna.Men den intressanta frågan bland alla dessa tecken i tiden är inte OM svenskar förstår danska, utan om svenskar BORDE förstå danska?Som arbetande i Danmark så vet jag såklart att det finns en skara svenskar som är rätt välorienterade i danska språket – ofta boende nånstans längs svenska Öresundskusten – som tycker det här med engelska är ett tramsigt oskick. För dem är svaret självklart: begriper man inte danska får man anstränga sig. Som en slags plikt mot den långa historiska nordiska kulturgemenskapen.Av helt motsatt åsikt är krönikan i Dagens Nyheter i veckan som tycker att vi danskar och svenskar alldeles för länge har inbillat oss att vi förstår varandra, att det är dags att sluta låtsas och börja prata engelska. Och krönikören tackar Jon Dahl Tomasson för hans modiga ställningstagande.Själv tycker jag inte förbundskaptenen står för någon revolution. Vad jag hör så har den stora majoriteten både danskar och svenskar sedan länge gett upp om varandras språk. I Köpenhamn är det få svenskar under 60 som ens försöker med något annat än engelska.Självklart kan man få prata vilket språk man vill, men hade det inte varit kul om det var liite mer tryck i motrörelsen? Att det fanns fler som insisterade på en språkgemenskap och vågade ignorera mottagarens nervöst oförstående leende. Att statsministern istället hälsade Sverige välkomna på din bästa danska. Att Jon Dhal Thomasson lärde sig några enstaka svenska glosor och sen bara körde på.Jag tror det hade gjort det offentliga samtalet roligare, och på sikt oss alla både rikare och klokare.Samuel Larsson, Kö[email protected]

Utrikeskrönikan 20 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En lördag kväll för inte så länge sedan var jag i Pakistans andra största stad Lahore och försökte hitta parkeringsplats i stans gamla stadskärna. Området är ett populärt besöksmål för både lokalbor och turister som vill äta gott och beundra det gamla världsarvsklassade fortet. Det är vackert upplyst om kvällarna och matgatan brevid bjuder på kulturarvsromantik och kryddstarka grytor.Men som alla populära platser är det där med parkering en utmaning.– Det har varit en lång dag, suckade den lilla pojken som hade till uppgift att hjälpa besökare att hitta en plats.– Jag har arbetat i tolv timmar, la han till som för att ursäkta att hans instruktioner var lite otydliga.Han var i lågstadieåldern och borde ha varit hemma i stället för att arbeta på en mörk sidogata en lördagskväll. Det stack till i mammahjärtat så det blev en tilltagen dricks när vi skulle betala. Den trötta rösten förbyttes i ett förundrat: åhå!Barnarbete är inget nytt i Pakistan. Enligt data från 2019 som FN:s barnfond Unicef står bakom, arbetade nästan 10 % av barnen mellan 10 och 14 år. Alltså fler än 2,2 miljoner barn. De arbetade främst inom jordbruket följt av servicesektorn och industrin.Att de alls hamnar i arbete beror förstås på fattigdom. Pakistan har länge gått kräftgång ekonomiskt. De senaste årens politiska turbulens har förvärrat situationen och den nyvalda regeringen förhandlar som bäst med Internationella Valutafonden om nästa utbetalning av det stödprogram som Pakistan beviljats.Jag har rest till Pakistan i snart 25 år. Ekonomisk kris och människors utsatthet har varit en ständig följeslagare men jag upplever att det är värre än vanligt nu. Den här gången är också medelklassen på allvar berörd av inflationen och de kraftiga prishöjningarna på el och bensin. Även de letar billigare alternativ när de handlar det nödvändigaste. Hålen i plånböckerna, jämte den politiska röran manifesterad i senaste valet, skapar stor frustration.Jag kan inte låta bli att tänka på vad medelklassens frustration kan leda till. Ta exemplet Sri Lanka, där blev den folkliga ilskan så stor att presidenten till slut tvingades fly. Ingen jag pratar med i Lahore, Islamabad och Karachi tror dock att det kan hända i Pakistan. Det är för farligt, säger människor där, och syftar på det militära etablissemangets vitt förgrenade inflytande i allt som sker i landet. En del sätter sitt hopp till att Pakistans stora unga befolkning ska lyckas åstadkomma en förändring.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 19 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, tisdag.I slutet av förra veckan tråcklade jag mig igenom Europaparlamentets virrvarr av korridorer och hissar och kom till slut upp till talmannens kontor på femtonde våningen.Väl där möttes jag av en fråga som kom lite oväntat.– Hur kommer det sig att du håller på ett italienskt lag? Varför håller du på Roma?, frågade talmannen Roberta Metsola.På skrivbordet framför henne låg några mappar med papper. Något av de där papperna handlade om personen som skulle intervjua henne, det vill säga om mig, med information som till exempel vilket fotbollslag jag håller på.När jag senare berättade om detta var det en kollega som tyckte att det lät lite kusligt att man som journalist blir granskad på det sättet.För mig var det inte första gången. EU:s företrädare brukar bli briefade av sina staber och ha bra koll på de journalister de träffar.Och jag brukar så klart läsa på om dem jag ska intervjua så man kan ju säga att det går jämt ut. Båda parter är förberedda på den andre så att säga.Men jag hade ju inte tjatat till mig tio minuter med parlamentets högsta höns för att prata fotboll utan för att prata EU-val.Metsola skulle precis åka till Sverige – en del av en turné där hon reser runt i EU-länderna för att marknadsföra valet i juni.Och det verkar behövas. Marknadsföring alltså.I början av året visade en studie att en majoritet av de svenska väljarna inte visste att det är val i år. Och ännu färre, bara en av tio, visste vilken månad det var.Och för de som nu undrar: EU-valet är den 9 juni i Sverige.Nyligen visade en annan studie att det också är lite av en uppförsbacke för de svenska EU-parlamentariker när de ska marknadsföra sig själva.Så här lät det i Studio Ett för en dryg vecka sedan:Mindre än tre månader kvar till EU-valet men flera av partiernas toppkandidater har en rejäl uppförsbacke framför sig. Flera av dem är helt okända för många svenskar.Okända svenska EU-parlamentariker som alltså ska ragga röster i ett stundande val som en majoritet av väljarna inte känner till. Inte det bästa utgångsläget.Men det är ju några månader kvar, kampanjerna kommer komma i gång på allvar under våren, så kanske att fler kommer bli varse om valet och gå och rösta.Kanske också att Roberta Metsolas besök i Sverige och möte med Sveriges statsminister och en svensk gymnasieskola bidrog till att några fler fick upp ögonen för valet.När det gäller parlamentets talman lärde jag mig också något nytt från vårt möte förra veckan. Vilket fotbollslag hon håller på.Det visade sig att talmannen från Malta var färgad av sin pappa som följde brittisk fotboll.Favoritlaget var Liverpool.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönika 18 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hongkong, måndag.Där stod de. Under vägbron utanför parlamentet, i det blå skenet från gatlyktorna. Svarta tröjor och kepsarna neddragna. Asfalten ångade i sensommarregnet, trumslag och rop ekade mellan skyskraporna. Jag duckade för flaskor och paket som hystades mellan människor. Det var ögonskölj för tårgasen, första förband och gasmasker. Ryggsäckar packades metodiskt.Till slut lät de mig ta en bild. Maskerade, förstås. Inte ens deras föräldrar visste att de deltog i protesterna. Än mindre att de var här, bland de som förberedde sig för att ta strid mot polisen. Om det kom till det.Varför våldet? Frågade jag. För att vår framtid står på spel, svarade dem. Vi är unga, - och så ska vår frihet tas ifrån oss, sa dem. Så ska vår stad tas ifrån oss, och vårt sätt att leva. Så såg de det.Det var augusti 2019. Massprotesterna här i Hongkong nådde sin kulmen under den sommaren. Just den dagen demonstrerade två miljoner människor på gatorna. Den stora majoriteten på ett fredligt sätt.Men många av oss kände redan då på oss att Hongkong närmade sig en brytpunkt.Demonstrationerna hade börjat som en protest mot en ny utlämningslag, men vuxit – som en varelse med eget liv – till att handla om krav på demokrati och rättssäkerhet. Och om motståndet mot Pekings hårdnande grepp om Hongkong, en stad som varit en symbol för frihet.Knappt ett år efter den där söndagen införde Peking hastigt sin säkerhetslag i Hongkong. Mycket snart tystnade motståndet. Sedan dess har det varit tyst. Flera hundra har gripits och många dömts.Jag är tillbaka här för första gången sen 2019, under samma vägbro utanför Hongkongs parlament. Där inne diskuteras nu ytterligare en säkerhetslag.Det är en förändrad stad som möter mig. Siluetten må se likadan ut och nattens glittrande ljus är lika förföriska. Men människorna är tystare, svårare att prata med, försiktigare. Priset för att stå upp är för högt nu, risken för stor. Ingen vet riktigt var gränserna går och då är det kanske lättare att låta saker vara.En person jag möter beskriver det som att vanligt folk som då gick i demonstrationer, nu tillbringar helgerna med att åka över till Kina för att shoppa. De har blivit de medgörliga och opolitiska konsumenter som kommunistpartiet vill att de ska vara. Och av de som högljutt togs strid för Hongkongs friheter sitter många bakom lås och bom.Det tycks som om dagarna då Hongkong var en enklav av frihet i utkanten av ett auktoritärt Kina, är förbi.Moa Kärnstrand, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barcelona fredag.– Hoppla där står ett gäng poliser, tänker jag och saktar ner farten till noll vid den röda gubben.Jag rör mig till fots i Versailles utanför Paris och vill inte riskera att få böter. Det är natt och finns inte en bil så långt mina sinnen når så om jag inte hade sett några uniformer hade jag -oss emellan -trippat på.Men nu stannar jag alltså. Så där står jag ensam i Versaillesnatten vid en nolltrafikerad gata och väntar på att den röda gubben ska bli grön.– Madame, hör jag då konstapeln säga. Varför fortsätter ni inte...? Det finns ju inte en bil i sikte..– Ehhh jag är svensk hör jag mig själv säga...generad... Vi följer alltid regler!Vilket ju inte ens är riktigt sant, men motiverar mitt konstaterande för mig själv genom att påminna mig om kulturella skillnader vid europeiska säkerhetskontroller...– Produkter med vätskor måste rymmas i en sådan här plastpåse, säger den bastanta kvinnliga vakten i en något för tight uniform.– Ja, jag vet. Det är därför jag har inrymt mina produkter med vätskor i en sådan här platspåse, svarar jag.– Den måste gå att stänga..., påpekar vakten.Vad av detta vill du slänga?Jag studerar besviket alla mina ”nästan slut”-tuber.– Det är EU-regler, sa kontrollanten.De måste vi följa.Ja i Sverige tänkte jag surt.Annat är det på Malta. Där hade de så trevligt i säkerhetskontrollen att de till och med missade att jag i stressen hade glömt en helt flaska med vatten i väskan.Just den där grejen med att det bara får vara en stängd enliters - plastpåse. Den har jag faktiskt bara stött på i Sverige.Men jag gillar annars iden om att vi ska gå mot samma regler i hela EU. Det blir ju lättare då. Att hålla reda på allt, menar jag.Från mitt perspektiv kan vi gärna även ha samma tid...När jag var i Portugal i måndags som ligger en timme efter Sverige blev jag kallad till två möten. Klockan nio och klockan 14 på onsdag upplyste min digitala kalender mig om.Fine skrev in detta i min fysiska kalender.Sen kom jag till Spanien och när jag skulle klicka in mig på mötet klockan nio, var det visst tio mötet skulle börja...Herregud... hur snurrig får man bli tänkte jag... ja ja...bara för att upptäcka att jag noterat fel tid även för det andra mötet...Vänta här nu...Jodå, min digitala kalender är tydligen så hjälpsam att den anpassar tiden på bokningen när jag byter tidszoner- utan att uppmärksamma mig på den servicen.Så därför började mina möten en timme senare- i Barcelona än enligt min notering från Lissabon. Där man för övrigt få taxi snabbare, om man kan betala kontant. Kortanvändare får vänta lite längre.Å fisken i fiskaffären i Paris den beställer man över fiskdisken, går sen och betalar i kassan och sen hämtar man den i fiskdisken.Och lunch på småorterna i Normandie måste man ta mellan 12 och 14 för sen eftermiddagsstänger restaurangerna.Å hur var det nu med det där med att gå emot röd gubbe.Jo om jag är korrekt informerad så är det olagligt i både Sverige och Frankrike, men brottet ger bara böter i Frankrike, fast den typen av böter utdöms aldrig där, tydligen...Marie Nilsson Boij, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Putin, Putin, Putin, Putin, Putin...Detta tvåstaviga ord är det bästa ord du kan använda om du vill ha många klick på din sajt, sälja många tidningar eller faktiskt, böcker.Putin ja, det vet ju minsta barn att det inte bara är ett tvåstavigt ord, utan namnet på den ryske ledaren. Det är sen gammalt, som en del brukar säga och ja den gamle mannen har kontrollerat Ryssland under hela 2000-talet. Unga ryssar har inte levt under någon annan än Putin.Om du googlar Putin blir det på mindre än en halv sekund 497 miljoner träffar, med kyrilliska bokstäver blir det lite färre, bara 55 miljoner träffar. Tydligen googlar inte ryskspråkiga Putin så ofta. Som en jämförelse ger Biden 941 miljoner träffar på en sekund och Frankrikes Macron får bara 191 miljoner träffar på en halv sekund.När jag flyttade till Moskva 2003 brukade jag ägna väldigt mycket tid åt att fascinerat följa Putin på tv. Han toppade alla nyhetssändningar redan då, satt med olika ministrar vid ett bord eller gjorde långa utläggningar om ekonomin. Han var helt klart från första början nyhetstopp oavsett vad han sa eller gjorde. En hel del han gjorde var han först med som rysk ledare, rida barbröstad, fiska, flyga med tranor och dyka till exempel.Som utrikeskorrespondent var det förstås min uppgift att följa vad landets ledare sa och gjorde, men det blev alltmer tröttsamt liksom att ständigt prata om Putin. Och intresset har inte mattats av, vilket bevisas av det jag inledde med att har du en artikel med rubriken Putin i eller en bild på samme Putin ja då är det garanterat ett klickmonster.På så vis blir också vi journalister en del i att upprätthålla den idag rätt förfärliga fascinationen för den ryske ledaren. Noterar nästan varje dag att kvällstidningarna gärna har löpsedlar med Putin, Putins hot, Putin redo för kärnvapenkrig, Putins nya vapen.Sen sitter jag igen och tittar på honom i rysk tv där han nu syns rätt ofta för att visa folket att han just är folkets man. Och det går inte att komma ifrån att det inte är samme man, som jag såg varje dag då i början av 2000-talet. Under gårdagens intervju satt han i en stol och pratar med Dmitrij Kiseljov, ett välrepeterat samtal. Putin säger inte något nytt eller förvånande, men han sitter väldigt konstigt där på stolen. Hans ansikte är rundare och plufsigare mot förut och han håller sig fast i stolskarmen med en hand i konstigt läge, som vore han på väg att kana ur sitsen.Och det är ju det som händer nu, han kanar sakta men säkert ur fokus in i historien. För inte ens Putin är odödlig.Då kanske han likt Stalin ”bara” får nöja sig med 109 miljoner träffar på en halvsekund på Google. Eller så når han Hitlernivån på 349 miljoner träffar på en halv sekund.Den här krönikan blir i alla fall ett klickmonster, lovar.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”?De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund.Men hur svarar man ett barn som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött.För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza.Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet.Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar.Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta.En hund sökte skydd från bomberna hos familjen.Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza.Papporna i familjen bestämde sig för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem.Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år.Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med.Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt.Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande.Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån.Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts.Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden.Jag kom på att frasen, ”Jag är ledsen för er skull”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara.Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten.Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med:”Vi åt inget, jag är hungrig.”I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger.Där tog min sociala kompetens slut.Samar Hadrous, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönikan 12 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Igår regnade det i Bryssel utanför Natos högkvarter när ceremonin för Sverige Natointräde ägde rum.Den svenska flaggan som hissades upp för den 32:a av Natos flaggstänger markerade inte bara att Sverige nu är medlem i Nato. Det innebar också det symboliska slutet på en följetong jag som utrikesreporter på Ekot haft nöjet att följa nära – Ungerns alla turer kring Sveriges Natoansökan.Nu så här i efterhand, med lite distans, när det hela väl är över: ställer jag mig frågan; när var senaste gången svenskarna och svensk media i synnerhet brydde sig så mycket om Ungern? Har det någonsin skett? Ungernrevolten 1956 möjligtvis, men sett till hur nära vi svenska journalister har följt processer, dagordningar och semestertider i det ungerska parlamentet måste perioden vi nu tar oss ur vara mer eller mindre unik.Otaliga gånger har folk här hemma i Stockholm bett mig svara på varför Ungern agerat som de har agerat. Och otaliga är de ungrare jag har ställt den här frågan till. I och med att tiden gick, turerna blev fler och omsvängningarna häftigare, förändrades också svaren när jag intervjuade både vanliga ungrare och politiker i landet. Från början var svaret att Orbán så långt som möjligt ville hålla Turkiets president Erdoğan om ryggen. När Turkiet sedan sprang ifrån Ungern – som från dag ett hade basunerat ut att man bannemej inte skulle bli sist – då förändrades svaren till att mer handla om att Orbán ville säkra en fördel i sina förhandlingar och konflikter med EU.Med på tåget var också en del spekulationer kring Orbáns eventuella kopplingar till Vladimir Putin men till slut var de flesta överens om att nog inte ens den ungerska regeringen helt visste varför de agerade som de gjorde. Även efter månader av att ha försökt tolka Ungerns handlande i den svenska Natoprocessen ska jag helt ärligt säga att jag nog inte helt har fattat vad allt egentligen handlade om. Men något säger mig att det kan ha att göra med just den där frågan – ”när var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern”?Jacob Hallerström, för P1 Morgon i Stockholm.

Utrikeskrönika 11 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.I maj stundar borgmästarval och kulturkrigets giftiga språkbruk mellan högern och vänstern tar sig in också i detta sammanhang.Det är Labourpolitikern Sadiq Khan, Londons förste muslimske borgmästare, som sedan åtta år sitter på posten. Han ligger bra till för att vinna också en tredje gång men är samtidigt ett rött skynke för många motståndare.Godhetssignalering, sade det konservativa Tory-partiets kandidat Susan Hall när Khan nyligen presenterade de namn som linjerna för lokaltågen på London Overground ska få.Suffragete line, Windrush line, Mildmay line är några av namnen. Suffragetterna, som slogs för kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet. Windrush, namnet på den generation invandrare som kom från kolonierna efter andra världskriget och Mildmay, ett sjukhus känt för att ha behandlat många aidspatienter.Jag är förvånad över att han inte döpte en av linjerna till Sadiq line, fortsatte Susan Hall.Och inte lugnade det känslorna när borgmästaren strax därpå presenterade förslagen för vilket konstverk som nästa gång ska placeras på den så kallade fjärde sockeln på Trafalgar Square mitt i stan. En plats där konstverken byts ut med jämna mellanrum och ofta utgörs av något annat än de många krigshjältar som står staty där.Ett alternativ är en färgglad glassbil med en tiger på taket. Inspirerad av konstnärens pappa, född i Calcutta utvandrad till Liverpool, och som sägs förmedla migrationens historia. Ett annat förslag är en stor sötpotatis, ur vilken det växer gröna blad, något som ska påminna betraktarna om den nödvändiga dialogen mellan olika nationer. Ytterligare ett förslag är en skulptur i brons av en ung, kraftfull svart kvinna, en symbol för en värld där alla globala medborgare uppskattas för sina unika bidrag.”Woke”, ”politiskt korrekt”, klagar motståndarna”Anti-brittisk propaganda”, enligt Howard Cox, högernationalistiska Reform UK:s kandidat i borgmästarvalet.Vinner Tories Susan Hall valet planerar hon att ersätta sockeln med en staty av drottning Elisabeth.Men argast av alla på Sadiq Khan är kanske den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson. Han anklagade nyligen borgmästaren för att vara kontrollerad av islamister och ha lämnat över huvudstaden till sina kompisar.”Rasistiskt” och ”islamofobiskt”, menade Khan och uppmanade Toryledningen att säga samma sak. Just de orden ville inte premiärminister Rishi Sunak använda men han sa att uttalandet var felaktigt, och Anderson har stängts av från sin partigrupp eftersom han vägrat be om ursäkt.Mer av giftigt språkbruk är att vänta. I vår är både borgmästarval och lokalval. Och till hösten väntas parlamentsvalet. Det brukar heta att val är demokratins högtidsstund. En nåd att stilla bedja om.Pontus Matsson, London

Utrikeskrönikan 8 mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco i tanken, fredag.Don't go right. Gå inte till höger, så behöver du inte se sådant du inte vill se, sa den unga, gulliga tjejen i hotell-lobbyn.Jag hade lyckats ta in på ett hotell som låg alldeles i utkanten av Tenderloin, kvarteren som på senare år tagits över av stadens uteliggare.Och jag hade redan vandrat högerut och på bara några minuter hunnit se så mycket samlad, mänsklig misär att det kändes som att röra sig på gator, befolkade av zombies.Men håll bara till vänster, uppmanade hotelltjejen med ett varmt leende, så är du okej. Till vänster låg turistkvarteren, palmerna och spårvagnarna. Och gick man bara med näsan ditåt behövde man inte låtsas om något annat än att solen sken och Golden gate glittrade på kvällen.Don't go right påminner ju om snarliknande Don't look upp! - Titeln på den svarta, politiska satir där Leonardo DiCaprio spelar en astronom som förgäves försöker varna världen för en komet som är på väg mot jorden och riskerar att utrota hela mänskligheten.Men varningarna för satelliten som är en metafor för klimatförändringarna, möts av likgiltighet, stundtals även hån, från politiker, kändisar och media.Don't look up. Titta inte uppåt bara, så behöver du inte bry dig och se sånt du inte vill se.Idag får man nog ta på sig skygglappar för att inte se sådant man inte vill se. Överallt krig, våld och förtryck. Fattigdom och drogmisär. Och så likgiltigheten med vilken vi fortsätter skövla vår natur och utrota planetens djur.Jag tänker ibland på FN:s generalsekreterare António Guterres. Han börjar mer och mer likna en av de där forskarna i en politisk satir som för varje tal försöker höja rösten för att på något sätt nå fram genom massans likgiltighet.”Vi ser klimatet kollapsa i realtid. Runt om i världen drabbas samhällen av våldsamma bränder, översvämningar och dödliga temperaturer. Tiden håller på att rinna ut” sa han till exempel under FN:s senaste stora klimatmöte i Dubai.Och vad svarar vi? ”Titta inte uppåt. Gå inte till höger. Ta spårvagnen till vänster för den vackraste utsikten.”Jag är glad och stolt över ett yrke som förutsätter att jag ska gå både till höger och till vänster. Att jag och mina kollegor förväntas orka se, även sådant vi inte vill se.Och jag lovar försöka orka. Fortsätta läsa, lyssna och berätta om den där kometen som är på väg och som hotar både djur, natur och en mänsklighet utrustad med skygglappar.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönika 7 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington torsdag.Jag reste runt i Virginia på supertisdagen för att ta temperaturen på valrörelsen. Primärval för både republikaner och demokrater, utanför vallokalerna vajade skyltar i vinden med uppmaningen ”Rösta här”.En av vallokalerna jag besökte var Potomac High School i Quantico. En stor skolbyggnad i gult tegel, på glasrutan i entrén en liten blå klisterlapp med texten ”vallokal”.Jag gick genom en tom lång korridor och tänkte att jag måste kommit fel, men så hördes en röst ropa långt borta, hallå, välkommen! Där längst bort i den stora gympasalen satt åtta valarbetare  på rad vid ett långt bord, redo att ta emot röster.De hade suttit så ganska länge, redo att ta emot röster alltså, men särskilt många röster hade det inte blivit. En entusiastisk man kom fram och skakade hand med mig och förklarade att han var högsta  valansvarig, och att valdeltagandet i distriktet nog, med lite tur skulle klättra upp till åtta procent. Han hade gott om tid att prata med mig, eftersom det inte fanns en enda väljare i sikte.Amerikanska primärval brukar inte ha särskilt högt valdeltagande. Och den här gången är det extra svårt att få igång väljarnas entusiasm. Vilka som ska bli partiernas presidentkandidater är ju i princip redan klart. Det blir Biden mot Trump igen. Det känns som groundhog day, som en valfunktionär sa till mig. Vi har liksom sett den här filmen förut.Väljarnas svala inställning har att göra med dels bristen på tävlingsnerv i årets primärval, men det har också att göra med själva kandidaterna. Jag gör min plikt, men jag känner mig inte direkt exalterad över att rösta på Biden igen, sa en trött demokratisk väljare som jag pratade med i Richmond.Supertisdagen bjöd inte på några stora överraskningar. Jo förresten en: i amerikanska Samoa var det inte Joe Biden som vann i demokraternas val, utan en man vid namn Jason Palmer. Han är en tech-entreprenör från Baltimore, som kallar sig själv för problemlösare. Palmer har aldrig varit på Samoa, men hållit några valmöten på distans via zoom. Han fick 51 röster på Samoa av de 91 personer som röstade, och verkar lika förvånad som alla andra att han faktiskt vann.Förutom det otippade resultatet i Samoa så gick supertisdagen precis som förväntat. Vid vallokalen i Quantico satt några av valarbetarna och gäspade lite i smyg. Jag gick ut på parkeringen för att speja efter väljare. Plötsligt, strax före stängningsdags, så kom två bilar körande i full fart uppför backen mot skolan, de verkade tävla och tog kurvan med skrikande däck och parkerade precis utanför entrén, ut vällde en grupp unga väljare med studs i stegen, fem killar i ena bilen, tre i den andra. Jag närmade mig med bandspelaren redo: hallå, är ni förstagångsväljare, vill ni berätta hur ni ska rösta?De tittade tomt på mig. Rösta? Nej, vi ska spela, sa en av killarna och kastade en amerikansk fotboll till sin kompis. Planen är ledig idag, skolan är ju stängd. Man måste passa på när det är valdag.Ginna Lindberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan.Ni vet de där tillfällena när en journalist går till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer.Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina.Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många.Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier.Men ändå, när man har gjort allt det där, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen.Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”.För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet.Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan.Det handlade för dem alltså definitivt inte om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit.Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga.Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.”Fråga ivriga brexitörer, du kan slänga hur många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.”Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu.Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt.Så det här kära lyssnare, det här var så här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten.Ett för mig kärt barn har många namn.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 5 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, tisdagJättemusslorna på havsbotten är stora som tvättkorgar. Först tror jag att de är döda, men när man nuddar dem sluter de snabbt sina stora käftar. Jag slutar röra simfötterna och ligger bara still på vattenytan och tittar på dem genom cyklopet. De ser ut att komma från en annan tid, och det gör de ju på sätt och vis. De kan leva upp till hundra år, så det är inte omöjligt att de suttit här på havsbottnen under tiden som flaggorna på Palaus omkringliggande öar bytts ut från japanska till amerikanska och sen, för 30 år sedan, till Palaus eget baner med den gyllengula fullmånen.Jag har tänkt mycket på det här med öar sedan jag kom hem från Palau häromdagen – ett av världens minsta länder. Med flera mått mätt var det nog den mest exotiska plats jag någonsin besökt. Jättemusslorna gjorde sitt för att ge det intrycket. Men ju mer jag lärde känna landet desto mer bekant kändes det också. Jag kommer nämligen själv från en ö: Åland. Visserligen inte ett eget land, men med ett långtgående självstyre. Egen flagga, regering, parlament, frimärken, allt sånt. Vi har 30 000 invånare, Palau drygt 20 000. Vi har 16 kommuner, Palau har 16 delstater.Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det het debatt kring Ålands demilitariserade status. Nästan hälften av kandidaterna till det senaste riksdagsvalet i Finland ville slopa demilitariseringen. Ett oskyddat Åland skulle kunna vara ett tacksamt byte för fienden, menade de.På liknande vis har också de geopolitiska spänningarna i Asien tvingat in Palau i samma diskussion. Hittills saknar ön befästningar, men USA som fortfarande står för en betydande del av Palaus statsbudget, bygger just nu radarsystem på två av öarna, och samtal förs om att placera luftvärnsrobotar, så kallade Patriots, på Palau i försvarssyfte. Frågan har splittrat det politiska landskapet i Palau, där kritikerna menar att militariseringen riskerar att göra landet till en måltavla.Man skulle kunna tro att den där havsbarriären som skiljer våra öar från resten av världen är ett skydd, men storpolitikens vågor når alltid våra stränder på ett vis eller annat. Under Krimkriget (1853-56) anföll britterna och fransmännen ryska fästningar på Åland. När första världskriget bröt ut kom hundratals ryska soldater till min hemby. I granngården flyttade en rysk officersfamilj in medan vårt hus fungerade som gästgiveri. USA och Japan utkämpade hösten 1944 ett av andra världskrigets blodigaste slag i Stilla havsregionen på den lilla palaunska ön Peleliu.Jag tänker att den här utsattheten är något som måste fostra en viss anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom hos öborna, i deras försök att navigera så stormiga hav.Åland kallas ju ofta för ”Fredens öar”. Förutsatt att vi själva får behålla det epitetet hoppas jag att det kan vara ännu en sak vi kan ha gemensamt med Palau.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan 4 mars 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Lite senare i veckan, på torsdag, är det dags för Joe Biden att hålla presidentens årliga tal om tillståndet i nationen inför den samlade kongressen, State of the Union-talet.Och även om många säkert kommer att lyssna till Bidens budskap om vad han uträttat det senaste året och vad han vill göra i framtiden, så kommer nog de flesta att framför allt granska presidenten själv.För även om diskussionen ständigt kring läget i landet alltid är aktuell, så är det också många som undrar över tillståndet för Joe Biden.Nu i fredags var det till exempel dags igen. I ett kort uttalande inför pressen pratade Biden om nödhjälp till Gaza. Men han sa Ukraina istället för Gaza. Två gånger.Det kanske inte var det största misstaget Biden gjort under sin politiska karriär, men den här typen av felsägningar har skett några gånger för den 81-årige presidenten, som just nu kampanjar för att få fyra år till i Vita Huset.Och väljarna är oroade över det här och andra tecken på åldrande hos Biden. En opinionsundersökning som publicerades i New York Times i helgen visade till exempel att av de som röstade på Biden i förra presidentvalet så tycker 61 procent att han nu är för gammal för att vara en effektiv president.Trump och republikanerna har sedan länge haft Bidens ålder som ett av sina starkaste argument mot den sittande presidenten. Vid en del av Donald Trumps möten har det till och med visats upp en film med olika klipp där Biden verkat förvirrad.Nu är Trump själv inte helt utan svagheter när det gäller offentliga fadäser. I helgen blandade han till exempel samman Biden med den förre presidenten Barack Obama i ett valtal - och det var inte första gången för Trump heller. Men Trump framstår trots allt som förhållandevis vital och pigg när han håller sina tal. Medan det faktiskt ibland varit ganska svårt för mig som radioreporter att klippa ut uttalanden från Bidens framträdanden, när presidenten ofta mumlar, tvekar, och hakar upp sig på vissa ord.Men, alla är förstås inte oroade. En del demokratiska väljare tycker att kritiken mot Biden är tydlig åldersdiskriminering, Andra letar febrilt efter en nödlösning. Ett sätt som till exempel journalisten och poddaren Ezra Klein förespråkar, är att Biden kan gå vidare med primärvalskampanjen, men att han sedan ska ställa sin plats till förfogande på sommarens demokratiska partikonvent i Chicago. Och där låta representanterna på konventet besluta vem demokraternas presidentkandidat ska bli.Att förslag som det här diskuteras öppet är ett tydligt tecken på en växande oro inom demokraterna kring Bidens förmågor inför valrörelsen.Roger Wilson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dariengapet. Fredag.Jag är fast med tusentals migranter i en liten håla nära det ökända Dariengapet. Min plan var att skildra hur en av världens största migrantrutter ser ut, känns och upplevs. Allt handlar om en liten bit land mellan Panama och Colombia. En livsfarlig djungel där det finns farliga floder, farliga djur och framförallt farliga människor. Hundratusentals människor har vandrat genom den här djungeln.Men, när jag kom hit för fyra dagar sen klev plötsligt en polis ut med en megafon och förklarade att rutten till djungeln var stängd. Det var tydligen någon strejk bland människosmugglarna. Så jag har fastnat här tillsammans med tusentals migranter. Alla som vill ta sig genom djungeln.Alla samlas nere vid hamnen – på en liten gata.Jag tänkte att jag skulle berätta lite om den här gatan, som jag nu har gått upp och ner för säkert 50 gånger. För den här gatan är som ett eget litet universum. Det är folk här från hela världen. Nere vid hamnen, där håller afrikanerna till. Dom lagar afrikansk mat och har byggt ett tält av sjalar och pinnar. Där finns Shaibu, en homosexuell man från Ghana som vill till USA.Lite längre upp på gatan finns frisersalongen. Eller okej, det är ett gäng venezulaner som har satt upp en plaststol vid sidan av gatan och börjat klippa andra migranter. För omkring 2 dollar kan man få en helt okej klippning och en lång utläggning om hur Nicolas Maduro har förstört Venezuela.Just idag är frisören irriterad. För, på andra sidan gatan, mitt emot, står den DJUPT religiösa empanadakvinnan från Ecuador. Hon har slagit upp ett litet kök på trottoaren och så har hon en sån där högtalare med en mikrofon som hon står och skriker i. Hon har två saker hon pratar om – hela dagarna – priser på empanadas och jesus kristus frälsaren.Sen har vi lilla Danielis som bor borta vid kiosken. Den bestämda treåringen som ska vandra genom Dariengapet med sin familj. Hon har följt efter mig nästan hela tiden sen jag kom hit. En sak ska man veta om Danielis: Hon pratar väldigt mycket. Framförallt om glass. Men också om USA. Danielis säger till mig att hon ska till USA för att få ett bättre liv. Men, frågar jag, du har ju bara levt i tre år. Hur kan du redan vilja ha ett bättre liv? Hon tittar på mig. Hon tänker en sekund. Sen börjar hon prata om glass.Här på gatan finns människor från hela världen. Alla vill samma sak: påbörja en vandring genom det som har kallats världens dödligaste djungel.Love [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, torsdag.Någonting smyger sig upp bakom mig. Det är mörkt här i gränderna i mitt område på kvällen. Gatlyktorna kan man inte lita på här längs smågatorna. Det plaskar till i snöslasket, och så swishar den förbi, medan jag slänger mig in mot husväggen. Elmopeden, tyst som ett spöke och smidig som en stadsråtta. Nästan ljudlöst svänger den ut på den stora vägen framför mig och försvinner bort i Pekingkvällen.För mig är asiatiska storstäder alltid ljudet av trafik. Guangzhou, Bangkok, Dhaka. Ett dån på en decibelnivå så hög, att det ringer i öronen dagar efter att man lämnat staden. Det hör till. På morgonarna fyller mopederna likt flugsvärmar upp varenda ledigt utrymme i vägrenar, mellan bilar och bussar. Men till skillnad från många andra storstäder har väldigt många bensindrivna moppar här i Peking bytts ut mot el-versioner. Den tysta, som smyger sig på. Överallt finns laddningsmöjligheter, vid skolor, kontor och på offentliga platser. Bara 2020 såldes 30 miljoner elmoppar i Kina. Och det har gjort något med ljudmiljön här. Men egentligen handlar det inte så mycket om mopparna, som det handlar om bilarna. För de som styr här i Peking har incitamenten varit många att få invånarna att ställa om till elfordon. Dånet, visst. Men den stora drivkraften har varit den dåliga luften, smoggen, som gett Peking dåligt rykte. Kring 2013 mättes det luftföroreningar i Pekingluften på över 30 gånger nivån för vad som anses säkert att andas. Folk började tappa tålamodet. Det året gick bara några tusen av bilarna här i stan på el. De styrande började ösa på med subventioner till både branschen och konsumenterna och det gjorde att 2022 var siffran uppe i långt över en halv miljon elbilar. En av fyra bilar som såldes i Kina det året var en elbil. I Europa var det en av åtta.Peking har kanske lyckats bäst i världen med att ställa om fordonsflottan. Så kan det auktoritära styret funka – vill man att saker ska hända snabbt så ser man till att de gör det. Vilket också är kommunistpartiets toppargument för att det politiska systemet här trumfar det i väst. Och som en bonus – eller var det det egentliga syftet? – så har den kinesiska elbilsbranschen blivit världsledande.Luftkvaliteten i Peking beror förstås inte bara på trafiken. Men med elbilarnas intåg har luften blivit bättre här. Men kruxet med snabb utveckling är att det är lätt att missa baksidorna. Och då tänker jag inte bara på att jag kan bli överkörd av en elmoppe i en mörk gränd. Jag tänker på vad det kostar för klimatet att bygga alla dessa nya elbilar för att ersätta halvgamla bensinbilar. Och jag tänker på varifrån elen kommer, den som driver bilfabrikerna och bilarna. Kina fortsätter att bränna kol i en rasande takt. Förra året kom över hälften av landets energiförbrukning från kolkraft. Och jag tänker på batterierna. Jag tänker på människorna som jobbar i gruvorna i afrikanska länder där mineralerna bryts.Risken är att någon annan får betala i den andra änden, medan jag hoppar in i min el-taxi. Att det som ser grönt ut, kanske inte är så grönt.Moa Kärnstrand för P1 Morgon i [email protected]

Utrikeskrönikan 28 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nouakchott, onsdag. Eller snarare Nouakchott flygplats, onsdag. Jag har inte kommit längre. För er som inte vet, Nouakchott är huvudstad i Mauretanien i Västafrika, på randen mellan Atlanten, det arabiska och det afrikanska. Hört mycket spännande från kollegor om detta relativt okända land, som så sällan hamnar i nyhetsflödet.Men nu ser det ut som att jag stött på patrull. Mina papper är inte i ordning, eller snarare, de är det, men det var den där lilla detaljen att vara journalist, som ställde till det. Jag ska inte gå in på detaljer, men informationen kring vad som krävdes för, har varit minst sagt bristfällig.Men så kan det bli ibland. En vanlig dag på kontoret för en Afrikakorrespondent. Ibland blir det inte som man tänkt sig och så länge man har hyfsad internetuppkoppling och en kopp kaffe så får man vara glad. Men det är och har faktiskt blivit svårare att resa i Afrika.Att ha svenskt pass är bra, väldigt bra. Man kan åka till 193 länder antingen visumfritt, på E-visa eller där man får visum vid ankomsten, ibland gratis, för det mesta mot en avgift. Men det är en sanning med modifikation. Och väldigt många av de länder som kräver visum finns i Afrika, och ska man resa officiellt som journalist blir listan ännu längre, från Eritrea till Liberia, från Mali till Centralafrikanska republiken. Ofta går det att lösa, men det tar tid och kräver mycket pappersarbete, meilande och ringande.Och vissa länder som tidigare var relativt lätta att få tillstånd till har blivit på gränsen till omöjliga, och den trenden ökar; från Burkina Faso till Uganda. Det har hänt att jag rest till länder i egenskap av ”lärare” och inte som journalist – men denna gång med en skottsäker väst, hjälm och gasmask i väskan, var det inte läge för det. Det hade kunnat bli ännu jobbigare frågor om de öppnat väskan och undrat vad det här handlade om.Ja, säkerhetsutrustningen var inte avsedd för Mauretanien, utan om det skulle bli stökiga demonstrationer i Dakar i grannlandet Senegal, som jag kom ifrån igår och som jag troligen måste flyga tillbaka till, lite tidigare än tänkt. Grannlandet Senegal är för övrigt ett av de relativt få länderna på kontinenten där man får visum direkt och gratis, även som journalist.Lite synd är det. Och trots alla administrativa problem så har jag varit i de flesta länderna på kontinenten vid det här laget, även små avkrokar. Från Mauretanien till Madagaskar, hade jag ju kunnat säga. Nu får det bli från Senegal till Somalia i stället. Jag får nöja mig med det.Men nu verkar internet lite instabilt, bäst att skicka över den här krönikan innan det bryts helt.Richard [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, tisdag.Ibland tycker makthavare att folk är lata. Senast var det presidenten i Ecuador som uppmanade sina landsmän att jobba lite hårdare.Han hade mötts av protester för att han höjt momsen från 12 till 15 procent, med motiveringen att pengarna behövs i det allt mer krävande kriget mot knarkkartellerna.Och då sa presidenten: Hörrni, sluta klaga och jobba lite mer, jobba lika mycket som vi gör i regeringen. Då kommer ni att ha förrätt, varmrätt och efterrätt på bordet hemma.I ett land med dollar som valuta där var fjärde invånare tjänar under ett tusen kronor i månaden, och där över hälften arbetar utan arbetskontrakt och socialt skydd med upp till 15 timmar långa arbetsdagar, togs presidentens uppmaning emot med enorm ilska.Många påminde presidenten att han kommer från en av landets rikaste familjer och aldrig lidit materiell nöd.Den ecuadorianske presidenten är inte den förste som gör så.De stora protesterna i Chile 2019 hade som gnista höjningen av tunnelbanetaxan – och eftersom höjningen var störst under rusningstid sa ekonomiministern i tv: Gå upp lite tidigare så blir det billigare resa.Sen gick det ju som det gick – massprotesterna med miljonmarscher var nära att fälla den chilenska regeringen. Ilskan bland vanligt folk kände inga gränser.Efter mina år som korrespondent i Latinamerika förstår jag den vrede som dessa uppmaningar från makthavarna väcker.Jag har träffat föräldrar som varje dag – måndag till lördag – går upp klockan fyra för att förbereda barnen till skolan och samla ihop grejerna inför en ny arbetsdag med försäljning av bullar, smörgåsar och kaffe på gatan. Ofta börjar arbetspasset halv sex på morgonen och sträcker sig till klockan 19-20 på kvällen.Familjer som på detta sätt att försörja sig lever på existensminimum, eller under.Människor som går sjuka till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Eller som på sena kvällar efter det långa och tunga arbetspasset syr kläder som bisyssla för att få in lite extra pengar och kunna köpa skor till barnen.De är miljoner och åter miljoner här i Latinamerika, folk som sliter hårt varje dag och ändå inte har råd med det mest grundläggande.Hur och när ska dessa miljoner kunna jobba lite hårdare eller gå upp lite tidigare, så som ministrar och presidenter vill att de ska göra?I botten finns tanken att de fattiga är fattiga för att de är lata, och det tycker inte bara de däruppe. Även vanliga lågbetalda arbetare kan uttrycka sig så om sina ännu sämre lottade medmänniskor.Och vad som kanske är ännu värre – de människor som jobbar 14 timmar om dagen och ändå lever i fattigdom – de tror att livet är så beskaffat. De känner inte till nått annat, och den föreställningen för de över till sina barn. Just detta brukar beskrivas som underutvecklingens gissel.Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, måndag.Häromdagen träffade jag Bogdan, en soldat som jag följt genom Rysslands anfallskrig.Sist vi sågs var för ett och ett halvt år sedan, då var han 25 år gammal. I dag är han något äldre, huden något blekare och håret något tunnare. Men han är sig lik, lite rastlös och lågmäld.Berätta, vad har hänt sedan sist? Vad har du haft för dig?Någon annan skulle kanske svara: Köpt bil, bytt jobb, skaffat tjej. Men frågan är ställd till en soldat i krig och Bogdan börjar rabbla namn på byar, samhällen, städer, frontlinjer, Bachmut, Kupiansk och Balakliia. Hans liv i ett och ett halvt år men också så mycket längre.2014 åkte han hemifrån, nyss fyllda 18, sa till föräldrarna att han skulle iväg på jobb men tog i stället värvning i försvaret och kastades direkt in i kriget i östra Ukraina. Det är snart tio år sedan den dagen.”Ja, jag har förlorat det viktigaste i det är kriget – min tid och min ungdom”, sa han.”Och just därför, just för att jag redan har betalat ett så högt pris, så går det inte att backa. Jag personligen skulle inte klara av det, att ge upp”.Bland det dyrbaraste vi har, tid. Krigets yttersta pris, dyrbar, oåterkallelig, oersättlig och försvunnen där i skyttegravarna. Ett pris som många, likt Bogdan, tvingas betala med. Men också värdesätta, de få stunderna, de alltid för korta.Som när jag stod vid Kramatorsk tågstation. Kramatorsk, i Donetskregionen, numera något av en enda stor militärförläggning.En blomkiosk ligger intill, inte så konstigt. För precis innan tåget ska ankomma, tåget västerifrån, fylls perrongen av soldater och nästan alla med en blombukett i handen. Väntandes på sina nära.För soldaterna kan ofta inte lämna basen, i stället kommer deras fruar, flickvänner eller partners hit för att hälsa på.Och tåget kommer och perrongen fylls av par som håller om varandra, så där hårt och efterlängtat och då känns det faktiskt som att tiden står stilla.Ögonblick av total lycka, som känns i luften, trots att det är krig. Och hur banalt det än må låta så är det väl det här människor i krig blir bra på – att värdesätta.Vad värdesätter du Bogdan, frågade jag och han svarade kort – dagen.Lubna [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stavanger, fredag.Jag håller unika och dyrbara mineraler i min hand. Prover plockade från havets botten, på djup där ingen människa varit förut. Upplockade med fjärrstyrda maskiner utrustade med gripklor. Det är hårt, sprött och strävt. Svart, rostrött och till och med lite glimmande blått. Flera olika prover ligger uppradade på ett långt bord. Mineraler, prover som vanvördigt och med ett otränat öga kan beskrivas som vilken sten som helst, men som blivit sprängstoff. Jag är i Stavanger i sydvästra Norge. En anrik hamnstad som präglats först av fiske och sedan av drygt 50 år av oljeutvinning. Stavanger kallas också för oljans huvudstad. Här samsas sagolikt vacker natur, fjordar, en gammal trästad från mitten av 1800-talet sida vid sida med den betydelsefulla oljeindustrin ute på Nordsjön.Stavanger är Norges befolkningsmässigt tredje största ort och har sedan tidigt 1970-tal vuxit rekordsnabbt. En utveckling som stavas olja. Här finns huvudkontoren för både energiföretaget Equinor och statliga Sokkeldirektoratet som ansvarar för att dela ut olje- och gaslicenser.Och det är i Sokkeldirektoratets geobank, inhyst i källaren i huvudkontoret strax utanför centrum som jag får hålla i de unika mineralerna, hämtade på upp till 3000 meters djup långt ut i havet mellan Norge och Grönland. Myndigheten har nu också fått ansvar för Norges planer om djuphavsbrytning efter åtråvärda mineraler. Mineraler som behövs till vår moderna teknik och den så kallade gröna omställningen: batterier, elbilar, vindkraft.Och det finns de som gör jämförelser med norska oljefyndigheter på 1970-talet. Stora fyndigheter av mineraler kan innebära jobb, pengar, framtid. Norska Stortinget har sagt ja till att gå vidare med planerna men kritiken är kraftfull.Det saknas tillräcklig kunskap om vad brytningen i havsdjupen innebär för den unika, och hittills orörda havsmiljön menar kritikerna som manar till försiktighet. Vi måste lita på fakta är beskedet från norska politiker som menar att Norge går tillräckligt försiktigt fram. Och än är det inte fråga om någon kommersiell brytning.I Sokkeldirektoratets källare möter jag personal, som visar upp tjocka buntar av utredningar som gjorts. Kalkyler och beräkningar av vilka fyndigheter som kan finnas och hur de eventuellt ska kunna utvinnas. Men många frågetecken återstår.Jag väger de olika mineralerna i min hand, sten – med så stor betydelse på olika sätt. För miljön, för modern teknik.Djuphavsbrytning – lägg ordet på minnet – det här är med all säkerhet inte det sista du hör om ämnet.Carina Holmberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tokyo, torsdag.Jag är på väg till ön Guam i västra Stilla havet. Där finns ett valspråk som lyder: ”Där Amerikas dag börjar”. För när de första solstrålarna når över horisonten och träffar kalkstensklipporna på ön är det fortfarande eftermiddag dagen innan i New York, femton timmar bakåt i tiden, 13 000 kilometer bort.Under det brittiska kolonialväldets storhetstid sades det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Det gäller även för USA idag.Med undantag för några år av japansk ockupation under andra världskriget har Guam varit amerikanskt sedan ön erövrades från spanjorerna under det spansk-amerikanska kriget 1898. FN kallar ön för ett icke-självstyrande område. En koloni, skulle vissa säga. Den amerikanska konstitutionen definierar området som USA:s egendom snarare än en del av USA – ett ”oinkorporerat territorium”. Konkret innebär det att de 170 000 invånarna där inte har någon röst i det amerikanska representanthuset, och inget inflytande i höstens presidentval.Samtidigt beskrivs Guam ofta som avgörande för USA:s säkerhet, en spjutspets, eller USA:s osänkbara hangarfartyg i Stilla havet. På Andersen Air Force Base på öns norra del står just nu amerikanska B52-bombplan uppradade intill stridsflyg från Japan, Sydkorea, Australien och andra länder som deltar i den omfattande militärövningen Cope North.Ur militär synpunkt handlar detta om avskräckning, om att göra Guam säkrare och projicera amerikansk makt i en region där Kina blir alltmer påstridigt. De på Guam som är kritiska till USA:s militära närvaro menar tvärtom att den gör ön till en måltavla.När myndigheter och tankesmedjor gör så kallade ”war games”, alltså simulerar vad som skulle hända i en väpnad konflikt med Kina kring Taiwan, så blir Guam attackerat i så gott som alla tänkbara utfall.Statsvetaren Kenneth Kuper på University of Guam har påpekat att precis som Stilla havets önationer drabbas oproportionerligt hårt av klimatförändringarnas konsekvenser, så riskerar de också att få bära en oproportionerligt stor del av förödelsen i ett framtida storkrig.Axel Kronholm, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne, onsdag. Rabaldret kring den avhoppade socialdemokraten Jamal El-Haj har nått Danmark. När jag bläddrar igenom danska Politiken – som för övrigt fortfarande utkommer i härligt enormt broadsheet-format – så stannar jag upp och läser – som alltid – nyfiket hur den svenska inrikespolitiken berättas från danskt håll. Sakligt redogör min danska kollega för turerna, hur El-Haj till slut lämnar partiet, och om den socialdemokratiska ilskan när han meddelar att han trots det kommer sitta kvar i Riksdagen som politisk vilde. Men här märker jag hur journalisten – för att begripliggöra alltihop för den danska publiken – känt sig tvungen att stanna upp och förtydliga. För i Sverige, förklarar reportern pedagogiskt, finns inte samma tradition som i Danmark, att fortsätta som folkvald utan att representera det parti man en gång ställde upp för.Med andra ord: i Danmark är man mer van vid den här typen av oreda i leden, än man är i Sverige.Ja, jösses ja, där slog han huvudet på spiken, tänker jag och slår ihop min tidning. För ska man nämna en enda skillnad i politisk kultur mellan Danmark och Sverige så är det kanske det här med politiska vildar – eller løsgænger, som de kallas i Danmark. Visst förekommer de i Sverige, men i Danmark är det alltså en tradition.I och med Jamal El-Hajs petning finns det nu två politiska vildar bland Riskdagens 349 ledamöter. I det danska Folketinget finns bara 179 ledamöter, men antalet vildar är tre gånger så många som i Sverige. De senaste fem åren har det hänt fem gånger i Sverige att en parlamentsledamot lämnat sitt parti men suttit kvar på sin stol – i Danmark hela 28 gånger. Efter förra Folketingsvalet 2022 tog det bara en vecka innan den första vilden var ett faktum. Och det finns en och annan dansk politisk vilde som man minns. Som Uffe Elbaeck till exempel, som varit politisk vilde två gånger – alltså valts in i Folketinget i två olika val, för två olika partier, och hoppat av båda.  Sen har vi Naser Khader, som hoppade av Radikale Venstre, var vilde ett tag, bildade ett nytt parti, Liberal Aliance, hoppade av även det partiet, blev vilde igen och sen anslöt sig till Konservative. Alltihop under en och samma mandatperiod. Härom året uteslöts han för övrigt av Konservative – blev vilde en tredje gång innan han lämnade politiken.Eller Dansk folkepartis nuvarande ledare Morten Messerschmidt, som 2007 hoppade av Dansk folkeparti, blev vilde och sen anslöt sig till partiet igen tre veckor senare. Och en av de mer nutida exemplen: Pernille Vermund, partiledare för Nya Borgerlige, som i januari i år helt sonika la ner partiet, upplöste folketingsgruppen och blev løsgænger. Det finns många fler exempel, men jag stannar där. Om politiska vildar är bra eller dåligt för demokratin kan jag inte bedöma. Men jag vågar påstå att det ständiga av- och påhoppandet gör den danska rikspolitiken liiite roligare att följa, än till exempel den svenska. Samuel Larsson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.I augusti i fjol fyllde en av Putins närmaste 70 år. Det påstås att det som hände i fredags var en försenad födelsedagspresent till honom från sin gamle universitetskamrat i Leningrad. Denne 70-åring hatade en betydligt yngre man så att han lät honom långsamt dö på en plats där han inte hade en chans att kämpa emot. Som inkvisitionens plågsamma avrättningar av de dödsdömda.”Han borde inte ha kommit tillbaka, viskas det i maktens korridorer, men han gjorde det så han får skylla sig själv.””Kunde han inte nöjt sig med att nästan dö av förgiftning för tre år sedan. Och allt är ändå västs fel”, ylar de förutsägbara propagandisterna på tv:n.Nu sitter 70-åringen som högste chef för den inflytelserika utredningskommittén och beslutar även om kroppen – som om det inte vore nog att föremålet för hans djupa hat är död. Han har också makten över hur kvarlevorna hanteras, hur länge det ska dröja tills de anhöriga ska få se Aleksej Navalnyjs döda kropp? En del av viskarna i maktens korridorer säger att de kanske aldrig får kroppen. För då blir det begravning och hur ska en begravning kunna ske utan att den blir en manifestation till den dödes minne? Det har hänt förr i det stora landet att människor som avlivats för sina åsikters skull bara försvunnit, utan att de anhöriga har fått veta vare sig att de dött, när eller var de nu finns.Hatet hos den långe, men ändå korpulente, 70-åringen grundar sig i en av Navalnyjs alla avslöjande undersökningar. Om hur 70-åringen i Putins närhet berikat sig med tillgångar utomlands och blivit mångmiljardär. Det var länge sedan det avslöjades, men 70-åringen glömmer inte. Han är också känd för att personligen kört ut en av prisade Novaja Gazetas journalister i skogen 2012 och dödshotat honom för artiklar han skrivit om en massmördare, som kom undan för lätt.Så sker i det stora landet – mördarna får kortare straff än de som bara sagt ”stoppa kriget!”.Men det stora landet kommer få problem. Även om de lärt sig hur moln ska sprayas för att få soligt vid de årliga militärparaderna har de ännu inte rått på regnbågen.Och regnbågen ser allt för mycket ut som en extremist. Därför förbjöds i helgen mässan Amore mi, för alla som älskar de rosa enhörningarna My Little Pony. Inte ens det faktum att de bytt de små rosa plasthästarnas manar till färgerna rött, blått och vitt hjälpte.För den främsta ponyn i familjen, som ska se till att himlen är klar och blå, heter ju fortfarande Rainbow Dash och alla vet att hennes man är i regnbågens färger. Med ryska betongmännens logik: En spridare av extremism, en förespråkare för den internationella HBTQ-rörelsen.Min enda tröst i allt eländet, som präglat de senaste dagarna är att döden även kommer ifatt mördarna själva.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, måndagEfter över 15 år här i Belgien har jag nu tagit ett stort kliv in i det belgiska samhället. På riktigt.För nu har jag och min familj nämligen blivit en del av den officiella belgiska statistiken.Även om det skavde lite med vår jämställda svenska bakgrund.Det började för några veckor sedan med det här…Knack.En äldre herre kom och knackade på vår port.Han kom från Stat bel - belgiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån.Vår familj hade blivit slumpmässigt utvald att delta i en undersökning som görs var femte år på uppdrag av Sciensano, typ Folkhälsomyndigheten.Faktum är att jag hade fått brev om detta några veckor tidigare men det hade hamnat i högen med mindre viktiga papper att titta på vid senare tillfälle. Som inte blev av.Men så stod då plötsligt statistikern där på vår tröskel och ville boka tid för samtal.För det ska sägas att detta inte handlade om någon mindre enkät man kunde riva av på nätet eller på telefon. Nej, det krävdes ett fysiskt besök där statistikern skulle prata länge och väl med samtliga familjemedlemmar: pappa, mamma och två barn. Min sambo, som var den som öppnade dörren då jag var ute på jobb, erbjöd mannen att komma in direkt men nej, det gick absolut inte. Han var nämligen tvungen att börja utfrågningen med le chef de famille - familjens chef, vilket råkar vara undertecknad i det belgiska systemet.Just detta, att en förälder klassas som en slags överhuvud i belgiska familjer sticker fortfarande i våra svenska ögon även om vi bott många år i Belgien och även om det mest är en pappersprodukt som inte har någon större praktisk betydelse, annat än när jag ska deklarera.Hur som helst, eftersom familjens chef, det vill säga jag, inte var hemma, blev vi tvungna att boka en tid senare.Efter många om och men och hastigt ändrad tid på grund av mitt journalistiska arbete som är svårt att planera fick vi tillslut till ett datum som passade alla.Det blev ett samtal som kom att vara i två timmar med en massa frågor om alltifrån sjukdomar och mediciner, träningsvanor, utbildning, skola, relation med vänner och inkomst.Just den sistnämnda frågan om inkomst kom också att skava lite. Eller, inte frågan i sig utan snarare kommentaren från statistikern i samband med att frågan ställdes.Han försäkrade nämligen att inkomstuppgifterna som vi angav inte kunde härledas till just oss, det var anonyma svar och oavsett skulle de inte delas med Skatteverket. Som om han utgick ifrån att vi inte redovisade alla inkomster.Det kanske också säger något om det belgiska samhället som min familj, nu rent statistiskt, blivit del av.Andreas Liljeheden, Bryssel 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Cartago, fredagJag har rest vidare till Costa Rica, efter några dagar i Honduras. Och från det lilla landet, mitt på remsan mellan Nord- och Sydamerika, tar jag med mig många intryck.Den politiska historien om Honduras är som en överdriven gangsterfilm. Den förre presidenten sitter fängslad i New York, anklagad för narkotikahandel. Rättegången börjar nu i dagarna. Och han är bara en i en lång rad giganter med blod på händerna. Som sällskap har han en tidigare rikspolischef, höga militärer och politiker. Hans bror, en tidigare kongressledamot, sitter redan i amerikanskt fängelse på livstid för att smugglat kokain och tagit emot pengar av den ökända knarkkungen El Chapo.Med viss galghumor skulle man kanske kunna skratta åt eländet, om det inte vore för vad det här har fört med sig. Våldsamheterna i Honduras är på en nivå som är svår att ta till sig. För tio år sen toppade den kommersiella huvudstaden San Pedro Sula den makabra listan över städer med flest mord per capita. I hela landet, med en befolkning lika stor som Sveriges, skedde i genomsnitt 20 mord – om dygnet.Honduras har stiftat en lag som förbjuder två män att åka på samma motorcykel. Men det har inte med trafiksäkerhet att göra. Det beror på att en stor del av alla mord är beställningsjobb och sker just från motorcykel, med en torped bakom föraren. Men det som hände efter att lagen infördes, berättar en honduransk journalist, var att de kriminella gängen snabbt lärde upp sina flickvänner i torpedjobbet.Och kvinnor är, utöver offer för ett utbrett våld i hemmen, också delaktiga i de extrema våldsamheterna. Förra året skedde den största massakern av och mot kvinnor i Latinamerika, när medlemmar ur det kriminella gänget Dieciocho dödade 46 andra interner i ett kvinnofängelse.Trots att den nya presidenten – en kvinna för övrigt – har sagt sig vilja ta tag i korruptionen, har inte mycket hänt. I den årliga rankningen av Transparency International över korruption i världens länder, där Danmark och Finland är etta och tvåa och Sverige halkat ner till nummer sex, ligger Honduras stadigt på nummer 154. Korruptionen och våldet påverkar hälsan på flera sätt. Hälso- och sjukvårdssektorn är en av de mest korrupta, och den offentliga sjukvården går följaktligen på fälgarna. Honduras har regionens högsta barnadödlighet.Costa Rica, där jag är nu, bara några hundra kilometer söderut, är om man jämför något av en motsats. Costa Rica hamnar på korruptionsrankningen strax under länder som Spanien och Tjeckien, och ovanför Polen och Grekland. I levnadslängd och hälsa kan Costa Rica jämföras med höginkomstländer i Europa.Det är förstås inte bara våld och ond bråd död i Honduras, och allt är inte toppen i Costa Rica. Här finns också narkotikahandel och utsatta migranter. Men jag tror att det här är första landet jag rest till, efter snart tre år som hälsokorrespondent, som har gratis sjukvård för alla oavsett ålder, inklusive tandvård. ”Vi har ett solidariskt system”, sa en chef i primärvården jag intervjuade. ”Och med vårt förebyggande arbete, får vi en friskare befolkning och det behövs mindre av den dyrare sjukhusvården.” Så enkelt, och ändå, uppenbarligen, så svårt för så många både rika och fattiga länder.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.För två veckor sen kom jag tillbaka från min första reportageresa som Mellanösternkorrespondent.Den första anhalten i mitt korre-liv, blev Israel och Palestina.Även om jag kan en hel del om den delen av jorden, så kunde jag vid varje åktur mellan de israeliska och palestinska områdena överväldigas av känslan av att slängas mellan två parallella världar, på så kort tid.I dessa två världar lever två mammor, endast 45 kilometer bort från varandra, men distansen mellan de två känns som ett ljusår.Den ena mamman är israel från Herzilya, norr om Tel Aviv och den andra mamman är palestinier och bor i Tulkarm i Västbanken.Den israeliska mamman ligger sömnlös om nätterna, rädd för att somna för att sen vakna till beskedet att hennes 21-årige son som togs som gisslan av Hamas, inte kommer hem. Morgnarna är lika obarmhärtiga som nätterna.Solen får henne att tänka på sin son, som kanske sitter i en tunnel under jorden och inte har sett solen på fyra månader. Han får förmodligen andningsattacker, eftersom han lider av allvarlig astma. Vad har min son gjort för att förtjäna allt det här? Han skulle bara ut och dansa med sina vänner, men kom aldrig tillbaka, säger mamman.I världen bredvid går en palestinsk mamma runt i ett kallt och kalt hem vars ena vägg har sprängts bort och där spår av granatsplitter har strötts över väggar och golv. 40 dagar tidigare stormades hemmet av den israeliska armen. Mamman hann fly tillsammans med sina barn bara sekunder innan armen började skjuta mot familjehemmet.Det hon inte visste när hon sprang iväg, var att hennes 21-årige son hade dödats i en drönarattack i kvarteret bredvid några minuter innan.Han hade höga betyg men lämnade sina studier för att ansluta sig till en militant grupp, han såg ingen framtid under ockupationen och dess dagliga förnedringar och trakasserier, säger mamman och tillägger att hon har en annan son, en minderårig som inte är involverad i något militärt, men som har suttit i flera månader i ett israeliskt fängelse utan någon formell anklagelse.Mycket skiljer dessa två mammor åt. Allt från tron på vem som har rätt till det här landet, till bilden av vilken part som är den mest inhumana.Men en sak har de gemensamt, kroppsspråket.Båda försvinner i blicken när de talar om sina barn.Båda tar ett djupt andetag för att orka försätta berätta, och båda försöker stå stadigt men måste luta sig mot väggen bakom då och då.Sen jag träffade de två plågade kvinnorna har jag föreställt mig se dem stå bredvid varandra lutandes mot samma vägg, ansikte mot ansikte, samsas om luften när de behöver dra sina djupa tunga andetag, och berätta för varandra om sina smärtor.En mamma till en mamma.Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Guantanamo Bay, onsdagVi flyger in med ett militärplan till den amerikanska militärbasen på Kuba. Vi journalister placeras längst bak, försvarsadvokaterna framför, sen åklagarna. Allra längst fram sitter en liten grupp anhöriga till offren, till några av de nästan tretusen människor som dödades i elfte september-attackerna mot USA 2001.Vi är på väg till Guantanamo för att följa det som händer i militärtribunalen. De huvudmisstänkta för terrorattackerna ska ställas till svars. Bland dem mannen som kallats för hjärnan bakom 11-sept-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I över tjugo år har han suttit i amerikansk fångenskap. Åtalet mot honom kom 2008. Men rättegången har inte startat än. Det vi kommer få se i militärtribunalen är en inledande förhandling. Närmare bestämt den 49e omgången av inledande förhandlingar, inför en eventuell rättegång som ingen vet när eller om den startar.Vi flyger in över den kubanska kusten och landar i fuktig karibisk värme. Femtusen människor bor här på militärbasen Guantanamo. Det är som en amerikansk småstad, med snabbmatsrestauranger, utomhusbio, välklippta gräsmattor i villakvarteren. Några kilometer bort från de pastellfärgade villorna ligger ett av världens mest ökända fängelser, dit terroristmisstänkta män i orangea fångdräkter fördes för mer än tjugo år sen. Idag hålls trettio män fortfarande kvar här.Vi skjutsas i gula skolbussar genom militärbasen, och kommer till militärtribunalens låga byggnad. Vi åhörare får sitta längst bak i salen, bakom en ljudisolerad glasruta. Vi ser det som händer, men ljudet från rättssalen kommer med 40 sekunders fördröjning. Ibland blir det tyst, en röd blinkande lampa indikerar att militären censurerat ljudet. Jag får inte ha med mig bandspelare, bara penna och papper. Anteckna är okej, men att rita i blocket är uttryckligen förbjudet. Av säkerhetsskäl, säger min militära eskort.Så kommer de fyra åtalade in. Khalid Sheikh Mohammed i sitt hennafärgade orangeröda skägg. En stor metallring är fäst i golvet intill hans stol. Den är till för att fästa fotkedjorna i, men den används inte idag. En stolsrad är tom. Där skulle en femte terroristmisstänkt ha suttit. Men han är så psykiskt sjuk att en domare bedömt att han inte kan medverka.När dagens förhandlingar slutat, så kör vår militära eskort runt oss för att visa valda delar av militärbasen. Vi vill se fängelset, men det går inte av säkerhetsskäl, säger militären. Istället erbjuds vi ta foton på stranden, eller framför McDonalds. Vi handlar mat i militärbasens affär, de säljer souvenirer. Orangea muggar med texten ”Relax Guantanamo Style”.Solen går ner över fånglägret på Guantanamobasen, och de kubanska bergen glöder mot horisonten. Den amerikanska flaggan halas som varje kväll. Imorgon hålls nya förhandlingar, nya juridiska diskussioner, inför en rättegång som ingen vet om eller när den blir av.Ginna Lindberg för P1 Morgon, Guantanamo Bay

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Är det kanske här i Storbritannien som lösningen finns på hur man ska bli av med politikerna ingen vill ha, de politiska vildarna, som lämnat eller blivit uteslutna ur sitt parti, men som ändå envisas med att behålla sin plats tills mandatperioden löper ut – nämligen genom att låta väljarna bestämma.Det kan de ibland få göra här i Storbritannien.Om en ledamot i parlamentet har dömts till fängelse eller gjort något så olämpligt att parlamentets eget granskningsutskott utdelat en reprimand – får väljarna en chans till ett nytt val. Om tio procent av de röstberättigade i valkretsen begär det – så blir det ett nytt val och politikern kan då välja att ställa upp igen, eller att avgå – vilket de flesta gör.Till exempel Margret Ferrier, från det skotska nationalistpartiet. Under pandemin bröt hon mot reglerna. Hon hade känt symtom på covid och tagit ett test, men utan att invänta svaret hade hon sedan besökt ett gym, en skönhetssalong, en gudstjänst och därefter tagit tåget till London och deltagit en parlamentsdebatt, innan hon dagen därpå fick svaret att hon hade covid.Det blev 30-dagars avstängning från parlamentet, partiet ville längre inte veta av henne. Och hemma i Skottland samlades det tillräckligt många namn för att de skulle bli ett nytt val, med en ny kandidat från nationalistpartiet som ställde upp och förlorade.På torsdag är det val i Wellingborough, en timmes tågresa norr om London. De är den konservative ledamoten Peter Bone som parlamentets granskningsutskott förklarat skyldig till att ha trakasserat en anställd, bland annat genom att visa sitt nakna underliv för den anställde. Bone har nekat, men granskningsutskottet bestraffade honom med avstängning tillräckligt många väljare har begärt ett nytt val. Bone ställer själv inte upp.I Sverige har frågan om politiker som misskött sig diskuterats länge. Om det inte handlar om grov brottslighet är det upp till politikern själv att bestämma om han eller hon ska sluta innan mandatperioden är över. Och det kan som bekant handla om stora summor pengar att kvittera ut för den som bestämmer sig för att hänga kvar. För ett par år sedan var de politiska vildarna så många att de fick en helt egen korridor i riksdagshuset.Och nog skulle det vara intressant att veta vad väljarna hade haft att säga som de fått möjlighet att rösta, kring till exempel sverigedemokraten som startade massagesalong samtidigt som hon fick ersättning från riksdagen utan att vara där, eller liberalen som fick pengar av riksdagen för att hyra en lägenhet av sin egen make. Eller vad väljarna i Malmö skulle säga om Jamal El-Haj är en fortsatt lämplig riksdagsledamot, trots att Socialdemokraterna har bytt uppfattning i frågan.I Sverige ges ingen sådan möjlighet förrän vid nästa val.Här kan väljarna få en extrachans att säga sitt.Pontus Mattsson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt i kriget.Så sa min väninna i Kairo i lördags när den sexåriga flickan Hind Rajab hittats död i en bil i Gaza. Ett barn bland 10 000 dödade barn i Gaza som fått hela världens uppmärksamhet.Efter att flickans vädjan om hjälp när hon satt i en bil i Gaza omgiven av ihjälskjutna släktingar, bandats i ett samtal med Palestinska Röda Halvmånens larmcentral.”Kom och hämta mig”, säger sexåringen, ”jag är rädd, kom och rädda mig”.Det var inte hon själv som ringt larmcentralen, utan i samma bil fanns hennes tonåriga kusin Layan som kopplats till larmcentralen efter att bilen flickorna satt i tillsammans med fyra släktingar beskjutits. Alla vuxna i bilen var döda.Layan, berättade att det bara var hon och sexåriga Hind som var vid liv, hon sa: de skjuter mot oss, stridsvagnen är precis intill oss, sen hörs en skottsalva, Layans skrik och tystnad.Röda Halvmånens larmcentral ringde tillbaka till tonåringens mobil och då svarade sexåriga Hind och vädjade om hjälp.Larmcentralen som talade med Hind höll telefonlinjen öppen i tre timmar medan Röda Halvmånen säger att de koordinerade med Israels militär för att få grönt ljus att skicka en ambulans till platsen.Först sa Hind att släktingarna i bilen var döda, sen sa hon att de sov och kvinnan från larmcentralen försökte lugna flickan med att de sov och att en ambulans var på väg. Hind ska ha sett ljusskenet från ambulansen som körde fram intill den sönderskjutna bilen, sen bröts kontakten med ambulansen, Röda Halvmånen anklagar Israel för att ha bombat den.Först tolv dagar senare, i lördags, kunde släktingar ta sig till området efter att israeliska styrkor dragit sig tillbaka därifrån. Då hittades två döda sjukvårdare i skelettet av en sönderbränd ambulans och i den sönderskjutna svarta personbilen, kvarlevorna av sex människor, inklusive sexåriga Hind och tonåringen Layan.Israels försvarsmakt har ännu inte kommenterat händelsen.Nyheten både om telefonsamtalet och om att Hind hittats död har spritts över hela världen och vissa av mina vänner i Kairo tror att Hinds tragiska död kommer att bidra till ett slut på Gazakriget.Hennes röst kommer att bli en vändpunkt, som min väninna sa. Men med ett snabbt och cyniskt rakbladssnitt klövs den förhoppningen när en annan av mina vänner sa:Har du glömt Aylan Kurdi? Tvååringen som drunknade i Medelhavet och vars livlösa lilla kropp hittades på stranden? Minns du vad man sa då? Hur FN:s sändebud Staffan de Mistura var övertygad om att Aylan Kurdis död skulle påverka Syrienkriget och flyktingströmmen och få världen att agera. Blev det så? sa den cyniska väninnan i Kairo.Cecilia Uddén, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönikan 9 februari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag,Ibland kan det vara utmanande att förhålla sig neutral i mitt jobb.Ja jag tänker bland annat på det här med vuxna män som sprutar ned en myndighetsfasad med dynga, och dumpar tonvis med jordbruksavfall framför entrén till regionstyrelsen, för att de är missnöjda med sin arbetssituation.Och på de lantbrukare, som stoppar lastbilar på motorvägen, och tömmer ut utländska grönsaker på vägen och tänder eld på dem, och sen förklarar tilltaget med att de inte vill ha importerade tomater i Frankrike.Och detta med övriga befolkningens samtycke.Vissa fransmän fördömde absolut, men dominerade gjorde inte ilskan, över att bönderna smutsade ner på allmänna platser, eller stal från sina spanska kollegor, nej dominerade gjorde förståelsen för de franska lantbrukarnas tuffa arbetsvillkor.Lika ovant var det med skadegörelsen i samband med pensionsprotesterna i våras.När jag frågade en medelålders fredlig dam, om det inte var synd att skattepengar skulle behöva gå till att städa upp efter demonstrationerna, som ju gick ut på att det behövdes mer skattepengar till folkets pensioner... fick jag till svar att nä busskurer finansieras via reklam, så att vandalisera sådana tyckte hon inte var så farligt.Två damer i pensionsåldern, som jag haffade med fördomsfulla ögon för att hitta kritiker till våldet, stödde också vandaliseringen som en sista utväg eftersom regeringen inte lyssnat till de fredliga demonstrationerna.En demokrati där man tillåter de bråkigaste att segra alltså?Alla fransmän höll inte med så klart, framförallt inte de som själva drabbades av uppeldade soptunnor och klotter, men betydligt fler än om allt de hade hänt i Sverige...Inte ens under sommarens upplopp efter polisskotten som dödade en tonåring, rungade ett unisont nej till våld i Frankrike.Trots plundrade butiker och uppbrunna skolor.Många var kritiska men andra förstående. Problemet var polisvåldet, inte de unga som hämnades.Så hur ska man förstå denna skillnad mellan fransmän och svenskar i synen på hur man kan uttrycka missnöje och samhällskritik, som jag tycker mig se?När fransmännen har demonstrerat i månader så ondgör vi oss fortfarande över sakernas tillstånd vid tre-fikat.Någon skriver kanske en insändare.Är förklaringen att svenska arbetsgivare är mer lyhörda?Har vi ett mer demokratiskt politiskt system i Sverige som lättar på trycket?Är vi svenskar rädda att uppfattas som bakåtsträvare och därför är mer benägna att bejaka samhällsförändring?Eller är vi bara lättare att köra över?Är franska samhället kanske för auktoritärt rent av så man lyssnar och lyder tills man exploderar?Vad tror du?Hur som helst så har vi svenskar kanske nåt att lära av fransmännen. Lite hetta hade kanske skyddat oss då och då.Och det skulle nog inte skada om fransmännen ibland tog efter sina mer stillsamma vänner i norr…Marie Nilsson Boij, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Salvador. Torsdag. I folkhavet utanför presidentpalatset i San Salvador känner jag plötsligt hur någon knackar mig på axeln. Jag vänder mig om och där står dom: två fnittriga tonåringar. Deras ögon lyser. Dom tittar på min mikrofon. En av dom tar sats och säger:-Vi måste bara fråga…är du Youtuber? Dom tittar på varandra och fnissar. Den ena har selfiekameran redo i handen. Jag har fått den här frågan förut här under valrörelsen av tonåringar som har sett mig jobba och jag vet hur besvikna dom blir av att höra svaret. - Näe… jag jobbar med radio, säger jag. Den ena tjejen blir tyst en sekund. Hon ser fundersam ut. Hennes kompis hjälper henne och flikar in. - Ja… Radio. Han jobbar med radio. Du vet en sån som finns i bilar. Dom glittrande ögonen har slocknat. Dom ser besvikna ut. Ja, alltså radio, fortsätter jag. Jag är här och bevakar valet för svensk radio. Jag gör reportage. Reportage som går på radio. Som man kan lyssna på när man åker bil, till exempel. Nu tittar dom på mig så som man tittar på en morfar som berättar en alldeles för lång anekdot. Så, du är inte youtuber? Jag känner hur jag håller på att förlora dom. Jag säger att vi faktiskt också gör grejer på sociala medier. P3 Nyheter har ju faktiskt en ganska stor Tiktok, till exempel. Dom nickar artigt. -Vad kul… säger dom och lägger försiktigt tillbaka selfiekameran i fickan. Just Youtubers har spelat en viktig roll i det här valet. President Nayib Bukele har i princip bojkottat etablerade medier under sin valkampanj. Han fokuserar nästan bara på sociala medier och förlitar sig på en armé av lojala Youtubers som sprider hans budskap - ofta helt okritiskt. Jag undrar om det vi ser i El Salvador kanske är en liten glimt in i hur framtidens valrörelser kommer att se ut. Inga valstugor. Inga valmöten. Inga TV-debatter eller utfrågningar. Bara sociala medier. För varför ska politiker utsätta sig för kritiska frågor i en TV-studio när dom kan prata ostört och direkt till sina väljare i sina egna kanaler? För Nayib Bukele har den här strategin varit extremt framgångsrik. Han struntade i journalisterna och vann valet med 85% av rösterna. Youtubers verkar har blivit superstjärnor som tonårstjejer vill ta selfies med. Borta vid presstältet framför presidentpalatset finns några av världens största och mest ansedda nyhetsmedier. Det är journalister från New York Times, Le Monde, El Pais och The Guardian. När tonårstjejerna går förbi tittar dom förundrat på det stora pressuppbådet - ungefär med samma typ av fascination som när man tittar på en uppstoppad mammut på ett museum. Som om att dom tänker: ”wow… vad stora dom var innan dom utplånades.” Love LyssaridesP3 Korrespondent – San Salvador

Utrikeskrönikan 7 februari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm onsdagDet förlovade landet, så såg de så kallade Kirunasvenskarna på Sovjetunionen när de lämnade Sverige för att vara med och bygga kommunismen. Det skulle visa sig vara en chimär, som bara några få återvändande kunde vittna om. Nu tycks ett gäng misslynta svenskar vara på väg igen, åtminstone påstår en 80 årig kvinna det i mejl till mig. De vill inte bo kvar i lydstaten Sverige eller det förhatliga väst. De är tydligen de flesta pensionärer med tid att surfa runt bland konspirationsteorierna på nätet för att få stöd för sina fasta övertygelser om att väst velat invadera Ryssland sedan 1991 och att Ukrainakriget är en sammansvärjning mellan Storbritannien, USA och vapenindustrin. Allt för att få Ryssland på fall och dela upp det rika landet i smådelar. Men,påstår de, så kommer det inte bli för väst har underskattat den ryska styrkan och nu sjunker Europa ned i misär tillsammans med USA. Så de smider sina planer på en mycket bättre tillvaro i Ryssland.... Den verklighet jag försöker berätta om i Ryssland går dessa människor spårlöst förbi, eller så ses det som lögner. Precis som inga varningar bet på Kirunasvenskarna då på 30-talet. Ett exempel på hur det var är finsk-svenska filmen Den eviga vägen, som finns på SVT Play. Men antagligen tittar inte pensionärsgänget på SVT, för public service är i deras ögon krigshetsare köpta av vapenindustrin och USA förståss. De har heller inte hört om barnläkaren Nadesjda 67 år, som riskerar fängelse för att ha baktalat ryska armén. Det påstår en mamma, som besökte doktorn för att få ordning på sin sons ovanliga beteende. Sonens far strider i Ukraina och kvinnan anmälde doktorn för att ha sagt att det var orsaken till pojkens problem. Barnläkaren nekar, men redan har husrannsakning gjorts i hennes enrummare i Moskvas förorter. Och inte vill de höra om Valeria, som riskerar fängelse för att hon hade örhängen med regnbågsfärger, dvs hon är en del av den världsomfattande extremistiska gayrörelsen och då brottsling.Eller om alla lokalpolitiker, lärare, universitetslektorer och forskare som sparkats för att de är för fred och emot krig. Det svenska gänget vet inte att det är riskabelt att gå med fredsduvor i Ryssland eller ännu värre, lägga gulblå blommor vid statyer, hänga ut gröna band, eller bära en vit sjalett, allt symboler mot krig och för fred. Sen det storskaliga ryska anfallet på Ukraina för snart två år sedan har nära 20 000 ryssar gripits för att de är emot kriget. Över en miljon har tvingats lämna landet för att undvika att straffas för sina åsikters skull. Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin tisdag,I går var jag i vackra Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen, för att tillsammans med kollegor träffa den kristdemokratiske regeringschefen där, Michael Kretschmer. Han leder Sachsens regering som består av hans eget parti Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och De gröna.Den förste september i år det val till Sachsens delstatsparlament, samma dag är det också val till delstatsparlamentet i granndelstaten Thüringen.Och tro mig när jag säger det, det är två tyska delstatsval som många av världens blickar faktiskt kommer riktas mot.En av anledningarna har tre bokstäver och stavas förstås AfD.Det tyska partiet, med sina likheter och skillnader med Sverigedemokraterna men som likt Sverigedemokraterna för några år sen i Sverige, nu fullständigt dominerar den tyska politiska diskussionen, i Sachsen såväl som Thüringen samtidigt som det pågår stora demonstrationer mot partiet och det ropas på förbud.De tyska partirepresentanterna, framförallt de kristdemokratiska, som just exempelvis Michael Kretschmer i Sachsen, får ständigt nu liknande frågor som borgerliga svenska politiker framförallt fick förr, om man uteslöt eller på något sätt kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna.I Tyskland är nu frågan till politiker som Kretschmer istället:– Kan du på något sätt tänka dig att samarbeta med AfD?Hittills utesluter alla det, kristdemokrater, såväl som liberaler och socialdemokrater.Men det gjorde man ju länge i Sverige också.Men den svenska regeringslösningen, en borgerlig minoritetsregering som stöds av SD har förstås inte gått spårlöst förbi här i Tyskland.I somras träffade jag två förbundsdagsledamöter från AfD, efter ett tag framkom det att de hade full koll på den svenska lösningen och ja, det var något man hade diskuterat, kanske inte med partiledningen ännu men iallafall vissa ledamöter sinsemellan.Så på besöket i Dresden igår hos kristdemokratiske Kretschmer var det förstås läge att fråga om han kunde tänka sig ett liknande parlamentariskt samarbete med AfD i Sachsen, om det skulle bli läge?– Jämför du mig med den svenske statsministern, sa Kretschmer först och log och sa sen att han hade uteslutit ett samarbete så många gånger redan att han inte behövde göra det en gång till.Men Michael Kretschmer och flera med honom kommer få den där Afd-frågan många gånger till.Och inte bara den, i Thüringen ser AfD ut att kunna bli så pass stort att kristdemokraterna där kanske måste samarbeta med vänsterpartiet för att få ihop en regering, vilket man hittills också uteslutit, eller varför inte med det nya partiet kring den förra vänsterpolitikern, Sahra Wagenknecht.Utanför rann floden Elbe förbi, bred och präktig.Det hinner helt enkelt rinna många, många liter politiskt vatten under broarna i Dresden och i Thüringen före och efter valet den förste september.Daniel Alling, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Att vara korrespondent i den delen av världen där jag håller till, i sydöstra Europa, är för det mesta minst sagt spännande. Konflikter, klimatkatastrofer och dramatisk storpolitik, men även hoppingivande och glada berättelser.Och utöver detta finns också något som är ack så ljuvligt, men mer eller mindre livsfarligt – en stor kulinarisk variation, där i synnerhet charkuterier i förädlad form är svårt att stå emot.För min del har jag snöat in på kallrökt salami i alla dess olika utföranden. Den ska helst vara ungersk, men det går också bra med serbisk, kroatisk eller slovensk. Men denna passion har en baksida – en kroppslig sådan. Man lägger på, så att säga.Nå, salamiorsakad viktuppgång går inte jättefort. Pö om pö händer saker och skjortor sitter lite trängre och byxor är svårare att få på.Nånstans mellan jul och nyår inser jag trots allt att salami-kosten bör reduceras en smula, men ständiga jobbuppdrag och egentligen få reaktioner från familj och vänner, får sådana tankar att skingras ganska snabbt.Några dagar in på det nya året kommer vändningen, och då är det en annan specifik egenskap, vanligt förekommande i sydöstra Europa, som står för upplysning och kunskap. Att smussla, dölja eller prata i gåtor är inte östeuropéns starka sida – man säger vad man tycker.I det här fallet är det svärmor, en svårimponerad från Polen invandrad dam, som visar prov på denna speciella, låt oss kalla den, förmåga.Hon är inbjuden på middag, kommer vid utsatt tid och stiger in i bostaden. Något hej eller annat normalt kommer dock inte, utan första meningen är: ”Men Milan, du har blivit tjock!” Det sägs med bestämd betoning på ”tjock”. Bakom står hustrun och i ögonvrån ser jag chocken sprida sig i hennes ansikte. Detta är inte vad man bör förmedla så direkt, inlindat ja, men inte rakt upp i ansiktet, som en hälsningsfras från helvetet. Men jag själv – känner mig som hemma.Detta sätt att påpeka sakernas tillstånd är mig så välbekant – från de levande och ibland brutala konversationer jag som liten fick ta del av bland fastrar och mostrar och annan släkt under sommarsemestrarna i dåvarande Jugoslavien. Men även idag under mina vistelser i den östeuropeiska hemisfären.För min del blir svärmors hälsningsfras befriande på många sätt – äntligen någon som tar upp det jag själv inte velat se och med det – möjligheten till en åtgärdsplan.Hennes kalla konstaterande får mig att vakna upp – relationen är över, den till salamin alltså. Och när svärmor kommer på middag om några veckor igen, ska det bli spännande att höra hennes första kommentar när hon stiger in genom dörren. Då kommer man med säkerhet få veta hur landet ligger.Milan Djelevic för P1-Morgon.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Den som ger sig ut på en promenad i den här stan kan få intrycket av att San Fransico är en stad där odlingsglädjen står orimligt mycket i centrum. På vissa gator fylls trottarerna av rader av nästan badkarsstora aluminiumbaljor där man planterat suckulenter. Kant i kant längs hela kvarter. Ibland även i de allra mest smala, mörka och bortglömda gränderna.Visst finns det en San Francisco-tradition av att husägare sätter ut stora krukor med vackra växter på trottoaren, men den senaste vågen av odlingskärl i gatumiljön har dessvärre ganska lite att göra med gröna fingrar.Planteringarna är ofta ditsatta av lokala grupper, och är ett sätt att hindra hemlösa från att slå upp sina tält på trottoarerna.På min gata försökte man till en början inte ens låtsas att det handlade om någon form av utsmyckning. I en månad eller så innehöll odlingskärlen bara lite cement på botten, så att man inte skulle kunna flytta på dem. Nu, efter att växterna planterats, så verkar ingen riktigt sköta om odlingarna. Suckulenterna börjar försvinna från odlingskärlen. I en del finns bara jorden kvar, andra har börjat fungera som ovanligt stora soptunnor.Defensiv arkitektur, ja så betecknade lokaltidningen Mission Local de här odlingskärlen, som fungerar som ett slags barrikader mot stadens hemlösa, från vissa boendes sida. Reportrarna från Mission Local räknade till mer än 2 000 odlingskärl i stadsdelen Mission, och den typen som står i rader på en av gatorna vid mitt hus kostar tydligen runt motsvarande 7 500 svenska kronor att köpa in.Det är alltså hundratusentals kronor av misslyckade planteringar som finns bara i mitt grannskap.Eventuellt är det också en kostnad som står i paritet med de skyhöga boendekostnaderna i den här stan, något som också drivit på att folk förlorat sina boenden. San Francisco har kämpat med hemlösheten i årtionden, men många jag pratar med här säger att det var efter pandemin som allt blev riktigt akut. Den pågående fentanylepidemin i USA har ytterligare förvärrat läget.Det här är förstås också det stora ämnet inför valet här i San Francisco i höst, där man bland annat ska välja borgmästare. Just nu ser det ut som om valkampanjen kan komma att handla om vem som lovar mest polisnärvaro och tuffare tag – medan rösterna som vill se mer satsningar på boenden och sociala åtgärder verkar ha hamnat i bakgrunden. Det krävs pengar för att göra sin röst hörd i en valrörelse i San Francisco.En del av stadens techmiljonärer har i flera år pumpat in pengar i organisationer för att försöka förändra den ofta extremt liberala stadens politiska inriktning. En av dem som utmanar den sittande borgmästaren London Breed är Daniel Lurie, en av arvingarna till förmögenheten från ett av stadens mest kända klädmärken: Levi's.Roger Wilson, USA-korrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag,Igår lärde jag mig ett nytt ord: Solastalgi. Litet som nostalgi, men ändå inte. Sola-stalgi.Om nostalgi beskriver längtan och saknaden man kan känna efter att själv ha förflyttat sig i tid och rum, så handlar solastalgi om den psykiska smärta man kan känna när man själv är kvar på samma plats, men då en kär miljö omkring en har förändrats.Nostalgin kan eventuellt botas av att åka tillbaka till en plats där man lämnat en del av sin själ. Tillbaka till barndomshemmet, barndomsstranden eller barndomens skidbackar.Med solastalgi är det annorlunda – där finns inte mycket man kan göra själv. Att mitt barndoms gnistrande, vintervita sagolandskap alltmer byts ut mot gråslask och ishalka på svart asfalt i en varmare värld, kan jag bara sörja.På Österlen kommer en av de vackraste badstränderna i Simrishamn att vara stängd i sommar efter att starka vinterstormar gjort stranden för farlig att besöka. ”Här har barnen lekt och badat sedan de kom till jorden” skriver en sorgsen pappa och beklagar sig över de ”absurt” många besökarna – men även över hur väder och vind hela tiden ökar stranderosionen. SMHI varnar för stora havsnivåhöjningar här de kommande decennierna.I ett annat kustnära område som hotas när havet stiger har en pappa dragit på sig vadarstövlarna gång på gång den här vintern. Familjens hus i den lilla nordfranska staden Bleneques har översvämmats tre gånger efter att rekordstora regn öst ner vatten över villakvarteren.”Här är våra barn födda, här har de tagit sina första steg, lekt och sprungit mellan husen. Nu är allt borta”, säger Vincent med sorgsen blick.De två första gångerna huset fylldes med meterhögt, smutsigt vatten ville tonårsbarnen tillbaka till varje pris. Men efter den tredje gången på två månader, då föräldrarnas rädsla och förtvivlan inte längre gick att dölja, förstod alla. Ett mysigt hem, en gård med grönsaksland och klätterträd intill en liten å – som gjort för äventyr – var för alltid borta.Ingen har skadats, även om pappa Vincent drömmer mardrömmar varje natt om vatten som forsar in i sovrummet, så är familjen intakt. Men naturen och omgivningarna är för alltid borta. Sorgen, förtvivlan och saknaden efter det som gått förlorat har nu ett namn – solastalgi.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, onsdag.Fotboll väcker passion här i Latinamerika, och ibland väcker den också nationalistiska känslor som finns latenta i folksjälen i de olika länderna.Senast i raden av uppblossande patriotiska känslostormar har ägt rum i Peru.Det handlar om en argentinsk tränare som 2017 lyckades ta det peruanska herrlandslaget till fotbolls-VM efter 36 år. En hel generation peruaner såg alltså aldrig sitt landslag i VM. Peru var i många år parian i den sydamerikanska fotbollen, men så kom argentinaren Ricardo Gareca, med smeknamnet Tigern, och gav landet tillbaka den förlorade stoltheten.Utöver en plats i VM i Ryssland 2018 så kom Peru tvåa i den regionala toppturneringen Copa America 2019 och Fifa rankade landslaget som det tionde bästa i världen – den högsta placeringen Peru haft i Fifa-rankningen.Peruanerna dyrkade honom. I huvudstaden Lima restes en staty över Ricardo Gareca, regeringen gav argentinaren ett symboliskt peruanskt medborgarskap och familjerna döpte sina barn till Gareca.Men allt förändrades i ett slag i förra veckan. Då kom nyheten om att den nu 65-årige Ricardo Gareca blivit ny tränare för ett nytt herrlandslag – Chile.Nyheten slog ner som en bomb i Peru – och den har dominerat i flera dagar. Att den folkkäre Gareca tog ett nytt jobb, det tycker alla är okej. Men att han valde att ta jobb hos ärkefienden Chile, det är mer än vad en peruan kan tåla.I sanningens namn finns det personer som försvarar Garecas beslut, han är ett proffs och ska kunna jobba var han vill. Han gjorde sitt för Peru och det ska landet vara tacksamt över.Men de röster som hörs mest är de som är förbannade på argentinaren – varför valde han inte ett landslag i Asien eller Afrika? Men Chile! Chile som i kriget 1879 tog stora territorier ifrån oss. Chile som i fotbollssammanhang är vår fiende nummer ett.En sportkommentator kallade Gareca för landsförrädare, en annan lovade att ta ner affischerna med hans bild hemma, en tredje föreslog att man skulle ta ifrån honom det symboliska peruanska medborgarskapet. Och så vidare…Debatten har blivit så het att tunga politiker har uppmanat till besinning.Fallet Gareca visar hur djupt ärren från ett krig för många år sedan kan sitta i folksjälen. Bland många vanliga peruaner frodas Chile-hatet, det finns liksom under ytan. Och likaså i Chile är det vanligt med rasistiska yttringar mot grannarna i norr.Som tur är så är det ingen som tror att det finns nån risk för en kris mellan Peru och Chile på grund av Ricardo Gareca. De två länderna är kommersiellt väl sammanlänkade och varken den chilenska eller den peruanska regeringen är intresserade av en konflikt.Det värsta som kan hända är nog att statyn över hjälten Gareca försvinner från Lima.Ivan Garcia, [email protected]

Utrikeskrönikan, 30 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Just hemkommen från Taiwan, som kallats världens farligaste plats, funderar jag på varför ön jag besökt inte alls känns som en farlig plats.Taiwan har fått sitt utnämnande på grund av att ön befinner sig mitt emellan ett Kina som hotar att ta Taiwan med våld – och ett USA som då väntas komma till undsättning.I somras reste jag till Taiwan för att intervjua öns utrikesminister om risken för krig. Inför mötet skulle jag bli kontaktad av en högt uppsatt person i ministerns stab. Men det som dök upp i min telefon var en gullig vinkande emojigubbe med rosa kinder och glad mun.Jag frågade: ”Vem är det här?”Svaret jag fick var: ”Det här är utrikesdepartementet.”De står i bjärt kontrast till varandra: Bilden av en ö som balanserar på randen till krig. Och så den glada emojigubben. Den senare stämmer mycket bättre överens med känslan på marken. I Taiwan är allting nämligen vad som på kinesiska kallas ”hěn kě'ài” – väldigt gulligt. Så gulligt, faktiskt, att det är lätt att glömma att det finns ett hot om krig över huvud taget. Och kanske är det poängen?När jag är i Taipei åker jag ofta buss. Ombord möts jag av planscher föreställande gulliga hundar i polisuniform som uppmanar mig att rapportera misstänkt beteende. Och tecknade björnar som ringer till larmcentralen på sina gulliga mobiltelefoner för att anmäla sexuella övergrepp. Jag betalar med mitt busskort som har formen av en katt som sitter i en matskål.Det är något särskilt med just katter. Den sittande presidenten Tsai Ing-wen är landets kändaste cat lady och somliga säger att hon har använt sina katter för att framstå som mjukare. Och den nya vicepresidenten har redan utnämnt sig själv till ”kattkrigare”. Som en motvikt till Pekings ökänt stenhårda ”vargkrigardiplomater”.Det är anekdotisk bevisföring, jag vet. Men jag får ibland känslan av att ”gullifieringen” – låt oss kalla den det – har som syfte att få invånarna att känna sig trygga. ”Kě'ài” är visserligen ett fenomen som vuxit till en jätteindustri både här och i grannländerna. Men att ta rygg på det blir ett sätt för myndigheterna på Taiwan att flytta vardagsfokus bort från farorna.Kanske var det så regeringen tänkte när det var dags att informera om det impopulära beslutet att förlänga värnplikten från fyra månader till ett år. Statens information skickades nämligen ut i form av – en gullig tecknad serie. I serien får en kille ta på sig en magisk hjälm med kattöron och testa att göra lumpen. Jag minns några unga killar som jag mötte i en bar och visade serien för. De bara skrattade.Men där under någonstans ligger det ett allvar. En medvetenhet om hur snabbt livet skulle kunna förändras. Även om man tar till mycket för att slippa tänka på det. ”Det är så här vi gör”, säger min taiwanesiska kompis. ”Vi försöker till och med göra krig gulligt.”Moa Kä[email protected]

Utrikeskrönikan 29 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag.Tidigt på morgonen, järnvägsstationen i Kiev. Jag går upp för trapporna från perrongen till utgången, kånkandes på min resväska, snö, isiga trappor, halkar mig fram.En äldre man sopar bort snö och grus på gatan, skyfflar långsamt i kylan, en annan, i militäruniform står lutad mot stationsväggen och röker, gummor med hucklen och tjocka halsdukar säljer blommor, för här går de åt, alla möten, alla farväl – Kiev, du är dig lik, trots allt.Till och med snabbmatsrestaurangen är öppen. Jag hatar den. För drygt tio år sedan, innan allt, innan Rysslands annektering, innan kriget, så gick jag upp för samma trappsteg.Då hade jag precis kommit med tåget från Moskva. Ja, en gång så gick det sådana tåg.Det var en sommardag och jag och mitt sällskap var vrålhungriga.Och tanklös som jag var föreslog jag att vi skulle äta på snabbmatsrestaurangen, fastän våra ukrainska vänner väntade på oss.– Kan inte du hålla dig, de har säkert lagat mat, sa mitt sällskap.Nej, jag det kunde jag inte. En halvtimme senare kom jag mätt till ett dukat frukostbord med hemlagade pannkakor, pajer, omeletter, sallader. Ångrar mig fortfarande. En annan tid.Ändå är allt sig likt, fastän allt är annorlunda.Sätter mig i taxin. ”Brinn du ryska stridsvagn, brinn”, chauffören skruvar upp volymen, sjunger med i låten. Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret, ser gator, människor svepa förbi. Reklamskyltar, gå med i tredje anfallsbrigaden, delta i den historiska striden, står det på en, på en annan – Ukrainas bästa psykologer hittar du hos oss – utifall du behöver prata ut.Ett konditori, i skyltfönstret, rosa fluffiga bakelser, marängtårtor, kakor i alla dess slag, intill, en butik med funktionskläder och militära prylar.Plötsligt tystnar musiken, flyglarm över hela Ukraina, ryska stridsplanet MIG-31 i luften, chauffören trycker bort varningen på mobilen och låten fortsätter att dåna ur högtalarna, brinn du ryska stridsvagn, brinn.Jag tänker tillbaka på den sommardagen för mer än tio år sedan, frukostbordet hos vänner i Kiev. Var har det blivit av alla nu…Pratar med en ukrainsk vän över telefon, hon har nyligen kommit tillbaka till Kiev efter att ha hälsat på sin man som tjänstgör i Donbas. Han är trött, har ångestattacker, dricker för att bedöva känslan. Missat, födelsedagar, begravningar, bröllop.Men det var fint att hälsa på honom, även om vi fick bara två dagar. Jag hade med mig finporslinet hemifrån, två tallrikar som vi bredde mackor på, precis som hemma. Han grät, sa att han längtade hem.Ingenting är som förut, ändå, ändå är Kiev sig likt. Ärrad, skadskjuten men på fötter… Hur underligt det än må vara…”Ha en bra dag, må himlen vara klar”, säger taxichauffören när han lämnar av mig och åker sin väg.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 26 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, fredag.Ibland, och kanske särskilt i Afrika, så stöter man på de där oväntade problemen. Min dotter tillsammans med några andra ryttare fick avbryta en uteritt på grund av en aggressiv giraffhane som blockerade vägen nyligen, eller när i stora delar av elen i huset slogs ut av att regnvatten hade runnit genom en vägg och blött ner enda stickkontakt.Oväntade problem.Men det var egentligen inte det jag tänkte prata om, utan om oväntade problem för Elfenbenskusten i den pågående Afrikanska cupen. Ja, jag brukar kallade den det, och får bassning av Radiosporten varje gång, det ska heta de Afrikanska mästerskapen.Kanske är jag influerad av franskans, Coupe d'Afrique des Nations, CAN, eller engelskans Africa Cup of Nations, en slags motsvarighet till EM och kontinentens största återkommande idrottsevenemang där talanger och nykomlingar från 24 länder drabbar samman vartannat år.Det är alltid lika underhållande, även för mig som i vanliga fall inte är så fotbollsintresserad. Gruppspelet håller nu på att avslutas och redan har det varit ett par skrällar, bland annat för värdnationen till hela turneringen – just Elfenbenskusten, som riskerar att åka ut efter en katastrofförlust mot ett land som i vanliga fall skulle vara en lätt match, lilla Equatorialguinea, det enda spanskspråkiga landet på fastlandet i Afrika, som utklassade ivorianerna med 4-0 häromdagen.Det råder nästan landssorg i Elfenbenskusten som tidigare vunnit hela mästerskapet två gånger och kommit tvåa två gånger. Nu hänger de löst. En annan skräll är Ghana, som alltid presterar bra, åkte ut efter en målvaktsmiss mot Egypten, eller att Algeriet möter samma öder efter att ha fått spö av det lilla grannlandet Mauritanien. Nästan alltid har det varit så att länder från Västafrika och Nordafrika dominerat helt, därför var den återigen en skräll när Namibia, i sin första seger någonsin, slog ut Tunisien.Sen har vi namnen på landslagen som verkligen är etablerade smeknamn i just Afrika, ofta med djurtema, som signalerar styrka och uthållighet. Bland de favorittippade finner vi de otämjbara lejonen, les Lions Indomptables – alltså Kamerun, les Aigles, örnarna, alltså Mali och och hur ska det gå för Os Tubaroes Azuis, blåhajarna, alltså Kapverde som leder sin grupp? Även för Os Palancas Negras, sabelantiloperna, alltså Angola, ser det bra ut.Och så här kan jag hålla på. Det är ett underhållande evenemang, med oväntade motgångar och en lika spännande fortsättning. Själv håller jag på mitt gamla vanliga lag – les Etalons – hingstarna – det vill säga Burkina Faso.Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönika 25 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, torsdag.Runt det stora TV-huset mitt i stan är tyst och tomt. Här hade den polska public service TV:n TVP sina nyhetsredaktioner, ökända för att ha stått det förra regeringspartiet så nära att det bara gick att beskriva deras verksamhet som partitrogen smörja - i bästa fall. I sina sämsta stunder som förtal, hatkampanjer, lögner och propaganda. Idag är huset tomt, på entrédörren en kort text om att objektet är avspärrat och utanför tysta och uttråkade står ett par poliser på vakt.Ja, den förra regeringens propagandistiska vänner på statliga TV:n hörs inte mer, men det är en annan historia.För det är alltså även tyst och tomt utanför TV-huset. Borta är även de demonstranter som de senaste fyra fem åren stått här varje dag, i protest mot vad som pågick inne i huset. Tanter och farbröder i stödstrumpor, gubbakepsar, blommiga mobilskal och som med megafoner i händerna outtröttligt skrek och skränade att TVP var lögnare.Jag slår en lov runt det tysta TV-huset, åtföljd bara av polisernas vakande blickar, och jag tänker att det kanske är såhär en politisk förändring ser ut? Protester som tystnar. Det var ju det de pratade om när jag träffade dem i höstas – längtan efter att tystna, gå i pension efter alla år med megafon och plakat i sanningens högljudda tjänst.I Polen har det skett ett maktskifte. Lag och rättvisa, partiet som under åtta år envist skadesköt den polska demokratin, är borta och med dem alltså även många av de som lika envist protesterade mot utvecklingen.Ett annat exempel är Aldona Krawczyk, den gamla damen som pyntade sin balkong här i Warszawa med subtila symboler för missnöje och motstånd. En lång historia, men bland annat innebar det en fastkedjad ganska ful anka i plast. Aldona blev med tiden berömd i hela stan, men nu har hon beslutat att auktionera bort allt pynt till välgörande ändamål. Förändringen har skett, protesten är över, den fula plastankan ska få göra nytta på annat sätt.Men, inser jag rätt snart, maktskiftet i Polen är inte bara protester som tystnar. Utanför polska parlamentet sitter Maciej Bajkowski i sitt tält. Här har han bott och demonstrerat i åtta år, lika länge som Lag och rättvisa satt vid makten. Hans hem är lite rörigt och påminner om en blandning mellan loppmarknad och politiskt kampanjkontor. Ute blåser en snål vind, här inne susar gasolvärmaren och lådan med hemmalödade batterier lyser upp i stöket. Warszawa stad, som styrs av Lag och rättvisas politiska motståndare har låtit honom hållas i alla år. Nu, efter maktskiftet i parlamentet, är staden mer angelägen om att få bort honom. Men ser jag ut som att jag är på väg någonstans, frågade han mig retoriskt när jag hälsade på honom i veckan. Så länge Lag och rättvisa ens existerar kommer jag vara kvar här, slog han fast.Men den politiska förändringen i Polen orsakar i ärlighetens namn även nya protester. Fram till för någon vecka sedan var det tysta tomma TV-huset ockuperat av Lag och rättvisa och deras supportrar, i protest mot nya regeringens omstöpning av den gamla propagandaapparaten. En av flera nya protester som svar på maktskiftet och dess politik.En del protester tystnar, några fortsätter – och andra uppstår. Klart är ändå att politiska förändringar går att förstå genom protesterna som omger dem.Samuel Larsson, [email protected]

Utrikeskrönika 24 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Nattsvart, så när som på sina blodröda ögon, sätter han i gång redan vid femtiden varje morgon – den asiatiska koeln.Alla som någon gång varit i Syd- eller Sydostasien har nog hört den här gökfågelns skarpa sång tidig morgon eller sen kväll.Den omnämns redan för över tre tusen år sedan, i den hinduiska vedalitteraturen, som Anya-Vapa, eller ”den som sår åt andra” – eftersom koeln lägger sina ägg i andra fågelarters bon.För den fågelintresserade är Thailand verkligen ett paradis, här finns över 1 000 olika arter. Även i en storstad som Bangkok, där jag bor, finns en imponerande fågelfauna. På min kontorsbalkong får jag ibland besök av fjällig munia och olivryggig solfågel. I kvarterets trädtoppar har jag sett vitbrynig bulbyl, svartnackad gylling, blåstjärtad biätare och svartvit solfjädersstjärt, för att nämna några.I en större park här i stan kan man få syn på kinesisk dvärgrördrom, kopparslagarbarbett och så den alltid lika underhållande härfågeln, med sin karaktäristiska fjäderplym på huvudet som den reser när den blir exalterad.Det här är ju ingalunda några sällsynta fåglar i ett thailändskt sammanhang, men för mig som har ett ganska nytt fågelintresse är det alltid lika roligt att få syn på dem eller att lära sig en för mig ny fågel.Jag trodde aldrig att jag skulle bli en som står med kikare och spanar på fåglar. Jag har funderat på vad det är som gör dem så fängslande. Kanske är det det flyktiga i dem: i samma stund man får syn på en fågel försvinner den in i lövverket. Till skillnad från så mycket annat går de inte att få på beställning. De bjuder gärna den tålmodige på sin sång och skönhet, men på sina egna villkor.Och så är det ju svårt att inte ömma för dem. För tyvärr är ju fåglar här i Sydostasien, liksom i Sverige, hotade. De största hoten här i min region är skogsskövling, till exempel för att göra plats åt palmoljeodlingar, samt illegal handel med hotade djurarter. Forskare varnar för att uppemot 90 fågelarter i regionen kan komma att dö ut under det här århundradet.På klimattoppmötet 2021 enades över 100 länder om att hejda och vända avskogningen i världen – ett lovande löfte för inte bara fåglarna. Ett av de länderna var Indonesien, hem för en stor del av världens fågelarter, över 100 av dem hotade. Men kort efter toppmötet förtydligade landets miljöminister i ett uttalande att Indonesiens åtagande att stoppa avskogningen inte får ske på bekostnad av landets ekonomiska utveckling.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected] 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors tisdagDet är valyra i Finland. En ny president ska väljas. Landets främsta företrädare med ansvar för utrikes och säkerhetspolitik.Men det är ett ämbete som innebär så mycket mer än så.Presidentens roll i Finland är en slag semiproduktion mellan starka politiska presidenter som vi ser i Frankrike och USA och de mer ceremoniella kungligheterna som finns i monarkier som till exempel Sverige.Det finska presidentämbetet har också monarkistiska rötter som går tillbaka till den svenska gustavianska regeringsformen på 1700-talet, när Finland var en del av Sverige. Den författningen hängde också kvar över den ryska eran/tiden fram till 1919 berättar historieprofessor Pasi Ihalainen på universitetet i Jyväskylä.Finlands president hade också tidigare starka maktbefogenheter både i inrikes- och utrikesfrågor.Många minns säkert Uhro Kekkonen. Finlands starke man som var president under drygt 25 år. Från 1956 och framåt. På Kekkonens tid utsågs presidenten av elektorer och kunde sitta på obegränsad tid.Men under 1980-talet skrevs författningen om och presidents maktbefogenheter begränsades.Å 1991 var första gången som Finland valde president i ett allmänt val. Samtidigt begränsades också tiden för en sittande president till max två perioder, totalt 12 år.Så 28 januari när Sauli Niinistös efterträdare ska väljas så är det en ganska ny företeelse att Finland röstar om en ny president.Det kommer bli ett spännande val.Väljarna är engagerade och allt tyder på att ingen kandidat kommer få mer än hälften av rösterna. Det går då till en andra omgång som kommer bli mellan de två toppkandidaterna.Förhandstipsen handlar om Samlingspartiets Alexander Stubb och Pekka Haavisto, före detta utrikesminister för de gröna.Det är ett utpräglat personval när finska folket ska välja den man vill se som sin främste företrädare.Presidenten har en stor betydelse som en stark enande faktor som representerar Finland.Å nog finns det fortfarande lite rojalistiska drag i det finska presidentämbetet.När presidenten kliver in i rummet så reser sig alla.Å Självständighetsdagen den 6 december då presidenten bjuder till fest i presidentpalatset och står på röda mattan och tar emot - det är så nära du kan komma en bal på kungens slott – nästan som i en Askungesaga.Vem det blir som bjuder till bal i år i det vackra presidentpalatset i Helsingfors det återstår att se.Det lutar åt en valrysare i Finland.Carina Holmberg för P1 [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm måndagDen enes död, den andres bröd brukar det ju heta. Ta de senaste huthirebellledda attackerna på fartyg i Röda havet. Geopolitik som, kan man argumentera, inte har det minsta med en textilarbetare i Bangladesh att göra. Men snart har det med just en underbetald textilarbetare i Bangladesh att göra. För när frakten av våra stickade tröjor stöter på hinder så tar det inte lång tid för problemet att likt en bumerang återigen hamna på fabriksgolvet.Och där på golvet knorras det redan en hel del. Ett nytt minimilöneavtal har slutits och arbetarna är inte nöjda med de knappa 1200 kronorna i månaden som den nya lönen ligger på. I höstas gick de ut på gatorna i huvudstaden Dhaka och protesterade.Bangladesh är ju en av världens största klädproducenter och för branschen är låga kostnader och korta ledtider A och O. Medan textilfabrikörerna i Dhakas förorter nu funderar på hur de ska hantera skenande fraktkostnader för kläderna de säljer till Europa och Nordamerika, så är det desto gladare miner i grannlandet Sri Lanka. Hamnen i huvudstaden Colombo har fått så mycket förfrågningar de senaste veckorna, när fraktföretagen lägger om sina rutter, att man måste säga nej tack till kunder rapporterar lokal media.Sri Lankas strategiska läge är det stora försäljningsargumentet för den som fraktar varor i väst- och österled. Och det finns både konkreta planer och stora förhoppningar om att landet ska kunna tjäna än mer pengar på just detta läge. En av Indiens rikaste män, Gautam Adani, har börjat konstruera ytterligare en terminal i hamnen. USA:s utvecklingsbank har sagt sig vara villigt att agera medfinansiär. I samma hamn finns också en kinesisk terminal. Tydligare än så kan nästan inte geopolitik bli. Genom lån och investeringar har de tre länderna länge försökt öka sitt inflytande över makthavarna i huvudstaden Colombo.För Sri Lanka, som försöker återhämta sig från landets värsta ekonomiska kris någonsin, är mer business och investeringar oändligt välkommet även om det beror på huthiattacker och ett krisande Mellanöstern. Internationella Valutafonden som kontinuerligt utvärderar regeringens reformarbete sa häromdagen att man ser tecken på att ekonomin börjar återhämta sig men att det ännu inte lett till förbättrade levnadsvillkor för befolkningen.Ett av regerings drag för att få landet på fötter har varit att öka skattetrycket. Det ena fackförbundet efter det andra har senaste året protesterat på Colombos gator mot att bördan av den ekonomiska krisen hamnar hos befolkningen i stället för hos den korrumperade eliten. Nu senast i veckan var det de sjukvårdsanställdas tur att genomföra en landsomfattande en dagars strejk.Naila Saleem [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Förra julen fick jag ett pussel av min sambo.Det var baserat på ett foto från en resa till Rom tidigare det året. Där jag och yngsta sonen poserade framför en muralmålning av stadens fotbollsikon, Francesco Totti, på en bakgata nära Colosseum.Det tog sin tid att lägga. Särskilt de där Roma-orangea-bitarna som alla såg likadana ut.Jag lägger väldigt sällan pussel och stundtals var det frustrerande får jag erkänna men samtidigt en rätt skön känsla när bitarna sakta men säkert föll på plats, en efter en.Och nu är det så dags att börja lägga ett nytt pussel. Ett Brysselpussel där bitarna består av politiker.För efter valet till Europaparlamentet i sommar ska man fylla EU:s topposter: ny talman i parlamentet, ny ordförande i kommissionen och ny ordförande i Europeiska rådet som leder stats- och regeringschefernas arbete och EU:s toppmöten, plus den tunga tjänsten som utrikeschef.Och att tillsätta de toppjobben – det är ett komplicerat pussel.För att få alla bitar att passa måste man nämligen ta hänsyn till massa faktorer som partitillhörighet, nationalitet, kön, mm.Fast en pusselbit är hyfsat given: EU-kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen lär bli omvald, förutsatt att hon själv vill.Och med den von der Leyenbiten skulle vi kunna ticka av ett antal boxar. Vi har ett västland i form av Tyskland, vi har kristdemokrat och vi har kvinna.Detta ska sen matchas med andra bitar och checklistor där det kan behövas en socialdemokrat och en liberal liksom en sydeuropé och en person från ett östland och gärna då från ett mindre land eftersom stormakten Tyskland redan tjingat en av topposterna.Därtill bör ordföranden i Europeiska rådet vara en före detta stats- och regeringschef som suttit med på EU-toppmöten tidigare. Men den personen får inte heller vara en alltför stark ledare som kan överglänsa de andra egona, hmm, jag menar de andra ledarna.Här i Bryssel pågår nu spekulationerna för fullt och det är många namn som florerar kring de här topposterna.Portugals socialdemokratiska premiärminister, Antonio Costa, sågs som en tidig favorit fram till dess att han drogs in i en korruptionsskandal på hemmaplan. Därefter har andra namn dykt upp: Italiens Mario Draghi, Nederländernas Mark Rutte, Danmarks Mette Fredriksen, Estlands Kaja Kallas och den nuvarande talmannen i parlamentet Roberta Metsola. Men också Sveriges Stefan Löfven har nämnts i dessa sammanhang.Men så har vi också en sista faktor att ta med i beräkning. Nämligen att de namn som nämns tidigt för den här typen av poster tenderar att inte bli valda. Förutom att pusselbiten måste passa med de övriga behöver den alltså läggas vid rätt tillfälle.Som sagt, det här Brysselpusslet är riktigt svårt. Och jag är rätt glad över att jag inte behöver lägga det. För mig är ett pussel från en semesterbild i Rom mer än nog.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönikan 18 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.En kvinna jag mötte i San Francisco berättade att hon valde bort att hämta ut mediciner hon behövde för att ha råd med de viktigaste, de för hennes psykiska sjukdom. Hon hade en vän som hade slutat hämta ut tabletterna för sin hiv-behandling. Det fanns inga pengar.En sjuksköterska i Chicago fick tvillingar som föddes för tidigt, och som behövde månader av neonatalvård. Både hon och hennes man hade sjukförsäkringar, men de räckte inte. De åkte hem från sjukhuset med två små bebisar och en skuld som nu är på 80 000 dollar.En pappa i Arizona fick inte boka tid hos sin läkare för en svår tarminfektion, eftersom han hade obetalda räkningar.Det finns hur många exempel som helst. När jag i höstas reste i USA rapporterade jag om att uppskattningsvis 100 miljoner amerikaner, 40 procent av den vuxna befolkningen, är skuldsatta på grund av sjukvårds- eller tandvårdsräkningar.Enligt en Gallupundersökning säger mer än en tredjedel av amerikanerna att de själva eller en familjemedlem har avstått från vård de senaste tolv månaderna på grund av brist på pengar. Andelen som avstår vård har ökat stadigt de senaste två decennierna, men har accelererat de senaste åren.Vi kommer få mycket rapportering om USA de kommande månaderna, med primärval och presidentval. För mycket rapportering, kommer säkert vissa tycka. Vad som händer på andra sidan Atlanten brukar följas hängivet av svenska nyhetsredaktioner.Jag ger mig inte in i den debatten, huruvida vi lägger för mycket eller för lite sändningstid på USA. Det jag – lite nördigt jag vet – hoppas få höra om är det som är kanske världens mest dysfunktionella sjukvårdssystem. För USA lägger mest pengar på sjukvård av alla höginkomstländer. USA betalar mer än dubbelt så mycket för sin sjukvård som andra jämförbara länder, som till exempel Storbritannien och Kanada.Och amerikanernas hälsa är inte bättre, utan tvärtom. Levnadslängden är kortare, sjukdomsbördan enorm. Av alla OECD-länder har USA den högsta barnadödligheten. Mödradödligheten: mer än tre gånger så hög som i andra höginkomstländer.Så vad beror det här på? Det kan man prata i timmar om, och ingen, varken politiker eller experter, verkar ha några enkla svar på hur man kan komma tillrätta med problemet. Systemet är så snårigt så att patienter som kan ha rätt till bistånd inte begriper hur de ska gå tillväga. Förklaringar till de höga kostnaderna är bland annat ett system som är marknadsstyrt, men där den fria konkurrensen inte fungerar som den ska. Stora sjukvårdskoncerner köper upp varandra och sjukhus tar helt enkelt 123 000 dollar för en hjärtoperation – för att de kan.När ett år av intensiv USA-bevakning nu inleds hoppas jag på lite mer ljus på det som ofta hamnar i skymundan av annat mer dramatiskt, men som spelar en så stor roll i amerikaners såväl som alla människors liv: rätten av att få vård när det behövs.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

Utrikeskrönikan 17 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, onsdagFår man lov att tänka själv?Inte i det som lett fram till postskandalen, som det verkar.Förra veckan återupptogs utfrågningarna i den utredning som söker svar på vad det var som gick snett när den brittiska Posten i mer än femton år oskyldigt anklagade tusentals postombud för att ha försnillat pengar, nästan tusen dömdes, mer än 200 hamnade i fängelse. I själva verket var det Postens nya it-system det var fel på.En av de som frågades i förra veckan ut var postens internutredare Stephen Bradshaw. En sorts intern polis som förhörde postombuden. Han fick nu frågor om vad det var han sade i den rättsprocess, för drygt tio år sedan, som ledde till att oskyldiga hamnade i fängelse.Hans svar då, för tio år sedan, var entydigt: Posten har fullständigt förtroende för säkerheten och integriteten i it-systemet. Så svarade också alla andra från Posten då.Hur kunde du säga så? frågande nu en av juristerna som håller i den utredning som pågår. Det finns ju mejl som visar att du hade fått information om att it-systemet hade problem.Internutredaren svarade: jo visst, men den informationen hade jag fått från andra, inte från mina överordnade. Så därför hade jag ingen anledning att misstänka att det var något fel.Så berättade internutredaren att både han själv och andra hade fått instruktioner från Postens advokater och pr-avdelning om vad de skulle säga i processen mot postombuden.Advokaterna och pr-avdelningen på statligt ägda Posten ska alltså ha instruerat internutredare att fara med osanning i en process där oskyldiga kastades i fängelse.Många i det här landet är chockade efter att historien skildrats i ett tv-drama.Posten säger inte mycket för närvarande, mer än en ständigt upprepad talepunkt om att de delar den pågående utredningens ambition med att ta reda på vad som gått fel och fördela ansvaret.Det är ett auktoritärt system som nu åskådliggörs. Och det är inte bara personer längre ned i hierarkin som inte lyssnar på information som kommer från fel håll i kommandokedjan.De första avslöjandena om bristerna med it-systemet och att postombud verkade bli oskyldigt dömda kom redan 2009 i tidningen Computer weekly. Året därpå blev Ed Davey, nuvarande partiledare för Liberaldemokraterna, postminister. I ytterligare flera år kunde posten fortsätta att dra oskyldiga inför rätta. Ed Davey får många frågor nu. Han säger att det var Postens ledning som ljög för honom, de sade att det inte var något fel på it-systemet. Det var därför han inte ingrep.Att också söka information någon annanstans ifrån verkar inte ha varit aktuellt.Måste man tänka själv?Helst inte, uppenbarligen.Pontus Mattsson, London

Utrikeskrönika 16 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm tisdag.Som vore jag i Moskva – isvinden viner och biter i kinderna och snön knarrar trivsamt under skorna. Snökatastrof heter det här.I Moskva klagades sällan vare sig på snöröjning eller kyla. Allt fungerade så obegripligt bra. Vakna i gryningen till gårdskarlarnas rytmiska snöskyfflande på gården och sen svettas i den extremt väl uppvärmda lägenheten.Poeten Lev Rubinstein skrev kort före sin död på ett övergångsställe i Moskva:”Vi som vet hur man går på golvet, på mattan, på asfalten, på Sobjanins hala kakel, på en oframkomlig snödriva, på en isig trottoar, på tinat slask, på hala steg, kan inte förstå vår egen lycka”.Idag råder brist på snöskottare och gårdskarlar eller gårdskvinnor i den ryska vinterverkligheten. Huvudstaden har för första gången lejt in unga kubanskor att skotta snö. Tydligen har de ryska snöröjarna antingen skickats till kriget eller fått bättre betalda jobb, gjort som så kallade gastarbeiters – gästarbetare. De tjänar bättre som cyklande matbud än som gårdvar.Riskerna som cykelbud är mindre till och med i svinkyla och snömodd.Häromdagen föll två takskottare när stegen på fasaden de skulle klättra upp på lossnade och båda föll handlöst flera meter.Ett bevis för bristande underhåll.Före kriget fanns statistik som visade att nära 80 procent av bostäderna krävde omedelbara reparationer.Från hela Ryssland kommer i år rapporter, som visar att ingenting har gjorts. I Astrachan rasade två hela trappuppgångar mitt i ett hyreshus. I Novosibirsk frös vattenrör sönder så varmvatten rann ut på snöiga gator. I Orjol med 300 000 invånare strömmade plötsligt glödhett vatten från takarmatur och elkontakter på skola nummer 40. I städer som Kaluga, Podolsk, Tjeboksary, Samara och i Moskva är lägenheter utan värme.Mängder av människor lägger dessutom ut filmsnuttar på sociala medier om hur snöröjningen helt slutat fungera. Trottoarer begravda under meterdjup snö, vägar som spåras av bilar och gårdar där snön ligger kvar i drivor.En följd av kriget eller hade det kanske varit lika illa utan krigsekonomin?Det går inte att säga säkert så klart, men från huvudstaden rapporteras i alla fall en sak, som helt klart är kopplat till kriget och sanktionerna.På lyxvaruhuset Tsum där de mest exklusiva märkeskläder såldes före kriget har de sovjetiska så kallade kommisionka gjort comeback. Något som sågs som fult förut har blivit fint – lyxiga secondhandkläder säljer i finaste varuhuset.Maria Persson Löfgren, Stockholm [email protected]

Utrikeskrönika 15 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Att bevaka ett område som är präglat av krig och elände sätter sina mentala spår.Men som tur är så har jag sedan länge utvecklat mina må bra-knep.Den mänskliga hjärnan är lättlurad, formar sig utefter det vi matar den med.Många gånger räcker det för mig att sjunka ner i tv-soffan, dra över mig en mjuk filt och titta på bra ståuppkomedi för att känslan att världen håller på att gå under ska omvandlas till höga skratt.Det ska gärna vara svart humor. Någon som blottar oss, petar på tabuna.Min favorit ståuppkomiker är asiat-amerikanskan Ali Wong. Hon drar sig inte för att stå på scen med sin höggravida mage och djupdyka i sin beskrivning av sexuella relationer hon har haft med män med olika bakgrunder, eller raser, som hon uttrycker det.Innan hon till sist valde att gifta sig med en asiat.”Vet ni, fördelen med att gifta sig med någon som tillhör samma ras är att man kan åka hem och vara rasister ihop, vår kärlek består av att tala lilla om andra”. Så lyder en av Wongs punchlines som får publiken att skratta.Ja, vi människor verkar finna gemenskap i att smäda, dumförklara och till med avhumanisera andra grupper människor. Och kan lägga otroligt mycket tid och energi på att göra det.De senaste tre månaderna har jag följt de hätska debatterna mellan pro-palestinier och pro-israeler på nätet. Varje diskussionstråd är ett argument-maraton, där vinnaren är den som får sista ordet.Folk gräver fram videor, artiklar, bilder, och statistik. Går tillbaka i historien, läser på om Balfourdeklarationen och FN:s fördelningsplan 1947 – gör allt för att sätta en främmande människa som kan bo på andra sidan jordklotet på plats.Ibland tänker jag att det ändå finns något uppfriskande i det jag ser på nätet.Människor sluter inte sig samman längre, utifrån etnisk bakgrund eller religion utan utifrån värderingar och moraliska kompasser som varje individ kan forma på egen hand, inte genom sockenprästen eller imamen i byn.Det finns de iranier som demonstrerar till stöd för Israel och de judar som stödjer palestinierna.Jag undrar om människans intellektuella utveckling kommer leda oss till ett stadie där vi genuint och med ett öppet sinne anstränger oss för lyssna på den andres argument för att förstå, inte för att svara.Har vi lyckats lämna stammentaliteten som vi hade på savannen, så klarar vi det här med.Den mänskliga hjärnan är trots allt formbar.Samar Hadrous, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönika 12 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Kairo, fredag.Om man tar av till höger på Port Said gatan efter Sayeda Zeinab moskén och går förbi polisstationen och fool- och tameyarestaurangen Gahsh, så kommer man till ett litet hål i väggen där Hamoksha samlar olika sorters skräp som han säljer vidare, häromdan stod där en orange folkabubbla med punktering på alla fyra däck. Hamoksha är en mäktig man i kvarteret, han avgör vilka gathörn olika haschförsäljare får hänga i, men när jag besökte honom häromdan sa han: för första gången på många år känner jag mig totalt maktlös. Jag mår dåligt, jag känner skuld över att palestinierna håller på att utrotas.Hamoksha hör inte till de politiskt medvetna i Egypten och han känner inte till begreppet den överlevandes skuld. Det gör däremot flera andra av mina Kairovänner och på en middag med några av dem häromdagen sa de sig alla lida av just den överlevandes skuld - maktlösa inför bilderna av döda och lemlästade barn i Gaza. Jag mötte samma känslor förra månaden i Jordanien. För många araber symboliserar Palestina så mycket mer än Palestina - det är en blandning av kolonialism, maktlöshet och kollektiv förnedring och alla kan identifiera sig med de palestinska män i Gaza som tvingas falla på knä i bara kalsongerna på befallning av israeliska soldater.På middagen i Kairo fick vi marockansk kyckling kryddad med kanel, lime, vitlök och chili och en av gästerna sa: hur mycket jag än avskyr allt vad Hamas står för, kan jag inte fördöma de enda som gör motstånd mot Israel. De andra sa emot henne och Mohamed sa att Hamas gjort en allvarlig felkalkyl den 7 oktober, de borde ha förstått vad attacken skulle leda till.Jamen det var ju exakt vad de gjorde, sa då min väninna Hoda, allt som skett fanns med i deras beräkning - de ville locka Israel till en fradgande furiös vredesrespons där tiotusentals palestinier skulle dödas. Hamas bryr sig inte om hur många palestinier som dör, bara det gynnar hatet mot Israel, Hamas mål är inte en palestinsk stat utan Israels undergång - och nu svänger världsopinionen, sa Hoda, unga människor i USA och Europa vänder sig emot Israel och inom ett par decennier har de makten, och ju längre kriget pågår, desto mer hatat kommer Israel att bli - detta är början på slutet av den judiska staten, sa Hoda.Tystnad. Chock. Förvåning runt bordet där alla de andra tänkt att det tvärtom är palestinierna som inte kommer att överleva fördrivningen.Vid bordet satt också Liz, en amerikansk judinna och psykolog bosatt i Kairo sedan många år. De flesta middagsgäster var inte medvetna om att hon är judinna - hon har alltid setts som en amerikanska med oamerikanska åsikter och alla tyckte det var naturligt att också hon deltog i fördömandet av Israels krig, vilket hon gjorde. Men sen sa Liz:  Men ni ska veta att min resväska står packad hemma i hallen. Vem vet hur länge jag kan bo kvar här i Kairo, jag är ju trots allt judinna.Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönikan 11 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, torsdag. Jag har blivit lurad.Av en taxichaufför. Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille. Nej, i Stockholm. Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter. – Det blir 589 kronor, sa taxichauffören. – Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort. Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.Jag gjorde ju bara som i Paris. Tog taxibilen som stod först i kön.Här skapar man bråk om man inte gör det. Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare. Men det är ju inte lätt för turister att veta. Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år. Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör. I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber. Det var extremt många, snabba och billiga. Misstänkt billiga, tyckte jag.Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte! Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb. När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram. – Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...Lurad blev jag dock aldrig... I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,där var det inte så ordnat med taxiriet...Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.Lite ovant, men lurad? Näpp...I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.– Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag. – Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller. Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer. Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom. Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom. – Nja, inte jättebråttom kanske. – Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom… Men hem kom jag ju, hel och ren. Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 10 januari 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Windhoek, onsdag.Pizzan framför mig ser mer ut som en tårta än en pizza. Det var längesen jag såg så mycket kött på en pizza. Stora, stekta köttbitar och en sås. Någon sorts gräddliknande sak. Jag är på en pizzeria i Namibia med en av landets mest kända klimataktivister.– Klimataktivister i din del av världen tjatar om veganism och kött, säger hon till mig och tar en stor tugga av köttpizzan. Här prioriteras andra saker. Hon har ägnat större delen av sin vakna tid den senaste tiden åt sin aktivism här i Namibia. Allt handlar om en enda sak: ett kanadensiskt oljeföretag som har fått en licens på att borra efter olja i nordvästra Namibia och Botswana. Företaget säger sig ha hittat enorma mängder olja under marken – på en plats som ligger nära det berömda UNESCO-världsarvet Okavango.Det är en unik plats. Det är ett av världens största inlandsfloddeltan – vilket betyder att vattnet, som kommer rinnandes från Angola, inte mynnar ut i något hav – utan istället rinner ut i Kalahariöknen. Det är hem till vilda elefanter, afrikanska vildhundar, flodhästar och krokodiler. Det sägs vara en av världens sista orörda vildmarker.Det sägs vara lite som platsen i öppningsscenen i Lejonkungen. Ni vet, den där alla djuren samlas runt den där klippan och tar emot Simba när han ska bli kung. Fast i verkligheten då utan sjungande lejon och istället nu alltså granne med en kanadensisk oljeborr.Oljeföretaget har lovat att borrandet inte ska påverka Okavangodeltat men klimataktivister och geologer här är skeptiska till företagets löften. Klimataktivisten med pizzan säger att hela projektet gör henne deprimerad. Borrandet riskerar att få stora miljökonsekvenser i regionen och i förlängningen för Okavango, eftersom att borrande nära floddeltat riskerar att förorena vattnet. Företaget har själva sagt att det kan röra sig om uppemot hundra miljarder fat olja som kan tas upp ur marken och eldas upp i atmosfären.Hon har anordnat demonstrationer, gått på möten, ifrågasatt företagets planer och försökt få världens blickar riktade mot projektet. Hon har betalat ett högt pris för det. Hon säger att hon vid flera tillfällen har blivit gripen, förlorat vänner, blivit censurerad och erbjuden mutor för att sluta.Klimataktivisten tar en till bit av köttpizzan och säger att hon aldrig någonsin kommer att sluta protestera mot oljeföretagets planer – oavsett vilka konsekvenser det innebär för henne. Klimatfrågan är för stor och akut. Det här är på liv och död, säger hon och gestikulerar med den namibiska köttpizzaslicen. Som namibisk klimataktivist kan man inte fokusera på enskilda personers veganism. Allt fokus måste vara på att hålla oljan kvar i marken.Love Lyssarides, [email protected]

Utrikeskrönikan 9 januari 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington tisdagEn av mina amerikanska grannar har varit på semester i Europa. Hon visar mig bilder i mobilen på gröna böljande landskap, glittrande ljus på en julmarknad i Dublin. Vi har ju släktforskat, säger hon, och det ska nog gå att få dubbla medborgarskap. Vi har ju irländsk bakgrund i generationer bakåt.Min granne har aldrig tidigare funderat på att lämna USA eller ens flytta från Washington. Hon har bott i samma kvarter här i stan de senaste 25 åren, men nu vill hon ha en utväg säger hon. En plan B. Om Donald Trump vinner valet.Några dagar senare tar jag en kaffe med en politisk expert på en av Washingtons många tankesmedjor. Han är en tongivande debattör, bergfast konservativ, har alltid röstat republikanskt. Han är också öppet kritisk till Trump, och nu funderar han över sin framtid.Hur svårt är det egentligen att emigrera till Sverige, tror du? frågar han. Och när jag skrattar åt hans otippade fråga, så tittar han allvarligt på mig och säger: alltså, jag skojar inte. Jag behöver en reservplan. Jag är rätt säker på att mitt namn är på listan. Trumps lista är ett av de återkommande samtalsämnena just nu i Washington. Vilka namn står med? Finns det verkligen en konkret lista? Och vad kommer hända med de som står med om Trump vinner presidentvalet i november?Donald Trump har ända sen han förlorade valet 2020, namngett den ena efter den andra som han menar har svikit eller motarbetat honom. Det är tidigare medarbetare, politiska motståndare, men också tjänstemän, åklagare och domare. De senaste månaderna har han på sina kampanjmöten gång på gång sagt att om han blir president på nytt så kommer han att ge igen.Jag är er hämnd, er vedergällning, säger Trump på sina valmöten. När han fått frågor i intervjuer om vad han egentligen menar, så har han förklarat att planen är att rensa upp i justitiedepartementet och ge order om att motståndare utreds, åtalas. Det är inte mer än rätt, resonerar Trump, med tanke på den häxjakt han själv hävdar att han utsätts för.Trumps lista över upplevda fiender blir allt längre. Enligt Washington Post står Trumps förre justitieminister Bill Barr högt upp på listan, liksom förre stabschefen John Kelly och Trumps tidigare advokat Ty Cobb.På måndag drar primärvalssäsongen igång i USA. Väljarna ska utse partiernas presidentkandidater, och Iowa är den delstat som är först ut. Om opinionsmätningarna stämmer blir det jordskredsseger för Donald Trump.I huvudstan packar vissa sina väskor.Ginna Lindberg för P1 Morgon i Washington

Utrikeskrönikan 8 januari 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin måndag,”Deine Zauber, binden wieder, was die Mode streng geteilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt”.Det är de här klassiska tonerna av Beethoven, de som är komponerade till de bevingade orden av Schiller, de som handlar om en förhoppning om förbrödring och fred, det är de mitt huvud är fyllt av denna morgon.Ni vet, ”Ode an die Freude”, en hyllning till glädjen, Beethovens nia, inte så illa en måndagsmorgon i januari med iskyla i Sverige, krig i världen och jobbstart för många efter julledigheten.För igår eftermiddag var det så dags för en personlig stor premiär, då fick jag nämligen för första gången i mitt lilla liv överhuvudtaget sjunga i en av den klassiska musikens mest berömda konserthus alla kategorier – Filharmonin i Berlin.Det var just Beethovens nionde symfoni med den berömda fjärde satsen med hyllningen till glädjen som stod på programmet med Karl Forst Chor och Sinfonia Leipzig.Inte den namnkunnigaste kören eller orkestern i världen men vad gör väl det, blotta känslan att gå omkring i de ganska slitna korridorerna backstage i det stora gula konserthuset vid Potsdamer Platz, se var legendariska dirigenter som Herbert von Karajan och Claudio Abbado haft sina kontor, äta en korv och en boulette, Berlins svar på pannbiff, i filharmonins kantin och sedan få gå upp på scenen i denna mytomspunna byggnad och sjunga den tyskspråkiga musikens kanske mest berömda verk, med hjärtans lust, tillsammans med ett 80-tal sångentusiastiska berlinare inför fullsatta läktare. Ja, det var i sanning en hyllning till glädjen som blir ett fint minne i mitt liv och som får måndagsmorgonen att kännas lite lättare – trots allt elände.Och det slog mig under repetitioner och samlingen inför konserten, körvärlden är rätt universell i sitt interna agerande oavsett var man är i världen och oavsett musikalisk nivå.I alla körer världen över måste dirigenten ideligen säga till att folk ska vara tysta under repetitionerna, det är alltid lika stissigt när man ska ställa upp på scenen första gången, när det ska bestämmas hur man ska gå in till konserten, vem som ska gå först och från vilket håll – och det är alltid någon som glömt noterna eller slipsen eller att putsa skorna. Samtidigt är körmänniskor, världen över, ofta i grunden genuint trevligt folk som gör sin yrkesplikt utan att klaga under dagen och sedan kommer till sina körer och gör något stort musikaliskt tillsammans.Så också i Berlin.Som en god sångarkollega sa en gång när vi för några år sedan sjöng Mahlers makalösa Uppståndelsesymfoni så det stod härliga till i Berwaldhallen hemmavid – det gäller att komma ihåg vad man får vara med om och uppskatta det, för man vet aldrig när och om man får göra det igen.Så sant som det är sagt.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 5 januari Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagDet är några få dagar kvar till ett nytt år när jag sitter på en trevlig restaurang, halvvägs genom middagen och reflekterar över hur obekymrad framtiden ter sig.Hur det gångna året än förflutit har vi ynnesten av att nästan alltid kunna räkna med, eller åtminstone hysa gott hopp om, ett bättre kommande år.Men hur känns det när hoppet är så fjärran: När ljuset är så långt bort att det inte ens kan förnimmas?Jag befinner mig i en stad, ett land, inte olikt flera andra länder i just den här delen av Europa, några numera i åtnjutande av kredibilitet utifrån medlemskap i en fin union, andra på väg dit.Men flera av de här länderna styrs utifrån andra kriterier än vad som skulle kunna kallas fritt, rättvist och format ur en gemensam värdegrund - sprungen ur allas rätt till fria tankar och där allas röster räknas.Autokratier kallas dem, kvasidemokratier. Kritiserade, men ändå... Välkomnade i en klubb som säger sig stå för något helt annat?Några bord bort sitter tre välklädda män ur den välmående medelklassen i staden.Jag hör deras obekymrade skratt och skämt. Kvällen innan hade jag haft ett samtal med några av stadens studenter. Samtliga involverade i en bitter kamp, samtliga bärande på en stark känsla av att ha blivit bestulna på sin framtid.På restaurangen tänker jag på studenternas oro, samtidigt som glada skratt klingar i lokalen. De tre männen äter gott och skålar i finvin. Är inte deras framtid också orolig, rentav stulen, tänker jag?Eller kanske är den det, men deras nutid är så bra att framtiden - ja, den kan man lägga på... Framtiden? Eller?Vad gör det med ett land och dess medborgare, när ytan bara känns som en vacker fasad? Och där under finns en porös fallfärdig massa som är det enda som blivit kvar. Vad gör det när skadedjur i decennier tuggat och tuggat och tuggat och tagit det de vill ha men ändå vill ha mer.Hur känns det när man upptäcker att ofrihet maskerats till frihet? Det måste göra ont, tänker jag, för allt ser ju så bra ut på ytan. En kyla sveper plötsligt in i den varma och mysiga restaurangen.En isande tanke tar form: Tänk om det skulle vara min, mina käras och mina vänners vanliga vardag. Bara känslan av att aldrig vara säker på om någon laborerar med våra tankar, vårt fria val: Om någon lägger ut dimridåer, om någon helt enkelt manipulerar oss, i det lilla och i det stora.Jag ber om notan, betalar och lämnar restaurangen.Jag går mot ett palats med vackra fanor vajande på taket, en byggnad med fasad av tjusig medelhavssten: En maktens boning.Utanför hör jag en tusenhövdad människomassa. Jag hör de redan långt innan jag är framme. Studenterna, åldringarna, medborgarna.Hör deras ilskna rop,Lopovi, lopovi, lopoviTjuvar, tjuvar tjuvar.Milan Djelevic för P1 Morgon

Utrikeskrönikan 4 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.När Golden Globe-galan drar igång på söndag så kanske en del är spända över att se hur det ska gå för de nominerade svenskarna. Alexander Skarsgård för sin roll i tv-serien Succession, och Ludwig Göransson för musiken till filmen Oppenheimer.Själv är jag nog mest intresserad av att se om prisgalans ägarbyte kommer att märkas även i tv-rutan.Golden Globes är en prisgala som de senaste åren kantats av skandaler. Mutanklagelser mot prisjuryn, interna motsättningar, anklagelser om sexuella närmanden från en tidigare tongivande medlem i juryn, och så det som till sist fick galan på fall – bristen på mångfald i den lilla klick av personer som under många år bestämde vem som skulle få priserna.Och när galan nu tagit steget fullt ut och förvandlat hela priset till ett vinstdrivande företag, så var det liksom helt i Golden Globes traditionella småmyglande anda att man sålde hela verksamheten till bland annat mannen som hade posten som Golden Globes vd. Även om man förnekat att försäljningen var någon form av insideraffär.På ett sätt är det kanske ärligare att göra Golden Globes till ett renodlat affärsprojekt. Då blir det också enklare att acceptera de nya priskategorier som finns med på årets gala. Som priset för bästa filmiska- och biljettförsäljningsprestation. Någonstans måste det ju finnas en kategori för Super Mario Brothers-filmen och Taylor Swifts konsertfilm, verkar man ha resonerat. För att ens kunna nomineras i kategorin måste filmen ha dragit in åtminstone 150 miljoner dollar i biljettintäkter. Den andra nya kategorin i år är till för årets ståuppare i en tv-produktion.Och visst, på något sätt måste prisgalorna förnya sig för att locka ny publik. Tittarsiffrorna minskar stadigt för den här typen av galasändningar, och en av de orsaker som brukar nämnas är det faktum att den stora breda biopubliken och filmprisernas nomineringsgrupper sällan gillar samma filmer. Ja, förutom kanske just i år, då ju både Barbie-filmen och Oppenheimer gick hem hos både kritiker och den stora publiken.Själv hoppas jag bara att Golden Globe-galan inte blir för tillrättalagd och strömlinjeformad. Det har ju just varit att ingen riktigt tagit den här galan på allvar, som gjort att den ibland blivit väldigt rolig tv. Många gånger eftersom de nominerade hunnit dricka lite för mycket innan de kommit upp på scen. Och förra årets värd, Jerrod Carmichael, slog någon form av rekord i ärlighet när han under fjolårets tv-sända gala i en monolog slog fast att han fått jobbet för att han var svart, eftersom Golden Globes behövde bättra på sin mångfaldsprofil.Kommer den nya, vinstdrivande, Golden Globe-galan att ha råd med den typen av ärlighet?Roger Wilson, USA-korrespondent.

Utrikeskrönikan 3 januari 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Montpellier, onsdagDet finns en bild av jorden som är illustrativ för det år som gått. ClimateReanalyzer publicerar dagligen temperaturavvikelser världen över. Stora delar av vår planet har under hösten och vintern lyst i olika nyanser av orange, mörkrosa, illrött – temperaturer över eller mycket över det normala för årstiden. Och så mitt i allt det röda – en liten ring av blått som illustrerar den kyla som samtidigt svept in Skandinavien. Som en liten blå gallisk by av motstånd mitt i det stora, röda romarriket, för den som känner till den franska klassiskern Asterix.Året som gått blev det varmaste som uppmätts på jorden. Utanför Sverige slogs temperaturrekord på löpande band.Här i Frankrike har regeringen redan börjat förbereda sig för en fyra-graders värld. Jo, du hörde rätt, fyra graders medeltemperaturökning vid slutet av århundradet, istället för två, eller drömscenariot 1,5.”Man kan säga att vi lämnat ett stadium av förnekelse”, sa Frankrikes miljöminister Christophe Béchu när planerna presenterades.Istället för att låtsas att vi kommer att klara Parisavtalets temperaturmål vill franska regeringen vara ”realistisk” och arbeta efter två scenarior. I det ena kan uppvärmningen hejdas vid 2 grader. Då kommer extremväder och andra oönskade konsekvenser att fortsätta öka, men världen kan förhoppningsvis undvika det värsta.I det andra scenariot rusar vi vidare ungefär som idag och då räknar den franska regeringen med att Frankrike går mot minst tre, på sina ställen fyra graders medeltemperaturhöjning. Idag ligger den på 1,2.En sådan utveckling skulle sända chockvågor genom EU:s näst största ekonomi. Enligt beräkningar kan BNP minska med upp till 13 % redan 2050. Vill vi kunna använda statens pengar till någonting annat än att reparera klimatorsakade skador och förluster i framtiden är det hög tid att börja anpassa sig, är budskapet.Hur ska Frankrikes alpina skidorter klara sig om alla glaciärer smälter? Hur ska jordbruket överleva i en värld där torka blir det nya normala? Hur ska människor kunna bo bland städernas betong och asfalt?2024 blir ett supervalår då EU:s medborgare ska välja nytt parlament och USA ny president. Två val som kan avgöra om världen ska lägga i en högre växel för att minska utsläppen eller om vi ska lätta på gasen.Under tiden förbereder sig Frankrike för det värsta. ”Inte för att vi vill, men för att vi måste”, säger miljöministern.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönikan 2 januari. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogota, tisdag.Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.Ivan [email protected]

Utrikeskrönika 29 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdag.Att arbeta utomlands är att möta nya kulturer, seder och värderingar. Det är ofta spännande men visst blir det krockar ibland, som häromveckan.Två herrar på var sin sjukhusbrits. En akutmottagning i staden Kandahar i södra Afghanistan. De har sökt vård för förkylnings- och influensasymptom och ska strax behandlas med antibiotika. Intravenöst. Alltså en hästdos med antibiotika rakt in i blodet. Det är så man gör här för att snabbt komma på benen igen. Fler hostiga och hängiga herrar kommer och går i det rena och fräscha behandlingsrummet. Lägger sig ner en stund, får sin behandling och traskar hem.Rena och fräscha akutrum är kanske inte det första man tänker på när orden sjukvård och Afghanistan förs ihop i en och samma mening. Men för den som har pengar och bor i en stad så finns kliniker av det här slaget. För landets många fattiga är situationen en helt annan. Det råder stor brist på både mediciner och läkare.Ett annat exempel, den här gången från Pakistan.Patienten har varit på sjukhus för samma förkylnings- och influensasymptom. Ordinerad behandling blir, förutom antibiotika och allehanda piller, också en påse blod för värdena är låga. Nu ligger patienten hemma med blodpåsen upphängd på väggen på en krok där en tavla nyss hängde. Varför är du inte kvar på sjukhuset undrar jag? Det tog så lång tid för blodet att rinna in i kroppen. Jag ville hem, lyder svaret.Just hälsa och hur man bör ta hand om sin kropp och knopp för att hålla i långa loppet är en återkommande källa till diskussion när jag är ute på reportageresor. Att ligga hemma med feber, hosta och snuva i ett antal dagar gör man bara inte i Sydasien – om man har råd med ett läkarbesök vill säga. När jag berättar att jag och mina barn går runt på smärtstillande och febernedsättande, lite örtmediciner och varmt honungsvatten med citron och ingefära i, i upp till en vecka utan att ringa vårdcentralen skakas det på huvudet. Stackars barn som fått en sådan oansvarig mor! När jag lägger till att ungarna får chips så att de ska bli törstiga och dricka och glass om febern är hög döms jag ut totalt.Jo, men antibiotikaresistens försöker jag. Om ni fortsätter att ta antibiotika i tid och otid kommer ni att dö av en förkylning drar jag till med. Jo, det har man hört talas om men att omsätta det i praktik och lida utan läkemedel? Nähä du. Samma blir det när jag försöker propagera för att vi ska promenera några kvarter till nästa intervju istället för att ta bilen. Jo, motion är bra och jag rör gärna på mig säger mina medföljare ofta och så hålls bildörren upp. Bilen ses som ett kvitto på framgång. Gå gör de fattiga. Så ökar också livsstilssjukdomarna även i den här delen av världen.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 28 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Häromdagen påmindes jag om en jul för många år sen då jag tände på Putin. Bokstavligt talat.Han brann så sakteliga ned från veken till roten, runt hans kala huvud lade sig stearinet i drivor. Det var det enda som blev kvar. Det var ett ovanligt juleljus – men vem hade väl kunnat tro då att jag satte eld på en blivande efterlyst krigsförbrytare.En härförare – en man som både rustar och ställer till med krig på 2000-talet. Vem hade kunnat tro det på 1900-talet? Att en Napoleon – Stalin – ja, Hitler går igen. Den internationellt efterlyste krigsförbrytaren, tillika ryske härföraren Vladimir Putin, har han tänkt sig att likt Stalin eller Lenin dö på sin post? Kanske föreställer han sig en evig vila jämte Vladimir Illitj Lenin i maouseleet på Röda torget i Moskva? Eller kanske vill han likt Lenin få sin hjärna dissekerad i 55 000 små skiktbitar. En gång på 90-talet besökte jag Lenins hjärninstitut, där forskare skulle komma fram till vad som gjorde ledaren till den han var. Men behöver Putin ens fundera på det? Det finns de som hävdar att kriget är en följd av Putins fullständiga ointresse för framtiden – alltså den framtid då han själv inte längre finns med. Därmed verkar han också helt skippa andras framtid – inkluderat de barn och barnbarn han själv är upphov till. Bryr han sig inte om deras framtid heller?Snart är det ett nytt år – i Moskva och andra städer pryds torgen med gigantiska ljusdekorationer med 2024, allt för att fira in det nya året. Men för många ryssar är det som livet blivit en ständig Svansjön av Tjajkovskij. Tecknet som förr betydde att något stort, okänt var på gång att ske, då spelades Svansjön på stats-tv:n.Frågan är väl hur länge det dröjer innan både Svansjön och Tjajkovskij rensas ut i den utrensning som pågår i ryssdespoternas rike.Och i brist på annat är det en variant av Kejsarens nya kläder, som får fokus. Ryska societetens nakenparty, där en kändis kom klädd i enbart sneakers och en strumpa, och den satt inte på någon fot... Andra klädda som Kraka. Nätet kokar upprört med krav på fängelsestraff eller tvångsmobilisering – minst... En av deltagarna är dessutom kompis med Putins presstalesman Dmitrij Peskov – så detta spiller även över på honom. Peskov som talar perfekt engelska är nog en västlakej.Men i Sibirien dit alla förr eller senare skickas i diktaturen, där vill de gärna tvåla in sig med Putin och har därför tillverkat en tvål i form av Putins huvud. Fördelen med tvålen är att den tar slut. Fast innan dess lär den bli förbjuden – precis som Putinljuset blev en gång.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan onsdag 27 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, onsdag.Min språkutveckling går hand i hand med nyhetsagendan – på gott och ont. Inte sällan saknar jag av någon anledning ord av det grövre slaget, som för övrigt inte heller finns i mina ordböcker. Det krävs googling och ibland även rundringning.I höst har jag till exempel lärt mig ”puticlub”, spanska för bordell. Det kallade nämligen högern Socialdemokraternas högkvarter i Madrid, när demonstrationerna mot premiärminister Pedro Sánchez pågick som mest för att han var på väg att bilda regering med stöd av de två katalanska separatistpartierna. Han hade sålt sig menade kritikerna, regeringsmakten mot Katalonien, och på gatan demonstrerade de med uppblåsbara dockor...I samma veva lärde jag mig ”hijo de puta”, som inte riktigt kan översättas till svenska, men vi kanske skulle säga ”ditt svin” eller något. Detta kallade i alla fall den absoluta toppolitikern Isabel Díaz Ayuso premiärministern, under hans installationsdebatt i det spanska parlamentet. När det gäller de nedre regionerna är jag generellt något ordfattig på alla språken, tycker jag. Men efter att jag sett dokumentären om Gérard Depardieu så är – tyvärr måste nog tilläggas – ordförrådet stärkt på det området.I den visas bilder från en resa till Nordkorea där Gérard Depardieu genomgående beter sig som ett praktarsle skulle man nog kunna säga, och jag lär mig ord som ”bander” – ha stånd, ”peloter” – tafsa på och ”jouir” – få orgasm. Det senare menar han är vad som händer med en liten flicka, om hästen som hon rider på börjar galoppera. Ett exempel från filmen bara, och en mycket mycket osmaklig kommentar, anser många fransmän. Kulturministern tyckte det var läge att ta ifrån Depardieu den fina utmärkelsen Hederslegionen till och med, men då protesterade president Emmanuel Macron. Han sa att det inte var ett moralpris och att han sällar sig till skaran som inte känner sig helt övertygad om bildernas äkthet, vilket fick dokumentärmakarna att ta in en expert för att granska filmen och som bekräftar att ljud och bild stämmer. Depardieus advokat kontrade då med att det som förefaller vara avslöjande filmsnuttar från verkliga livet, i själva verket är en del av något som skulle bli en spelfilm, Depardieu spelar alltså bara sig själv. Å en rad kulturarbetare har rusat till skådespelarens försvar. Han är den störste, säger de, och låt rättsväsendet döma honom. Inte folkdomstolen. Fortsättning lär följa. Ett annat område där jag kan dimpa ner i svarta hål av okunskap är jordbruks- och fiskesektorn. Skördetröska? Ingen aning. Trålare? Nope. Varken på franska spanska eller italienska... Men nu har jag varit i Normandie och fyllt på – ”ostréiculture” – ostronodling. Frankrike är nämligen det land där det både produceras och äts mest ostron i hela Europa. Och nu under jul och nyår är det högsäsong. Ordet fred kan jag redan på alla mina språk. Paix – pace – paz. Men låt oss ändå hoppas hoppas att 2024 blir året då vi får flera skäl att använda det ordet på många av värdens språk. Gott nytt år! Önskar,Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 22 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.“Har ni hört, de tog säcken med potatis, åtta kilo. Vad ska jag nu säga till mitt barnbarn? Hon fyller ju år och potatis från Ukraina var allt hon önskade sig” Den äldre farbrorn uppenbart uppgiven berättar för oss i kön till flyget från Polen till Sverige.Han hade alltså stoppats i tullen – potatis får man inte ta med sig i handbagaget, sa tullpersonalen och han fick lämna ifrån sig säcken, födelsedagsgåvan till barnbarnet i Sverige. Vi i kön nickar medlidande, för vad ska man säga? Tänk att han släpat åtta kilo potatis från Ukraina för att göra sitt barnbarn i Sverige glad. Mor- och farföräldrar, vilka hjältar. Överallt i Ukraina stöter man på dem, när föräldrar inte räcker till, när pappor lämnar huset för fronten, när mammor inte orkar, när föräldrar dör, då är de ofta de som ställer upp, tar hand om barnen, hjälper till, ger kärlek, lagar mat, berättar och uppfostrar. Nästan en fjärdedel av Ukrainas befolkning är över 60 år, också en av de mest sårbara grupperna i samhället. Hittills har de i alla fall fått sin pensioner utbetalda, två till tre tusen hryvna per månad, ungefär 600 till 800 svenska kronor.De säljer blommor vid tunnelbaneuppgångar i huvudstaden Kiev, sina syrade grönsaker, sånt de skrapat ihop i hemmet. De klagar sällan i det offentliga, men de flesta som jag pratat med säger att de lever knapert. För att inte tala om de som bor nära fronten. Oftast är det just pensionärerna som inte vill fly, lämna sina hem, trots beskjutning, trots att de ibland varken har el eller vatten, stannar de kvar, odlar det de kan i sina kolonilotter, lagar läckande tak, hjälper sina barn och försvaret, knyter kamouflagenät, lagar mat till soldater, kämpar på i tysthet, på ålderns höst. I det ukrainska parlamentet pågår nu diskussioner om att höja pensionen, att landet ska trots situationen på något sätt bli bättre på att ta hand om sina äldre, diskussioner som förs mer av samvetskval – för just nu har man inte råd. Ukrainas tysta hjältar. Jag tänker på den uppgivne ukrainske farbrorn på flygplatsen i Polen. Jag kan inte hans historia, jag vet inte vem han är och vad han har sett och genomlevt men förmodligen lagar han väldigt god potatis, så pass god att det är det är det enda ett barnbarn önskar sig i födelsedagspresent. Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 21 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn torsdag,Dan före dan före dan före dopparedan, och det är den tiden på året igen då redaktionerna ringer runt till korrespondenter och vill veta hur julen firas på andra håll i världen. I jakt på likheter och olikheter, finstämda traditioner och kanske rena stolligheter. Och det tycker jag såklart man kan bjuda på, det är ändå något fascinerande över hur en och samma högtid klätts i så olika traditioner och former i olika länder.Problemet är bara att jag aldrig firat jul i Danmark. Så mina kunskaper är därefter: inlästa, teoretiska och förmodligen rätt tvådimensionella. Så förlåt säger jag till alla danskar, för att jag med stor sannolikhet i år igen kommer vanställa era jultraditioner inför den svenska publiken.Men en del har jag ändå lärt mig, den hårda vägen, genom att ha haft fel och fått skämmas. Numera vet jag, eller tror mig åtminstone veta, att det gäller att skilja på julaftonens julmiddag med anka eller fläskstek, glaserade potatisar och rödkål - och det julbord man sen äter på juldagen och annandagen.Också vet jag att traditionen att samlas och sjunga julpsalmer är stark i Danmark. Man älskar över huvud taget att samlas och sjunga tillsammans, och jag minns under pandemin, nya restriktioner trädde i kraft precis innan jul, och första frågan till statsministern från de samlade journalisterna var ”hur kommer det bli, kommer vi kunna sjunga några julpsalmer i år”.Annat är precis likadant. Som till exempel det här: Nu heter han inte Benjamin syrsa i Danmark utan Jesper Fårekylling, men traditionen med kalle på TV på julafton är faktiskt precis den samma, en närmast komiskt identisk upplevelse.En annan sed som dessvärre inte heller skiljer sig särskillt mycket är julgranshånet, ni vet den där märkliga folksporten så här års att klaga på andras krokiga, tunna eller spretiga julgranar. Det fick statsminister Mette Frederiksen känna på i veckan, när hon mot bättre vetande valde att lägga ut en bild på sin knubbiga och sparsamt klädda gran på sociala medier. Hur någon med statsministerns uppburna ställning och höga inkomst kunde nöja sig med en så undermåligt julpynt, det gick inte att förstå - tyckte en lång rad danska instagramanvändare.Så har vi besattheten av en vit jul. Och här jobbar man i uppförsbacke, chansen att få till ett snötäcke över hela Danmark på julafton är inte särskilt stora, faktiskt har det bara hänt 12 gånger sen 1874. Men inte desto mindre hoppas man varje år, TV2 har en julesnöbarometer som uppdateras varje dag i december med sannolikheten för en vit jul. Den pekar nästan jämt mot en besvikelse, så även i år.Ja, ni hör, det är faktiskt inte så lätt att dra några skarpa linjer här, Danmark är på det hela taget är rätt likt Sverige - även runt jul.Vill du veta mer än så så tycker jag du ska komma hit istället. Jag kan lova mindre snö, fler psalmer, kanske lite bättre mat men ungefär samma Kalle i TV. Och julgranar, som duger som de är.Samuel Larsson, Kö[email protected]

Utrikeskrönikan 20 december. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor. Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa

Utrikeskrönikan 19 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Västbanken TorsdagDaddy dead.Jag stod på ett tak och blundande.Hörde bara bruset från när vinden lekte i olivträdens bladverk med ett rasslande ljud som svar.Kände dofter från tända grillar, grönsaker och välstyckade lammdetaljer som vändes för att inte svedas.En kvinna höll fram en kopp te under min näsa, värmen fick ångorna att stiga, ett välbehag av teblad och färskplockad mynta. I bakgrunden en hint av salvia.Det var Salviablad som Bilal brukade sälja på marknaden i Ramallah, ett av sätten att försörja familjen.Daddy deadDet var Bilals fyraårige son, Moussa, som visade vägen hit, en faderlös son.För när jag öppnar ögonen igen kommer verkligheten tillbaka.Moussa först leende men med någon sorgligt över sig, de enda ord han kan uttala på engelska är: daddy dead. Pappa död.Samhället jag befinner mig i är omringat av illegala bosättningar, för några veckor sedan var det stor fest här. Det var skördetider och hela familjer plockade oliver tillsammans. Matsäck, fika, lek och jobb. ”Som en festiva”l, sa någon.Plötsligt dök fyra bosättare upp, vita skjortor, beväpnade.Byborna flydde men Bilal, pappan, hann inte. Han sköts med ett skott i bröstet. Drog sina sista andetag framför ögonen på sina tre barn.Historier som den här rapporteras inte ofta i Israeliska medier. Få är på allvar medvetna om hur palestinier på Västbanken trakasseras av såväl bosättare som militären.Bilder från dödade barn i Gaza syns inte i Israelisk mainstream media, här är många uppriktigt förvånade att stora delen av omvärlden protesterar mot Israels attacker mot Gaza, man vill ju bara neutralisera ett av landets största hot- en kamp som är existentiell.Samma sak på andra sidan.Den verkliga omfattningen av Hamas massakrer den 7 oktober har knappt synts i palestinska medier. Många palestinier trodde först att bara soldater attackerats och kidnappats. Stödet för Hamas har till och med ökat i vissa kretsar eftersom de ses som frihetskämpar och deras slakt av civila aldrig fördömts av det egna folket.I Sverige och omvärlden är förståelsen för den sida man själv inte sympatiserar med obefintlig, bestämda uppfattningar orubbliga. Tänk då här, där de båda sidorna bara fylls av de egnas argument och redan bestämda åsikter cementeras, som huggna i sten.Du vet att araberna försöker ta över vårt land va, är du inte rädd, sa en ung kvinna till mig igår.Då spelar det ingen roll att fyraårige Moussa berättar ”daddy dead.” Eller att kusinerna till den 10 månaders kidnappade Kfir Bibas och hans fyraårige bror Ariel inget annat vill än att se dem i livet- argumenten från andra sidan studsar som i ett rum av vacuum. Ingen lyssnar på det man inte vill höra.Johan Mathias Sommarström, Västbanken

Utrikeskrönika 18 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London måndag.Nog för att det har blivit dyrt att gå på fotboll – även ordinarie biljetter går ofta på en tusenlapp och uppåt när storklubbarna möts.På svarta börsen kostar det ännu mer.Men etthundrafyrtiotusen kronor, för två matcher, streamade, det slår alla kända prisrekord. Det är den summan som landade hos den skotske hälsoministern Michael Matheson, efter en familjesemester i Marocko förra nyåret.Familjen består av herr och fru Matheson och två tonårssöner, två fotbollsintresserade tonårssöner.Med på resan var även hälsoministerns surfplatta, bekostad av det skotska parlamentet och endast ämnad att använda i arbetet.När räkningen dök upp på parlamentets ekonomiavdelning ett par veckor senare, började larmklockorna att ringa. Nästan 11 tusen pund på en vecka, mer än alla andra ledamöters surfkostnader under hela förra året.Hälsoministern som representerar det skotska nationalistpartiet bedyrade att han endast använt surfplattan i sitt arbete som parlamentariker, ekonomiavdelningen accepterade, något motvilligt, och det blev de skotska skattebetalarna som fick stå för notan.Men när räkningen under hösten blev känd i medierna började oppositionen att föra liv om saken. Ministern erbjöd sig nu att betala ur egen ficka.Vidare efterforskningar visade sedan att de höga surfkostnaderna sammanfallit med matcher i den skotska fotbollsligan. Och efter att ha pressats hårt medgav en snyftande hälsominister till slut att det inte bara var han själv som använt surfplattan i Marocko. Hans söner hade tittat på fotboll. Och det var för att skydda dem han som till en början hade gett en annan version. Nu hade han fått deras tillåtelse att tala sanning.Den dagen Celtic mötte Hibirnian slutade räkningen på drygt 30 000 kronor. Dagen för det stora Glasgow-derbyt mellan Celtic-Rangers kom surfkostnaden upp i mer än 117 000. Det brukar vara flera timmar långa för- och eftersnack i studion.Oppositionen kräver nu minister Mathesons avgång för att han vilselett parlamentet, men än så länge har han partiledningens stöd. Parlamentet har tillsatt en särskild utredning och inför de stundande ledigheterna har it-avdelningen skickat ut en uppmaning till ledamöterna. Ska ni ta med er telefonen utomlands och använda mobilroaming – måste ni kontakta helpdesk två dagar i förväg för att anpassa ett lämpligt roamingpaket.Kanske något för fler än skotska politiker att ta i beaktande.

Utrikeskrönikan 15 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, fredag.Krocken krasar fortfarande. Krocken mellan två diametralt skilda världsbilder där båda sidor ser sig som största offret. Israeler känner ett existentiellt hot efter att ha upplevt något som påminner om förintelsen och palestiniers skräck för en ny Nakba förstärks när militanta bosättare sprider flygblad där det just står – en ny Nakba, väntar er, packa era tillhörigheter och ge er iväg.I går under en militärräd gick israeliska soldater in i en moské i Jenin på Västbanken och reciterade judiska böner i högtalarsystemet.Skottlossning, räder, stenkastning. TV-kamerorna sätter sig som sugkoppar på våldsamheterna. Samtidigt, mer i skymundan: en bosättarattack mot olivplockare, en vägbom som blockerar infarten till en palestinsk by, en tonåring som misshandlas av soldater, en man som förlorat sitt arbetstillstånd i Israel, en rivningsorder för ett palestinskt hem som verkställs.Små enskilda händelser som alla går att förklara eller bortförklara, inklusive att jag själv ägnade fem timmar åt att komma ut genom vägspärrarna från Betlehem i lördags, en olägenhet för mig men vardag för palestinier, tillsammans bildar de ett mönster som gör att det knappt finns en enda palestinier på Västbanken som inte känner sig kollektivt bestraffad i vad de upplever som israelisk hämndlystnad efter 7 oktober.Palestinier blir inlåsta i sina städer och byar, 4 000 palestinier har gripits sen 7 oktober, 6 palestinska fångar har dött i israeliska fängelser. Och i oförsonlighetens brutala sorg uppstår ett akut behov av att skratta rått. Svart humor förmedlad av den egyptiske komikern Bassem Youssef när han deltog i en amerikansk talkshow. Där härmar han hånfullt de melodramatiska palestinierna när de ropar: ooooh Israel dödar oss – nä nä, säger Bassem Youssef, så lättdödade är ni inte, jag vet, min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.Sen efterlyser komikern en ny så kallad växelkurs. Hur många palestinier för en israel? Den kursen har varierat från krig till krig säger Bassem Youssef, precis som kryptovaluta.2014 var kursen 27 döda palestinier för en död israel. Vad är kursen i år?Och så berömmer den egyptiske komikern Israel som varnar gazabor innan de bombar deras hem – om Ryssland gjorde samma sak i Ukraina skulle Putin vara rumsren, säger han samtidigt som han idiotförklarar sin egen frus kusin i Gaza – en riktig looser, säger komikern – han påstår att Hamas inte försöker hindra civila från att lämna sina hem efter att Israel ringer och varnar att de ska bomba.Ja ni förstår, säger den egyptiske komikern, min frus kusin misslyckades till och med på anställningsintervjun när han försökte få jobb som mänsklig sköld.Bassem Youssefs svarta humor – ett botemedel i oförsonlighetens tid.Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönika 14 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manilla, torsdag.När börjar egentligen julen? Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, rörde 2019 upp starka känslor när han i en artikel berättade att han inleder firandet redan den 1 oktober. Alldeles för tidigt, tyckte många. Sedan dess har julens traditioner – när är det okej att börja pynta, dricka julmust eller spela julmusik i affärerna – varit en återkommande debatt i Sverige.Här i Filippinerna skulle de nog fnysa åt Gustaf Reinfeldts oktoberfirande, för att inte tala om alla vi som väntar till första advent. Här inleds julsäsongen officiellt den 1 september. Filippinerna, som är mestadels katolskt efter över 300 år av spanskt kolonialstyre, sägs ha det längsta julfirandet i världen. Men även här tjuvstartas det. En tysk journalist jag träffade här berättade att han hört julmusik spelas redan den sista augusti. ”Det borde vara ett människorättsbrott” skojade han.Nyligen blev julen även till geopolitik här, när en båtkonvoj med frivilligorganisationer ville leverera klappar och sprida julglädje till filippinska fiskare och sjömän som håller till ute i Sydkinesiska havet. Där arbetar de under svåra förhållanden, och hamnar allt oftare i konfrontationer med stormakten Kina som gör anspråk på havsområdet. Samma dag som konvojen kastade loss sköt Kinas kustbevakning med vattenkanoner mot filippinska båtar i området dit konvojen var på väg.Efter att ha förföljts av kinesiska fartyg valde julkonvojen till slut att vända om. Men en båt ska ha lyckats slinka förbi och lasta av julklappar med konserverat kött, kläder och böcker.Trots vattenkanoner och storpolitiska spänningar, kom alltså julen också till reven och atollerna i Sydkinesiska havet.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönika 13 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. God morgon från Afghanistan. Så här på självaste Lucia är det kanske passande med en krönika om situationen för landets kvinnor. Det är som bekant inte glada dagar för afghanskorna. Utbildningsmöjligheterna och de flesta offentliga jobb är numera utom räckhåll. Men kvinnorna här är uppfinningsrika och av segt virke. För några månader sedan stängde regimen skönhetssalongerna. Lösningen blev att ta emot kunder i hemmen i stället. Medan regimen stänger den ena dörren efter den andra så har konsekvensen paradoxalt nog blivit att allt fler kvinnor börjat arbeta. De är så illa tvungna att bidra till sina familjers försörjning. Afghanistans ekonomi har krympt med 25 % sedan maktskiftet i augusti 2021. De allra flesta kvinnor arbetar just hemifrån; till exempel med att sy kläder, brodera och skapa andra hantverk. De som bor på landsbygden förädlar grönsakerna de odlat och säljer vidare. Jag frågar en företagare i Kandahar om han och de andra männen pratar om det här. Om landets ekonomi inte skulle behöva kvinnornas insatser. Jovisst svarar han och tillägger att kvinnorna arbetar redan. Det är bara det att vi inte ser på det som arbete säger han och berättar att här i stan finns till exempel ett bageri som bara säljer bröd bakat av kvinnor. Sen säger mannen, som är kritisk till det som sker, att det som ni i väst efterfrågar; kvinnor som kommer till ett kontor och arbetar eller sitter här i affären och tar emot kunder. Det kommer inte att hända på länge än, åtminstone inte här i Kandahar. Provinsen är för konservativ och det strider mot människors föreställningar om vad som är moraliskt rätt och riktigt. En anekdot kan kanske få illustrera det här med rätt och riktigt. Så fort jag klev ombord på bussen på flygplatsen i Dubai som skulle ta oss till själva planet hit till Afghanistan, reste sig en man upp för att ge mig sin plats. Jag avböjde men då reste sig en annan. För visst skulle jag sitta! Jag hann inte mer än nudda rumpan vid sätet när en äldre kvinna klev på. Hon fick så klart min plats och i gengäld ville en tredje man ge mig sin. Det här flytta runt spektaklet fortsatte på själva flygplanet för inte ska en ensam kvinna sitta sidan om en man hon inte känner. Till slut satt vi tre tjejer på rad. Jag vet inte om jag någonsin riktigt kommer att förstå den här kombinationen av gentlemannamässig artighet och intensiv vilja att undvika kontakt med en representant för det andra könet. Att det här potentiella mötet ses som så farligt. Men företagaren bjuder på ännu en kopp gott grönt te och försöker förklara vad det är som driver åtminstone stora delar av den den manliga afghanska befolkningen. Han säger att eftersom Afghanistan genomlevt krig och våld i mer än fyrtio år så är fred prio ett. Två stabilitet och där verkar status quo vad gäller jämställdhet ingå. Tre utveckling och först därefter kommer vi till frågan om en förändrad roll för kvinnan i samhället. De afghanska kvinnor jag träffat och som försöker göra motstånd i smått såväl som i stort, lär inte gå med på att vänta så länge. Naila Saleem, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Tisdag.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om Argentina. Men, för två veckor sen satt jag på ett café i Buenos Aires och gjorde en intervju. Jag hade hittat ett litet café i utkanten av stan som var helt tomt. Det var tidigt på förmiddagen och jag var den enda gästen. Perfekt, tänkte jag. Kvinnan som drev cafét hade ett stort leende på läpparna och gjorde tusen saker samtidigt. Med ena handen stoppade hon in en plåt bakelser i ugnen och med andra handen kokade hon kaffe - allt samtidigt som hon hade en mycket intensiv konversation med någon i en telefon som hon balanserade på axeln. Jag hittade en plats på caféets övervåning och satte på bandspelaren.Men, en dryg kvart in i intervjun började små störande ljud leta sig in i min mikrofon. Det kom från caféets nedervåning. En livlig diskussion, lät det som. Mannen jag intervjuade tappade tråden. Jag försökte få honom att fortsätta – kör på, sa jag.Men, ljuden från nedervåningen blev allt högre. Och sen plötsligt - ett skrik.Vi reser oss upp för att gå och kolla vad som händer. Då ser jag det. Nedervåningen på cafét står i lågor.Vi springer ner och det brinner i köket. Lågorna virvlar runt på väggarna. Det blir tumult. Filt! ropar någon. Brandsläckare! Ropar någon annan. Det är olja! Ropar nån tredje.Utanför på gatan står kvinnan, som förut hade ett stort leende på läpparna, nu förtvivlad. Det går bara någon minut innan hela cafét står i lågor. Svart rök bolmar ut genom fönstren på övervåningen.Det är först långt senare som jag inser att jag fortfarande håller min bandspelare i handen och att jag har fångat hela händelseförloppet på band. När jag nu lyssnar tillbaka på inspelningen så hör jag hur snabbt allt gick och hur långsam jag var. Jag hör på inspelningen hur lång tid det tar för mig att fatta vad som händer. Jag hör hur jag i lugn och ro börjar plocka ihop datorer och sladdar och pennor och papper. Det är som om jag rör mig i slow-motion och att jag till varje pris ska rädda min datorladdare från elden.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om argentinsk inrikespolitik men istället får det bli en liten julhälsning. För nu, såhär i juletider, när vi alla ska samlas i olika hem och steka köttbullar på spisar och göra pepparkakor i ugnar och tända adventsljusstakar i mossa så är det kanske på en plats med en liten påminnelse. Var försiktiga när ni eldar i jul.Love Lyssarides, [email protected]

Utrikeskrönikan 11 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Måndag, Östersund, Jämtland, Sverige.Långt från Peking.Och så är det ju tänkt, jag ska ju sluta snart. Det här blir min sista krönika som Kinakorrespondent.Och flyttlasset har redan gått hem, som ni hör.När jag började som korrespondent, hösten 2019, hade ingen ännu hört talas om covid-19.Och Ryssland hade inte påbörjat sin fullskaliga invasion av Ukraina.Xi Jinping var halvväggs in på sin andra mandatperiod.Och Trump styrde i Washington.Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sen dess.Pandemi och krig. Det är väl de två saker som jag ändå skulle säga mest präglat Kinas ställning i världen de här åren.Kommunistpartiet tog beslutet att stänga in sig i en covid-bubbla i tre år.Och har även som bekant satsat på att stärka sin relation med Ryssland, trots att Putin går till attack mot sina grannar.Och även om de som styr i Peking nu satsar hårt på att visa hur öppen man är mot världen så tror jag såren från pandemin är svårläkta. Inte minst för många kineser.Men, att vända blad är ju något av Kommunistpartiets paradgren.Pandemihanteringens kontrollsamhälle blir bara en i raden av obehagliga minnen att lägga till handlingarna.Bit ihop och gå vidare och gilla läget. Tänk på någonting annat.Under mina år i Kina har jag ofta blivit imponerad över hur sega många av de kineser jag träffat är.Det tycks finnas en förmåga att stå ut och ha tålamod, trots att livet kanske inte är så enkelt alla gånger.Man kan tala om ”Chi ku”, ”äta bitterhet”. Vissa ser med stolthet på det.Ett annat uttryck som blivit populärt mer nyligen är ”Tangping”, att lägga sig raklång.Det vill säga, att sänka ambitionsnivån, strunta i samhällets alla krav, kliva åt sidan och göra så lite som möjligt.Kanske är det motpolen till att ”äta bitterhet”.Eller så är ”Tangping” rentutav bara en variant av att hålla ut; en lösning när alternativen verkar sämre.Under mina pandemi-år i Peking har också märkt att det varit lätt att bli hemmablind.Man blir som man umgås, heter det ju, och under Kinas covid-bubbla blev i alla fall min värld bra mycket mindre.Nu växer världen igen, men frågan är om den blir lika stor.Precis som ärret kan göra att huden drar ihop sig och stelnar så har kanske även sinnet tappat lite av sin flexibilitet.Det blev drygt 4 år som Kinakorrespondent.Xi Jinping är nu inne på sin tredje mandatperiod och nästa år kanske Trump blir president igen.Och även om jag ätit en del bitterhet, så hoppas jag att jag inte blivit bitter på köpet.För ytterst har det ändå varit en ynnest att få rapportera hem till er, kära lyssnare, under de här dramatiska åren i Peking.Björn [email protected] 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin fredag.Det är julmarknadstider i Tyskland.Något av det bästa att få uppleva igen under min andra period som Tysklandskorrespondent.Jag tycker bäst om att bara släntra runt mellan stånden, ta en Glühwein eller två, möjligen en Thüringer Bratwurst och så den underskattade delikatessen kokad grönkål, Grünkohl med knackerkorv.Däremot har jag hittills aldrig beställt en ”Lumumba”.Det gör många men frågan är om man i framtiden kommer kunna beställa en dryck med det namnet.Det är i grunden varm choklad, spetsad med en skvätt rom, en sk ”Schuss” på tyska, och så en klick grädde på det och den finns alltså att få under namnet ”Lumumba” på många, många tyska julmarknader.Men i förra veckan bröt en debatt ut om dryckesnamnet är lämpligt nuförtiden eller inte, ja, om det rentav skulle vara rasistiskt.Ni vet sådana där diskussioner som alla länder har då och då, hur ska man umgås med namn på saker namn som blivit lite föråldrade, från en annan tid och värld, som är känsliga för vissa grupper, som rentav kanske just är att betrakta som rasistiska. Vi har haft debatten i Sverige om chokladbollens förra namn, vi har haft den om Tintinböcker och om Astrid Lindgrens söderhavskung, för att nämna några exempel.En historiker, tidigare grön lokalpolitiker, gick ut på sociala medier och tyckte att dryckesnamnet ”Lumumba” var just rasistiskt och sen dess har kommentarerna och tidningsartiklarna varit rätt många i frågan.Namnets bakgrund är inte helt klarlagt, klart är att det anspelar på den förre kongolesiske premiärministern Patrice Lumumba som mördades i början av 60-talet.Kritikerna tycker också att namnet och så en ”Schuss” på det, en shot alltså - ”Schuss” också kan betyda skott på tyska - hånar Lumumbas öde, medan förespråkarna tycker att namnet lika gärna går att se som en hyllning till självständighetskämpen Patrice Lumumba.Drycken går för övrigt under namnet ”Tote Tante”, döda mostern eller möjligen fastern, eller Döda tanten i vissa delar av norra Tyskland, Danmark och Nederländerna.Det namnet har, vad jag vet hittills inte blivit ifrågasatt. Det sägs härstamma från en kvinna från en av de nordfrisiska öarna som flyttade till Nordamerika men som ville bli begravd på hemmaplan. Hon kom från fattiga förhållanden så hon transporterades efter sin död hem i en stora kakaolåda och på minnesstunden ska det, enligt legenden, ha serverats just varm choklad, rom och en klick grädde. Hur som haver, debatten om dryckens andra namn lär gå vidare.Visst, man kan tycka, som någon dryckesståndsägare häromdagen sa till mig att ”har vi inte större problem i det här landet”, men å andra sidan, om några tar illa upp av namnet så är det ju inte så svårt och borde inte vara så känsligt att ändra heller. Jag menar, ”eine heiße Schokolade mit Schuss und Sahne, bitte” låter ju också rätt gott. Daniel Alling, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tuscaloosa, torsdag. Medan de republikanska presidentkandidaterna försökte göra ett intryck på väljarna i primärvalsdebatten här i Alabama, så valde Time Magazine att lämna politiker och statsmän därhän när man skulle välja årets person 2023. Det blev i stället artisten Taylor Swift som tog hem titeln.Ur ett amerikanskt perspektiv är det knappast någon överraskning att det var den 33-åriga artisten som tog hem titeln. Taylor Swift har verkligen varit överallt det här året. Har det inte handlat om hennes framgångsrika skivsläpp och turné - så är det romansen med Travis Kelce, stjärna inom amerikansk fotboll, som varit i centrum för snart nog hela landets uppmärksamhet. Men Swift-effekten handlar också om företagsekonomi. Taylor och hennes team har gång på gång lyckats ändra på branschens spelregler, till sin egen fördel. I år lyckades hon till exempel få en listetta med en låt som släpptes på ett album fyra år tidigare - tack vare fansens kärlek till Cruel Summer, bevisad varje kväll på Swifts spelningar. Och på tal om recykling, iden att spela in sina gamla album på nytt - eftersom Swift inte äger några av sina gamla inspelningar - har blivit en enorm succé, och bidragit till att hon lyckats få in fem album samtidigt bland de tio mest säljande på Billboards lista. Och när Swifts konsertfilm hade premiär på biograferna tidigare i år, så hoppade hon och hennes team över de vanliga filmdistributörerna och gjorde en inkomstbringande deal direkt med biografkedjan AMC istället. Och en del fans gjorde om biograferna till konsertlokal och stod och dansade tillsammans framför duken.Fansen är just fanatiska, och påminner nästan om Qanon-medlemmar när de försöker hitta ledtrådar kring Swifts nästa skivsläpp i allt hon säger och gör. Ingen detalj är för liten att uppmärksamma. I förra veckan tyckte någon i en facebookgrupp jag är med i att månen hade flyttat sig en liten bit på en bild på hennes hemsida. Vad betydde det, undrade man?Och på ett nypostat foto från dagen då Swift spelade in låten You're Losing me, står hon och äter russin. I bakgrunden på köksbänken står en vinflaska. Fansen identifierade snabbt märket som  Gaslighter - ett vin som produceras av musikgruppen The Chicks - de som tidigare hette Dixie Chicks, och en gång i tiden hamnade på kant med landets konservativa efter att de uttalat sig negativt om George W Bush. Resultatet - vinet verkar ha fått en ordentlig boost i försäljningen. Och bland en del republikaner finns det en viss oro över att Taylor Swift skulle kunna avgöra det kommande valet. En enda instagrampost från Swift med en länk till en sajt där man kunde registrera sig som väljare gjorde att antalet registrerade ökade med 25% den dagen. Swift har tidigare tagit ställning mot Donald Trump, och kanske drömmer demokraterna och Joe Biden nu om en egen Swifteffekt, framför allt i ett läge där de har särskilt svårt att engagera unga väljare. Roger Wilson, USA-korrespondent. 

Utrikeskrönikan 6 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.För tre dagar sen landade jag i Sverige från Uganda. Alltid när jag kommer hem från en reportageresa är jag fylld av nya intryck, berättelser jag vill förmedla och miljöer som oftast är väldigt annorlunda mot där jag själv lever. Nu är det samma sak, men allt är liksom uppskruvat på extra hög volym.Den här gången reste jag inte ensam. Jag tog rygg på sex barnmorskor från Sverige, som i ett projekt jobbar med att, tillsammans med ugandiska kollegor, förbättra förlossningsvården och omhändertagandet av födande kvinnor. Och jag fick följa med hela vägen. Jag har sett när ett barn föds fram två decimeter ovanför ett smutsigt stengolv, och fångas upp av vana händer som vet precis hur halkigt ett nyfött barn är. Jag har sett ugandiska barnmorskor sprida ett obegripligt lugn i en kaotisk miljö, där ett vanligt arbetspass innebär tio till femton födslar utan någon medicinsk smärtlindring.Jag har också sett kvinnor i värkarbete som tålmodigt vankar i en fullpackad och varm sjukhuskorridor. Jag har sett en ung mamma med stor mage där barnet inuti inte lever men ändå måste födas fram, i en sal med fem andra födande kvinnor. Jag har lärt mig vad kvinnorna måste ta med till sjukhuset när de ska föda sina barn: plastskynken att lägga på britsarna, tyg att vira om sig – till och med ett litet rakblad för att skära av navelsträngen måste de själva ha med sig. Jag såg mycket i Uganda som kan göra en förtvivlad. Men också rätt mycket oväntade saker som, allra först kanske, gjorde mig lite förundrad och sen glad.  För jag har sett professorer och verksamhetschefer från Sverige ställa sig på alla fyra i en föreläsningssal, lägga sig på skrivbord och låtsaskrysta för att utbilda och förklara hur dynamiska förlossningsställningar kan underlätta födandet. Jag har sett ett engagemang för mammor och barn som är svårt att sätta ord på. Och jag har lärt mig om hur man med små medel som faktiskt inte kostar en krona, kan ge bättre förutsättningar för barnets syresättning i magen och minska risken för bristningar. Och jag har förstått poängen med att undvika bristningar, eftersom jag också har sett – och hört – kvinnor sys med minimalt med smärtlindring.Ja apropå det, så har jag en hel del skrik inspelade i min bandare. Vissa delar är rent plågsamma bara att höra på. Men så finns de andra, de små skriken, som är så välkomna.Sara Heyman, korrespondent för global hälsa, nyss hemkommen från Kampala, [email protected]

Utrikeskrönika 5 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Budapest tisdag”När är klotter bara klotter?Eller något större än så?Funderingen kommer när jag går omkring i Ungerns fina huvudstad, där det finns en hel del graffiti, mest stadsplanerade installationer av olika konstnärer, visst, både vackert och konstnärligt, men inget som väcker några starkare känslor.Hos oss i Sverige, uppfattar jag det som, är det i bästa fall ett sätt att synas och höras, tagga sig själv för att uppnå någon form av status i närområdet bland olika graffiti-konstnärer.På Balkan, inte minst i Ungerns grannland Serbien, har graffitin eller väggklottret en annan mer revolutionär, politisk möjligen också anarkistisk inramning, mer blodigt allvar, skulle man kunna säga.Å det är just vad forskaren Hana Suica säger, i en intervju med AFP, att graffitin på Belgrads väggar alltid speglat politiken och använts - samt används - för att kommunicera i pågående politiska skeenden.”Murar och husfasader blir politiska arenor - det har alltid funnits, i varierande grad, politik i graffiti,” säger hon angående den bok hon skriver i ämnet.Själv minns jag ett specifikt klotter som gjorde stort intryck på mig när jag såg det för första gången för över 20 år sedan. Två små ord.Bokstavligt talat precis överallt i Belgrad, men också på andra håll i Serbien.Balkankriget hade rasat färdigt och en annan kamp tagit vid - att bli av med en ledare som på några år blivit omöjlig att tolerera och som enligt många störtade Serbien i fördärvet - Slobodan Milosevic.Kampen fördes av många, men Belgrads studentrörelse spelade en stark roll. Å studenterna var påhittiga.Regimen angreps med klotter och graffiti, svart humor och satir men också med öronbedövande kastrullbankning ackompanjerat av blåsorkestrar med visselpipor på otaliga demonstrationer. Aldrig med våld.Men det avgjort allvarligaste hotet var just ett litet klotter som dök upp under presidentvalkampanjen år 2000 på skyltar, husfasader, telefonstolpar, ljusstolpar - överallt.Två ord.Det stod:Gotov Je!Översatt på svenska, tre ord: Han är slut!Ett minimalistiskt budskap, som skulle kunna avfärdas som typ skitklotter.Men kraften i orden kändes, i det som hände där och då.Studentrörelsen fick med sig gruvarbetare, kommunanställda, alla möjliga medborgare och, enligt vissa rapporter, också huliganer å den undre världen, som petade Milosevic från hans tron.Den 5 oktober 2000 var det över.Då stod det klart - att han var... slut.Precis som det stod på tusentals husfasader, stolpar och allt annat som kunde rymma, två små ord.Gotov je!Milan Djelevic, [email protected]

Utrikeskrönika 4 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington måndag.Jag fick en inbjudan från Vita Huset och började genast fundera över klädkoden. Skulle jag möjligen ta på mig skridskor? Eller i alla fall ta med dem i väskan?Nej det visade sig att som journalist räckte det med helt vanliga skor och varm vinterjacka. Jag var inbjuden till invigningen av presidentparets nya isrink, i Vita Husets trädgård. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen vandrade jag genom Rose Garden, fortsatte ned mot fontänen, och där, precis intill den berömda köksträdgården gnistrade den upphöjda nybyggda isbanan i skymningen.Servitörer med guldknappsuniformer hällde upp varm choklad och en orkester spelade julsånger. På den blanka isen virvlade skridskostjärnor från USA:s konståkningselit och gjorde piruetter i grönglittrande dräkter.Presidenthustrun Jill Biden var där för att inviga, hennes klädkod var också vinterstövlar, inga skridskor, och lång svepande rosa kappa. Hon eskorterades ut på isen av tidigare OS-guldmedaljören Brian Boitano.En blå matta hade rullats ut på isen så att presidenthustrun inte skulle halka, och för säkerhets skull höll Boitano henne också i handen i ett mycket, mycket stadigt grepp. Det såg lite krampaktigt ut.- Han är visst livrädd att jag ska trilla omkull, konstaterade Jill Biden.Man kan tänka sig rubrikerna OM Jill Biden trillat. Biden faller igen. Biden på tunn is. Biden på glid.Vita Husets pressavdelning hade just haft fullt upp med att hantera en annan jul-relaterad fallolycka. Kvällen innan hade Vita Husets jättestora julgran trillat omkull. Det blåste rejält i Washington den kvällen och den tolv meter höga presidentgranen, hittransporterad från West Virginia, blåste omkull. Granen blev liggande på sidan med desperat blinkande julljus, och fick lyftas tillbaka till sin position med kran.Det tog inte många sekunder innan fallolyckan blev viral. Vita Husets gran faller, precis som Bidens presidentskap, skrev republikanska kongresspolitikern Jim Jordan, och Fox News följde blixtsnabbt upp med en politisk panel om julgransfiaskot.Julfirandet i Vita Huset kommer alltid att tolkas politiskt. Melania Trump fick svidande kritik när hon på sin tid dekorerade östra flygelns korridor med fyrtio blodröda plastgranar, som fick kritikerna att dra paralleller till Margaret Atwood's the Handmaids Tale.I ett samtal med en medarbetare beklagade sig Melania över att behöva ägna sin tid åt julpynt.- Who gives a fuck about Christmas decorations, fräste Melania Trump, vem bryr sig om julpynt.Möjligen är det ett uttalande som kan få stöd över partigränserna från flera First Ladies.Den här kvällen i presidentens trädgård fortsatte orkestern spela medan mörkret föll över Washington. Isen gnistrade i strålkastarljuset, det var vindstilla. Jill Biden gjorde sorti i sin rosa kappa, utan att halka. Vita Husets pressavdelning pustade ut.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönika 1 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dubai, fredag.Det gäller att ta sig tidigt till en klimatkonferens om man vill slippa de långa köerna när tiotusentals människor ska in på ett och samma mässområde. Jag släntrar litet sömndrucken mot tunnelbana och ryggar tillbaka när dörrarna öppnas till en överfylld, svettig vagn. Näe... måste jag in där?Men plötsligt ropar någon: ladies only och vinkar in mig i första vagnen som är ren och sval med precis lagom luftkonditionering. Jag pustar ut och sjunker tacksamt ner på en stol medan vi susar förbi olje-emiratets flashiga skyskrapor och glasfasader. Ibland sneglar jag litet in mot vagnen bakom där de får stå och trängas och svettas och andas in varandras kroppsodörer. Så här känns det alltså att få åka med de privilegierade i Dubai, tänker jag: svalt, tyst och rent medan andra får svettas.På mitt hotell blåser det friskt i håret varje gång jag kommer hem efter en lång dag på COP28. Så friskt att sängen bäddats med tjockare täcke än jag själv har hemma på vintern. Korkat. Det är ju nästan trettio grader ute. Jag sliter bort täcket, stänger av AC:n och sover gott under bara lakanet.Försäljningen av luftkonditionering ökar nu i världen när den globala temperaturen stiger. Globalt uppskattas en miljard nya anläggningar installeras till slutet av det här decenniet. Anläggningar som inte bara ökar energianvändningen utan också ofta innehåller kylmedel som är starka växthusgaser. En ond cirkel då det som ska skapa kyla samtidigt förstärker uppvärmningen. Men i många länder kan hettan redan nu bli outhärdlig utan konstgjord kyla. När södra Irak drabbades av, extrema temperaturer upp mot 50 grader i somras och det samtidigt blev strömavbrott, då gick folk istället ut och satte sig i sina bilar med AC:n på fullt drag för att få litet svalka.Efter en bekväm tunnelbanefärd är jag framme vid Dubai Expo City och letar mig fram till ett rum i den stora pressalen där jag och mina kollegor från Sveriges Radio ska kunna jobba avskilt. Men vad är det för hemskt ljud? Det låter ju som värsta reaplanet utanför. Det är generatorn till luftkonditioneringen, säger vaktmästaren som går förbi. Vi installerade den igår så att ni ska ha det bekvämt. Bekvämt? Det här oväsendet går ju inte att vara i. Än mindre att sända radio i. Hur tänkte ni nu? Det blir tyvärr inga sändningar från årets klimatmöte, men vi hade det i alla fall svalt och skönt? Om det gick att stänga av eländet?Nej, det gick inte. Jag fick överge det avskilda rummet för en liten arbetsplats mitt i havet av andra kollegor. Så där sitter vi nu och trängs och svettas och andas in varandras kroppsodörer som andra gästarbetare.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönikan 30 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá, torsdagGymkultur och fysisk aktivitet har sen flera år tillbaka slagit igenom i det ojämlika Latinamerika. Från att ha varit fritidssysselsättning för överklassen är det nu en populär del i människors liv.I storstäder som São Paulo, Santiago eller Bogotá stoppas all biltrafik på stora avenyer några timmar på söndagar för att folk ska kunna cykla och köra löprundor på breda ytor, som annars inte är så vanliga.Gatorna fylls då av unga i löparskor, medelålders kvinnor på cykel och äldre med gångstavar.Men det som sticker ut här i Bogotá är en scen som utspelar sig klockan 6 på morgonen en söndag – ett idrottskomplex med sportarenor, simbassänger och gymsalar – FULLT med folk.Barn som tränar fotboll eller tennis, unga och äldre som tränar, alla sorters människor deltar i simundervisning eller bara roar sig i vattnet.En söndag, klockan 6 på morgonen, alltså! Det är ju otroligt, själv brukar jag ligga och sova då, jag tror att många gör det. Men inte Bogotá-borna.När jag försöker hitta förklaringen, så visar det sig att det är flera bottnar. Vissa aktiviteter har program för barn t ex bara tidiga söndagsmorgnar. Men den viktigaste förklaringen är en annan:De tuffa arbetsförhållandena och den extremt jobbiga biltrafiken i den här storstan som har 15 miljoner invånare.För det första – colombianerna jobbar 47 timmar i veckan, sen i juli. Innan dess var det 48 timmar.För det andra, Bogotá är den stad i världen där bilköerna är som längst, enligt en färsk undersökning som kollade 113 städer med hjälp av satellit.En vanlig bilförare spenderar 5,5 dagar om året fast i en bilkö. Fem koma fem dagar alltså. Sittandes bakom ratten i väntan på att bilen framför ska röra sig.Bogotá har ingen tunnelbana, vid rusningstid ser bussystemet ut att kollapsa när som helst. Händer det en olycka vid de mest trafikerade gatorna – och det gör det ofta – så blir det långa trafikstopp.Nu blir det lättare att räkna ut varför folk går upp i ottan en söndag och tar sig till gymmet och simhallen. När hinner de annars? Om vi bara tar de som inte har barn, alltså de som har det lite lättare:På vardagar går de upp kl 5, de åker hemifrån kl 6 och kommer till jobbet 8 – de slutar kl 18 och kommer hem ca kl 20. Det vill säga, om allt flyter på.Och så även lördagar för många, eftersom många arbetar sex dagar i veckan.Det verkar alltså vara den viktigaste förklaringen till de fulla gym och simhallarna på söndagsmorgnar i den här megastaden. Ändå är det rätt fantastiskt – i stället för att ta ut en annan typ av vila, t ex med huvudet bekvämt på kudden, så väljer många att ta vilan i form av fysisk aktivitet, och de tar med sig barnen också.Det är egentligen smått heroiskt för dessa människor som sliter dag efter dag för att kunna betala hyran, banklånet och barnens skolgång.Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chiang Mai, onsdag.Lugnet på den lilla grönsaksmarknaden i Yangon, Myanmars största stad, störs plötsligt av en protest. På video från aktionen ser jag hur en ung man i grå tröja och longyi, en burmesisk sarong, höjer rösten i ett brandtal mot den styrande militärjuntan. I deras skräckvälde är den här typen av protester sällsynta. I Yangon genomför polis och militär just nu nattliga räder i folks hem, i jakt på personer ur motståndsrörelsen. Trots det är det flera marknadsbesökare som syns stanna upp och lyssna till den unge aktivistens tal. Några håller till och med upp tre fingrar i luften, en protestgest lånad från filmen Hunger Games.Jag känner igen killen som leder protesten och skriker för full hals. Det är studentledaren Nan Lin, som på något mirakulöst vis lyckats hålla sig gömd i Yangon utan att gripas ända sedan militärkuppen i februari 2021. Innan kuppen utmanade han makten genom satir och humor: han var en av personerna bakom en berömd teatergrupp som ofta tänjde på gränserna för vilka personer och ämnen man kunde kritisera offentligt i Myanmar. Efter kuppen har han varit aktiv i den breda, underjordiska motståndsrörelsen mot juntan.Det är en rörelse som varit både fredlig och väpnad: vissa har som Nan Lin valt att arbeta med civil olydnad och fredliga protester – andra har anslutit sig till väpnade grupper som strider mot juntan. Men deras mål är detsamma: att få bort generalerna från makten och införa demokrati.Och nu, nästan tre år in i juntans styre, framstår det för första gången sedan kuppen som kanske inte helt omöjligt. För en månad sedan inledde flera väpnade grupper och etablerade etniska arméer koordinerade attacker mot juntans styrkor. Just nu rasar strider i väst, nord, öst och syd. Det som en gång var en av Sydostasiens största arméer har förlorat kontrollen över flera baser, mindre städer och gränsövergångar.Myanmars militär är långt ifrån besegrad, och ingen vet nog var det här slutar, men bland dem i Myanmar som önskar få ett slut på generalernas styre – och de är många – har ett litet ljus av hopp tänts efter några riktigt mörka år. Kanske är det därför som några av Yangon-borna på grönsaksmarknaden inte bara skyndar iväg, när Nan Lin höjer rösten och ropar att folket kommer att segra, utan står kvar och lyssnar, till och med höjer tre fingrar i en protestgest.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan 28 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag,I veckan fick jag återigen anledning att besöka Köpenhamns kanske mest berömda kvarter: den lilla excentriska fristaden Christiania. Mytomspunnen nationalsymbol och kanske mest känd i omvärlden som det där lite knäppa stället där man kan köpa hasch.Själva handeln har inte så mycket med Christiania att göra, den drivs av grovt kriminella gäng, men utan tvekan är en liberal inställning till narkotika en del av fristadens DNA.Och på huvudgatan Pusher street sker handeln helt öppet. Med färgglada reklamplakat och slagkraftiga slogans försöker langarna dra kunder till just sitt bås. Drogliberal graffiti pryder de flesta väggar, en söt doft hänger tung över gatan. Det ligger trasiga lådcyklar och annat skräp i trädgårdarna och det är trångt. Hälften av alla människor är här för att köpa narkotika, andra hälften verkar mest vilja beskåda den världsberömda kommersen. Och varje gång jag besöker Christiania kommer jag att tänka på hur min föregångare på det här jobbet, David Rasmusson, en gång kärnfullt sammanfattade det danska samhällets paradox: Danmark är ett land som älskar att hålla regler men att bryta mot normer. För vad är Christiania egentligen om inte en slags institutionaliserad normbrytning. En plats där hippiekulturen och det danska frisinnet fått ritt spelrum, en plats som säger: vi vet att det är förbjudet men vi gör ändå som vi vill. Där de boende under decennier har format ett parallellsamhälle mitt i Köpenhamn och blivit närmast folkkära på kuppen.Men så var det det där andra benet i den danska paradoxen om regler och normer. För trots allt prat om fristad är naturligtvis även Christiania underställd dansk lag. Så ungefär 100 gånger om året blir haschmånglarna bortkörda från Pusher street av polisen och deras bodar jämnade med marken, innan alltihop börjar om på nytt. Och här på gatan grips över tusen personer varje år misstänkta för narkotikabrott. Narkotikahandeln måste omedelbart upphöra, säger alla berörda myndigheter i det omgivande samhället. Och det har man för övrigt sagt i mer än 50 år. Hålla regler och bryta normer var det. Jo, båda sidorna av den danska paradoxen lyckas på något märkligt sätt samexistera på Pusher street år ut och år in. Något som utan tvekan bidrar till platsens dragningskraft.Vad står du och väntar på, fräste en gammal dam irriterat när jag stod och såg på hur polisen för femtielfte gången i år rev alla haschbodarna. Jag rodnade lätt och tänkte att jag kanske bara gått på ett lumpet pr-trick. Med ett finurligt formulerat pressmeddelande hade nämligen polisen fått journalisterna att tro att det är nu det händer. Efter decennier av ambivalens ska Christiania förankras i regel-hållar-Danmark - haschförsäljningen sjunger på sista versen.Här kommer inget förändras, fräste damen vidare, ni kan lika gärna gå hem.Kanske har hon rätt, hade det varit en enkel sak att stänga Pusher street hade det gjorts för 50 år sedan. Eller så har hon fel, kanske skrivs snart ett nytt kapitel i Christianias historiebok. Oavsett tror jag det snart kommer bli aktuellt att gå hit igen.Samuel Larsson, Köpenhamn

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Charkiv, måndag. Om det är något jag ångrar i livet så är det att jag inte skriver dagbok. Jag ångrar det så djupt att jag kan vakna på natten och bli arg på mig själv över att jag försummar mina minnen, känslor, tankar och intryck – mina och även andras. De där ögonblicken som i efter hand inte känns lika genomträngande, då man glömt eller förträngt alla detaljer, stundens kraft, när två människor möts och tiden bara stannar och allt som finns där är just den där egendomliga kraften, samtalen, sårbarheten. Jag tänkte på det häromdagen när vi satt och diskuterade ett och annat, jag och min ukrainska kollega här i Charkiv. En av hans väninnor dök upp och satte sig vid vårt bord. Hon, en sådan person som bara med sin närvaro tar plats. Hon, som under de här snart två åren av ett fullskaligt krig har sett allt. När ryssarna sköt robotar mot ett bostadskvarter här i Charkiv, när ambulanserna var för få och sjukhusen fulla. Och så det där spädbarnet som låg där på marken, medvetslöst av tryckvågen. Hur hon, väninnan, tog det i sina armar och tvingade sig in i en bil, kom till sjukhuset men efter många räddningsförsök, tittade läkaren bara på klockan och sa – 12.47, dödförklarad. Hur hon sedan i början av invasionen körde ut medicin till områden som var under kraftig beskjutning, fastän det inte fanns tillräckligt med läkemedel.En kvinna med epilepsi sa att hon bara hade medicin för ett par veckor, snälla försök, jag kommer dö annars, och varje gång de lyckades ta sig till området där kvinnan bodde, stod hon där och hoppades på att det också fanns något till henne: “Men vi har inte det du behöver”, sa väninnan. Och så det där sista mötet med kvinnan, hon sa inget den gången. Frågade inte om den livsviktiga medicinen, bara skrev sin adress på en lapp och räckte fram den: Här kan ni senare hämta min kropp, och så gick hon sin väg. Och vi sitter där runt bordet i Charkiv och väninnan berättar, och tiden stannar, och det vänder sig i hela min kropp. Känslor, tankar, intryck. Det måste skrivas ner, allt måste skrivas ner, för det har hänt.Sånt kan hålla mig vaken på natten, de uteblivna anteckningarna. För jag vet inte vad jag kommer minnas imorgon, det förgängliga livet. Återigen lovar jag mig själv, försök, snälla, skriv – så att åtminstone du minns – annars försvinner det där i glömskan – som om det aldrig hade hänt.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 24 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg fredagMarken skakar på Reykjaneshalvön och Island håller andan inför hotet av ett vulkanutbrott. Jag kommer till Island bara dagar efter att hela kuststaden Grindavik har evakuerats. Hals över huvud har människor fått lämna sina hem.Nu får de återvända kortare stunder, eskorterade av räddningspersonal för att hämta de ägodelar de kan få med sig. Jag står vid vägkanten några mil utanför staden. Det är en timslång bilkö längs landsvägen av boende som släpps in gruppvis i samhället.Åt andra hållet kör fullastade bilar ut ur staden. Foton, tavlor, kläder, minnessaker skymtar i bilfönstren. Det som du hinner packa ner på en kort stund och som ryms i din bil. Resten blir kvar.Och människor jag möter berättar om hur tankarna mal - vad fick jag med mig, vad är kvar?Ett hem, ett liv, nu står de boende i Grindavik vid sidan av i en situation ingen kan påverka.Det har varit 10.000 tals jordskalv de senaste åren i området. Förvarningar om kommande vulkanutbrott. Det har tillhört vardagen Grindavik. Människor har nästan vant sig.3 vulkanutbrott på lika många år har det varit - alldeles i närområdet - men utan hot för människor eller infrastruktur.  Och efter varje utbrott har skalven avtagit. Trycket i underjorden har lättat och marken blivit mer stabil.En 15 kilometer lång magmatunneln går rakt under Grindavik. Bara 500 meter ner i marken, där det är som grundast och magman får marken att både höja och sänka sig.Hus, vägar och marken spricker.Island håller andan - var ska den heta magman tränga upp en här gången?Både Grindavik och ett närliggande kraftverk är hotade.Utvecklingen följs noga av myndigheterna. Väl utvecklade tekniska instrument mäter gaser, markens rörelser  och följer flödet av magman.Det är i år precis 50 år sedan vulkanutbrottet på Hemön på Vestmannöarna. Utbrottet på Eldfjell kom utan förvarning och människor fick fly i båtar till fastlandet när het lava rann ner över staden.Över 300 hus förstördes, hamnen var ett nödrop från att helt täckas igen och det dröjde många månader innan uppröjningsarbetet kunde komma igång. Röda markeringar på lyktstolparna visar hur tjockt lavatäcket var. Jag sträcker mig och når precis upp. Det är minst 180 högt.Minnet av katastrofen på Hemön är starkt i Island. Oron är påtaglig att Grindavik ska drabbas på samma sätt. En viktig fiskehamn, en stor fiskindustri. Arbeten, skolor, hem.Är det en ny vulkanisk period som Island ser början på? Hur lång blir den? Spekulationerna är många.Den förra aktiva perioden, för 800 år sedan, varade i 100 år enligt forskarna. Island håller andan, det finns inga besked om framtiden. Naturens krafter är oförutsägbara.Men för de boende i Grindavik, som tvingats lämna sina hem, skakar marken under fötterna på flera sätt.Carina Holmberg, Göteborgcarina.holmberg,@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 23 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria torsdag. Ett tag såg det lovande ut. Vardagen hade nästan blivit normal. Det var lite som det var med covid – minns ni pandemin som lamslog världen? Särskilt här i Sydafrika var det var strikta restriktioner. Jag hittade en ansiktsmask i bilen nyligen. Just det, tänkte jag. Märkligt vad snabbt man glömde bort den tiden. Då man var man tvungen att bära mask på offentliga platser här, det mesta var stängt och det var ett elände att flyga, alla dessa ständiga covidtest.Så tänkte jag häromveckan vad gällde elen. Vad skönt att ha ström dygnet runt. Hela tiden. Inte ha saker som tinar i frysen, inte ha dessa jätteköer då rödljusen slutar fungera. Strömavbrotten som ett tag var uppe i åtta – nio timmar om dagen höll på att bli en politisk kris för regerande ANC – som kontrollerar det statliga elbolaget Eskom, ett företag som dragits med korruption och dåligt underhåll länge. För en del sydafrikaner har det blivit en tydlig symbolik i det här – Eskom blev sinnebilden för hur ANC sköter nationen i stort. President Cyril Ramaphosa såg sig till och med tvungen att utse en särskild minister med uppdrag att få ordning på elförsörjningen. Men nu har de kommit tillbaka igen. Strömavbrotten alltså. Köerna och frustrationen. På det har vi en arbetslöshet som är extrem på över 35 procent, ett våld som till slår på högsta nivå; en minister blev häromdagen, trots att hon hade två säkerhetsvakter med sig, rånad på motorvägen då deras bil tvingades stanna på grund av punktering. Antalet mord har minskade med 0,8 procent det tredje kvartalet i år, till 6945 mördade människor mellan juli och september. Så det finns en hel del som inte fungerar så bra.Men då finns ju utrikespolitiken att luta sig emot för regeringen. President Ramaphosa varit väldigt tydlig i sitt stöd för palestiniernas sak, redan från början av kriget mellan Hamas och Israel. ANC har sedan länge identifierat sig med palestiniernas situation, i landet har det varit stora demonstrationer för palestinierna och mot Israel. Parlamentet röstade nyligen för att stänga den israeliska ambassaden här, men Israels ambassadör har redan kallats hem för konsultationer som det heter. Och under ett online-möte mellan ledarna för Brics-länderna, alltså Kina, Ryssland, Indien och Brasilien så uttryckte sig Ramaphosa som ordförande ovanligt tydligt; Israels agerande gränsar till folkmord. Det var till och med så att Rysslands Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping var mer nertonade i sin syn på Israels agerande.Troligen grundar sig presidentens tydliga position i konflikten på en genuin avsky mot Israels krigföring och ett genuint stöd för palestiniernas utsatta situation. Men det finns också en del kritiker som menar att det här är en fråga som inte kostar Sydafrika något och som flyttar fokus bort från inrikesfrågor. Nästa år är det val i Sydafrika, ett val som markerar 30 år sedan apartheid avskaffades, demokratin infördes och ANC tog den politiska ledningen av landet. Frågan är då om folk kommer minnas strömavbrotten eller regeringens utrikespolitik?Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönika 22 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, onsdag.Det är mörkt nu.Här får vintervindar höga vågor att kraftigt brytas över stenpirarna i havet. Det vita, salta skummet slungas över vattenytan. Oförlåtande.Mörkret som tätnar tidigt, så tidigt .Det är som livet nu.Hatet som föds, hatet som göds.Jag möter hatet här, från så många, på alla sidor.Oförsonligt, oförlåtande.Jag har hört flera som sagt, ”vi måste döda dom alla, de vuxna och ungdomarna är redan terrorister och barnen kommer att bli det”I helgen sa en parlamentariker i ett regeringsparti att han vill ”bränna hela Gaza”, en annan har föreslagit att man kan släppa en atombomb där. En gullig barnkör sjunger ”vi ska förinta dem alla”Blundandet för barn som dödas av bomber, så många barn, journalister, så många journalister- cynismen från Hamas som gömmer sig bland civila, men hur många är ok att döda för att komma åt en Hamas?Samtidigt jublades det på andra sidan gränsen när Hamas massakrerade 1200 personer den 7 oktober. ”De har äntligen brutit sig ut från fängelset” konstaterade någon, det här är revanschen.De osmakliga glädjeyttringarna över döda kvinnor, barn. Kidnappade.Önskan om att förinta Israel, förinta Gaza.På ett sjukhus i Hafia har aldrig så många kvinnor tagits in med hjärtbesvär, liknande hjärtattacker. Fler kvinnor än män. Mammor till soldater, så stressade att hjärtat brister. Och antisemitismen, judehatet, breder ut sig. Igen! Världens mest förföljda folk tvingas än en gång se sig över axeln, skydda sina barn i Europeiska skolor, ta av sig sina davidsstjärnor för att inte trakasseras. Ständigt oroa sig.Diskussion om dödsstraff, ultranationalister som skriker åt gisslans anhöriga att de inte har ensamrätt på smärta- bosättarvåld. Det är rörigt.Deprimerande, mörkt.En ung arabisk-israelisk kvinna berättar att hon aldrig sett så mycket hat i hela sitt liv, från båda sidorna. ”Varför ser alla det i svart eller vitt” frågade hon förtvivlad. Krig är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är många.Men oförmågan att se de andras lidande är stor. ”Världen kommer att befrias genom vår befrielse” skrev en av sionismens förgrundsgestalter Teodor Hertzl. Det blev inte riktigt så.Men i det här mörka, nästan kompakta glimrar ändå små ljus av hopp. Svagt men inte döda.Jag såg den djupa smärtan hos en anhörig till en kidnappad.Bilden på hennes unga dotter leende mot kameran. Nu i Gaza, kidnappad.Men hon sa: ”kriget måste ta slut, våra bomber, deras bomber, det finns godhet och ondska på båda sidorna, vi måste bara se till att det goda vinner”.Kan det göra det frågar jag? Kan det goda vinna?Vad har vi annars att se fram emot svarade hon. Annars är det bara ett mörker när det enda vi behöver är ljus.Johan-Mathias Sommarström, Tel [email protected]

Utrikeskrönikan 21 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin tisdag,när är man integrerad egentligen?Vad menar vi ens med ordet?Frågorna kom till mig i lördags, jag gick till delikatessbutiken och sa ”ich hätte gern ein glas Champagne?”Ja, gärna det, svarade servitören och sen direkt ”aber woher kommen Sie”, var kommer ni ifrån?Suck, jag vet jag har varit inne på det förut som korrespondent att jag ibland, i vardagssituationer som denna framförallt, helt enkelt inte gillar ”var kommer du ifrån-frågan”.- Jag bor på hörnet, svarade jag.- Jaja, men jag hör något i din accent. Är du holländare eller dansk kanske?- Tja, jag betalar skatt här i Berlin, men om det är viktigt här och nu så kommer jag från Sverige...Sen kom det väntade, välmenande leendet, och ”wunderbar” medan jag, trots vänligheten ändå kände mig lite utanför igen.Alltså, jag gillar mitt land, det är inte det, men ibland vill jag bara vara en i mängden, inte en representant för kollektiva idéer om ett annat land.Som på operan för några veckor sen, i pausen kom jag och en äldre herre i samspråk om föreställningen, han hörde förstås att jag inte har tyska som modersmål, jag bara väntade på ”var kommer du ifrån-frågan”, men, se, den kom inte.Kanske var det så att mannen faktiskt först och främst såg mig som en hyfsat operakunnig person.Jag kände mig iallafall helintegrerad.Nej, det är förstås inte synd om mig och jag ställer också den där ”var kommer du ifrån-frågan” ibland.Och integrationsfrågan är högaktuell här i Tyskland nu på ett mycket större plan, måste man till exempel omfatta hela den tyska minneskulturen för att vara integrerad, är en av debatterna.Hur ser man på de tyska medborgare som har de palestinska områdena i sina hjärtan istället för Israel och inte nödvändigtvis, likt den tyska förbundskanslerna med fler, först och främst håller med om att Israels säkerhet är tysk statsdefinition, ”Staatsräson”.Eller på de många tiotusentals tyskar, en solklar majoritet för övrigt, som på fotbollslandskampen för några dagar sen mellan Tyskland och Turkiet på Olympiastadion här i Berlin, som tokhejade på Turkiet och buade ut det det tyska hemmalaget efter noter varje gång de hade bollen och firade med den turkiska flaggan på Berlins gator som om Turkiet hade vunnit EM efter matchen som Turkiet vann.Är de tyskar som hejar högljutt och passionerat på Turkiet istället för Tyskland här i Berlin riktigt integrerade eller inte? Även den diskussionen förs nu.Denna krönika är ingen doktorsavhandling på temat integration, bara personliga tankar och reflektioner kring ett ämne som grundar sig lika mycket i varje person, som jag vid bardisken som inte alltid gillar ”var kommer du ifrån-frågan” som den grundar i den mycket större samhälleliga frågan: Vad måste vi i ett land vara överens om gäller för att vi ska prata om en lyckad integration.Som jag ser är vi på många håll långt ifrån att ha ett enhälligt svar på den frågan.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 20 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev måndagOch vi är i Ukraina för att spela in Radiokorrespondenterna Ryssland eller borde ju kallas Radiokorrespondenterna Ukraina då.Det problemet gäller också mig själv, jag kallas för Rysslandskorrespondent, men när jag rapporterar från andra länder i bevakningsområdet som Ukraina, heter det inte Ukrainakorrespondent.Så på sätt och vis har media varit en del av det som är det stora problemet i dag, nämligen Moskva och Rysslands syn på sig själva som viktigast i imperiet, kronan på verket om man så vill. Om så det hette Sovjetunionen eller som idag när de självständiga länderna kallas för postsovjetiska eller forna sovjetiska.Moskva hade i många år flest utrikeskorrespondenter på plats, faktiskt fler än i något annat land. Det var en stolthet, som ryska UD gärna stoltserade med, tror sällan någon kontrollerade hur sant det var.Men jo det fanns korrespondenter i Moskva från länder, som inte var representerade i andra storstäder med många journalister ackrediterade. Forna band med det sovjetiska spelade roll för att arabstater, latinamerikanska länder eller afrikanska skulle tycka det var viktigt att ha reportrar på plats. Under många år var en man från Kuwait ordförande för den av ryska UD:s organiserade Foreign Press association - dvs utrikeskorrespondenternas klubb. Mannens fru var sekreterare i klubben och de samarbetade mycket bra med ryska UD när de organiserade gruppresor över hela Ryssland.Dessa gruppresor ledsagades av ett antal personer från ryska utrikesministeriet och de hade extrem koll på var reportrarna höll till . En gång i en oljestad valde några av utrikeskorrespondenterna att avvika från programmet och gick på restaurang istället för att äta middag med lokala potentater. Det skulle vi inte ha gjort. När maten knappt var uppäten ringde det till en av reportrarna och någon meddelade att taxin stod utanför och väntade. Han och ingen annan heller hade beställt någon taxi. Men ”taxin” var mycket påstridig och hävdade att alla i sällskapet omedelbart skulle åka tillbaka till hotellet.Under en period var det mycket svårt att åka till delrepubliken Tjetjenien utan att åka i organiserad tropp. Vi inkvarterades på ryska armébaser och våra guider, som sas komma från ryska utrikesministeriet kunde ibland senare dyka upp i helt andra sammanhang och inte alls som guider utan utsända från Kreml för att ”ge information” som det hette.Ukraina har alltid känts som en frisk fri fläkt när man kommer från den ryska hårt styrda verkligheten.Maria Persson Löfgren, Kiev [email protected]

Utrikeskrönika 17 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, fredag. Argentina slutar aldrig att förvåna. På söndag är det val här och den libertarianske, motorsågsviftande, tantrasexutövande kändisekonomen Javier Milei kan bli landets nästa president. Ingenting är ju mer Argentina än tangon och tangon vore ingenting utan en bandonenon. Detta underliga instrument. Bandonenon. Det ser ut som ett dragspel, men en äkta bandoneonista skrattar åt jämförelsen. Det är väsensskilt! Dragspel och bandoneon är två helt olika grejer, sägs det. Två helt olika ligor. Dragspel är som att spela mittback i korpen -att spela bandoneon är som att göra bicicleta i en Champions League-final. Bandoneon ska tydligen vara ett av dom svåraste instrumenten man kan lära sig. Men frågan är då hur det här märkliga instrumentet hamnade här, i Argentina? Spåren leder till Tyskland. Det var där den uppfanns i mitten av 1800-talet, då för att spela kyrkomusik. Men, det verkade inte ha blivit någon succé där. Istället hamnade instrumentet på ett skepp över Atlanten. Någon av alla hundratusentals européer som sökte lyckan i Nya Världen måste ha plockat med sig en bandoneon från Europa. För plötsligt dök det tyska kyrkoinstrumentet upp i Buenos Aires. Men, i huvudstaden behövdes ingen kyrkomusik. Istället hamnade den någon helt annan stans: Inne i väntrummen i Buenos Aires bordeller. Bandoneonen hade hittat ett hem. I tangon. Men varför blev det en sån succé? Kanske för att instrumentet har något lite vemodigt över sig. Något melankoliskt. Kan det ha varit så att dom emigrerade italienarna som strök runt här i hamnen i La Boca hörde tonerna från bandoneonen å längtade hem? Det är nått med argentinare och bandoneoner. Bandoneonen är som en bultsax som kan klippa upp hänglåset till varje argentinares hjärta. En gång reste en bandoneon tillbaka över Atlanten. Tillbaka till en europeisk kyrka. Det var när den nederländske prinsen Willem-Alexander gifte sig med argentinskan Maxima från Buenos Aires. Under vigseln hade Maxima såklart anlitat en bandoneonspelare som spelade musik från hennes hemland. Ljudet från bandoneonen ekade i den gigantiska kyrkan. Prins Willem-Alexander satt där i sin medaljbeklädda uniform och blonda välkammade hår och lyssnade artigt. Till synes helt oberörd: Han tänkte väl: ”Va kul! Ett dragspel!”Men bredvid honom satt den blivande drottningen från Buenos Aires. Å hon var någon helt annanstans. Helt tagen. Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka. Tyska kyrkor. Argentinska bordeller. Nederländska kungabröllop. Bandoneonen, precis som Argentina, slutar aldrig att förvåna. Love Lyssarides, Buenos Aires [email protected]

Utrikeskrönikan 16 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag. Jag har fått en till till damlaget i min familj. Det är en katt, men hon beter sig överraskande likt en människa. Typ en 40+ kvinna med lite ostadigt humör, lättpåverkad av lågt blodsocker och inte sen att fräsa till när tålamodet tar slut. Ja, lite lik mig själv helt enkelt. Med två söner och en man har jag varit i minoritet länge, och vi är förvisso fortfarande bara två av fem, men ändå – jag känner att laget är starkare. För, även om de är mina favoritpersoner i världen, att leva med tre snubbar i olika åldrar tar på ens tålamod, då och då. Eventuellt känner jag en extra stor samhörighet med katten då vi har samma namn. För katten Sara kom till oss då hennes tidigare ägare gick bort – och man kan faktiskt inte döpa om en vuxen kattdam hur som helst. Inte bara för att den nya ägaren råkar heta samma sak. Du kan väl byta namn själv då om du är så rädd att någon idiot skulle blanda ihop oss – tänker jag att hon kanske skulle tänka. För katten Sara är ingen man kör med. Trots att hon är minst i kvarteret har hon satt sig i respekt mot de stora kattherrarna i grannhusen, och de lurviga, lejonlika systrarna några dörrar bort som för sin lite mobbaktiga stil informellt går under namnen Bill och Bull. Nu stryker de alla snabbt förbi vår dörr för att inte få lilla Sara efter sig med burrig svans. Hon har ett skrik som ett antal gånger fått mig att rusa ut i tron att jag ska hitta något lemlästat, knappt igenkännbart till katt utanför dörren. Men då har hon redan hunnit skrämma bort någon stackare och svassar tillbaka in, oberörd. Med just det här, vill jag betona, är vi inte så lika. Men med annat – desto mer. Vi har haft katter förut, men ingen med så tydliga preferenser vad gäller mat, och som så tydligt visar vad hon vill ha. När vi häller upp torrfoder vänder hon demonstrativt på klacken och lämnar köket, uppenbart förnärmad. När vi serverar köttbitar i gelé kommer hon fram som en ivrig gäst på bjudning. Och Saras sätt att anse att människomat och matbord också är för henne, får mig att tro att hon och hennes förra ägare nog faktiskt satt vid samma bord och åt middag ihop. Jag upplever mer och mer att Sara anser det ovärdigt att få sin mat serverad i skålar på golvet. Kan jag förebrå henne? Jag vet inte riktigt vad det här med att vi nu är två på damsidan i familjen kan innebära för fördelar. Vi har ändå till exempel bara ett badrum. Hade vi haft två skulle en damtoalett vara en given stridsfråga. Men när jag suckar lite över mansvärlden jag lever i, och jag ser Sara som för tillfället tröttnat på oss alla och rullat ihop sig till en boll, känner jag på något vis lite samförstånd, Sarorna emellan.Sara Heyman, Korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönikan 15 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London onsdagUseless fuckpigs, morons, cunts. Är det ett utdrag ur ett lexikon för fula ord? Ja, det går säkert att slå upp glosorna där, men i det här fallet är smädelserna direkt hämtade från utfrågningarna i den stora covidutredningen häromveckan.Utfrågare Hugo Keith, stjärnjurist med titeln King's counsel läste högt ur interna meddelanden som den tidigare premiärministern Boris Johnsons chefsrådgivare Dominic Cummings skickat under covid-krisen. Som beskrivningar av kollegor i regeringskanslietKan du med det här språket ha bidragit till en bristande effektivitet bland ministrarna frågade King's counsel en smula sarkastiskt?Nej, jag gav uttryck för en vitt spridd uppfattning bland kompetenta personer om hur dåligt många av de ansvariga hanterade krisen, löd svaret från Cummings.De offentliga utfrågningarna i covidutredningen - en sorts statlig utredning som ska ge svar på frågan vad som finns att lära inför framtiden - har varit en fest för både oppositionen och de brittiska medierna, när regeringens agerande hamnat under lupp.En uppgift förtäljer att Boris Johnson, efter att ha tittat på en Youtube- film där någon påstått att man kan bota covid genom att blåsa med en hårtork i nästan, frågade sina vetenskapliga experter om de trodde att det kunde ligga något i den rekommendationen.Johnson tvingades sedermera avgå när efter att festerna i regeringskansliet blivit kända. Fester som hölls under covid-nedstängningen och som bröt mot både regler och restriktioner. Och som Johnson dessutom ljög om när sanningen var på väg att komma fram.Enligt Cummings, gick Boris Johnson under smeknamnet the Trolley, kundvagnen. Eftersom han likt en kundvagn i snabbköpsbutiken hade en fenomenal förmåga att svänga snabbt och utan minsta föraning byta riktning. I interna meddelanden användes bilder på kundvagnar som en symbol för premiärministern.Smäda gärna Johnson, men dra inte kundvagnen i smutsen, manade en krönikör i tidningen the Guardian efteråt. En utmärkt uppfinning från 1937, som gjort livet lättare för många och som står sig än idag. Hur vågar någon jämföra kundvagnen med Boris Johnson?Dagens premiärminister Rishi Sunak, gör sitt bästa för att distansera sig från den här tiden, nu har han ruskat om rejält i regeringen och till och med kallat in David Cameron, premiärministern från åren före Brexit. Men det var också Cameron som utlyste folkomröstningen som inledde allt det påföljande kaoset. Och Sunak var finansminister i Boris Johnsons regering.Före jul väntas både Sunak och Johnson kallas till covidutfrågningen. Oppositionen och medierna väntar med spänning.PM London

Utrikeskrönika 14 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,Det har snart gått 30 år sedan bröderna Gallagher i Oasis spelade in den här låten: Supersonic – en av deras bästa om ni frågar ett gammalt popsnöre som jag.Jag har haft den låten och många andra från Oasis i tankarna den senaste tiden och det är på grund av mitt arbete faktiskt.För den allt frostigare relationen mellan EU:s ledare: kommissionsordföranden Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande Charles Michel, har allt mer kommit att likna relationen mellan Liam och Noel Gallagher.Att bröderna inte drog jämt är en underdrift. Eller för att citera Noel: ”jag gillade min mamma fram till den dagen då hon födde Liam”.När det var som värst kunde bröderna inte ens vistas på samma plan eller samma turnébuss. De reste separat och träffades i princip bara på spelningar.Ungefär som Michel och von der Leyen som i princip bara träffas på gemensamma presskonferenser efter EU:s toppmöten.När ledarduon nyligen besökte USA:s president Joe Biden i Washington kunde de inte ens vara i samma rum samtidigt. Michel träffade Biden i ovala rummet medan von der Leyen fick sin pratstund med presidenten ute i trädgården.Dessa träffar föregicks inte av någon gemensam avstämning för att ledarna skulle kunna samordna sig och visa enad EU-front i samtalen med Biden.Nä, EU:s båda ledare pratar sällan med varandra, tvärtom sägs det att de snarare undanhåller information från den andre.No ones gonna tell you what I'm on aboutSå det finns en del likheter mellan Liam och Noel och Michel och von der Leyen, tycker jag. Men också en väsentlig skillnad.För oavsett hur mycket bröderna Gallagher bråkade hade de en förmåga att samarbeta när det väl gällde. När det gällde musiken.Låten vi hörde i början, Supersonic, rev Noel ihop medan de andra i bandet tog en paus under en inspelning av en annan låt i en studio i Liverpool i december -93. När de andra kom tillbaka efter pausen spelade de in musiken och Liam satte därefter sången på första tagningen.Bröderna var helt enkelt otroligt synkade, rent musikaliskt.Detsamma kan inte sägas om EU:s ledare. De är inte synkade, inte musikaliskt så vitt jag vet men inte heller politiskt.Det har bland annat blivit tydligt under konflikten mellan Israel och Hamas. Medan Michel har sagt att Israels blockad av Gaza är ett brott mot internationell rätt har von der Leyen mer betonat Israels rätt att försvara sig, bland annat under en resa till Israel dit hon åkte utan Michel och utan att stämma av med honom före.Denna brist på samordning och dialog hjälper knappast ett EU som har som ambition att stärka sin roll i världspolitiken.Om ni skulle tillåta en simpel korrespondent att få ge ett litet tips skulle nog det bästa för von der Leyen och Michel och EU i stort vara om de släppte sina gamla meningsskiljaktigheter och började samarbeta. Michel och von der Leyen, borde helt enkelt lyssna på Oasis.Don't look back in angerAndreas Liljeheden, ett popsnöre, [email protected]

Utrikeskrönika 13 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Thimphu, måndag.Thimphu, var ligger det undrar ni kanske? Det är Bhutans huvudstad. Fast här säger man inte Bhutan utan Druk-Yul som betyder Åskdrakens land. Oavsett namn så är det lilla bergslandet inklämt mellan Indien i söder och Kina i norr.Med den södra grannen har man varma relationer, inte minst ekonomiskt. Med jätten i norr är det frostigare på grund av en gränskonflikt. Därför är det i stort sett bara flyttfåglar som korsar den norra gränsen. Tranorna från Tibet har precis börjat komma till sina vinternästen här.Bhutan är kanske mest känt som turistdestination för de som har pengar. Besökare måste nämligen betala en daglig skatt för att ens få vara här. Pengarna går enligt turistchefen, som jag träffade häromdagen, till att utveckla landets utbildningssystem och till att hålla turistattraktioner i skick.Vad finns det då att se? Buddhistiska kloster, uråldriga borgar, vilda djur och kanske världens vackraste natur. Bhutan benämns ibland som Shangri-La, ett slags paradis på jorden. Under min resa österut i landet är det lätt att förstå varför. Vi åker genom barrskogar som övergår i lövskog. Sen kommer kaktusarna och lite längre bort rhododendronskogarna som förstås inte blommar, men ändå. Vägarna slingrar sig längs bergsväggarna.Jag åker österut för att ta reda på mer om hur landets skogar sköts. Hela 70 procent av Bhutan är täckt av skog, stora delar är nationalpark som inte får röras. Skogen är på sina ställen så tät att vissa experter varnar för att strategin att lämna naturen i fred har gått för långt. Träden får inte tillräckligt med ljus och näring där de står och trängs anser en del forskare.Tack vare den enorma skogsarealen har Bhutan inte bara uppnått nollutsläpp av koldioxidgaser. Landet ligger till och med på minus. Men drabbas likväl av klimatförändringar som smältande glaciärer, torka och regn när de inte ska komma.I Bhutan får tillväxt inte ske på miljöns bekostnad, utan en sund omgivning ingen lycka, lyder det mantra som gjort Bhutan så känt. Ett exempel på det är ansträngningarna att upprätthålla våtmarker och skapa en balans mellan turism och lugn i Phobjikhadalen som är ett av tranornas vinternästen. I lördags var det festival i dalens kloster. Finklädda bybor med picknickkorgar begav sig uppför berget för att bevittna dans- och musikuppträdanden och hälsa den sällsynta svarthalsade tranan välkommen. Stämningen var på topp och trängseln stor inne på klostergården.Vad är det bästa med den här festivalen frågade jag några besökare. Barnens dans tyckte någon. En liten kille svarade däremot blixtsnabbt; att jag ska få köpa leksaker och sprang sedan ner till marknadsståndens plastiga krimskrams.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 10 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Miami, fredag.Det doftar kaffe ända ut på gatan, dörren står öppen på det kubanska caféet på Palm Avenue och när jag kliver in blir jag välkomnad på spanska.Jag har kommit hit för att prata med cafégästerna om politik, om debatten mellan de republikanska presidentkandidaterna. Men så fort jag förklarar mitt ärende, så skrattar servitrisen Maria.Debatt, vilken debatt? Det finns bara en kandidat, och han heter Donald Trump. Vänta ska du få höra själv, säger hon och presenterar mig för några av gästerna längs zinkdisken.De dricker sött svart kaffe ur små vita koppar och vinkar åt mig att slå mig ner, och förklarar att Trump är numero uno, den bästa president vi haft.Varför skulle vi ens bry oss om några av de andra kandidaterna? De är bara små kopior, han är originalet, säger en av männen.Vi pratar på en blandning av min knaggliga spanska och deras lite knaggliga engelska. Här i Hialeah, nordväst om Miami, har de flesta spanska som förstaspråk och de flesta har kubansk bakgrund. Flera av cafégästerna säger till mig att det är Trumps hårda tag mot Kuba, utrikespolitiken, som är hans största fördel.Senare samma kväll kommer borgmästaren i Hialeah att meddela att avenyn där caféet ligger ska byta namn till ”Donald Trump Avenue”. Han lämnar över en stor grön gatuskylt till Trump som ett tecken på Hialeahs lojalitet. Trump tackar för stödet och pratar om hur världen är på väg åt fel håll, han varnar för ett tredje världskrig och säger att om inte jag blir president så kommer det gå åt helvete för USA. ”We’re going to hell”. Biden kommer göra oss till ett kommunistiskt Kuba, säger han.Inne på det kubanska caféet kommer flera gäster fram, knackar mig på axeln och vill gärna säga vad de tycker om valkampanjen. Det bildas en liten kö framför min mikrofon. Två äldre systrar säger att Trump borde vara president alltid, han är komplett som politiker. En man i knallrosa skjorta berättar att han är präst i kyrkan runt hörnet, och väljer Trump för att han är mest antikommunist av alla. Servitrisen Maria vinkar till mig: - han i hörnet där borta vill nog gärna säga något, visar hon. Och mannen vid hörnbordet säger med hög röst, så att alla kan höra att han inte håller med de andra.Folk här inne förstår inte, säger han, att Donald Trump vore en katastrof för demokratin. Han ljuger, han beundrar diktatorer. Han är farlig för USA, säger mannen vid hörnbordetDet blir för ett ögonblick tyst på caféet. Och så reser sig prästen upp och lämnar lokalen.Du kan ju titta på opinionsmätningarna säger han till mig på vägen ut. Vi vet vem som kommer vinna.Och så öppnar han dörren ut mot Donald Trump Avenue.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönika 9 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Stockholm torsdag,Det som sker nu kommer att påverka världen mer än 11 septemberattackerna, det oförsonliga avgrundshat som nu uttrycks kommer inte att blekna när detta krig är över.Och hatet är djupt chockerande. En kristen arabisk man som jag känner och som haft en högt uppsatt position i ett av de Israelvänliga arabiska kungahusen, skrev häromdagen på sociala medier: Åk tillbaka till era ghetton. Det vill säga, han anser inte att israeler har rätt till Israel utan ska återvända till ghetton i Europa, och det här är en man som i decennier umgåtts med israeler och deltagit i fredsprocesser. Nu anklagar han hela västvärlden för folkmord på palestinier och säger att hela världen ropar antisemitism så fort en palestinier eller arab protesterar mot Israels bomber, markstöld eller bosättarvåld.En israelisk kvinna säger till mig att hon minsann sett hur det sprattlar i liksäckarna palestinierna radar upp i Gaza – de ljuger, de älskar Hamas och det är inte synd om dem och bara de lyder Israels råd att fly söderut i Gaza – så blir de mottagna av hjälporganisationer som ger dem all service de kan drömma om. Det är inte sant det vet vi.Och de senaste dagarna har bosättare på Västbanken spritt flygblad till palestinierna där det står: En stor katastrof väntar er, vi kommer att fördriva er från vårt heliga land.Fördriv dem, avhumanisera dem, förneka deras lidande.Själv blir jag anklagad för att vara islamist och Hamassupporter, en vidrig Israelhatare – om jag rapporterar om Gazas lidande. Och när jag häromdagen la ut midsommarblommor med den självklara uppmaningen stoppa antisemitismen, beskylldes jag för att ha tagit ställning för ett folkmord på palestinier. Hatet göder begreppsförvirringen. Det är inte antisemitiskt att kritisera Israel och den palestinska flaggan är inte en antisemitisk symbol lika lite som Davidsstjärnan eller kippan symboliserar dödande av palestinska barn.Många journalister lever i tron att om de får kritik från båda håll, så är det ett bevis för att de är opartiska eller neutrala som vissa säger. Ett ganska billigt journalistknep, som om korsande giftpilar skulle justera, rätta till, garantera sanning.Det enda sanning jag ser just nu är en monumental monopolisering av lidandet, som speglar sig i en bottenlös avsaknad av empati och som också gör att alla fredsprocesser framstår som löjliga akademiska övningar. Var fredsprocesserna bara ett sätt att skjuta upp det vi ser idag? Ett sätt att dölja det faktum att vare sig israeler eller palestinier har hittat ett gemensamt språk för året 1948, när staten Israel bildades och palestinierna tvingades på flykt.Cecilia Uddén, Mellanö[email protected]ättelse: I en tidigare version av den här krönikan uppgavs att den palestinska flaggan förbjudits på demonstrationer i Tyskland. Det stämmer inte. Däremot kan flaggan i delstaten Berlin beslagtas om den hålls av någon som ropar slagord som undergräver Israels rätt att existera som stat, är antisemitiska eller våldsförhärligande. Rättelsen gjordes 9 november 2023.

Utrikeskrönikan 8 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Östersund, onsdag.Häromveckan dog den tidigare kinesiska premiärministern Li Keqiang.Ni vet, han som varje år de senaste tio åren stått i Folkets stora sal i Peking och läst upp Kinas ekonomiska mål.Enligt kinesiska statliga medier dog Li Keqiang av en hjärtattack.Han blev 68 år.Dödsbeskedet kom plötsligt, Li hade nyligen pensionerat sig och försvunnit ur det politiska rampljuset.Och hans död har, inte oväntat, lett till en uppsjö spekulationer, analyser och konspirationsteorier.Det brukar bli så i kinesisk elitpolitik. Det slutna systemet och bristen på information göder ryktesspridning.Och Li Keqiang har under sina år som premiärminister också varit en person som ofta fått bära manteln som någon typ av anti-Xi Jinping.Absolut inte någon rebell, men en relativt pragmatisk, reformintresserad politiker. Marknadsvänlig, Västinspirerad. Både folklig och välutbildad.Långt ifrån den dogmatiska parti- och maktvarelse som Xi Jinping ofta beskrivs som.Så, när han nu gått bort är det inte konstigt att reaktionerna blivit starka och att vissa automatiskt ser hans död som en del i ett politiskt spel.Och vem kan klandra skeptikerna.Den kinesiska politiska historien saknar knappast brutala uppgörelser i den styrande eliten.Mao Zedong själv, på 1970-talet, sägs ju ha undanhållit läkarnas cancerbesked till dåvarande premiärministern Zhou Enlai.Men skepsisen i Kina är dubbeleggad.Genom sig själv, känner man andra.Och under mina i år i Peking har jag inte sällan märkt hur denna, ja, kalla det i viss mån cyniska världsbild, inte är begränsad till hur man ser på Kina.Tron, till exempel, bland vissa, på att USA och CIA har ett finger med i nästan allt som pågår runtom i världen.Övertygelsen hos somliga att västerländska medier såklart har en agenda, precis som de statliga kinesiska medierna har det.Vi är alla lika goda kålsupare, är sensmoralen.Från Kommunistpartiets sida brukar man ibland säga, som svar på kritik, att Väst minsann inte förstår Kina.Men med tanke på det slutna politiska system de lever i, så undrar jag ofta hur väl Kommunistpartiet egentligen förstår det så kallade ”Väst”.Och som trenden ser ut nu med växande konfliktytor mellan Kina och många av världens demokratier, så tror jag att möjligheterna för ömsesidig förståelse blir allt mindre.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 7 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vilnius, tisdag.Den senaste tiden har jag febrilt letat i mail och sociala medier efter något som känns görbart. Något som inte bara spär på all förtvivlan och oro som jag, och många andra känner för utvecklingen i världen just nu.Till och med producenten på P1 morgon mailade och sa att jag gärna fick berätta om något positivt den här gången.Det är ju så mycket död och bedrövelse i sändningarna nu, skrev hon.Ja, det är ju det. Och det ser tyvärr inte mycket ljusare ut inom mitt bevakningsområde.Men jag letar vidare.Där! Ett mail om att femtio städer i Europa skulle kunna bli klimatneutrala – alltså inte släppa ut mer växthusgaser än de klarar att suga upp redan 2030 – om de använder sig av teknik- och naturbaserade lösningar vi redan känner till. Jag ringer några samtal. Mm.. kanske.Och där – ett annat forskningsprojekt om hur ätbara insekter i Afrika kan ersätta protein från kor och därmed minska både klimatutsläpp, öka livsmedelssäkerhet och ge mer inkomster till kvinnor och barn.Jag nappar direkt. Det känns kul och intressant. Det tycker även kollegorna när jag försiktigt kollar – är det kanske ändå för lättviktigt just nu, när det händer så mycket allvarligt och tungt i världen?Nejdå. Det kommer fungera bra i mixen säger de. Vi behöver något som lättar upp litet.Sagt och gjort. Jag fixar och trixar och får hjälp med röster från Zimbabwe och det blir ett intressant, lärorikt och inte så tungt inslag i mixen.Ändå ringer direkt någon arg, svensk lantbrukare och skäller i örat – varför ska ni alltid klaga på oss bönder?!Öh.. det här var i Afrika.. försöker jag.. men han gillade INTE mixen.Nu är jag på plats i Vilnius och ska göra det tredje positiva, lösningsinriktade ämnet jag nosat upp.Vad det handlar om?Tja, 100 procent sol, vind, vatten, batterilagring och kanske ett elnät så smart att den där fossilfria världen inte känns så långt borta ändå. Kanske redan runt hörnet..En droppe i havet, säger du?Ja kanske. Eller en av de där många små dropparna som till slut urholkar stenen. Kanske rent av ett ljus i novembermörkret.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent

Utrikeskrönikan 6 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Latinamerika, den region jag har att bevaka, präglas av en djupt orättvis fördelning av rikedomen, i FN rapporter står det att läsa att det är världens mest ojämlika världsdel.Här uppfattas fattigdom som ett naturligt tillstånd, liksom pompös rikedom som geografiskt lever sida vid sida med de hungrande latinamerikanerna.Möjligen en förklaring till varför många väljer den kriminella banan – brottsligheten i metropoler som Mexiko City, Rio de Janeiro och Bogota är skrämmande hög och brutal, knarkkartellerna har kontroll över hela regioner och har på senare år gjort inmarsch i Ecuador, Peru och Chile …De kriminella gängen styr i Port au Prince på Haiti samt i städerna i Centralamerika.Därför är det så imponerande att hitta så fina och generösa människor mitt i den dystra verkligheten – jag beskrev dem i en tidigare krönika som de som verkligen gör avtryck på en. Jag har några till här som exempel.Medelålderskvinnan utanför Lima som blev av med sitt hus i ett jordskred i mars i år efter ett ovanligt kraftigt regnoväder – hon har ägnat åtta år av sitt liv åt att upplysa sina grannar om klimatförändringarna och ingår i en frivillig grupp som tränar folk att förbereda sig inför naturkatastrofer.När hennes hus drogs med den kraftiga flodströmmen i vintras fick plötsligt hennes insats en ny mening, berättade hon. När myndigheterna inte griper in, vad har vi kvar, ju oss själva, sa hon.Eller den katolska nunnan i Necocli i norra Colombia, dit tusentals migranter från Sydamerika ständigt kommer för att vattenvägen ta sig till Darien, en av världens farligaste regnskogar, enda vägen upp mot centralamerika och slutmålet USA.Nunnan, 63 år gammal, bor i ett skjul mitt bland migranttälten och samlar in mat till barnen i lägren. Vid ett besök i fjol bad hon mig om hjälp att med bil hämta en mängd tegelstenar från en fabrik. Jag tänkte att hon skulle bygga en mur vid skjulet mot den kommande orkanen – jag tänkte fel. Hon skulle sälja tegelstenarna för att köpa kläder och madrasser till de nytillkomna migrantbarnen.Eller den mordhotade människorättsaktivisten i Tierralta i nordvästra Colombia, det land där flest miljö – och människorättsaktivister dödas varje år … till priset av att inte kunna leva med sin fru och sina två barn åker han runt o hjälper regionens bönder mot knarkkartellernas hot och myndigheternas övertramp.Någon måste göra det här, man kan inte lämna folk i sticket, sa han om varför han inte flyr själv till ett tryggare liv.Kan det vara så att så mycket elände föder dessa pärlor till människor? Är det så mänskligheten har överlevt så mycket grymhet genom århundraden?En grymhet som har följt med oss in i vår upplysta epok, där vi har trott att vi har nått civilisationen?Ivan Garcia, San José, Costa [email protected]

Utrikeskrönika 3 november 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredagFör några veckor sedan var jag i Kosovo, för att bevaka en händelse som var på vippen att sätta Balkan i brand – igen.PubliceraNu efteråt haglar beskyllningarna om vem som ligger bakom den senaste tidens ökade spänningar i en konflikt som pågått i flera decennier.En stor problematik med konflikten, eller konflikterna på både Balkan och andra håll i världen, är att alla sidor ser sin kamp som den mest rättmätiga – men få erkänner sina egna brister och fel.I Kosovos huvudstad Pristina pryder två män en hel husvägg. Två UÇK-ledare som stred för ett självständigt Kosovo under 90-talet.Hjältar i Kosovo.Men kommer hjälteglorian att hamna på sned, när rättegången som just nu pågår i Haag mot dom två männen, är avslutad?Båda är nämligen sedan två år tillbaka häktade och utreds för hundratals mord, kidnappningar och övergrepp under Kosovokonflikten.I Kosovo vill majoriteten av invånarna inte se sina hjältar kopplade till den sortens brutalitet och ilskan är stor över att dom överhuvudtaget utreds.Men detta är som sagt inget unikt för Kosovo, samma känslor utspelade sig efter Balkankriget på 90-talet när generaler och ledare för dom olika stridande parterna greps för att utredes för olika krigsbrott eller brott mot mänskligheten.Hela Kroatien kokade av ilska och demonstrerade när någon populär general eller befälhavare greps och dömdes för olika brott.I Bosnien likadant: när parternas hjältar skickades till Haag, protesterade den sidan dom representerade.För serberna har vi massakern i Bosnien i mitten av 90-talet där mellan 6000-8000 bosniska män, infångades och avrättades av den bosnienserbiska armén.Srebrenica-massakern!Än idag har många serber svårt att se den händelsen som ett brott.Min poäng handlar om efterspelet. Hur människor hela tiden kan hitta förklaringar, ursäkter – för något som inte kan ursäktas.Alla konflikter brukar vara långt mer komplicerade än hur dom lanseras i propaganda från dom trätande sidorna.Men det handlar inte om huruvida kampen som förs är berättigad eller inte – utan HUR den ser ut, HUR den förs.Och hur stor grad av civiliserad mänsklighet sidorna som krigar mot varandra ger sig vinn om att behålla.Att döda civila, barn, ungdomar och gamla – det är inte kamp.Det är mord och ett brott mot krigets lagar.Att fånga in, avväpna och sedan systematiskt skjuta ihjäl tusentals män, det är inte kamp, det är mord och ett brott mot krigets lagar.Där bör gränsen gå: att aldrig acceptera eller rättfärdiga omänsklighet, barbari, mord... för gör vi det riskerar vi att själva gå förlorade i en sådan kamp.Milan Djelevic för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 2 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Oslo, torsdag.Nordens alla språk har hörts från talarstolen i norska Stortingen den här veckan.Och det är nordiska frågor som har varit i fokus.Ministrar och politiker har varit samlade för Nordiska Rådets årliga session. I år var det Oslos tur att vara värd med Stortingets pampiga lokaler som centrum.Men det är en mörk och allvarlig agenda det här året - präglad av krig, konflikter och kriminalitet.Fast den här gången har det yttre hotet fört de nordiska länderna tätare samman.Till skillnad från coronapandemin då bilden var en helt annan. Med stängda gränsen och begränsad rörlighet. Gränsregioner som led. Politiker som grälade.I år var var grannsämjan betydligt bättre.Rysslands invasion i Ukraina, hotet av hybridkrigföring har fört Norden tätare samman.Och i korridorerna på Stortinget där nordiska politiker och tjänstemän minglar runt är stödet och förväntat på Sveriges medlemskap i Nato stort.Något av kronan på verket i ett nordiskt samarbete.Nordens nya roll i Nato, där alla nordiska länder är medlemmar i försvarsalliansen öppnar för nya samarbetsmöjligheter.Förespråkare för nordiskt samarbete brukar peka på den stora potential Norden har som region.Ett enat Norden hamnar i topp bland världens ekonomier med en öppen, rörlig arbetsmarknad i 60 år. Regionen är bland de rikaste i världen mätt i bnp per capita och med en högt utbildad befolkning enligt siffror från Nordiska Rådet.Det finns helt enkelt en potential för att bli en tung spelare globalt om Norden kan tala med enad röst.2019 sattes målet att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region till år 2030.Sen kom pandemin och målet sågs närmast som en utopi.Nu verkar det mer realistiskt igen men tiden går fort och i debatten på Stortinget hördes krav på att nu måste länderna fokusera och sätta fart på arbetet på riktigt.Och med de nordiska länderna som medlemmar i Nato finns också förhoppningar på att samarbetet också ska ge andra konkreta mer vardagsnära fördelar – bättre infrastruktur i öst-västlig riktning är ett exempel på vad som finns på önskelistan bland politiker på gränsen mellan Norge och Sverige.Grannsämjan är god på Nordiska Rådet iår.Vi har talat ut om den svåra tiden under pandemin säger en norsk parlamentariker till mig.Den här gången har en yttre fiende fört Norden närmare samman.Under coronapandemin var det ett vaccin som till slut löste problemet med protektionismen som blommade ut i Norden. Smittan trycktes tillbaka, människor fick skydd och gränserna öppnades.Enigheten som vi ser idag är bra men kriget är dåligt.Så – jag har sagt det förut men säger det igen – när kommer det ett vaccin mot krig?!Carina Holmberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 1 november 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Porto, onsdag.Kan vi bara ta detta med handdukarna, lite kort... Ni vet dom där små skyltarna på hotellen där det står typ: Dear guest, every day millions of gallons of water – ni hör hur mycket det är – millions of gallons - används för att tvätta handdukar som bara har använts en gång... You can make the difference! Handduk på kroken betyder att du kan tänka dig att använda den igen. Handduk på golvet betyder, snälla byt! Sen står det: Thank you for helping us conserve the Earths vital resource. Klart man hjälper till här med att bevara jordens resurser, när man som jag är ute och reser mycket i jobbet och privat, och låter alltså handdukarna hänga kvar på kroken... bara för att upptäcka att de ändå byts. – Hmm, här gick det tokigt, tänker jag och vänder mig då till receptionen på hotellet, till exempel i Sevilla. – Hola, que tal? – Jo, vilket bra system ni har här på hotellet med handdukarna, bara det att hotellpersonalen bytte dem ändå. – Aj då, svarar receptionisten. Jag skall genast tala med de som har hand om rummen. Dagen efter, samma visa. Och dagen efter. Det hela slutade den gången med att jag skämde ut mina barn – tyckte de – med en mindre föreläsning i receptionen om turismens negativa effekter på miljön. Turismen har naturligtvis även en massa positiva effekter, men det handlade inte just det samtalet om. Ja ja, en olycklig engångsföreteelse, tänker du, men nej. Detta upprepar sig gång efter gång, i hela mitt bevakningsområde, i Spanien, i Frankrike, i Italien och i Portugal, som alla lider både av vattenbrist och på sina ställen av det kritiker kallar för överturism. Jag läser lilla skylten, låter handduken hänga på kroken, när jag kommer hem efter utfört dagsverke, är handduken utbytt. Jag klagar i receptionen, som lovar att de ska följa sitt eget system, men icke, handdukarna bytes i alla fall. Där trängs jag sen i värmen på Palermos eller Alicantes gator med alla tusentals personer på kortvisit och kan liksom inte tänka på annat än att de alla dessa sen ska hem till sitt hotell och sen ett, duscha och två, torka sig med en nytvättad handduk. Typiskt Sydeuropa tänker du kanske nu. Inte så miljömedvetna som vi svenskar. Men, även i föregångslandet Sverige, händer detta. Senast i somras när jag var där på konferens. När jag var i Rom nu senast och allt upprepade sig, så haffade jag damen som hade hand om mitt rum, en kvinna med pondus i rosa uniform. – Signora, du behöver inte byta mina handdukar varje dag. – Ok, sa hon, då byter jag bara den stora varje dag då. – Nej, sa jag, ingen. Bara om de ligger på golvet. – Men den lilla vill du väl ändå att jag byter varje dag. – Nej.– Jo, sa hon, det klart att du ska ha en ren handduk varje dag. Det blev till att peka på kortet och vädja – för miljöns skull. Det förefaller så klockrent... Ett system som alla tjänar på... Det blir billigare för hotellen, mindre jobb för städpersonalen, mindre miljöpåverkan och gästen kan få ren handduk om den vill...Och ändå...?Nä, den här handdukssituationen är ett mysterium...Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönikan, 31 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Jag vill hem, jag sa det. Kanske för första gången sedan jag började bevaka Rysslands invasion här i Ukraina.Ibland känns det så, det går i vågor, sa kollegan JoMa, Johan-Mathias på andra sidan i telefon. Han i Israel, jag i Ukraina.Världen så oerhört mörk just nu, ja, vad finns det mer att säga.Jag har undvikit att tänka, känna så, inte fly verkligheten, inte känna likgiltighet men den senaste veckan, veckorna har det varit oundvikligt, krigets, krigens närvaro har varit alltför påtaglig.Medan jag grubblar kommer jag på att jag måste höra av mig till honom – Vladislav. En ukrainsk minröjare från Donetskregionen som för drygt ett år sedan blev av med båda ögonen, förlorade synen och delvis hörseln, när han desarmerade ryska minor nära fronten.Jag lägger min hemlängtan, eller snarare längtan efter att fly verkligheten, åt sidan. Skickar iväg ett ljudmeddelande.”Var skulle det passa dig bäst att ses”, frågar jag. ”Vi kan ses någonstans i en park eller hemma hos dig?”Vladislav svarar snabbt.”Ja du, jag ses nog allra helst hemma här. För här finns det te och här är det tyst och trevligt och då slipper jag alla jobbiga ljud runtomkring.”Dagen därpå kliver jag in i hans lägenhet i en förort till Kiev. Hans fästmö öppnar dörren, 21-åriga Valeria. Vänlig, välkomnande, visar hon in till ett gästrum.Vladislavs ansikte har djupa ärr, ögonprotesen blanka, honungsbruna, rör sig, tittar mot mig utan att han ser något, bara mörker.Jag presenterar mig, berättar att jag är journalist från Sverige.Rummet försvinner när han börjar tala. En 24-årig man som har fått hela sitt liv omkullkastat i det här kriget men mot alla odds funnit mening, trots allt, trots mörkret.Jag vet inte om jag andas medan han pratar, slukas in i hans värld.Det sista han minns att han såg, den purpurklara himlen.Hans berättelse återkommer jag till en annan gång.Men det jag där tänker på där och då är att trots mörker finns det hopp.Det är banalt, kanske intetsägande men ibland så fastnar jag i att betrakta världen som om den vore oföränderlig, som om mörkret, krigen, oron, för alltid kommer finnas där.Men det går i vågor, som JoMa sa.Och om Vladislav har hittat sätt att känna ljuset trots att han bara ser mörker, då har väl inte heller jag något annat val.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 30 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Helgens besked om att Vänner-skådespelaren Matthew Perry dött, 54 år gammal, följdes förstås av bestörta reaktioner från kollegor, vänner och fans.Fast att det snart gått hela 20 år sedan det allra sista avsnittet av Vänner sändes, så har serien fortsatt att vara populär även bland nya generationer tv-tittare - trots att serien också genom åren utsatts för en hel del kritik kring hur illa vissa av skämten åldrats.Men kanske har Vänner ändå överlevt, eftersom den i grunden är så varm och tröstande - även om serien alltid kommer att vara skyldig till att sprida en helt skev bild av hur stora lägenheter på Manhattan som personer med obefintliga karriärer och inkomster har råd med.Den allra sista repliken i det där allra sista avsnittet av tv-serien Vänner gick till Chandler Bing, Matthew Perrys rollfigur, som med sina vassa sarkasmer utgjorde den helt nödvändiga sälta som krävdes för att göra serien komplett.Men för Matthew Perry själv var livet långt ifrån balanserat. Inte ens när han höll på att spela in världens mest populära tv-serie slapp han undan att bli hemsökt av sina personliga demoner, som han försökte tysta med sprit och andra droger.Perrys självbiografi, som på svenska fått heta ”Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda”, och som kom ut i USA för nästan exakt ett år sedan, är brutalt ärlig. Återfallen till missbruket av sprit och opioider är nästan svåra att hålla reda på som läsare, när de sker gång på gång, ibland under extremt dramatiska former. Som när Matthew Perrys tarm sprack efter en långvarig förstoppning som uppstod efter att han tagit opioider, något som näst intill dödade honom. I boken kommer han fram till att han genomgått 14 operationer, och skriver att när han ser ner på sin mage ser ärren ut som om han skadats i krig. Fast det här kriget utkämpade han mot sig själv.Och hans kropp kan inte hantera allt den utsätts för. Framtänderna åker ut när han äter, och alla tänderna måste sen dras ut och bytas ut. Och lungorna klarade inte av hans 60 cigaretter om dagen, och det krävdes upprepade hypnosbehandlingar för att han skulle bli kvitt det beroendet.Bara under en av Vänner-säsongerna, den nionde, var Perry helt fri från droger under inspelningarna. I de andra kan man se se på hans vikt vad det var för missbruk som dominerade. Gick han upp i vikt var det alkohol, var han mager var det tabletter.Det finns egentligen bara en form av bestående lycka som Perry beskriver i sin bok. När han kan hjälpa andra som missbrukar, och stötta dem när de försöker bli drogfria. Expert som han är på att detoxa, efter alla återfall han haft.Därför är självbiografin också en viktig del av hans eftermäle. Han var inte bara Chandler Bing i Vänner, utan också den plågade själen Matthew Perry i verkligheten.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönikan 27 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv fredag.Efter att ha bevakat kriget mellan Israel och Hamas ett tag nu så är jag säker på en sak: jag kommer få en mängd upprörda mail, från bägge sidor i konflikten, oavsett vad jag säger.Det är en mänsklig tragedi vi bevittnar, ett sammanbrott kanske. Och för oss som är här satta att bevaka, skildra och försöka förstå är det utsatt, påfrestande, upprörande och känslomässigt.Men vad vi känner är helt oväsentligt. Just nu förvandlas Gaza till ett helvete och en ruin. Dödade tonåringar och bebisar som ligger gråa och stela vid sjukhusen, levande barn som har sina namn inskrivna på armband eller direkt på armen, så att de kan identifieras om i fall de också skulle dödas i de israeliska luftangreppen.Mödrar och fäder som skriker ut sin förtvivlan. Jag har bevakat en del konflikter men aldrig en som är så nära, rent geografiskt. Så tätt. I Ramallah såg jag barn med pannband i hamasflaggans gröna färg, folk hyllade Hamas som de ser som befriare, en del i den palestinska kampen. En dryg timmes bilresa senare ser jag en israelisk soldat gråta vid ett kafébord i Tel Aviv omgiven av sin familj.Ett land i kollektiv trauma och sorg. Där jag mött israeliska tidigare vänsteraktivister, fredsaktivister, som bara säger; jag bryr mig inte om folket i Gaza, vi bryr oss inte om vad folk i omvärlden tycker heller. Jag var på en begravning i förrgår; en mamma och hennes två döttrar, 16 och 13 år som sköts ihjäl av Hamas i kibbutzen Be’eri. Pappan kunde inte vara med, han sitter som gisslan av Gaza. Det var döttrarnas tonåriga kompisar som var otröstliga och grät när träkistorna sänktes ner i marken.Jag har vandrat runt i vad som återstår av Be’eri, samtidigt som israeliskt artilleri sköt in över Gaza. Man kunde höra nedslagen på andra sidan, bara några kilometer bort. Så nära, så tätt. Samma scener utspelar sig nu i Gaza, med otröstliga anhöriga som tar sista farväl till sina små barn, sina föräldrar.Men det kan vi inte alltid skildra med samma närhet som här i Israel, där går det inte av säkerhetsskäl för utländsk media att vara nu. Det skapar en skevhet, jag vet. Den här oförsonliga tragedin har också blivit ett krig om bilderna, opinionen, känslorna – där allt egentligen handlar om – vem är det största offret?Samtidigt pågår ett hårt spel – en pressad israelisk premiärminister Benjamin Netanyahu vill ta i ännu hårdare mot Gaza, som nästan bara drabbar civilbefolkningen, medan Hamas, som har mil efter mil av tunnlar under Gaza, inte låter folk söka skydd där. Där finns bara plats för Hamas och de över 200 som tagits som gisslan.Man brukar ibland säga i krissituationer att man pendlar mellan hopp och förtvivlan. Just nu finns det bara förtvivlan.  Så slutligen, kära, kära lyssnare. Ni får väldigt gärna maila, men tänk på att jag och alla mina kollegor här gör så gott vi kan.Richard Myrenberg, Tel [email protected]

Utrikeskrönikan 26 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skåne torsdagAv allt jag lärde mig på gymnasiet så är det tre årtal som satt sig hårdast i minnet: 1772, 1793 och 1795. Det är åren för Polens tre delningar, en trestegsraket där den tidens stormakter Ryssland, Preussen och Habsburgarna i Österrike helt sonika delade upp Polen mellan sig. En process som innebar att Polen upphörde att existera som land i 123 år, fram till att det återuppstod igen i första världskriget slutskede.Varför jag minns Polens tre delningar idag nästan 30 år senare vet jag inte säkert, men förmodligen har det att göra med det eftertryck läraren Armand Andersson radade upp dem med, lyfte ett finger i taget och spände ögonen i klassen. För honom var de här årtalen självklara pusselbitar om man skulle kunna förstå Europa idag. Kanske pratade han också om det som ibland kallas Polens fjärde delning, men i så fall minns jag det inte. Den när Tyskland och Sovjet åter delade upp Polen mellan sig i Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. Oavsett brukar jag tänka på Polens alla delningar när jag nuförtiden reser runt i landet och möter polacker. När jag ser och hör den emfas med vilken både politiker och vanligt folk hävdar sitt lands integritet, okränkbarhet och behov av en robust militärmakt. I ett land som knuffats, delats, invaderats, utraderats, återuppstått och flyttats - ja faktiskt även flyttats - så många gånger i händerna på sina starkare grannar, är det kanske inte konstigt att det genom generationerna fostrats en nationalism och vaksamhet mot den omedelbara omvärlden - en impuls att vakta på sitt.Men man ska samtidigt akta sig för att överpsykologisera ett helt folk, det här med historia är såklart lite mer komplicerat än så, och helt säkert finns många polacker som inte alls håller med. Men jag sänder ändå ofta en tacksam tanke till min gamla gymnasielärare för att han gav mig en av nycklarna. För idag tycker jag att jag ser spår av Polens delningar hela tiden. I landets envisa misstro mot Ryssland och i dess nästan lika envisa stöd för Ukraina såklart. Men kanske mest i att landets överlägset största politiska parti sedan lång tid tillbaka är utpräglat nationalistiskt. Ett parti som drömmer om ett starkt okränkbart Polen och som verkar hämta sin politiska energi ur alla historiska oförrätter - i synnerhet genom att ständigt påminna om Tysklands historiska brott mot Polen. Och ihärdigt hävda att tyska krafter än idag är ute efter att exploatera och förgöra den polska nationen. Men partiet i fråga, Lag och rättvisa, tappar stöd. Många polacker tycker att deras nationalism har slagit över i paranoia. Partiet förlorade sin majoritet i parlamentet i valet förra söndagen och kommer inte kunna bilda någon ny regering. Så kanske håller fokus i de polska folkdjupen långsamt på att skifta, men fortfarande samlar det nationalistiska tankegodset mer än var tredje röst i Polen. Och en av förklaringarna går utan tvekan att spåra till Polens tre delningar... Så vi tar det igen: 1772, 1793 och 1795. Samuel Larsson, Polenkorrespondent

Utrikeskrönikan 25 oktober 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Förra veckan låg Bangkok tio-i-topp i hela världen, men tyvärr var det på listan över städerna med sämst luft. Då är luften så full med små hälsofarliga partiklar att det är skadligt för hjärta och lungor. Sådana dagar tar man inte gärna med sig sonen till lekparken, utan då får man se sig om efter inomhusunderhållning. Tyvärr finns ju inte öppna förskolan här, som hemma i Sverige. För er som inte vet så är det alltså en gratis förskoleverksamhet som man kan droppa in på lite som man behagar. Där finns leksaker, andra barn, föräldrar och pedagoger som ordnar sångstunder och liknande. Först nu, när jag flyttat hit till Thailand med familjen, inser jag vilken lyx det var.Det närmsta vi hittat här i Bangkok är olika sorters lekland. De finns i alla storlekar, men dem vi gått till är något mindre, mer som kombinerade caféer och lekland. Välutrustade är dom i alla fall: i de luftkonditionerade lokalerna finns bollhav, rutschkanor och små rollspelsbås där barnen kan klä ut sig, leka affär, bagare eller makeup-artist. Den lilla livsmedelsbutiken i miniatyr har prunkande hyllor med grönsaker och frukt i tyg. Sån opulens är förstås inte gratis. För barn kostar det vanligtvis motsvarande hundra kronor för en eller två timmars lek, och på en del ställen behöver även föräldern betala. På andra räcker det med att man som vuxen beställer en matcha-latte, en smoothie eller en öl. Ja, en del lekland serverar öl. De är också otroligt välbemannade: det finns alltid minst fyra, fem i personalen som smyger runt och städar eller ställer tillbaka leksakerna på sina platser. En del av er kanske tycker att det låter toppen och, visst, jag ska erkänna att jag också blivit lite imponerad av vilket lekutbud som marknadens osynliga hand kunnat skapa här i Bangkoks centrala delar. Det jag kan sakna är kontakten med andra föräldrar. För även om öppna förskolan är kul för barnen så är den ju kanske ännu mer en mötesplats för oss nyblivna föräldrar. Men på leklanden vi varit på här är föräldrarna i minoritet. Det vanligaste är att barnen är där med sina barnflickor, eller ”nannys” som det heter. Sen blir i alla fall jag stressad av att veta att det står någon och klockar vår tid i bollhavet, och att det ryker en hundring till om vi inte hinner checka ut i tid. Fast det kan också vara så att den stressade känslan kommer från de skrikiga barnvisorna på engelska som konstant spelas i högtalarna.Som utrikesjournalist försöker jag så långt det går att inte värdera skillnader mellan länder. Det mesta är rationellt i sitt specifika sammanhang, det tjänar inget till att försöka säga vilket som är bättre eller sämre – det är bara annorlunda. När ni hör det här är vi med all säkerhet tillbaka i bollhavet, för på onsdagar är det gratis inträde för föräldrarna.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

Utrikeskrönika 24 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag. Det är FN-dagen idag, och jag minns när mina barn var mindre och fick måla flaggor på A4-blad och hänga upp på skolgården. Det får kanske lågstadiebarn fortfarande göra – men det känns ändå som en helt annan tid. Då för bara några år sen, när ett krig, förlåt, två krig i eller nära Europa kändes rätt så otänkbart, och hunger och mödradödlighet var sådant som vi, kanske lite för långsamt men ändå, sakta men säkert jobbade bort. Nu är det FN-dagen och globala hållbarhetsmål nummer 16, Fredliga och inkluderande samhällen, känns längre bort än någonsin. Liksom majoriteten av de övriga målen, kan tilläggas. Men det räcker gott och väl med nedslående uppgifter i nyheterna, så jag passar på när jag får att komma med något som i alla fall kan vara en liten, liten motbild. Varför inte en alpacka och en minihäst i en församlingssal i centrala Boston. För ett par veckor sen var jag på reportageresa i USA. Ingen kan anklaga mig för Amerikaromantisering – mina teman var ojämlikhet i hälsa, drogöverdoser, skuldsättningar och hemlöshet. Idel elände alltså, men i detta stötte jag på en alpacka och en häst. Tyvärr inte personligen, eftersom jag inte lyckades tajma besöket. Men jag fick i alla fall höra om dem. Till ett sjukhus för hemlösa i Boston kommer varje vecka terapihundar. Det är en tacksam programpunkt, patienterna älskar dem, berättar Dan Malony som jobbar på sjukhuset. De har andra aktiviteter också, som på vilket äldreboende i Sverige som helst: Bingo, handmassage och samtalsgrupper. Men hundarna är det mest uppskattade. Och så ungefär en gång i halvåret kommer finbesöket, alpackan och minihästen. Det blir en lång kö, säger Dan Malony. Flera dagar innan frågar folk när det är de ska komma. Hundarna, alpackan och hästen verkar också trivas med uppmärksamheten. Och de har lärt sig att åka hiss, för den stora salen, som är ljus med fönster där man kan skymta några av Bostons skyskrapor, ligger ett par våningar upp. Det är väl de små ljuspunkterna, små mirakel, som vi får komma ihåg när världen ter sig så väldigt mörk. Och de finns förstås överallt. Under min USA-resa såg jag det i en passionerad barnläkare i Oakland som startat en klinik för svarta familjer. Och hos en high school-student i San Anselmo som jobbar för att upplysa sina jämnåriga om riskerna med fentanyl. Och i människor och djur på sjukhuset för hemlösa i Boston.Och oavsett var vi är – när vi gång efter annan känner förtvivlan och hopplöshet kanske bästa trösten finns hos någon fyrbent med päls och, vad det verkar, klokare varelse än människan. Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönika 23 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Place Sainctelette, Bryssel måndag.Jag tittar ut över ett hav av blommor. Ljuslyktor. Skyltar med hälsningar på franska, på nederländska, på svenska.Två landslagströjor. En supporterhalsduk, med texten: Heja Sverige.Ännu ett dödligt terrordåd i Bryssel. Den här gången riktat mot svenskar.Två människor dog här vid gathörnet strax norr om Bryssel centrum. Ytterligare en skadades allvarligt.Vanliga människor, fotbollsfans, förväntansfulla, på väg till arenan och matchen mellan Belgien och  Sverige.Fel ställe, vid fel tillfälle. Och på ett ögonblick är livet över.Många frågar sig om säkerheten var tillräcklig.Kunde man gjort mer?Tänkte man på att svenskar var särskilt hotade på grund av koranbränningarna?Som Belgiens premiärminister Alexander de Croo sa: ”när två människor dör då kan man inte säga annat än att något gått fel.Men vad?Hur kan man skydda sig mot en ensam gärningsman som öppnar eld på en till synes slumpmässigt utvald gata i en miljonstad?Det är oerhört svårt.Och det är inte första gången detta händer i Bryssel.Jag har själv upplevt flera terrordåd under mina år här. Däribland de stora attackerna våren 2016, mot flygplatsen och tunnelbanestationen Maelbeek. 32 oskyldiga människor miste livet den gången.Hade jag tagit tunnelbanan in till kontoret en halvtimme senare hade jag kunnat vara en av dem.Då som nu följdes dåden av folktomma gator. Människor som stannar hemma. Skolor som är stängda.Poliser med skottsäkra västar och automatvapen över bröstet. Militärer som patrullerar på gator och torg.Men då som nu kommer livet tillbaka till Bryssel. Successivt ger sig folk ut på gatorna och torgen igen och poliserna och militärerna blir mindre synliga.Då som nu är det det som är svaret på terrordåd i Bryssel.Det öppna samhället, särskilt här där så många nationaliteter och kulturer lever sida vid sida varje dag, det är det livet man återgår till. Det är det livet man vill bevara. Det är det livet man inte tänker låta terrorister förstöra.Måndagens dåd var inte det första i Bryssel. Troligtvis inte heller det sista.Men jag hoppas och tror att människorna som lever här, från alla nationaliteter och kulturer, kommer resa sig precis som de gjort tidigare.  Och fortsätta leva sina liv. Tillsammans. Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönika 20 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mellanöstern, fredag.Ack du arma värld.Solen speglar sig i vattnet så att det glittrar som guld. En ljum höstvind kysser kajen.En mager katt stryker sig mot fiskares ben i hopp om en delikatess.På ytan allt så lugnt.Men ack du arma värld, så mörk du blivit, så mörk du är.Lördagen för snart två veckor sedan en mormor och morfar hade sina barnbarn hemma i sin Kibbutz i södra Israel. Barnbarnens vänner var med. De sov över, såg fram emot den stora drakfestivalen som skulle hållas senare på dagen.Barnen hade dagen innan byggt sina egna drakar, målat dom och pyntat. Om bara några timmar skulle de ta med matsäck till fältet, träffa andra barn och familjer och flyga sina drakar. En årlig tradition, glädje och lycka.Det blev aldrig så.Idyllen slets sönder av terroristers vapen. Civila dödades, lemlästades, kidnappades. Hem brändes.Morföräldrarna och barnbarnen finns inte längre kvar, det enda som minner om deras hopp om glädje är de övergivna drakarna, utsmyckade med hjärtan och stjärnor, på en veranda i en övergiven kibbutz. Drakar som aldrig flög.Och på andra sidan stängslet, bara kilometer därifrån.Föräldrar som förtvivlat rusar mot akutmottagningen med livlösa barnkroppar i sin famn. Täckta av betongdamm från bombers verk och där det enda färgglada är blodets bana.Familjerna som flyr för sina liv, till vad? De har ju ingenstans att fly. Inte ens sjukhus är säkra.Och för varje bomb, mer hat.Ack du arma värld.Familjen i Sverige som delar namn men inte släktskap med en kriminell. En man, eller pojke, stormar in och skjuter dom, inför deras barn.Två kvinnor utan släktskap till kriminella som just druckit sitt kvällste, plötsligt avbryts lugnet i villaidyllen av automateld. En maskerad person stormar in i villan. Dödar kvinnorna. Det meningslösa våldet.Eller dom som skulle på fotbollsfest med sina gula stolta tröjor. Det blev deras död. En galnings som trodde han försvarade religion genom att döda, oskyldiga.Och medan blickarna riktas åt annat håll gnuggar den ryska björnen händer, övergreppen i Ukraina plötsligt i mediaskugga.Nej, ack du arma värld. Vad mörk du blivit, hur ska vi orka med dig.Vi får njuta av de få glimtar hopp där finns, och som katten när den stryker sig mot fiskarens ben, hoppas på något bättre sedan. Men inte ens solglittret i vattnet kan trösta, det ÄR mörkt och den kurrande katten, fick aldrig någon fisk.Johan-Mathias Sommarström, [email protected]

Utrikeskrönikan 19 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, Torsdag.Det exempellösa är det nya vanliga.I alla fall när det gäller amerikansk inrikespolitik, där ordet unprecedented nästan slitits ut av de politiska kommentatorerna i en tid när historiska händelser utan motstycke tycks inträffa mest hela tiden.Ofta används det i samband med Donald Trump, som ju blev den förste före detta president att ställas inför rätta i ett brottmål, och sedan lyckades bli historisk på nytt när han blev den förste före detta president att ställas inför rätta för ett federalt brott. Nu har åtalspunkterna staplats på hög – och ofta känns det som om korrespondentjobbet skulle kunna döpas om till rättsreporter baserad i USA.Och nu är det kongressen här i Washington som skriver in sig i historieböckerna.Just nu är representanthuset helt paralyserat, efter att republikanen Kevin McCarthy röstades bort från sin talmanspost. Det var också en historisk händelse – ytterst exempellös – det har aldrig inträffat förut.Och redan vägen till den där talmansposten för McCarthy var ovanligt krånglig med 15 omröstningar under fyra dagar. För att hitta något liknande måste man gå tillbaka till tiden före det amerikanska inbördeskriget.Nu råder det öppen splittring inom det republikanska partiet – man kan inte enas kring vem som ska bli den nye talmannen, och under tiden står allt arbete i representanthuset helt stilla.Att kongressen nu är inne på sin tredje talmanslösa vecka är också exceptionellt, men man kan hitta liknande exempel i kongresshistorien, men då oftast av andra skäl än öppet krig mellan partigruppens falanger. Det kan till exempel bero på något så odramatiskt som att kongressen haft ett långt uppehåll.Och när man 1961 hade en tillfällig talman i kongressen i 28 dagar, så berodde det på att den ordinarie talmannen var allvarligt sjuk.Men går man bara tillbaka tillräckligt långt i den dramatiska kongresshistorien går det att hitta imponerande rekord i dysfunktionella kongresser. Årsskiftet 1855-56 tog det till exempel två månader och 133 omröstningar innan man hade en talman.Den nu aktuelle talmanskandidaten Jim Jordan, som hittills misslyckats två gånger med att få den majoritet av röster i representanthuset som krävs för att bli talman, är på många sätt en person som är typisk för det politiska klimatet i USA just nu. Han är en Trumplojalist som mestadels drivit sin egen linje stenhårt, snarare än att han byggt samarbeten i kongressen.Att han nu är påtänkt som talman är också på sätt och vis det logiska resultatet av ett politiskt klimat där kompromisslöshet premieras framför en förmåga att skapa koalitioner.Nu återstår det att se om Jordans envetna strategi kan föra honom ända fram till talmansklubban.En tredje omröstning väntas idag.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 18 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Det är till Indiens Högsta domstol som många indier sätter sitt hopp. Medborgare som inte tycker att landets politiker och myndigheter gör sitt jobb och behöver tas i örat. Det händer att domarna i detta högsta skrå tycker detsamma och självmant tar just politiker och myndighetspersoner i örat inte sällan för att de agerat senfärdigt.Utanför denna hoppets boning samlades igår ett gäng HBTQ-are med mobillurarna i öronen för att lyssna på ett särskilt hett efterlängtat besked om samkönade äktenskap. Det var i våras som ett antal samkönade par la fram sin sak för domstolen. De ville att deras kärlek skulle få samma legala status som heterosexuella par har. Det handlar inte bara om rätten att få gifta sig utan om möjligheten att få adoptera barn, ärva varandra och dela försäkringar.Det är tack vare Indiens Högsta domstol som HBTQ-arna alls kan driva frågan. Det var nämligen denna instans som 2018 legaliserade homosexualitet efter åratal av juridiska turer och strider. Inte undra på att de samlats utanför domstolsbyggnaden igår. Så hur blev det då?Pyspunka är kanske ett passande ord. HD-domarna var inte överens: 3 mot 2. Någon ansåg att adoption var en självklarhet. Absolut inte tyckte en annan. När det gäller själva äktenskapsfrågan så blir kontentan den att HD säger sig inte ha makt att ändra i lagen och legalisera samkönade äktenskap. Det är en fråga för Indiens parlament att reformera lagarna. Samtidigt slår domstolen fast att Indien som land har en skyldighet att erkänna hbtq-relationer och skydda människor mot diskriminering. Man ålägger också regeringen att skapa större medvetenhet kring de här frågorna så att allmänheten förstår att detta är något normalt och inte en sjukdom.Motpart i det här målet har varit Indiens regering. Dess juridiska ombud har menat att äktenskapet endast är ämnat för en man och en kvinna. Han har också hävdat att det är en urban elit som driver frågan som strider mot Indiens socialt accepterade värderingar. Det där sistnämnda om den urbana eliten köpte inte domstolen. Samkönad kärlek finns överallt i landet, inte bara i städerna, sa chefsdomaren.Hoppet om fler medborgerliga rättigheter för HBTQ-paren står nu till den regering som avisat deras krav. Den hindunationalistiska regeringen har föreslagit att en utredning ska tillsättas som tittar närmare på vilka rättigheter och förmåner som de samkönade paren kan omfattas av. En regering som gjort sig känd för att värna kärnfamiljen och traditionella hinduiska värderingar. Besvikelsen rapporteras ha varit stor utanför domstolsbyggnaden igår men en del aktivister sade ändå till brittiska public servicebolaget BBC att det fanns ett hopp, särskilt som domstolen lämnat en lång lista med rekommendationer till regeringen.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönikan 17 oktober. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Ogärningsmannen är fortfarande på fri fot. Den person som en natt för tre veckor sedan fällde The Sycamore Gap Tree.Trädet var över 15 meter högt och uppemot 200 år gammalt. Tysklönn som arten heter på svenska, vackert belägen mellan två kullar i en nationalpark i närheten av Newcastle i norra England.Det var en älskad symbol för trakten. Också känd från en Robin Hood-film från det tidiga 90-talet. En symbol som det lokala näringslivet gärna använde.Nu finns Sycamore Gap Tree inte mer. När motorsågen gjort sitt stöp lönnen rakt ned över Hadrianus mur, den försvarsmur romarna byggde för närmare två tusen år sedan och som löper alldeles intill.Dagarna efteråt vittnade människor med tårfyllda ögon om sin förtvivlan. Några hade friat under trädkronan eller gift sig där, andra spridit askan från sina anhöriga. Ingen kunde förstå motivet.En 16-årig pojke greps och släpptes. En 69-årig före detta skogshuggare greps. Mannen har efter en flera år lång tvist nyligen vräkts från den mark han arrenderat och bor nu i en fallfärdig husbil i närheten. På internet visste folk att han var skyldig.Men 69-årigen har också nekat och släppts. I en intervju i The Times kämpar han nu för att rentvå sig och bedyrar sin oskuld. För att skydda sig mot omgivningens anklagande blickar bär han blond peruk, Rod Stewart-style, enligt The Times.Polisens sökande fortsätter. Kriminaltekniker säkrar spår av motorolja, klädfibrer och sågspån från resterna av trädet för att matcha mot andra fynd man hoppas kunna göra. Men fortfarande är missdådaren inte infångad.Den tidigare så ståtliga lönnen är nu kapad i mindre delar och bortforslad till hemlig ort. Precis som den fortfarande undangömda Zlatan Ibrahimovic -statyn i Malmö är motivet säkerhetsskäl. Vad som ska ske i framtiden är ovisst. Organisationen National Trust som ansvarar för arbetet har sparat frön från trädet för att kunna sätta nya plantor.Och vad ska ske med stammen som finns kvar? Ska man göra blyertspennor? Eller en minnesbänk eller skulptur på platsen där trädet stod. Konstnärer har anmält sitt intresse.Stubben som finns kvar förväntas skjuta nya skott till våren. Men för att nå den ursprungliga höjden tar det minst 150 år, säger experterna.150 år, då är vi alla döda suckar de missmodiga. 150 år, säger de tålmodiga. Hadrianus mur där bakom är nästan 2000 år. Den har vi stor glädje av i dag.Pontus Mattsson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris, måndag.Min dotters franska pojkvän spelar fagott. Vi ska ackompanjera kvartsfinalerna i VM i rugby live, berättade han en kväll. Det är en massa musiker inblandande.Jag går sällan på klassiska konserter, och hade aldrig tidigare sett en rugbymatch, men den mixen lät onekligen spännande.Och jo han kunde fixa biljetter, som i detta kulturvärnande land dessutom var gratis.Sen blev det ju en djävla skitvecka rent ut sagt som följde, med rapporter om outhärdlig grymhet i Israel först, och sen ännu ett islamistiskt terrordåd i Frankrike.Det var därför med ett rätt tungt sinne, som jag vandrade iväg på den där konserten i lördags kväll.Hade jag verkligen ork och lust för det här evenemanget, men ja, man får ju skärpa till sig för familjens skull.Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att en tonsatt kvartsfinal i rugby-VM var just vad jag behövde. Matchen mellan Nya Zeeland och Irland visades i en lokal med utmärkt ljud, på storbildsskärm, som hängde ovanför dirigenten och en stor symfoniorkester, till höger om dem stod en sångerska med shorts i guldpaljetter med ett mindre band, och där stod också en beatboxare.Som om detta inte var nog satt det en hel blåsorkester, utspridd bland publiken på läktarna.Dirigenten styrde sedan alla de här musikerna så att låtar och takt stämde med det som hände på rugbyplan.Låg alla de jättestora spelarna i en hög med den lilla bollen under sig? Sprang alla över planen i ett anfall, lyckades någon sparka bollen genom de skyhöga målstolparna eller visades pausbilder på bekymrade coacher?Kända klassiska verk, varvades med covers på traditionella franska sånger, engelska hits och inhopp av den franska beatboxaren Wawad.När man inte trodde att det kunde bli mer maxat, drämde blåsorkestern iväg en gammal slagdänga.  I takt med att matchen led mot sitt slut, och de gröna irländska och svarta nyzeeländska rugbyspelarna blev allt svettigare, lerigare och blodigare så ökade intensiteten på scenen och allt detta i samspel med en jublande publik.Under de två timmar som evenemanget varade, fullkomligt pumpades glädje ut i varenda cell i min kropp och studsade mig upp och ned, på läktaren i takt med musiken. På vägen hem föreföll det så självklart allt.Naturligtvis är det i musiken vi människor hittar tröst och kraft, när allt annat känns hopplöst. Naturligtvis är det där vi genom århundradena både fått utlopp för vår smärta, och blivit höga av glädje, oavsett om det gäller blues, fado, flamenco, pop, klassiskt eller schlager. Jag hade bara glömt hur stark den kraften är. Så nu när det råder becksvart mörker över världen, en vänlig påminnelse bara. Gör vad du måste för att puffa det hela i rätt riktning, men glöm inte att ta en paus från alla bekymmer, och låt dig uppfyllas av din favoritmusik.Let the music play... dance the night away...Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönikan 13 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Fredag.Återigen står jag naken i en källare i Stockholm, inträngd mellan torktumlare och tvättmaskiner. I min famn håller jag ett barn. Barnet är lika förvirrat som jag. Framför oss rusar en kvinna fram och tillbaka med skräck i blicken. Hon ger order. Skarpa direktiv. Barnet i min famn är mitt och det är barnets mamma, min flickvän, som nu har påbörjat en sorts motoffensiv. Vi har varit här förut. Det här handlar om en enda sak: Vägglöss.De senaste veckorna har det i medier larmats om ”invasioner” av vägglöss i Paris. Det sägs vara kris! Panik! Det talas om en ”bug-pocalypse”. Det kan tyckas vara en smula överdrivet.Men, för alla oss som någon gång i livet har vaknat i en hotellsäng någonstans och känt hur hela ryggen är sönderäten och prickig av små förrädiska djävulslöss väcker den här nyheten något.När jag i Nicaragua för ett par år sen insåg att jag och min flickvän hade blivit föremål för en vägglusinvasion och att de små djuren hade flyttat in i hela min väska så steg paniken.Ja, det är ett helvete. Men, det är inte alltid omöjligt att bli av med det. Om du har det i din väska räcker det med lite tvättmaskin och torkskåp så försvinner det. Eller. Lössen försvinner i alla fall. Men kanske inte erfarenheten. I alla fall inte hos min flickvän.Nu lever jag tillsammans med en person som lider av en konstant skräck för de här små krypen. Varje gång hon ser minsta lilla tecken på ett kryp. Det kan vara en mygga, eller en myra, eller bara en liten svart pappersbit på golvet, så blir hon blek i ansiktet. Då börjar det. Dammsugning. Storstädning. Frysning av dammsugarpåsar.Jag lever nu i ett av Sveriges kanske mest dammsugna hem. Ibland hittar jag små vägglusfällor som hon har planterat ut på strategiska ställen i lägenheten. En gång flydde vi vårt hem och tog in på hotell i vår hemstad av rädsla för lössen. Jag, min sambo och vårt barn. Lusflyktingar.Nu är det alltså dags igen. Ner i tvättstugan. Allt ska tvättas. Barnvagnar. Bilbarnstolar. Väskor. Även kläderna jag har på mig. Trots att det alltså inte finns några bevis på att vi har vägglöss – utan bara en misstanke.Jag försöker lätta upp stämningen genom att skämta om att det kanske inte är tvättmaskiner som vi behöver utan istället nån form av terapi. Jag börjar leta efter andra som lider av det här. Jag hittar studier som visar att ”vägglössoffer” kan utveckla allvarlig psykisk ohälsa efter att ha haft det. Folk isolerar sig. Känner skam. Paranoia. Slutar bjuda hem folk. Vågar inte gå ut. En studie slår fast att symptomen påminner om en form av post-traumatisk stress. Vägglöss-PTSD?Jag och mitt barn tittar oss omkring i tvättstugan och på mamman som skyndar runt mellan torktumlarna och tvättmaskinerna. Kanske är det inte vägglössen i sig som parisarna ska oroa sig för, utan för spåren de lämnar efter sig.Love Lyssarides, P3 KorrespondentFrån en tvättstuga i [email protected]

Utrikeskrönika 12 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Jag gick förbi zoo häromdan och kunde inte låta bli att gå in och hälsa på de-som-snart-ska-flytta. Och jag var inte ensam. Det var förväntansfull trängsel vid stängslet, höjda mobilkameror, och så plötsligt ett kollektivt sus bland oss i publiken. När en av djurparkens tre svartvita jättepandor dök upp bakom ett träd, gjorde en långsam kullerbytta nerför slänten och sen la sig tillrätta på rygg och tuggade förstrött på en bambukvist. Jubel bland åskådarna.De oemotståndliga svartvita pandorna har blivit en symbol för Washington. De hör till här i stan, på samma sätt som kongresskaos, bilkaravaner och blaskigt kaffe. Dem är en del av det som är Washingtons identitet. I mer än femtio år har Washington haft pandor i parken. Det började när president Nixon fick två pandor med sig hem i present efter sitt historiska besök i Peking 1972. Den amerikanska kärleken till pandor syns överallt i Washington. En pandastaty pryder ingången till ett av universiteten, en granne här i kvarteret ha en glitterblå tvåmeterspanda som trädgårdsprydnad, varje souvenirbutik säljer pandaprylar och de gamla bussbiljetterna hade pandamotiv.Men nu är det slut med det. Om några veckor ska de tre pandorna flytta hem – och hem, det är alltså Kina. Att låna ut pandor till djurparker runtom i världen har i decennier varit en del av Kinas diplomatiska strategi. Pandorna har fungerat som ulliga ambassadörer, en symbol för vänskaplig inställning. Men nu, när relationen mellan Washington och Peking blir frostigare för varje vecka, och det politiska tonläget mellan supermakterna allt skarpare, så verkar långlånet för första gången inte gå att förlänga. Pandadiplomatin ser ut att förvandlas till No Panda Policy. De två 25-åriga pandorna ska hem, och det ska också deras unge, treåringen som går under namnet Lilla Miraklet, och som är född här i Washington. Kanske vill Peking skicka en signal?För Washington-borna är pandaflytten ett känslosamt avsked. Zoo håller extraöppet. Lokala medier hårdbevakar. Dygnet runt kan man följa pandornas minsta rörelser via livesända övervakningskameror.Bredvid mig vid panda-stängslet står en mamma med två pojkar. ”Titta noga nu, det är sista gången”, viskar hon. Pojkarna häver sig upp på tå, och vi tittar allihopa andäktigt på pandapappan Tian Tian Han som ligger i gräset bland höstlöven och tuggar på sin bambukvist och ser oberörd ut över Kinaflytt och storpolitik. Så bryts tystnaden av en vissling. En djurskötare kallar, och den stora svartvita björnen lufsar mot stängslet, reser sig på bakbenen och ger djurskötaren en klockren highfive med högertassen. Det ser väldigt amerikanskt ut.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 11 oktober 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, onsdag.Jag tänker på 80-åriga Dalia som gömde sig under sängen när Hamas milismän letade igenom hennes hem i Kibbutzen Beeri. Hon skakade och grät när hon beskrev för mig hur hon knappt vågade andas för att inte bli upptäckt av terroristerna, hon låg kvar under sängen från sju på morgonen till nio på kvällen och hörde hur grannar sköts ihjäl, brändes ihjäl eller fördes bort, hur hennes barnbarn lyckades fly i kalsongerna. 108 människor dödades i Beeri, en av kibbutzerna nära gränsen mot Gaza där majoriteten av invånarna tillhört center-vänstern, varit för fred och mot Netanyahus radikalnationalistiska högerregering.Men Hamas attack har öppnat en ny avgrund.Jag minns förr - när jag började bevaka Mellanöstern, under fredsprocessen för trettio år sen, hur jag förundrades över hur människor lyckades hålla fast vid sina övertygelser trots blodbad. När jag kom till attentatsplatsen efter en självmordsattack ropade alla som redan var övertygade om att alla palestinier är terrorister: Död åt araberna. Medan fredsivrarna sa: Den här attacken visar bara att livsavgörande fredsprocessen och tvåstatslösningen är. Jag minns hur journalisten Nahum Barnea reagerade ungefär så även när hans egen son dödats i ett attentat mot buss nummer 18.Nu har en ny avgrund öppnats.En förtvivlad israelisk vän säger till mig: Vet du, jag bryr mig inte om vad som händer med din vän skräddaren eller någon annan i Gaza. Förr månade jag om de civila, nu hoppas jag att alla dör, bränns till döds på samma sätt som Hamas brände ihjäl människor i kibbutzerna.Ett par sekunder senare får jag ett röstmeddelande från en väninna på Västbanken, hon säger jag trodde det var en dröm, det här är ett mirakel, motståndsrörelsen har dragit ner brallorna på Israel. Jag är så stolt. Och chockad. För första gången i livet känner jag att vi palestinier kanske är tillräckligt starka för att kasta ut alla bosättare från Västbanken för vi kan inte leva i dessa ghettos längre.En ny avgrund har öppnats.Jag lyssnar om och om igen på hennes meddelande utan att förstå.Jag vet att mina palestinska och arabiska vänner tycker att vi västerländska journalister hycklar, de beskyller oss för att bevaka attacker mot israeler men knappt rapportera om dagliga övergrepp mot civila palestinier på Västbanken, ihjälskjutna tonåringar,  bosättarnas våld och det förgörande krig som nu väntar Gazas skyddslösa civila. Men trots att 30 år har gjort mig luttrad och cynisk, trodde jag inte att människor som jag känner skulle uttrycka stolthet över de brutala mord Hamas genomfört på civila, att vänner i Kairo skulle hylla attacken, att vänner i Israel skulle strunta i om min vän skräddaren och hans barnbarn dör.En ny avgrund har öppnats. Och jag tycker inte längre att det är en fördel att ha vänner på bägge sidor i ett krig.Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönikan10 oktober. 2023. Tokyo, tisdag.Häromveckan besökte jag Fukushima.Känd för de flesta på grund av den tragedi som drabbade regionen 2011.Först en jordbävning som följdes av en brutal tsunami.Därefter kärnkraftverket Fukushima Dai-ichis haveri och evakueringen som följde.I Ukedo, ett samhälle knappt en mil norr om reaktorerna, slogs jag utav de vidsträckta fälten på slätten mellan gröna berg och hav.Även om här fanns en del lagerlokaler, så var det mest gräs som vajade i höstbrisen.Inte så anmärkningsvärt i sig, kanske, men känner man till historien så rymmer de öppna fälten sin egen tragedi.Här fanns tidigare bostadshus, vägar, butiker.Bilder från tiden innan tsunamin visar ett av allt att döma litet välmående japanskt samhälle, nära den viktiga fiskehamnen.Allt det där sveptes bort i mars 2011.Jag intervjuade en fiskare nere i hamnen. Vi satt bredvid hans båt, som han köpt efter tsunamin. Den gamla hade svepts iväg av vågorna. Han hittade den senare vid en bro i närheten.Vid slutet av intervjun pekar fiskaren inåt land, bort mot några längor nybyggda anspråkslösa lagerlokaler i grått, och säger att, där brukade mitt gamla hus stå.Liksom många andra, förlorade han anhöriga den dagen.Uppåt 20 000 människor dog eller saknas fortfarande.En bit från fiskehamnen finns en gammal grundskola som är en av få byggnader som finns kvar här från tiden innan tsunamin.Nu är den omvandlad till minnescentrum och museum.Kanske är skolans historia tänkt att inge hopp eftersom eleverna och lärarna alla lyckades sätta sig i säkerhet på ett berg i närheten innan vågen kom.Och visst blir förstörelsen som vattenmassorna skapade tydlig bland skolans urblåsta korridorer.Bråte och damm och rost.Här i området nära kärnkraftverket finns också mer moderna spår.Elektroniska skyltar vid sidan av vägen som mäter radioaktivitet. Områden som fortfarande är avspärrade.I Tomioka, ett samhälle känt för sina körsbärsträd, finns en sådan skylt inne i stadshuset.Borgmästaren som jag träffar här försöker få folk att flytta tillbaka, vilket visat sig svårare än man trott.Men, han försöker vara positiv och han vill bland annat visa upp Tomiokas maskot: en fluffig handdocka i grå-gul pyjamas med rosa vantar.”Konichiwa”, ”hej hej”, säger han och gör rösten gäll och pipig för att imitera dockan på hans hand.Efter intervjun besöker jag en del av Tomioka som öppnade för allmänheten först i våras.Där finns övergivna hus, nyrenoverade hus, och nybyggda hus.En blandning av det gamla och sorgsna som dröjer kvar, men också ett hopp om framtiden.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 9 oktober. 2023. I Argentina används återkommande uttrycket: Nos volvimos todos locos – vilket betyder: har vi alla blivit galna!!???Det hör man allt oftare i ett land där inflationen är 124 procent, fattigdomen växt till över 40 procent och där det finns cirka tolv olika dollarkurser.Nu är landet på väg att få en ledare som uttrycker sig lika kontroversiellt – eller galet – som den gamle armékaptenen Jair Bolsonaro, ja ni minns, han som styrde Brasilien i fyra år och som sa att covid19 var en liten förkylning.I Argentina handlar det om Javier Milei, en 53-årig ekonom som betecknar sig själv som en ultraliberal anarko-kapitalist.Liksom Bolsonaro på sin tid sågs Javier Milei som en stackars narr utan nån chans i politiken.Milei uppträdde på olika scener som en rockstjärna i svart läderjacka och jeans, han skrek ut sin ilska mot politikerna, och hans unga anhängare drogs in i en ilsken och nästan extatisk stämning.Ett marginellt fenomen, sa förståsigpåarna då.Men inte nu längre. Javier Milei chockade alla i primärvalet i augusti, en sorts generalrepetition inför det riktiga valet 22 oktober.Milei fick flest röster, 30 procent, många fler än kandidaterna från högeroppositionen och det regerande peronistpartiet.Sen dess reser han runt i Argentina från valmöte till valmöte viftandes en motorsåg. Han kommer att skära ner staten till nästan noll - staten ska bara ha polisen och armen, punkt slut. Argentinas förbannelse är just en alltför stor stat, säger Javier Milei.På vägen har han tagit tillbaka två av sina mest kontroversiella förslag – rätten att bära vapen och laglig organhandel.Men han har rört upp känslorna i ett Argentina som har regionens mäktigaste kvinnorörelse – Milei vill nämligen förbjuda den fria abort som råder sen 2021.Från scenen låter Milei som en ilsken tonåring som skriker och stampar på golvet om han inte får som han vill.Och argentinarna verkar nu vilja satsa på att tonåringen ska rädda dom, när de vuxna - dvs de traditionella politikerna - har svikit.Så mycket luft under vingarna har Milei fått att han är den förste i offentlig ställning som vågar ifrågasätta de väldokumenterade mr-brott som den argentinska militärjuntan begick under 70- och 80-talen.Negationisten Milei säger att landet var i krig mot vänsterterrorister och att några få militärer gick över gränsen. Det är allt, säger han.30.000 försvunna? Nej, de var mycket färre, säger Milei. 700 tortyrcentra? Nej, några enstaka militärer som begick övergrepp.Javier Milei kan bli Argentinas nästa president.Motorsågen, abortförbudet och försvaret av militärdiktaturen har redan fått en del argentinare att ta sig för pannan utbrista: Nos volvimos todos locos? Har vi alla blivit galna?Ivan Garcia, Bogota [email protected]

Utrikeskrönikan, 6 oktober. Katowice fredag,Här i hjärtat av Polens stora koldistrikt, Schlesien, har människor och natur fått betala dyrt för decenniers utvinning av landets svarta guld.Jag minns en vän som föddes och levde här som barn. Det var först när hon flyttade till Sverige som hon förstod att snö faktiskt är vit. Under hennes barndom i Katowice var den alltid svart, eller på sin höjd mörkt grå på grund av alla föroreningar från kolförbränning och tung metallindustri.När vi gjorde en reportageresa hit i slutet av åttiotalet besökte vi ett sjukhus där nyfödda barn lades i kuvös direkt för att inte bli sjuka när de skulle börja andas in luften som var för farlig för de små liven, tung och fylld av ofattbart stora mängder hälsovådliga partiklar.De där små barnens skrik har aldrig lämnat mig. De är lätta att plocka fram ur minnet.När jag stiger av tåget i Katowice den här gången är stadsbilden en helt annan. Järnvägsstationen är modern med stora glasfasader. Utgången leder till en stor galleria och samma klädmärkeskedjor som hemma. Gatorna är tysta, visserligen fyllda med spårvagnar som kör kors och tvärs, men inga bilar, bara gångtrafik och cyklister i centrum. Folk på caféer och uterestauranger. September är fortfarande sommarvarmt.Idag lyfts Katowice fram som ett gott exempel på hur en sliten och nedsmutsad industristad faktiskt kan förvandlas till något mer modernt, klimat- och människovänligt.Men skenet från Katowices polerade fasader kan bedra. Det räcker att ta tåget en halvtimme till en annan stad för att se att omställningen från livlig gruvstad till en stad utan gruvor också kan bli mycket mindre lyckad. Där ser jag de förfallna hus, sotiga fasader och trötta ansikten jag minns från 80-talets resor hit. Gruvorna lades ner men inga nya jobb - inget nytt liv kom istället.Polen får fortfarande 70 procent av sin energi från kol. Och det finns omkring 70 000 gruvarbetare att ta hänsyn till.Snart är det val och två politiska alternativ står emot varandra. Ska man skynda långsamt och fortsätta med kol i tjugofem år till, som den nationalkonservativa regeringen vill? Eller ska man satsa på att det går att lägga ner de flesta gruvorna redan det här decenniet och samtidigt hitta nya jobb åt de som då blir utan, som den liberala oppositionen säger?Titta på Katowice säger de. Vill vi så kan vi!Men vad vill polackerna? Om en dryg vecka vet vi.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönikan, 5 oktober 2023. Jerevan, torsdag.Vem ska jag tro på?57-åriga Gayane som fullständigt utesluter en möjlig samexistens mellan armenier och azerier och egentligen anser att själva begreppet azerier eller Azerbajdzjan är något konstgjort skapat, de som bor där är egentligen turkar, hävdar hon.Eller None, 57 år, som bott större delen av sitt liv i Nagorno Karabach också när där fanns azerier och hon hävdar att de levde väl tillsammans, det var inte några problem. Problemet är skapat av de maktlystna ledarna tycker hon. Hon vars flyktbil gick sönder och blev lagad av azeriska soldater, som inte ens ville ha betalt utan istället undrade varför flyr ni? Varför vill ni inte vara kvar här ?Två armeniska kvinnor, som båda minns den sovjetiska tiden, men som dragit helt olika slutsatser av det de varit med om. Och kanske har de upplevt saker och ting olika för att en bodde i en by där det faktiskt var bra relationer och en i en liten större stad med stora slitningar ?Gayane kan inte glömma 1915, hon ser Turkiets fördrivning och folkmord på armenier upprepas igen och igen, men nu av ett turkfolk som kallar sig azerier, men historiskt saknar någon azerisk stat. Hon kan inte heller glömma att det som nu kallas integrering med rättigheter till språk och kultur fungerade så att armeniska kvinnor som blev kvar och gifte sig med azeriska män fick sina namn ändrade till azeriska och deras armeniska identitet utplånades.None och en del andra armenier hävdar att det finns fler likheter än olikheter mellan folken, att det där med religionerna kristna armenier och muslimska azerier inte alls är så viktigt för de flesta är formade i det ateistiska sovjetiska systemet och religionen har fortfarande inte någon stor plats . Sen delar båda folken den tragiska erfarenheten av flykt.Men, påminner Gayane, vill vi leva i ett system som styrs av en härskarfamilj? Där ingen yttrandefrihet finns, där civilsamhället kvästs och satts i fängelse? Alla som opponerat sig mot Alijevfamiljens korrupta styre är i exil eller fängslade, konstaterar hon. Och hur kan någon lita på en president som placerar sin fru som vice president?Illham Allijev ändrade grundlagen för att säkra att familjen fortsätter att behålla makten över oljelandet.Konflikten handlar också om två olika system – en auktoritär rik familjedriven oljestat mot en fattigare granne, som sedan 2018 gått mot ett öppnare och mer demokratiskt system, inte fläckfritt, men i armeniska ögon bättre än grannens.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 4 oktober 2023 Berlin, onsdag.Men när ni hör det här, som jag skrev igår kväll, är jag faktiskt inte kvar i Berlin utan på väg på valbevakning igen som utrikeskorrespondent, för vilken gång i ordningen, det vet jag inte. När detta sänds så gissar jag att jag är någonstans på Autobahn nummer nio mellan Dessau och Leipzig.Den här gången ska jag till de viktiga delstatsval i de ekonomiskt välmående tyska delstaterna Bayern och Hessen med sammanlagt ca 19 miljoner invånare.Och när jag säger den meningen så vet jag att en och annan av er kanske lyfter på ena ögonbrynet över kaffekoppen och tänker, vadå viktiga delstatsval i Bayern och Hessen?Och jag kan faktiskt förstå reaktionen på ett sätt.Vi bevakar ju och rapporterar ju om många val och när jag jobbade som programledare på P1 Morgon så minns jag att jag ibland lite skämtsamt, kanske någon gång också med en lätt suck, sa när producenten berättade att vi skulle prata om ännu ett val någonstans i världen nästa morgon att jaha, vem bryr sig om det här valet då?Så jag vet, det var inte alltid helt lätt att uppbåda det där riktiga engagemanget för ännu ett val.Men en sak kan jag säga:Delstatsvalen i Bayern och Hessen på söndag är verkligen viktiga. Förbundskansler Olaf Scholz, regeringschefen i Europas mäktigaste land, till exempel, kan mitt under Scholz' regeringstid få sig en rejäl läxa av väljarna i Bayern och Hessen, det väntas gå riktigt dåligt för Scholz parti, Socialdemokraterna, i båda delstaterna, ett tydligt budskap i så fall från dessa väljare att de inte är nöjda med hans jobb som kansler efter två år vid makten.Dessutom kan valen visa att det högernationalistiska partiet AfD inte bara är ett starkt fenomen i gamla Östtyskland, utan även i gamla Västtyskland.Partiet väntas gå starkt framåt i både Bayern och Hessen.Så ja, delstatsvalen i Bayern och Hessen är viktiga, precis som det i Slovakien var förra lördagen och det i Polen om en vecka och det i Schweiz om två veckor.Val är riktningsvisare och korrigeringsmöjlighet för väljarna, val ger väljarna i en demokratisk stat med fria val, i en delstat eller kommun eller i en förening, där också fria val och råder en möjlighet att ändra det som de tycker har gått fel sen förra valet eller belöna de valda politikerna eller föreningsrepresentanterna med ännu en mandatperiod eller ansvarsfrihet om de är nöjda.Det är inga småsaker, direkt.Och val leder ibland till den liberala demokratins för mig kanske heligaste händelse:Det fredliga maktbytet.Låt oss alltid slå vakt om just det. För även om demokratin är jobbig ibland med sina högljudda debatter och sitt krav på att man som röstberättigad förväntas ha en åsikt om det mesta, så är alternativet så oerhört mycket sämre.Sen om jag lyckas göra rapporteringen från dessa viktiga delstatsval intressant, det är förstås en helt annan sak.Jag ska göra så gott jag kan, lovarDaniel Alling, på väg mot Hessen och [email protected]

Utrikeskrönika 3 oktober 2023. Pristina, tisdagEn tillbakablick.Det är slutet av februari och i blänket av den vackra Nordmakedonska Ohridsjön står två parters ledare på en hotellveranda och säger att de har gått med på Europas plan – att byta hat och våld mot konstruktiva samtal.Det så kallade Ohridavtalet, har en stund tidigare fått EU:s utrikesminister Joseph Borell att med darrande stämma deklarera – nu är vi äntligen i hamn.Och jag själv minns både glittret i Borells ögon och månglittret från den i skymningen sotsvarta sjön.Men också känslan av skepticism som griper tag i mig.För det de precis sagt, några män i identiskt blå kostymer, är att vi har en möjlig fred att se fram emot – i Kosovo.Nutid.En vecka har gått efter att en grupp serbiska paramilitärer genomför en attack mot ett antal polispatruller, i en liten by i norra Kosovo. En kosovoalbansk polis dödas och tre angripare likaså.Ett smärre krig utkämpas under några timmar i byn Banjska och under tiden ändras förutsättningarna i ett geopolitiskt drama, ett mänskligt drama – som pågått i över två decennier.När nu krutröken lagt sig har det verbala kriget tagit över. Ärkefienderna Serbien och Kosovo har fått nytt bränsle på den aldrig riktigt släckta brasan.Efter kriget i slutet på 90-talet, då Kosovos albaner slogs för självständighet och Kosovos serber för det de hävdade vara sitt urhem, har freden haft det svårt i den här delen av Europa.Otaliga försök har genom åren gjorts för att släcka detta pyrande hat för att försöka skapa någon form av normalisering, någon form av möjlig samexistens.För Kosovo består trots allt av serber och albaner, sedan århundraden sammanflätade, i en nu svunnen tid boende sida vid sida i byar och städer.Månaderna som gått efter avtalet i Nordmakedonien har erbjudit nya kravaller, skottlossning, vägblockader, valbojkotter och våldsam och hatisk retorik.Ändå har världssamfundet slätat över, manat och vädjat – och blundat för bakslagen.Och hoppats på ett genombrott.Men frågan är om den sortens uppoffrande och enträgna försök att nå en fred nu nått vägs ände.Efter den ödesdigra attacken i gryningen i den lilla byn Banjska i norra Kosovo.Milan Djelevic, [email protected]

Utrikeskrönika 2 oktober 2023. Stockholm, måndag. När mikrofonen stängts av, när intervjun är över och man är på väg att lämna. Man avrundar samtalet, pratar lite om väder och vind, om ingenting, om allting. Ibland är det vid just dem tillfällena som det viktigaste sägs. Det som berör en mest.Som förra veckan då jag träffade ukrainska soldater i Zaporizjzjaregionen, de som är längs fram. Unga män som en gång drömt om att starta företag, köpa hus vid havet, bilda familj, unga män vars drömmar nu satts på paus.  Jag är på väg att gå, packar ihop mina saker, tackar för intervjun, för att de tagit sig tid att berätta. “Det är jag som ska tacka”, säger en av dem. “För en stund fick jag känna mig som en människa, tänka, prata om normala saker” “Häromdagen drömde jag om min flickvän. Vi låg på ett slagfält, på bränd jord, runtom vapen och ammunition, överallt.Har jag blivit galen, tänkte jag när jag vaknade, äcklad av mig själv, att jag inte ens i mina drömmar kan fantisera ihop en bättre plats att mötas, älska på”.“Helt ärligt, jag minns inte ens hur ett vanligt liv är, hur det ser ut i stan, hur det är att sitta på bänken i parken intill fontänen, hur det är att vakna i sin egen säng, se solen leta sig in genom persiennerna, gå upp och koka kaffe, allt jag ser om dagarna är de förbannade fälten”. “Ingen förstår det här livet”, fortsätter soldaten. “När man pratar med folk, vänner hemma så har man liksom inget att säga. För vad ska man berätta? Om det där ruset i kroppen när fienden får till en träff en meter från ens position, när jorden exploderar, när man efteråt inte kan sluta skratta, hysteriskt fastän man är livrädd?  Eller när man ser de dö, sina vänner, när man inte kan göra något, inte ens hämta dem?”.De här samtalen, ögonblicken då kriget bryts ner, handlar inte om framgångar, bakslag vid fronten, kartor, positioner, strategi, då krig är bara krasst - krig, smutsigt, orättvist. Och så står man bara där, lyssnar, tar in, frågar inget, säger inget, bara låter det vara. Och soldaten fortsätter. “I går pratade jag med mamma i telefon, berättade att jag tatuerat mig. Hon blev ledsen. Men älskling, tänk när du blir gammal och huden slapp, vad fult det kommer vara. Men tänk vad fint att bli gammal. Jag vill bli gammal, tänk om jag en dag fyller 80 år, tänk om jag får bli det, tänk om jag lever så länge. Jag vill bli gammal mamma, jag vill en dag få slapp hud, sa jag till henne”.De här spontana samtalen, i förbifarten, om ingenting, om allting.Jag tackar än en gång, säger hej då och lämnar, de är kvar. Lubna El-Shanti, [email protected]  

Utrikeskrönika 29 september 2023. Många förstagångsbesökare till Sydafrika reagerar en del på de avgrundsdjupa skillnaderna här. Ett lyxhus med pool och terrasser på toppen av den grönskande kullen där, plåtskjul och slitna tiggare vid korsningar nere här. Men också alla hus som omgärdas av murar, elstaket, taggtråd och skyltar som säger ”armed response”, om man tar sig in kan man bli skjuten.Men det har hänt att jag blivit lite hånad av svenskar som kommer på besök och möts av en fnysning för att man bor i en så kallad ”gated community”, ett avgränsat bostadsområde med staket och grindar och vakter som gör det nästan omöjligt för oinbjudna att komma in. Det verkar så avstängt, isolerat. Och visst. Det är en bubbla, hade jag av säkerhetsskäl kunnat välja något annat så hade jag hellre bott i ett alldeles vanligt villakvarter med en gräsmatta utan staket. Som man gör i Sverige. Men i det här landet så går det inte. Den så omtalade kriminaliteten i Sydafrika är en realitet.Bara antal mord i landet låg på drygt 6000 under en tremånadersperiod i våras, och då är det en minskning med tre procent jämfört med förra året. Men det blir ändå 68 mord om dagen i genomsnitt. Det finns naturligtvis många orsaker till det här, en hård, brutal historia under apartheid, enorm fattigdom och en arbetslöshet som är grotesk, officiellt drygt 30 procent, i realiteten betydligt högre. Men det finns en annan aspekt på det här, politikernas passivitet, en ovilja ta tag i saker på allvar.ANC som haft makten i snart 30 år har gjort mycket gott för de fattigaste, men har under det senaste decenniet resignerat och blivit alltmer av en korrupt elit. En högt uppsatt europeisk diplomat sa till mig; det finns ingen känsla av att läget är akut här hos regeringen. ”There is no sense of urgency”.För politiker är det lättare att vara passiv, så är det även i många andra länder. För verkliga åtgärder, ett helhetsgrepp kräver så mycket. Det är lättare att skylla ifrån sig, välja att inte ta i de här svåra, jobbiga frågorna. Att tala om problemen för mycket, det skulle vara att erkänna sitt eget misslyckande. Då är det lättare att låta de som har råd, isolera sig i stängda bostadsområden, och skärma av sig från den hårda verkligheten, de flesta brotten sker ju ändå bara ute i de utsatta kåkstäderna, bland de fattiga och oönskade, dit inte ens polisen vågar bege sig.Men hög kriminalitet är ett politiskt beslut, ett val, av nuvarande och tidigare politiker i vilket land det än gäller. Även om politikerna inte vill se det så. Det som behövs är en ekonomisk politik som leder till att nya jobb skapas, att lagar och regler följs utan korruption, ett ordentligt skolsystem som gör ungdomar till klokare och bättre medborgare och en polis som verkligen griper kriminella och ställer dem inför rätta.Det kräver att politikerna prioriterar, tar tuffa, och ibland obekväma beslut. Men det sker inte. Stoppar man inte utvecklingen så leder det till ännu större klyftor, mer isolering. Och kanske är vi nu i ett läge där ett land i norra Europa vid Östersjöns västra rand, också börjar inse det här. I varje fall är det ingen svensk som hånar mig längre för att jag bor i en gated community.Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 28 september 2023 Helsingfors torsdagDet verkar blåsa upp till styv kuling i finsk politik.Sensommaren är vacker i Helsingfors med sol och ovanligt varma temperaturer men i politiken kom höststormarna tidigt i år. Jag kliver in genom den pampiga entrén till Helsingfors universitet. Huset ligger vid Senatstorget, alldeles nedanför Helsingfors pampiga, vita domkyrka och strömmen av turister utanför är tät.Men de har dagarna blir inramningen på turistbilderna annorlunda. Universitetet är ockuperat står det på stora banderoller och strax innanför dörren är den normalt ganska sterila entrén omvandlad till ett högkvarter för studentprotester.Det är möblerat med bänkar, tält, madrasser, sovsäckar och så ännu mer plakat. Mellan marmorstatyerna dyker studenter i flanellpyjamas upp i färd med att bädda ihop nattens täcke och kudde. Protesterna går städat till och rektor har gett sitt tillstånd så länge det inte görs någon åverkan på lokalerna.Men studenterna i Helsingfors är inte ensamma i sitt missnöje. Det kokar bland Finlands studenter och fackförbund och listan av olika protestaktioner tycks bli längre för varje dag.Under tre veckor kommer flera fackförbund att genomföra timslånga punktstrejker. Trots det vackra sensommarvädret blåser det upp till tidig höststorm i finsk politik. Missnöjet riktar sig mot regeringens sparpolitik.De nya regeringspartierna, Samlingspartiet och Sannfinländarna lovade inför valet att få ordning på Finlands statsskuld. Och budgeten som presenterades i förra veckan innebär besparingar inom socialförsäkringssystemet som till exempel bostadsbidrag, sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen.De är människor som har sämst ställt som får ta hela smällen menar kritikerna. Finlands finansminister Riika Purra menar att fackföreningarna har missförstått regeringens politik, arbetsgivarorganisationen Finlands näringsliv är bekymrad och statsminister Petteri Orpo  står mitt i stormens öga och får än en gång jobba med att hitta former för samtal och kompromisser.Vårens förhandlingar efter valet för att få ihop det nya regeringsunderlaget var ett digert arbete i motvind som drog ut på tiden ända in i försommaren.Knappt var det klart innan det blåste upp med anklagelser om rasism mot flera Sannfinländska ministrar. Och redan första veckan på  jobbet röstade riksdagen i en misstroendeomröstning mot regeringen och enskilda ministrar.Stormen bedarrade, regeringen fick fortsatt förtroende men när den ekonomiska politiken presenterades så tilltog vindarna igen. Och nu yr det kring fackförbunden och finansminister Purra som inte alls verkar förstå varann.Allt tyder på en stormig höst i finsk politik. Och jag håller i mig och gör mitt bästa för att hänga med i vindkasten.Carina Holmberg, Helsingfors

Utrikeskrönikan 27 september. 2023. Bangkok, onsdag.Jag fick syn på något märkligt när jag tog min löprunda i kvarteret härom morgonen. Jag försöker komma ut tidigt, gärna innan temperaturen klättrar upp över 30 grader och luftfuktigheten blir allt för utmattande. Men just den här morgonen var det fler människor ute än vanligt. Vår gränd brukar annars vara rätt sömnig och tyst såhär dags, men nu stod en lång rad gatsopare, hantverkare, mopedtaxiförare, grönsaksförsäljare och väntade utmed gatan.Sen kom en blänkande, svart gammal Mercedes rullande, och ut ur den nedvevade fönsterrutan stack en hand som delade ut sedlar till de väntande. Jag blev förstås nyfiken och frågade runt, och fick förklarat för mig att mannen i bilen har ett hus längre ner på gatan dit han kommer en gång i veckan, samma dag och tid, och då ser han till att dela ut pengar på vägen. Ingen av dem jag pratade med visste var hans pengar kommer ifrån, men de sa att bakom de höga murarna runt lyxvillan ska han ha ännu fler veteranbilar som han samlar på. Gatsoparna, hantverkarna och de andra arbetarna, ja om de får betalt enligt minimilönen tjänar de ungefär 100 kronor om dagen. Så den där allmosan från mannen i lyxbilen var säkert välkommen. Ojämlikhet är förstås ett globalt fenomen, men om man jämför så är faktiskt Thailands ekonomiska klyftor bland de största i regionen. Och det har bara blivit värre under de senaste årens militärstyre. Mellan 2013 och 2019 växte den thailändska ekonomin med bara 3 procent i snitt årligen, en av de lägsta tillväxttakterna i Sydostasien. Även medel- och övre medelklassen har fått det tuffare.Men för landets superrika växer tillgångarna som aldrig förr. Thailands rikaste är bröderna Chearavanont som äger landets största privata företag, med verksamhet inom djurfoder och livsmedel. Bara sedan i fjol har deras personliga förmögenhet växt med över 83 miljarder kronor, enligt Forbes.Under tidigare decennier såg Thailand en relativt snabb ekonomisk tillväxt och minskande fattigdom, som gav framtidstro för många thailändare. Och utvecklingen kunde också skänka viss legitimitet till den styrande eliten. Men den ekonomiska utvecklingen har bromsat in och under flera år i rad har fattigdomen legat still på mellan 6 och 7 procent. Frustrationen och känslan av orättvisa påtaglig idag, och en viktig faktor för att förstå varför så många thailändare röstade på oppositionen i det senaste valet. Nu återstår att se om den nya regeringen kan råda bot på ojämlikheten. Det styrande partiet Pheu Thai grundades av affärsmannen och politikern Thaksin Shinawatra, som enligt tidningen Forbes är Thailands 13:e rikaste man, god för lite mer än 23 miljarder kronor.Axel Kronholm, korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönikan 26 september 2023 Köpenhamn tisdag,Alla som besökt Danmarks huvudstad har sett den. Den högresta grå byggnaden som tornar upp sig till vänster om man stiger ut från centralstationen och har sikte på Tivoli tvärs över gatan. En stram 70 meter hög fasad helt i glas, vars tunna spröjs och olikfärgade glaspartier ger en slags randig återspegling av det skiftande dagsljuset. Det är ett hotell, det har gått under olika namn i olika tider, men i folkmun alltid hetat SAS-hotellet - eftersom det var flygbolaget som lät bygga det en gång i tiden, och för att deras logga fortfarande tittar ner på oss där högst uppifrån.Huset är ritat av ingen mindre än Danmarks design- och arkitekturikon Arne Jacobsen, ett modernistiskt storverk känt långt utanför Danmarks gränser, byggt 1960 i stram internationell stil. Än idag en symbol för, och kvitto på Danmarks obestridliga plats bland världens stormakter inom design och arkitektur. En gång i tiden hade SAS en terminal i bottenplan varifrån bussar körde jet set-erans resenärer direkt ut till flygplatsen, och husets kontakt med himlen förstärks av ett brilliant arkitektonisk trick som ger en illusion av att skyskrapan svävar. Det var till det här huset Arne Jacobsen ritade flera av sina nu världsberömda möbelklassiker, som fåtöljerna Ägget och Svanen.Men nu stormar det om det legendariska landmärket. Av Jacobsens 60-talsinredning finns nästan inget kvar, istället är det nu exteriören som väcker debatt. De nuvarande ägarna, en internationell hotellkedja, vill renovera fasaden - drygt 60 år efter att den byggdes är den både sliten och tekniskt omodern, den läcker värme och hotellet behöver energieffektivisera. Så långt har alla varit med på noterna. Men när hotellet nu börjat sätta upp de nya modernare glaspartierna, visar det sig att den gamla fasadens revolutionerande och nästan helt osynliga spröjsar mellan glaspartierna är ersatta av tjocka vita metallprofiler. Den kända fasaden är på väg att få ett helt nytt utseende.Och arkitektur-Danmark har fått panik. Var är de skira linjerna, den delikata balansen, skörheten och lättheten som gav huset sin karakteristiska stil? Hur ska det gå med fasadens lekfulla samspel med dagsljus och himmel? Tidningarnas kultursidor kokar, någon kallar det för en katastrof, en annan för ett respektlöst härverk. Kritiken tilltog ytterligare när det visade sig att den enda arkitektoniska konsult som varit inblandad i renoveringen var tillverkaren av de tänkta fönsterpartierna, men inte någon av de många experterna på byggnadsvård av danskt 60-tal - de som nu istället upprört hörs överallt i spalterna.Köpenhamnspolitikerna verkar har snappat upp debatten, men vi får se om de hinner, vill och orkar dra i handbromsen innan huset fått sitt nya utseende. Själv är jag ingen expert, men håller med om att de nya fönsterna varken är snygga eller särskilt lika de gamla. Men tänker att det kanske är ödets ironi att modernismen, som ju handlade en hel del om att lite okänsligt skyffla ut det gamla omoderna till förmån för det senaste, nu ser ut att falla på eget grepp.Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 25 september Colombo måndagDet är härligt att vara tillbaka i te- och kanelrikets land. Förra året handlade det mesta om den ekonomiska krisen eller kanske är kollapsen ett bättre ordval. Halvdygnslånga elavbrott och brist på bensin innebar en del utmaningar för den som ville bevaka utvecklingen. Men det var förstås inget i jämförelse med Srilankesernas vardag. Den där folkliga ilskan och kraften som föddes ur känslan att nu får det vara nog, var mäktig att bevittna. Folket fick till slut bort president Gotabaya Rajapaksa, hans bror premiärministern och övriga släktingar från makten. In kom Ranil Wickremasinghe och lugnet la sig. Påtvingat anser en del. In kom också höjda skatter och åtstramningspolitik.Men missnöjet kvarstår. De jag pratar med säger att det är svårt att få ihop vardagen, att de äter mindre och väljer billigare ingredienser. Den dyrare elen är också betungande. Men mat, mediciner, bränsle och el finns åtminstone.På ytan verkar det mesta vara helt normalt, turisterna strömmar in och de Srilankeser som lämnar landet skickar hem pengar. Två viktiga hörnstenar i landets ekonomi. I det kinesiskfinansierade projektet i hamnen står fler byggkranar än vid mitt förra besök.Till det normala hör också käbblet om resurser och vem som ska bära bördan av det enorma skuldberg som Sri Lanka har. Här är fackföreningarna mycket starka och stoppar de facto beslut och utveckling som landet skulle behöva, för att man är osäker på vad det innebär för medlemmarna. Till exempel har satsningarna på solenergi hamnat på efterkälken för att facket satt sig på tvären.När det handlar om att få ett stopp på flykten av kvalificerad arbetskraft lyder fackens svar mer förmåner till den egna yrkesgruppen. Man skjuter gärna åtstramningspolitikens konsekvenser till någon annan.Den politiska eliten är ju vansinnigt korrupt. Den kan ta notan. Korruptionen är ett stort problem i Sri Lanka, om det råder inga tvivel. Men om det här landet ska räddas från konkurs måste alla bidra, fler betala skatt och så vidare. Staten har inte råd med förmåner till utvalda yrkeskategorier och det är svårt att smälta märker jag när jag pratar med folk. Både här i Sri Lanka och i mina andra bevakningsländer som är i en liknande situation.Det är som om själva kontraktet mellan stat och medborgare är i gungning. Ni tillåts vara korrupta så länge vi får billig el och bensin. Sådan har realiteten varit för vanligt folk men det fungerar inte längre när institutioner som Internationella Valutafonden ställer krav till krisande länder som ber om pengar.  Vi är på rätt väg säger flera experter här i Colombo, de nödvändiga reformerna går kanske långsamt men processerna är i gång. Nu gäller det bara att de blir av och att man får ordning på de skyhöga skulderna. Inte så bara faktiskt.Naila Saleem, korrespondent i Sydasien.

Utrikeskrönikan 22 september 2023. Bryssel, fredag.Jag sitter på mitt kontor och lägger pussel.Att bevaka EU handlar ganska ofta om det. Alltså om att lägga pussel där olika intressen från medlemsländerna utgör bitar som man måste få ihop till en fungerande helhet.Just nu följer jag utformningen av en sådan pusselbit. En utfrågning i Europaparlamentet.”Vi har en väldigt viktig diskussion med kandidaten som ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken...”Parlamentets ekonomiutskott frågar ut vice presidenten i tyska Bundesbank, Claudia Buch, som är nominerad till ny chef för tillsynsnämnden inom Europeiska Centralbanken, ECB.”Gäsp…”, tänker nu säkert många lyssnare.Men innan ni sänker volymen eller rent av stänger av helt ska ni veta att, även om den här utfrågningen i sig kanske inte är så het och en tillsynsnämnd inom ECB kanske inte låter särskilt sexig, så blir detta intressant för att det är just en bit i ett mycket större EU-pussel.Och det säger något om hur EU funkar och hur man tillsätter toppjobben. ”Den här utfrågningen sker under väldigt speciella omständigheter…”Faktum är att den här utfrågningen i parlamentet är lite pinsam för ekonomiutskottet då man där tidigare har gett stöd till en helt annan kandidat: Margarita Delgado, som är viceboss på den spanska centralbanken.Trots det valde ECB förra veckan att nominera tyskan Buch i stället.Detta gillas så klart inte i parlamentet och det blev också tydligt under utfrågningen i utskottet. ”Det är väldigt olyckligt, så här borde det inte funka mellan parlamentet och ECB...”Parlamentet måste godkänna utnämningen av Buch och har därmed makt att ställa sig på tvären men väntas ändå inte göra det. Ställer de sig på tvären blir det svårt att få ihop det större pusslet.För en annan pusselbit är utnämningen av ny chef för Europeiska investeringsbanken – ett annat tungt EU-organ som ger stora summor i stöd till projekt över hela världen.För den chefsposten är Spaniens finansminister, Nadia Calviño, den främsta toppkandidaten, strax före den danska EU-kommissionären Margrethe Vestager som också aspirerar på posten.Men ska Calviño kunna bli vald att leda EIB, ja då kan inte Delgado få chefsposten inom ECB. För du kan inte utse två spanska ekonomer på båda dessa poster.Eller ja, det är klart att du kan. Det finns inga regler som säger att du inte kan göra det och man kan ju tycka att det viktiga är att de är kompetenta, inte var de kommer ifrån.Och visst, kompetens spelar viss roll här, men det räcker inte att vara kunnig. För att få ett toppjobb i EU måste du också vara en bit som för tillfället passar in det stora och komplicerade pussel som fördelningen av chefspositioner utgör.Helt krasst: ska finansministern Calviño bli vald till chef för EIB då får det ske på bekostnad av att landsmaninnan Delgado inte får jobbet inom ECB, utan att det jobbet går till tyskan Buch.Ren kohandel kan man säga. Men det är så det funkar i EU.Andreas Liljeheden, i [email protected]

Utrikeskrönika 21 september 2023. Stockholm, torsdag.Den här veckan samlas höjdare från hela världen i New York för FN:s generalförsamling och en rad viktiga möten. Kostymer och dräkter rör sig mellan skyskraporna och konferensrummen och den pampiga generalförsamlingens sal för att prata, nätverka och förhoppningsvis hitta nya vägar framåt.Agendapunkterna är tunga. Det gäller hållbarhetsmålen för 2030, de som bland annat handlar om att utrota fattigdom och hunger, ge alla människor tillgång till utbildning och sjukvård, minska ojämlikheten och skapa hållbara samhällen och ekosystem.Igår handlade det om klimatet och global pandemiberedskap. Idag ska man prata om hur man kan göra hälso- och sjukvård möjlig för alla, och det hålls ett förberedande ministermöte inför ett toppmöte nästa år med den nätta programpunkten framtiden: ”Summit of the future”. Man kan utan att överdriva faktiskt säga att de som samlas i New York den här veckan har i uppdrag att rädda världen. Jag tänker på dem i andra änden av den här pyramiden. Utförarna, de på det så kallade golvet. Det kan vara ett sjukhusgolv, men lika gärna golvet i ett klassrum, en lagård eller en polisstation. Jag tänker till exempel på Anette. Anette är en erfaren undersköterska jag fick förmånen att jobba tillsammans med på en geriatrisk avdelning. För att förklara Anette ger jag er en scen: En ung undersköterska, vi kan kalla henne Sofia, kommer ut ur en patientsal med en orörd lunchbricka, full med mat. ”Hanna ville inte äta nåt”, säger hon och rycker på axlarna, och går vidare mot köket.Hanna närmar sig nittio år och är inlagd för en infektion. Hon ser ut som en liten skrämd fågel i sin sjukhussäng, säger nästan ingenting. Anette tar på ett vänligt sätt brickan från Sofia och går tillbaka in i patientsalen. Där sätter hon sig på sängkanten och lägger armen om Hannas tunna axlar. När jag går förbi ett par minuter senare hör jag hur de båda skrattar högt där inne. Efter en stund kommer Anette ut med lunchbrickan, med nästan all mat uppäten. Vad Anette måste vara snäll och godhjärtad, kanske någon tänker. Och visst, det är inte fel, men det är ändå att missa poängen. Anette har en yrkesskicklighet. För du kan sitta där på sängkanten och vara hur godhjärtad som helst, och ändå inte få Hanna att ta en enda tugga av sin mat. Den mat som hon så väl behöver för att bli frisk. Tillbaka till New York och kostymerna i konferensrummen. Det går inte särskilt bra för världen att nå målen till 2030. Fattigdomen har ökat sen pandemin, fler är hungriga och rekordmånga människor i världen är på flykt.FN:s generalsekreterare hoppas att mötet ska bli startskottet för en högre växel och, jag citerar: ”återuppväcka en känsla av hopp, optimism och entusiasm för 2030-agendan”.Hoppet behövs. För mötet äger rum, och jag citerar igen, ”i en tid av aldrig tidigare skådade motgångar för den globala utvecklingen”. Vi kan bara hoppas att de som är där är, inom sina områden, lika yrkesskickliga som Anette. Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönika 20 september 2023. London, onsdag.Kanske finns det ändå en liten möjlighet att få en intervju med Rishi Sunak. Det är klart att en journalist från Sveriges Radio inte hamnar högt upp på listan när den brittiske premiärministern sitter på Downing Street och sorterar intervjuförfrågningar. Men jag kan hoppas på turen.Förstapriset i det konservativa Torypartiets lotteri är nämligen att få tala med Sunak.Eftersom jag ska till Torys partikonferens om någon vecka, har jag fått flera mejl från partiet med uppmaningar om att köpa en lott. Jag kan vinna 5 000 pund till en semesterresa, eller 1000 pund och ett cricketslagträ, signerat av cricketfantasten Rishi Sunak själv, eller förstapriset 10 000 pund och ett tiominuters telefonsamtal med premiärministern.I Sverige styr Rishi Sunaks systerparti Moderaterna. I Sverige har de tillsatt en utredning om att förbjuda partier att ha lotterier.”Med det vi vet om spelmissbruk så finns det starka skäl att partier inte ska finansieras på det sättet”, sade statsministern Ulf Kristersson när beskedet presenterades tidigare i år.Budskapet från de konservativa i Storbritannien är ett helt annat: ”When you play, we all win. Don´t miss your chance. The prizes keep coming.”I Storbritannien är de politiska partierna i huvudsak finansierade via gåvor och avgifter, inte som i Sverige genom offentliga bidrag. Lotterierna får alltså en viktigare roll. Labourpartiet har ett som heter Röda rosen-lotteriet där man kan vinna 25 000 pund. Något samtal med partiledare Keir Starmer har jag dock inte sett i vinstlistan.I somras var Ulf Kristersson på besök hos Rishi Sunak på Downing Street i London. Av pressmeddelandet från det brittiska regeringshögkvarteret framgår att de talade om Ukraina och de talade om Nato. Om meningsskiljaktigheterna i lotterifrågan nämns inte ett ord. Men kanske borde de ha pratat också om det. Gästerna från Sverige kan ha en del att lära. För trots att de nu vill utreda ett förbud så har också Moderaterna ett partilotteri, Men inte alls ett lika framgångsrikt som Socialdemokraterna, vars analys är att det är just därför Moderaterna talar om förbud.Det kanske är vinsterna i M-lotteriet som behöver utvecklas och ett samtal med Sunak om frågan hade möjligen kunnat inspirera, ett jaktpass i skogen med jägaren Ulf Kristersson, eller en signerad keps i kamouflagefärger kanske skulle sätta fart på lottförsäljningen.Som svensk journalist i London är det i alla fall bara att vara tacksam för att Tory-lotteriet finns här i landet. Sannolikt enda chansen att få ett intervjutillfälle med Rishi Sunak.Pontus Mattsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 19 september, 2023. Stockholm, tisdag.Och jag väntar på morgondagen, vi är många som gör det i ett fåfängt hopp om att det ska ta slut lite snabbare. Nej, jag menar inte livet.Men att tiden ska gå lite fortare. Som för Anja Arsjipova som i månader väntat i ryskt häkte på att dömas till 15 års fängelse. Ett fullständigt absurt straff grundat på de nya ryska ”lagar” där kritik av rysk militär ger fängelse eller kallas för att ha spridit fejkad information.I grannlandet Belarus är straffen något kortare för det som kallas att förolämpa statliga tjänstemän.Som 51 åriga tvåbarnsmamman Julia Kolos, chef för en statlig rättsmedicinsk avdelning. Men i augusti greps hon anklagad för att ha förolämpat en statstjänsteman. Var hon för kritisk eller kom på kant med fel kollega, det vet vi inte. På listan över drygt 1 500 politiska fångar i Belarus har många fängslats just för att ha förolämpat tjänstemän eller talat illa om ledaren, han som brukade kallas Europas siste diktator Aleksandr Lukasjenko.Anja Arsjipova delar sitt öde med runt 20 000 andra gripna i Ryssland. Landet har slagit rekord under sitt krig mot Ukraina. Ett skamligt rekord i gripanden och fängslanden av människor som bara sagt nej till kriget eller stött dem som gripits för att de utövat sina enligt rysk grundlag skyddade rättigheter som yttrandefrihet. En inskriven rätt, som myndigheterna inte bryr sig om. Precis som domstolarna inte har något med rättvisa att göra.FN:s människorättsråd i Geneve har nu för första gången publicerat en rapport där det tydligt slås fast att Ryssland aldrig slagit till så hårt mot civilsamhället, som under tiden kriget pågått. Tystat oberoende röster, förbjudit civila organisationer och dömt till långa fängelsestraff – historiskt långa.Det drabbar vanliga ryssar, som Anja från St Petersburg, historieläraren, doktoranden i matematik från Moskvas universitet, fritidspolitikern i en stadsdel i Moskva, pappan vars dotter ritade en teckning mot kriget, Jurij Dmitrovitj som kartlade sovjetiska offer för utrensningar i Karelska skogarna, journalister, bloggare och så några mer kända som Aleksej Navalnyj eller Ilja Jasjin.För Anja Arsjipova väntar först en födelsedag i morgon i häktet, hennes första födelsedag i fångenskap. Hon fyller 26 år och på nätet pågår en insamling för att skicka tårtor till henne och cellkamraten, som också har födelsedag i morgon 20:e september. Dessutom samlas pengar för att köpa en tågbiljett till Anjas mamma, som bor i Barnaul nära 350 mil från Moskva, tågresan tar två dagar och nio timmar.Hon kommer inte hinna till dotterns födelsedag, även om de får ihop tillräckligt med pengar till biljetten.Skattar mig lycklig som kommer hinna fira en för mig mycket viktig person 20:e september. När han föddes följde jag processen på distans från Moskva. Men i morgon är jag på plats då mormors bäste Ture fyller 10 år.Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 18 september. 2023. Paris Måndag,Gud uppenbarade sig plötsligt i mitt liv, när jag klev ur planet i Marrakech, och ställde sig mitt i vägen där i de karga Atlasbergen, när jag skulle göra mina intervjuer.- Vad tänker du om det som hände?Gud vill säga oss något. Det finns mycket korruption i världen.- Vad känner du?Vi kan inte invända. Det är Guds verk.- Hur mår du?Jag tackar gud för att jag överlevde!- Hur ser du på framtiden?Jag tror på Gud och vet att han kommer att hjälpa mig. Det är klart att det finns svenskar som tänker så. Att Gud konkret ingriper i vår vardag, men jag har tidigare ALDRIG fått det svaret på en enda fråga, under mina 25 år som journalist.När jag var praktikant på EU-kommissionens generalsekretariat i Bryssel sa min handledare - en djupt troende katolik från Österrike - och tillika rådgivare åt dåvarande kommissionens ordförande Romano Prodi - i förtroende och med sänkt röst till mig att AIDS - epidemin i Afrika var ett sätt för gud att begränsa befolkningsökningen i världen.Den slutsatsen läste jag dock aldrig i något policydokument. Sådana åsikter får man hålla tyst om i Europa om man hyser dem, och vill behålla sin trovärdighet. Intellektuellt/teologiskt har vi ju här annars löst dilemmat med en allsmäktig Gud i kombination med bottenlös misär, med att det antingen också finns en ond kraft, eller med att Gud visserligen har skapat oss och är allsmäktig men inte blandar sig i vad man skulle kunna kalla för ”vardagsdetaljer”.En jordbävning är inte ett budskap från Gud. Det är två kontinentalplattor som pressas mot varandra.Samtidigt torde det ju vara så att i takt med att tron på en aktiv gud minskar, blir motivationen att tjäna honom/henne med goda gärningar allt mindre.Kan tron på en aktiv belönande och kanske straffande Gud förklara att marockanska Mariam och de 699 andra kvinnorna i hennes förening sparar en krona om dagen till välgörande ändamål, trots dålig ekonomi? Vad sparar DU till?Det torde också vara så att ju längre ifrån vår vardag vi håller Gud, desto svårare blir det att finna tröst hos honom/henne.Något som skulle kunna förklara varför vi i Sverige ägnar så otroligt mycket tid åt att vilset hitta oss själva. Ja, jag vågar påstå det.Och varför det i mitt sociala medier - flöde på senare tid börjat dyka upp allt fler erbjudanden från häxor och shamaner.Längtan efter mening, andlighet och tröst försvinner ju inte för att man inte längre bekänner sig till en monoteistisk religion, menar jag.  Nä hos oss i Sverige står inte någon moraliserande Gud i vägen i vardagen längre, vilket enligt mig är en förutsättning för att ett samhälle ska kunna hitta de bästa lösningarna för kollektivet.Men vi går ju då också miste om den tillförsikt, som jag mötte hos alla de jag träffade i Marocko.  Gud kommer att hjälpa mig!Den vissheten skulle i alla fall jag gärna vilja kunna vila i.Marie Nilsson Boij, nyss hemkommen från [email protected]

Utrikeskrönikan 15 september. 2023. När jag var i Sverige i somras fick jag ofta frågan varför flera länder i Latinamerika stödjer Ryssland i kriget i Ukraina.En del gör det helhjärtat, andra gör det mer nyanserat.En del av förklaringen till denna inställning stavas USA. När väst - med USA i spetsen - talar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, är det många här i Latinamerika som demonstrativt lyfter på ögonbrynen.Regionen här har en egen erfarenhet av USA.Just det land jag är i nu - Chile - är ett typexempel – en amerikansk regering både stödde och finansierade störtandet av den folkvalde presidenten Salvador Allende 1973, och införandet av en brutal militärdiktatur. Allt enligt CIA:s egna dokument, som med åren tappat sekretesstämpeln.Natten då Allende vann valet 1970 slog t ex dåvarande presidenten Richard Nixon näven i bordet och skrek till CIA-chefen: kväv ihjäl den chilenska ekonomin!CIA inledde då en omfattande operation, med ekonomisk krigföring, terrorattentat, riktade mord och en destabiliseringsplan med ingredienser som varubrist och ekonomiskt kaos som använts flera gånger i olika länder sen dess.Det senaste avslöjandet är bara tre månader gammalt – den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger hade ett privat möte med diktator Augusto Pinochet i Santiago 1976 och sa till honom att omvärldens kritik mot juntan var orättvis, att Pinochet egentligen var en förebild i kampen mot kommunismen.Och Kissinger gav Pinochet rådet att offentligt säga att juntan skulle bättra sig vad gäller mänskliga rättigheter, bara för att lugna opinionen, enligt topphemliga amerikanska officiella dokument som nyligen läckte ut.Klart är att Allende berövade amerikanerna de viktiga koppargruvorna, de största kopparreserverna i världen, som fram till 1971 ägdes av amerikanska storbolag. Enligt många, var nationaliseringen av kopparbolagen den främsta orsaken till USA:s främjande av militärkuppen i Chile 1973.Så att när väst - med USA i ledartröjan – talar om försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, så skakar många på huvudet här i Latinamerika. I förlängningen sträcker sig misstron till västs argument i kriget i Ukraina – försvarar verkligen väst en demokratisk världsordning eller bara sina egna intressen?Känslan av att väst agerar med hyckleri har Ryssland spelat skickligt på här i Latinamerika, bland annat genom en regional tv kanal, som sprider den ryska tolkningen av kriget.Det är nog förklaringen till att EU och USA har svårt att få med latinamerikanerna i en enad front mot den ryska invasionen i Ukraina.Ivan Garcia, Santiago de [email protected]

Utrikeskrönikan, 14 september 2023. Berlin, torsdag,förra gången jag var korrespondent i Berlin för 10 år sedan var jag stamgäst på baren Dr Pong.En och annan lyssnare minns den säkert från sina Berlinresor. Den trånga, delvis graffittifyllda lokalen på Eberswalder Straße man drack öl, spelade rundpingis natten igenom, cigarettröken låg tät över bordet.Då och då vann man en titel i de ofta prestigefyllda finalerna till tre och försökte väl imponera på någon med en cool ballongplockning eller fräck en forehandsräddning trängd mot vägen.Jag blev god vän med ägaren, Oliver, amerikanen som kommit till Berlin i början av 00-talet, öppnade sin bar som blev legendarisk.2018 hade han fått nog.- Det är tid att gå vidare i livet sa han, stängde Dr Pong och sålde lokalen.I den nya baren i lokalen har jag aldrig varit. I den bar som var i lokalen före Dr Pongeran var jag inte heller. Men helt säkert skrivs det oförglömliga minnen i lokalen nu precis som det gjordes för mig i den under bordtennisbareran och precis som det gjordes i den bar som fanns i lokalen före den.När jag nu är tillbaka i Berlin igen saknar jag inte Dr Pong, nej, jag är tvärtom lite tacksam över att den är borta och jag behöver inte ens tänka på att försöka återskapa en känsla som inte går att återskapa.Jag kom och tänka på detta minne när jag igår kväll åkte till Oranienburger Straße i stadsdelen Mitte. Där öppnar nämligen idag museet Fotografiska sin Berlinfilial i en av Berlins mest klassiska byggnader, Tacheles.Den öppnade som varuhus i början av 1900-talet, fungerade som fängelse under nazitiden, efter murens fall togs det över av konstnärer som omvandlade det till en slags alternativ, lätt fallfärdig men stolt konsthall med bar, klubb, cafe och biograf, fylld av graffiti.För drygt 10 år sen gjorde jag reportage om Tacheles. Huset och tomten var såld till ett fastighetsbolag. Konstnärerna försökte ockupera byggnaden och gå till domstol men hade ingen chans.I dag öppnar alltså ett privatägt fotomuseum i byggnaden. Arkitekterna för dagens användande av Tachelesbyggnaden har behållit den slitna fasaden från varuhustiden, graffittin och ståltrapporna från den alternativa konstnärseran men renoverat lokalerna så de nu innehåller moderna utställningsrum och förstås tidstrogna restauranger och barer.Försöker de helt enkelt återskapa en känsla från en svunnen tid? Går det ändå kanske?Jag vet inte riktigt, kanske lite ändå kände jag där jag stod vid byggnaden eller blir det bara en form av spelad coolhet, ett begrepp som en vän till mig myntade en gång. Var och en får avgöra förstås.Tiden hade i vilket fall gått vidare i Tacheles, precis som i Dr Ponglokalen, minnen finns här från varuhustiden, från fängelsetiden, från den alternativa konsthallstiden och nya kommer skrivas nu i museet och Berlins aldrig upphörande gentrifierings-, förändrings- och fördyringsdebatt har fått ytterligare ett kapitel.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 13 september 2023 Östersund, onsdag.Under mina år som Kinakorrespondent har jag sällan, nästan aldrig faktiskt, rapporterat om en av de mest kinesiska sakerna som finns: den kinesiska muren.Detta världsarv som inte sällan får symbolisera Kina och allt vad det kan innebära.När jag söker i mitt arkiv hittar jag nästan bara referenser till Coronapandemin.Mur-turismen stängdes ju ner då, tillfälligt om ni minns.Så, det var med visst intresse jag i förra veckan noterade att muren återigen skapat rubriker världen över efter att två byggnadsarbetare från inre Mongoliet med en grävskopa grävt sig en genväg genom densamma.Genvägar blir senvägar och sannolikt väntar nu böter för dessa två, som enligt kinesisk media jobbade med att plantera träd längs ena sidan av muren på gränsen mellan inre Mongoliet och Shanxi-provinsen.Men, de är i gott, eller kanske ont, sällskap.Förstörelsen av den kinesiska muren genom åren har varit omfattande. Stenarna har använts till att bygga både hus och fårhagar, eller sålts som souvenirer till turister.Turister som inte sällan dessutom gärna ristat in något banalt i de gamla stenarna.Själv har jag, som varje utlänning i Kina med självrespekt, såklart besökt muren flera gånger.Både renoverade delar och övergivna, mer fallfärdiga sektioner.Det är verkligen ett fascinerande byggnadsverk, med en brutal historia.Kanske säger den också något om Kina av idag.Som symbol porträtteras den ofta som stark och mäktig.”Låt oss bygga en ny kinesisk mur av vårt kött och blod”, som den andra versen i den kinesiska nationalsången lyder.Den högsta ledaren Xi Jinping drog även på häromåret, när han i ett uppmärksammat tal sade att den som försökte mobba eller trycka ner Kina, skulle få duktigt med stryk av denna mur av stål, som byggts av 1,4 miljarder kinesers kött och blod.Men historiskt är det tveksamt hur effektiv den egentligen var som försvar mot invasioner.Och med tanke på hur många som uppskattas ha dött för att bygga den och vad den har kostat även i rena pengar, så kan nyttan ifrågasättas.Och egentligen är ju den kinesiska muren flera olika murar, ett lapptäcke som byggts i omgångar.Verkligheten är långt ifrån den förenklade styrkesymbol som vissa kanske vill frammana, när man talar om Changcheng, den långa muren.Och går den verkligen att se från månen?Skrapar man lite på ytan är verkligheten ofta mer nyanserad än vad man först trott.Lite som dagens Kina.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönika 12 september 2023. Jerusalem, tisdag.Pendeltåget mellan Tel Aviv och Jerusalem igår kväll var trångt och svettigt men bland alla demonstranter på väg till Jerusalem med trummor, tutor och israeliska flaggor bubblade förväntningarna nästan segervisst.Vi måste vinna, det finns inget annat val, annars går Israel under, sa en tidigare militär befälhavare till mig, men en journalist sa att hon fruktar politiskt våld, kanske politiska mord, eftersom hatet mot högsta domstolen i vissa kretsar är lika starkt som hatet och uppviglingen mot dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin strax innan han sköts ihjäl 1995.Rabin stämplades som förrädare för att han var beredd till en tvåstatslösning för att få fred med palestinierna, en fråga som proteströrelsen knappt vågat ta i och det blev inte bättre av att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas nyligen återigen gjorde grovt antisemitiska och historieförvanskande uttalanden om varför Hitler dödade judar.Ledande palestinska intellektuella fördömde Mahmoud Abbas, men att han sitter kvar som korrupt och impopulär palestinsk president gör det ännu lättare för israeler att idag säga: vi har ingen partner för fred.Trots det är det idag fler som kopplar ihop den kontroversiella domstolsreformen, den som kallas en kupp av demonstranterna, med Israels ockupation eftersom flera av ministrarna i den israeliska regeringen vill annektera Västbanken och har gjort uttalanden till stöd för det ökade bosättarvåldet mot palestinier.Det är först efter en stund i trängseln ombord på pendeltåget mellan Jerusalem och Tel Aviv som jag ser alla de andra, de som inte ska demonstrera. En ultraortodox mor med sin vuxna dotter. Båda har peruk för att inte visa sitt riktiga hår.Dotterns är kastanjebrun och mamman pratar med hög glad röst på jiddisch som om demonstranterna inte existerade. På ett säte sitter en äldre man med två kassar fulla av petflaskor och alldeles intill mig en pratsam kvinna som berättar för mig att hon har fem barn, bor i en bosättning på västbanken och arbetar som talpedagog.Är du orolig, undrar jag? Nu när israels ekonomi går sämre på grund av oron över domstolsreformen, nu när israels fiender gnuggar händerna över den inre splittringen. Hon ser förvånad ut. Orolig? Nej det enda jag oroar mig över är äppelpaj, honungskaka och all mat jag ska laga till Rosh Hashana – det judiska nyåret i helgen. Shana Tova – gott nytt år, säger hon.Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönika 11 september 2023, Washington, måndag.Jag är tillbaka som korrespondent i den amerikanska huvudstan, och tillbaka i kön in till kongressen. Jag tar ingången till en av senatens sidobyggnader. Utanför den pampiga porten sitter en vakt på en träpall tillbakalutad mot väggen, han har dragit sig in i skuggan och fläktar sig med handen. Det är över trettiofem grader varmt den här septemberdagen, hettan ligger som ett lock över stan.– Välkommen! säger vakten och nickar mot dörren , det är svalare där inne.Jag går igenom säkerhetskontrollen, tar till vänster in i den luftkonditionerade långa korridoren. Att hämta ut min nya pressackreditering går på nolltid.- Är det några nya restriktioner? frågar jag. Nej, säger mannen bakom glasluckan på mediakontoret, det är som vanligt. Du kan ta genvägen i tunnlarna mellan husen, det är svalare därnere, säger hanI den enorma svala välkomsthallen är det fullt av folk, turister och skolelever i rader som går runt med hörlurar och lyssnar på guidade turer och tar foton av de vita marmorstatyerna. Kongressen, Kapitolium, själva hjärtat i USA:s demokrati - det syns inte ett spår här av stormningen för två och ett halvt år sen. Ändå är det svårt att tänka på något annat. Att fönster krossades, dörrar slogs in, vakter misshandlades. Tvåtusen människor tog sig in här i marmorhallarna och skanderade ”Trump vann” och ”Häng Mike Pence”. Jag går in i souvenirshopen och köper ett inplastat exemplar av Konstitutionen. – Bra val, det där är en storsäljare, säger killen i kassan. Jag blir stående och läser om 14:e tillägget. Det som vissa experter säger kan användas mot Donald Trump. Har man deltagit i uppror ska man inte kunna inneha presidentämbetet. Konstitutionen skulle kunna stoppa honom, säger de. Trump har avfärdat de teorierna som politisk förföljelse. I sitt senaste kampanjtal uppmanade han sina supportrar att slåss för att ta tillbaka landet. ”Fight together”. Våra fiender är ute efter att stoppa oss, sa han.I den ljusa entréhallen i kongressen ser jag hur en av vakterna i klarröd uniform går fram till några av skoleleverna och hyssjar: ”Keep your voices down”, inga höga röster, manar han. En av de vuxna intill oss säger: - ”Tänk att allt är som vanligt, som före stormningen, och före pandemin. Men inget är som förr. Politikerna därinne kan ju inte ens prata med varandra längre, allt är en konflikt nuförtiden.”På kvällen går vi på konsert. Washingtons symfoniorkester spelar utanför kongressen. Vi är flera hundra som trängs på grässlänten, folk har med sig picknick och sitter på filtar. När orkestern börjar spela höjer hundratals människor sina mobilkameror och dokumentera musikerna, sedan vänder de mobilerna åt andra hållet, mot kongressen som är upplyst mot den mörka kvällshimlen. Allt är som vanligt. Men inte alls som förr.Ginna Lindberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 8 september 2023. Bath, en stekande varm fredag i september.Efter en kall och regnig sommar kom hösten med sensommarvärme.Och ni har hört det förr men här kommer det igen: runt trettio grader flera dagar i rad är inte vanligt den här årstiden i Sydvästra England. Men rekordtemperaturer och extremväder det har varit vanligt sommaren 2023 - den varmaste som hittills uppmätts enligt europeiska klimatdata.En annan sak som blivit vanligare den här sommaren är ifrågasättande, hån och hot mot meteorologer. I Spanien, Frankrike och USA har väderpresentatörer mötts av ilska när de berättat om rekordtemperaturer och väderfenomen som kan kopplas till den globala uppvärmningen.De anställda på brittiska Metoffice verkar inte vara undantagna. Under en kort text i sociala medier som berättar om de senaste dagarnas exceptionella värme finns de vanliga kommentarerna - Sluta med er skrämselpropaganda! Varför använder ni röd färg på väderkartorna? För att få det att se värre ut va? Jag är trött på era lögner. Vi har haft en skitsommar med 12 grader i augusti! Nu vågar min mamma inte längre gå ut, hon är rädd för att få värmeslag och dö efter era alarmistiska progoser.Ja, det är klart, en äldre kvinnas oro för hälsorisker i hettan är kanske lätt att vifta bort.Men när en av världens främsta tennisspelare, 27-årige Daniil Medvedev som spelar i årets US Open i NY under en närmast outhärdlig värmebölja berättar hur han var så nära kollaps att han inte ens såg bollen utan slog mest på känsla i slutet av första set, då får han rubriker.Trots att spelarna hade luftkonditionering under stolarna, handdukar med is runt nacken och gjorde flera avbrott för kalla duschar och medicinsk kontroll fick Medvedev kämpa med andningen genom hela matchenVid ett tillfälle tittar han in i kameran och säger – Någon spelare kommer att dö. Då får ni se!Enligt nyhetsbyrån AP har de stora tennisturneringarna blivit farligare för spelarnas hälsa sedan slutet av 1980-talet på grund av kombinationen av stigande temperaturer och högre luftfuktighet.I New York ändrade arrangörerna snabbt reglerna så att man numer får stänga taket över tennisbanorna för att skydda spelarna mot gassande sol.Men vem ska skydda den brittiska tanten som med sin höga ålder också löper en reell risk under värmeböljor?Inte hennes son i alla fall - han väljer att skälla ut meteorologen.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent Bath, [email protected]

Utrikeskrönikan 7 september 2023. San Francisco, torsdag.Vem är det som pratar i megafon utanför fönstret, tänkte jag? Är det en demonstration? Någon som försöker peppa deltagarna i ett lokalt motionslopp? Eller är det kanske någon som dirigerar om bilar efter en akut trafikomläggning?Men när jag gick ut genom entrén på huset jag befann mig i såg jag att det snarare handlade om en situation som involverade minst tio polisbilar, flera avstängda kvarter omkring mig och en man i en bil som vägrade komma ut. Och jag antog att mannen i bilen hade någon form av vapen, när jag såg tungt beväpnade poliser med skyddsvästar huka bakom polisbussarna.Det var visst inte helt riskfritt att stå där jag stod, insåg jag några sekunder senare, och backade tillbaka in genom entrédörren.”Öppna bildörren, visa oss dina händer”, uppmanade megafonpolisen, som på olika sätt försökte locka ut mannen från bilen.”Vi är här för att hjälpa dig”, sa han.”Om du bara kommer ut kan du få träffa din familj igen. Din systerson och din systerdotter. Och du kan få ta med dem till parken som vanligt”.På något sätt hade man tagit reda på namnen på mannens släktingar, och upprepade dem gång på gång på gång. Lockade med att mannen skulle få återvända till vardagen, och normaliteten, bara han tog sitt förnuft till fånga. och lämnande bilen och den här polis-tv-serie-mardrömmen han hamnat i. ”Vi vill veta din sida av historien”, sa polisen med megafonen.Särskilt många val hade den där bilföraren egentligen inte. Två stora polisfordon spärrade vägen så att bilen inte kunde ta sig någonstans. Men minuterna gick. Och till sist timmarna.Att inte våga lämna en bil när man är omringad av poliser kan vara en helt befogad instinkt. Mindre laddade situationer än den här har slutat med dödlig utgång i USA, där poliser har tappat kontrollen, och skjutit istället för att lugna ner situationen.Jag följde utvecklingen från husets takterrass och tänkte på hur en gravid 21-årig svart kvinna, misstänkt för snatteri, sköts till döds av en polis i Columbus, Ohio för omkring en vecka sen.Men här verkade man gå strikt enligt regelboken. Först efter att i man i nästan två timmar försökt få mannen i bilen att komma ut så slog man sönder bakrutan, med en lång stav, för att sedan kasta in vad man sa var en mobiltelefon.När man inte lyckades få kontakt med mannen på det sättet sköts till sist tårgas in genom bakrutan. Och bilföraren vacklade ut.Efter att mannen blivit gripen tog det bara några ögonblick innan polisbilarna och avspärrningarna var borta. Den här gången blev det inget tragiskt slut. Och heller ingen nyhet.Efter lite letande på lokala nyhetssajter hittade jag till sist en kort text polisen löst situationen efter att någon ringt in och anmält en beväpnad man i en bil. Det var allt.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönikan 6 september 2023. Hatay onsdag.Det som en gång var en stad är inte längre.Det är tomt på människor, så många har ju dött, andra är saknade men de flesta har flytt.Det är spöklikt att gå i den öde staden som förut sjöd av liv, där kaféer och små restauranger låg i långa rader.Där skratt och de drucknas högljudda prat kunde höras in på småtimmarna.Där stolta lantbrukare sålde sina varor från traktorvagnar eller åsnekärror, stolta bjöd de på en bukett mynta eller ett granatäpple.Kvinnor i huckle som sålde lavendel.Jag kände gatorna här som några av de mest pittoreska och trygga i Turkiet och människorna som de varmaste.De historiska byggnaderna med all sin skönhet och århundraden, ja årtusenden i väggarna. Antakya var en gång världens tredje största stad och har varit bebodd sedan bronsåldern.Men all materiell historia, dessa fornminnen, byggnader och dess invånare. Allt är borta nu.Jordbävningen den 6 februari förintade det mesta.Många hus har redan raserats av grävmaskiner som lämnat stora månlandskap med betongklumpar, glas och uppstickande armeringsjärn kvar.Ibland ser man en barnsko, skolväska eller ett foto. Vad hände med flickan på fotot, tankarna kommer, ingen har hämtat det.Andra byggnader står kvar men väntar på rivning. Utgör en livsfara där minsta skalv eller storm kan få väggarna att helt rasa, eller taket att falla ned på gatan.Att promenera i Antakya nu är att ständigt blicka uppåt, mot faran.Många hus är sneda, ena halvan har rasat andra har sjunkit ner. Citronträd står övergivna som om inte ens skuggan vill höra till.Från några rashögar tränger en unken, rutten stank.Fortfarande hittas kvarlevor, många saknas.För de som är kvar är livet en kamp.Att leva i moln av damm från betong, glas och asbest. Att överleva utan jobb och bostad. Att leva i sin hemstad där allt är förstört, allt är stängt och inget hopp finns.Där invånarna nu går med vätskande sår av insektsbett från små flygfän som frodas i rasmassor.Elakt brännande, fula bölder som hotar med sjukdom. Omöjliga att värja sig mot.Jag dog den där natten berättar en propert klädd kvinna för mig. Jag hade ett fint hus, jobb,  vänner, familj, nu sitter jag här i mitt dammiga tält och är död. Tårarna lämnar ränder i ett dammigt ansikte.Vi kan inte dö med de döda men vi har inget liv snyftar en medelålders man. Hela stan är ett trauma konstaterar han.Hatay kommer aldrig mer att bli sig likt, säger han. 45 sekunders skalv förändrade liven här och regionen för alltid.Och Antakya, en stad som en gång var, men som inte längre är.Johan-Mathias Sommarström, för P1morgon i Antakya, [email protected]

Utrikeskrönika 5 september 2023 Stockholm, tisdag.Vid sidan av den här sommarens glädjeämnen så har vi alla fått en rejäl dos av beska piller att svälja.Extremhetta, bränder, torka, kyla och översvämningar...Rapporter från Grekland, Italien, Australien, Slovenien etcetera, etcetera... Listan kan göras lång.Och allt det som inom citationstecken ”tagit oss på sängen”, är ju ändå inget nytt.Vi har informerats om vad som komma skall. Om och om igen.Bokstavligt talat.”Ja, vart sjätte år skriver vi en rapport som alla politiker, men också media, kan ta del av om hur världen mår och vart vi är på väg”, säger klimatprofessor Lucka Kajfez som jag träffar på Bled Strategic Forum i Slovenien i slutet av augusti.”Redan för 25 år sen kunde vi förutse just det som händer nu, nästan i detalj”, säger hon och fortsätter:”Men problemet har varit och är i viss mån fortfarande att politiker ofta väljer att se det bästa scenariot i våra rapporter, som alltid innehåller tre olika scenarier, bästa, sämsta och mitt emellan”.Och förutom det hon säger är det ju också så att en del av världens befolkning inte litar på klimatlarmen, utan har andra förklaringar till oväntade väderfenomen som drabbar oss allt oftare.Men... att vissa politiker söker ljus i nattsvarta rapporter eller att det råder olika uppfattningar om vetenskapen bakom kliamtlarmen, det må vara hänt.Det är inte det som får mig att känna en stark känsla av obehag.En kollega till henne, den grekiske klimatprofessorn Constatinos Cartalis, som jag också pratade med i somras, säger att om alla länder gör rätt, så kan vi ha hejdat och vänt den nedåtgående spiralen och nått ett ”normalläge” om tidigast 30 till 40 år... Men, som han också sa, ”som du ju vet är inte alla överens, så det kommer ta mycket längre tid...”Alla ska göra rätt.Vi pratar gärna om hur duktiga vi är, köper second hand, äter mindre kött, cyklar, färre flygresor och så vidare.Vi tror vi gör tillräcklig skillnad – men är det i själva verket inte så att de allra flesta av oss lever på i princip som vanligt – flyger, äter för mycket kött, kör bensin- och dieselbilar och hävdar att det är ganska ok, kör elbilar och TROR att det är ok å köper, köper, köper tills stressnivån i vårt hektiska vardagsliv sänks en smula?I juni hade den europeiska bilförsäljningen ökat för elfte månaden i rad. Och julhandeln förnekar sig aldrig, förra året blev inget rekord men vi la ändå nästan 20 miljarder på klapparna?Samma sak med med charterbolagen, som proppar flygplanen fulla år efter år och turistorter världen över larmar om överturism.Rimligen består en stor del av de som bidrar till köprekord och resehysteri av sådana som TROR på klimatlarmen...Så, när inte ens vi – inte minst jag själv – som litar på experterna förmår ändra våra beteenden i grunden – det är då insikten hos mig på riktigt sjunker in: om att det här kan gå riktigt illa.Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan 4 september 2023 Kiev, måndag.– Норм, все норм (norm, vse norm).Det är svaret man oftast får i Ukraina, om man frågar hur någon mår, hur läget är, livet, barnen.– Норм, все норм.I dagligt tal kan det översättas ungefär med ”bra, allt är bra” eller ”okej, allt är okej”. Norm är en förkortning av нормально – normalt. Men just det ordet har för mig fått en helt annan innebörd.Häromdagen träffade jag skådespelaren Katerina i Tjernihiv, en stad i norra Ukraina, en av landets äldsta. Jag stod där utanför den numera rangliga entrén till den anrika dramatiska teatern, den som för två veckor sedan överlevde en rysk robotattack - men skadades svårt. Hål i taket, krackelerad fasad.Jag stod där utanför och betraktade förödelsen men när Katerina dök upp vaknade jag upp ur min dvala.– Норм, все норм, sa hon med ett brett leende.Att säga att något är ”norm” är detsamma som att säga att allt går ändå bra, inget speciellt egentligen, och ”norm” eller ”normalt” är ändå bra, avsaknad av dåliga nyheter – är i sig goda.Kanske blir det här helt obegripligt för er, så låt oss säga så här, det är ett fullskaligt krig Ukraina utkämpar, i Tjernihiv har nyligen nära två hundra personer skadats, sju dödades, i den senaste massiva attacken – ändå orkar människor, som Katerina hålla modet uppe, vägrar se det fula, blickar framåt.För vad ska man annars göra? Lägga sig ner och dö? Sörja tills tårar har tagit slut?Det fungerar inte så här.Livet måste få vara ”norm”, ”normalt”, ”okej”, ”bra”, även nu.I Kiev var jag häromdagen på en standup-show. Förvisso handlade nästan alla skämt om kriget och den vardagen människor lever i men det var ändå ett andrum, en påminnelse om att livet fortsätter, trots allt. I en annan del av staden, i en av stadsparkerna, spelade en dj elektronisk musik, ungdomar dansade. Dj:n stannade upp, stängde av musiken och blickade ut över samlingen, det är så fint att känna ”normalitet”, sa han, sedan fortsatte gatufesten.Där i teatern i Tjernihiv vandrade vi runt bland allt skadat och uppe på taket stötte jag på självaste direktören, också han gick runt där för att få en bild av läget, vad laga och vad låta bli att lägga kraft på.– Vad driver dig, frågade jag.– Ja, vad driver mig, vad driver oss. Har du hört talas om sagan om de två grodorna som råkade ramla i en kanna med grädde? De kunde inte ta sig upp, halkade ner hela tiden och till slut accepterade den ena sitt öde och drunknade. Den andra dum som det var, sprattlade allt vad den kunde och till slut blev grädden smör, grodan kunde ta sats och hoppa ut ur kannan, och överlevde.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 1 september 2023 I luften på väg till Sydafrika fredag. På väg hem igen till Pretoria så blickar jag tillbaka på sommaren i Sverige. Utöver ett väder som lämnade en del övrigt att önska så kan man se nya trender, förändringar i hemlandet. Man kan konstatera att de stora infrastrukturprojekten som förbifarten och slussen, inte går framåt mycket. Trafiken är fortsatt en hjärtinfarkt, i varje fall i Storstockholm. Nåväl. Jag ser i varje fall fram emot att rulla i den sydafrikanska trafiken igen. Även om det kan vara lite hetsigt på motorvägarna, så visar man stor hänsyn i trafiken i övrigt, man hjälps åt och tar det ganska lugnt. Och det för mig in på en annan trend i Sverige. Först förstod jag inte riktigt vad det var förrän jag såg en sån där äldre volvo kombi, där dekalerna är borttagna, rödfärgade bromsok, däcken sänkta och breddade och ljudanläggningen drar lika mycket el som ett mindre kärnkraftverk. Bilägaren är ofta en motorintresserad yngre vuxen man från typ Motala, eller Mjölby som heter typ… Kricke. Ja, ni fattar vad jag menar. Just den här bilen hade en lång klisterremsa på bakluckan som sa: ”Vänster körfält är till för omkörning, stockholmsjävlar”. Det var en lång text, precis som de där dekalerna man ibland ser på stora monstertruckar; ”jag transporterar tunga stenar”, som hänvisar till en tidigare miljöpartistisk ministers man som hade en stor miljöovänlig bil med flak där motiveringen till fordonsvalet var just att flytta tunga stenar. Ja, det är långsökt, och det är lite höhö över de här typen av dekaler, det är pajigt och de är inte särskilt roliga ens första gången man läser dem.Men sedan efter timmar och timmar på de svenska sommarmotorvägarna noterade jag något nytt. Alla dessa bilister som ligger i vänster körfält. Och liksom inte kör om. Eller de kör om, men ack så långsamt, långsamt. Man hasar fram. Trafiken stoppas upp där alla till slut ligger i vänsterfilen, till och med Birgitta i sin Nissan Micra med fyra hästkrafter. Vart tog alla de här snabba omkörningarna vägen? Dra på lite, osså förbi den där husvagnen eller långtradaren. Sen kom jag på vad som hade hänt. Jag kallar fenomenet ”farthållar-Niklas”, småbarnspappan från Sollentuna, eller Täby som med familj ska ner till Mölle och som sätter farthållaren i sin Kia eller Volkswagen, så där lite lagom över hastighetsbegränsningen, som kanske kan ge böter, men inte så mycket att man riskerar att bli av med kortet. Och som sedan bara ligger där som en trög pansarkryssare i vänster körfält. I sin egen värld. Oavsett vad. En statisk, odynamisk körning som leder till att hjärtinfarkten från Stockholm flyttades ut på motorvägarna också. Ska man köra om, så kör om! Det var jag då jag förstod vad Kricke i sin trimmande Volvo menade med klisterdekalen. Vänster körfält är till för omkörningar. Håll till höger - stockholmsjävlar!Richard Myrenberg

Utrikeskrönika 31 augusti 2023. Bangkok torsdag.Med de här smittande skratten från två buddistmunkar i Thailand vill jag minnas mina fem korta år som Sveriges Radios Asienkorrespondent. För nu är jag framme vid min sista arbetsdag som korre.Jag säger fem korta år, för tiden har gått allt för fort. När man har världens bästa jobb, i alla fall om du fråga mig, så är det aldrig en tråkig stund. Allt det som skulle kunna uppfattas som jobbigt som långa arbetsdagar, väntan på flygplatser, intervjupersoner som inte dyker upp försvinner liksom i en dimma. Kvar blir det udda och roliga.Som mötet med de två buddistmunkarna Paiwan och Sompong som under pandemins utegångsförbud blev stjärnor på sociala medier. Till miljontals unga följare sände de direkt på nätet där de kombinerade traditionella buddistläror med skämt, fniss och skratt. Precis som intervjun med dem. Det sorgliga är att kort efter att jag träffade dem fick de order från en hög abbot att sluta med sina sändningar. Religion är allvarliga saker och inget man skämtar om. Udda händelser som jag kommer att minnas är när jag var i Vietnams huvudstad Hanoi och bevakade toppmötet mellan USA:s dåvarande president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong Un. Under samma dygn fick jag vara med om två oförglömliga saker. Först en något förvirrad presskonferens med Donald Trump där han inledde med att tala om Indien när vi var i Vietnam och han precis abrupt hade avbrutit mötet med Kim Jong Un. Den samlade presskåren förstod ingenting. Det andra oförglömliga, som hände senare samma dygn, var att den nordkoreanska utrikesministern kallade till presskonferens mitt i natten. Ett sms väckte mig ur min slummer en halvtimma efter midnatt. Där stod det ”Dear Mr Peder, Ni har blivit utvald att delta vid presskonferensen med utrikesministern för Demokratiska Folkrepubliken Korea som inleds 02:15”. Jag var minst sagt skeptisk till uppgifterna eftersom Nordkorea sällan kallar till presskonferens. Efter att ha kollat att det inte var ett skämt så insåg jag att det bästa var att greppa inspelaren och springa ut i natten och till hotellet där nordkoreanerna bodde.Med andan i halsen kom jag, efter en hel del säkerhetskontroller, in på ett litet rum där vi var 15 journalister. De flesta vietnameser eller sydkoreaner och så jag från Sverige. Presskonferensen var en kort historia. Den nordkoreanska utrikesministern läste upp ett uttalande som långsamt och noggrant översattes till engelska av en tolk som med nervöst darrande röst läste innantill från ett papper. Vid två tillfällen rättade utrikesministern tolken som blev allt svettigare i det varma rummet. Hela situationen var så absurd att det kändes som att jag hade var med i en film noir när jag gick tillbaka till mitt hotell genom Hanois regnvåta gator. Med bra en och annan hund och mina ekande steg som sällskap tänkte jag, -Hur ska jag kunna toppa det här?Det som toppar är glädjen över att ha fått vara dina ögon och öron här i Sydostasien och det är med ett leende jag nu ser tillbaka på åren som gått.Peder Gustafsson, [email protected]

Utrikeskrönika 30 augusti 2023. Helsingfors, onsdag.Vad är rasism?Den frågan har dominerat finsk politik de senaste månaderna. Tonläget har periodvis varit högljutt, känslorna heta och i botten av diskussionen ligger frågan om den alldeles nybildade regeringen ska klara av att hålla samman ens över riksdagens öppnande.För redan innan höstens riksdagsarbete har startat har oppositionen yrkat på en misstroendeomröstning.Det handlar om anklagelser om rasism som riktas mot flera ledande politiker i Sannfinländarna, som är ett av fyra partier som bildade regering i juni.Både partiledaren, tillika finansministern Riika Purra som näringsminister Wille Rydman har avslöjats med rasistiska skrivningar på sociala medier och i sms.Och det ses med oblida ögon av många - riktigt komplicerat är det för Svenska folkpartiet och hur partiledningen ska försvara och förklara att de valt att gå in i samma regering som Sannfinländarna.Och än finns det ingen klar enighet i Svenska folkpartiets riksdagsgrupp inför misstroendeomröstning i riksdagen.SFP och dess partiledare Anna-Maja Henriksson har krävt konkreta åtgärder och ett dokument som anger en gemensam värdegrund för regeringen i arbetet med likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering.Klart är att den politiska knuten har dragits åt allt hårdare under sommaren.Och när finska riksdagen nästa vecka samlas för att dra igång höstterminen är frågan åt vilket håll det går.Finsk politik är iallafall inte tråkigt och förutsägbart.De rasistiska skrivningarna från Sannfinländska politiker ligger cirka 10 år tillbaka i tiden och några extra resurser till arbetet mot rasism finns inte utrymme för i budget är beskedet från finansminister Riika Puurra.Å Sannfinländarna skyller helst hela debaclet på medierna som lyft fram anklagelserna om rasism i ljuset.I mitten hittar vi statsminister Petteri Orpo för Samlingspartiet som får utnyttja all sin förhandlingsteknik för att navigera mellan grynnorna. Det vore ju snöpligt om regeringen sprack innan den ens fick börja.Och i politiska poddar, krönikor och kommentar debatteras ämnet högt och lågt.I den finska grundlagen finns skrivningar om mänskliga rättigheter, antidiskriminering och hets mot folkgrupp.Trots det är den stora politiska knuten för den finska regeringen just nu att hitta en gemensam definition  och handlingsplan för jämlikhet och mot diskriminering.Framtiden för finska regeringen ligger i svaret på frågan -Vad är rasism?Carina Holmberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 29 augusti Bogotá tisdagDet är natt i juli 2021. En bil kör mot gränsen mellan Guatemala och El Salvador. I bilen sitter åklagaren Juan Francisco Sandoval och den svenske ambassadören i Guatemala, Hans Magnusson.Bilen kan tack vare sin diplomatskyltning köra förbi den Guatemalanska gränskontrollen och fortsätta direkt till den salvadoranska sidan.Med hjälp av den svenska ambassadören lyckas Sandoval fly från sitt hemland där han under flera år utrett den omfattande korruptionen, fly från hot om att gripas eller att dödas.Dem senaste åren har flera statstjänstemän och journalister i Guatemala fängslats eller tvingats i exil när de arbetat med att utreda mutor och organiserad brottslighet i landet.Men korruption är ju så klart inte enbart förekommande i Guatemala, det är ett stort problem i många latinamerikanska länder. Och självklart finns det olika begrepp och uttryck för det beroende på var man befinner sig.I Venezuela, till exempel, pratar man om att vara ”enchufado”, att elkontakten sitter fast i vägguttaget. Dem som är ”enchhufado” i Venezuela känner en militär, en politiker eller rätt personer inom statliga myndigheter som kan hjälpa dem att dra fördel av systemet.Mexikaner och Guatemalaner pratar om ”la mordida” – ett bett eller kanske snarare en tugga. Om polisen stoppar din bil kan dem kräva att få en ta en liten tugga för att låta dig köra vidare.I andra länder i Centralamerika går det bra att prata om ”chorizo”. Man stoppar en korv, knyter ihop den och länkar samman den med en annan stoppad korv och sen en till och en till: en gestaltning av de många led som korruptionen kan anta, där en efter en tar sin del av kakan.Och i Brasilien kan man ibland använda uttrycket ”jeitinho”. Ett mångfacetterat begrepp i och för sig, eftersom det också kan användas när fattiga invånare hittar en okonventionell väg för att klara av vardagsbestyren, men det kan också syfta på korruption bland till exempel politiker och företagare. Ordagrant betyder det kort gott ett ”litet sätt”.Så där kan man fortsätta. Varje land har sina uttryck för att beskriva det omfattande fuskandet med skattepengar och maktbefogenheter. Och kärt barn har många namn funkar inte här, för kärt är det nog bara för de få som lyckas sko sig på systemet. Uttrycken är snarare ett sätt att göra den systematiska stölden överkomlig för dem som lever med den. Att avdramatisera en ständigt pågående tragedi.För några dagar sedan stod det klart att Guatemala valt en ny president som lovat att ta krafttag mot korruptionen i landet. Den guatemalanska åklagaren Juan Francisco Sandoval, som idag bor i USA, hoppas att det kommer innebära att han och många andra någon kan återvända till sitt hemland.Fernando Arias, Bogotá[email protected]

Utrikeskrönikan 28 augusti 2023 Washington, måndag.Då och då får man se en bild som gör att man direkt tänker att: den där åker nog raka vägen in i historieboken. Förra veckan kom det som får anses som en het kandidat för att hamna på väggen inne i nationella historiemuseet här i Washington.Efter att Donald Trump blev den första presidenten i republikens historia som fick ett så kallat mugshot, eller häktningsfoto, taget av sig. Fotografier har spelat en helt egen roll i USA:s moderna historia och vissa enstaka bilder har faktiskt varit avgörande för den politiska utvecklingen i det här landet.Hör Sveriges Radios utsände i Washington om det redan historiska fotografiet.Trygve Ulriksen [email protected]

Utrikeskrönikan 25 augusti Stockholm, fredag.Stryker en skjorta som jag köpte för ett par veckor sedan i Ukrainas huvudstad Kiev. Det är en matt mörkblå skjorta i tunt tyg från ett lokalt ukrainskt designmärke. Inte alls dyr, tvärtom. Men lite originell som många av kläderna på designvaruhuset i flera våningar med bara ukrainska märken mitt på huvudgatan Chresjtjatyk.I varuhusets skyltning ut mot gatan hänger numera ofta patriotiska t-shirts och luvtröjor med budskap på bröstet, budskap som “Be brave like Ukraine” – var modig som Ukraina – eller den som jag såg oftast i sommar på Kievs gator: “I'm Ukrainian” – jag är ukrainare.Den här typen av tröjtryck har synts i butiker och i gatubilden i ukrainska städer ända sedan inledningen av den ryska invasionen 2014. Efter 24 februari förra året och det fullskaliga ryska anfallskriget mot Ukraina har tröjtrycken blivit fler och budskapen alltmer varierade.Den kaxigaste och mest mångbottnade av alla t-shirttryck passerade förbi mig i gatubilden samma dag som jag skulle åka hem från Kiev.Jag var på väg mot ett skyddsrum eftersom flyglarmet just hade gått. Svängde runt hörnet vid synagogan på Shota Rustaveli-gatan på väg ned mot Olympiastadion när ett ungt par, i kanske tjugoårsåldern, passerade i motsatt riktning. Jag minns inte vad han hade på sig, men hon hade en svart t-shirt med ukrainska kyrilliska bokstäver över bröstet. Det stod Kyjivskyj Rezjym – Kievregimen.Jag stannade upp ett ögonblick för att ta in vad jag just sett innan jag fortsatte mot skyddsrummet. Kievregimen är ett av den ryska propagandans centralbegrepp för att trumma in budskapet att Ukrainas regering är en illegitim regim som inte representerar det ukrainska folket. Många ryssar har gått på den lögnen och ibland har den fått spridning också i omvärlden. På en gata i centrala Kiev vet alla som passerar den unga tjejen med t-tröjan att det där är giftig ironi.Ukraina radar upp demokratiska val på alla nivåer i politiken: till presidentposten, till parlamentet, till lokala församlingar. Den ryska propagandan fortsätter sprida sina lögner om ukrainarna, under många år med god hjälp av den ryske affärsmannen Jevgenij Prigozjins trollfabriker som pumpat ut desinformation i världen från sina skiftarbetande kontorsanställda.Nu är den ryska paramilitära Wagnergruppens ledare Prigozjin död medan ukrainarna fortsätter att använda sin politiska humor. Som på en t-shirt på gatan mellan synagogan och Olympiastadion i centrala Kiev: Kyjivskyj Rezjym – ett ironiskt judokast gentemot en av de mest envetna lögnerna om dagens Ukraina.Fredrik Wadström, [email protected]

Utrikeskrönikan 24 augusti 2023 Madrid, torsdag.Man kan bära den överallt – på tunnelbanan, på krogen, på stranden. Sommarens hetaste accessoar här i Sydeuropa är utan tvekan solfjädern. Ja, ni vet, sådana som fram tills nyligen främst såldes till turister i Spanien, plastiga med svart spetstyg och, ska vi säga, tveksam funktion och hållbarhet.Den hopfällbara solfjädern har helt klart gjort några statusresor sedan den troligen uppfanns i 600-talets Japan. Och med sommarens värmeböljor och rekordtemperaturer har den åter blivit indispensable, som man säger i modets huvudstad. Oumbärlig.I Paris säljs designade solfjädrar för femsiffriga belopp och designers och försäljare vittnar för franska medier om att försäljningen ökat med upp till 50 procent – bara under augusti.Någon där hemma kanske nu tänker att gäsp, sommaren är över. Men då vill jag, vän av ordning, inflika att det inte gäller stora delar centrala och södra Europa, som är i klorna på en ihärdig värmebölja som erbjuder ständigt nya rekordtemperaturer. Den är ovanligt sen. Men det blir i sig vanligare.På andra sidan Gibraltarsundet, i Marocko, uppmättes temperaturer på över 50 grader för första gången någonsin häromveckan. Det brinner ännu på Teneriffa och i Grekland. Plusgrader i topparna på de schweiziska och italienska alperna gör att glaciärerna smälter.Här i Madrid är det i talande stund 33 grader varmt, när jag spelar in detta sent på kvällen. Och nu ska jag sluta nämna siffror, jag vet att det är hopplöst att lyssna på. Men det är en svår stad att uthärda sådan hetta i, en stenstad som nästan helt saknar skuggande träd på de breda gatorna där biltrafiken tar allt utrymme.Och medan det stora samtalsämnet här fortsätter vara hur man egentligen ska kunna sova – tillgång till luftkonditionering är på väg att bli en skarp klassmarkör i klimatförändringarnas tidevarv – så erbjuder solfjädern en demokratisk lösning för dagarna. Vik ett papper, ta en tidning – det mesta kan bli en solfjäder.Dessutom är den klimatvänligare än en fläkt! Så kuttrar modereportagen. Får enkelt plats i handväskan. Allt som krävs är ständig manuell kraft.Det är en tröst, antar jag, att vi åtminstone kan se chica ut när vi viftar bort extremvärmen.Snart kommer jag att behöva lämna mitt luftkonditionerade hotellrum och gå ut. Jag ska göra intervjuer - och handla - innan jag åker tillbaka till Paris. Jag har nämligen fått en beställning från familjen: Köp med dig en solfjäder. Nej, köp tre förresten.Felicia Frithiof i [email protected]

Utrikeskrönikan 23 augusti 2023. Helsingfors, onsdag.Finland är fullt av poeter.En av dem hittade jag på motsvarigheten till SMHI häromveckan. Jag pratade med henne inför ett stundande oväder som då såg ut att bli århundradets värsta, men som blev mildare, inte alls som ovädret Hans.Jag blev helt uppslukad när hon berättade om åsktromber och blixtkavalkader. Om farligt väder. Bilder av det sannolikt förskräckliga målades upp framför mig. Flygande trampoliner, spruckna tallar och kolsvarta stugor fanns med i den faktabaserade spåkulan och en krypande obehagskänsla satte sig i kroppen. Jag behövde aldrig be henne att upprepa något. Jag hade fullt fokus.Det där är ju typiskt väder, tänker du kanske? Väder, som är en författares snabbaste genväg till att skapa stämningar. Med orosmoln som hopar sig vid horisonten och ensamma personer som sprider iskyla omkring sig. Jo, visst, men det här var nyheter. Hon hade kunnat informera om lågtryck som väntas omkring de sydvästra delarna och som för med sig nederbörd i stora mängder med överhängande risk för åska och med inslag av starka vindbyar. Hon hade kunnat berätta om väder som syns på håll. I stället för om väder som man skakar ur stövlarna.Okej, okej, tänker du. Det kanske bara var hon, som person. Ja. Och det kan också vara mina öron. Mitt fattiga ordförråd på både finlandssvenska och finska, och ovanan kring de engelska översättningarna av finskan, som gör att allt jag hör här känns så rikt.Nyligen läste jag den här rubriken, hos public service-bolaget i Finland, Yle: Nedskärningar och snuttjobbande lärare oroar.Snuttjobb! Har ni någonsin hört ett ord som är så tydligt? Det betyder kort arbete, som ett vikariat. Man jobbar snutt efter snutt tills man blir helt kaputt, tycker de som är emot upplägget. Eller så jobbar man en snutt här, en snutt där, med en ordentlig paus i mitten, tycker de som är för. Ordet kommer från finskan och används ibland i översättning av de som pratar svenska i Finland.Det här landet är verkligen fullt av poeter och det skulle ta veckor att berätta om alla ord som fått sinnena att vidga sig. Som är tydliga eller vackra. Eller som flyter ut och blir något större. Det finns till exempel ett ord på finska, löyly, som beskriver den specifika ångan som fyller bastun när hett vatten träffar stenarna. Ni vet, samtidigt som stressen pyser ut på samma sätt, fast ur öronen och porerna.Det finns de som tycker att man borde fokusera mer på att bevara de gamla orden i språken än på att göra nya blandningar. Det ena utesluter väl inte det andra? Jag tänker att jag kan ta med mig mina nyfunna uttryck till min lokalredaktion P4 Gävleborg, och blanda vidare där. Nästa gång jag berättar om vädret skippar jag allt vad växlande molnighet heter, för vi vet ju alla vad det egentligen är: Snuttväder. Korta stunder av sol, korta stunder av moln. Om det blir en extra rapp rapport kan man avsluta med snipp snapp snutt, så var vädret... slutt? Ja, något sådant.Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

Utrikeskrönikan 22 augusti. London, tisdag.Det är inget som verkar särskilt märkvärdigt med just den här tisdagen. Solen kommer och går, jag blickar ut mot gatan från balkongen med mitt morgonkaffe och ser upptagna människor på väg. I helgen spelade Englands damer final i fotbolls-VM. Lejoninnorna som de kallas.Jag satt på en pub och såg matchen med ett gäng entusiaster som hoppades in i det sista. I halvlek snackades det passionerat om bollinnehav, byten och anfallsstrategier. Sedan damlagets vinst i EM förra året har lejoninnornas popularitet växt explosionsartat – inför VM-matchen i söndags sålde biljetter till visningar runt om i London slut på 8 minuter.Jag bevittnade också helt andra lejon den här helgen, också en talangfull trupp – de satte upp musikal. Lejonkungen såklart. Jag kände mig nostalgisk och som en hyllning till min barndom bestämde jag mig för att gå på musikal. I halvlek, eller i pausen, gick vi ut från salongen och torkade tårar efter ett gripande nummer, växlade blickar av samförstånd i ett försök att uttrycka att vi just nu är med om något gemensamt som drabbar oss.Det senaste året är levnadskostnaderna ett återkommande ämne bland britterna. Runt matbordet, vid grönsaksstånden eller på picknick i parken. Överallt kommenterar man att maten blivit dyrare, att en till kompis ska flytta in i lägenheten för att hyrorna är så höga, att ännu en pub fått stänga för att elkostnaderna är för höga. The cost of living-crisis är ett begrepp som alla verkar känna till och framför allt drabbas av. Brittiska centralbanken har nyligen kommit ut och varnat för att de höga matkostnaderna inte kommer att sjunka det här året och att britter ska räkna med att de tuffare levnadsvillkoren är en, för många, ny verklighet ett bra tag framöver.När Argentinas herrar spelade VM i vintras förra året spreds rykte om en enkät som cirkulerat bland argentinare som länge levt i ekonomisk kris. Man frågade: "Vill du hellre fixa landets ekonomi eller vill du att Argentina vinner VM?" – nästan uteslutande hade man svarat att man vill se Messi lyfta pokalen. Jag vet inte hur britterna hade svarat om man ställt samma fråga här men jag undrar om det säger något om behovet av den gemensamma upplevelsen, särskilt i tider av kris.Josh från London är bartender, han pluggar antropologi och jobbar extra i ett kök och bor tillsammans med tre vänner. Han beskriver sig som en typisk Londonbo, "man måste göra flera gig för att få det att gå ihop" berättar han när jag gick runt och frågade folk om levnadskostnaderna häromdagen. Han berättar att han och hans vänner brukar ses hemma och kolla på Chelsea spela, deras klubb i Premier League. De går också på spelningar på helgerna, "det är väl sånt som får allt annat att kännas som det är värt nått", säger han ledigt.När man går runt i London finns musiken i nästan varje hörn, och sporten i alla andra. Evanescense covers i Camden, salsadansare vid Marble Arch, Cricket-entusiaster i Hyde Park, toner från en Oud på Edgware road, Capoeira vid Kings Cross. Det sprudlar. Och kanske särskilt i tuffare tider finns ett uppdämt behov av gemenskap? Jag vet inte, men det ser ut så. Kaffe i hand, väskor över axlar och snabba steg mot jobbdagen som väntar de flesta. Kanske helgens lejon gav en liten skjuts till tillvaron – man kan hoppas.Liza Youhanan, [email protected]

Utrikeskrönika 21 augusti 2023. San Francisco, måndag.Jag har just kommit tillbaka hit igen efter en vecka på Hawaii bland överlevare från den fruktansvärda branden på Maui.Jag har träffat människor som flytt genom lågorna i sina bilar, sett sina hem brännas ner, förlorat släktingar, grannar och vänner i branden. Hört historier om dem som överlevt till havs, samtidigt som de hört skriken från dem som blev kvar i lågorna på land. Gått i askan av det som en gång var en stad.Men det jag har sett på Maui är inte bara hemsk, det är också en kärlek, värme och samhörighet jag aldrig sett förut.Det påminner om den medmänsklighet som människor visade varandra i Stockholm efter terrorattacken på Drottninggatan, men upphöjt flera gånger om.Främlingar har flyttat in hos varandra, delat på den mat som finns, alla har ställt upp och velat hjälpa varandra och hundratals volontärer har delat ut mat, jobbat på härbärgen och organiserat insamlingar av förnödenheter.Jag intervjuar flera personer som säger att det är det här som är den verkliga betydelsen av "Aloha".Det är ett ord på hawaiiska för kärlek, tillgivenhet, fred, medkänsla och barmhärtighet. Det används som en enkel hälsning men har en djupare kulturell och andlig betydelse för infödda på Hawaii. En term som används för att definiera en kraft som håller ihop existensen. Ordet Aloha är svårt att översätta till något annat språk. Det är ett sätt att leva och ett sätt av visa kärlek.Jag frågar en av de volontärer jag intervjuar vad just hon menar med ordet. Hon svarar att det är den sortens kärlek som har potential att skapa fred och läka världen.Mitt uppdrag har varit att ge er radiolyssnare fakta och förmedla rösterna från berörda. En del som jag har mött har velat prata, en del har börjat gråta, andra skakat på huvudet när jag frågat om de vill berätta.Jag har också blivit utskälld när jag dykt upp på platser där branden dragit fram och velat dokumentera förödelsen. Det är en svår balansgång att skildra en pågående katastrof. Det gäller att försöka göra det så respektfullt som möjligt. Fokuserad på den här uppgiften får egna känslor läggas åt sidan.Men när jag kom hit till lägenheten i San Francisco ser jag ett klipp från en presskonferens.Det är bland annat några representanter från ursprungsbefolkningen i som kallat till sig media och som kräver att bli inkluderade i planerna för hur Lahaina ska byggas uppMen också att de först ska få tid att för att sörja sina döda.När de börjar sjunga, börjar jag för första gången att gråta…Maria Ridderstedt, tillbaka i San [email protected]

Utrikeskrönikan 18 augusti Istanbul fredag,Kom ner och drick kaffe om du har tid, säger rösten i ett röstmeddelande.Sändaren är en 26-årig syrisk ung man som bor i Istanbul. Jag träffade Younes, som jag väljer att kalla honom, dagen efter jag anlände till Istanbul som sommarkorrespondent.Jag gick i en av de många smala gränderna i kvarteret där jag bor, när jag blev osäker på om jag tog rätt väg, så jag gick fram till en kille som satt på en liten trästol utanför en klädbutik. Younes hjälper mig snällt och engagerat att hitta rätt.Här, ta mitt nummer. Ring om du behöver hjälp, säger han, när han får veta att jag är ny i landet.Nästan varje dag får jag ett röstmeddelande på arabiska från Younes.Jag har precis bryggt färskt kaffe, kom ner och drick kaffe om du har tid, brukar han säga.Första gången jag fick meddelandet, kände jag mig som en figur i en syrisk tv-serie. Ja, inte bara för att Younes har en syrisk dialekt, men också det här spontana jag har sett i arabiska filmer och tv-serier. Grannar som ringer hem till varandra och bjuder på morgonkaffe eller te. Eller ja, till och med ropar från balkongen eller fönstret. Jag ler och blir upprymd, och det är som om jag helt plötsligt inser att jag faktiskt är i Mellanöstern.Tack för inbjudan Younes, jag är tyvärr upptagen, det får bli en annan gång, skriver jag tillbaka.Han skickar ett till röstmeddelande. Kan du vara snäll och svara med ett röstmeddelande. Jag kan inte läsa och skriva, säger Younes.Som i sekunderna innan, påminns jag ännu en gång om att jag är i Mellanöstern.Younes flydde inbördeskriget i Syrien till Turkiet för 10 år sen. Han är sjunde barnet i en syskonskara på 8 barn. Familjen försörjdes av fadern som jobbade som skomakare.Min far är en skicklig skomakare, inte så att han lagade skor, utan han designade skor, berättar Younes, en dag över en kopp kaffe.Men trots det var vi fattiga, så jag var tvungen att hjälpa med att försörja familjen istället för att gå i skolan, säger Younes och tar fram en cigarett.Hur länge har du rökt? Frågar jag.Sedan 2011, svarar han.Har du förlorat många människor? Frågar jag, samtidigt som jag räknar ut att han var 14 år när han började röka.Inte mer än andra syrier, att börja röka var mitt sätt att hantera synen på blod, lik som kastades på soptippen och skriken från våra grannar som låstes in i sitt hem och brändes levande, svarar Younes.Jag känner hur det kniper och gör ont i magen. Inte av scenerna som Younes beskriver, utan av nästa fråga som jag funderade på om jag ska ställa.När började du stamma? Var det också när kriget bröt ut 2011? Tänkte jag, medan jag tog en klunk kaffe.Gott kaffe! Var det enda som kom ut från min mun.Samar Hadrous, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria, torsdag.Tårar och jubel. Glädje och sorg. Förhoppningar och besvikelser. Ibland allt på samma gång. Ja, sport väcker särskilda känslor i mig. Inte bara i mig.Det är intressant och roligt att resa under ett stort sportevent. Det finns alltid något att prata om. I taxin – såg du matchen igår? Visst var hon bra? Vilka tror du vinner nu? Orättvist! Helt rätt!På restaurangen – tv-skärmar med dagens matcher och serveringspersonal som gärna berättar vilka deras favoriter är när de ser att mina ögon dras till de där bollarna och springande människorna på skärmarna.Här i Afrika har det handlat om mer än fotboll – VM i nätboll avslutades nyligen i Kapstaden i Sydafrika. Nätboll, eller netball, är en lagsport med rötter i basket, men med mindre boll, sju spelare på plan istället för fem och inga dribblingar eller steg med bollen. När sporten grundades i USA kallades den för basket för kvinnor och det är fortfarande nästan bara kvinnor som spelar. Sporten har på senare år vuxit här i Afrika och förhoppningarna inför VM var stora. Skulle Sydafrika – rankad femma i världen, på hemmaplan – kunna klå regerande mästarna Australien?Eller skulle något av de andra afrikanska lagen överraska? Kanske nykomlingen Zimbabwe?Samma sak i fotbollen. Fyra afrikanska lag i mästerskapet. Förvisso inte rankade så högt. Men nervöst var det. Särskilt när ett par tog sig vidare från gruppspel.Och nu är det så länge sedan det här blev klart, så jag tror ingen blir arg om jag avslöjar hur det gick. (Det är en annan historia – den om vilka känslor som kan visa sig när man råkar avslöja ett matchresultat för någon som sparat matchen till senare.)Men för att vara säker: Spoiler-alert: Inget av de afrikanska lagen tog sig till final. Varken i fotbolls-VM eller i nätbolls-VM.Besvikelse och tårar. Till en början. För som sagt, sport är många känslor på samma gång. Och att presentera är relativt. Att Banyana Banyana, som det sydafrikanska damfotbollslaget kallas, vann en match i VM är historiskt.Africa News intervjuade barn här i Sydafrika när Banyana Banyana kammade hem vinsten mot Italien. En av dem sa att vinsten och att de tagit sig vidare från gruppspel motiverar mig som barn. Det här visar att vi kan göra allt vi vill, bara vi anstränger oss.Och att de tog sig från gruppspel har lett till glädje och förhoppning bland fler. Lokala medier hyllar laget och kallar deras spel magnifikt. Sydafrika mötte tunga lag som Sverige, Holland och Italien – trupper med många professionella spelare.Här i Sydafrika finns inte samma resurser som i Europa och i fotbollsvärlden växer nu förhoppningarna om ett sydafrikanskt ligaspel för damer.Sport kan vara läskigt och ångestladdat. Men också åstadkomma eufori och leda till gemenskap. I en taxi, på en restaurang, i ett nytt land, mellan människor som annars inte möts, framför en match, på planen och i omklädningsrummet. Det jag gillar mest är att det går att ladda om – att vända känslan av besvikelsen till något positivt och blicka framåt.Som här i Sydafrika. Och i Sverige – för nu väntar bronsmatchen med tårar, jubel, glädje och sorg. Ja, allt på samma gång.Samira Othman, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Bryssel, onsdagHäromveckan publicerade EU-parlamentet en slags kampanjvideo som svarar på den retoriska frågan ”Vad gör EU för mig?”.Massa grejer vad det verkar. Inte precis just nu kanske eftersom sommaruppehållet knappt är över, men annars. Du får bo och jobba var du vill, det ska finnas rimliga minimilöner. EU vill hjälpa till med livspusslet och jobba för jämställdhet, garantera våra rättigheter och rädda klimatet. Och det låter ju bra!Men det finns en hel del utmaningar. Ta det här med den fria rörligheten till exempel. Ungefär var femte europé kan tänka sig att prova på att leva och arbeta utomlands ett tag någon gång i framtiden. Fyra procent av arbetskraften, eller en av tjugofem, gör slag i saken och flyttar till ett annat land för att jobba. Problemet för EU är bara att det ändå saknas rätt kompetens, de som kan ta högutbildade jobben som krävs för teknikutvecklingen och den gröna omställningen.Och det leder oss in på klimatet. För även om målen är bra och åtgärdspaketen för klimatneutralitet till år 2050 i all fall är "helt ok" enligt organisationen Climate Action Tracker, som följer världens klimatarbete, så är EU:s samlade resultat en stor orange skylt som säger "otillräckligt". Medlemsländerna släpper fortfarande ut för mycket. Och om EU ska nå målet om att upp till 45 procent av unionens energi ska komma från förnybara energikällor om sju år, så behöver det vaskas fram hissnande 3,5 miljoner nya jobb på den tiden.Och när vi är inne på det här med att jobba och tjäna pengar: minimilöner finns i 22 medlemsländer - inte i Sverige, här bråkar ju fack och arbetsgivare om nivåerna - och jag ska inte rabbla för många siffror, men Luxemburgs nästan 30 000 kronor i månaden är ju rätt långt från Bulgariens knappa 5 000. Och så är det i fortsatt stora demokratiproblem i länder som Polen och Ungern, när det gäller bland annat rättssäkerhet, korruption och pressfrihet.Så, ja, EU har absolut en hel del att jobba på. Om tio månader ungefär är det val till EU-parlamentet. Vid förra valet var det bara precis över 50 procent av européerna som röstade, så det kanske behöver kampanjas en del för att få folk intresserade och tro på att EU kan? Men en sak behöver EU inte längre jobba på i alla fall: att locka britternas intresse. De har ju lämnat unionen. Så varför gör EU såhär? Är det av saknad eller en subtil vädjan om att de ska komma tillbaka? Ja, alltså som rösten i kampanjvideon pratar uppenbar brittisk engelska? Mikael Sjödell, Bryssel

Utrikeskrönika 15 augusti. Bangkok, tisdag.Nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget.Jag var där. På Wellington Regional Stadium. Den 23 juli då den isande vinden från sydpolen och regnet som aldrig ville ge med sig gjorde att förutsättningarna för att premiärmatchen i fotbolls-VM för de svenska damerna mot Sydafrika inte var de allra bästa. Trots det hade över 18 000 personer kommit för att se matchen. Jag var på plats, inte för att rapportera om det sportsliga, utan allt runt omkring.Innan matchen intervjuade jag Teri O’Neill som är ansvarig för sport- och idrottsfrågor i den nyzeeländska huvudstaden. Hon berättade att de hundratals miljoner i intäkter som staden får i och med VM betyder otroligt mycket. Wellingtons ekonomi drabbades hårt under pandemin. En del av inkomsterna från VM kommer att användas till att ge Wellingtonborna och framför allt ursprungsbefolkningen Maori bättre tillgång till idrottsarenor, parker och fritidsaktiviteter. En annan sak jag rapporterade om var att fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland har bidragit till att synen på damfotboll och kvinnliga idrottare och har förändrats till det bättre i de båda värdländerna. Hyfsat positiva rapporter. Trots det, eller kanske tack vare det, fylldes min inkorg av e-post av brev fyllda av hat, glåpord och kränkningar om fotbolls-VM och om mig. Några menade att fotbolls-VM för damer inte är ett fotbolls-VM utan en turnéring för amatörer och det är inte riktig fotboll som spelas.I ett av breven stod det citat: ”Peder, ta av dig kjolen nu och sluta håll på med feminist-skiten. Vi vill se riktig fotboll. En polare som kollar på travet brukar säga att man aldrig spänner kossor för vagn”. Jag tänker inte namnge någon av de som skrev till mig, men jag vet vilka de är och vet nu att flera av dem har unga döttrar. Även om turnéringen inte är över så måste man säga att fotbolls-VM för damer har varit en succé för värdländerna och gjort enorm PR för damfotboll i världen. Det är bara vädret som får kritik. Men kylan och det iskalla regnet till trots så upplevde jag en värme och glädje i de både värdländerna som jag kommer minnas länge.Jag tänker på det hundratalet svenska supportrar som trotsade regn och kyla för att marscherade från Fanzone till stadion i Wellington till den första Sverige matchen. Det ångade om dem när de tågade längs vattnet mot stadion påhejade av storögda Wellingtonbor. Eller flicklaget från Wisconsin i USA som jag träffade i Sydney. Redan innan det blev klart i vilket land USA skulle spela sina matcher hade det köpt flygbiljetter till Australien. Lite snopet att USA sedan lottades i gruppen som spelade sina matcher i Nya Zeeland. Men det tycket tjejerna i Wisconsin laget inte var ett problem. De hade biljetter till den första matchen i Sydney mellan Australien och Irland och fick vara med om att sätta publikrekord eftersom det var en rekord hemmapublik för en fotbollsmatch för damer i Australien och den tredje största publiken i dam-VM-historien.Två av tjejerna sa: ”Vi får uppleva VM på plats det är huvudsaken, nästa gång vi åker på VM kommer vi ingå i landslaget”, och så skrattade de så de kiknade. Men det är inte omöjligt, för som en av deras ledare sa: ”Det här VM:et kommer betyda otroligt mycket för tjejerna i laget å för damfotbollen över hela världen”.Så jag hoppas att de som tog sig tid att skriva brev till mig för att berätta vad de tycker om damfotboll och VM nu har fått sig en tankeställare. För visst har VM bjudit på spänning, underhållning och bra spel. Å oavsett dam eller herrlag,  i Auckland sjöng de svenska fansen för sitt landslag.Peder Gustafsson, Bangkok.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, måndag”Vad är ditt problem egentligen. Kan du inte läsa, eller?”. Det arga tillropet på tyska hörs från en balkong. Jag är på kortbesök i staden Leipzig och håller på att hjälpa min vän där källsortera lite glas. ”Jo, visst kan jag läsa”, svarar jag lite förvirrad innan jag inser vad jag har gjort för fel. Mellan 12 och 15 ska det vara tyst här, står det på en skylt. Då ska det inte krossas en massa tomglas. Och just nu är det ”Mittagsruhe” – lunchvilotiden, som det heter.Varje gång jag återvänder till Tyskland förbryllas jag titt som tätt över det orädda tyska sättet att säga till när någon gör fel. Jag kommer ihåg ett annat tillfälle, i Berlin, när jag och min då kanske 6-åriga dotter går nedför gatan när vi plötsligen hör ett mycket engagerad tillrop från andra sidan vägen. ”Hörru, är det där din dotter? Ser du inte vad hon håller på med”. Jag vänder mig om och ser att jackan, som hon håller i ena handen, nuddar asfalten. ”Den blir ju smutsig”, ropar kvinnan. Jag tror verkligen att hon hade goda intentioner och bara ville hjälpa till, samt kanske påpeka mina brister som föräldrar. I alla fall skulle hon här i Berlin inte direkt stämplas som sociopat för sitt tillrop, som det kanske hade hänt i valfri svensk stad efter ett liknande möte.Nej, fördomarna om att tyskarna har lätt för att vara lite konfrontativa besannas ganska ofta. Har ni till exempel försökt gå mot röd gubbe i Tyskland medan det står barn och väntar? Att ni är allt annat än en god förebild kommer vara en av de snällare sakerna ni kommer få höra då.Att man får lägga sig i vad andra gör men – och det här är den andra sidan av myntet – att man också ska vara behjälplig när det behövs är djupt rotat i den tyska vardagen. Det händer ju då och då att det blossar upp debatter om civilkurage i Sverige, och då brukar Tyskland nämnas som gott exempel.Och med rätta, får man säga, för här kan det till och med vara olagligt att inte hjälpa till. I alla bilar måste det finnas förbandslåda, och det kan vara straffbart att inte stanna och hjälpa andra som har råkat ut för en trafikolycka. Samma gäller förresten även i andra situationer där folk har kommit till skada, till exempel blivit offer för en misshandel, om man bara går förbi trots att man kunnat göra något, utan att sätta sig själv i fara.Men räcker det här verkligen som förklaring till att tröskeln att lägga sig i är lite lägre här? Och när visar man civilkurage och när är man bara en jobbig viktigpetter?Med dessa tankar tar jag resten av tomglaset och går tillbaka mot lägenheten. kl 15, när vilopausen är slut, är jag tillbaka igen.Hansjörg Kissel, för P1-morgon, i Berlin

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris, fredag.Jag blir inte av med bilden. Den dyker upp varje kväll när jag ska sova.Även fast det har gått ett par veckor sedan den först började cirkulera som video på sociala medier, och strax därefter som stillbild, publicerad av flera franska och italienska nyhetsmedier.Bilden föreställer 30-åriga Matyla, i gul klänning och flätat hår. Bredvid, hennes sexåriga dotter Marie. De ligger döda, i öknen som är gränsområde mellan Tunisien och Libyen. Matyla raklång på mage med ansiktet ner i sanden, och lilla Marie hopkurad på sidan intill henne. Dottern har lagt ena handen på sin mammas rygg.De tros ha dött av törst, efter att ha körts ut och lämnats i öknen i höga temperaturer utan vatten av tunisiska säkerhetsstyrkor. Med uppmaning om att gå tillbaka till Libyen.Deras öde är inte unikt. Deras kroppar är två av minst 27 som libyska myndigheter uppger att de hittat i öknen sedan början av juli. Med hopp om att ta sig till Italien kom Matyla och Marie till ett Tunisien präglat av eskalerande våld och trakasserier gentemot svarta afrikanska migranter. Påeldat av president Kais Saieds uttalanden i februari om en ”kriminell plan” om att byta ut Tunisiens demografi. Och samma dag som president Saied skrev under ett nytt migrationsavtal med EU värt 100 miljoner euro, den 16 juli, dumpades Matyla och Marie i öknen.Men det som är unikt är att de inte är reducerade till migranter. De har namn. Tack vare bilden kunde Matylas make, som tappade bort sin familj i öknen och mirakulöst själv överlevde, identifiera sin fru och dotter. Så vet vi att Matyla kom från Elfenbenskusten och drömde om att öppna en restaurang. Hon träffade sin kamerunske make i Libyen, och där, mellan fem misslyckade försök att ta sig över Medelhavet, blev Marie till. Ett älskat barn. Men som barn till migranter hade hon ingen rätt att gå i skola i Libyen.Så här ser min kvällsrutin ut: Jag tänker på min treåriga dotter hemma i Sverige. Jag tänker på hennes lilla hand som hon brukar lägga över mig när jag nattar henne. Jag tänker på lilla Maries hand på sin mammas rygg. Jag tänker på min egen dotter igen, långt ifrån mig men trygg i sin säng. Jag tänker på Matyla. Och jag tänker att jag hoppas att de somnade samtidigt.Felicia Frithiof, Paris.

Utrikeskrönika 10 augusti 2023. Bryssel, torsdag.Jag har funderat en del på det här med att bli dissad. Du vet, när man försöker få kontakt med någon och så bara struntar de i en, vänder bort blicken eller går förbi med högburet huvud. Det där osynliggörandet kan vara så frustrerande och förminskande.Nu kanske du tror att jag är på väg att öppna upp mig kring olika romantiska erfarenheter. Men, jag pratar såklart om alla de där gångerna jag försökt få intervjuer eller åtminstone en kort kommentar av olika makthavare men fått kalla handen.Herr president! Hallå? Va? Vill inte Kubas president stanna och svara på frågor från en svensk journalist om varför han inte aktivt tar avstånd från Rysslands invasionskrig i Ukraina nu när han är på besök i Bryssel? Hur är det möjligt? Relationerna mellan våra länder är kanske inte som under Palme och Castros tid men ändå – vi har ju kvar vår ambassad. Vilket inte alls verkar vara någon självklarhet när länder drar åt olika håll numer.Jag vet inte, jag har kanske blivit bortskämd här i Bryssel. Ingen ”journalistrugby” här inte. EU-institutionerna har ett väloljat mediemaskineri där det känns som att alla är tillgängliga nästan hela tiden. Uttalanden och presskonferenser spelas in med bra video och ljudkvalitet, bara att ladda ner efteråt om du inte kunde närvara.Men det finns såklart undantag från det här bekväma sättet att smörja oss journalister.Jag minns en stor internationell konferens för hågkomsten av förintelsen, i Malmö för knappt två år sedan. Hundratals deltagare: överlevare, statschefer, sociala mediechefer och andra dignitärer. En av dem var Europeiska rådets ordförande Charles Michel. När han under öppningen av konferensen kommer in på röda mattan tänker jag att jag ska fråga honom om han tycker att det vore en bra idé att på EU-nivå försöka göra det olagligt att förneka förintelsen. Det är en seriös fråga, under en allvarstyngd konferens.Charles Michel närmar sig platsen där jag står med framsträckt mikrofon. "Herr Michel, en snabb fråga från Sveriges Radio!"”Jag är inte Michel, min käre herre. Jag ser kanske ut som honom men det är inte jag”, säger personen och går vidare.Va? Jag börjar smått panikartat resonera med mina kollegor på plats. Var det inte han? Jag hör hur någon fnissar åt mig. Innan jag inser att jag precis blivit dissad av en av EU:s högsta representanter. Vem gör så under en konferens om förintelsen, minns jag att jag tänkte?Lärdomen? Kanske en påminnelse om att du alltid kan bli dissad på nya sätt, så räkna inte med nåt. Men skam den som ger sig.Bortgjord och förminskad men inte desto mindre,Mikael Sjödell, Bryssel

Utrikeskrönika 9 augusti 2023 Washington, det är onsdagMan ska ju såklart vara objektiv här i public service, men jag tycker ändå att – rent objektivt – så erbjuder Washington DC några av de mest spännande museerna i världen.Här finns till exempel USA:s nationella museum för rymd- och luftfart, en av de många institutionerna på Smithsonian institutet mitt i stan.Där hittar man landningsfartyget från Apollo 11 och Wright-brödernas första flygplan från 1903. Jag lovar, man behöver inte vara särskilt teknikintresserad för att tycka det är häftigt.Bland de mest kontroversiella objekten det här museet har ställt ut ett bombflygplan av typen B-29 med påskriften ”Enola Gay” på sidan av cockpiten.På exakt det här datumet för exakt 78 år sedan var ”Enola Gay” på uppdrag över den japanska staden Nagasaki, för att kontrollera väderförhållanden. Några dagar innan hade just det här planet själv skrivit in sig i historien då det öppnade sin lucka och släppte bomben som fått smeknamnet ”little boy” över Hiroshima. Det blev första gången ett kärnvapen använts i krig.De senaste veckorna har många fått upp ögonen för kapplöpningen som ledde fram till de här ödesdigra dagarna i augusti 1945.Det tre timmar långa filmdramat om Oppenheimer, vetenskapsmannen bakom Manhattanprojektet som gjorde att de allierade vann kapprustningen om att ta fram ett kärnvapen under andra världskriget, har dragit till sig tusentals tittare både i Europa och här i USA.Filmen rör vid de historiska argumenten runt president Harry Trumans beslut att använda ett kärnvapen mot Japan 1945.När Smithsonian museet skulle ställa ut flygplanet Enola Gay i samband med 50-årsmarkeringen av slutet av Andra Världskriget, blev det en hel del kontrovers runt hur man skulle tolka Trumans beslut.Historiker ville att man skulle använda flygplanet för att berätta om vilken enorm förstörelse kärnvapnen hade åstadkommit. De ville berätta om att president Truman hade använt kärnvapen för att skicka en signal till Sovjet och att bombningarna borde ses som själva startskottet för kalla kriget.Amerikanska försvarsmakten och veteraner här borta ville lyfta att bombningarna hade gjort att Japan – efter år av blodigt krig i Stilla havet – hade tvingats kapitulera, och att man således sparat både Japanska och Amerikanska liv genom att man inte behövde invadera Japan.Efter flera år med bråk, öppnade till slut utställningen, utan information om vare sig det ena eller det andra. På väggarna stod det mest om hur flygplanet restaurerats. Det blev en kompromiss ingen var särskilt nöjda med, men historien om kärnvapenanvändningen visade sig helt enkelt för komplex och känslosam för att få plats på väggarna.Att stanna upp och komma ihåg Nagasaki är viktigt av två anledningar. Rent historiskt är det den andra staden i världen som lagts i grus av kärnvapen. Men trots det enorma arsenal som nu finns i nio olika länder så är det är också den sista staden som bombats med ett kärnvapen.Trygve Ulriksen Skogseth, Washington.

Utrikeskrönika Bogotá, tisdag.På San Antonio-torget i staden Medellin står flera av Fernando Boteros skulpturer. En av dem – en rundlagd fågel – har ett stort gapande hål i ryggen och magen. Fler mindre hål vandrar oregelbundet över den tjocka bronskroppen. Botero har låtit skulpturen vara kvar som en symbol och ett minne över det som hände här den 10 juni 1995.På det överfulla torget briserade en bomb i ett terrorattentat som dödade 23 personer och skadade hundratals.I dag har Medellin lämnat mycket av sitt våldsamma förflutna bakom sig. Men så ser det inte ut på andra platser i Colombia där narkotikakarteller, guerillarörelser och paramilitära grupper har bitit sig fast i ett komplext ekosystem av laglöshet, pengar och osäkerhet för dem som råkar bo där.Colombias nuvarande president Gustavo Petro hade en ambitiös plan när han tillträdde för ett år sedan: Paz Total – den totala freden – en vision om ett definitivt slut på landets långa och många konflikter.För några dagar sedan började ett 180 dagar långt eldupphör med den äldsta och största kvarvarande guerillan i Colombia, Ejercito de Libercaion Nacional (ELN). Om det blir framgångsrikt kommer det utgöra det hittills viktigaste steget i president Gustavo Petros Paz Total.De senaste veckorna har fredsprocessen stött på motstånd från ett oväntat och – för Petro – nära håll. Det kanske inte kommer vara bombattentat, väpnade attacker eller giriga knarkkarteller som sätter stopp för presidentens vision. Gustavo Petros son, som spelade en viktig roll i valkampanjen, har nämligen åtalats för pengatvätt och korruption. Under kampanjen ska han ha tagit emot pengar från kriminella personer och behållit delar av dem själv.För en president, som själv har ett förflutet i en guerillarörelse som ville motverka just korruption, är det här ett gigantiskt bakslag. Om och hur åtalet mot hans son kommer påverka fredsprocessen återstår att se, men ett år efter att Petro tillträdde posten som president är han minst sagt skadeskjuten.Konstnären Fernando Botero ville att den sprängskadade fågeln skulle stå kvar och titta ut över staden. Men också att människor skulle komma dit och begrunda den. “Ett monument över idioti”, har Botero kallat det ofrivilligt omdanade verket. Kanske kommer Boteros fågel någon gång bli en symbol över ett Colombia som uppnått fred, men vägen dit fortsätter att vara lång och krokig.Fernando Arias, Bogotá

Utrikeskrönika Helsingfors, måndag.Regnet vräker ner över parken i stadsdelen Kallio. Den röda granitbjörnen ser ut som att den gråter. Lite ensam ser den ut, nu när det knappt är någon här som tittar på den. Folk har gömt sig för vattenkaoset, en del inne på caféet en bit bort. Det är ensamt här, säger mannen bakom disken när jag köper lunch. Och tyst. Ja, alltså inte här på caféet, men här i Finland. Det är svårt att hitta vänner, säger han, medan han ställer ner en grönsakspaj på utebordet. Så man får göra så här, säger han. Man får öppna ett café, så att folk måste komma fram och prata med en. Han torkar av det småblöta bordet. Det duggar bara först, men snart öser regnet över oss. Piskar gatan och möblerna och kanelbullarna. Det är sällan det är så dramatiskt, så högljutt, säger caféägaren. Han tittar upp i himlen när han säger det men jag undrar om han också menar Finland. Som det är idag finns det ingen som har ansvar för ensamhetsfrågorna här. Men nu kommer krav, bland annat från Röda korset, på att de som styr ska se till att någon gör något ordentligt åt problemen. En opinionsundersökning visar att varannan person som bor här lider av en ensamhet som inte går över. 230 kilometer från caféet, i Villmanstrand, äter jag en annan lunch. En karelsk pirog i farten. Där, på bänken intill, sitter en man som frågar sig vilket land som är hans. Finland är det enda han bott i men han påminns hela tiden om att han sticker ut här. En del säger fruktansvärda saker till mig, berättar han. Men de flesta vill väl. Ställer nyfikna frågor. Han väljer att se det så, att tolka dem snällt. Vi behöver mer snällt i världen, säger han, men det får mig att känna mig ensam. Vad gör du med den? undrar jag. Med ensamheten?Han plockar upp gitarren och visar. Han blundar när han spelar och hans röst hörs ända bort till gallerian. Det tar inte lång stund innan en kvinna kommer fram och lägger mynt i gitarrfodralet. De småpratar, och så går kvinnan därifrån. Den är bra för mycket den här, säger han, och klappar på gitarrkroppen. Gitarren gör att folk kommer fram och pratar med mig. Det är som med caféet i Kallio. Han tar upp gitarren igen, plinkar lite på strängarna. Men framför allt är den mitt utlopp, säger han. Man måste ha ett sådant, så att man kan göra sig själv mindre ledsen. Jag är ledsen, säger han. Och de flesta som kommer hit och sätter sig vid mig är också det. De sitter slokade med böjda nackar, som björnen i parken. Den starka björnen och den ensamma björnen. Han börjar sjunga igen, spela, och blunda. Jag förstår inte hur det går till. Hur han vet var fingrarna ska lägga sig utan att se dem. Han säger att man inte behöver se så mycket. Och att man inte behöver möta folks blickar hela tiden heller. Han säger att man kan se varandra genom musiken. Förstå varandra genom den. Och kanske ser man varandra lite bättre till och med när man blundar. Aila Stefansdotter-Franck, i Villmanstrand

Utrikeskrönikan 4 augusti London, Fredag Det kanske är töntigt att beskriva en plats som en smältdegel, men det är verkligen rätt ord för London.På promenad längsmed kanalerna i Regent's Park hör jag hebreiska, arabiska, italienska och en engelska som jag misstänker är en dialekt från norr. Jag rör mig mot stan och Church Street där några gubbar sitter på uteserveringen till en arabisk restaurang och pratar politik.Vid ett fiskstånd längre fram på Church Street står en ung kille och filear fiskar med en hjärnkirurgs precision. Killen som filear fisk heter Mohammed och han står och pratar med ägaren till den Irakiska restaurangen.Jag ger mig in i samtalet med alldeles för mycket självförtroende – det är nämligen så att jag förstår en del arabiska, men det blir uppenbart väldigt fort att min samtalsarabiska lämnar mer att önska efter jag sagt ”jo jag förstår men jag pratar inte så bra”, på tre olika dialekter. De skrattar åt mig och vi byter till engelska. ”Du ser inte ut att vara född i Irak”. ”Nej”, svarar jag, ”men jag lovar att det är sant”. Min familj kom till Sverige tidigt på 90-talet.Vi står kvar en stund och pratar om tiderna som blivit tuffa. Om den ekonomiska krisen som Storbritannien befinner sig i och hur de ska göra för att klara den.Mohammed letar efter ett till jobb och mannen med restaurangen säger att han väntar på att Gud ska kliva in.Men han är rätt lugn, ”jag har haft det tufft tidigare” säger han och minns när han kom till Storbritannien, också han lämnade Irak tidigt 90-tal.Han minns hur det var att starta om från början, hjälpen han fick och att han rätt fort började trivas i London, ”mitt hem”, säger han.Han får mig att tänka på mina morbröder hemma i Sverige, hur de som politiska flyktingar från ett krigshärjat Irak byggde ett liv i Sverige. Här i Storbritannien, och Europa i stort, är stämningen annorlunda sen tidiga 90-talet. Den konservativa regeringen godkände nyligen en lag som hindrar människor som kommit till landet på så kallade ”tveksamma vägar” att söka asyl.Till exempel människor på rangliga båtar som gör den livsfarliga resan över engelska kanalen i hopp om att få bygga sitt liv på nytt. Längs med kanalerna vid Regent's Park leker solen med vattnet och skapar en yta som skimrar. Vinden susar i träden, ett gäng ungar åker sparkcykel, en hund i blond päls tassar mellan parkens träd.Familjer på picknick, män i kostym korsar gatan med blicken fäst på pubens uteservering, en nyfödd and testar att dyka, ett gäng gäss kollar på.Och under en eftermiddag uppstår en parentes där livet bara leker. Där alla vi, som är här på besök, och andra som kallar det hem, smälter samman och allt bara funkar.Jag kanske romantiserar, jag har en tendens att göra så – för jag vet ju såklart att vi inte alltid smälter samman.Men trots det ägnar jag en tanke till mannen med den irakiska restaurangen och hur livet hade varit, om London inte blivit hans hem.Liza Youhanan, London

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Vid de stora korsningarna – när det slår om från grönt, till gult och sen rött. Det är då det händer. När bilarna står stilla, då tar sig försäljare, tiggare och dansare ut i korsningen på den trefiliga vägen. De står och väntar (grönt) vid vägrenen och vid signal (gult) gör de sig redo och sen (rött) dyker de upp framför bilarna som väntar på att det ska slå om från rött. Och hoppas på en slant. Dansarna har jag inte sett någon annanstans än här i Sydafrika.Det är killar i yngre tonåren, ibland dansar de en och en. Men ofta flera tillsammans – synkroniserat på sina röda, gula och svarta plastbackar. Såna där backar man har eller hade förr för glasflaskor.De är duktiga. Engagerade och engagerande. Det är lite akrobatik, lite hiphop, lite breakdance, lite stepp och mycket känsla – mycket show.Gatudans är ju inget nytt fenomen, den första gatudansen sägs vara steppdansen som växte fram i 1800-talets Philadelphia och New York. Med rötter i den afroamerikanska kulturen var dansen ett sätt att överleva. Det är det troligtvis för flera av de här killarna också.Polariseringen här i Sydafrika gör landet till ett av de länder i världen som har störst ekonomiska klyftor. Vita är fortfarande kraftigt överrepresenterade bland medel- och höginkomsttagare. De här killarna tillhör inte den ekonomiska elit som blivit allt rikare.Ras- och diskrimineringslagar har visserligen tagits bort, men arvet från apartheid lever vidare. Lagar och politiska program för att komma tillrätta med det här finns på plats, men genomförande har fått och får kritik.Förra veckan rapporterade jag till exempel om en ny lag. Om några månader måste alla företag i Sydafrika med över 50 anställda redovisa hur personalsammansättningen ser ut och sen jobba för att den ska spegla demografin utifrån kön och hudfärg där företaget finns. Syftet enligt regeringen är att se till att arbetsmarknaden blir jämlik medan kritikerna anser att man förbiser kompetens och att alla förlorar på det.Vem som har rätt är ju svårt för mig att säga. Det får vi se. Jag konstaterar i alla fall att trots att det har jobbats hårt för jämlikhet i Sydafrika så är de ekonomiska och sociala rättigheterna några av Sydafrikas allra största utmaningar.Och ingen ska behöva dansa i korsningen på en trefilig 80-väg för pengar, särskilt inte ett barn.Samira Othman, Pretoria

Utrikeskrönikan 2 augusti. Istanbul, onsdag.Det är andra augusti.Ett datum som många med rötterna i Mellanöstern har en relation till på ett eller annat sätt.Som i dag för år 33 sen, vaknade världen till att irakiska trupper har marscherat in i grannlandet Kuwait.Kuwaitierna blev överrumplade och inom loppet av några timmar kontrollerade irakierna huvudstaden Kuwait City. Trots att relationen mellan de två länderna var ansträngd, trodde kuwaitierna på Saddam Husseins upprepade försäkringar om att han inte hade några avsikter att invadera grannlandet som irakierna delar kulturella, religiösa och blodsband med.Efter en fem månaders uppladdning inledde en USA-ledd allians en motoffensiv mot Irak, där högteknologiska vapen och propagandakrig var centrala inslag i det blodiga storskaliga kriget.Världen höll andan varje gång Saddam Hussein hotade med att bomba både gulfstaterna och Israel med kemiska och biologiska vapen. Kuwait befriades en månad efter motoffensiven, men konsekvenserna av kriget påverkar regionen än i dag.Jag skulle säga att det inte bara var Mellanöstern som inte blev sig lik efter Kuwaitkriget, även hela världen.George Bush den äldre var USA:s president under Kuwaitkriget.I september 1990 höll han ett tal i kongressen där han pratade om att en ny världsordning håller på att formas.Han berättade att han dagarna innan hade ett möte om Kuwaitkriget med sovjetunionens president Michail Gorbatjov i Helsingfors, och den andre hade inte motsatt sig USA:s planer att slå mot Irak.– Diktaturer som Saddam Hussein kan inte längre sko sig på motsättningar mellan väst och öst, sa Bush.Drygt ett år efter talet upplöstes Sovjetunionen.Mycket av det som hände under Kuwaitkriget påminner om Ukrainakriget. Än i dag pratas det om att en ny världsordning håller på att formas.Här i Mellanöstern har många Brics i sitt blickfång. Den Kinaledda sammanslutningen som består av fem tillväxtekonomier, har storslagna planer på att utgöra en motvikt till västvärlden, med en egen utvecklingsbank och ambitioner om en gemensam valuta som ska utmana dollarn.Flera Mellanösternländer har visat sitt intresse för att ansluta sig till Brics.Ett av dem är Saudiarabien, som den senaste tiden har trotsat sin gamla vän, USA, genom att minska oljeproduktionen och vägra införa sanktioner mot Ryssland.Nu vill USA engagera Brics-länderna, förutom Ryssland, i fredsförhandlingarna om Ukrainas framtid. Fredssamtalen kommer hållas i Saudiarabien om några dagar.“USA fattar nu att de inte är ensamma spelare på världsarenan längre”, säger man här i Mellanöstern.Mötet om Ukraina i Saudiarabien ses här som ett tydligt tecken på att den unipolära världsordningen, som föddes för 33 år sen under ett möte i Europa om ett krig i Gulfen, dog i Gulfen i ett möte om ett krig i Europa.Samar Hadrous, Istanbul

Utrikeskrönikan 1 augusti. San Francisco, tisdag.Nu har jag varit här i lite mer än en vecka.Varje gång jag åker till USA så känns det lite som att kliva rakt in i en film eller en TV-serie. I Sverige tar vi del av så mycket amerikansk kultur att det känns som att man varit på platser där man aldrig satt sin fot.Så är det med San Francisco – jag hade inte varit just här förut – ändå går jag liksom och känner igen mig överallt.Det känns nästan märkligt att den rödbruna Golden Gate bron – finns på riktigt.Och de där pastellfärgade viktorianska trähusen som ligger tätt intill varandra i uppförsbacken på Steiner Street och som figurerar i flera filmer och tv-serier.När jag promenerar runt här på gatorna behöver jag hela tiden nypa mig i armen och påminna mig om att det här är på riktigt.De självkörande taxibilarna som åker runt, utan förare, bidrar också till den där overklighetskänslan.Men det finns också flera saker som jag önskar inte var på riktigt.När jag skulle flyga hit hade jag laddat ner lite serier att titta på planet.Och under den långa flygresan hann jag se alla avsnitt av serien Dopesick som visas på en av alla streamingtjänster i Sverige.Det är en stark och spännande skildring av hur ett företag – med siktet inställt på att tjäna stora pengar – bidrog till att utlösta en av de värsta kriserna i amerikansk historia, opioidkrisen.Företaget stäms för hur aggressivt man har marknadsfört det receptbelagda smärtstillande medel OxyContin och går till slut med på att betala stora belopp i förlikning. Efter det har en rad andra företag också stämts för deras roll i USA:s pågående drogkris som nu dödar fler än 100 000 människor varje år.Den verklighetsbaserade serien skildrar gripande och trovärdigt – hur lätt det är att hamna i ett missbruk och hur svårt det är att bli av med ett beroende av opioider och vilken smärta missbruket medför både för de drabbade men också alla runt omkring.Att gå ut på gatorna i centrala San Francisco är att kliva rakt in i den här krisen.Inom loppet av en vecka har jag sett flera helt utslagna människor på gatorna, som lever i misär och öppet injicerar eller röker opioider.Flera amerikanska delstater har fått eller väntar på utbetalningar från företagen som bidragit till den här krisen. Här i San Francisco vill man använda pengarna för att öka tillgången till behandling för opioidmissbrukare och öppna center för att förbygga överdoser till exempel.Men de här pengarna räddar inte livet på de hundratusentals som redan har dött.En av advokaterna som är involverade i de här stämningarna sa nyligen att ”ingen lever i illusionen att de här pengarna kan lösa alla problem som vi står inför.”På gatan hör jag sirenerna från en av ambulanserna som rycker ut – kanske för att häva ännu en överdos.Maria Ridderstedt, San Francisco.

Utrikeskrönika 31 juli 2023. Kiev, måndag.Ibland känns det som att varje gata i den ukrainska huvudstaden berättar en historia om den just nu pågående ryska invasionen i landet. Som häromdagen när jag i ett ovanligt långt uppehåll mellan flyglarmen hamnade på torget Lybidska några tunnelbanestationer söderut från centrala Kiev.Bland alla de ukrainska gatunamnen i området – Velyka Vasylkyivska, Mykola Michnovsky-boulevarden, och så vidare – tog jag en promenad åt ett annat håll bort från torget: På John McCain-gatan. En amerikansk senator som dog för fem år sedan har en egen gata i Kiev.Det är ingen huvudgata men den är två kilometer lång med breda trottoarer och mysiga caféer och kvarterskrogar lite här och där. Arkitekturen växlar mellan gamla sovjetiska trevåningshus i tegel, åttavåningshus i betong och helt nybyggda 25-våningshus i stål och glas.När nu ukrainarna valde att döpa en gata efter en amerikansk politiker i modern tid så är John McCain ett naturligt val. Redan som republikansk presidentkandidat 2008 varnade han för ett Ryssland med aggresiva imperieambitioner. I en debatt med demokraternas kandidat Barack Obama sa McCain bland annat: håll ögonen på Ukraina, håll ögonen på Krimhalvön. Knappt fem år senare invaderade ryska styrkor Krim och ockuperar halvön sedan dess. I december 2013 stod John McCain på scenen på Majdan i Kiev och talade till demonstranterna på torget om att de pågående jätteprotesterna handlade om ukrainarna och ingen annan.Men den som verkligen vill förstå det politiska budskapet bakom gatunamn i ukrainska städer ska också titta på vad det stod tidigare på skyltarna. På vissa hus finns det gamla namnet fortfarande kvar: Ivan Kudrja-gatan. Utifrån den sovjetiska historieskrivningen var Ivan Kudrja en hjältespion som vid 30 års ålder avrättades av nazisterna under den tyska ockupation av Kiev på 1940-talet. Efter att ha varit bortglömd i årtionden blev det en patriotisk kult kring Kudrja i mitten av 60-talet. Det gjordes en spelfilm, han fick postuma utmärkelser och – inte minst – gator uppkallade efter sig i det sovjetiska Ukraina.Idag ser många ukrainare honom som en blodtörstig medarbetare i den hårdföra sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, föregångaren till KGB. Ivan Kudrja ska en tid ha varit placerad i västra Ukraina med uppdrag att med alla medel motarbeta ukrainska frihetssträvanden.När jag går längs John McCain-gatan, tidigare Ivan Kudrja-gatan tänker jag på de intervjuklipp med McCain som ofta publicerats det senaste året. I en BBC-intervju 2014 sa McCain bland annat:”Putin har inte råd med ett fritt, demokratiskt och framgångsrikt Ukraina för då skulle den ryska befolkningen vilja ha samma sak.”Fredrik Wadström, Kiev

Utrikeskrönika 28 juli 2023 Paris, fredag morgon.Hej Leif, Henrik, Hans och Stefan. Och alla andra ni som skrev till mig för några veckor sedan när jag pratade om värmeböljan i Sydeuropa. Ni var arga. För jag rapporterade om ”temperaturer som inte stämde”. Ni hade minsann googlat vädret på Sicilien, och det stod inte 47 grader. Ni tyckte inte att det fanns något skäl att prata om marktemperatur, även om spanska medier gjorde det.”Varför ska ni journalister skrämma upp människor så?” undrade Lars. ”Jag vill tipsa att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång” hälsade Robban. ”Hela Twitter garvar åt hur jävla korkad du är din dumma jävla clown” skrev Magnus.Jag öppnar sällan Twitter. Men när jag nu gör det är det för att se filmer från Sicilien. Från bränderna som slukar ett gammalt kloster i Palermo. Från sjukhus som evakueras under brandrök. Från en soptipp som brinner så att den hälsovådliga röken sprider sig i staden. Och från grannstaden Catania, där det varit strömavbrott i flera dagar. Elkablarna som ligger under vägarna har skadats i värmen. Men varför!? Asfalt kan ju inte brinna! Nä, men när marktemperaturen gick över 50 grader slutade elkablarna fungera. Vattenförsörjningen likaså, eftersom pumparna står stilla utan el.”Jag har semestrat på Sicilien. Och det är alltid varmt där på somrarna”. Ja. Men säg det till de italienska brandmännen som ligger utslagna på gatan med sotig hud, till människorna som var utan el och vatten i flera dygn.Och vad säger ni till de äldre männen och kvinnorna som inte kunde ta sig ut när lågorna slukade deras hus? Till kvinnan som fastnade i en hiss och dog under branden?I veckan har personer från flera partier i Italiens högernationalistiska koalitionsregering paraderat i TV-nyheterna. De säger: ”Det finns ingen plats för klimatförnekelse i Italien”. Och ”Om vi inte gör något åt klimatförändringarna kommer vi räkna våra döda”. Och ”Klimatet förändras, jag kan inte minnas att det varit så här varmt förr”. Då kan vi lugna: Oroa er inte. Jag har hört att det finns hjälp om man börjat tro på jordens undergång.Lotten Collin, Paris.

Utrikeskrönika 27 juli. Berlin, torsdagDet är en speciell känsla när man återvänder till en plats, som en gång betydde så mycket när man levde där tidigare i livet men som hunnit förändras på så många sätt – och då direkt vid ankomsten återupptäcka en sak som INTE har förändrats, som alltid varit sig lik under alla år.I mitt fall är det: Det ryska språket, som hörs precis överallt vart än man går i Berlin. På tågen, gatorna, kaféerna och i parken, överallt pratas det ryska.Nyfiken ser jag mig omkring när ryskan börjar flöda. Är det någon som kollar irriterat, till och med hotfullt? Man hör och läser om rysshat och hur angreppskriget mot Ukraina har förändrat synen på ryssar som finns i väst. Men inget sådant märks när jag, så diskret som möjligt, försöker läsa av folks ansiktsuttryck .Och det är kanske inte så förvånande, ryskan har ju alltid varit ett självklart inslag i de här trakterna. Berlin har lockat ryska migranter sedan innan och efter oktoberrevolutionen och även när den fortfarande var DDR:s huvudstad.Russlanddeutsche, en folkgrupp i Ryssland med tyska anor, flyttade hit både under och efter Sovjettiden och är en viktig migrantgrupp i landet.För 20 år sedan var ”Russendisko” mycket populär – en musikstil som blandar traditionell folkmusik med modernare inslag. Och när jag pluggade ryska i östtyska Leipzig strax efter millennieskiftet var intresset bland deltagarna så stort att högskolan behövde ta in fler lärare. Det ryska språket som något slags uttryck av östtysk identitet, som många försökte bevara. Lite som att klamra sig fast vid det lilla som fanns kvar från landet DDR, som hade försvunnit.Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina var många politiker, kulturskapare, journalister med flera snabba med att bryta kontakten med Ryssland. Energiomställningen – bort från den ryska gasen – eller helomvändningen i frågan om militär hjälp till Ukraina är bara de mest kända exemplen.  Men bland folk och då i synnerhet i de östtyska delarna är detta inte en självklarhet. Många visar snarare förståelse för Rysslands aggression mot Ukraina.  Och ironiskt nog tycks detta för många bli lättare att leva med ju längre kriget fortsätter.Och det här har så klart inte gått obemärkt förbi politikerna. Tunga företrädare från högernationalistiska Alternativet för Tyskland, AfD, som just nu ligger högst i opinionen i flera östtyska delstater, har många gånger visat förståelse för Rysslands invasion. Och Vänsterpartiets Die Linkes kanske viktigaste profil Sahra Wagenknecht står i startgroparna för att lämna och bilda ett nytt parti, mycket på grund av hennes kontroversiella åsikter, som mest går ut på att allt som händer i Ukraina är västländernas fel och inte Rysslands. Och detta inte utan framgång: Enligt en undersökning skulle ett nytt Wagenknecht-parti kunna räkna med stort väljarstöd. I östtyska delstaten Thüringen skulle de till och med kunna bli störst med 25 procent.Hansjörg Kissel, Berlin

Utrikeskrönikan 25 juli. Helsingfors, onsdag.Medan svenskar flyr och evakueras från hetta och bränder på Rhodos och temperaturer stigit närmare femtio grader på vissa håll så har jag levt i en parallell värld här i Finland. Temperaturerna är hälften av vad de är i Sydeuropa och jag har tur att jag är i ett bastuland. Det går snabbt att utveckla ett beroende. Särskilt när det är kyliga vindar och det vräkt ned regn många dagar . Vissa dagar har källare blivit översvämmade, bilar fått problem i vattenmassor och räddningstjänsten ryckt ut. Jag passar då på att vara inomhus och stifta bekantskap med den finska bastukulturen. Den är mer rituell, hänsynstagande och högtidlig än den svenska och där en traditionell bastu liknar ett gammaldags härbre med förföriska skogsdofter.När det bara är 14 grader i havsvattnet i Helsingfors sitter jag så länge att kylan inte märks sen i havet. Bastutraditionen är så stor här att mitt under president Joe Bidens besök i Helsingfors, precis när vi journalister arbetade som mest frenetiskt under stor stress, så skickade finska utrikesdepartementet ut ett mail till oss internationella reportrar om att vi borde gå på en basturetrokväll.I arbetet med ett reportage som kommer snart utforskar jag kulturen. Och den första bokade intervjun här i Finland blir i just en bastu, men utmaningen är att bandspelaren lätt immar igen och bara får komma in i bastun små, små stunder. Jag skyddar den som ett skört spädbarn, tar den försiktigt förbi hotfullt blöta duschar och jag står lite mystiskt med bastudörren på glänt och bandar ljud efter godkännande av de där inne.På vissa platser är bastukunderna så vana vid journalister att bastuchefen bryskt plötsligt drar upp dörren till herrbastun så att jag får ta en bild innan kameran immar igen och jag snabbt och generat backar ut, eftersom jag inte var beredd på nakenchocken. Men jag börjar tydligare förstå den bastukänsla som finländarna beskriver och jag behöver nu själv bastu flera gånger i veckan. Fast fortfarande har jag inte varit uppe i pariserhjulet på Skatuddskajen mitt i Helsingfors där det finns möjlighet att åka i en bastugondol.En undran jag har är vad man gör om man inte står ut inträngd i hettan och vill lämna bastugondolen 40 meter över marken. På något sätt känns det futtigt att tänka så, det gäller väl bara att stå ut, visa finsk sisu. Oftast här i Finland går det ju snabbt att fatta ett eget behagligt beslut om att lämna den stigande hettan i bastun och kliva ut, och det går att evakueras hem från Rhodos till en mycket lägre temperatur jämfört med svårigheten att kunna kliva ur extremvärmen människor i andra länder dagligen lever i.Beatrice Janzon för P1 Morgon i Helsingfors.

Utrikeskrönikan 25 juli. London, tisdag.Det börjar bli dags för bokslut här när mina två år som korrespondent för Storbritannien och Irland nu lider mot sitt slut. En sak jag ibland brottats med när jag i det närmaste marineras i brittiska nyheter och politik, är det ständiga växlandet mellan engelska och svenska.Min hjärna tycks göra olika val från dag till dag om vilket språk jag tänker på, eller till och med drömmer på. Så ibland, kära lyssnare, har jag begått språkliga synder i radion. Som när jag sa att den brittiska regeringen vill dra ett streck UNDER partygateskandalen, och flera av er mailade och påpekade att du, det heter faktiskt dra ett streck ÖVER på svenska.Jag har kallat regeringens nya strategier för policies, berättelser för stories. Ja, ni fattar, ibland går det fort och den där svengelska hjärnan vägrar hitta den korrekta översättningen på svenska.Men den största utmaningen är nog när jag ska försöka översätta talesätt från engelska till svenska. Som när ledaren för det nordirländska partiet DUP sa att EU-avtalet om Nordirland ”doesn’t cut the mustard” och jag inte hade en aning om hur jag ska förklara att ”det skär inte senapen” betyder att det inte är tillräckligt bra... Ska senap skära sig? Är det något positivt? Eller vänta, det kanske handlar om hur senapsfröna skördas, när de skärs av från stjälken? Den liknelsen är, i alla fall för mig, inte ”klar som korvspad”.Här är inte minst den brittiska politiken full av idiomatiska uttryck. Som när en minister spiller bönorna, när en parlamentsledamot blir fråntagen partipiskan, lama ankor och hängda parlament.Andra uttryck jag fått lära mig som barn, de hör jag aldrig. ”It’s raining cats and dogs” – är det ens någon som säger det idag? Och jag antar att för någon som försöker lära sig svenska är uttrycket ”regnet står som spön i backen” precis lika oförståeligt.Ibland har jag gjort det till något av en personlig sport att försöka hitta den perfekta svenska motsvarigheten när någon använder engelska talesätt. Jag minns när jag strax skulle vara med i ett direktsamtal om regeringspartiets strategier för att förekomma en strid med Labourpartiet, och frenetiskt försökte komma på hur engelskans ”nip it in the bud” kan översättas. Visst finns det något om kor? Nä, en tjur? Som ska stoppas? Ja! ”Mota olle i grind” såklart… men vem tusan är Olle?Grisar i säckar, kor på isar, hopp över bäckar, sålt smör och ugglor i mossen… När det kommer till kritan är det nog inte lätt att försöka förstå våra svenska talesätt och ordspråk heller.De här två åren har jag haft många järn i elden, och när jag nu om några dagar nått mållinjen, dragit mitt strå till stacken, och lägger upp fötterna vill jag bara säga: tack för att ni har lyssnat.It’s been a pleasure.Stephanie Zakrisson, i London.

Utrikeskrönikan 24 juli. Dubrovnik MåndagNu är tiden för det vi alla älskar!Att få åka och upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser – det ser vi alla som en självklarhet.Eller har åtminstone gjort det fram till för några år sedan. Tills klimatfrågan kom upp och i kölvattnet av den ett nytt begrepp – flygskam.Nu är det inte lika självklart att upptäcka världen, besöka nya ställen och njuta av fantastiska platser.Inte i alla kretsar åtminstone.Men även hos de som inte är beredda att förändra sina vanor radikalt, återfinns denna smolk i sommardrinken – oavsett om man vill det eller inte är man medveten om problemet.Det blir till ett dilemma kan man väl säga – man är medveten om att det är fel riktning, men går ändå ditåt ...För hur än medvetna alla är om klimatpåverkan, hållbarhet och gemensamt ansvar, så visar fakta att resandet fram och tillbaka över vår planet är en stor sak som få är beredda att släppa. Oavsett konsekvenser.1,5 miljarder turister beräknas årligen resa runt i världen, och en tredjedel av dem är extremt specifika när det gäller vilka resmål de vill till.Dessa cirka en halv miljard turister väljer nämligen bara mellan 300 populära resmål, enligt undersökningar som har gjorts.Och detta för med sig, förutom att klimatmålen blir svårare att nå, också stora problem för de destinationer som drabbas av horderna.I Dubrovnik är detta ett faktum idag. Jag är här just för att spegla problemet med över¬turismen, som ni får höra i ett reportage längre fram.Men Dubrovnik, denna adriatiska pärla och saga, har närmast seglat upp till den mest överturistade staden i Europa.Enligt statistikportalen Statista ska det gå 37 turister på varje lokal Dubrovnikbo.Jämför man med Venedig, som ju hittills varit sinnebilden för över¬turism, så går det 21 turister där på varje venetiansk invånare, enligt Statista.För Dubrovnik betyder detta problem – som få av de drabbade vill tala om – då man samtidigt lever av turismen.Demografiskt är stan på väg mot en katastrof, 60 procent av invånarna i Dubrovniks gamla stad har på några år flyttat från sina bostäder – som förvandlats till rum som hyrs ut via booking, hotel.com och AirBnB.Även utanför den berömda gamla stadskärnan sker en stor utflyttning. Av unga människor som inte har möjlighet att hitta boende.Dubrovnik håller på att bli ett Disneyland, säger en av mina bekanta som bor i stan och som jag träffar innanför murarna. Men man väljer att blunda, säger han.Varför?Därför att intäkterna är så stora – en guide tjänar exempelvis fem-tio gånger mer än en läkare.I allra högsta grad den här stans dilemma.Turismen är Dubrovniks bröd.Som kanske kommer bli dess död.Milan Djelevic för P1 Morgon.

Utrikeskrönikan 21 juli 2023 Pretoria, fredag.För några veckor sedan var jag på mitt livs första rugbymatch.Wallabies, Australien, var på besök för att möta Springboks, det vill säga Sydafrika, på Loftus Field här i Pretoria. Och det var helt galet.Flera timmar innan matchen samlades tiotusentals fans utanför arenan i Springboks gröna och guldfärgade matchtröjor. Det var band och DJ:s, familjer som hade picknick, stånd där det såldes mat och souvenirer, och så öl – ofantliga mängder öl.Innan avspark var det fyrverkerier, dansande Zulu-krigare, pyroteknik och passagerarplan som flög över arenan på bara några hundra meters höjd, och sen sjöng 60 000 sydafrikaner, både svarta och vita, tillsammans nationalsången på fem olika språk, och sen spelades det en match också.Men att svarta och vita gemensamt skulle stå här och heja fram landslaget är långt ifrån självklart. Springboks var under apartheid-tiden en symbol för det vita Sydafrika. Många svarta i landet brukade heja på motståndarna när landslaget spelade.Men det ändrades efter VM 1995 på hemmaplan då Springboks oväntat vann guld och president Nelson Mandela delade ut pokalen iklädd den vita kaptenen Francois Pienaars matchtröja. Något som senare förevigades i hollywoodfilmen Invictus med Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna.1995 fanns det bara en svart spelare i laget, men de tiderna är nu förbi, och den sista muren raserades när Springboks fick sin första svarta lagkapten i Siya Kolisi.Från att ha varit en symbol för förtryck har Springboks idag blivit en enande kraft, och det behövs.Sydafrika är 30 år efter de första fria valen ett land med enorma ekonomiska klyftor mellan svarta och vita. Landet har dessutom svåra problem med kriminalitet, arbetslöshet och dagliga strömavbrott.Men under några timmar glöms allt det bort och landet blir verkligen den där regnbågsnationen den aspirerade att vara. När Springboks är på plan spelar det ingen roll vilken färg din hud har. Just då är det bara grönt och guld som gäller för alla sydafrikaner.Matchen då? Jo, Springboks vann, 43-12.David Rasmusson, Pretoria.

Utrikeskrönika 20 juli 2023 Jerusalem, torsdagDet är något med det obegripliga som får igång mig. När jag inte förstår, då väcks nyfikenheten. Och turbon i mig. Jag frågar. Läser. Lyssnar. Frågar igen. Tjatar. Försöker ta reda på mer för att förstå.Här i Mellanöstern finns oändligt mycket som jag inte begriper. Bara att hugga in:Ta det här med religion. Är inte det egentligen helt obegripligt? Bara här i Jerusalem ska tre världsreligioner samsas - judendomen, kristendomen och islam. Samsas, gör dom det? Nja, det går sådär. Varför då? Det är en riktigt knepig fråga, och svaret blir förstås olika beroende på vem du frågar.Jag frågade min pappa när jag var liten. Han kom till Sverige som icke troende men dock muslim. Hur funkar det? undrade jag. Min pappa gav vad jag tyckte då - och tycker än idag - ett mycket rimligt svar: Vet du Mia, om det finns någon Gud så tror jag att det är samma Gud för alla människor.Det som pågår i Jerusalem har förstås bredare förklaringar och orsaker än enbart religion. Men om vi ändå håller oss kvar i de i konflikten centrala religionerna, och om pappas svar stämmer, så är det som händer svårt att förstå. Men icke desto mindre väldigt intressant. Hur tänker dom? Varför gör dom på detta viset?Det turkiska språket är ett annat smått obegripligt fenomen. Ju mer jag lär mig - desto mer begriper jag att jag inget kan. När jag just greppat ett - av ett femtiotal - nya tempus, så öppnar sig plöstligt en hel avgrund av ännu fler tempus att utforska. Hur var det nu - om jag har sett något men inte den jag berättar för, vilket tempus är det? Eller var det - tvärtom?En tredje sak som är fenomenalt svår att begripa är politiken. Min pappa, som kom från Turkiet, tyckte att Sverige var ett så fantastiskt land - tänk att ett handslag verkligen gäller! Här är det inte riktigt lika smidigt. Turkiets president Erdogan och Israels premiärminister Netanyahu är för mig svåra att läsa av och ibland näst intill omöjliga att förstå sig på. Och just när jag tror att jag knäckt någon politisk nöt och berättar om en ny vändning i någon av alla radiosändningar jag är med i - så inser jag att det väntar en typ u-sväng runt hörnet. Som öppnar upp för nya tolkningar och nya frågor och svar.Så ringer min dotter. Jag har bett om hjälp med att göra ett för mig speciellt inlägg på en av mina sociala mediekanaler. Hon förklarar tålmodigt skillnaden mellan inlägg, händelse, reel och live.Jag begriper - absolut ingenting. Å jag inser att just där gick min gräns för nyfikenheten på det obegripliga.Det är tur ändå att vi är olika. Å så svåra att begripa oss på. Annars hade livet varit så himla tråkigt.Mia Odabas för P1 Morgon i Jerusalem

Utrikeskrönikan 19 juli 2023 Stockholm, onsdagDet är mycket väder nu. Vän av ordning skulle kunna invända att det alltid är mycket väder när vi soltörstande svenskar har sommarsemester. Det gäller ju att välja rätt badplats för att få inlandsvind och badvatten som man inte förfryser i. Och bevattningsförbud och bruntorra gräsmattor är väl numera lika mycket tradition som grill och glass?Men det är förstås ändå något som inte är som vanligt. Medelhavet ska förvisso vara varmt men extremt varmt? Och efter värme kommer regn men så mycket vatten på bara några timmar? Nä tiden är ur led och frågan är hur väl vi ligger till i anpassningsprocessen till detta nya normala.I mina bevakningsländer i Sydasien är senvåren och sommaren alltid lika med först olidlig värme som följs av våldsamma regn. Vissa år ordentlig blöta, andra inte. Men det är som sagt inte som vanligt och vädrets oförutsägbarhet oroar forskare.Förra veckan fylldes nyheterna av bilder från Indiens huvudstad New Delhi där staden såg ut som Venedig. Och medan riset regnar bort i Punjab kommer de förkultiverade risplantorna inte ens i jorden i Västbengalen för det är alldeles för torrt.I en av de indiska dagstidningarna läser jag en artikel om floden Yamuna, som nu översvämmats, om hur viktig den varit genom historien när de gamla moghulhärskarna byggde sina fort och vilka konsekvenserna blev när floden efter hand ändrade kurs så som floder ju gör. Artikelförfattaren konstaterar att den senaste tidens översvämning troligen förvärrats av att alla grönområden, alltså avrinningsområden, byggts igen. Stora tempel, sportkomplex och kontor har konstruerats där.I IT-staden Bangalore är det på samma sätt. Staden har på senare år också översvämmats. Den kraftiga efterfrågan på bostäder och kontor har lett till att man inte bevarat grönområdena. Det är ingen enkel ekvation att få ihop för befolkningen växer och människor lämnar byarna för stadslivets lockelser.Det årliga monsunspektaklet står i skarp kontrast till det nya Indien som landets politiker vill lyfta fram. Det digitala Indien där framstegen avlöser varandra. Kanske manifesteras det bäst av en nyhet som följdes i realtid av miljoner indier i förra veckan. Uppskjutningen av Chandrayaan 3 med destination månens sydsida där forskarna vill undersöka förekomsten av is och därmed vatten. Rymdforskningen är en nationell stolthet och om det går vägen med månresan hamnar Indien jämte USA, Ryssland och Kina bland nationer som lyckats med bedriften.En av landets liberala skribenter skickade i helgen en lite syrlig önskan till landets forskarelit. Om de kanske kunde titta neråt under färden uppåt för att göra något åt monsunkaoset i New Delhi. Åt bristen på stadsplanering och sophantering som gör livet miserabelt för de boende, inte minst när invånarna vadar i midjehögt vatten.Naila Saleem Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönikan 18 juli 2023 San Francisco, tisdag.Hörde du att USA:s president Joe Biden ramlade häromdagen – igen? Han var på väg upp på en scen för att hålla ett tal när han trampade snett och föll handlöst framåt. Nej, du har inte hört talas om det här, för det har inte hänt. Men förmodligen trodde du att det var sant när jag sa det alldeles nyss, och du hade kanske inte ens orkat kolla upp om det stämde, för det hade ju kunnat vara sant, eller hur?Det du har läst fram till nu i den här krönikan har inte jag skrivit eller kommit på själv. Det var starten på en komikers show på scenen på en stand up-klubb i Los Angeles i förra veckan. När jag var i USA:s andra största stad för att bevaka den stundande skådespelarstrejken i Hollywood så passade jag på att kolla in några stand up-klubbar där. Los Angeles har en lång historia av stå upp-komik, och jag besökte bland annat The Comedy Store och Laugh Factory.Och när jag satt där i publiken så märkte jag att det löpte en röd tråd genom de flesta komikers akter: Joe Biden. Så gott som alla hade flera skämt om presidenten.Och visst... stå-upp-komiker har alltid gillar att driva den som för tillfället styr landet, oavsett om han är demokrat eller republikan. I början av 00-talet hade komikerna Bush. Då handlade skämten mest om att det han ibland sa var roligt i sig. Sen kom Obama, och då ändrade skämten karaktär något, eftersom han ansågs vara mer vältalig än sin företrädare. Det man skämtade om då var inte vad han sa, utan mer hur han sa det.Sen kom Trump, och då jublade stand up-komikerna i landet, för nu kunde de dra skämt om hur han sa saker, vad han sa, hans politik och hur allt bara var så skrämmande för dem samtidigt som det var hysteriskt roligt.Och nu så har vi då Joe Biden. Jag besökte tre stand up-klubbar i Los Angeles i förra veckan och såg totalt ett 20-tal olika komiker på scenerna. Och så gott som alla hade minst två-tre skämt om honom. Och de handlade bara om en sak: Hans höga ålder.”När han påbörjar en mening så är jag orolig för om han ens kommer klara av att komma till slutet med hjärtat i behåll”, var ett skämt som drogs.”När han går ser det ut som om han bär två väldigt tunga men osynliga väskor”, sa en annan komiker.Och så berättelsen om att Joe Biden hade ramlat igen, där komikern lyckades lura alla i publiken att tro att det verkligen hade hänt – bara för att det i allas medvetande faktiskt skulle kunna vara ganska troligt.Inför presidentvalet nästa år är det här också precis det som Bidens motståndare spås gå hårt åt. Visst, i debatter och olika drabbningar kommer förmodligen hans politik mestadels att angripas. Men mellan raderna och i alternativa kampanjer på exempelvis sociala medier är det inte för långsökt att tro att anspelningar på hans ålder och hans ibland rätt så skakiga gång uppför och nedför trappor kommer regna ner som attacker och antyda att han kanske ändå inte är så lämplig som president.Men en sak är säker. Oavsett vem som styr världens mäktigaste nation efter nästa val, kommer den personen inte att komma undan stå upp-komikerna försök att hitta humorn i alla situationer och framförallt hos presidenten. Och ganska snart så kan det hända att Joe Biden ramlar igen. Och då är både komikerna och hans motståndare där och hugger, men kanske av helt olika anledningar.Alexander Gagliano, San Francisco.

Utrikeskrönika, 17 juli 2023 Bogotá måndagI Chapinero, ett av Bogotás rikaste områden med restauranger, teaterscener och höga lägenhetsbyggnader med ännu högre hyror, är det ständigt liv och rörelse. Förmögna colombianer, affärsresenärer, turister.Mitt i vimlet står en ung kort, kille på trottoaren. Han bär en grå keps som ser lite för stor ut. Alberto, heter han, och han säljer påsar som ingen vill köpa. Han kommer från Venezuela. Och han berättar att han bott här i Colombia i två månader.De få personer som överhuvudtaget svarar när han frågar om dem inte ska ha en påse skakar bara på huvudet utan att bevärdiga honom med en blick. Men till slut lyckas han få stopp på en man.Jag vill inte fråga om pengar, säger Alberto till mannen, men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa några saker till min lilla prinsessa. Prinsessan som Alberto refererar till är hans tvååriga dotter.”Hon skulle behöva lite mjölkersättning och blöjor”.Ekonomisk kris, hyperinflation och utbredd fattigdom i Venezuela har fått runt sju miljoner människor att lämna landet. Nära hälften av dem har flytt hit till Colombia. Alberto tillhör på ett sätt dem mer lyckosamma, han har tak över huvudet, och tillsammans med sina syskon har han hittills klarat sig okej säger han – trots att få köper hans plastpåsar.Många hitflyttade venezuelaner har varken el, avlopp eller rinnande vatten. De bor i tältläger nära gränsen, ibland på nedlagda flygfält, i baracker gjorda av mjukplast och pinnar. De tillåts inte bygga mer stabila hem eftersom den colombianska regeringen inte vill att lägren ska bli permanenta. Ändå verkar ordet permanent vara en ganska träffande beskrivning efter flera år.Samtidigt är det farligt. Väpnade grupper, narkotikahandel och kriminella gäng är en del av vardagen i vissa områden.Mannen som Alberto pratar med kommer ut ur en närliggande affär. Ja, idag hade jag tur, säger Alberto. Eller rättare sagt har hans prinsessa tur. Mannen tar emot ett stort paket blöjor och en påse med mjölkersättningspulver.Det kommer räcka i flera veckor intygar Alberto.Fernando Arias, Bogota

Utrikeskrönika 14 juli 2023 Jag sitter på min väns terrass i centrala Bryssel. Den är en sådan där otroligt varm, vindstilla sommarkväll när inte ens solnedgången hjälper riktigt mot värmen.Vi sitter och pratar där på terrassen när min vän pekar mot ett träd på en av innergårdarna nedanför oss. Titta, säger han, ser du fåglarna? Först ser jag ingenting, men så plötsligt lyfter en fem, sex fåglar från trädet.De ljusa nästan neongröna fjädrarna sticker verkligen ut. Vilda papegojor mitt i centrala Bryssel.Även om jag blir förvånad av den flygande färgexplosionen, är det här inget nytt. Papegojor har funnits här i decennier. Flera olika sorter.Förklaringen till hur de hamnade just här i Bryssel är lite omtvistad, men den sanning som flest verka sluta upp kring är att ägaren till ett zoo här på 1970-talet släppte ut ett antal olika papegojarter för att förgylla staden.Och sen dess har de förökat sig och blivit fler och fler.Just nu är de över 10 000 stycken. Alexanderparakiter med sina stora röda näbbar, halsbandsparaktier med sina rosa band runt nacken. Och åsikterna om fåglarna går isär.Det finns de som stör sig på att de är för högljudda och stökiga, karvar ut hål i fasaderna och tuggar sönder elledningar och internetkablar. Och de som tycker att staden faktiskt blir lite mer färgglad när de flyger omkring.Nato däremot, verkar inte gilla dem. För ett antal år sen hängde ett stort gäng papegojor vid alliansens dåvarande högkvarter. Där blev de ett sånt problem att militäralliansen fick ringa in falkenerare och satte upp högtalare som spelade rovfågelsljud för att skrämma bort dem.Till det nya högkvarteret som invigdes för fem år här i Bryssel har de inte vågat sig tillbaka.I EU:s nuvarande ordförandeland Spanien gick myndigheterna i Madrid ännu längre. Och genomförde vad man kallade för en "human slakt" av papegojor och steriliserade också deras ägg.Och ett stort forskarlag som för några år sedan fick EU-pengar för att titta på just papegojornas spridning i Europa, konstaterade att fåglarna är "ett akut ekonomiskt, samhälleligt och miljömässigt problem".De skrämmer lokala fåglar och tar över deras bon. Att skjuta de är det mest kostnadseffektiva konstaterar forskarna. Specialbyggda fällor funkar sämre men är tydligen mer accepterar av samhället. Att skrämmas som Nato gjorde, ja det funkar också.Men även om forskarna ville att det skulle bli lättare att snabbt utrota papegojorna och listade de bästa tillvägagångssätten för det, så har jag varken sett prickskyttar i fönstren eller fällor i träden här i Bryssel.Och när jag scrollar igenom EU:s lista över "invasiva främmande arter av unionsbetydelse", som det så vackert heter,  så finns papegojor inte med, i alla fall inte ännu.Kanske beror det på att den tunga EU-byråkratin inte fått luft under vingarna, eller på att för många helt enkelt tycker att papegojorna är vackra att titta på.Mikael Sjödell, Bryssel

Utrikeskrönika 13 juli 2023 Lannion, torsdag morgon.“Det var som en symfoni”, säger Juan Romero.“Världens vackraste symfoni. När jag stänger ögonen kan jag fortfarande höra alla fåglarna som sjöng i min barndom. Den finns här inne i huvudet. Jag glömmer dem inte”, säger Juan.Han knackar sig själv i huvudet med pekfingret. “Min dröm är att symfonin ska höras igen”.Vi står mitt bland stora jordgubbsfält, täckta med vit plast. Bara några kilometer bort ligger platsen där Juan Romero först hörde fågelsymfonin. Doñanaparken, en av Europas viktigaste och mest emblematiska nationalparker och naturreservat, känd särskilt för fågelskådare. Här övervintrar svenska flyttfåglar. Eller: övervintrade. De kommer inte längre, eftersom parken håller på att torka ut.Många hundra mil norrut, tittar Morgan Large ut över fälten i franska Bretagne.“När jag var barn fångade vi fiskar i floderna, säger hon. På fälten här omkring gick flera sorters kor, då var inte alla samma ras. Vi odlade så många olika saker”.Framför oss nu finns bara två grödor. Majs och vete, som används för att föda upp regionens miljoner grisar, kor och kycklingar. Bekämpningsmedlen från fälten rinner ut i vattendragen. Nuförtiden fiskar inte Morgan i floderna längre. Och Bretagnes vackra stränder, kända för sin ovanliga rosa färg, har blivit gröna. Gröna av alger.Varken Morgan, en dödshotad fransk miljöjournalist, eller Juan, en luttrad spansk klimataktivist, pratar om EU:s kontroversiella lag om att restaurera naturområden, den som röstades igenom i går. Enligt lagen ska en femtedel av unionens mark- och vattenområden börja återställas år 2030 så att den biologiska mångfalden blir just – mångfald. Politiker i hela EU mobiliserar kring lagen, efter att den konservativa partigruppen i EU-parlamentet övergett sitt tidigare stöd för förslaget. Men Morgan och Juan rycker på axlarna. De pratar inte, för de är upptagna. Upptagna med att restaurera.Lotten Collin, för P1 Morgon, i Lannion

Utrikeskrönika, 12 juli 2023 Helsingfors, onsdag.När jag nu under sommaren bevakar nordiska frågor så är det med en helt annan tillvaro än när jag var Norgekorrespondent för 20 år sen. Reaktionerna var inte organiserade över gränserna mot journalister på samma sätt då. Det var mer oskyldigt och det roligaste då var att framförallt norrmän hörde av sig. Jag blev en sorts svarscentral för olika frågor när de sökte på Sverige i norska telefonkatalogen och fick upp vårt korrespondentkontor i Oslo.Det kunde vara ett samtal från en norsk familj som provat kryddan sambal oelek i Sverige på semestern och när de körde tillbaka över gränsen var de så exalterade av smaken att de ville fråga mig vad kryddan heter på norska. De var säkra på att jag gillade den och letade efter den.Det heter nog sambal oelek även i Norge, svarade jag.En man ringde och frågade: Vad gör Kjell Lönnå nuförtiden? Personer i min närhet tittade undrande på mig när jag hade den här typen av konstiga korta konversationer i mobilen närsomhelst på dygnet.I dag är tillvaron betydligt mer skruvad med botar och AI.Den senaste tiden har en sorts kopia av mig som reporter dykt upp i Norge. När jag sökt på norska på nätet om nyhetsämnen har jag fått upp mina egna webbartiklar om Norge – översatta halvdåligt till norska – och med en fejkad bildbyline under. Den manliga fejkreportern presenteras som vän av djur överallt, generell alkoholevangelist och zombienörd. Lite hafsigt är även mitt namn kvar.Det finns många fler artiklar av svenska reportrar. Under en kollegas text presenteras den falska reportern som kaffeguru, wannabe-analytiker och framtidig tonårsidol. Artiklarna läggs ut nu men är flera år gamla. De ser ut att vara publicerade på hemsidan som tillhör en norsk kommuns kvinnojour.Den här gången är det jag som ringer konstiga samtal till Norge. Jag hör av mig till kvinnojouren söder om Oslo med frågan om det är deras webbsida som sprutar ur sig fejkade nyhetsartiklar av mig och andra svenska journalister. Jag kan riktigt höra av tystnaden hur de tappar hakan över det underliga samtalet.Webbsidan visar sig vara en domän som inte längre används, men som på något sätt kapats. Jag forskar vidare. Det ser ut att vara ett indiskt företag med amerikanskt webbhotell bakom som antagligen publicerar artiklar automatiskt, i kommersiellt syfte. För att dra in annonspengar till något som ser ut som en nyhetssida. Liknande upplägg finns på en rad språk med fejkskribenter. En vid namn Narcissus – som beskrivs certifierat introvert, charmig problemmakare och internetfanatiker.Frågan är om jag nu får en märklig finsk fejkkopia när jag rapporterar från Finland i sommar. Så läser ni artiklar av reportrar som beskrivs som zombienördar eller fanatiker av något slag, ja då kan det vara en falsk reporter med stulna nyheter från gårdagen.Beatrice Janzon för P1 morgon i Helsingfors

Utrikeskrönika, 11 juli 2023. Warszawa, tisdagJo, men jag öppnar nog ändå med bonde till E4. Nej, detta är inte en vägbeskrivning. Det handlar om schack, och det är en en klassisk aggressiv öppning.Medan vissa använde allt hemmasittande under coronapandemin till att lära sig något helt onödigt, som att baka till vänner och familj, så la jag alla timmarna i soffan på något mycket mer konstruktivt: att spela schack mot främlingar på internet.Det har gått några år och jag har knappast blivit någon stormästare. När jag kollar min spelstatistik över de nu tusentals partier jag spelat, ser det faktisk snarare ut som att jag blivit lite sämre…Men jag har rätt kul! Eller, jag har åtminstone mer kul än vad annat scrollande på internet erbjuder mig.När den här appen nu konstaterar att jag spelat exakt 4 602 schackpartier – alltså oerhört många timmar jag stirrat ner i mobilen – så får jag nog erkänna att för mig så handlar det om något mer än bara själva spelet.Schack på internet anno 2023 kommer nämligen med chattfunktion. För sådana som mig som gjort det till ett yrke att störa främlingar som egentligen inte alls vill störas med jobbiga frågor så är det ett perfekt verktyg.Det enda som syns utanför brädan är motståndarens användarnamn och en liten flagg-emoji. Och när man väl börjat spela kan man ju bara köra på och fråga typ: "vad heter du? I vilken stad bor du? Jaha, Tel Aviv. Vad tycker du om Benjamin Netanyahus regering?" Är man några drag in så kan ju motståndaren knappast bara ge sig. Då förlorar man ju rankingpoäng. Det tråkigaste som kan hända är lite tystnad.Men några spelare har ingen liten flagg-emoji bredvid användarnamnet, utan ett litet grått fält. Klickar man på det står det att plattformen tagit bort alla ryska flaggor från plattformen efter Rysslands invasion av Ukraina.Om någon inte har en flagg-emoji, då är det omöjligt att inte ställa frågor. Då gör jag som jag gör: jag öppnar med bonde till E4, låter det gå några drag, och öppnar mjukt. "Vilket fotbollslag håller du på?" Börjar med lite kallprat fram och tillbaka. Sen kan man ju testa fråga: "kollar du på statskontrollerade medier? Tror du på vad de säger om kriget i Ukraina?" Man kan även köra klassikern: Putin tummen upp-emoji snedstreck tummen ner-emoji frågetecken.Jag är medveten om att detta knappast är en tillförlitlig opinionsmätning, men jag blir ändå förvånad över vad folk vågar dela med sig av till en främling på internet. På många sätt har dessa små interaktioner blivit det närmsta jag kommer att kunna prata med "mannen på gatan" i Moskva eller St. Petersburg.Jag spelade mot en kille från Jekaterinburg för något år sen. Han sa att han hade en kusin som var i kriget och att han själv förmodligen skulle kallas in armén. Jag frågade vad han tänkte om att eventuellt kriga mot folk i grannlandet.Det blev tyst i chattboxen i någon minut. Sedan kom svaret: "jag kan inte göra annat än att spela det parti de ställer upp framför mig".Sen satte han mig schackmatt.Trygve Ulriksen Skogseth, Warszawa

Utrikeskrönika 10 juli 2023 Min tyskalärare på gymnasiet brukade visa diabilder på fredagseftermiddagarna. De var svartvita och visade hur han och hans fru reste runt i olika delar av Tyskland när de var yngre. Han trodde han var schysst, men jag blev snarare frustrerad, ville verkligen lära mig tyska, inte kolla på gamla semesterbilder.Den här sommar sätts min 30 år gamla skoltyska på prov på allvar – som Sveriges Radio utsända i Berlin.Jag löser av den ordinarie korrespondenten Daniel Alling som både kan språket och landet sen länge. Kavlar upp skjortärmarna och beger mig iväg mot en presskonferens på den cykel som Alling trevligt nog sett till att hyra.Redan efter några kvarter känner jag att jag måste tänja ut vristerna extra mycket för att få tramporna att nå ned, men förtränger att sadeln nog faktiskt är lite för hög för mig.Luften är varm. Väl framme häller upp jag ett stort glas med vatten och ställer på bordet, riggar en mikrofon, sätter på datorn och och börjar lyssna. Men har svårt att fokusera. Det handlar om Tysklands roll i Europa men det är komplicerat – och på tyska. Jag förstår nästan ingenting. Är fortfarande törstig efter cykelturen och famlar efter glaset, som självklart välter. En vänlig kollega från the Economist plockar fram sina pappersnäsdukar och jag kan lyssna vidare och göra anteckningar efter bästa förmåga.Jag cyklar hem till kontoret genom ett hett Berlin och känner mig plötsligt ensam. Vad gör jag här mitt i en storstad i ett land jag inte levt i, som talar ett språk jag trodde jag kunde ta mig fram på, men där jag inser att jag färdas på en cykel med för hög sadel.Det blir midsommar och jag kommer i kontakt med några andra utländska Berlinbor och får en inbjudan till ett lokalt Rotarymöte veckan därpå.Jag har börjat få ont i ena hälsenan av den onaturliga cyklingen, men när jag kommer hem letar jag upp en verkstadsnyckel och sänker sadeln. Och fortsätter lyssna. Och pratar så fort jag får chansen. Om än med mängder av grammatiska fel.På Rotarymötet sitter jag plötsligt och pratar med allt från företagsledare till politiker. På tyska. Hur gick det till? Snart lämnar jag också Berlin, med tåg, för att med stapplande steg försöka lära känna det stora och viktiga landet, pratar om den politiska utvecklingen, om skillnaden mellan öst och väst, som fortfarande finns kvar. Om företagen som skapar miljontals arbetstillfällen i Europas ekonomiska motor. Om huruvida tågen kommer och går som de ska. Om vardagsproblemen i det lilla, som känns igen. Min granne i tågkupén får ett samtal från sin man som undrar om tonårsdottern får åka in själv till stan med sina kompisar?Och precis som man långsamt lär känna en människa på djupet, blir jag sakta får jag sakta men säkert mer och mer förälskad i Tyskland. Jag räknar dagarna jag har kvar i landet jag precis börjat lära känna, som min tyskalärare visade diabilder ifrån för trettio år sen. Kanske hade han en poäng. Att få en bild av Tyskland är också en del i att lära sig tyska.Tobias Sandblad, Berlin.

Utrikeskrönika 7 juli 2023 Bryssel, fredag.Från Sverige till Spanien. Från ett ordförandeskap till ett annat. Från en pressresa till en annan. Från Kiruna till Madrid.Faktum är att det är lite som natt och dag.För nu har Sverige lämnat över stafettpinnen som kallas EU:s ordförandeskap till Spanien.Och de senaste dagarna har det varit spanjorernas tur att få visa upp sina prioriteringar för det kommande halvåret och få visa upp sitt land för de inresta EU-kommissionärerna och oss Brysseljournalister.Och det som Spanien visat upp är någonting helt annat än det Sverige marknadsförde på sin pressresa för ett halvår sedan.Det mest uppenbara och den största skillnaden är platsen och årstiden. Sverige tog med alla upp till Kiruna, norr om polcirkeln, i början av januari. Exotiskt, men mörkt och kallt.Madrid mitt i sommaren är raka motsatsen. Få ställen är så stekheta och soliga som den spanska huvudstaden i juli.Temperaturskillnaden mellan dessa båda pressresor är väl ungefär 50 grader.Men det är nästan ett lika stort gap när det gäller vad ordförandeskapen valt att visa upp.I Sverige kretsade mycket kring innovation. Man fick böcker om svenska uppfinningar, vi besökte rymdbasen Esrange och åkte till Kirunas gruva där man annonserade nya fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller.Spanienresan har varit mer kulturbetonad med museibesök för att titta på verk av Picasso och Dalí.På matfronten har det också varit stora skillnader.Den mest återkommande punkten i det svenska pressprogrammet var fika, fika och åter fika.Här i Spanien har det varit tapas, tapas och åter, tapas.Sverige serverade alkoholfri cider och äpplejuice. Spanjorerna tog med hela gänget till en vingård utanför Valladolid.I Sverige serverades mat och dryck typisk tidig svensk middagstid. I Madrid har det varit middag vid halv elva.I Sverige startade de flesta möten i tid. Spanjorerna har haft, ja, låt oss säga en mer avslappnad hållning till det där med mötestider.Likaså har det varit en skillnad i öppenhet och tillgänglighet på mötena. Sverige radade upp ministrar av olika tyngd som alla pratade on record där det var fritt att citera och rapporterad vad som sades.Förutom vid ett tillfälle där premiärminister Pedro Sanchez höll i den inledande presskonferens har alla här i Madrid pratat off record dvs, du som journalist kan använda informationen men inte namnge vem som säger det.När det gäller den traditionella ordförandeskapsslipsen för män och ordförandeskapsscarfen för kvinnor stod Sverige fast vid den traditionen med en ljusblå variant.Spanien, som till skillnad från Sverige fortfarande bedriver en feministisk utrikespolitik, ska istället ge bort en pañuelo, en bandana-liknande näsduk, som ska passa både män och kvinnor.Men detta är precis som det ska vara. Det är en del av charmen med EU:s roterande ordförandeskap som går från land till land varje halvår. Olika länder, olika platser, med olika kulturer som i början av sitt ordförandeskap visar upp vad de ser som det bästa av sitt land och gör det på sitt sätt.Och det hade ju varit tråkigt om alla var precis som Sverige.Andreas Liljeheden, Bryssel.

Utrikeskrönikan 7 juli 2023 Istanbul, fredag.Turkisk basar i Nato. Ja, det var en svensk diplomats sammanfattning av det som nu sker bakom kulisserna med den svenska medlemsansökan till Nato. Bara några skälvande dagar kvar till toppmötet i Vilnius, där den svenska regeringen hoppas på ett ja från president Erdogan – som har visat sig vara en mästare på just basartaktiken – politisk basar.Jag tänker på diplomatens ord när jag sitter i den stora basaren, Kapali Carsi, i de äldre kvarteren i stan. En basar som aldrig sover. Det pågår ständigt någon form av handel här – inga varor, hur små de än må vara, byter ägare utan att en rejäl förhandling först har ägt rum.Det börjar med te. Mycket te, gärna äppelte. Fyra sockerbitar i ett litet glas är inte ovanligt, och jag inser att det blir 0-1 i matchen direkt, redan när jag tackar nej till socker. ”Inget socker, frun”, säger porslinsbutiksägaren och höjer på ögonbrynen, ”det är inte nyttigt för den inre glädjen att avstå socker”.Det fortsätter med småprat. Vilken fin turkiska, brer handlaren på när jag stapplar mig fram i det språk som är så rikt när man kan det, och ack så knepigt när man är på min nivå. Jaså, pappa var turk – en uppskattande blick från min motpart, plötsligt ett straffläge i matchen och möjlighet för mig att kvittera – men jag missar straffen och matchen går istället till 0-2 eftersom jag valde turkiska som förhandlingsspråk. Vi fortsätter förhandla, alltså småprata. Du är från Sverige, jaha, då nämns förstås koranbränning. 0-3 innan jag ens hunnit öppna munnen.Men jag tar mig in i matchen, där priset på en tallrik som jag väldigt gärna vill ha står på spel. Det finns många tallrikshandlare och jag berättar att runt hörnet kostar en liknande tallrik hälften. Hälften? Butiksägaren höjer rösten, gestikulerar, visar sitt missnöje. 1-3.Jag reser mig och går ut, butiksägaren ropar: Han sänker priset pyttelite, jag fortsätter gå. Rak i ryggen, stolt över att jag håller min linje. 2-3 och matchen börjar plötsligt bli intressant igen.Men, efter några kvarter gnager tallriksrösten i mig – ”den var ju så speciell, Mia, skulle passa så bra i köket”.Jag suckar och går tillbaka. Butiksägaren skiner upp och gör high five: ”Ni kommer alltid tillbaka! Vi har tiden på vår sida – vi har aldrig bråttom. Vi viker sällan för press, men vi kan att ändra oss när som helst, om vi märker att vi tjänar mer på att göra tvärtom”. Han ler brett när han räcker över tallriken: ”Det vi förlorar på gungorna tar vi alltid igen på karusellerna”.Och, avslutar den turkiske basarhandlaren – vi har alltid roligt när vi förhandlar.Det är ett gigantiskt kliv, men mina tankar går till det som nu sker i Washington, Bryssel, Ankara, Stockholm och Vilnius. Där pågår ett politiskt maktspel på allra högsta nivå som förstås inte går att jämföra med en förhandling om priset på en tallrik. Men grundprinciperna och vissa av verktygen tycks vara desamma: Tålamod, kallt huvud – och varmt te. Med mycket socker.Mia Odabas, [email protected]

Utrikeskrönika 5 juli 2023 Skåne onsdag,Koranen har eldats upp i Sverige, och nu rasar nya vändor i den gamla konflikten mellan yttrandefrihet och respekten för det som hålls heligt. I vissa länder är yttrandefrihet viktigare än respekt för heliga böcker, i andra länder är det tvärtom. Här finns ingen globalt erkänd prioriteringsordning, på värderingarnas världsmarknad fortsätter det råda kaos och kamp. Och inte bara mellan länder, konfliktlinjen skär såklart rakt igenom alla världens länder - bilden är betydligt mer komplicerad än man ibland får intrycket av när man läser om demonstrationer och att 57 muslimska länder kräver ett förbud mot koranbränningar. Och här sitter jag och tänker på Polen. För jag tror heller inte att den här konflikten egentligen handlar om västvärlden och islam. En av de absolut största och bittraste konflikterna i Polen det senaste året handlade om en tv-dokumentär som kritiserade ett katolskt helgon. I det här fallet den polenfödde före detta påven Johannes Paulus II, som fick sin oskuld ifrågasatt vad gäller övergrepp på barn inom den katolska kyrkan.Det blev ett himla liv, och de som protesterade mot denna vanvördiga skymf mot en helig man var kyrkan och fromma katoliker såklart, men kanske allra mest Polens regering. Reaktionerna på vad man uppfattade som ett övergrepp på något heligt var faktiskt inte så annorlunda från de vi nu ser i Mellanöstern efter en svensk koranbränning. Polska regeringen har ifrågasatt om den amerikanska tv-kanal som sände dokumentären borde få verka i Polen. Utrikesdepartementet kallade upp USA:s ambassadör för att protestera. Den regeringstrogna statliga tv:n började sända påvens predikningar på bästa sändningstid och ministrar deltog i gatuprotester mot den totalt oacceptabla skändningen. Allt detta i ett land bara ett kort skutt över Östersjön från Sverige. Min poäng är inte att relativisera varken yttrandefriheten eller rätten att hålla något heligt. Och självklart jämför jag i viss mån äpplen och päron - i Sverige är det yttrandefriheten och inte heliga böcker som har grundlagsskydd. Men ändå. I Polen är regeringens rasande försvar av förre påven uppenbart politiskt motiverat, det är valår och man försöker tala till sin politiska bas. Och jag misstänker att det finns liknande syften på alla sidor av det koranbrännardrama som utspelar sig nu. Att en del av de reaktioner och motreaktioner vi ser är politisk mobilisering snarare än omsorg om yttrandefrihet eller heliga böcker.Konfliktens dramaturgi har som vanligt gett uppmärksamheten åt högljudda, provokativa och tvärsäkra. Men kan vi vara helt säkra på att frågan verkligen är så laddad som de vill ge sken av? Handlar det här verkligen om principer som aldrig kommer kunna samexistera? Kanske, kanske inte. Men innan vi avgör det skulle jag vilja att vi också lyssnade till de andra - de som inte är lika säkra på att svaret är självklart. Och de som inte bara är ute efter att piska upp en opinion. Samuel Larsson, korrespondent i Polen

Utrikeskrönika 4 juli 2023 Washington tisdag,Idag är det fjärde juli, USAs självständighetsdag. I butikerna säljs röda, vita och blå barnkläder, med stjärnor och ränder och hyllorna är fulla av grilltillbehör och vattenleksaker för alla pool-partyn som väntar.Jag och min sexåring har flitigt övat på nationalsången the Star Spangled Banner de senaste dagarna. Vi tar i när vi sjunger "..and the rockets red glare, the bombs bursting in air".Amerikanerna är malliga över sin nationaldag. Den 4 juli 1776 antogs självständighetsförklaringen där de tretton kolonierna utropade sig fria från Storbritannien. Även i Sverige har många har hört de mest kända raderna. "Vi ser dessa sanningar som självklara att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter, bland dessa är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka". Life, liberty and the pursuit of happiness. Ett drygt decennium senare skrevs konstitutionen, med löftet om att forma en mer perfekt union. Texten börjar med: Vi, folket. We the people.När vi flyttade till USA för tre år sedan fick jag två kopior, en i fickformat av både självständighetsförklaringen och konstitutionen i present av min man. Och jag har fått anledning att bläddra i de tunna böckerna oftare än jag hade kunnat ana under de här historiska, omskakande åren. Vad säger konstitutionen om en president som vägrar erkänna sig besegrad efter ett val? Som anklagas för att ha uppviglat till uppror? Som är brottsåtalad? Vad säger konstitutionen om en presidents ålder? Om hur stor ensam makt den har? Vad står det egentligen om aborträtten? Om yttrandefriheten? Om rasdiskriminering? Om vapenrättigheter?För bara några dagar sedan fattade Högsta Domstolen nya vägledande beslut som direkt påverkar miljontals amerikaner kring yttrandefriheten, rasfrågan, hbtq-rättigheter och presidentmakten. Och det bläddrades i böckerna igen.Att bo i USA är att på olika vis konfronteras med hur landets historia av våld och orättvisa och framsteg och upplysning präglar det moderna samhället. Och drömmen om en mer perfekt union som grundlagsfäderna beskrev i allra högsta grad levande. Det kokar någonstans ned till det, oavsett om man är för eller emot fri abort, friheten att bära vapen öppet, friheten att få neka samkönade par vissa varor, frihet från diskriminering och rasism eller någon av de andra frågorna som väcker så starka känslor.Men problemet är att få idag verkar kunna enas om vad en mer perfekt union betyder. Knappt ens kring vad liv, frihet och strävan efter lycka egentligen innebär.Vi ska idag fira vår sista fjärde juli för den här gången i USA. Och jag och min son kommer som vi övat, göra en dramatisk konstpaus innan slutklämmen, .."oh say does that star spangled banner yet wave, over the land of the free and the home of the brave".Och fyrverkerierna kommer lysa upp himlen över det splittrade Amerika.Cecilia Khavar i Washington

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria, måndag.Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Ja, samtidigt som ni hemma i Sverige klädde midsommarstången, sjöng små grodorna, trivdes bäst i öppna landskap och kanske till och med kryddade ert brännvin med johannesört så tog midvinterns sitt grepp om oss här i den södra hemisfären.Här i Sydafrika är inte greppet sådär ruskigt starkt, i alla fall inte med svenska mått mätt. På dagarna är det runt 20 grader och lite krispigt i luften, som en fin majdag därhemma. Själv går jag runt i jeans och skjorta eller ibland i t-shirt och tycker det är lagom varmt och skönt.Jag sticker ut i gatubilden. Kylan får sydafrikanerna att bylsa på sig. Det är fodrade jackor, tjocka tröjor, rejäla stövlar och mössor som gäller. Jag har till och med sett folk gå runt i skidmasker där bara ögonen sticker ut.På radion går reklamjinglar från elektronikvaruhus om hur de har kvar elektriska element i lager och att de bjuder sina kunder på varm choklad för att värma sig. Jag skrattade självgott första gången jag hörde det. Varm choklad när det är 20 grader ute.Det heter midvinternattens köld av en anledning. För så fort solen går ner vid sextiden så börjar temperaturen sjunka snabbt ner mot en fyra-fem grader. Inte så farligt tänker ni kanske, men i ett land där det elva av tolv månader om året är helt onödigt med element och där de därför inte existerar och där isolering av hus är ett främmande begrepp så får de sina konsekvenser.Det blir, på ren svenska, svinkallt. Jag hade blivit förvarnad, men lyssnade inte. Det var ju ändå Afrika jag skulle till i sommar, eller hur.På kvällarna är det jag som får bylsa på mig. Raggsockor, långkalsonger och fleecejackan åker på medan jag småhuttrande hasar mig runt i huset med en värmande kopp te i händerna.Å andra sidan så har jag både fleecejacka, raggsockor, långkalsonger och ett tjockt vintertäcke att krypa in under på nätterna. Och dessutom en generator på tomten jag kan dra igång när strömmen går, vilket den gör regelbundet.Bara några hundra meter bort ligger en kåkstad fylld med plåtbaracker. Där kan jag tänka mig att midvinternattens köld verkligen är hård.David Rasmusson, för P1 Morgon i Pretoria

Utrikeskrönika 30 juni 2023 Bogotá, fredagSom många andra journalister tog jag mig till det militärsjukhus här i Colombias huvudstad där de fyra barnen som hittades vid liv efter 40 dagar försvunna i djungeln lagts in för vård. Trycket från hemmaredaktionerna var stort, barnens otroliga öde engagerade även i Sverige – hur lyckades de överleva, hur mår de, vad händer nu? Frågorna var många.  Jag kom i kontakt  med två familjemedlemmar. Under ett av dessa samtal hörde jag den första antydan om att det fanns en konflikt –- när jag sa till en moster att jag hade bett om en intervju med barnens pappa, så sa hon: HAN har inte rätt att uttala sig om barnen! Jag frågade lokala kollegor, som inte heller förstod riktigt vad det var frågan om.I flera program i radion fick jag prata om de olika bottnar som historien om de fyra barnen rymmer – bakom solskenshistorien dolde sig en grym verklighet – ursprungsbefolkningar som ständigt lever i skottlinjen för olika väpnade konflikter, bortglömda och isolerade i sina byar.Men jag visste inte då, att det snart skulle uppenbara sig ytterligare en av de där bottnarna, som gjorde frågan ännu mer komplex.Barnens anhöriga på mammas sida gick ut och anklagade pappan för misshandel av frun och våldtäktsförsök på äldsta dottern Lesly, trettonåringen som blev hjälteförklarad efter de 40 dagarna i djungeln. Pappan avvisade anklagelserna, han har aldrig gett sig på trettonåringen, de andra vill bara tjäna pengar på barnen och därför hittar de på för att jag ska bli av med vårdnaden, sa han i en tv-intervju. Om misshandeln av frun så var hans svar: Ja, jag slog henne ibland, men bara lite.Ett colombianskt tv-team som jobbar med granskningar åkte till byn Araracuara, där familjen – alltså de fyra barnen, pappan och mamman – var ifrån. De intervjuade ett flertal ledare för huitoto-folket, det amazonas-urfolk som familjen tillhör.Huitoto-ledarna bekräftade anklagelserna mot pappan och sa att misshandeln mot kvinnan var grov.Och de berättade att deras eget rättssystem fann pappan skyldig. Han dömdes enligt traditionen till att dricka en lokal medicin i höga doser, om han överlevde så hade han en ny chans i livet, om han dog så betydde det att ondskan i hans själ inte gick att bota. I media hävdade pappan att han flytt undan hot från väpnade grupper, det är lögn, sa huitoto-ledarna till tv-teamet. Han flydde undan sin dom, sa de.Pappan nekar till allt. Men han har sen programmet sändes i tv i söndags inte synts till i media nått mer. En domstol kommer att avgöra vem som till slut får vårdnaden om barnen. Och här sitter man med besk smak i munnen och tänker på hur tufft de fyra barnen har det, alltså även nu, med en sån konflikt runt omkring sig, när de skulle behöva all världens lugn och kärlek.En historia med fler bottnar än man vågade tro från början.Ivan Garcia, Bogotá för P1M

Utrikeskrönika den 29 juni 2023. Paris torsdag.Ljusstressen, känner du också den? Det har ju redan vänt. Vi går det facto mot mörkare tider. Å jag som ännu inte haft tid att TA VARA PÅ SOLEN...Denna nedärvda nordliga solstress, som inpräntades i oss långt före brunbrända ben kom på modet. Höet måste in, innan regnet kommer. Å sen midsommar utomlands på det...En gång packade jag ner en ministång klädd med svenska ängsblommor i resväskan när jag skulle tillbringa midsommarafton i Grekland. Ett annat år när jag på grund av ett bröllop befann mig på Island denna den bästa av alla dagar slutade det hela med tårar. Ingen stång, ingen jordgubbstårta ingen färskpotatis med gräslök och gräddfil, och det var inte bara "tyvärr lite kallt i vinden med risk för några skurar", det var tjock dimma. I år firade vi för andra året i rad midsommar i Frankrike, där folk ju beter sig som om midsommarafton VORE EN HELT VANLIG DAG. Det är viktigt att ta seden dit man kommer men på just midsommarafton går det väldigt knackigt med integrationen för min del. Sociala medier är dessutom knökfulla med bilder på svenska vänner i kransar och storblommiga klänningar. Själv hade jag både prioriterat bort bakning av jordgubbstårta i år och glömt köpa matjessill. Lyckligtvis blev vi inbjudna till ett svenskfranskt midsommarfirande i parken Bois de Vincennes i Paris.Eftersom det är en vanlig arbetsdag började firandet kl 19. Det var knytis i gräset med jordgubbar, snaps, och kakor med svenska flaggor. Någon hade tagit med ett mickstativ, som vi formade till ett kors och klädde med gröna löv och blommor. Vi sjöng snapsvisor, som vi försökte översätta till franska. "Helan går", var redan svårt, men det var inget emot översättning av: "hoppfaderallanlallanlej". Sen smög sig skymningen på och då var det dags för dans kring stången. En kvinna tog fram en gitarr, och ledde sången. Varför har jag aldrig tidigare dansat i skymning? Succé! Det var ljumt, skumt, dunkelt, helt magiskt, och med ens väldigt enkelt att förstå varför denna natten historiskt är förknippad med övernaturliga väsen och krafter.Sen sjöng vi små grodorna, och ja den biten bröt ju magin lite... Men med tanke på att låten från början är en gammal fransk militärmarsch, så kändes cirkeln sluten på något sätt. "I takt kamrat. I takt kamrat." Sen funderade vi över hur man översätter Midsommar till franska: mi-été, kanske. "Mi- été?", sa en av fransmännen skeptiskt. Mitten av sommaren? Vi är ju inte i mitten av sommaren än... Plötsligt blev det så tydligt för mig hur orimligt det är att jag börjar känna höststress redan innan semestern ens har börjat. Och jag bestämde mig där och då för att det är dags att jag anammar den franska synen på sommar och semester. Det har inte redan vänt, vi är inte ens i mitten av sommaren än. Sen tog vi tunnelbanan hem, jag mycket tacksam över denna franska vinkel på vårt svenska midsommarfirande. Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika Bangkok onsdag,I början av juni kom det ett brev till myndigheterna i den indonesiska provinsen Banten på ön Java. Avsändare var ledaren för den lilla ursprungsbefolkningen Baduy. I brevet begär gruppen att myndigheterna ska stänga av all tillgång till internet i området där Baduy-folket bor.Folkgruppen Baduy är runt tolvtusen människor som lever i och på de skogbeklädda branta sluttningarna vid Kendeng bergen på västra Java. Deras sätt att leva har inte förändrats mycket under de hundratals år de levt i området. Vissa har kallat Baduyfolket för Asiens Amish för att de har valt att leva i avskildhet från resten av världen. Den sundanesiska ursprungsbefolkningen lever på vad skogen ger och förkastar teknik, pengar och traditionell skolgång.Nu vill Baduyfolket att de indonesiska myndigheterna ska stänga av internet i området där de bor för som de säger minimera den negativa påverkan internet har på deras sätt att leva.  I brevet skriver ledaren för minoritetsgruppen att tillgång till internet hotar deras livsstil och skadar moralen hos unga som kan frestas av farligt och ohälsosamt innehåll på nätet. Något som gruppens ledare anser hotar hela Baduyfolkets existens.Men det här är en begäran som har delat Baduyfolket. Det finns de som lever lite utkanten av folkgruppen och kallas de yttre Baduy. Den delen av minoritetsgruppen har tagit till sig viss teknik och utveckling. Några har till och med startat företag som är beroende av tillgång till internet. Det handlar framför allt om guider som tar med turister på vandringar i bergen. Dom menar att deras möjlighet till försörjning drastiskt kommer att påverkas om myndigheterna stänger ned internet i området.De lokala myndigheterna som fått ta emot begäran säger att man i huvudsak vill tillgodose Baduyfolkets önskan som naturligtvis ska få behålla sina traditioner, unika sätt att leva och lokala visdom. Tjänstemän säger också att man måste ta hänsyn till de yttre Baduy som använder nätet för sina onlineföretag. Men varnar samtidigt för att besökare eller turister möjligen skulle kunna komma åt webben och visa innehåll som kan vara olämpligt att visa för Baduyfolket. Som du hör det är ingen lätt fråga att besluta om. Därför har lokala tjänstemän skickat avgörandet till Indonesiens informationsministerium i Jakarta som nu ska träffa Baduyfolket och bestämma hur det kommer att bli.Det troliga är att Baduyfolket kommer att få som de vill. Ursprungsbefolkningen är sedan 1990 ett skyddat minoritetsfolk och har med det ett speciellt skydd mot yttre påverkan. Vilket internet måste räknas som.Internetfrihet i det konservativa Indonesien med muslimsk majoritet är en kontroversiell fråga. Regeringen har förbjudit hasardspel och pornografi och kräver att internetleverantörer filtrerar bort innehåll som de anser vara olämpligt. Om man nu kommer gå med på att blockera internet för att skydda folkgruppen och dess unika sätt att leva så är det ett unikt beslut. Kritiker menar att det är ett intrång på de mänskliga rättigheterna där tillgång till information är viktig, men samtidigt säger andra att man borde se det som en mänsklig rättighet att slippa internet.Peder Gustafsson, Bangkok. [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Edmonton, tisdag."Otroligt men sant". Så hette en tjock mörkgrön bok som stod i bokhyllan hemma hos oss när jag var liten. En bok fylld med vad som beskrevs som bisarra, förbluffande och otroliga historier, som var sanna på riktigt, påstod man.Två avsnitt fascinerade mig mest, jag läste dem många gånger. De handlade om USA.Ett kapitel tog upp märkliga sammanträffanden kring morden på två amerikanska presidenter: Kennedy och Lincoln. Visste du till exempel att Kennedy hade en sekreterare som hette Lincoln och Lincoln en sekreterare som hette Kennedy. Lincoln sköts ihjäl i Fordteatern. Kennedy sköts ihjäl när han satt i en bil av märket Ford Lincoln.Det andra kapitlet jag läste om och om igen var det om Titanic och om alla de fartyg med liknande namn som gått under eller varit nära att gå under efter den stora katastrofen 1912. Ett av fartygen hette Titanion, vill jag minnas, och var nära att krocka med ett isberg några år efter Titanic. Och 14 år innan katastrofen, 1898, skrev författaren Morgan Robertson en novell som handlade om ett fartyg som krockar med ett isberg i Nordatlanten och går under. Fartyget i boken hette Titan.Flera av de här skrönorna har senare visat sig inte stämma helt, men de fanns ju ändå nedskrivna i en bok - en sorts skrönornas bibel - som var fascinerande att leva sig in när man var liten.För nio dagar sen hände något som fick alla Titanic-intresserade att gå igång, nämligen de medialt uppmärksammade händelserna med undervattensfarkosten som försvann. Turist-ubåten som var på väg till Titanics vrak på 3800 meters djup, men som en timme och 45 minuter in i sin dykning tappade all kontakt med omvärlden.Räddningspådraget följdes av alla världens medier. Skulle man lyckas hitta dem? Plötsligt kom beskedet att kustbevakningen hade snappat upp ett bankande ljud från djupet, ett ljud som upprepades var trettionde minut. Hoppet tändes igen, samtidigt som klockan tickade. Syret ombord kunde ta slut närsomhelst.Nu, efter att farkosten hittats i bitar på havets botten, bara 500 meter från Titanics vrak, så vet vi att den här turist-ubåten, eller undervattensexpeditionernas nya flaggskepp som företaget bakom beskrev det, förmodligen imploderade redan förra söndagen innan räddningsinsatsen ens hade kommit igång. Skrovet var för svagt, tror man.Regissören till storfilmen Titanic, James Cameron, har liknat den här farkostens öde med atlantångarens undergång för 111 år sen, inte minst på grund av ubåtens namn.Historien om den här lilla undervattensfarkosten kommer att studeras, analyseras och utredas in i minsta detalj den närmaste tiden... men det jag mest tänker på nu är om förlaget bakom boken "Otroligt men sant", skrönornas bibel från min barndom, kommer lägga till den här olyckan i sin nya upplaga i kapitlet om Titanic. En sorts kompletterande text om farkosten - som otroligt, men sant - gick under namnet Titan.Alexander Gagliano, Edmonton.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, måndagDet finns så många detaljer och intrikata stickspår att minnas från det dygn då Sverige firade midsommar men då marken skakade under Ryssland. Då Jevgenij Prigozjin och hans privatarmé påbörjade vad de själva beskrev som en rättvisemarsch mot Moskva men som president Vladimir Putin kallade ett väpnat myteri.Som filmklippet från tidig morgon i Rostov-na-donu där Jevgenij Prigozjin ses sitta och samtala, helt odramatiskt, med Rysslands vice försvarsminister och ställföreträdande generalstabschef. De försöker få honom på andra tankar medan Prigozjin anmärker på att vice försvarsminister du:ar honom. Nej det gör jag inte alls, säger vice försvarsminister Junus-bek Jevkurov Eller som det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovas känslosamma budskap inspelat från klostret i den för den ortodoxa kyrkan heliga platsen Sergijev Posad. Bleksminkad och med håret täckt av en sjal talar hon om Judas och om vikten av att sluta upp för landets framtid.Eller som bara det faktum att den ryska propagandans okrönta drottning Margarita Simonjan förblev tyst under hela det dygn tumultet varade.Själv kan jag inte riktigt släppa den video Jevgenij Prigozjin publicerade midsommaraftons morgon där han under en halvtimme berättar sanningen om kriget i Ukraina, som han själv ser den, men som också liknar analysen otaliga regimkritiska ryssar sedan länge redan gjort. Att Ryssland inte hotades av vare sig ukrainsk militär eller Nato. Att tiotusentals otränade ryska soldater skickats som kanonmat rakt in i döden. Att den ryska armén ätits upp av korruption och att operationen i Ukraina delvis iscensattes för att den ryska eliten skulle kunna roffa åt sig ännu mer ekonomiska resurser att dela mellan sig i sin omättliga glupskhet efter i första hand rikedom. Att ingen tänker på sitt land utan bara på sin egen välmåga.Jevgenij Prigozjin sa också att president Putin förses med lögnaktig information som inte har någonting med verkligheten att göra.Kanske tänkte Jevgenij Prigozjin att han vände sig direkt till Vladimir Putin, som den enda sanningssägaren i ett hav av lögnare. Till den president han gjort allt för. Men det föll inte i god jord. Vladimir Putin talade istället om en dolkstöt i ryggen och om ett förräderi och förde tankarna till 1917 då Rysslands siste tsar störtades och inbördeskrig utbröt.Att Jevgenij Prigozjin trots det går fri, frias från alla brottsmisstankar, var ytterligare en iögonfallande vändning under ett historiskt dygn i ett Ryssland som nu går in i oredans tid.Att det slutade så är en av många pusselbitar kvar att lägga. Och som vanligt i Ryssland kan man anta att det kommer ta sin tid innan hela pusslet över denna midsommarhelg är lagt.Johanna Melé[email protected]

Utrikeskrönika 23 juni 2023. Stockholm fredag.Redaktören uttrycker ett önskemål inför den här krönikan."Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av ett fint, härligt midsommar-minne - som får folk på bra humör och ger dem lite längtan till det fina som nu kommer, när allt prunkar och växer å e så häääärligt?""Inga problem, svarar jag utan att tänka"Sekunden senare vaknar jag upp ur min välvillighet - och får lite panik.För, slår det mig, mitt förhållande till midsommarfirande skiljer sig nog en aningens från redaktörens.För liksom julfirandet, var även midsommaren något av ett mysterium i min ungdom. Eller snarare - ett mysterium i mina föräldrars liv.Deras mysterium blev till en början även mitt.Dom invandrade från sydligare breddgrader, hade självklart inte en aning om vad som varje år i slutet av juni pågick på dansbanor, fotbollsplaner, i stugbyar och skärgårdar.Så, inget midsommarfirande i min barndom.Först i tonåren blev jag själv en del av midsommarsekten, dock utan att helhjärtat falla för vare sig skuttande grodor eller prästers kråkor.Midsommarfirandet definierar, tycker jag, mer än mycket annat svensken och det svenska.För ett antal år sedan kläckte ett parti idén om att man skulle ha ett språktest för ickesvenskar som stod på kö för att bli omstöpta till riktiga svenskar.Att det här partiet missade det ultimata testet för svenskhet, det förvånar mig.För tänk om varje invandrad man och kvinna som vill bli medlemmar i svenskklubben istället skulle ställas inför är ett rejält midsommar-test.Fällorna i ett sånt test skulle vara många.Ett delmoment - ett bord överbelamrat med svensk klassisk midsommarmat; sill, potatis, gräddil med gräslök, knäckebröd å västerbottenpaj, jordgubbar, svenka jordgubbar, rabarberpaj, och NUBBE!Men också en lömskt placerad cevap, eller ett kebaspett, mitt bland senapssillen å varmrökta laxen - en försåtligt placerad mina.För ingen normal människa skulle välja en sirlig bit sill, inmosad i tonvis med lök i någon form av sockersyrlig brygd, istället för en välkryddad, grillad cevap.Jo, förutom en svensk då.Ett annat test - hoppa som en groda runt en stor fallos...Därefter sjunga å lajva prästakråkan som rumlar ner i ett dike - förmodligen på grund av abnorma intag av nubbe...Agnarna skulle definitivt sållas från vetet.Nå, vad är då min spaning?Jo, för att uppskatta midsommar-firandets fröjder till fullo måste man - hävdar jag - definitivt vara svensk sedan generationer tillbaka.Å jag själv då, född i Småland, uppvuxen i Skåne - som till slut lyckades komma ett steg längre än mina från Jugoslavien invandrade föräldrar.Hur gör jag?Jodå, jag börjar med löksillen - som jag för övrigt älskar - sveper den med en sljivovica och avslutar kalaset med en cevapcici, serverad på bosniskt vis i nybakat pitabröd.Milan Djelevic, som önskar er alla en glad [email protected]

Utrikeskrönika torsdag 22 juni Mörka moln av hot och hat svävar över Pridefestligheterna i Oslo Göteborg torsdag Det rustas till fest i Oslo och staden pyntas i regnbågens alla färger. Engagemanget är stort och i år ska årets Pride bli större än någonsin, något alldeles enastående hoppas arrangörerna.Jag anar en viss revanschlusta, att ta igen den man förlorat. Att stå upp för sina rättigheter och människor lika värde.Men över alltihop svävar ändå mörka moln av hot och hat.Pridefestligheterna i Oslo vid midsommartid förra året blev en skräckupplevelse. Det var en ljummen sommarnatt, centrum var fullt med folk på festhumör som såg fram emot en av höjdpunkterna under Prideveckan, den stora paraden.Det var den första Prideparaden efter flera år av pandemi och 50 år efter att homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge. Det fanns mycket att fira.Men strax före kl 1 natten mot lördag öppnade en man eld och sköt vilt på en populär bargata.Två personer dödades och över 20 skadades innan mannen stoppades.Ett hatbrott, ett terrorbrott, riktat mot homosexuella mitt i centrala Oslo och en ljus sommarnatt och människor fylldes med fasa. Dagen efter dådet stod jag där på bargatan och såg hur berget av blommor växte, människor grät, stirrade tomt framför sig och många var rädda.Allt skedde precis utanför porten till hotellet där jag brukar bo och tankarna kommer att om marginalerna varit annorlunda så kunde jag också hamnat där mitt i skottlossningen. Vad skulle bli nästa måltavla? Hur kan det här hända mitt ibland oss? Frågorna hopade sig och arrangörerna avlyste paraden, det gick inte att garantera säkerheten. Sorgen var total. Regnbågens färger blev nu också återigen en kristallklar, knivskarp påminnelse om det hot och hat och utsatthet som riktas mot det färgerna står för.Ett år senare planeras för nya festligheter. Återigen ska kärleken firas i Oslo i regnbågens färger. Förra årets gärningsman är gripen och dömd. Men fortfarande finns de där eländiga, mörka molnen kvar – fyllda med hat och hot som skapar oro.I mitten av juni  nås vi av nyheten att Prideparaden i Östterrikes huvudstad Wien var måltavla för ett attentat. Polisen kunde avvärja hotet och tre personer grips.Och bara dagar innan årets pridefestligheter i Oslo grips en man i 20-års åldern av norsk polis misstänkt för hot mot årets Pride. Efteråt vittnar arrangörerna av årets Pride  om hur hatet och hetsen ökar mot homosexuella i Norge. Pride är inte bara glitter och fest - det är också ett viktigt budskap om människor lika värde. Kärleken ska firas i regnbågens färger i Oslo. Det är en viktig markering och nu laddar staden för en rekordstor parad. Jag önskar Happy Pride och en klar himmel i regnbågens alla färger. Bort med mörka moln av hot och hat. Carina Holmberg för P1 Morgon.

Utrikeskrönika onsdag 21 juni Kapstaden, onsdag.Jag är långt hemifrån nu, ja inte bara nu, det har jag varit en del de senaste fyra åren.Som utrikeskorrespondent har jag rest över typ hela världen. Men nu är det snart över för den här gången – och när jag reflekterar över den här tiden så är det en sak jag fastnar mest på; det vinröda lilla guldet.Mitt svenska pass. Gud, vad jag har haft koll på mitt pass de senaste åren och gud vad jag har fått en annan känsla inför det – vilken guldbiljett i livet!I flera situationer genom åren har det blivit tydligt vad det där lilla häftet gör. Som när jag spenderat några dagar i flyktingläger på Lesbos – det lilla planet med bara en sittplats på varje rad ska ta oss till det grekiska fastlandet och jag ska sen vidare i Europa.En ung tjej i kön fipplar med sina knappar på jackan, hon tittar sig omkring hela tiden. Hon stoppas när vi ska gå på, två gränspoliser går igenom hennes papper. Jag viftas förbi som ingenting – hon kommer aldrig på planet. Så många människor på den där ön som skulle ha gjort vad som helst för att få vara ägare av mitt pass.Eller som i Ukraina, långa köer av människor som vill ut ur sitt hemland, in i Europa för att kriget nyligen startat. De står där i kylan, en tjej håller i sin katt, utan bur eller koppel. Jag får gå förbi, i en annan kö. Bara rakt förbi.Ja, det där lilla vinröda häftet har varit en riktig räkmacka.Jag har tidigare i livet alltid längtat ut – som uppväxt med en förälder som inte kommer från Sverige har jag också tittat lite med ögon utifrån. Tänkt att varför skulle jag vilja bo här? Hela världen finns ju. Vädret här är ju sämst, mörkt, blött, kallt och folk är asociala. Sverige har inte känts som det roligaste, häftigaste alternativet.Men i takt med att jag träffat så många människor som gapat åt vad jag berättat. Vars ögon blivit stora som tefat när de hör om hur man kan komma från inga pengar alls och ändå få det där drömjobbet man vill ha. Inte bara för att man har tur eller skicklighet att fixa ett stipendium – nej, för att utbildningen inte kostar. Är det sant? Har de frågar. Det kan inte vara sant, har några sagt. Eller hur man kan överleva dödliga sjukdomar, behandlas länge och ändå inte vara skyldig någon en enda krona efteråt.Jag säger inte att det inte finns problem, och jag vet verkligen att livet inte är lätt för alla bara för att man bor i Sverige. Men att träffa unga personer runt om i världen med så olika förutsättningar i livet. Som 17-åriga Akbari i ett slumområde i Indien – som har ett plaströr i halsen efter att hon drack någon syra av misstag. Hon bodde på gatan, och var så törstig. Eller Thandiswa, här i en av Kapstadens kåkstäder, som kämpar så hårt för att få börja plugga, för att själv kunna få uppfostra sina barn någon annan stans - men som inte vet om det kommer bli så.De har gett mig en nyfunnen ödmjukhet och tacksamhet in för det faktum att jag föddes just här och allt vad det gett mig. Jag längtar inte längre någon annanstans -– å tack så mycket världen, och tack till dig som lyssnat på alla berättelser – och hejdå,i alla fall för ett litet tag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på [email protected]

Utrikeskrönika Warszawa tisdagDet här kan låta som en skröna, men är faktiskt sant. Högljudda protester från konservativa katoliker här i Polen har gjort att landets förmodligen mest berömda busslinje nu går i graven. På lördag kör buss nummer 666 till Hel för sista gången.Hel är en liten idyllisk stad längs Polens Östersjökust, och busslinje 666 har i flera år tagit turister och boende till och från de milslånga sandstränderna i området. Men nu är det alltså slut.I kristen tradition är 666 djävulens nummer, och att just den bussen går till Hel, ja det blev alltså för mycket för en del, och protester mot busslinjen har förekommit i flera år. Konservativa katolska tidskriften Fronda har kallat bussen för ”skandalös anti-kristen propaganda, en satanism som underminerar den polska statens kristna ordning”.Och jag kommer att tänka på min vän, den glade amerikanska pastorn, som aldrig tröttnar på att berätta om hur han besökt staden Hell i Norge, på grund av dess roliga namn. Och hur han frustande av skratt beskrev fotot han tog på det lilla gula huset som var stadens godsterminal, en text som på engelska blev ”god's expedition, Hell”.Man kan uppenbarligen förhålla sig på olika sätt till den här typen av religiösa referenser. Och det konstiga är kanske inte att det finns de som känner sig kränkta här i det djupt religiösa Polen, hur högljudda de än varit är de även här bara en marginell grupp. Nä, det anmärkningsvärda är kanske i stället att de fått gehör hos det lokala kollektivtrafikbolaget, som alltså slopar linjen.Eller, för att vara mer exakt, själva bussen och linjen kommer finnas kvar, men från och med nu i helgen, med ett nytt nummer. En talesperson från trafikbolaget bekräftar att ändringen sker efter påtryckningar och klagomål.Men nu har samma bolag i stället fått nästa högljudda grupp på halsen. De som tvunget vill att linjen ska få behålla sitt ikoniska nummer.Buss 666 till Hel är nämligen en känd turistattraktion, och – menar vissa – en bra affär för trakten på grund av alla som tar omvägen därom bara därför. Lite som när min vän, den glada amerikanska pastorn, besökte Norge.Jaha, så vad gör man då, som regionalt trafikbolag som bara i lugn och ro vill köra buss – men nu hamnat i kläm mellan å ena sidan indignationen hos det traditionella religiösa Polens mest konservativa krafter, och å andra sidan möjligheten till en helt gratis socialamediervänlig pr-succé?Hur trafikbolaget hanterar sitt dilemma får vi se, men jag tänker att hela historien är som en spegel av Polen i stort. Ett land som präglas djupt av samma dragkamp mellan religiöst och sekulärt, mellan traditionellt och modernt. På alla nivåer och i stort sett alla frågor. Från detaljer i kollektivtrafiken hela vägen upp i rikspolitiken. Och vidare rakt in i den begynnande valrörelsen – från Hel till huvudstaden.Samuel Larsson, Warszawa

Utrikeskrönika 19 juni 2023. Stockholm, måndag.I ett svalt redaktionsrum långt från min vanliga reportertillvaro reflekterar jag över min senaste resa till Östafrika och det som varit min kontorsmiljö de senaste tio åren."Har du nåt till mig?"Parkvakten tittar hoppfullt på mig när jag samlar ihop mina saker och reser mig från stolen. Det är uppenbart att den äldre mannen som precis bjudit in mig för en pratstund förväntar sig några hundralappar för besväret. Jag förklarar att jag som journalist inte kan betala för en intervju, men lovar att köpa något från de många hantverkarna som säljer smycken och vackert dekorerade skålar på gatan utanför.Det hör inte till vanligheterna att jag hamnar i ett turistmecka under mina resor till Afrika. Tvärtom brukar folk snarare nyfiket undra "Vad gör du här?" när jag slår mig ner i knökfullt väntrum, vinkar in en motorcykeltaxi eller räcker över några slantar för en skål hembryggt öl. Inte sällan blir jag bjuden på middag eller meddragen på bröllop och fester – allt för att hälsa en nyanländ välkommen.Men i västra Uganda, dit välbärgade turister reser i små propellerplan för att få en glimt av bergsgorillorna, är situationen en helt annan. Redan när jag kliver ur Jeepen och chauffören dragit ett skämt om "afrikansk massage" som han kallar de skumpiga vägarna förstår jag att det här kommer att bli annorlunda resa. Jag ses inte som journalist, utan en turist som förväntas sticka en 20-dollarsedel i varje handslag.Och det är klart, för folk som är beredda att betala närmare 8 000 kronor för att traska genom djungeln i hopp om att se en gorilla är 20 dollar småpengar."Hur mycket av pengarna går till er?" frågar jag parkvakten Herbert som var en av dem som tidigt jobbade med att vänja gorillorna vid människor."Ingenting, inte ens en pension får vi."Situationen skaver. Vart går egentligen alla pengar som gorillaturismen genererar? Är det värdigt att människor som har bott i skogarna i hela sitt liv ska tigga och bocka för rika turister?Det finns en desperat förväntan hos nästan alla jag träffar att just de ska få visa mig runt, bära mina saker eller skjutsa mig till nästa by. Jag blir erbjuden att gå på guidad tur genom kaffeplantager och att "interagera" med Batwafolket som tvångsförflyttades när deras skog blev nationalpark.Nu försörjer de sig genom att visa upp sina hyddor med stampat jordgolv för turisterna.Att betraktas som en vandrande plånbok är besvärligt för en journalist. Vårt jobb bygger genuina möten och trovärdiga källor - inte en välregisserad rundvandring. Det tar några dagar för mig att skrapa på ytan lära känna människor bakom turistfasaden. Jag börjar löpträna med parkvakterna och blir snabbt accepterad som en i gänget.När det är dags att åka hem lämnar jag generös dricks till personalen på det lilla pensionatet jag bor på. Till de som väckt mig med kaffe, bäddat min säng och tvättat mina leriga löpskor. Och i stället för att åka därifrån i en luftkonditionerad SUV hoppar jag bak på en motorcykel som rivstartar i gruset!Sara [email protected]

Utrikeskrönika 16 juni 2023. Stockholm, fredag.För några dagar sedan träffade Rysslands president Vladimir Putin en grupp ryska krigsreportrar för att svara på deras frågor. De satt kring ett ovalt bord i Kreml med små fina tekoppar framför sig och fat med kakor. Putin lovade att svara på allt.Det finns inga obekväma frågor, sa han.En av frågorna handlade därför om hur det kan komma sig att den så kallade ”militära specialoperationen” i Ukraina nu också nått in i Ryssland. Med drönare över Moskva och regelbundna attacker i Belgorodregionen, alldeles norr om gränsen mot Ukraina.Ja, det där är ju inte bra, sa Putin, men ett problem som går att lösa. På ett eller annat sätt. Till exempel, om det fortsätter, genom ”att skapa någon slags sanitär zon i Ukraina”, så att ingenting kan nå oss – därifrån.En sanitär zon. Det lät bekant. Från en annan tid, då Vladimir Putin var mycket yngre, just hade utsetts till premiärminister och möjlig efterträdare till Boris Jeltsin på presidentposten. Hösten 1999 inleddes kriget mot det som beskrevs som tjetjenska terrorister och en ”sanitär zon” skulle skapas i delrepubliken Tjetjenien – för att skydda Ryssland från hotet därifrån.Tjetjenien är en del av ryskt territorium. Ukraina är det inte. Men Vladimir Putin lever fortfarande i en föreställning om att Ukrainas självständighet är något högst tvivelaktigt. Och därför har Ryssland rätt att skapa en ”sanitär zon” där, precis som man gjorde i Tjetjenien för snart ett kvartssekel sedan.Att Rysslands president lever i en annan föreställningsvärld är ingen nyhet men att tiden springer allt fortare ifrån honom blir allt tydligare. Nästan dagligen hör jag ryska analytiker tala om att den så kallade ”maktvertikalen” Putin byggt upp, där allting styrs från toppen, börjar krackelera, på grund av ett krig som Kreml sedan länge inte har full kontroll över.Det är inte så att systemet kommer rasa ihop i morgon. Det hålls samman av en utbredd apati och genom rädsla. En konkret skräck inför risken att fängslas. Fängelsestraff på sju år eller mer för oppositionella har på kort tid blivit norm och höjer inga ögonbryn längre. Men så sägs det alltid lugnande att de kommer bli fria snarare än så. För så många år överlever inte systemet. Fast då säger genast andra att när Putin faller kan det mycket väl bli ännu värre. Också ett effektivt argument för att inte tillåta någon förändring.”Så länge det inte är krig” har varit ett mantra från sovjettidens dagar in i det moderna Ryssland. Så länge det inte är krig kan vi stå ut med mycket. Och med den devisen har man startat krig, för att skydda Ryssland från en ondsint omvärld. Men nu är det krig och det har också nått in på ryskt territorium. Ingen vet hur det kommer sluta men ett kan man ana – att det bör bli Vladimir Putins sista.Johanna Melé[email protected]

Utrikeskrönika 15 juni 2023 Sommarsorg.Himlen är så där klart blå att man nästan kan få den ogreppbara känslan av evighet, en rymd utan slut.Buskar och träd i gröna nyanser.Solen får hettan att dallra mot asfalten. En sådan värme som kan ses med bara ögat.Fåglar kvittrar egna melodier, måsar skriker och slåss om matrester. Maskrosors utblommade frön följer brisenKvällarna är långa, natten ljus.Skratt och brus.SommarsorgDen blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Nu nalkas ljuva sommar.Fast, inte för alla.När någon plötsligt fattas. Eller något.Ett barn, en ungdom. Eller kanske en mamma eller vän.Och plötsligt är den inte så ljuv längre, sommaren.Eller för den som mår riktigt dåligt, är trasig i själen, orkar inte längre låtsas.Då kan den ljuva sommar bli en outhärdlig pina.Kontrasten, det mörka, tunga och hopplösa i allt det vackra, ljuvliga och livfulla.I krigen där granaters explosioner är ljud av död, explosioner i kontrast till blommande träd och kvittrande fåglar.De förtryckta rädda för att uttrycka sin åsikt.För de som frihet bara är ett ord.När dagarna känns hopplösa av tyngden i bröstet, såren i själen.När anhöriga förlorar sina älskade samtidigt som luften doftar syren och liljekonvalj. Och livet runt omkring bara fortsätter. Nästan smärtsamt oberört.Folk går till sina jobb, klockan fortsätter att slå, självklart men ofattbart.Sommarsorg, kontrasten.Sociala mediers glada bilder på kärlek och lycka. Vackert dukade bord, hyggligt välartade barn, mysiga semestrar och magiska solnedgångar. Är alla så lyckliga. På riktigt.Kanske har vi blivit mästare på att låtsas.Sommarsorg.Himlen är så där klart blå medan själen är svart eller möjligen grå.Men om allt är bra, är det här tider att verkligen ta vara på.Johan-Mathias Sommarström, Istanbul

Utrikeskrönika 14 juni 2023 Berlin onsdag,När jag för något år sen skulle motivera att jag ville bli Tysklandskorrespondent igen gjorde jag det genom att säga att jag ville vara med och bevaka de stora förändringar som Tyskland, Europas mest inflytelserika land på många sätt, just nu genomgår som ett resultat av Rysslands angreppskrig mot Ukraina.Jag har försökt skildra det med flera och återkommande reportage om de tre största konkreta förändringarna. De som berör energipolitiken, utrikespolitiken, särskilt relationen till Ryssland och försvarspolitiken.Förändringarna väcker stor diskussion och osäkerhet i landet, vilket jag konstaterat återkommande i min rapportering, en osäkerhet som bidrar till att förbundskansler Olaf Scholz ibland tvekar kring hur snabbt han kan gå fram med t ex vapenleveranser.Men det finns en än större diskussion med sig självt som Tyskland kommer behöva ha, som jag ser det iallafall.Det är den svåraste av dem alla.Den berör nämligen minneskulturen för Förintelsen. Det som på tyska kallas för "die Erinnerungskultur" och som en av de viktigaste byggstenarna i det moderna Tysklands självbild.Ja, först Västtyskland och nu det återförenade Bundesrepublik Deutschland, bygger i någon mening på löftet att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och grymheterna under förintelsen.Men hur förenar man det ansvaret och "die Erinnerungskultur", dvs omvärldens krav och det egna kravet på att alltid minnas och ta ansvar för Auschwitz och förintelsen med samma omvärldskrav på och önskan om att Tyskland nu, i förändringens år 2023, återigen ska åta sig en militär ledarroll i Europa?Eller annorlunda uttryckt, hur får man ett lands befolkning som under lång tid fått lära sig att Tysklands dygder efter kriget är just minneskulturen ihop med att vara militärt passivt, diplomatiskt aktiv och en stormakt inte genom vapen och militär utan genom sin industri och ekonomi att acceptera att det landet återigen ska bli en militär betydande makt och en utrikespolitiskt ledande nation?Att få ihop de här två storheterna, avgörande historia och dito nutid, är inte så lätt.Diskussionen blir extra laddad eftersom en stor del av befolkningen växte upp med en helt annan nationell tysk självbild, den som fanns under DDR-tiden.Och för att den här frågan av helt andra politiska skäl utnyttjas av vissa extrema grupper.Men kanske är det mest en generationsfråga som löser sig över tid. Jag tänker i det avseendet på samtalet med gymnasieelever i München som jag hade i våras om detta stora ämne, för dem var kombinationen minneskultur och militär och utrikespolitisk ledarroll en självklarhet.Jag ser fram emot att fortsätta skildra den här nationella diskussion i Tyskland efter sommaren.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönika 13 juni 2023 Miami, Florida, tisdag morgonEtt foto visar en sal med högt i tak och vita och guldmålade pelare, och vad som ser ut att vara ett 20-tal pappkartonger och flyttlådor på en liten scen. Fotografiet är taget i balsalen på Mar-a-Lago, Donald Trumps privata hem och medlemsklubb i Palm Beach. Balsalen har fått namnet The White and Gold Ballroom, men det är i klubbens större sal, Donald J Trumps Grand Ballroom som den tidigare presidenten låtit måla tak och väggar i 24 karats bladguld för över 70 miljoner kronor. Det enligt boken The Grifters Club som handlar om Mar-a-Lagos betydelse för Trumps presidentskap. I kartongerna på fotot från The White and Gold Ballroom fanns hemligstämplade dokument som tagits med från Vita Huset enligt det historiska åtal som nu väckts mot den tidigare presidenten. Och lådor med hemliga försvarsdokument hittades också i ett badrum, bredvid toaletten och ett vitt duschdraperi och i Trumps sovrum. Justitiedepartementet noterar i åtalet att Mar-a-Lago-klubben under tiden varit öppen för klubbmedlemmar och andra gäster.Donald Trump står åtalad på 37 punkter misstänkt för att olovligen ha behållit dokumenten med försvarshemligheter, flera av dem topphemliga och för att ha försökt hindra utredningen, bland annat. Det är andra gången på bara några månader som Trump åtalas för brott efter att i april ha åtalats för bokföringsbrott i New York. När han då hade framträtt i rätten reste han tillbaka till Mar-a-Lago och Palm Beach och höll ett försvarstal inne i den stora balsalen, den med bladguldet och inte kartongerna.Trump ska ikväll, svensk tid framträda i rätten igen, den här gången i centrala Miami och stora demonstrationer väntas utanför domstolen. Men under måndagen var det i princip bara journalister där och samma sak två mil bort utanför Trumps golfklubb i Doral dit den fd presidenten anlände igår. En ensam supporter i röd kostym och hög hatt, som visade mig en selfie han nästan lyckats få till med Trump en gång, var på plats för att visa sitt stöd. Videoklipp visades på CNN där han skakar hand och småpratar med gäster på golfklubben på väg för att middag. Trump ser rätt så avslappnad på filmklippet. Men på sin sociala medier-plattform rasade han återigen igår mot det han kallar för ett politiskt motiverat åtal, och han nekar kategoriskt till anklagelserna.Efter att Donald Trump inställt sig i domstolen idag ska han, som förra gången, hålla ett tal. Men det blir inte från Mar-a-Lago som sist, inte från den storslagna balsalen med det äkta guldet eller från scenen där kartonger med hemliga dokument radats upp. Istället åker han till sin golfklubb i New Jersey och pratar. 200 mil från Mar-a-Lago.Cecilia Khavar i Miami, Florida

Utrikeskrönikan 12 juni 2023 London, måndag.Brittiska viktorianska hus – visst är de vackra – men i den här värmeböljan som dragit in över landet så känns det nästan mer som att bo i en ugn. När helgen nådde årets hittills högsta temperatur på 31 grader då drömmer jag om en AC, eller kanske en modern källarlägenhet med tjocka väggar som håller värmen borta.För att få lite svalka tog jag en promenad längs kanalen som flyter genom London, där trädkronorna ger skugga och den kvava luften fylls av en doftblandning av biltrafik, svettiga löpare, och blomstrande syrén. Och så doften av dieselmotorer från kanalbåtarna som sakta puttrar fram på de runt tvåhundra år gamla kanalnätverken. Lite avundsjukt tittar jag på när de långsamt tar sig igenom slussarna vid Camden. Det finns något rofyllt i systematiken, här har ingen bråttom. Allt de behöver finns ombord i detta bo på vattnet.Och i en stad där många har svårt att hitta ett hem är kanalbåtarna en av alla kreativa lösningar som Londonborna tar sig till. De kanske inte är lika attraktiva på vintern, när vädret är raka motsatsen till vad det är i dag (eller när kanalerna översvämmas) men det är ett sätt att hitta ett krypin i denna stad.För om pandemin ledde till en tillfällig utflytt från storstaden så har det snabbt rört sig åt andra hållet istället och hyresvärdar har inte varit sena med att höja sina priser. Ett rum i en lägenhet som delas med flera andra kan gå för allt från 8 000 till 10 000 till 12 000 till 15 000, ja ännu mer, i månaden. Låginkomsttagare och studenter kämpar med att hitta tak över huvudet utan att bli ruinerade på köpet.En man som ville uppmärksamma bostadskrisen i London har flyttat in i en sopcontainer - en sån som finns på återvinningscentraler eller används för att frakta bort bråte.I östra London har det blivit alltmer populärt att bo i gamla fabrikslokaler, i kollektiv med runt tio personer där sovrummen sällan ens har fönster, men de gemensamma lokalerna kanske å andra sidan har ett pingisbord eller en projektor för filmkvällar.Bostadsannonser överöses med hundratals svar bara timmar efter att de har lagts upp och desperata bostadssökande erbjuder sig att betala mer än vad som annonserats, eller betala ett halvårs hyra i förskott för att få kontraktet.Förra året slog hjälporganisationer larm om att antalet hemlösa i London ökat kraftigt – att fler och fler tvingas sova på stadens gator. Och i skuggan, under broarna, passerar jag några av de tältläger som finns – medan kanalbåtarna sakta men stadigt passerar förbi på den rofyllda kanalen.Stephanie Zakrisson, i [email protected]

Utrikeskrönikan 9 juni 2023 Stockholm, fredag. Min 14-åriga son ringer från en kompis mobiltelefon. Det känns illavarslande. Min äldsta son ringer generellt så sällan som möjligt, man kan säga att vår kommunikation är lite asymmetrisk. I sms-tråden skriver den ena, jag, med många ord, mest frågor av typen ”när kommer du hem”, ”var är du”, ”hur är läget?” Svaren består av så få bokstäver som möjligt. När han svarar ja är det inte ens j-a, utan bara ett a. Så att säga ”längre” svar kan vara nej, vet inte, bra eller en platsangivelse.Det är ändå svar, tänker jag, och han är faktiskt duktig på att ringa tillbaka när han missat mitt samtal, eftersom han vet att min mammahjärna annars snabbt kommer upp med olika fasansfulla möjliga orsaker till att han inte svarat. Men ibland passar det att höra av sig till sin mor. Nu säger han, med rätt pressad röst, att han har dåliga nyheter. Och jag försöker höra om det är en akutmottagning eller en ambulans han ringer från, och stålsätter mig. Så kommer det: Han har tappat en hantel på sin iphone. Ja, tillstår han, den låg ganska dumt. Och nej, den höll inte. Från mitt tankeläge är en kraschad telefon ändå en lättnad. Bättre än en kraschad fot, tänker jag, men vad ska det här med hantlar vara bra för. Känsloreaktion nummer två blir en typ av förskottsfrustration, när jag inser att jag kommer behöva göra det jag avskyr mest i vuxenlivet, i kategorin ilandsproblem: att ha kontakt med försäkringsbolag. Jag hyser inga varma känslor för försäkringsbolag.När min yngsta sons ryggsäck, med mobiltelefon inuti, blev stulen ägnade jag ett antal timmar åt att förse försäkringsbolaget med det de ville ha: ett bevis på att vi stoppat abonnemanget, en kopia på polisanmälan, kvitton – inte det lättaste i alla fall i mitt liv att hitta för prylar som köpts för mer än ett år sen. Till slut, efter timmar av tråk och telefonköer, kom beskedet. Försäkringsbolaget meddelade vänligt att de snarast skulle sätta in 90 kronor på mitt konto – summan som enligt dem var kvar att ersätta efter värdeminskning och självrisk. Och jag får lite utslag av försäkringsbolagens reklamstrategier av typen en bild på ett spädbarn och en text som går in i magen på alla föräldrar: ”Du vill väl skydda det dyrbaraste du har?” När sen det där skyddet inte pröjsar för varken taxiresorna till akuten med det väldigt magsjuka barnet eller ersätter några utlägg när en liten arm går sönder, då känns den där reklamen än mer osympatisk. Man får förstås vara glad så länge man bara behöver trassla med försäkringsbolag om prylar och utlägg, och ens hem står kvar och alla familjemedlemmar är friska. Och den här gången, efter bara ett utbrott på en krånglande hemsida och en hopplös AI-telefonsvarare, blir försäkringsärendet faktiskt löst ganska snabbt. Jag får inte jättemycket men lite mer än 90 kronor. Snart kan 14-åringen och jag upprätta vår kommunikation igen. Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected] 

Utrikeskrönika 8 juni 2023. Stockholm, torsdag.En vit fjäril fladdrar över ett fält i sydöstra London. BBC skriver att hagtornsfjärilen "får entusiasternas hjärtan att klappa."Fjärilen, som deklarerades utrotad på de brittiska öarna 1925 var Winston Churchills favorit. Men trots att Churchill tog hjälp av dåtidens bästa fjärilsspecialister för att försöka återinföra arten i sin egen trädgård på 1940-talet räckte hans kämparglöd inte till här.Hagtornsfjärilen fladdrade vidare till varmare trakter. Tills nu. Nu verkar den sju centimeter stora fjärilen med svarta streck på vingarna gilla Storbritannien igen. Kanske en positiv effekt av den globala uppvärmningen, funderar en del forskare.Utanför Kinas sydöstra kust har en ny fiskart flyttat in. Tidningen Yale Environment skriver om fisken som på engelska kallas Bombay duck. En märklig filur med stor, gapande käke och geléaktig konsistens. Förklaringen är att Bombay duck kan leva med mycket litet syre. När världshaven blir varmare, blir de också syrefattigare vilket tvingar bort många fiskar. In kommer då Bombay duck, en bra matfisk, tycker en del, medan andra varnar för en framtid där bara några få fiskarter kan leva.Vi människor är också i full färd med vår klimatanpassning.I veckan berättade vetenskapsradion om den amerikanska prärieeken som kan klara torka betydligt bättre än våra skogsekar. Många svenska ekar dog efter den rekordtorra sommaren 2018. Men den amerikanska prärieeken kunde ha klarat torkstress kanske en månad längre, enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet, som nu studerar om prärieeken kan anpassas för att trivas i ett allt varmare svenskt klimat.Ofta tycker jag att vetenskapliga framsteg är det enda som kan ge litet hopp när nyheterna om den accelererande globala uppvärmningen fortsätter strömma in.Men, kan de också bli en fälla?Om vi inte hade luftkonditionering, konsten att avsalta havsvatten, producera konstsnö och andra saker som vi tar mer eller mindre för givna idag, då skulle en hel del av den globala uppvärmningens effekter redan vara mycket mer påtagliga.Nu kan vi, med professor Johan Rockströms ord ”stoppa huvudet i den artificiella snön, där de rikas anpassning accelererar klimatförändring”.Utan dagens klimatanpassning - skulle vi göra mer för att stoppa uppvärmningen då?Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönika 7 juni 2023. Stockholm, onsdag.Ja, Stockholm.Efter nära fyra år har jag idag en ortsdatering i Sverige.Pandemin och Kinas restriktioner och hårda inreseregler med långa karantäner gjorde att jag under flera år inte lämnade Kina.När nollcovidpolitiken tillslut briserade kring årsskiftet så började jag resa i mitt bevakningsområde, i Östasien.Men idag alltså, Stockholm, Sverige.Att efter så lång tid komma hem igen är en märklig känsla. Det känns lite på låtsas. Som att jag egentligen inte är här.Som att en del av mig är kvar i Peking och att det som nu pågår är någon typ av mellanspel.Eller, kanske tvärtom.Att de senaste åren i Peking var på låtsas.För visst känns det avlägset en dag som denna, när försommarens fåglar kvittrar i varje grön buske, att tänka sig att för ett år sedan vid den här tiden så gick jag var och varannan dag till teststationen längre ner på gatan från mitt bostadsområde i Peking och fick en bomullspinne nedstucken i halsen för att testa för covid-19.Det var ett ständigt köande för de där regelbundna covid-testen som krävdes för att hålla din digitala hälsokod grön.Men man vande sig. Människan kan vänja sig vid mycket.Det jag funderar på nu är hur länge det kommer ta att vänja mig vid Sverige igen.Just nu är jag lite som ett barn, varje erfarenhet känns unik, spännande.Häromdagen gick jag in i en matbutik för att handla och slogs av hur fantastiskt alla matvaror jag länge drömt om stod så prydligt uppradade på långa hyllplan, utställda i överdimensionerade kylskåp.Och jag tyckte att personalen som gick runt och stökade tittade konstigt på mig.De stirrande, liksom.Efteråt insåg jag att det antagligen var en reaktion på att jag stirrat på dem, när jag styltigt och trevande rört mig runt i butikslokalen.De senaste dryga tio åren har jag bott mest i Kina.Tiden där har gett mig perspektiv på att världen är stor, omgiven som jag ofta var av den stora folkmängden och den mastodontiska arkitekturen.Men när jag nu återvänt till Sverige så är en tanke som slagit mig att världen också är liten.Det är en väldigt uppfriskande och betryggande tanke, tycker jag.Det är som sagt en märklig känsla att vara hemma igen och jag tror det kommer dröja innan den ebbar ut.Men tills dess, om du ser någon som försiktigt tassar omkring i matbutiken och som kanske misstänksamt länge fastnar med tom blick framför yoghurtkylen, tveka inte att säga hej.Björn Djurberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Här är Stockholm, måndagDet är oundvikligt. Jag ser Sverige med egyptiska ögon. Jag har varit i Stockholm under ett par veckor på försommaren för första gången på många år och jag lyssnar med egyptiska öron:På tunnelbanan talar en man högt i sin mobil:Hej, du det var något konstigt i morse, har du lånat min rakhyvel, det blev inget bra när jag rakade mig.Det framgick inte om han talade med en kvinnlig eller manlig partner eller ett barn, inte heller om rakningen handlade om skägg eller annat hår, men det samtalet hade jag aldrig hört i tunnelbanan i KairoI Kairo hyllades nyligen en tv-serie med ovanligt rättframma skildringar av äktenskapsproblem och depression, en serie där kvinnor är starka och män gråter och går i terapi och där ett grälande äldre par skiljer sig efter 30 års äktenskap trots att deras vuxna dotter protesterar, chockad och ledsen.Serien sågs som banbrytande, även bland mina egyptiska vänner som både skiljer sig och har utomäktenskapliga förbindelser. Jag tyckte den var tråkig, men de sa: För att vara Egypten är detta revolutionerande.Tänk om några av de svenska serierna skulle visas i Egypten, serier där kvinnor onanerar, köper sexleksaker, pratar om lust och ser sexuell tillfredsställelse som en självklar rättighet.Det vore otänkbart. Det är inte mer än ett och ett halvt år sedan som en egyptisk parlamentsledamot krävde att egyptiska Netflix skulle förbjudas efter att den arabiska versionen av succén "vad döljer du för mig" visats. En av kvinnorna i filmen sexchattar med en okänd man, han ber henne ta av sig trosorna och lägga dem i handväskan när hon ska ut på middag. Inga bilder, ingen nakenhet, inga sexscener men Mona Zakis trosor - kilotte Mona Zaki - blev ändå en följetong i egyptisk debatt.Kvinnlig onani i egyptisk TV, men nej, du är inte klok! säger min egyptiska väninna och rodnar när jag pratar med henne om de svenska tv-serierna. Och så lägger hon till, lite ampert: vi har väl ändå viktigare jämställdhetsproblem.Och jag, som nyss såg på Sverige med egyptiska ögon, ser nu på Egypten med svenska ögon. På den destruktiva skam som kvinnor i Egypten känner över sin sexualitet, hur de får lära sig från låg ålder att klä sig så att de skyddar pojkar och män från att lockas till synd och att de låter sig övertygas om att kvinnans ohämmade sexlust måste tuktas och i många fall könsstympas - och definitivt inte uppmuntras till onani i någon skamlös tv-serie.Skammen, den skam som varenda egyptisk kvinna ofrivilligt bär på, går den att bota med universitetsstudier, jämställdhet på arbetsmarknaden, rättvisare arv och självständig ekonomi och allt det som min egyptiska väninna säger är viktigare.Jag sitter på tunnelbanan i Stockholm och ser unga uppkäftiga tjejer som vägrar vända ner blicken och skämmas, och tänker att tv-serier med onanerande kvinnor nog vore bra för Egypten.Cecilia Udden, för P1 Morgon i [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris fredag,– Vilket parti ska du rösta på i valet?Kvinnan som får frågan har tagit en kort rökpaus från bestyren inne på restaurangen i den slumrande lilla staden Almunecar i södra Spanien, och står på trottoaren utanför och snicksnackar med mannen i blomsterbutiken bredvid.– Politik är för politikerna, säger hon.– Vi andra måste jobba. – Jag ska inte rösta, säger en välbärgad pensionär i ljusblå skjorta på torget längre ner på gatan.– Politikerna lovar och lovar men när de väl vunnit så glömmer de, eller gör väldigt lite, säger han.Man kan tänka att det rör sig om några enstaka rättshaverister, eller ett fåtal allmänt blasé soffliggare, men nej det är faktiskt inte mitt intryck.När jag pratar med väljare i Spanien återkommer frustrationen över de många korruptionsskandaler som präglat spansk inrikespolitik, och som lett till att det politiska utbudet växt.Nu finns både ytterhöger och yttervänster för de som tappat förtroendet för de båda statsbärande partierna högerpartiet Partido Popular och socialistpartiet PSOE.I Frankrike träffar jag också många missnöjda väljare.Men deras kritik ser lite annorlunda ut. – Vi lever inte längre i en demokrati!Jag vet inte hur många gånger jag hört den frasen i de franska demonstrationstågen efter att pensionsreformen drevs igenom mot en klar majoritet av det franska folkets vilja, allt inom lagens ramar såklart, men utan ett JA från de folkvalda i nationalförsamlingen. Inte minst har jag pratat med många unga som känner sig helt uppgivna och övergivna.President Emmanuel Macron lovade nämligen innan omvalet att bli mer lyhörd för sitt folk. – Vi har protesterat fredligt hela våren, säger de, ändå drev de igenom reformen.– Tänk om allt detta hade utspelat sig i ett afrikanskt land, sa en äldre man med rötter där som jag pratade med. Då skulle det kommit massiv kritik från internationellt håll, sa han och skrattade.  – Jag tar på mig missnöjet, svarade president Macron.Det är inte populärt att höja pensionsåldern.Men någon måste göra det.Och konsekvensen har blivit att fransmännen nu föredrar ärkefienden högernationalisten Marine Le Pen framför president Macron enligt en opinionsmätning från Ifop. Det är kanske kan tyckas mer befogat att väljare slår bakut mot politiker som låter sig mutas, eller som köper röster, som i Spanien, än mot en impopulär reform.   Men här menar nu många debattörer att det gått för långt med president Macron och hans medarbetares alla kreativa lösningar för att driva igenom ny lagstiftning i minoritet.För vad händer, säger de, med folkets inställning till sina folkvalda ledare, till att följa lagar och att betala skatt om upplevelsen är att demokrati bara är ett teaterbygge.Att det i själva verket blir -  inte så som de flesta vill - utan så som de som kan spela spelet bäst vill?Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönikan 1 juni 2023 Manila torsdag.Hur stort eller färggrant studentplakat du än har gjort till årets student så tror jag du ligger i lä. Hur kan jag påstå det? Vänta lite så ska du få höra.Det här med studentplakat är en internationell företeelse. Här om dagen var jag på den filippinska ön Mindanao. I staden Iligan har man tagit det här med studentskyltar lite längre. Precis som i Sverige är det tid för studenten i Filippinerna och det vill jag lova syns, och då menar jag verkligen syns. Just i det här området på Mindanao är det extra viktigt att man har en skylt med extra Allt! Det ska synas och märkas att man har en duktig student i familjen.Arbetet med studentplanschen inleds månader innan själva studenten. Huvudpersonen i fråga ska fotograferas hos en speciell fotograf som har laddat upp med traditionella kläder och utsmyckningar som ska finnas med på bilden. De unga kvinnorna smyckas ofta ut så att de ser ut som de prinsessor som familjen tycker de är. De unga männen kläs upp i snajdiga kostymer i blankt tyg eller i traditionella dräkter som ger ett sken av överdåd och en försmak av den framgång som förhoppningsvis ska komma. Och, som om inte bilden i sig ska ge sken av intelligens och framgång, så är texten viktig. Det handlar inte bara om att få med budskapet om att studenten har klarat av att ta sig igenom år av studier utan också om att marknadsföra den nykläckta studenten inför framtida jobb. Jag såg stora affischer längs vägen med texter som, Grattis till doktor Reema vår framtida chefsläkare. Eller, grattis till juristexamen Abdul Gaffar Abdullah framtidens stjärnadvokat. Å det handlar inte bara om läkare och advokater. Nej, här är alla studenter lika viktiga, oavsett om det handlar om att ha tagit studenten som rörmokare, ingenjör, barnmorska eller någon form av administratör. Alla ska lyftas fram som stjärnor. För det är precis det som det handlar om. Att en person från vår familj har tagit studenten.I ett samhälle där det för inte så länge sedan var ovanligt att någon i familjen studerade vidare har det en stor betydelse än att ens barn har tagit studenten. Det handlar om att man som förälder har lyckats spara tillräckligt med pengar för att kunna skicka sitt barn till högre utbildning. Det handlar också om att man vill och vågar visa sin stolthet över att ens barn och att man själv lyckats ge nästa generation en bättre förutsättning än vad man själv hade eller fick. Därför är de stora, ofta pråliga, studentskyltarna ett bevis på att områden som tidigare sågs som lite underutvecklade och fattiga nu visar framtidstro i Filippinerna.Och nu till det viktigaste. Var ska skylten eller rättare sagt skyltarna sättas upp. Det räcker inte med att man står och viftar med en skylt på skolgården utan i Mindanao gäller det att dra på så att alla har en möjlighet att se vad lillprinsen eller prinsessan har lyckats med. Det vanliga är att familjer sätter upp stora plakat som får svenska studentskyltar att rodna efter huvudgator och vägar. Det är inte ovanligt att plakaten är stora som reklamskyltar, alltså minst tre meter breda och två meter höga. Å många är större än så. Och det räcker inte med en skylt utan det ska vara så många som möjligt som sätt upp efter gator och vägar. Alla tillverkade i ett material som klara av skyfall, stekande sol och starka vindar. För skyltarna ska helst sitta uppe i ett år eller mer.Frågan är när vi i Sverige kommer att få se lika stora affischer längs E20 eller längs gatorna i Katrineholm på att rörmokaren Elsa eller hemtjänstbiträdet Liam har tagit studenten och är Sveriges hopp för framtiden.Var nu inte så blyga, dra på vet ja med stora skyltar som får alla att häpna och imponeras.Peder Gustafsson, [email protected]

Utrikeskrönkan 31 maj 2023 Chișinău onsdag,När jag kommer till en plats som jag inte varit på tidigare har jag för vana att ta en löprunda. Gärna tidigt på morgonen när större delen av staden fortfarande sover. Till fots kan du ta dig fram nästan överallt och det finns inget bättre sätt att lära känna en stad, tycker jag.Det som slog mig när jag sprang runt här på Chișinău gator igår morse var alla EU-flaggor. Särskilt den utanför regeringsbyggnaden. Den är svår att missa. Flaggan är enorm, täcker hela byggnaden i höjdled, från taket ända ner till markplan.Den här EU-flaggan, sida vid sida med den moldaviska, är ett tydligt tecken på riktningen som landets regering gett sin in på.Man vill närma sig EU. Man vill in i EU. Och det har blivit än mer akut efter Rysslands fullskaliga invasion av grannlandet Ukraina.Det är inte bara en fråga om utveckling och om att höja ekonomisk standard. Det handlar om säkerhet, om att bevara demokratin, kanske rent av om nationell överlevnad då Ryssland ses som ett reellt hot.Presidenten Maia Sandu hoppas kunna börja förhandla om medlemskap i slutet av året och vara fullvärdig medlem i EU år 2030.Många av de jag träffar på gatorna här är lika angelägna. Nyligen samlades uppåt 75 000 människor i huvudstaden för att demonstrera till stöd för regeringen och för EU-medlemskap.Imorgon samlas också de flesta av Europas ledare här i Chișinău för stort toppmöte inom det som kallas europeiska politiska gemenskapen - ett forum som Frankrikes president Macron drog igång förra året som svar på kriget i Ukraina.Att mötet äger rum i Moldavien har betydande symboliskt värde. Men många här hoppas på mer konkreta resultat och att mötet ska göra att landet tar ytterligare steg mot EU-medlemskap.Det finns en risk att många av dem blir besvikna.Jag vill inte framstå som en cynisk och luttrad dysterkvist från Bryssel men målet om EU-medlemskap inom sju år det är att sätta ribban väldigt högt.För normalt tar det längre tid än så och därtill finns det en risk att EU buntar ihop Moldaviens ansökan med Ukrainas, på samma sätt som man buntat ihop andra kandidatländers ansökningar.Och då kan det verkligen ta tid. För att ta in Ukraina, ett stort, fattigt och krigshärjat land med en enorm jordbrukssektor, det kräver enligt många experter stora förändringar inom EU.Man behöver ändra beslutsfattandet, slopa vetorätten och förändra jordbruks-, och sammanhållningspolitiken (dvs grundbultarna i samarbetet). För annars kommer en stor del av EUs pengar slukas av Ukraina och det kommer inte de nuvarande medlemmarna acceptera. Troligtvis.Och är det något som tar tid, förutom att förhandla om EU-medlemskap, så är det interna förändringar i EU.Så Moldaviens ribba är satt högt. Och frågan är vad som händer om man river.En politisk expert som jag pratade med igår gav ett ganska dystert svar på den frågan.Hon sa att om Moldavien får vänta, mycket längre än de sju år man satt upp som mål, då kan folk bli missnöjda, de kan tappa hoppet om EU och vända sig mot de mer ryssvänliga politiker som redan styr i vissa delar av Moldavien och helt enkelt vända sig mot Ryssland.Andreas Liljeheden, Chișinău

Utrikeskrönika 30 maj 2023. San Francisco, tisdag."Compassion is killing pople". Medkänsla dödar människor.Det var ett av de budskap som San Franciscos borgmästare London Breed ville förmedla när hon i förra veckan frågades ut om hur hon tänker komma tillrätta med det öppna drogmissbruk och den öppna drogförsäljning som pågår i staden. En utfrågning som började under tumultartade former. Tanken var att den skulle hållas utomhus på United Nations Plaza, som ligger en liten bit bort från stadshuset och är av de platser där droger sålts öppet i månader.Men efter omkring en kvart fick man avsluta det offentliga mötet. Folk började bua, skrika åt de styrande och varandra, och efter att man beslutat sig för att fortsätta mötet inne i stadshuset istället, så kastade någon en tegelsten.Och det var senare, på mötet inomhus, som borgmästaren sa det där om att medkänsla dödar. Det var en del av hennes budskap om att att det var dags för hårdare tag. Och hon menade något i stil med att missriktad omsorg kunde förvärra situationen för en del av missbrukarna i staden, och nämnde samtidigt hur hennes syster dött i en överdos.Men Breed har svårt att vinna förtroende i San Francisco, och diskussionen fortsätter.En del menar att säkra, övervakade platser att använda droger på kan vara en del av lösningen, ett sätt att både få bort drogbruket från gatorna, och samtidigt vända den mörka statistik kring dödliga överdoser som det här året inletts med i San Francisco.Andra vill se tvångsvård, och krav på att personer som till exempel får boende av staden ska vara helt drogfria. Hittills har London Breed kritiserats från bägge håll i debatten.Men läget i San Francisco, liksom flera andra städer i USA, är komplicerat. Enkla, snabba lösningar verkar omöjliga att hitta, eftersom det är en kombination av hemlöshet, bristande resurser för dem med psykisk ohälsa och en utbredd användning av fentanyl som ligger bakom den mänskliga misär som exponeras dagligen på gatorna i San Francisco.I en ledartext skriver tidningen San Francisco Chronicle att de hårdare tag som många efterlyser inte kommer att fungera. Överdosstatistiken de första två veckorna efter att någon kommit ut från fängelset är skyhög. Några år gammal forskning visar att stränga fängelsestraff inte leder till minskat drogmissbruk. Dessutom har fängelserna i San Francisco redan hög beläggning, lägger man till. De kan inte ens hantera resultatet av en ny policy som innebär att fler sätts i fängelse.I nyhetsflödet om San Francisco, ser man samtidigt med jämna mellanrum paradoxala händelser som bara spär på misstron mot de styrande. Som till exempel artikeln från tidigare i år om den öppna droghandeln utanför ett av stadens drogbehandlingscentra.I veckan ska San Franciscos borgmästare London Breed lägga fram en ny handlingsplan om just det här. Frågan är bara, kommer medkänslan alls att få plats den här gången?Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 29 maj 2023. M2 måndag.Jag skriver det här på motorvägen från Lahore till Islamabad. M2:an jämte de andra avgiftsbelagda motorvägarna gör det möjligt att färdas snabbt och bekvämt i ett Pakistan som annars inte är känt för sin effektivitet eller höga komfortfaktor.Vi susar förbi frodiga jordbruksfält. Risplantor i vatten, majs och sockerrör – den senare gör man gärna juice av på sommaren. Den agrara sektorn är stommen i det pakistanska samhället. De söta aprikoserna och persikorna från Swatdalen, som nu är i säsong, är en nationell stolthet. I väst är Swat mer förknippat med fundamentalisternas mordförsök på Malala Yousafzai. Och så har vi förstås mangon, drottningen av alla frukter, som också börjar mogna nu. Det finns små och stora varianter, från sorten man kramar saften ur och dricker till dem man äter eller picklar.Övermogen är däremot den politiska röran, åtminstone att döma av reaktionerna hos de jag försökt prata politik med de senaste dagarna. Många vill inte prata alls när de hör ämnet, andra suckar djupt innan de ger sin åsikt. Irritationen är större än vid mitt förra besök för sex månader sedan. De ständigt stigande priserna på mat och andra livsnödvändigheter har fått tålamodet att tryta och politikerföraktet jäser.Imran Khans parti PTI är fortfarande populärt, särskilt bland de unga men även den nuvarande regeringen har sina förespråkare – däremot uppskattas kampen dem emellan av få. De senaste veckorna har bjudit på våldsamma sammandrabbningar mellan Imran Khans PTI-anhängare och polis. Militära symboler har attackerats och PTI-företrädare har gripits, släppts och gripits på nytt. Det är spänt och rädslan för hur långt det här kan gå är påtaglig.Det spelar ingen roll vem som har makten, de gör ändå inget för oss vanliga människor får jag höra. Min lön är densamma men priserna har fördubblats klagar man. Igår söndag höjdes priset på bröd; bagarna hänvisar till höjda råvarupriser.Men en sak är sig i alla fall likt; barnen från ekonomiskt utsatta familjer i Lahore svalkar sig fortfarande i stadens vattenkanalsystem. De hoppar glatt i det bruna vattnet för en stunds respit från majvärmen som igår låg på 37 grader. Det spelar ingen roll att trafik dundrar förbi på bägge sidor om kanalen. Glädjen från att plaska runt finns där ändå.Det är om de här, de unga allt handlar om egentligen. Deras framtidsutsikter. Allt för många har inga jobb. Om politiken inte får ihop sig riskerar barnen i kanalen att sälla sig till den skaran om några år.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 26 maj 2023. Belgrad, fredag,Ni som lyssnat på mina krönikor tidigare, vet att jag har en förkärlek till den halvgalne regissören Emir Kusturicas filmer.Men sedan jag började hänga nere på Balkan mer frekvent, så behövs inte längre filmerna – verkligheten är Kusturica nog.Häromveckan var jag i Belgrad och hade bokat in en advokat för lite snack kring masskjutningarna i slutet av mars och han tog emot på en adress i centrala stan.Herr advokat öppnade och jag klev in i – 70-talets Serbien.En magnifik våning, fullkomligt mättad med föremål och möbler som skulle kunna få vilken vurmare av Jugoslavien-eran att svimma av lycka.Där fanns de tunga möblerna i rosenträ. Utsökt konst i olja och grafik, advokatens skrivbord en fröjd att ta del av. Bland otaliga ting, en askkopp i kobolt, en laddad pistol, precis som det ska vara...Men i alla fall – advokaten synade mig. Jag upptäckte inom loppet av två minuter att här skulle det inte bli någon intervju – min värd var aaaningen mer än salongsberusad.Det blev istället ett samtal och en lektion – i hur man hanterar besvärliga situationer i vardagen eller snarare hur man får statens tjänare i olika skepnader att, så att säga, titta bort...Nå, advokaten visste allt om detta.Jag – visste inget om detta.Varpå herr advokat, när han insåg min sjukt dåliga förankring i livets väsentligheter, utbrast som vore han trampad på tårna: ”Jag lät mig luras av ert namn, men ni är inte från Balkan.”Han hade föga förvånande utgått från det, vilket ju dessutom var korrekt. Mina balkanrötter kan jag inte avsvära mig.”Man måste vara kreativ för att ta sig ur en oäven situation”, sa han med en lättsam självklarhet.Jag protesterade lite matt om att han generaliserade upprörande grovt... Hans påstående var taget ur luften, försökte jag...Men advokaten lyssnande inte. Han förevisade mig hur jag skulle förvara mina pengar, alltid dubbla portmonnäer – vanliga pengar i en och mutpengar i den andra.Han delade med sig av metodik och praktiskt utförande – jag fick en seriös lektion i avancerad svartkonst.Advokaten skröt sedan om hur han i början av sin karriär hjälpt 500 poliser i ett case mot staten, gällande något statligt bonusprogram som dragits tillbaka, som slutade med förlikning, där staten drog nitlotten.”Min insats var pro bono, men jag fick fem frikort”, sa advokaten glatt.Jag glodde lite fånigt å upprepade – fem frikort?Ja, mina polisvänner kunde så att säga erbjuda en hjälpande hand för att underlätta mina case, med exempelvis ”bevis saknas” eller något annat juridiskt passande...Jag fick fem sådana, skrattade advokaten och sa att allt lyckligtvis var juridiskt preskriberat, och muttrade om att dagens serbiska poliser var tråkigare i den bemärkelsen.Det blev en minnesvärd kväll trots allt.Om advokaten skröt, överdrev eller ljög rentav, högst troligt – men i så fall i bästa Kusturica-anda. Och då är han förlåten.Jag antydde detta för min serbiska fixare när vi senare gav oss ut i Belgrads kvällsvimmel.Hon tittade på mig – och sa: ”Vadå, överdrev??””Du fattar verkligen inte – var sa du din familj kom ifrån....?”Milan Djelevic, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, torsdag.Vart skulle man fly? Till sommarstugan? Till avlägsna släktingar i andra delar av Sverige? Ut i skogen? Om kriget, om krisen kom?En gång efter att Hesa Fredrik hade gått igång av misstag i Stockholm, togs frågan upp vid middagsbordet. Ja, vart tar man vägen om kriget kommer?Lite på skämt, lite på allvar smed vi planer, tog fram kartor, målade upp scenarier, diskuterade köplistor, som om det var det enda alternativet – att lämna.Som om man bara skulle plocka ihop sina nödvändigheter och fly för sitt liv, så självklart för många men förmodligen inte för alla.För ett par veckor sedan träffade jag Kolja i Kramatorsk, en ung kille som evakuerar civila från städer vid frontlinjen, och från städer som utgör själva frontlinjen, som till exempel Bachmut.Ja, han evakuerar civila från Bachmut.Staden som inte längre finns, staden där strider pågår 24 timmar om dygnet, där bostadshus förvandlats till högar av bråte, tegel, cement. Där människor begravt dom sina i trädgårdar, i parker och där bland ruinerna, under jord bor det ungefär 3000 personer, som av olika skäl inte kunnat eller inte velat lämna sina hem.Kolja visar mig ett klipp från ett samhälle i utkanten av Bachmut.Han filmar en man i medelåldern, ansiktet fårat, rynkorna djupa, kläderna slitna, huset bakom honom saknar tak, fönster.I klippet uppmanar Kolja mannen att packa sina saker: Följ med, jag kör dig till ett flyktingcenter i Kramatorsk, till säkerhet, säger han.Mannen skakar på huvudet: Nej, det tänker jag inte. Jag bor här. Har du förresten en cigarett att bjuda på?Kolja försöker på nytt: Följ med, du kommer dö här.Mannen skakar återigen på huvudet: Och vem ska ta hand om huset, säger han och nickar mot den skadade byggnaden bakom honom. Min dotter är begravd här, jag kan inte lämna henne.Kolja kör iväg, mannen stannar.Den mannen stöter man på i Ukraina överallt. De som säger att de inte kan fly, för vem ska då ta hand om huset, hur trasigt det än må vara, och kolonilotten måste skötas, och katten matas, och gamla släktingar, föräldrar tas omhand, och vem behöver oss i en främmande stad? Hellre dör jag i min egen säng, omgiven av mina väggar.Borta bra men hemma är hemma.Ibland är det svårt att förstå vad som driver människor att stanna, inte fly. Kanske just för att frågan för mig är så hypotetisk, ja var skulle man fly om kriget, om krisen kom. Kanske ingenstans.Lubna El-Shanti för P1 [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria onsdag.Vad är vitsen med en motordriven lövblåsare? Vem kom på det egentligen? Meningslösa maskiner som låter som trimmade mopeder, med det enda syftet att fösa torra löv framför sig? Är det ekonomiskt rimligt, miljömässigt? Knappast. Just nu är tiotusentals igång i ett allt vintrigare Sydafrika, där de torra löven obönhörligen av någon anledning, måste bort från infarter, nedfarter, utfarter och välklippta gräsmattor. Men för mig är ljudet det värsta, det låter och skramlar överallt.Å andra sidan är de ingenting jämfört med de jättelika dieselaggregat som kickar igång vid varje köpcentrum, sjukhus och större företag de gånger det är load shedding, planerade strömavbrott. Och det är ofta numera. Tänk er en större traktormotor som står på tomgång i ett parkeringsgarage, återigen, miljömässigt en katastrof – och vad gäller sound pollution – ljudförorening – helt galet, det går inte att prata, inte att tänka.Det brummar, fräser, bullrar överallt. Och värre blir det troligen i Afrikas mest utvecklade ekonomi, både med strömavbrott och sound pollution. Eskom, det statliga kraftbolaget som försörjer landet med 90 procent av all el, har aviserat ännu fler och längre strömavbrott upp till det som här kallas stage 8, alltså drygt halva dygnet utan el.För vanliga människor i kåkstäderna är det här outhärdligt, med temperaturer som kommer krypa ner mot minusgrader ju närmare vintern i juni/juli vi kommer, för näringslivet är det en katastrof som kostar miljarder. Det beräknas att landets BNP minskar med mellan 7-8 procent, troligen mer, enbart på grund av elproblemen.Men vad värre är – allt fler rapporter talar om höga chefer inom näringslivet här som nu helt tappat förtroendet för president Cyril Ramaphosa – mannen som sågs som räddaren i nöden 2018 efter det förlorade decenniet – åren under Jacob Zuma. Ramaphosa verkar oförmögen att fatta beslut, samtidigt som den lokala valutan, randen har störtdykt. Sydafrika har gråklassats vad gäller penningtvätt och terrorfinansiering, och många anser Ramaphosa irrat bort sig i ANC:s öppna flirtande med Ryssland, som nu stöter bort tidigare vänner och allierade i världen. För näringslivet här sammanfattas de akuta problemen med: el, infrastruktur och kriminalitet.Även statliga järnvägsbolaget Transnet håller på att falla samma efter år av misskötsel, och på det har vi en kriminalitet som inte bara handlar om mord och våldtäkter, utan om stölder på industriell skala av vitala delar av infrastrukturen, från kopparkablar till delar av pylonerna, alltså de ståltorn som håller upp kraftledningarna, och som nu kroknar och riskerar att falla helt.Men än så länge finns det bensin. Till lövblåsarna. Richard Myrenberg [email protected]

Utrikeskrönikan, 23 maj 2023. Helsingfors, tisdag.Finland kom tvåa i Eurovision men finske Käärijä hyllas ändå som en vinnare och folket älskar honom.Och just det faktum att om folket hade fått bestämma och inte juryn så hade Käärijä varit en vinnare på riktigt – det har debatteras livligt och väckt starka känslor i Finland.Finland som trodde på Käärijä med låten Cha cha cha som en vinnare, långt innan alla länder ens utsett sina bidrag.Dagarna efter förlusten i Eurovision möttes Sverige och Finland i gruppspelet i hockey-VM. REVANSCH – var ordet som låg längst fram på tungan då i många finnars medvetande.Lite på temat – det man förlorar på karusellerna tar man igen på gungorna.Men även i den matchen blev det förlust för Finland.Och bland människor jag möter känns det som att förluster på målsnöret mot just Sverige, svider lite extra mycket.Tävla och vinna mot Sverige sitter i folksjälen, i den finska historien och ett gammalt lillebrorskomplex får jag höra.Och det finns fler exempel på hur Finland fallit på målsnöret mot Sverige.Ett exempel som ofta berättas om är hur skidåkaren Thomas Wassberg vann med en hundradels sekund före Finlands Juha Mieto och tog guldmedaljen på 15 kilometer i OS i Lake Placid 1980. Den förlusten glömmer ingen i Finland.Och Sebastian Bergholm på Svenska Yle konstaterar i en text att Juha Mieto och Käärijä för evigt skrivit in sig i den finska antihjälte-historien och menar att ingenting förenar det finländska folket lika bra som ett orättfärdigt nederlag mot Sverige.Finland älskar sina antihjältar.Och i dagarna efter Eurovision konstaterar Malin Slotte i Hufvudstadsbladet att det är synd att Eurovison skapar rivalitet mellan Sverige och Finland tvärtemot intentionerna i tävlingen, som handlar om förena länder. Och i diskussionen om att arrangera nästa års final föreslås ett nytänk – gör ett samarrangemang med utomhuskonserter i Torneå och Haparanda, tält och festivalkänsla på riktigt. Det kanske kan bli ett välkommet budgetalternativ i arrangemanget som blir dyrare att arrangera för varje år skriver Slotte.Oavsett hur det blir med den saken. Finska Käärijä är vinnaren i publikens hjärta – det är Cha cha cha som spås bli årets sommarplåga och som kommer sjungas på alla uteställen i sommar.Hockey-VM är inte avgjort än och när det gäller tungvikten – Sverige och Finlands ansökan till Nato. Där skriver Finland in sig i historieböckerna som en solklar vinnare – långt före Sverige. Inget tjafs om hundradelssekunder där.Carina Holmberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 22 maj 2023 Stockholm, måndagI slutet av den här veckan kommer Turkiets framtid att avgöras.Ett val som världen håller ögonen på. Ska Erdoğan fortsätta med sin goda relation till Ryssland, eller ska oppositionen infria sina löften om att närma sig väst och EU? För Sverige såklart frågan om Turkiet ska godkänna Nato-ansökan eller inte. För de unga oppositionella i Turkiet spelade inte just Nato-ansökan från ett land i norr så himla stor roll. För många av dom jag möter handlar det om demokrati - de har levt hela sina liv under en och samma ledare - någon som lagt mer makt under sig själv och mer politisk kontroll eller inflytande över institutioner. På ett torg i centrala Istanbul, utanför en tunnelbanestation träffade jag Sibel, ekonomistudent i 20-årsåldern. ”Jag är rädd nu, när du spelar in mig till och med så tänker jag på det”, säger hon.Jag får inte ta en bild på henne, många av de jag pratar med säger samma sak; de vill inte vara med på bild. Det kan förstöra mitt liv, kanske förstöra karriärsmöjligheter.Vi kan inte uttrycka oss fritt, folk på sociala medier fängslas för att tala illa om presidenten säger de. Det är som att våra munnar är tejpade, säger en ung kille som pluggar till engelsklärare.Men de senaste veckorna, innan valet, har det varit segervittring i samma kretsar. Alla de unga jag träffar på gatan innan valet, som vill se en förändring, trodde på det. Oppositionen kommer att vinna, sa dem, det finns inget annat. Opinionsundersökningar som publiceras gav dem vatten på sin kvarn. Oppositionens siffror såg bra ut, ibland tom riktigt bra. Ibland mer jämnt. De lät så säkra på att NU skulle Turkiet med demokratiska medel få bort ett auktoritärt styre. Samtidigt intervjuas presidenten och intervjun sänds på över 20 kanaler, enligt Turkisk media som publiceras från Tyskland. Enligt Reportrar utan gränsen kontrollerar regeringen 90 procent av turkisk media.På torget vid tunnelbanan träffar jag tre tjejer, de går i samma klass och pluggar till optiker. De ska rösta på oppositionen låter det som först, självklart, men en av dem är tyst.Till slut säger hon Jag ska rösta på AKP, Erdoğans parti, när jag frågar. Kompisarna blir märkbart irriterade. Varför? Hon säger att han har satsat på infrastruktur, byggt vägar.Det håller inte, avbryter hennes kompis henne. Alla ledare har väl byggt vägar, säger hon. De börjar tjafsa i munnen på varandra. Hon som ska rösta på Erdoğan säger att han var den som såg till att kvinnor som bär slöja, som hon själv, kunde arbeta och plugga fritt. Det var inge självklarhet innan. Kompisarna kommer inte överens. De andra två håller fast vid att oppositionen självklart ska vinna valet dagen efter. Så blev det söndag. Ett antiklimax för den så segervissa oppositionen. Ingen av kandidaterna lyckades nå upp över 50 procent av rösterna – och nu väntar istället en ny omgång i slutet på veckan.Erdoğan fick flera procentenheter mer än Kilicdaruglu ledaren för oppositionen. Erdoğans supportrar dansade på biltak, tände bengaler, viftade med flaggor och slog på trummor. De andra – de unga som hoppades på förändring suckade, än är det inte över, vi får vänta och se. ”Fortfarande ska vi vinna”, säger några. ”Jag hoppas – men ärligt talat är jag inte förvånad”, säger Ayce, en av de som ville se förändring, ”det är så här det alltid blir”.Caroline Kernen, Korrespondent med fokus på [email protected]

Utrikeskrönikan 19 maj 2023 Stockholm, fredag.– Var kommer du ifrån? frågade han.Jag är van vid att få den frågan i Mellanöstern, särskilt när jag reser i länder där jag inte behärskar den arabiska dialekten. Hur mycket jag än försöker prata libanesiska, så lyser egyptiskan igenom och ofta citerar den jag pratar med något tramsigt ur en egyptisk komedi för att visa att det minsann hörs att jag är från Egypten.Men nu var jag i Sverige, och det var längesedan jag befann mig i Stockholm i denna skamlöst snygga vårtid och jag svarade förvånat: ja jag är från Sverige.– Jaja, sa han otåligt, vi är ju alla medborgare, men varifrån kommer du ursprungligen? Du behöver ju inte ljuga för mig. Vilka länder är dina föräldrar ifrån? Det var uppenbart att han själv fått frågan många gånger. Han hade sitt ursprung i Mellanöstern, men jag frågade inte vilket land. Jag visste bara att han hette Abdelrahman, och jag hade tydligen uttalat hans namn på ett sätt som gjorde att han var övertygad om att jag inte var svensk. Jag fortsatte att hävda att båda mina föräldrar, ja även mina far och morföräldrar, var födda i Sverige, men Abdelrahman gav sig inte.– Man ska ju inte skämmas över sitt ursprung, sa han.Han använde hela tiden ordet ju. Detta mycket svenska satsadverb som jag alltid har retat mig på. Ju används för att markera att det man just sagt borde vara något alla håller med om och redan känner till. Ju är ett ord som är både påtvingande och exkluderande och som strävar efter falskt samförstånd. Den som inte är insatt men som till exempel får höra att ”Putin håller ju på att förlora kriget”, eller att ”Smultronsstället är ju Ingmar Bergmans bästa film”, eller att ”det ju är längesen Kissinger uttalade sig om världsläget”, känner sig antagligen antingen exkluderad eller alienerad. Man kanske inte håller med, kanske inte alls tycker att det är självklart, eller inte ens vet om Henry Kissinger överhuvudtaget lever. Det gör han. Han fyller 100 om en vecka och tidningen Economist intervjuade honom nyss på Manhattan i 8 timmar!Kissinger varnade bland annat för att USA och Kina bara har tio år på sig att undvika ett tredje världskrig, och även om han inte sa det rakt ut, kände åtminstone jag en obehaglig underton av att Västvärlden nog måste göra avkall på sitt insisterande på internationell rätt, liberala värderingar, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för att inte förolämpa Kina, för att undvika en Clash of Civilisations nu när USA och Kina måste lära sig att leva tillsammans.Men det fanns inga ju i Kissingers analyser. Ordet ju finns inte ens på engelska.Men för Abdelrahman och många andra nysvenskar har ju blivit ett litet ord att skjuta in, nästan som bevis på svenskhet. Jag har ju också varit med om att bli ifrågasätt som svensk, så jag vet ju om du ljuger, var Abdelrahmans outtalade budskap till mig.Cecilia Uddén, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönika 17 maj 2023. Istanbul onsdag, den 17 maj.Kilisharollo, Klshrolom, Kidarolo,  klrrollo, Kilidagoglo.Håll ut alla programledare, nyhetspresentatörer och ni som bara vill briljera i grupp över era utrikespolitiska kunskaper.Snart lär ni inte längre ha någon större anledning att kunna uttala, vad-hette-han-igen- jo, Kemal Kılıçdaroğlu.Om en och en halv vecka är det en ny valomgång och om inget väldigt oförutsett inträffar förpassas Kılıçdaroğlu till historiens vaga minnesarkiv över de som försökte men aldrig kom ända fram.Erdoğan lär sitta som president i fem år till, jag är nästan säker, då har han varit vid makten i ett kvarts sekel. Men det finns de här som tror att han aldrig kommer att släppa den, makten.Jag satt i en park i Ankara.Solen smekte en sådär på kinderna som den gör när den börjar försommar-retas, solen.När den blir sådär njutningsfull att man efter en heldag lyser rött som ett stoppljus och huden svider som jag tror det kan göra när man är nyvaxad.Det var vackert.Fåglarna kvittrade lekfullt så det hördes i sändningarna.En liten bäck porlade i parken.Trädens blommor hängde i klasar som på syrener, vita och gula med inslag av rosa.Kanske var det turkisk kastanj, kanske lönn eller någon slags variant på hassel. Hur ska jag kunna veta, jag är inte direkt en arborist men vackert var det i alla fall.Jag jobbade men njöt samtidigt.Fast det var en stor skavande känsla, stämningen i parken, nedslagna miner, mumlande samtal. Hopp som berövats.Fick ett meddelande, grannen grät.Valet har krossat hennes drömmar, förhoppningar.Jag träffade henne dagen innan, hon strålade, var så säker på att Turkiet skulle bli ett bättre land.En av dem med så mycket hopp, tillförsikt och tja, glädje.Nu säger hon att hon var naiv.Klart att inget förändras.Hon var en av de som sa att om Erdoğan vinner kommer vi inte att ha några val igen, Tayyip kommer sitta tills han dör och hans efterträdare blir någon han själv har utsett.Nu var all hennes hoppfullhet borta, ”jag vill inte bo kvar här längre”, sa hon.Många av de så hoppfulla har berövats hoppet.Går som i en dimma, ett töcken.Unga säger att de inte kan bo kvar.Turkiet riskerar en kunskapsflykt, brain drain.Men andra, de som gillar presidenten jublar, och de är många. För dem är tal om fri och rättigheter inte lika viktigt, religion och styrka står överst. Kärleken till Erdoğan total.Mycket tydde på att det skulle bli jämnare än vad det blev, nu är röda mattan redan utrullad för Tayyip.Men det finns också oppositionella som har hoppet kvar. En jag träffade sa att en spådam minsann förutsett det här, att det skulle gå till en andra omgång där Kılıçdaroğlu vinner. En annan hade pratat med en hobbyastrolog som sett i stjärnorna eller vad det nu var att det går bra. ”Du ser” sa hon, ”så desperata är vi att vi går till spå-damer och astrologer”.Men vad spådamerna än säger så tror jag, att om en och en halv vecka behöver ni inte uttala Kemal Kılıçdaroğlus namn igen Då räcker det med att kunna säga Recep Tayyip Erdoğan. Inget nytt under solen alltså.Johan-Mathias Sommarström, [email protected]

Utrikeskrönika 16 maj. Moskva tisdagDen här vill jag ha och den här och den här och den här ropar lillpojken och drar i de upphängda t-tröjorna på väggen. Hans mamma försöker uppenbart besvärad putta bort honom med: ”Det där är otäck”.Bilderna på t-tröjorna talar sitt tydliga språk. En Putin i judoutstyrsel, som sparkar en man i huvudet, som ser ut som en blandning av Biden och Obama och texten: Vårt svar på USA:s sanktioner. En annan har en soldat med texten: Jag är ryss och går till slutet. En Wagnersoldat mot brinnande fond meddelar Wagner, vi dödar bara odjur. Just den texten är på engelska liksom den med ”Power” där Putin poserar med Kinas Xi Jin Ping. På en annan rider Putin barbröstad på en björn med engelska texten ”Not gonna get us” . Men där finns också Putin kramandes en leopard och texten ”The kindest president” – den snällaste presidenten. Eller budskapet ”Victory or Oblivion” – Seger eller glömska – med Putin på en piedestal.Kanske turister från Kina eller Indien tilltalas av det här eller är det för ryssar?Ute i Moskvavåren doftar syrenerna extra mycket, solen sticker i ögonen och det känns alltmer övermäktigt att försöka förstå. För här ser allt så outhärdligt normalt ut, på ytan skulle det kunna vara vilken majdag som helst i Moskva.Men det är det inte och det tar så emot att försöka ställa de där frågorna, som bör ställas: Vad tänker du om kriget? Hur ska kriget stoppas? Varför stoppas det inte? Jag är på väg flera gånger, men hejdas av en nedslagen blick, undflyende unga och ja hur ska jag kunna fråga dem, de är ju kvar här, de vågar inte säga något om de är emot, någon kan höra, det är politik, det pratar vi inte om, jag har bråttom hem och nej jag vill inte.Kriget blir som den gamla stinkande gumman på metron, som sitter med mössan djupt neddragen till nästippen, med sina smutsiga sista paltor samlade i gammal dragkärra, tjock jacka som vore det vinter och en fruktansvärd stank av gamla blöjor runt henne. En efter en kommer in i vagnen och sätter sig nära, för att snart fly bort från henne – hon som stinker armod och kanske sjukdom. Hon syns, men ingen vill låtsas om henne, bara fly så långt bort som möjligt från stanken, det obehagliga, det ingen vill se eller höra talas om. Som kriget.Ute igen, gatumusiker, en sångare försöker sig på en gammal Elvislåt på engelska: ”Take my hand, take my whole life too, for I cant help falling in love with you”. Ingen stannar och lyssnar, han står ensam i sin svarta hatt.Och jag tänker på hyllingsbilderna på Putin här och motsatsen i Ukraina, Polen, Baltikum där blodsbesudlade svarta bilder av Putin idag pryds med texten ”krigsförbrytare”. En gigantisk sådan affish hängdes på estniska Narvafästningen väl synlig för ryssarna på andra sidan gränsfloden i Ivanogorod.Inte alla ser Putin som ”the kindest president”.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin måndag.Så var det samma visa igen, Tyskland sist i melodifestivalen.De sista åtta åren har landet kommit sist eller näst sista sju av åtta gånger.Och man säger ju ofta att det spelar ingen roll, det är bara en lek, men läser man kommentarerna på tyska sociala mediekonton om detta så tas det inte bara med en axelryckning eller ett snett leende längre.Att jämnt komma sist är helt enkelt inte kul. Någon gång kan det vara lite kultroligt kanske, men när det upprepas på gång på gång så upphör det roliga. Till och med i Eurovision.Läste någon kommentar som tyckte att kända tyska band som Rammstein eller Scorpions skulle ställa upp för tysk räkning, då skulle "wind of change" komma.Tips från coachen kommer här: "Singt auf Deutsch", sjung på tyska istället och skicka superschlagerstjärnan Helene Fischer med en ny variant av dunderhiten "Atemlos durch die Nacht" så vinner ni!På ett mycket allvarligare område har dock Tyskland börjat verkligen börjat förändra sig. Inte minst regeringen i sin politik gentemot Ryssland och gentemot Ukraina.I helgen kom beskedet att ytterligare vapen ska skickas till Ukrainas försvar och i helgen var även den ukrainske presidenten Zelenskyj i Berlin och relationen mellan honom och Scholz verkar nu vara väsentligen bättre än den var i början av Rysslands krig i Ukraina.Zelenskyj var kanske inte översvallande mot sina tyska värdar men en tydlig känsla av att de två ledarna, Zelenskyj och Scholz, så olika som politiska personer kan vara, numer förstår varandra väsentligen bättre än tidigare kunde iallafall märkas.Ett tredje eventuellt förändringsområde som faktiskt diskuteras lite mer än vanligt på sistone här är den fria farten på Autobahn, de tyska motorvägarna.Som bekant får man, när inget annat anges, köra så fort man vill på tyska motorvägar och jag brukar jämföra den fria farten-bestämmelsen i nationell psykologisk mening med t ex den svenska monarkin eller de amerikanska vapenlagarna.En del partier har i sina valprogram förslag om att införa en hastighetsgräns liksom en del vill avskaffa monarkin i Sverige sen länge, eller skärpa vapenlagarna i USA ordentligt. Det är helt olika frågor förstås men de liknar varandra i så måtto att ingen riktigt vill gå till val på förändring i dem, för man från början vet att det inte kommer bli en valvinnare.Men som sagt, på senare tid, i tider av bl a klimatprotester så har frågan om en hastighetsbegränsning iallafall börjat diskuteras lite mer på allvar än tidigare, upplever jag.Klart är att förändring av saker och ting i ett land, särskilt de saker som berör traditioner, ingrodda politiska vanor och självbilder, inte är lätt.Att fixa bättre resultat på eurovision torde var det enklaste.Daniel Alling, Berlin [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, fredag. Hörde ni hur en mistlur tystnade för precis en vecka sen? Det var ett larm som ljudit i 1 221 dagar, som stängdes av. Det var den 30 januari 2020 som WHO deklarerade att virussjukdomen covid-19 var ett internationellt hot mot människors hälsa. Några veckor senare deklarerades att det var en pandemi. Och sen dess har faktiskt inget varit sig likt. Många kanske tycker att avslutet av larmet för covid-19 var en ickenyhet. Här har ju pandemin i praktiken varit över sen länge. Och visst, tack och lov är det så på många sätt. Men jag minns så tydligt hur jag längtade efter dagen då man kunde säga att pandemin var över. När jag gick, eller sprang, som en av tusentals sjuksköterskor i skyddsmundering, munskydd och visir, mellan patienter som hostade och hostade, som var orkeslösa och febriga. Det fanns ljuspunkter där och då, när vi undrade när det skulle vara över. Som när jag hämtade en patient från ava, akutvårdsavdelningen, vårdnivån under intensivvård. När vi hade kört dit henne hade hon höga flöden syrgas på mask. Hon låg som en liten trasa på sängen, som rullade så snabbt det gick. När jag hämtade henne till den vanliga covidavdelningen några dygn senare hade hon bara ett par liter syrgas på grimma. Hon hade själv packat ihop sina saker och satt sig i en rullstol. Hon skämtade om att kaffet inte var något vidare på ava, och när vi gick ut vinkade personalen. Eller, patienten som inte kunde ett ord svenska och inte hade visat en gnista livslust sen han kom ut från många dygn av intensivvård. Han, som förmodligen var byggjobbare, hade inte muskelkraft att lyfta skeden för att äta soppa. Men han verkade också sakna viljan. Så lyckades vi få igång hans mobiltelefon och koppla upp den mot sjukhusets wifi. Hans dotter kunde ringa upp på videosamtal. Och när mannen, som inte sagt ett ord, såg sin dotter och ett litet barnbarn där på skärmen, var det som att livet kom tillbaka. Plötsligt hördes hans röst i rummet. Han grät, men det fanns en energi i rösten som gav hopp. Ljuspunkterna till trots – på andra sidan pandemin är förlusterna enorma. I liv, i hälsa, i arbetet mot ojämlikhet och fattigdom. Men vi har rest oss upp igen. Slutligen – det finns de som tycker att man inte kan säga att pandemin är över. Viruset finns ju kvar. Men jag har goda argument för att säga att jo, vi kan säga att den är över. Men pandemiteknikaliteter gör sig dåligt i krönikor så jag tar istället orden från Emil i Lönneberga. Om inte nu, så när i hundan kan vi säga att den är över? Någon tydligare milstolpe kommer vi inte få. Så om ni missade att fira – gör det idag! Varför inte med sockerdricka. Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. London, torsdag.Visste ni att den brittiska huvudstaden tekniskt sett är… en skog?Ja, enligt en definition från FN i alla fall, så utgör de stora grönområdena och antalet träd en så stor andel av London att den räknas som en skog. Med parker och områden som Hampstead Heath, Greenwhich, Victoria, Richmond och förstås Hyde Park, så finns det gott om grönska. En tillflykt från storstadens surr, bilköer, utsläpp, trängsel – här finns doften av blommande hägg och ljudet av floderna eller barn som leker, rugbylag som tränar, hundar som hämtar grenar bland buskar.Och nu, när det märks att sommaren är efterlängtad så dyker picknickfiltarna snabbt upp i Londons parker så fort temperaturen tar sig över sisådär femton grader och solen skiner. Körsbärsträden blommar, parkernas rabatter lyser i olika färger, särskilt fint ordnade för den senaste helgens kröningsceremoni, dammarna har rensats och borta är avtrycken från förra årets extrema torka då de stora gräsplanerna var knasterrtorra, grå och bruna. Nu är de kanske något nedtrampade av folkmassorna som samlades för att beskåda kröningsceremonin på enorma tv-skärmar.I vissa av parkerna finns extra gröna inslag, på några av trädens grenar sitter de klargröna parakiterna, små papegojor, som ingen riktigt vet var de kom ifrån.Var det Jimi Hendrix som på 60-talet strosade på en promenad med en fågelbur, och släppte ut några av dem?Eller var det under filminspelningen av Afrikas Drottning, med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart, där fåglarna användes under inspelningen men lyckades fly?Nej, det kanske var när sångaren George Michael hade inbrott i sin bostad som de släpptes fria?Myterna och berättelserna om parakiternas ursprung är många – men oavsett hur de faktiskt hamnade här så är de här för att stanna. De har gjort sig hemmastadda i Londons parker, och på andra platser, även så långt norrut som i skotska Glasgow.Vissa har begärt att de borde begränsas, så att de inte inkräktar på andra fågelarter, men det har inte blivit mycket av det. Ofta ser jag turister stanna för att mata dem. Fåglarna har blivit så vana vid uppmärksamheten att de inte har något emot att äta ur en hand full av frön samtidigt som de förevigas på ett foto.Och även om det brittiska klimatet kanske inte är vad fåglarna trivs bäst i – de kanske är de enda Londonborna som inte klagar över de allt mer vanliga värmeböljorna – så stannar de här. Och deras röda näbbar och klargröna vingar lyser nuförtiden upp bland trädens grenar året om.Stephanie Zakrisson, [email protected]

Utrikeskrönika onsdag 10 maj. San Francisco, Onsdag.BankUtanför en Walgreensbutik i downtown i San Francisco hänger några plakat och blommor på ett staket. Rättvisa för Banko Brown står det på en banderoll. Trans lives matters på ett handskrivet plakat.Det var en säkerhetsvakt som arbetade i den här butiken som sköt ihjäl den 24-årige Banko Brown.Detaljerna kring vad som hände är fortfarande oklara. Säkerhetsvakten menar att han agerade i självförsvar i samband med en butiksstöld, samtidigt som polisen uppgett att Banko Brown inte var beväpnad. Det finns också uppgifter i pressen om att det var varor värda mindre än 150 kronor som eventuellt var det som startade den händelseutveckling som ledde till Banko Browns död. Brown var såväl svart och hemlös som transperson, och många har sett hans död som symbolisk för San Franciscos oförmåga att ta hand om marginaliserade grupper.Eftersom chefsåklagaren i San Francisco, Brooke Jenkins, ännu inte väckt något åtal, har det hela utvecklats till en politisk fråga i staden och tidigare i veckan fick man ställa in ett arrangemang där chefsåklagaren skulle medverka, efter att man fått reda på att demonstranter planerade en protest utanför lokalen, där man bland annat krävde att Jenkins ska offentliggöra filmerna från övervakningskamerorna i butiken så att allmänheten själva kan få se vad som egentligen hände.Stölder och snatterier har varit ett återkommande problem i många butiker i San Francisco, i de mest utsatta områdena  är många varor inlåsta i skåp. Till och med tandborstar.Samtidigt har inte heller San Franciscos styrande förmått lösa situationen för de många som lider av mental ohälsa, eller drogberoende – eller en kombination av bägge – som man ser irrandes runt i en del stadsdelar, om de inte ligger utslagna på trottoaren.Nu senast har ett antal personer från nationalgardet kallats in för att hjälpa staden med att knäcka drogkartellerna som man tror står för distributionen av droger i stan. Men än så länge har jag inte sett så stor skillnad, bara att kommersen flyttat till andra gator än tidigare. Demonstrationerna och misstroendet mot chefsåklagaren i San Francisco kring Banko Browns död påminner om de protester som genomförts mot åklagarmyndigheten i New York, efter att den 30-årige Jordan Neely dödades i en tunnelbanevagn. En före detta marinsoldat höll Neely i ett grepp över halsen i omkring en kvart, efter att han uppfattat Neelys agerande mot andra passagerare som hotfullt. Det hela slutade alltså med Neelys död. Även Neely var hemlös. Och både det som hände honom och Banko Browns fall har tagits som exempel på svartas utsatthet i samhället liksom en avhumaniseringsprocess som pågår i samhället i stort när det gäller hemlösa. Andra menar att allmänhetens känsla av otrygghet i till exempel kollektivtrafiken måste tas på allvar.Själv kan jag inte sluta att tänka på hur lite som hade krävts för att händelseutvecklingen inte hade behövt eskalera, hur lite som hade behövt gå annorlunda så att de här tragedierna faktiskt hade kunnat undvikas.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 9 maj 2023. Strasbourg, tisdag.Är det så att ni lyssnare just nu sitter och firar den stora dagen i dag kanske med en tårtbit eller något annat gott?Eller undrar ni kanske snarare vad det är för högtid jag pratar om?Tja, i Sverige uppmärksammas det kanske inte så mycket och det är svårt att mäta sig med midsommar med dans och nubbe som snart nalkas, men i dag är det i alla fall Europadagen. Och i den miljön jag rör mig i där firar man på ganska många håll.Man viftar med EU-flaggor, anordnar seminarier och håller tal. I dag ska till exempel den tyska förbundskanslern, Olaf Scholz, prata om sin vision för EU i Europaparlamentet här i Strasbourg.    Och i EU:s institutioner firas det såklart, dels med att ha öppet hus för allmänheten, men också genom att deras anställda har ledigt.Och vad är det då man firar?Jo, Europadagen firas till minne av Schumandeklarationen, texten som den franske utrikesministern Robert Schuman la fram 1950 om samarbete i Europa efter andra världskriget vilket banade väg för det EU vi ser i dag.Det här firar man sedan snart 40 år tillbaka. Det var 1985 som Europas ledare beslutade att skapa en egen högtidsdag för EU, i ett av många försök att göra unionen mer folklig.Men det hade ju inte varit EU om inte också denna högtid vore omgärdad av kontroverser och möjliga sammanblandningar. För på samma sätt som Europeiska rådet, alltså EU-ländernas ledare, inte ska förväxlas med Europarådet så ska inte heller EU:s Europadag förväxlas med Europarådets helgdag som förvillande nog har exakt samma namn: Europadagen, men som firas några dagar innan, den 5 maj. Och kontroversen då? Jo, då 1985, fanns en idé om att Europadagen skulle bli en av EU:s officiella symboler. Och det slog man också fast i den Europeiska konstitution som länderna enades om 2004. Problemet var bara att denna konstitution röstades ner i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Så man fick jobba om texten och då rök alla referenser till officiella symboler.Men oavsett om Europadagen är en officiell symbol eller inte, helgdag eller vanlig arbetsdag, om man väljer att fira eller inte, kan det ändå det vara värt att lyfta fram det som är grunden i firandet. Särskilt mot bakgrund av att det nu pågår ett nytt krig i Europa.För i grund och botten är det man firar ett fredligt samarbete mellan länder som under århundraden krigat mot varandra, och som bara år innan samarbetet började med den där deklarationen från den franske utrikesministern hade dödat varandra i miljontals.Länderna har haft många konflikter efter det. Men de har lösts av politiker runt förhandlingsbord.Att tänka sig att ledare från Ukraina och Ryssland ska förhandla om långtgående samarbete kanske känns avlägset – men vem vet. För 80 år sedan var det nog svårt att föreställa sig dagens djupa samarbete mellan ärkefienderna Tyskland och Frankrike.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönika Peking måndag.Häromdagen kom nyheten om att lokalvalen i Hongkong görs om.Platserna till de lokala distriktsråden ska inte längre i något särskilt stor utsträckning utses av folket i allmänna val.Därmed marginaliseras ytterligare en möjlighet för Hongkongborna att uttrycka sina åsikter.När jag rapporterade om nyheten gick jag tillbaka till mina intervjuer hösten 2019, då det senaste lokalvalet i Hongkong hölls.Då utsågs över 90 procent av platserna via valurnan.Jag minns valdagen. En solig novemberdag, där ljudet från tårgaspatronerna som polisen i månader skjutit mot demonstranter var välkommet frånvarande.En dag där massprotester och kravaller ersatts av lugna långa köer till vallokalerna.Aldrig hade så många registrerat sig för att rösta.Många jag pratade med såg det som en chans att via valsedeln säga till sina ledare att vi vill se något annat, vi är inte nöjda med hur ni har hanterat protesterna de senaste månaderna.Och det var ett historiskt val, där den pro-demokratiska oppositionen vann en jordskredsseger på den regeringstrogna sidans bekostnad.Hongkongborna hade av allt att döma sagt sitt.Och i Peking var det till en början tyst.Och Carrie Lam, chefsministern då, sade att man skulle ödmjukt lyssna på folkets röst.Men det var då, och nu är nu. Mycket har hänt sedan hösten 2019.Av den politiska oppositionen som i sin segeryra hoppades på förändring återstår idag blott en spillra. Dess företrädare har frihetsberövats eller flytt staden.Likaså är fackföreningar, ideella organisationer och mediebolag under press och vissa har dukat under när den nya nationella säkerhetslagen tagit sina skalper.Och så valsystemet då, som numera ska garantera att så kallade ”patrioter” styr Hongkong.Först ändrades valet till det lokala parlamentet och nu så också lokalvalen till distriktsråden.Från de styrande kallar man det en ”förbättring”.En ”förbättring” som i det senaste parlamentsvalet 2021 ledde till ett rekordlågt valdeltagande.Men kanske är det poängen. Carrie Lam, chefsministern, kommenterade det historiskt låga valdeltagandet då med att det kan vara ett bevis på att regeringen gör ett bra jobb.Och den nya chefsministern, John Lee, sade i förra veckan att han inte tycker demokrati handlar enbart om att räkna röster utan om att leverera faktiska förbättringar i samhället.På det viset går det att säga att styret i Hongkong allt mer låter som Kommunistpartiet i Peking.De brukar också betona sin politiska legitimitet utifrån de faktiska resultat de säger sig leverera.När Hongkong lämnades över till Kina 1997 så fanns det de som hoppades på att det på längre sikt skulle inspirera Kina att bli mer som Hongkong.Med facit i hand så verkar det ha blivit precis tvärtom.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönika 5 maj 2023. Kabul fredag.Klockan är strax efter sex, skymningsljuset är mjukt och gulaktigt. Cappuccinon är uppdrucken och valnötskakan vilar i magen. Det var den godaste nötkakan jag någonsin ätit. Kaféet är hippt inrett och skulle enkelt kunna passera som ett fik på Södermalm i Stockholm. Vid bordet intill spelar männen schack. Vill du vara med? Jag är på väg att förlora så vi kan börja om säger den ene.Mycket är som vanligt, annat inte i den afghanska huvudstaden. Vänligheten och nyfikenheten finns kvar. Men tiggarna på gatan är det färre av trots att den afghanska ekonomin krisar som aldrig förr. Vid mina tidigare besök har kvinnornas klagosång varit en del av stadens ljudbild liksom barnens tjatande.Det visar sig att talibanerna tagit sig an tiggarna, samlat ihop och registrerat dem. De nya makthavarna har styrt landet i snart två år och något som blivit tydligt är behovet av att rensa bort det som stör bilden av ordning. Missbrukare hämtas och körs iväg till avvänjning. Tiggare skickas hem med uppmaningen att sluta, tiggarbarnen sätts på institution om deras anhöriga inte går att finna.I stadens centrala delar är det tätt mellan talibanernas kontrollstationer. De övervakar trafikpolisens arbete och kollar id handlingar och frågar ut passagerare. Det finns ett tydligt intresse av att säkerhetskontrollera även mig. Ibland bara mig och inte mina manliga medpassagerare. Först blev jag lite irriterad över de här återkommande kroppsvisitationerna men kvinnorna som gör jobbet är vänliga och vill gärna träna sin engelska.När talibanerna tog makten var det många som undrade över hur det skulle gå. Skulle de klara av att leverera något annat än det minst sagt hårdföra auktoritära styre som genomsyrade deras förra försök? Själva svarade de självsäkert javisst men ge oss lite tid. Nu ska vi njuta segerns sötma.Något slutgiltigt svar på de här frågeställningarna har vi ännu inte. Men det märks att krigarna som bytt bergen mot kontoren hunnit bli vana vid stadslivet. Vid att det är de som verkligen styr men insikten om att makt även förpliktar leverans av åtminstone någon slags samhällsservice börjar komma. Kanske är det därför de är så nitiska med säkerheten? Minnet från alla attentat finns färskt i afghanernas minne. Och kanske är det därför som deras sociala medier team arbetar på högvarv för att förmedla nyheter om vägar som invigs, sjukhus som byggs och IS-medlemmar som oskadliggörs.För det finns ju andra frågor där kritikerna fått vatten på sin kvarn. Jag tänker förstås på kvinnornas situation men den frågan är så omfattande att det får bli en annan, egen krönika. Jag nöjer mig med att säga att talibanernas kvinnopolitik kritiseras friskt även här i landet av både män och kvinnor jag möter.Naila Saleem Kabul, [email protected]

Utrikeskrönikan 4 maj 2023. Bogotá, torsdag.Språk kan vara ett explosivt ämne. Nya språkformer, som en del ser som utveckling, ses av andra som något som förstör den språkliga renheten. Debatten om hen hemma i Sverige som ett könsneutralt pronomen har sin motsvarighet i en het diskussion i den spanskspråkiga världen.Spanskan har substantiv som antingen är maskulinum eller femininum. En pojke heter muchacho, en flicka muchacha.Maskulinum slutar ofta på o och femininum på a. Muchacho - muchacha. Eller barn, niño - niña.Sen några år tillbaka har en del ansett denna dualism vara alltför trång för att kunna omfatta alla möjliga identiteter. Lösningen som har föreslagits är att ha en tredje form, med bokstaven E, den är könsneutral, som hen på svenska, och kallas av anhängarna för ett inkluderande språk.Istället för att säga flickor och pojkar, muchachas y muchachos, så ska man säga muchaches. Med E alltså.Ett starkt argument för det könsneutrala E:et är att spanskans grammatiska neutrum låter exakt likadant som maskulinum.Vi tar ordet ”alla”, är det en grupp män, så heter det ”todos”, med O. Är det en grupp kvinnor, så heter det ”todas”, med A. Vad säger man om gruppen är blandad? Man säger ”todos”, det är neutrum, men det är exakt som i maskulinum. Todos. Som om bara männen räknas, säger det inkluderande språkets anhängare.Det är ännu viktigare om det i gruppen finns personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor.Det har blivit politik av frågan. Progressiva och liberaler i Latinamerika är för e:et, de ser det som respekt för de sexuella minoriteterna, medans de konservativa är emot, det är bara trams, det går mot familjen och traditionen, säger de.Ministrar i Chile eller Colombia, där så kallade progressiva regeringar styr, använder ofta e:et i sina tal. Men de konservativa guvernörerna i Brasiliens Sao Paulo och Argentinas Buenos Aires har förbjudit det könsneutrala E:et i skolan.Den peruanske nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, som bygger sin prestige på en utsökt behandling av det spanska språket, tycker att användningen av e:et är löjligt. Det är ideologi, det är vänsterideologi, säger han, och försvarar sitt motstånd med att det redan finns ett neutrum i spanskan.Att neutrum låter som maskulinum är väl inget problem, säger den store författaren som genom åren utvecklats från vänster till höger.För gemene man på gatan här i Latinamerika låter debatten rätt ytlig. Det är klart, i en region där var tredje knappt har mat för dagen och hälften arbetar på den informella sektorn, utan någon som helst social trygghet, så är akademins och politikens debatt om språket ett rätt ointressant ämne.Möjligen den dag då alla, det vill säga ”todes”, har det materiellt välställt, kan debatten bli relevant för de flesta.Ivan Garcia, Bogotá för P1 Morgon [email protected]

Utrikeskrönikan 3 maj 2023. Bangkok onsdag.Vi måste snacka lite om Singapore. Även känd som ”Lion City” eller ”The Garden City”. Landet har en fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till 1300-talet men det tog fart på riktigt 1819 då den brittiske guvernören Thomas Stamford Raffles grundade en handelsstation på ön. Det gjorde Singapore till en viktig hamnstad och en central punkt för handeln mellan Asien och Europa.Under andra världskriget ockuperades Singapore av Japan, det var en ren terror för landet och dess invånare. Efter kriget tog britterna åter kontroll över landet men 1963 blev Singapore en del av Malaysia. På grund av kulturella och politiska skillnader bröt sig Singapore efter en kort tid loss för att bli en självständig nation.Idag är Singapore känt för sin högt utvecklade teknologiska marknadsekonomi, höga levnadsstandard och är ett nav för handel i Sydostasien. Med sin glansiga yta och en skyline som kan konkurrera med Manhattans så är landet en tummelplats och ett tillrättalagt Disneyland för super-superrika. Singapores multikulturella befolkning bidrar till att skapa en bild av ett land där människor med vitt skilda etniska bakgrunder lever i harmoni. En bidragande orsak till det är att staten styr hur många från de olika etniska grupperna som ska bo i allmännyttans bostäder. En integrationspolitik som enligt vissa fungerar medans andra säger att den är orättvis.Singapore är också känt för sin strikta lag och ordning. Utåt sett har det gjort landet till en av de säkraste och mest attraktiva destinationerna i världen enligt flera mätningar. Men det finns lagar som får en att undra. Lagen som förbjuder dig att vara naken i ditt eget hem. Nakenhet anses vara en form av pornografi och det är förbjudet i Singapore. Så det gäller att dra för gardinerna när man ska duscha.Försäljning av tuggummi är olagligt, att ta in det i landet är ett brott och att spotta ut det på gatan är ännu värre. Det har dock skett en uppmjukning av lagen. Det är tillåtet att tugga nikotin- eller medicinskt tuggummi så länge det säljs av en farmaceut eller tandläkare.Landets narkotikalagar är bland de hårdaste i världen. Nyligen avrättades ännu en dödsdömd fånge i Singapore. Det var den tolfte avrättningen i landet på drygt ett år. Mannen dömdes, mot sitt nekande, till döden för att ha försökt smuggla in drygt ett kilo cannabis i landet.Men de hårda lagarna har också en baksida.För att vara en av de mest utvecklade och framgångsrika nationerna i Asien, så har landet ett rykte om sig att begränsa press-, yttrandefriheten och mänskliga rättigheter.Singapore har en grundlag som skyddar medborgarnas yttrandefrihet, men rättigheterna är begränsade av andra lagar som reglerar vad som kan sägas och skrivas i medierna. En av de mest kontroversiella lagarna är den så kallade ”förtalslagen”, som ger myndigheterna rätt att straffa personer som man anser har spridit falska nyheter eller rykten. Lagen används ofta för att tysta kritiska röster och begränsa pressfriheten och används för att strypa det fria ordet i sociala medier.I Singapore är det regeringen som ger licenser för medierna, vilket effektivt stoppar medieorganisationer som anses vara "opassande". Det har lett till en situation där medierna är försiktiga med att rapportera om känsliga ämnen eller kritisera regeringen.Sammanfattningsvis kan man säga att utåt sett så vill Singapore ge en bild av att vara lika fläckfri och blankt som de glasade skyskraporna, men bakom den välputsade fasaden finns det mycket att önska när det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i den lilla stadsstaten.Peder Gustafsson, [email protected]

Utrikeskrönika 2 maj 2023 Stockholm, tisdag.Jag hade gjort en kort liten nyhet om fåglar i Indien som fick värmeslag och trillade ner från träden under en ovanligt lång och intensiv värmebölja förra året.Nu gick jag i min skog och chattade med chefen för djurkliniken som blivit smått känd över hela världen då de tog emot och vårdade flera hundra fåglar varje dag. Hon sa: kom och hälsa på!Jag tackade ja på stående fot. Ett halvår senare var jag där.Jag var väl förberedd på det mesta. De stora sociala skillnaderna, fattigdomen och storstädernas tunga, förorenade luft. Och den starka, goda maten – mm.Men, det som mötte mig på djurkliniken Jivdaya Charitable Trust var jag inte beredd på. De genomträngande, kväljande dofterna, de jämrande ljuden från lidande djur. Operationssalen med nedsövda kråkor och duvor och gatuhundarna med amputerade ben och öppna köttsår. Jag ryggade tillbaka och knep åt munskyddet litet hårdare runt näsan.Men nyfikenheten tog över och jag ställde alla mina frågor för att förstå hur det kommer sig att högt utbildade veterinärer ägnar hela sina dagar åt att vårda småfåglar som blivit sjuka av värmen.En förklaring var att kliniken drivs av troende jainister. Enligt jainismen, en av Indiens äldsta religioner,går vägen till upplysning genom ickevåld och att minska skadan på alla levande varelser så mycket som möjligt. Dit hör även växter och djur. Fåglar har haft en särskild plats i kulturen sedan urminnes tider. Vilket bland annat märks på de vackra, tornliknande fågelborden, chabutaras, som fortfarande står mitt på torget i Ahmedabads gamla stad.Ok, jag tror jag förstår, sa jag, när vi gick förbi en liten svart-vit valp som gnällde högt och hjärtskärande. Den hade ett bandage kring huvudet och en vårdare förklarade att hunden var blind och förmodligen hade ont hela tiden på grund av en allvarlig huvudskada. Men, vore det inte bättre att vissa djur bara fick somna in, frågade jag?Nej, vi tror inte på dödshjälp, sa han, och jag kände mig plötsligt som en elefant på den där lilla djurkliniken.Först efteråt förstod jag att en del jainister faktiskt tror att förfädernas själar också kan gå in i fåglar och andra djur.Så att ta hand om djuren, även fåglar med värmeslag – det är litet som att ta hand om sin egen familj.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.

Utrikeskrönikan 28 april Washington fredag,Just nu pågår den fjärde och sista säsongen av tv-serien Succession, den oemotståndligt lyxiga och mörka, snabbsnackande serien om ett familjeimperium i USA och en tyrannisk patriark som spelar ut sina barn, de möjliga arvtagarna till kronan, mot varandra. Logan Roy är den manipulativa åldrande familjefadern och ledaren för Waystar Royco, ett av världens största mediebolag med kabeltv-kanalen ATN, som riktar sig mot tittare på högerkanten.Och efter en dramatisk vecka inom den verkliga amerikanska medievärlden går det inte att sluta tänka på Succession, att sluta se scenerna i tjusiga hörnkontor eller blanksvarta enorma suvar, framför sig där Logan och barnen Kendall, Roman och Shiv sliter varandra i stycken med sina obarmhärtiga repliker och där obarmhärtiga beslut fattas på löpande band.I måndags fick Tucker Carlson, en av USA:s mest populära och kontroversiella tv-programledare, enligt samstämmiga rapporter, sparken från den konservativa kanalen Fox News. Och det för många chockartade beslutet, ska ha tagits av den högsta ledningen, av mediemagnaten Rubert Murdoch och hans son Lachlan Murdoch, chef för Fox Corporation som äger Fox News. Och förstås; Succession-serien om familjen Roy är, som många vid det här laget känner till, inspirerad av på Murdoch-klanen. Bilder på Rupert i olika Range Rovers och Lachlan Murdoch i dunväst och grå t-shirt är onekligen väldigt Logan och Kendall. Och som taget ur en scen från serien, var beskedet till Tucker Carlson, som lett sitt program på bästa sändningstid i sex år, osentimentalt och oväntat. Det kom bara en kort stund innan pressmeddelandet gick ut, enligt källor till olika medier utan en chans för Carlson att säga adjö till sina lojala tittare.Och de senaste dagarna har fler uppgifter läckt ut om varför Tucker Carlson så abrupt fick gå. New York Times rapporterar att det var textmeddelanden som inte blivit offentliga än, som fick bägaren att rinna över för Murdochledningen. Carlson ska i sms:en ha uttalat sig sexistiskt och vulgärt om chefer och sms:en tillsammans med tidigare kontroverser kring bland annat konspirationsteorier i hans program och kritik om rasism och en pågående stämning om sexism på redaktionen ska ha lett fram till beslutet att Carlson inte längre var värd besväret. Han själv har inte direkt kommenterat det som hänt.Och Fox News hänvisar till det sparsmakade pressmeddelandet om Tucker Carlsons öde. "Vi tackar honom för hans insatser", stod det. Karolina, familjen Roys kommunikationschef i serien Succession, kunde inte ha formulerat det tydligare.Cecilia Khavar, i Washington

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris, torsdag.Jag fick ett mejl från en man från Göteborg som var otroligt uppretad av vårens pensionsprotester i Frankrike.Jag tar nu inte ställning till huruvida systemet skulle krascha eller inte, den frågan lämnar jag till Frankrikes ledande politiker och ekonomer som är oense om den saken.Men, det där med att fransmännen är LATA…?Mitt intryck efter snart tre år här i Frankrike är snarare att de är utbrända redan vid 18!Jag menar, barnen får alltså inte ens ledigt på loven, som i och för sig är många, men ändå.Det skickas med långa listor med läxor hem.Min dotter till exempel som nu går i tvåan på gymnasiet hade en läslista på sex böcker att ta sig igenom förra sommaren.Det var en mix mellan klassiker och nutida böcker på mellan 147 och 604 sidor.Nu är hennes förstaspråk inte franska. så det klart att det var extra tufft för henne.Men jag kan inte minnas att jag träffat en enda unge i Sverige som har skickats ut på sommarlov i juni med förväntningar om att ta sig igenom Swedenborg, Strindberg, Söderberg, Lagerlöf, Ivar –Lo och något lite modernare som Jonas Gardell på slutet till skolstarten i augusti.Jag lägger två timmar om dagen på att hjälpa mina två barn med läxor, säger min franska väninna.Min 10-årige son hade ont i magen och diarré några dagar i februari och stannade då så klart hemma från skolan.Dag två gick min make till skolan för att hämta skolböcker åt sonen, men fick då genast en uppläxning av fröken.”Hur ont i magen har han egentligen”, undrade hon?”Han missar ju väldigt mycket av undervisningen.””Ehh ja...””Om han är lös i magen får ni ge honom medicin bara!”Och detta med barn med specialbehov, ja, det är framför allt föräldrarnas bekymmer i Frankrike, inte skolans.Min dotter är glutenintolerant till exempel, vilket är något som den svenska matbespisningen ju tar full hänsyn till.Laktosfritt, glutenfritt eller vegetariskt är inga problem!På vår franska skola däremot meddelade föreståndarinnan:”Det finns en mikrovågsugn, så ni kan skicka med henne mat att värma, om hon blir sjuk av det som serveras i skolan.”När det så gäller alla dessa landsomfattande demonstrationer som får ut runt miljonen fransmän varje gång, så har jag flera gånger tänkt:”Hur pallar de?”Gå upp tidigt på lördagen fast de är lediga, skriva nya kamplåtar, måla plakat, trycka upp flyers...Vad skulle kunna få ut svensken att demonstrera en gång i veckan i tre månader?Oklart.Man kan ha många invändningar mot fransmän, men är de lata?Så tolkar inte jag vårens lämmeltåg mot pensionsreformen.Däremot finns det en vänsterrörelse här som saknar motsvarighet i Sverige, och som inte anser att vi alla måste jobba mer för att bevara välfärden.Marie Nilsson Boij, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria, onsdag.Det har varit extremt intensiva dagar när jag har försökt följa och rapportera om utvecklingen i Sudan, som nu står på randen till ett inbördeskrig.Miljoner sudaneser har hukat och sökt skydd undan kulor och raketer.Jag tror aldrig vi har sett så våldsamma strider, med så tung militär utrustning som stridsvagnar och flygplan, braka loss med sådan intensitet, så fort. Ett krig mitt i en storstad som tog alla med överraskning. Från ambassadfolk från hela världen till vanliga Khartoum-bor.Jag hörde av mig till en bekant i Khartoum som jag vet har diabetes typ 2, för han hade problem att kyla sitt insulin när vi gjorde en åttatimmarsresa från Khartoum till den etiopiska gränsen för några år sedan.Jag fick ett kort svar, vi lever, vi befinner oss i en hyfsat säker zon, vi ber att allt kommer gå väl. Sedan dess vet jag inte hur det har gått för honom och hans familj. Men utvecklingen har snabbt gått från illa till katastrofalt.Jag minns en krönika jag skrev efter min första resa till Khartoum, det var i mitten av augusti 2019. Jag hade bevittnat underskriften av ett historiskt fredsavtal i det kinesiskbyggda Vänskapens hus med ekande marmorgolv och högt i tak, i centrala Khartoum.Huvudpersonerna i det sudanesiska dramat var närvarande – kamelskötaren som blev milisledare – Mohamed Hamdan Dagalo satt där som alltid, i sin camouflagefärgade keps, armégeneral Abdel Fattah al-Burhan gick runt och skadade hand med dignitärer och inbjudna gäster.När jag var i Khartoum då så talade jag också med många av dessa kvinnor som hade huvudrollen i det civila upproret. En av dem sa: "Det är vår chans är nu, vi måste få igenom reformer, innan det blir för sent." Jag gick på sandiga solvarma gator på kvällen och hörde alla dessa befriande skratt. Lättnadens skratt tror jag att jag kallade krönikan den gångenFolk kunde andas ut och kvinnorna lät slöjan falla ner på axlarna. Oket av 30 års hårdför diktatur under Omar al-Bashir var över. Trodde man. Men jag höjde ett varningens finger redan då och skrev att allt berodde på hur den lilla mannen i kepsen skulle agera – Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti, en diminutiv av Mohamed.Nu vet vi. Tillsammans med mannen i mustasch, general Fattah al-Burhan, satte de stopp för demokratirörelsen i en kupp i oktober 2021. Sedan dess har Hemedti, mannen i keps, spelat ett skickligt spel, han har skaffat sig egna inkomster genom guldgruvor som han kontrollerar tillsammans med ryska Wagnergruppen som också hjälpte honom att bygga upp en mäktig milis på 100 000 man, samtidigt som han sa sig välkomna demokratin och även förhandlade med en del av dem vid sidan av.Och nyligen avslöjades flera hundra twitterkonton som hade kapats och vaknat till liv kort innan striderna började och som visade sig vara väldigt positiva till Hemedti, klassiska ingredienser i en rysk påverkanskampanj. Kanske hade han planen klar redan då när han satt i Vänskapens hus för snart fyra år sedan.Allt var på plats för att ta över. Det finns inga hjältar i det här, även arméchefen Abdel Fattah al-Burhan var en gång diktatorn Omar al-Bashirs närmaste man. Nu slåss de om en stad i blivit en ruin på några dagar, medan sudanesernas lättade skratt förvandlats en förtvivlans suck.Richard Myrenberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Kiev, tisdag.Jag tittar på menyn, paniken stiger. I ögonvrån ser jag servitrisen närma sig vårt bord. Tyst för mig själv upprepar jag vad jag ska beställa. Och så kommer hon fram, våra blickar möts. Jag ler ansträngt och inom loppet av några sekunder rabblar jag upp hela beställningen, ber om vatten och bröd.  Jag andas ut. Tror att jag har klarat mig men hon står kvar. Ursäkta? Vad sa du? Jag tar ett djupt andetag, samlar mod. “Jag skulle vilja ha den där grytan med potatis och bönor, och gärna lite bröd, och bubbelvatten, tack.”Den här gången i normal konversationstakt. Min första beställning på ukrainska. Fram tills nyligen har jag mestadels pratat ryska här i Ukraina.De flesta, även de som egentligen inte pratar ryska, brukar förstå, eller åtminstone försöker, anpassar sig. Och jag själv, har varit bekväm, inte orkat anstränga mig, att lära, försöka. Men nu har det kommit ifatt en, det går inte längre att förutsätta att folk här ska förstå eller ens vilja tala ryska. När mormor någon gång på 40-talet flyttade från landsbygden till huvudstaden Kiev gav hon upp sitt modersmål, övergick till att prata ryska. I Moskva ansågs ukrainska var ett språk för bönder, obildade, fattiga. För att bli någon, lyckas, krävdes det i Sovjetunionen att man talade huvudspråket, det som hade högst ställning – ryska. Efter Ukrainas självständighet 1991 började uppbrottet från ryskans överhöghet. Ukrainskans ställning stärktes, inom litteratur, kultur, utbildning, i samhället i stort, men inte överallt. I de östra delarna av landet talades det fortfarande mestadels ryska, i de västra ukrainska. Språkfrågan diskuterades, debatterades, vissa ville påskynda utvecklingen, övergången till ukrainskan, andra ansåg det gå för fort. Men så hände 24 februari, Rysslands fullskaliga invasion. Brytpunkten. Över en natt valde många i Ukraina att aldrig mer tala ryska, eller i varje fall försöka. Och det märks, en hörbar förändring, på stan, i butiker, i högtalarna, runt middagsbordet, ukrainska hörs numera överallt, även i de östra delarna av landet där just ryskan varit dominerande. Ett svårt skifte för somliga, för de som av olika skäl inte lärt sig ukrainska, för att de inte behövt, inte orkat, velat eller för att de förutsatt att andra ska anpassa sig. Ja, det är svårt, men inte omöjligt, ibland behöver man upprepa sin beställning två gånger. Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 24 aprll 2023. Stockholm, måndag,Det är vår, gott folk!Äntligen!Men ärligt, jag har svårt att känna mig helt upprymd.Mer, liksom, bestulen.På soliga, varma dagar. Som att någon varit inne på mitt vår- och sommarkonto, skimmat mig...Men här finns ingen ansvarig att vända sig till för att få tillbaka det som försvunnit.Det som är borta är borta.Så i år blir den kort, en vår som redan i vanliga fall, i dess mest maxade skepnad, är kort.I början av mars byter jag till sommardäck, för att hjälpa våren på traven, för att välkomna den, omfamna den. Se här, tänker jag - dom grova fula däcken tar jag bort, och dom lena fina åker på. För din skull, komsi, komsi, lilla vår....Det har typ funkat andra år.Men i år blir näsan min lång. En vecka efter bytet börjar snön vräka ner och temperaturen kryper ner under nollan.Jag biter i surt äpple och beger mig till verkstan, igen...Vinterdäcken åker på, jag är ganska moloken och så går det någon vecka, vi är i slutet av mars.Då slår jag fast att nu, NU! Är våren kommen! Dagarna då är fina, temperaturen når upp till 12 plus vid nåt tillfälle. Det börjat arta sig.Men, en vecka senare, snön vräker ner och det är minusgrader.Och det är vid dom här tillfällena en skåning påminns om att han är på vift. Med vift menas att man avlägsnat sig från slättlandet, hjärtlandet, det förlovade landet.Där, mycket objektivt sett, våren är längre, sommaren varmare och maten godare...Men nu är jag alltså här och ovanpå det med handikappet att jag är uberskeptisk till vinter och kyla och allt som ingår i det.Min hustru däremot är tvärtom.Hon är infödd stockholmare, sedan barnsben skidåkare, långfärdsskridskonörd och så vidare. Om våren dröjer, gör det inget - då kan man fortsätta ägna sig åt vintersport, säger hon...För ett par år sedan hyrde hon in en privat skidlärare, nu skulle maken - jag alltså - lära sig åka utför. Och sedan tycka att vinter, kyla och mörker är JÄTTEKUL!Men jag är skåning. Skidläraren blev less ganska omgående, lyckades inte dölja det men sa efter några dagar att jag var ovanligt bra, givet min ålder och härkomst och sa sen tack och hej, och så var han borta. Inga extralektioner erbjöds.Där stod jag i barnbacken, omåkt av typ treåringar, och hade svårt att förstå vad skidläraren precis hade sagt. Att jag kunde åka...Nåväl, jag tog mig ner. En oerhört stolt (och möjligen blind) hustru stod längre ner i backen och klappade och skrek på sin utpräglade stockholmska: Bra, Jääätttebra!Och jag hade bara ont i fötterna och drömde mig bort till Österlen, till Havängs hoppade havsöringar och dom tidigt komna vitsipporna vid foten av Stenshuvuds kullar...Milan Djelevic, för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 21 april 2023 Helsingfors, fredag.Det gäller att våga göra bort sig!Jag tänker på det ofta när jag rör mig runt i mitt bevakningsområde. Ständigt nya miljöer, nya sammanhang, nya outtalade koder om hur saker funkar och hur man förhåller sig till varann.Norge, Finland, Island.Det är fantastiskt att få resa runt i så många olika delar av Norden – överallt dit jag kommer möts jag av vänliga och hjälpsamma människor som delar med sig av sina berättelser och som är nyfikna på varför jag kommit till just deras plats på jorden.Men jag har också reflekterat över skillnader i kynne i våra grannländer.På lediga stunder går jag gärna ut på tur, en vandringsled i naturen. Kärleken till naturen hittar jag hos människor överallt i Norden men den finns en liten skillnad i mötet mellan människor där på vandringsleden i skogen.Norrmännen hejar glatt på alla de möter och jag hejar gärna tillbaka MEN när jag prövade samma sak i mötet på skogsstigen i Finland - så tittade folk förvånat på mig.Vad säger du? Frågade mitt finlandssvenska sällskap och plötsligt kände jag mig osäker – använder jag fel fras när jag hälsar – där i skogen?Eller var hon möjligen bara förvånad över att jag hälsade på alla som en tok?Finska är onekligen en utmaning – men jag brukar tänka – det gäller att våga göra bort sig.Finland som tvåspråkigt land har också en kluven inställning till just sin tvåspråkighet. Alla barn får lära sig både finska och svenska i skolan, var tonvikten ligger beror på vilket modersmål du har.Men alla finskspråkiga gillar inte svenskan.I många år har det talats om pakkoruotsi – som står för tvångssvenska.Språkfrågan var också en sak som debatterades inför riksdagsvalet.Nationalistiska Sannfinländarna driver kravet att slopa tvånget för finskspråkiga barn att läsa svenska – pakkoruotsi.Svenska folkpartiet å sin sida kämpar med näbbar och klor för svenskan ställning i Finland.Och svenskspråkiga medier i Finland hårdbevakar vilka politiker som vågar och kan uttrycka sig på svenska.När det gäller språk handlar det ju väldigt mycket om att våga pröva - det handlar inte om att göra bort sig, tänker jag.Och i spåren av – pakkoruotsi – tvångssvenskan, dök det i valrörelsen upp ett snarlikt ord – pokkaruotsi – att prata svenska med pokerface.Helt enkelt att våga prata svenska även om den inte är perfekt.Och flera finskspråkiga politiker ansträngde sig för att också tala svenska i valdebatterna för de svenska väljarna.De vågade – trots att det inte var perfekt – pokkaruotsi.O på det följer pokkasuomi – att prata finska med pokeface – på den sidan står vi med svenska som modersmål.Bra ord tycker jag.Det gäller att våga försöka! Det är inte att göra bort sig.Carina [email protected]

Utrikeskrönikan 20 april 2023 Stockholm, torsdag.Häromveckan vaknade jag upp i Jerusalem till nyheten om att al-Aqsamoskén stormades av israelisk polis – brutala bilder där moskébesökare som barrikaderade sig där inne blev slagna av polis med vapen och batonger. Fyrverkerier sköts mot polisen.En ung kille som var i moskén darrar på rösten när han berättar hur förnedrad han och andra besökare blev av israelisk polis. Igen, säger han.Konsekvenserna blev flera och direkta – raketbeskjutningar från flera länder, flyganfall från Israel som svar och terrorattentat.Bland annat dödades två israelisk-brittiska systrar, 20 och 16 år gamla, i sin bil på ockuperade Västbanken. Deras syskon är tröstlösa under begravningen.I jakt på misstänkta gör israelisk militär räder – från staden Nablus sprids filmer på sociala medier på ett tillslag.En tupp hörs gala, väckt av skottlossning istället för soluppgång.Jag besöker staden Nablus med en kollega, staden ligger på norra delen av Västbanken. Det märks att läget är spänt. Längs vägarna dit, som kontrolleras av Israel, ser jag vakttorn med israelisk militär i. Flera av de står i en redo position med ögat i kikarsiktet på vapnet som är riktat mot vägen. En syn jag inte känner igen från mina senaste resor i krigets Ukraina.I Nablus gamla stad pågår försäljning av mandlar, falafel, levande höns, plastleksaker och porslin – Ramadandekoration, vimplar i olika färger, hänger som dekor mellan stenväggarna i de trånga gränderna. Moppar och elsparkcyklar åker förbi på kullerstenarna. Jag känner igen vimplarna som fladdrar i vinden från videor som Israelisk media publicerat – en video från hjälmkameran på israelisk militär som springer i gränderna och skjuter under tillslag mot vad de kallar terrorceller – beväpnade militanta grupperna som finns här, som strider mot israeliska styrkor.En undersökning gjord nyligen visar att bland palestinier finns en majoritets stöd för sådana grupper. Och det syns tydligt i de trånga gränderna här. Överallt hänger också affischer, stora och små – på unga killar i Northface, Adidas- och Nike-tröjor. De flesta har kepsar, palestinasjalar, några av dem kan knappt vara 18 år. Några ler, de håller i olika vapen.Det är porträtt på martyrer – de som dödats av Israelisk militär som regelbundet gör räder här. I en liten butik i en av gränderna sitter två unga killar, de tillverkar och säljer nyckelringar, halsband och muggar med de unga killarnas porträtt på. Unga personer som vi möter har bilderna som bakgrund på sin mobil. Vi stöter ihop med familjemedlemmar till några av de kändaste martyrerna.En 16-årig tjej säger att hon har bara stött på israeliska styrkor en gång, förra sommaren när de kom till hennes hem och grep hennes pappa, säger hon.Hon säger att killarna omkring henne vill beväpna sig, om de inte redan gjort det. De vill befria Palestina, säger hon. Det är bra men själv skulle jag föredra om de fortsatte plugga, gick på universitet säger hon.Israel är så starka, vi kan inte vinna mot dem med vapen säger hon. Med utbildning så kommer vi kunna beskydda oss och landet bättre, säger hon.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på [email protected]

Utrikeskrönikan 19 april 2023 Köpenhamn, onsdag.Solen och värmen har äntligen kommit till Köpenhamn, och passande nog jag också. Det slår mig när jag går längs de vanliga stråken att senast jag var här var det kallt och definitivt inte vår i luften. Valet av varm jacka kändes den gången klokt, idag inte lika klokt. En kopp finkaffe på vanliga stället kostar om möjligt ännu mer än sist.Den allt svagare svenska kronan i relation till den danska är kanske tydligaste indikationen för oss som gränspendlar på det här hållet, på att tiden går.Det var ett tag sedan jag hade nöjet att vara här, andra delar av bevakningsområdet har tagit det mesta av både tid och uppmärksamhet å det senaste. Kanske inte så konstigt när läget i Europa är som det är och med ett Polen, som alltså är den andra halvan av bevakningsområdet, vars utrikespolitiska pondus växer för varje dag. Inte så konstigt det heller, Polen är ju både politiskt och geografiskt väldigt nära nyhetshändelsernas absoluta mitt. Dessutom laddar detta jätteland upp för val i höst.Men nu är jag alltså inte i Warszawa, utan i Köpenhamn, där kaffet blir dyrare och vädret varmare. Och med en känsla av att den politiska temperaturen här gått åt andra hållet. Den dramatik ni kanske mins från höstens valrörelse och vinterns historiska regeringsbildning, har avtagit. Dansk politik skapar inte lika ofta rubriker i Sverige.Samtidigt är ju den danska politiken aldrig händelselös, så jag köper det där hutlöst dyra kaffet, sätter mig i solen och försöker teckna de stora linjerna. Hur har det till exempel gått för den så omtalade danska mittenregeringen? Jo tack, det korta svaret är: sådär. Den passerade 100 dagar strax innan påsk och det sägs ingen annan dansk regering i modern tid tappat så mycket i opinionsmätningarna så fort.Att man bet sig fast i beslutet att avskaffa en populär helgdag, den stora bönedagen, är förmodligen den största anledningen till att man kom på kant med danskarna, Socialdemokraterna med statsministern i spetsen har tappat var fjärde väljare sen i november och är sensationellt nog inte välkomna att tala vid de danska förstamaj-tågen i år.Men regeringspartnern på andra sidan blockgränsen, det liberalkonservativa Venstre, har det inte heller så lätt. Partiledaren, försvarsministern, och en av arkitekterna bakom mittenregeringen, Jakob Ellemann Jensen, är långtidssjukskriven för stress och regeringssamarbetet som skulle bli partiets stora nystart efter år av interna strider och kraftig tillbakagång har blivit - fortsatt tillbakagång. Och på Christiansborg har de förbjudna frågorna börjat ställas: kan man sparka en sjukskriven partiledare? Och vad händer då med regeringssamarbetet?Nä, det har inte saknats drama på Borgen. Standardgissningen bland politiska bedömare är att försöket med regering över mitten kommer överleva som längst till nästa val.Så slutsatsen får blir samma som alltid: det är spännande tider framöver, för oss som gillar dansk politik.Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönika 18 april 2023. Stockholm, tisdag.Gängkriminalitet och brottsbekämpning är ord i tiden. Inte bara i Sverige. I Indien har den här frågan hamnat i fokus de senaste dagarna efter att den fängslade före detta politikern Atiq Ahmed och hans bror sköts ihjäl i direktsänd tv när han under poliseskort var på väg till ett sjukhus i staden Prayagraj. Några dagar tidigare hade hans son dödats under ett polisingripande.Atiq Ahmed var inte vem som helst, epitet som gangsterpolitiker och Robin Hood har använts om honom. Han var känd för att hjälpa behövande och betala fattigas bröllop ur egen ficka, men han anklagades också för inblandning i mord, kidnappning och utpressning. Den här gången anklagades han för inblandning i mordet på en person som vittnat mot honom. En omfattande historia i sig värd sin krönika; men kortfattat utöver Atiq Ahmed har en av hans söner dödats, några satts i fängelse och hans hustru är på rymmen.Mordet på bästa sändningstid i tv i lördags kväll har skapat debatt kring bristen på säkerhet under fångtransporter. Känns det igen kanske? Men också en diskussion om tillståndet i delstaten Uttar Pradesh där det här hände. Är det total laglöshet som gäller, frågar sig lokala och nationella politiker. Uttar Pradesh har en befolkning lika stor som Brasiliens. Utvecklingsmässigt så har den här delen av Indien länge ansetts ligga efter andra regioner i landet och särskilt landsbygden har haft ett dåligt säkerhetsrykte. När jag rest där har jag ogärna åkt bil efter solnedgång.Oppositionen rasar och kräver den högst ansvarige politikerns avgång. Yogi Adityanath som han heter tillhör det hindunationalistiska BJP som också har styr nationellt. 2017 när Adityanath tillträdde lovade han hårda tag mot kriminaliteten och sedan dess har en ansenlig mängd polisingripanden slutat med att den misstänkte dödats. Enligt en presskonferens som polis i Uttar Pradesh höll i förra veckan har 183 personer dött vid polisingripanden sedan 2017. Enligt polisen är de dödade hårdnackade kriminella. Det händer inte bara i den här delen av Indien utan är ett återkommande scenario inte minst vid spektakulära brott som uppmärksammats medialt och där trycket på resultat varit extra stort.Tre personer greps direkt på plats efter skotten mot Atiq Ahmed. Motiv? Ja enligt indisk media som citerar poliskällor ville de få uppmärksamhet för att de lyckats undanröja en känd kriminell men argument mot den förklaringen har redan hörts.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 17 april 2023. Stockholm, måndag.Femårige Matvijs video ”Snart är det påsk” har gjort succé på nätet med nära 31 miljoner, som tittat på när den lille ukrainske bondpojken från Tjerkasy visar runt på familjens gård.Firandet av ortodoxa påsken har precis avslutats, men Matvijs video fortsätter att få nya klick.Det är något med den lille pojkens glada och säkra uppsyn när han ger gårdens hönor mat, visar korna och fälten där hans pappa odlar grönsaker. Precis som Matvij också tänker göra när han blir stor. Pojken visar hur jordgubbsplantorna ska skötas, men att han nog också kan tänka sig att odla bananer i succévideon. Hans pappa, som också lägger ut videos på tiktok och andra sociala nätverk, kommer inte behöva göra någon reklam för sina produkter efter sonens video. I en intervju med statliga ukrainska tv:n säger pappan stolt att Matvij är en naturbegåvning framför kameran.I videon finns inte något alls om den andra ukrainska verkligheten, kriget. Det är kanske därför den har blivit så populär ? Den inger hopp om något annat. Ett vanligt normalt liv utan flyglarm och rädsla för att allt ska slås sönder av en rysk robotattack. Så som hände i helgen i Slovjansk längre österut, där 15 människoliv släcktes av den ryska S-300 roboten. De låg och sov i sina lägenheter på femte våningen, när den slog ned. En tvåårig pojke blev det yngsta offret där. Och i närheten av Cherson dödades en mamma och hennes vuxna dotter vid rysk artilleribeskjutning.En grym verklighet, som ingen i Ukraina någonsin glömmer, den finns alltid med. Även i ukrainska orter längre västerut, som inte lika ofta utsätts för ryska attacker är kriget ändå närvarande. Som när militärer återvänder hem i kistor eller som nu i påskas när en ny fångutväxling med Ryssland innebar att 130 ukrainare kom tillbaka helskinnade hem. Många av dem vände hem till västra Ukraina, efter att ha tillfångatagits under strider i öster.Där i öster där beskjutningen är som värst finns också oväntade mer positiva nyheter. Som att antalet nya jobb ökar i Cherson i år, att företag satsar igen trots kriget och rysk beskjutning. Det behövs arbetare för att återuppbygga broar, hus och infrastruktur. Men jobben finns även inom andra områden. Ny statistik visar på samma trend i hela Ukraina, färre arbetslösa och fler jobb att söka.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 14 april 2023 Berlin fredag,"Du får la fråga Ove."Så sa vi ofta så till varandra i min familj när jag växte upp när man fick en fråga som man inte riktigt kunde svara på."Du får la ta och fråga Ove".Ett annat uttryck med något större spridning än i min familj är det ofta använda svaret på frågan "hur har du det, jo, det är mycket nu".Båda de här uttrycken har på sistone ofta kommit för mig.För det är verkligen mycket nu.Väldigt mycket för tyskarna.Kärnkraften ska bort, stängs av för gott, för denna gång iallafall, imorgon, gas och ölpannor för uppvärmning av husen ska bort, förbränningsmotorn ska bort, även i nationalklenoden Golf, ingen mer Golfmodell med förbränningsmotor kommer byggas meddelade Volkswagen nyligen, framtiden för den fria farten på autobahn diskuteras för fullt, priset på traditionella nationalrätten currywurst har gått upp rejält för att inte tala om vad det gjort på den nya moderna nationalrätten Dönerkebab, herrlandslaget i fotboll vinner inte längre, Bayern München förlorar i både inhemsk och europeisk cup trots ny monstertränare och förbundskanslern heter sen ett år tillbaka inte längre Angela Merkel.För att nämna några saker som gör att man kan just kan slå fast att det är mycket för tyskarna just nu.Och det slog mig häromdagen att var och när jag än hamnar som korrespondent och så landar jag i ett land som är lite i uppror, förändring och ett slags generaldebatt med och om sig självt och många är lite arga eller irriterade på det utifrån.Så var det i USA under finanskrisen där, vad håller man på de på med på Wall Street egentligen fick jag försöka svara på i sändning efter sändning, för att inte tala om åren här i Berlin under Eurokrisen, då många var arga på Merkel på hennes stenhårda sparkurs mot bl a Grekland.Daniel Alling, vår korrespondent i Berlin, varför gör Tyskland på detta vis? Jag erkänner villigt att det inte alltid är lätt att förklara.För att, ännu mer inte tala om åren i Brexitstorbritannien när alla storögt tittade på när britterna högljutt och intensivt debatterade om hur brexit egentligen skulle se ut och man gång på gång som korrespondent fick försöka svara på om parlamentets regler tillät att Boris Johnson gjorde på ett visst vis eller ej.Och när jag under de nämnda tillfällena skulle försöka förklara skeendet och när jag nu ska försöka förklara de stora förändringarna som sker här i Tyskland förnärvarande så är det inte utan att jag då och då, mitt i direktsändning eller när jag ser frågelistan i manusskriptet i förväg får för mig att helt enkelt damma av vårt gamla familjeuttryck och bara säga rakt ut till programledaren att "Jaa, due, du får la ta och fråga Ove".Det är sannerligen inte lätt alltid att förklara eller förstå ett annat land, man får göra så gott man kan, men en sak är helt klar:Det är mycket nu!Daniel Alling, Berlin

Utrikeskrönikan 13 april 2023 Turkiet, torsdagDet krasar under fötterna, som att gå på en strand med torkad tång och stenar. Såna där stenar som havet år efter år sakta slipat runda, lena.Men det är inget hav.I horisonten inte mötet mellan himmel och vatten med en fantasifull solnedgång.Ljuden inte måsarnas skratt och sorlet från lekande barn.Det är byggnader, såna som nyss stod här.Var människors trygga hem.Horisonten fylld av byggdamm och ljuset från skarpa strålkastare.Ljudet från brummande dieselkraftverk, grävskopors arbetande, men från barnen hörs ingenting.Det är betong som krasar under fötterna.Betong och glas.Det ligger människor där. Under mina fötter.Ingen vet hur många.Tröstlösa försök görs att både med grävskopor och förhand gräva fram det man hoppas ska vara överlevande.Oftast för sent.En 6-åring dör framför räddningsarbetarnas ögon.Enstaka under sker. Människor som tärda visar livstecken efter 10 dygn i ett krossat hus.Under några veckor i februari var all världens strålkastarljus riktade mot städer och samhällen som Hatay, Adıyaman, Kahramanmaraş, Nurdağı, Gaziantep och områden i norra Syrien dit ingen utomstående kom in.Världens mediakårer har åkt hem nu, nyhetsfokus riktas åt annat håll. Det är naturligt, det är så det funkar.Men det är nu katastrofen på allvar börjar sjunka in. Hos mig som plötsligt i mitt inre inser vidden, drömmer drömmar om skalv, om rasmassor och sorg.Men framförallt hos de som lever där, de som är kvar.De som nu ska försöka börja leva igen, börja om ett liv.Alla deras framtidsplaner har begravts i rasmassor orsakade av knappt två minuters kollision mellan kontinentalplattor. Alla minnen krossade av betong.De skulle ju gå till jobb och skolor som vanligt den där måndagsmorgonen, istället förändrades allt i ett enda slag.Barn, föräldrar, syskon och vänner. Borta.Arbetsplatser förstörda. Inkomster reducerade till noll.Människan är en mästare på att överleva, det har vi sett i åtskilliga katastrofer och krig.Men hur börjar man egentligen om från noll, när man förlorat allt.50 000 döda på ögonblick – men miljoner offer.Det är svårt att hitta tröst, för allt kommer att hända igen, ingen vet var, ingen vet när – det enda vi vet är att.Tittar under mina kängor, små betongbitar har kilats fast under sulan. Minnen av det som en gång var.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, onsdag.Så här i påsktider kan det vara på sin plats att prata lite om kärringar.Enligt en forskningsstudie upplevs kvinnor i arbetslivet som mest osympatiska vid 47 års ålder. För både män och kvinnor gäller att de uppfattas som mer effektiva och kapabla ju äldre de blir – men medan män tydligen är lika charmiga yrkeslivet igenom, blir kvinnor kyligare upp i åren och karriären. Eller – det är så de upplevs.Det kan ju vara så att det hela ligger i betraktarens öga. Studien använde sig av en mätmodell kallad Bem's sex role inventory, som ofta används för att studera könsroller. Enligt modellen är typiskt manliga egenskaper till exempel oberoende, analytisk, tävlingsinriktad och att ha ledarskapsförmågor. I beskrivningarna av en feminin person ingår ord som foglig, lojal, förstående och blyg.Men det kan ju också stämma, upplevelsen av de 47-åringa kvinnorna. Kanske är det vid den åldern som vi har fått tillräckligt med erfarenhetsmässigt fuck off-kapital och kan bry oss lite mindre om vad folk tycker och tänker.Vi är nog många som skulle önskat att vi hade haft lite mer av en 47-årings pondus när vi klev in i arbetslivet som försiktiga tonåringar. Kanske hade vi då sagt ifrån, när vi blev fnysta åt av chefen på mataffären där vi jobbade extra, när vi frågade varför tjejerna bara fick sitta i kassan medan killarna fick variera med golvpass och lära sig stå i ost- och charkdisken.Kanske hade vi som sjuksköterskor i 30-årsåldern ifrågasatt de tysta reglerna kring vem i personalrummet som var ansvarig för kaffekokning och vem som får avbryta vem under en läkarrond.Eller, kanske hade vi ställt till en scen när vi som 20-nånting-åriga inhoppsvikarier i mediebranschen insåg att det kunde hända att man plötsligt slutade bli inringd om man hade uttryckt kritik mot en chef.Kanske hade vi tagit lite mindre skit helt enkelt. Men, det vore förstås olidligt om alla klev in i arbetslivet som garvade, kaxiga 47-åringar. Själv tänker jag att jag ska tillåta mig – eller kanske till och med sträva efter – att bli lite mer som min gammelfaster Viveka när jag blir 47. Ett original på alla vis, iförd enkom färgglada loppisfynd, sällan matchande, dök hon i min barndom upp hemma hos oss då och då, gärna vid middagstid och alltid oanmäld, när hon hade vägarna förbi. Då hade hon oftast varit på Cinemateket och sett någon knepig film. Min mamma blev alltid överförtjust när hon kom, trots att hennes omdömen om maten kunde vara chockerande ärliga. Faster Viveka hade böcker i köksskåpen och lagade troligen aldrig mat. Hennes värdinnereplik när jag besökte henne var: Vill du ha varmt eller kallt kaffe.Viveka får kanske bli en figur att leva upp till lite lagom, utifrån dagsform och humör. Hur som helst, om ni såg några kärringar med attityd häromdan, flygandes på en kvast och med katt och tekanna, så kan det vara så att det bara var vanliga damer, nyss fyllda 47.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönikan 11 april. Belfast, tisdag.Det här är en stad med många minnen. Av konflikt och gamla skiljelinjer.De syns överallt: På de bepansrade polisbilarna som är redo för kravaller och brandbomber. På trottoarkanter som är målade i rött, blått och vitt i brittiska kvarter. De gröna, vita och orange flaggorna som vajar i de irländska. Muralmålningarna som minns liv som gått förlorade under decennier av konflikt, grindar och staket runt bostadskvarter som än i dag ska hålla borta de som inte är vänner.I dag när USA:s president Joe Biden kommer hit är säkerhetspådraget enormt och poliskåren har varnat för en ökad hotbild. Under helgen blossade kravaller upp som det så ofta gör här under påsken.Men även om konfliktens spår finns i skuggan av vardagen, så är Nordirland och Belfast, så mycket mer. 25 år efter fredsavtalet har en ny generation hunnit växa upp och skapa sig en egen uppfattning om livet här och deras plats i världen.Och då tänker jag på Regan som jag träffade här för några år sedan. Hon föddes 1998, och är alltså lika gammal, eller ung, som Långfredagsavtalet. Hon växte inte upp när våldet var en del av livet här, då när barn lekte på gator bland utbrända bilar, barrikader och beväpnade militärer.Hennes barndom präglades av de försiktiga, tappra, trevande stegen mot fred. Och de blev avgörande för hennes liv, för i ett av alla projekt för att sammanföra ungdomar från de irländska och brittiska sidorna här så träffade hon, som vuxit upp i ett katolskt, irländskt hem, protestanten, britten Dean. Två tonåringar som blev kära, där gamla konflikter inte tilläts stå i vägen.Visst fanns det folk som tittade snett när de började träffas, och föräldrarna skickade oroliga sms när de sena kvällar gick mellan varandras kvarter i Belfast. Men på det stora hela omfamnades deras kärlek, något Regan förvånades över. Hon hade hört skräckhistorierna från förr om kärlekspar som blivit utfrysta från familjer och vänner. Men ungdomens spirande kärlek hade slagit rot och varför skulle deras bakgrund, familjernas tro eller politiska åsikter stå i vägen för den?I dag är Regan och Dean gifta, och i sommar väntar de tillskott i familjen.Så föds nya generationer, som skapar nya minnen och en ny framtid för Nordirland.Stephanie Zakrisson, i Belfast

Utrikeskrönika 6 april 2023. Palm Beach, Florida.Det blåser ljumma vindar längs den palmkantade promenaden här i högsäsongens Florida. Över broarna mellan Palm Beach och West Palm Beach kör Bentleys, Jaguarer och Porschar förbi. Här har folk bland USA:s en procent, som de förmögnaste amerikanerna ibland buntas ihop till, semesterboenden. De går power walks förbi mig i dyra tajts och lunchar på takterrasser. Solen hettar men det känns redan som att jag är långt ifrån hetluften.Ändå har det bara gått två dagar sedan det New York Post döpte till Day of the Don på sin förstasida.Dagen då Donald Trump klev in i en domstol på nedre Manhattan. Dagen då USA:s 45:e president formellt anhölls och fick höra de 34 åtalspunkterna mot sig gällande bokföringsbrott som han nekar till. Dagen då han sedan kom körandes här i sin bilkortege på väg hem till lyxvillan Mar-a-Lago med supportrar vinkandes längs bron.Medierna fläskar fortsatt på med detaljbevakning av det som förstås är så mycket mer än ett kabel-tv-drama: det första åtalet någonsin mot en amerikansk president före detta eller sittande.Men det som börjar bli allt mer tydligt nu i efterdyningarna av The Day of the Don är hur även några av hans mest övertygade kritiker, börjat lufta sin skepsis till åtalet. Trumps allierade rasade mot det hela redan innan det blev känt exakt vad åtalet innehöll. Och även flera av hans väntade rivaler inför presidentvalet nästa år gick snabbt ut och kritiserade åklagaren i New York. Men efter att åtalspunkterna släpptes i tisdags har också till exempel en sådan som republikanen Mitt Romney, som röstade för att fälla Trump i två riksrätter beskrivit rättsprocessen mot den tidigare presidenten som politiskt motiverad. Nancy Mace en annan republikansk Trumpkritiker säger att åklagaren nu gjort Trump till en martyr, en svår bedrift.Det de flesta skeptiker riktar in sig på är att åklagaren ska ha satt ihop ett skakigt åtal rent juridiskt. Något flera experter också lyfter fram. En jurudikprofessor från UCLA skriver i en debattartikel på nyhetssajten Slate: det är känt om man ska skjuta kungen så får man inte missa.Och även om argumenten från de Trumpsupportrar jag mött utanför hans hem här i Florida var förutsägbara precis som bland många i det djupblåa demokratiska New York, från ena sidan kallar man det politisk förföljelse och från den andra understryker man att ingen står över lagen. Så är den bergfasta splittringen som vi ser hör i USA gällande så mycket annat, inte helt tydlig i det här fallet.Och det är nästan det mest förvånade av allt häpnadsväckande som hänt de senaste dygnen, i ett Amerika där i princip ingenting annars rubbar synen på den mest kontroversiella presidenten i modern tid.Cecilia Khavar, [email protected]

Utrikeskrönika 5 april 2023. Bryssel, onsdag.Som jag har längtat efter det där ljudet. Ljudet av gräsklipparen.I flera veckor eller kanske rent av flera månader så har jag och sambon tittat ut mot trädgården och tänkt: vi borde klippa gräset. Och medan våren sakta börjat komma hit till Bryssel har detta övergått till ett måste: vi måste klippa gräset, innan det är försent och vi får skaffa fram en lie.Vad är problemet då tänker ni kanske?Ja, att klippa gräset borde inte vara en oöverstiglig uppgift. Särskilt inte om man som vi har en typisk liten Brysselträdgård där gräsmattan är typ fem gånger sex meter.Men problemet är att vi i princip bara har tid att klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter på söndagar. Och det är just den dagen som vi inte får klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter. För på söndagar då ska det vara tyst i vårt kvarter. För på söndagar stänger stora delar av Belgien ner.Nu tänker säkert många lyssnare, men snälla nån, klipp gräset någon annan dag då! Veckan har ju sex andra dagar!Och det kan man ju tro. Men nej.Med veckodagarnas livspussel där vi ska hämta på skola, laga middag, tvätta, göra läxor och mycket annat har vi ofta bara helgen till vårt förfogande. Och när det gäller veckobestyr så begränsas den belgiska helgen till enbart lördag.Här kommer några exempel:Åka till stormarknaden och handla mat – bara på lördagar.Åka till butiken och köpa redskap för att kunna dona i trädgården – bara på lördagar.Om du någon gång lyckas klippa gräset och vill dumpa det på tippen – bara på lördagar.Äta på restaurang – de flesta bara på lördagar.Listan kan göras lång. Och vi kan lägga till ena barnets fotbollsmatcher – bara på lördagar.Och jag lovar er, den lördagen när det väl kommer en liten lucka, ja då kan man ge sig på att det regnar så att man ändå inte kan klippa gräset.En vän av oordning tänker nu kanske att det inte kan vara så farligt om jag klippte gräset ändå på en söndag. Vad skulle kunna hända?Jag ska berätta vad som kan hända.För några år sedan, när vi var nyinflyttade, klippte jag den lilla, lilla häcken på framsidan av huset en söndag förmiddag. Det går på fem minuter om man jobbar snabbt.Men jag hann inte särskilt långt innan grannen kom ut och vänligt men bestämt förklarade att det där jag sysslade med, det var interdit – förbjudet.Men med allt detta sagt så är jag ändå ganska kluven kring att Belgien stänger på söndagar. Det har sina nackdelar men också sina fördelar.Visst, ringer du upp mig en lördag när jag stressar mellan en bortamatch och diverse inköp i butiker med begränsade öppettider så kommer jag definitivt säga att det är ett urbota dumt påfund.Men frågar du mig dagen därpå, när jag sitter där i trädgården, kanske med ett glas i handen och tittar ut på det alldeles för långa gräset som jag inte lyckats klippa den här helgen heller men som jag inte får klippa just den dagen, tja, då är det rätt skönt och avslappnande trots allt.Precis vad man behöver en söndag, inför en ny arbetsvecka.Andreas Liljeheden, [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 4 april Taipei, tisdag.Där morgonsolen skiner över höghusen i de centrala delarna av stan.Betong blandas med grönska när motorvägarna ramar in grönområdena längs med floden Tamsui som jag kan se från mitt hotellrum på femtonde våningen.Så här högt upp är det ständiga trafikbullret mer av ett avlägset brummande.Som alltid när jag reser till Taiwan slås jag av skillnaderna gentemot Fastlandskina.Två kinesiska samhällen som utvecklats åt olika håll.Det ena öppet, det andra mer stängt.Jag tänkte på det när jag häromkvällen gick jag förbi rader av flaggor med politiska slagord som en lokal självständighetsgrupp satt upp på en av Taipeis centrala gator.Det hade inte gått så bra i Peking, för att uttrycka det milt.Hursomhelst så satte flaggorna fingret på det säkerhetspolitiska läget kring den självstyrande demokratin Taiwan, som sedan länge lever under hotet från Kina.I skrivande stund är presidenten Tsai Ing-wen på en resa via USA som eventuellt återigen kan leda till kinesiska militära markeringar.Och det i läge där spänningarna i regionen ökat, särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.Det märks inte bara i Taiwan, utan också hos grannen Japan, där jag häromveckan reste runt på de sydliga öarna.Där mötte jag en oro att hamna i kläm mellan giganterna Kina och USA.Men åsikterna går isär hur det ska hanteras. Vissa vill rusta upp, andra rusta ner.På Okinawa till exempel finns sedan länge ett stort motstånd mot USA:s många militärbaser där.Inte konstigt kanske, med tanke på historien. Omkring 100 000 civila miste livet under USA invasion av Okinawa under andra världskriget.USA ockuperade och styrde sedan ön fram till 1970-talet.Men även idag är ljudet från amerikanska militärflygplan som lyfter och landar på ön en del av vardagen.Och vid en av de återkommande demonstrationerna utanför en av USA:s militärbaser träffade jag luttrade aktivister som inte ser någon trygghet i den stora militära närvaron. Tvärtom.Och på ön Ishigaki, ännu längre söderut, öppnade det japanska försvaret nyligen en ny militärbas.Ett skydd mot Kina, enligt vissa. Andra ser det som att ön blir mer utav en potentiell måltavla.Det är såklart inte alla som är oroliga. Vissa jag talat med säger sig övertygade om att en faktisk konflikt inte kommer bryta ut.Men, det är ändå som att något ligger i luften.Om Rysslands anfallskrig mot Ukraina var en jordbävning, så har efterskalven nått ända hit.Och de nya skakningarna har bidragit ytterligare till en trend av pågående militär upprustning i Ostasien.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönikan måndag 3 april Här är Kairo, måndagOch jag undrar om den ställföreträdande indignationen ersatt det ställföreträdande lidandet?Vi befinner oss i Stilla Veckan – påsken, och många kristna påminner om Jesu ställföreträdande lidande – att han ska ha dött för våra synder och lidit för vår skull, den dygdigaste av uppoffringar.Men vem är det idag som betraktar det ställföreträdande lidandet som något vackert och beundransvärt, för många snarare ett svaghetstecken, ett misslyckande att vara en sån looser att man uppoffrar sig för någon annans skull.Jag minns en kampanj för många år sedan i Almedalen där Frälsningsarmén hade ställt ut baljor på Donners plats där man tvättade fötterna på förbipasserande. Vår ledare tvättar era fötter, vad gör er ledare stod det på plakaten.En fyndig kampanj. Men idag är det nog ställföreträdande indignation snarare än lidande som tilltalar oss syndiga människor.Visserligen har ordet indignation – moralisk upprördhet – fått en alltför dålig klang, jag använder det själv på ett nedsättande vis om bittra, kränkta, och harmsna människor som ger nån annan skulden för allt som gått dem illa.För egentligen är indignation en alldeles hälsosam reaktion på orättvisa. De indignerade egyptierna som gjorde uppror mot att behandlas ovärdigt av en stat som lät sina poliser sodomisera politiska fångar.Det är sunt att bli indignerad och förbannad.Men indignation är också en av människans mest lättexploaterade känslor. Så lyckades t.ex. det muslimska brödraskapet komma till makten i Egypten när de sa sig företräda folket i ställföreträdande indignation. Eller IS som lovade upprätta sunnimuslimers värdighet.Och nu är det den ställföreträdande indignationen som gör att Benjamin Netanyahu trots allt har starkt stöd av alla de israeler som i decennier känt sig förfördelade och diskriminerade av den liberala eliten. Eliten som bestod av judiska pionjärer från Europa som byggde kibbutzer och institutioner som högsta domstolen, som drömde om en bättre värld och den nya människan, men som samtidigt såg ner på judar från Marocko Irak och Jemen. Nu hånas eliten, etablissemanget och vänstern och trots att Benjamin Netanyahu själv är född in i eliten, lyckas han förkroppsliga den ställföreträdande indignationen. På samma sätt som Donald Trump, trots sin position, iklär sig en ställföreträdande indignation å de förfördelades vägnar inför det han ser som eliten, etablissemanget och det politiserade rättsväsendet.Men det är inte alls omöjligt att både Donald Trumps och Benjamin Netanyahus supporters faktiskt anser att de får sina fötter tvättade av dessa ledare.Cecilia Uddén, för P1-morgon i Kairo

Utrikeskrönika fredag 31 mars Paris fredag,Redan i taxin in till stan märker jag att nånting är lite märkligt. Jag börjar skala av mig plagg efter plagg, medan svettdropparna tränger fram på pannan.Klockan närmar sig nio på kvällen. Jag tittar ut genom fönstret för att se hur långt våren kommit.Är träden gröna? Rabatterna fyllda av blommor? Näe, de flesta grenarna är fortfarande kala längs min väg.Men där susar en tjej på sparkcykel i tunn, röd klänning. Där skrattar en grupp unga på en uteservering, påfallande lätt klädda. T-shirt och kort,kort.C'est pas normale Madame, det är inte normalt, säger taxichaiffören som om han läste mina tankar.Så varmt sent på kvällen. Det är ju som på sommaren, i slutet av mars, Madame.Väl framme möts jag av koltrastarnas kvitter. Paris på våren. Det slår väl ändå det mesta.Nästa morgon bekräftar meteorologerna att det varit exceptionellt varmt: 19 grader vid midnatt i Paris, 22 på västkusten, 27 vid Pyréenernas fot. Som en härlig sommarkväll, fast i slutet av mars. C'est pas normale, madame.Jag promenerar genom en av stadens alla parker, där påskliljorna snart vissnat, men en praktfull lila magnolia står i full blom. I övrigt bara små gröna musöron på träden. I ett hörn jobbar parkarbetare med den stora fontänen, som ännu inte fyllts med vatten.Det är svalare. Och känns igen som en normal vårdag i slutet av mars.Ända tills president Macron kring lunchtid presenterar regeringens plan för landets vattenförsörjning.Torkan vill inte ge sig. I år har Frankrike till och med för första gången upplevt torka på vintern - när det ska regna som allra mest. 32 dagar utan regn. Det är verkligen inte normalt, Madame.Men rekordtorkan må vara exceptionell idag - i framtidens klimat blir det här det normala, sa Macron.Så nu gäller det att få vattnet att räcka till för alla.På kvällen berättar väderpresentatören att årets första franska jordgubbar skördats. Det är inte normalt. Det är klimatförändringarna som får blomningen att starta tidigare, säger presentatören. Och i Biarritz har det varit trettio grader och folk ligger på stranden i bikini.Torka, vattenbrist och sommartemperaturer tre månader tidigare än normalt. Plötsligt känns det som om naturen och hela franska samhället håller andan. Om det är såhär nu, hur ska det då bli i sommar?Säger servitören på ett café.C'est pas normale madame, c'est pas normale.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Paris.

Utrikeskrönikan 30 mars 2023 Bangkok torsdagDet är valfeber här i Thailand. Det ska väljas ett nytt parlament och regering den 14 maj. I Thailand är det inte så viktigt vilket parti politikerna tillhör, bara man syns mycket och på det sättet får många röster. Det är inte lika viktigt med politiska ideologier eller smarta visioner för framtiden. Inför valet har bland andra den sittande premiärministern general Prayut Chan-o-Cha bestämts sig för att byta parti. Partiet som valde honom till premiärminister var han i alla fall aldrig medlem i så nu passar han på att gå med i det nystartade partiet ”Förenade thailändska nationens parti” som i stort sett är skapat för att förra fram Prayut så han förhoppningsvis kan fortsätta som premiärminister efter valet.Om de politiska lojaliteterna och ideologierna inte är så viktiga för vissa partier så finns det något annat, vid sidan om hägrande rikedom och makt, som är oerhört viktigt inför valet. En bra och klatschig kampsång. Så likt Mello kommer här en snabbgenomgång av några av de mest spelade kampsångerna just nu.Melodi nummer 1. ”Chao Wan Mai, Nästa morgon” som hyllar Thailands äldsta parti Demokraterna. Här har vi en text som bubblar fram på en taktfast melodi som lovar en ny gryning och ett nytt liv för alla. Något som demokraterna hoppas ska hjälpa dom ur en allt snabbare nedåtgående spiral i opinionsundersökningarna. Melodi nummer 2 kommer från partiet som hoppas på att vinna en jordskredsseger i valet. Pheu Thai. Med en flört till traditionell folkmusik i soundet lovar det största oppositionspartiet att minska ojämlikheten, utplåna fattigdom, säkerställa "god hälsa för alla" och utrota korruption. Det senare är intressant eftersom Pheu Thai leds av dottern till tidigare premiärminister Thaksin Shinawatra som är dömd för korruption och nu befinner sig i landsflykt undan straffet.Sist och kanske blivande minst. Det styrande regeringspartiet Palang Pracharath som blir allt mer impopulärt bland väljarna men som nu när man förlorat premiärminister Prayut till konkurrenterna satsar allt på att beskriva partiledaren och den tidigare juntageneralen Prawit som en snäll, populär politiker som välkomnas varmt av människor i alla åldrar vart han än går. Det här är en låt med ovanligt ärlig text: "Om du har problem kan farbror Pom hjälpa dig. Han är trött, men aldrig för trött för att hjälpa”. Farbror Pom är smeknamnet på den 77-årige general Prawit som inte har hälsan med sig och ser allt tröttare ut. Det återstår och höra om det blir någon Pom-effekt i valet den 14 maj eller om någon av de andra kampsångerna lockar tillräckligt med röster för att vi ska får höra de bevingade orden. -Thailand, Vi har ett resultat.Peder [email protected]

Utrikeskrönikan 29 mars 2023 Edinburgh, onsdag.Precis på gränsen mellan England och Skottland, längs den gamla vägen som de flesta reste på förr i tiden, ligger Gretna Green. En by med runt 3000-invånare, men med långt fler besökare genom åren. Namnet på byn kanske ringer en klocka för de som liksom jag är förtjusta i kostymdramer, eller kärleksberättelser som utspelar sig på 17- eller 1800-talet.Som Jane Austens klassiker Stolthet och Fördom, när lillasystern Lydia Bennet lämnar sin förtvivlade familj med bara en lapp där det står att hon och George Wickham är på väg till Gretna Green. Eller i Downton Abbey, där Lady Sybil tänker smita mitt i natten med sin irländska chaufför till samma ort.Att ”resa till Gretna Green” var en välkänd kod för att rymma för att gifta sig.För det är det här som byn under århundraden blivit känd för; förälskade unga par som av en eller annan anledning inte accepteras av familj eller samhället och därför begett sig hit för att knyta äktenskapliga band. Det eftersom Skottland och England hade olika lagstiftning, i England behövde personer under 21 års ålder föräldrarnas godkännande, medan inga sådana krav fanns i Skottland.Så därför blev byn här precis på gränsen, den första anhalten i Skottland, en populär destination för de förbjudna och ibland skandalomsusade romanserna – under många år kom de med häst och vagn, senare med bil på huvudleden som byggdes genom byn, eller tåglinjen som stannade här.Enligt skotsk lag behövdes heller inte en präst för vigslarna, i stället blev det tradition att den lokale smeden genomförde ceremonierna och smidde de äktenskapliga banden. Och om brudens far kom ikapp dem svor smeden att han inte sett det unga paret…Efter tiotusentals genomförda vigslar har byn också fått ge smeknamn åt andra städer med liberala äktenskapslagar, andra ”Gretna Greens”, som Reno eller Las Vegas i USA.Lagarna här skärptes mot slutet av 1800-talet, så att det inte längre räckte med att ta sig över den skotska gränsen, utan man måste varit bosatt en period i Skottland för att få gifta sig här. Och med åren har de engelska och skotska äktenskapslagarna närmat sig varandra – men det har inte tagit död på resmålet Gretna Green.Även idag skiljer sig lagarna mellan England och Skottland. I Skottland tillåts 16-åringar gifta sig, de får också rösta i lokalval och folkomröstningar, medan England och Wales nyligen skärpte lagstiftningen och höjde äktenskapsgränsen till 18 års ålder.Med Gretna Greens historia har byn fortsatt vara en populär bröllopsdestination, även för giftermål där ingen protesterar mot dem.Stephanie Zakrisson, i [email protected]

Utrikeskrönika 28 mars 2023. Nashville, tisdag.En kvinna kånkar på en stor nalle som hon sätter mot den tegelvägg som under dagen förvandlats till en improviserad minnesplats över de dödade i skolskjutningen på Covenant School i Nashville.I nallens famn sätter hon några mindre mjukisdjur - en sengångare och en enhörning. Sen sätter hon sig ner på marken, medan tårarna rinner nerför kinderna.Och hon är inte ensam. Under den bistra vårkvällen stannar bilar till med jämna mellanrum, och folk hoppar av och lämnar blommor i höjd med polisavspärrningen. Flera jag pratar med har inte någon egentlig koppling till den kristna privatskolan med runt 200 elever där 3 skolbarn och 3 vuxna dödades tidigare under dagen, men känner att de vill göra någonting. Kanske be en bön. Eller bara försöka hitta andra att prata med. Allt medan de iakttas av en rad med tv-kameror på andra sidan vägen.Scenen är dessvärre inte unik, och de amerikanska medierna trummar ut den sorgliga statistiken kring dödsskjutningar i USA. Det här var den 128:e masskjutningen hittills i år i landet. Det är mer än en om dagen.Och ytterligare en gång, precis som så många gånger förr, blandas sorgen med det som hänt med krav på skärpta vapenlagar, bland annat från president Biden.Men här i Tennessee verkar man snarare gå i andra riktningen. Det här är en vapendelstat, säger en kvinna till mig och skakar på huvudet. Här förändras inget i första taget.Redan när jag anlände till Nashville såg jag reklam för två olika skjutbanor när jag stod och väntade på mitt bagage på flygplatsen.Och politikerna i delstaten håller på att göra vapenlagarna ännu mer liberala. Så sent som i slutet av förra veckan röstade ett utskott för att gå vidare med ett lagförslag som ger artonåringar rätt att bära vapen utan tillstånd.I stället försöker man hitta andra sätt att förhindra skolskjutningar. En del hävdar att beväpnade vakter är det enklaste sättet att skydda skolbarnen. Andra har föreslagit att även lärare ska vara beväpnade, och kunna skydda sina klasser.Och så finns det förstås den nu erkända strategin vid skjutningar, i skolor och på andra platser. Den som oftast formuleras i stil med Run, Hide, Fight. I första hand ska man fly bort från platsen. Om det inte går ska man gömma sig. Och om det också är omöjligt ska man försöka övermanna den beväpnade personen.I Alabama testar man ett nytt sätt att försöka komma runt hotet från skolskjutningar. På en film på nätet visar man hur en whiteboard i klassrummet kan dras ut och bilda väggarna till ett slags litet skyddsrum. Ett rum i klassrummet där eleverna och läraren ska kunna vara skyddade från en attack.Att förvandla klassrum till skyddsrum är åtminstone ett konkret förslag. Men lär ju inte hindra att vapenvåldet fortsätter att dra fram utanför klassrummen i USA, likt en farsot.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 27 mars 2023 Dhaka, måndag.Det är tidig kväll och snart är stunden kommen att bryta fastan. Lika delar lugn och förväntan hägrar i luften. Till moskén nära mitt hotell strömmar männen. Andra står bara rakt upp och ner och väntar. De troende har inte druckit en droppe eller ätit ens en smula sedan soluppgång. Ramadan mina vänner är här. Under en månads tid är fasta påbjuden medan solen är uppe. Här i Bangladesh inleddes den i fredags morse.Det är något fint och stämningsfullt med den här stunden när människor snart ska få bryta fastan tillsammans och äta iftar. För om man ser bortom det religiösa och varför man fastar så finns det också en social aspekt i det här. Att tillsammans oavsett om man är på bussen, jobbet eller med familjen dela en stunds samvaro och en gemensam måltid.Motsatsen finns också och kallas roja dhorsay; att någon blivit tagen av fastan. Ett användbart uttryck för att beskriva någon som agerar irrationellt eller gör löjliga misstag dessa dagar.Men tillbaka till gemenskapen; häromkvällen besökte jag ett av Dhakas universitet. Studenterna satt i stora klungor med mat framför sig som de delade. Uppskuren färsk frukt, vatten eller den lokala svalkande yoghurtdrycken labang och så moori. Det är en bengalisk "måste rätt" i dessa fastetider. Basen består av puffat ris, i det lägger man bitar av friterade grönsaker som kallas pakora, kikärtscurry går också att stoppa i, kanske kött om man har råd och så den friterade sötsaken jalebi även den i småbitar. Det är krispigt, kryddigt, salt och sött. På det följer middag några timmar senare och innan solen går upp äter man igen. Senaste trenden här i Dhaka är att gå på restaurang si sådär vid tre-tiden på natten. Nej, man äter inte mindre eller sämre bara för att man fastar när solen är uppe, snarare tvärtom faktiskt. Om man har pengar vill säga.För det här är ingen lätt Ramadan för landets ekonomiskt svaga och de är många. Det senaste årets kraftiga prishöjningar efter Rysslands invasion av Ukraina gör den här fastemånaden till en utmaning. Inflationen på matvaror låg i februari på över åtta procent. En kvinna som precis köpt en kokosnöt klagar över att priserna alltid går upp vid fastan – men i år är det mer än någonsin säger hon.Till och med i Dhakas gamla stadsdel vid Chowk Bazar som är berömt för sina Ramadandelikatesser går försäljningen sämre än vanligt säger handlare jag pratar med. Det trots att det är knökfullt med folk som trängs och knuffas mellan stånden. En del verkar dock vara där för att filma och ta selfies.De fyllda bröden och friterade läckerheterna får det att vattnas i munnen. Jag har utav respekt för mina lokala kollegor inte ätit och försökt dricka i smyg för att inte fresta.Kvart över sex när så stunden äntligen är kommen smakar kebaben, det fyllda brödet och yoghurtdrycken ljuvligt. Och då händer det; denna 20 miljoners stad tystnar och allt blir stilla.Naila Saleem, Dhaka

Utrikeskrönika 24 mars 2023. Pretoria fredag.Återigen blir mörkt. Allt slocknar. Denna gång är det inte planerat, appen för de planerade strömavbrotten har inte aviserat något. Men likväl uteblir strömmen. Visst har man börjat vänja sig vid de det här, men det är ändå en källa till irritation och frustration.Den omfattande elkrisen i Sydafrika, som beräknas kosta 500 miljoner kronor om dagen i uteblivna inkomster, slår inte bara hårt mot ekonomin, som riskerar att närma sig en recession, utan framförallt de fattigaste ute i kåkstäderna. Våldet och kriminaliteten, som redan är hög, ökar ännu mer när kriminella gäng passar på att härja bland plåtskjulen i mörkret.Det som till det yttre kan ses som en elkris, har blivit en politisk kris för ANC. Hela haveriet med det statliga elbolaget Eskom, sätter nämligen fingret på ett tyvärr allt för vanligt fenomen i Afrika – korruptionen. Sedan ANC tog över ledningen för Eskom för drygt 20 år sedan har företaget sakta förfallit på grund av korruption och misskötsel. Samma öde har drabbat andra statliga bolag, som vapentillverkaren Denel, järnvägsbolaget Transnet, eller varför inte flygbolaget South African Airways som till slut var tvunget att upphöra med sin verksamhet.Skillnaden denna gång, är att Eskom-krisen, eller elkrisen, drabbar alla. Vill man flyga kan man välja ett annat bolag, vill man ta tåget, så kan man alltid välja bil eller buss istället. Men saknar man el, finns det inget alternativ egentligen. Det är som att korruptionens sanna väsen kommit upp till ytan. För varje strömavbrott tappar ANC i politiskt stöd, korruptionen har liksom kommit ikapp partiet och biter den i svansen. Korruptionens effekter blir synliga och tydliga för alla. Det tar också fram det sämsta hos människan.Jag brukar ibland jämföra korruption med organiserad brottslighet, som inte bidrar med något, bara kostar, skadar och har sönder. Enkla snabba genvägar på kort sikt, leder till inkompetens, svågerpolitik och en allmän resignation på lång sikt. Personer som är odugliga får sitta kvar, lojalitet viktigare än kompetens. Fusk lönar sig, och de som begår brott kommer undan. Det här syns inte lika tydligt i de fall då ekonomin växer och rullar på. Då går det att skyla över och alltid sipprar nåt ner till de fattigaste. Men när det utsätts för yttre tryck eller en kris, så faller allt samman och blir så tydligt. En omfattande korruption, kan också bli ett säkerhetsproblem.Nyligen så kom jag tillbaka från Burkina Faso som drabbats hårt av islamistisk terror, och för inte så länge sedan var jag i Cabo Delgado i norra Mocambique som har samma problematik. En korrupt elit och svaga statliga funktioner, kanske just på grund av korruptionen, har blottlagt bristerna, ländernas illa fungerande arméer har tagits på sängen, och ingen verkar riktigt ha brytt sig om de fattiga marginaliserade grupperna där terrorgrupperna kunnat växa och gro. Och så står man där i en situation som är närmast ohanterlig.Många fruktar att elkrisen här i Sydafrika kan leda till kravaller och våldsamheter, om den fortsätter. När korruptionen blottläggs i all sin ynklighet, så kan det bli kostsamt, på alla plan.Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 23 mars 2023. Kiev, torsdag.På väg igen genom Ukraina. Bilen skumpar, vindrutetorkare sveper över rutan, radion står på. En nyskriven ukrainsk punklåt ljuder från högtalarna. Siluetter.Texten svår, mörk. Siluetter hävdar att fred finns men natten är lång, sjunger bandet vemodigt.Jag och chauffören sitter tysta. Blickar ut över de oändliga fälten, småhusen längs vägen, en och annan bensinstation.Men så avbryts vi. En ljus kvinnoröst. Reklampaus.Har du ont i hjärtat? säger radiokvinnan. Lider du av ångest, oro? Vårt preparat lindrar allt. Du får ökad arbetskapacitet, blir på bättre humör, det ger lugnande effekt och hjälper dessutom mot hjärt- och kärlsjukdomar. Två tabletter om dagen och du kommer snart märka hur allt blir lite bättre.Vi fnissar i samförstånd, jag och chauffören. Ändå frågar jag honom varför, varför han ler så där skeptiskt.– För att det inte finns några tabletter mot sorg, säger han.– Tabletter mot krig.Förra året lämnade en av hans vänner jobbet som elektriker och blev militär. Han hade aldrig hållit i ett vapen tidigare men nu har han varit vid nästan varenda front längs hela östra Ukraina. Bakhmut, Avdiivka, Kherson. Platser som knappt längre finns, där det sällan är tyst, artilleri, beskjutning, värn, attacker, död, antingen vi eller dem.I början gick det bra, de pratade i telefon regelbundet, skämtade, uppdaterade varandra om det senaste. Men så blev kontakten mer sporadisk, sällsynt.Nu hörs de inte alls, han har blivit galen. Pratar osammanhängande, säger att han vill bort från allt, från livet. Ändå vill eller kan han inte åka hem. Vem om inte jag? säger chaufförens vän.En av många, många unga som skadats av kriget, psykiskt. En generation som hela livet kommer minnas, förföljas av sina minnen, även om det tar slut imorgon.I Kiev finns en av de främsta psykiatriska klinikerna i landet. I fjol öppnade de en ny avdelning för soldater, då med 40 sängar. Några veckor senare satte de in hundra till, enligt en rapport från NYT. Soldater som inte kan sova, plågas av sina drömmar, en del drabbats av schizofreni, maniskt beteende, självmordstankar.En verklighet bortom hjälteberättelserna.– Nä, det finns inga tabletter mot sorg, vi måste bara lära oss att hantera verkligheten, säger chauffören. Blir tyst.I backspegeln syns fälten, radion spelar nästa låt.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 22 mars 2023. Rovaniemi, onsdag.Det biter lite i kinderna av en narig vind, solen strålar och det starka ljuset som reflekteras i snön får mig att kisa.På Kemi älv ser jag människor på skidor i till synes oändligt långa skidspår. Det är vackert och storslaget.Jag är i Rovanimei i finska Lappland, känd både som en huvudort i Arktis och tomtens hemvist.Men vilken representation ska norra Finland få i riksdagen de kommande åren?Det är en av frågorna som diskuteras här inför riksdagsvalet.Den 2 april ska 200 nya ledamöter röstas fram och valrörelsen är i allra högsta grad igång.I centrala Rovaniemi syns valaffischer för olika partier, det i bygden traditionellt starka Centerpartiet  har inrättat en egen partilokal vid gågatan men det lilla trähuset vid torget är ingen valbod   – nä – där är det tomten som tar emot när jag tittar in. Redo att ta emot önskelistor och bli fotograferad. Valet sägs handla om ideologi och ekonomi, men vi är långt ifrån huvudstaden.Det är drygt 800 kilometer mellan Rovaniemi och Helsingfors och det sätter också sin prägel på vilka frågor som står högst på agendan.Nato – jomenvisst – stödet är starkt,  men här möts jag av nya aspekter.Närheten till Ryssland är i högsta grad närvarande. Minnet av tidigare krig levande. I köpcentret står unga män och samlar in pengar till gamla krigsveteraner.Ryssland som en aggressiv, hotfull granne  finns där som ett mörkt moln. Då ses Nato som en ökad trygghet, men inte bara för de boende utan också för att trygga den viktiga turistnäringen.Nato blir en garant som gör att turister våga åka till Rovaniemi.Och det gör många. Årets vintersäsong går mot rekord. Turistnäringen skördar postpandemiska frukter, i ett uppdämt resebehov, och många nya direktlinjer landar på flygplatsen,  vilket lockar många att resa.Men det är svårt att hitta tillräckligt med personal att anställa, finländarna själva räcker inte till. En fråga som har större tyngd här i norr och hur mycket arbetskraftsinvandring det ska bli är en fråga som skiljer partierna åt.Sannfinländarna säger nej, Socialdemokrater och Moderata Samlingspartiet säger ja.Och det är tätt i toppstriden om att bli största parti.Samlingspartiet hade länge en stabil ledning, men Socialdemokrater och Sannfinländare har knappat in.Och för Centerpartiet som traditionellt stått sig stark här i norr går det riktigt dåligt. Partiet tappar rejält i opinionsmätningarnaOch sedan återstår ju den vanliga frågan om vem som tar vem när det gäller att bjuda in till regeringssamarbete.Det är en och en halv vecka kvar till valet i Finland.I Lappland talas det om turism, gruvnäring, skogsbruk och vindkraft.Och även om ljuset och vårvintern är här så jobbar tomten oförtrutet på.Julgranar och julbelysning pryder gatorna i centrum.I Rovaniemi lyser snön vit på taken och tomten är ännu vaken.Carina [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, tisdag.Den lilla flickans eleganta kappa lyser upp i skenet av de brinnande bengalerna. En kontrast mot allt som händer runt om mig – ett kaos av eld, rök och vrål.Hon håller sin mamma i handen, även mamman elegant och oklanderligt klädd som en riktig Belgrad-dam, och de går rakt in i ett hav av svartklädda män med vilda blickar bakom sina täckta ansikten.Bilden etsar sig omedelbart fast – bräcklig elegans i en hård aggressiv massa.En tung känsla griper samtidigt tag i mig, som en dov molande sång som hänger sig kvar…Det min tanke nuddar vid när jag ser den kanske femåriga flickan gå i allt kaos, utan att visa en min, ingen rädsla – men hennes hand hårt knuten i mammans – är hur människorna i den här delen av världen i århundraden från tidig ålder fått vänja sig vid uppbrott, vid spänningar, orättvisor, hårt slit och mycket jobb. Med ofta mager lön för all möda.Jag är på en av många demonstrationer i den här delen av Europa, den här sker i Serbien. För några veckor sedan var jag vid ännu sydligare breddgrader – då i Aten.Vad de demonstrerade mot, egentligen kan det kvitta.Min poäng är en annan. Folket här drabbas av olika händelser som på olika sätt påverkar deras liv och vardag – ofta negativt. Det finns en evigt återkommande turbulens, som en uttalad och oändlig förbannelse.Här är småpåvarna, storfurstarna, demagogerna, kejsarna, ja, oftast män med makt, som drar de stora linjerna. Och folket försöker hänga med...Sånt vi inte har hemma hos oss.Visst, även här sker demonstrationer – men inte på samma sätt, inte med samma desperata innebörd. Vi kan demonstrera för eller emot nåt, men det sker ju ganska sällan egentligen. Andra saker i vårt vardagliga, ofta trygga, livspussel är viktigare.Tillbaka till flickan. Redan fyllda några få år är hon luttrad, Vid kaosets yttringar, eldarna, skriken, explosionerna – det är en del av den värld hon lever i. Hon passerar den skriande horden, hon är väl medveten om vad som händer…men hennes blick är fast och tittar rakt fram. Hon och mamma ska hem, här måste dom passera...Och jag vet egentligen inte varför en tung känsla övermannar mig, men jag tänker när jag ser henne att hon inte borde vara van vid det. Att världen flickan växer upp i skulle vara ljusare, inte bestå av korrupt politik, orättvisa dispyter, kamp för överlevnad – hela tiden…Som människor måste streta mot, kriga mot, protestera mot – hela tiden.Den där känslan förföljer mig några dagar, väl hemma i min trygghet i norr väntar mina egna flickor, en av dem i samma ålder som flickan i Belgrad. Glada, små flickor helt ovana vid bengaliska eldar och extatiskt vrålande och ilskna kvinnor och män – flickor som lever ett liv man önskar alla små femåringar skulle få leva…Men som jag vet är utopiernas utopi: att få ha det som vi.Kanske är det tyngden av den vetskapen som då och då drabbar mig.Milan Djelevic för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 20 mars 2023 Stockholm Måndag,För några veckor sedan var jag i Ukraina igen. Jag har bevakat kriget i ett år, men den här gången infann sig en känsla som var lite annorlunda än tidigare.Det kändes ibland lite som att allt var ett spel. En man står framför mig, han beskriver sin bästa vän, någon som varit vid hans sida nästan hela livet, hans lillebror. En kille som gillade naturen, som hade stormkök hemma, som brukade spela gitarr ofta, som hade ett foto på sin dotter i plånboken. En kille som han fick se bäras ut från en källare, dödad, med bakbundna händer.Mannen som jag pratar med skickade en bild till sin familj i Ryssland, de som inte trodde på vad han berättade innan. Han skickade en bild på sin döde bror och skrev kontakta mig aldrig ingen. Han säger att hans bror brukade ringa honom nästan varje dag. Sista gången de pratade var samtalet 10 sekunder långt - han sa bara att han levde. Nu kommer han aldrig ringa igen.Samtidigt i Kiev kommer en president till staden, den amerikanska. Det är dagarna runt ettårs-dagen sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. På nyhetsflasharna står det om ett annat samtal. USA har informerat Ryssland om att Joe Biden ska till Kiev, för att inte öka konfliktnivån stod det. Bad de Ryssland att inte bomba huvudstaden just nu, undrar jag när jag står och väntar på att bli insläppt i en live-sändning om Bidens besök.Påverkar besöket om de skjuter mot Kiev idag eller inte tänker jag.Dagar efter står jag på en fängelsegård med murar och taggtråd runt mig. Det regnar lite. Här inne hålls ryska krigsfångar - i ett fångläger. En av dem ser inte så brydd ut över att vara här - han rycker på axlarna. Det är fångenskap det är inte hemma, men det är inte hans första krig, han hoppas på att bli utbytt snart. Man är inte fången här för att åtalas utan för att hållas borta från krigföring för motståndarsidan. Efter krigets slut ska krigsfångar i regel släppas. Ja i regel, det finns ju regler i krig, hur konstigt det än låter. Det stämmer inte det där med att kriget och kärleken inte har några lagar. Det har det, vissa saker får man göra, andra inte. Här inne sitter ryska soldaterna och väntar på att bli utbytta - att få åka hem igen.Det känns konstigt att säga det , men det är något som får mig att tänka på spökboll i grundskolan när jag står där inne i fängelset och får det förklarat för mig. Ni vet bollspelet i en gymnastikhall med grönt golv. Den som träffades blev ett spöke, och fick inte vara med inne på spelplanen. Tills den kunde återuppstå igen och få komma in. Soldaterna här kan också återuppstå - de kan bytas ut. Ryssland och Ukraina förhandlar. Det tas fram listor på vilka fångar som ska bytas mot några egna som fängslats av Ryssland. Sen bussas de iväg till fronten och byter plats. Dina soldater mot mina soldater. Men det är inte ett spel. Vi är inte i gympasalen, vi är i ett fångläger. De som sitter här har sett vänner dö, de har själva dödat. Människor som inte kan uppstå igen.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på [email protected]

Utrikeskrönikan 17 mars 2023 Warszawa fredag.Det stormar rejält här i Polen kring landets nationalhjälte, förr-förre påven Johannes Paulus II, och i mina försök att bringa reda historien hamnade jag härom kvällen utanför en katolsk kyrka här i stan, pratade med kyrkobesökare, församlingens präst bjöd på kaffe och delade sin syn på saken.Det kommer ett reportage så småningom, så vi behöver inte fördjupa oss mer i den storyn nu. Men förhoppningsvis blir reportaget det ni ska kunna förvänta er av radions utrikesrapportering: röster fångade direkt från platser och mitt i skeenden som kan vara dramatiska, unika eller helt vardagliga, i en kontext en bit ifrån den svenska.Det jag vill komma till är hur allt det där går till. För det slog mig där utanför kyrkporten att de här människorna, hade jag varken hittat eller kunnat förstå, om det inte var för min fixare.Fixaren, denna osjungna hjälte och arbetsmyra som anonym skugga bakom väldigt mycket av den utrikesjournalistik ni hör, ser och läser.En person från orten som man betalar för att under några dagar boka, ringa, guida, tipsa och översätta. Fixa, helt enkelt. Som nu i Warszawa, där Andrzej, en pensionerad journalist med fickan full av kontakter, erfarenhet och en förvånansvärd arbetsiver trots sina 74 år, är helt avgörande för att den här berättelsen om Johannes Paulos II ska kunna nå er radiolyssnare så småningom.Men vad gör ni korrespondenter då, kanske du undrar nu. Kasar ni bara bakefter på en räkmacka då eller? Tja, det är ju ett slags samarbete, men om inte annat så blir man ju till slut rätt bra på att jobba ihop med väldigt olika typer av människor – för även om fixarjobbet är ungefär det samma på Färöarna, i Polen eller någonstans i Sudan, så har ju fixarna själva visat sig vara en brokig skara människor.Förutom Andzej här i Warszawa måste jag nämna den ambitiösa unga killen i Malawi, DJ på reklamradion men som drömde om att få satsa på grävande journalistik – för att avslöja landets murkna politiska elit. Vi har kontakt på sociala medier, han har lyckats med sin dröm och jobbar med de riktigt stora nu. Eller turistföretagaren i Etiopien som kunde trolla fram helt unikt material, snacka sig ur de mest trassliga situationer och som trots att det gått flera år sen vi sågs, brukar höra av sig och fråga hur det står till med familjen. Andra träffade man en gång, och sen inte mer. Som den unga studenten som var helt ovärderlig under tio dagar vid ukrainska gränsen förra våren när kriget just startat, eller överklassrebellen i Mocambique, hon som kunde skälla ut korrupta statstjänstemän så man rodnade. Tyvärr minns jag också den stroppiga hotshot-fixaren i Nigeria som skröt hejdlöst om sin egen skicklighet och tog hutlöst betalt för nästan inget arbete alls.Olika människor, som sagt. Men alla är de fixare i mitt liv – och ditt. För utan deras arbete skulle åtminstone den här korrespondentens rapportering utifrån världen vara en betydligt tunnare soppa.Samuel Larsson, [email protected]

Utrikeskrönika 16 mars 2023. Pokhara, torsdag.Är det kanske dags att vi pratar om alla mina män? Nu tänker jag inte på högersvepare i dejtingapparnas värld. Inte heller på utkomsten av den kontaktannons jag försökte mig på här i en tidigare krönika i höstas när jag fått rådet att försöka lösa mitt indiska visumproblem genom att gifta mig med en indier. Nej, jag tänker på mina manliga kollegor. För i länderna där jag arbetar, är i princip alla chaufförer män. De flesta lokala journalister som jag samarbetar med likaså – men jag har till min stora glädje lyckats hitta några kvinnliga fixare som den här yrkeskategorin kallas. Inte samma tur när det kommer till chaufförer. Och just chaufförer är en ständig källa till huvudbry. Av någon slags trist, gammal tradition är de lågt rankande i kast- och klasshierarkierna. Så att svara ärligt på hur pass trötta de egentligen är efter en krävande resa verkar de ha svårt för. Det går bra! Jag mår fint, madam, får jag jämt höra. Den positiva attityden uppskattas men den allra största säkerhetsrisken på mina resor är faktiskt trafiken så jag önskar mer ärlighet. Så att vi tar den där te-pausen eller lilla tuppluren vid vägkanten istället för att nästan krocka. För nästan krocka gör vi på då och då på mina resor. Jag har försökt mig på peppande samtal: om du är trött, hungrig, törstig, toanödig så kör bara till ett ställe där önskemålen kan lösas! Visst lyder svaret. Men det händer i princip inte. Så jag har blivit en slags mamma åt de här karlarna. Skulle det smaka med lite nötter kanske? En bit choklad? Vad sägs om en te-paus? Du ser trött ut! Eller nu vill jag sträcka på benen så stanna, oavsett sanningshalten i det påståendet. Häromdagen körde vi från Nepals huvudstad Kathmandu till turistmeckat Pokhara. Härifrån kan man vandra i undersköna bergsmassiv med toppar på 8 000 meter. Det är precis så vackert som det låter. Men vägen hit? Den vill jag helst glömma. Särskilt som jag måsta ta samma rutt tillbaka. Jag blev nämligen så skraj efter flygplanskraschen här i Pokhara i januari då samtliga 72 ombord omkom, att jag inte vågade flyga inrikes. Jag har lärt mig mer sedan det beslutet fattades och kommer nog att flyga nästa gång. Bidragande till den insikten är de tio timmar det tog att köra de 20 milen hit. Chauffören var exemplarisk och rolig när han sa, ja det tar ju tid för jag hade ju fått besked om att köra långsamt så att du känner dig trygg. Resan hade präglats av galna möten i en hastighet som kanske inte var så hög men tillräcklig för att innebära en färd nerför en ravin om man krockade, eller jordskred som inte åtgärdats fast att de inträffade för flera år sedan eller stora hål i vägbanan som inga däck klarar om man inte krypkör fram.Vägen mellan Kathmandu och Pokhara är sämre än många av vägarna jag åkt på i Afghanistan och då kan det här landets politiker inte skylla på ett långt krig. Den var sämre än nästan allt jag åkt på hittills när jag tänker efter. Varför protesterar ni inte högljutt eller gör revolution utbrast jag när vi var inne på timme nio. Vi är ju vana vid att detta, sa mitt resesällskap. Och våra politiker byts ständigt ut och är mer intresserade av maktspel än av att åstadkomma förändring – lyder ett återkommande svar. Jag hade trots allt tur för chauffören tackade glatt ja till te- och rökpauserna. Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 15 mars 2023. Stockholm, torsdag.I snöslask och iskalla skurar går tankarna till Maldiverna och en övernattning på lyxhotellet Waldorf Astoria för ungefär en svensk sjuksköterskas månadslön.Men för ryska Valentina Matvienkos svärdotter Julia en kostnad som en spott i havet. Så rik är hon.Hon spenderade nyårshelgen där. En genomgång av den ryska maktelitens vuxna barn visar en liknande trend. Försvarsministern Sergei Sjojgus vuxna dotter Ksenia firade sitt nyår i Dubai. Veronika, dotter till säkerhetstjänstens Sergej Narusjkin har under det gångna året varit både i Dubai, Turkiet, Seyshellerna och på Bali. Samma Bali är samtidigt ett favorittillhåll för en stor grupp unga exilryssar, som inte vill bli mobiliserade eller är lite kritiska till sitt lands system, men inte så kritiska att de gör mer än sätter sig och distansarbetar för sina gamla ryska företag från Bali istället för i Ryssland. Andra kända elitbarn har semestrat i grekiska övärlden och precis som dem som valde Turkiet fullständigt struntat i att de faktiskt befunnit sig i ett Natoland, alltså fienden.  Nato bär enligt deras föräldrar skulden för kriget, ett krig som eliten lögnaktigt skyller på alla andra - som när utrikesminister Sergej Lavrov blev utskrattad i Indien när han sa just det - det var inte vi som startade kriget - vi bara försvarar oss. Det sas på en ovanligt bruten engelska för att höras från Lavrov, som har ett långt förflutet från USA och vars dotter länge bodde kvar i detta enligt officiell retorik ryskt fiendeland. Ryska eliten i hyckleriets högborg. Deras liv förutsätter ett betryggande avstånd från majoriteten av ryssar, ett avgrundsdjupt avstånd för att slippa konfronteras, men ett avstånd som också skapar en enorm osäkerhet för eliten vet egentligen ingenting om vad gemene ryss tänker på sin kammare. Det är där eller snarare i köket du som ryss vågar tycka något så bara de mest pålitliga av vänner hör. För de får ju inte vädra några åsikter offentligt - trots att de har rätt till det enligt rysk grundlag, men att säga till exempel jag är emot krig är straffbart. Allt mer blir straffbart och kan leda till stämpling som utländsk agent, alltså att du samarbetar med främmande makt. Men det är lagar som inte gäller eliten eller elitens barn, som inte vill sluta semestra i utlandet, det vill säga fiendeutlandet så som det utmålas av eliten. Men vem bryr sig om sånt när solen gassar över gyllene stränder på Bali, i Thailand eller Maldiverna. Lika lite som just denna superrika ryska eliten egentligen bryr sig ett skvatt om att deras land krigar i Ukraina.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 14 mars 2023. Berlin, tisdag.Sie Sind doch ein Klugscheisser.Du är allt en riktig “Klugscheisser“, du!Direktöversatt betyder ordet något i stil med “klokskapsskitare”, det vill säga man gödslar klokskaper omkring sig, som ingen har bett om.Eller man överförklarar en sak, lite så där förnumstigt, detta hemska beteende som jag fasar för när och om jag själv gör mig skyldig till.Ni vet hur det kan vara, någon tar fel på ett namn, ett rent slarvfel, som t ex när morsan ibland sa första stavelsen i alla mina fem bröders namn innan hon sa Daniel, men Klugscheissern måste då när den hör slarvfelet komma med en lång övertydlig korrigeringsharangKlugscheissern i oss vill visa att den kan. Lite bättre och trycka till, lite iallafall.Viktigpetter är ett svenskt ord som kommer nära i betydelse. Men det är lite för snällt, för mig, lite för odräpande.Stropp funkar också, men stropp har något lite för lustigt över sig. Kalle Stropp liksom, höhö. Det är lite för mycket pilsnerfilm.Klugscheisser, det är perfekt.Lagom elakt och dräpande med perfekt rytm. Ett av mina favoritord på tyska. Jag hoppas kunna få till det någon gång här. Jag ska berätta varför:Jag har pratat om den förr i mina krönikor från olika korreorter, viljan och önskan att passa in. Att till exempel slippa att direkt få frågan "var kommer du ifrån" när man säger "hallå" på ett sådant sätt, med en liten, liten nyansskillnad, så att den infödde direkt förstår att jag inte är berlinare eller Londonbo eller New yorkare när jag till exempel köper mitt bröd. Så tröttsamt.Men det finns några saker till som fyller mig med extra stor tillfredsställelse och känsla av att passa in, att tillhöra, i de nya samhällen jag bor i. Till exempel när jag antingen fattar ett skämt helt och fullt på det nya språket, skrattar spontant och hjärtligt utan behöva ta till det lite överdrivna göra sig till-skrattet.Eller när man själv får till ett skämt på det inlärda språket så att alla modersmålare runt bordet skrattar från hjärtat, en ren integrationstriumf.Eller som när man spontant och utan att tveka på sitt inlärda språk får till en perfekt elegant verbal kontring, lagom elak och dräpande när man känner sig lite dåligt behandlad.Som häromveckan, när expediten pratade otydligt och jag trodde hen frågade om jag ville ha stora eller små sedlar tillbaka i växel och jag sa att det spelar ingen roll och hen på ett övertydligt irriterat sätt då sa, utan att titta upp “das war nicht die Frage”, det var inte frågan, utan istället om jag själv hade mynt på mig som kunde underlätta växlingen.Tänk vad skönt det hade varit, vilken integrationstriumf, att helt spontant komma på formuleringen, rätta på ryggen och titta lagom överlägset tillbaka och lugnt och tydligt säga “Sie sind doch ein Klugscheisser” och gå därifrån.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 13 mars 2023. Helsingfors MåndagDet finska hårdrocksbandet som med monstermasker sjöng Hard rock Halleljua, tog världen med storm och vann Eurovison Song Contest 2006.I Finland är det ingen som glömmer.Det var en vinst som satte avtryck. I bandets hemstad Rovaniemi i finska Lappland kan monstermaskerna numer till och med spatsera omkring på ett eget torg. Stadens torg döptes helt sonika om till Lorditorget som tack för att bandet skrev musikhistoria med Finlands första och hittills enda vinst i Eurovision.Men hoppet om en ny vinst är ständigt levande och tron på den egna kandidaten lika stark varje år. Så här snart 20 år efter Lordis seger så måste det väl ändå vara Finlands tur igen - är ett tonläge som hörs lite varstans. Och i år är det artisten Käärijä med låten Cha cha cha som ska försvara Finlands blåvita färger i finalen i Eurovision Song Contest som avgörs i Liverpool i maj.Käärijä är en ung rappare, med stor scenshow. Han har ingen monstermask men ändå en stil som man hoppas ska gå hem och trots att de flesta länder i Europa inte ens utsett sina låtar så ser Finland redan sin låt som en toppkandidat.Finländsk media beskriver låten som en favorit, som också satt avtryck internationellt. Och i ivern att hitta positiva omdömen intervjuas också Sveriges Radios expertkommentator Carolina Nore´n.Låten är personlig, sticker ut är olika omdömen. Käärijä sjunger dessutom på finska och det pekas ut som ett trumfkortOch den har placerat sig på musiklistor även i Sverige - så kanske har du hört den?Jo, nog får man tankarna lite till Lordi och 2006.Käärijä kommer från Vanda, strax utanför Helsingfors, om han får ett torg uppkallat efter sig om det blir en vinst är oklart men när man talar om Finland som ett land som alltid är förberedd på det värsta, med stora välfyllda beredskapslager, allmän värnplikt  och stort försvar så är det något annat i det finländska kynnet som kommer fram när det gäller Eurovision.Då släpper man liksom förberedd på det värsta och hoppas bara på det bästa.Carina [email protected]

Utrikeskrönikan 10 mars 2023. Chisinau, fredagI drygt ett år nu har Igor Konasjenkov, alltid lika kortklippt, i samma militärgröna medaljtunga uniformsjacka, blickat in i kameran och med entonig röst rabblat den senaste informationen om den militära specialoperationen i Ukraina. Han inleder alltid så: "Ryska federationens väpnade styrkor fortsätter att genomföra en militär specialoperation". Igor Konasjenkov är chef över informationsavdelningen vid Rysslands försvarsministerium. I somras upphöjdes han till generallöjtnant. Igor Konasjenkov föddes 1966 här, i Moldaviens huvudstad Chisinau, i det som då var den Moldaviska socialistiska sovjetrepubliken.Sin utbildning fick han i den Ukrainska socialistiska sovjetrepubliken. Tog 1988 examen med högsta betyg vid militärhögskolan i Zhytomyr, 14 mil väster om Kyiv. Tre år senare föll Sovjetunionen samman och sin klättring på karriärstegen inledde Igor Konasjenkov i Ryssland. Allt jag vet om Igor Konasjenkov har jag läst mig till på Ryska försvarsministeriets hemsida. Jag vet ingenting om vem han egentligen är, vilka åsikter han innerst inne bär på men jag tror mig veta att i den sinnevärld han verkar har Sovjetunionen aldrig till fullo upphört att existera. I den meningen att man i det gamla maktcentret Moskva fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i före detta Sovjetrepublikers vägval. Häromdagen, i Igor Konasjenkovs hemstad Chisinau, träffade jag Olga Rosca, stabschef hos Moldaviens utrikesminister. Hon vill att vi journalister och andra ska sluta benämna Moldavien som den före detta Sovjetrepubliken Moldavien. Visst är historien viktig, sa hon. Den har format oss, vilka vi är. Men nu, när tre decennier passerat sedan självständigheten, är det nuet och framtiden som bör känneteckna oss. Olga Rosca vill hellre att världen ska tala om hennes land som EU-kandidatlandet Moldavien. En status man fick i somras, tillsammans med Ukraina. För är det något som den militära specialoperationen gjort är det att skynda på processen bort från de gamla banden till Ryssland, till Moskva till den historia som knöt länderna samman. Det går fortfarande att ta sig fram på ryska i Moldavien. Det finns platser kvar där Lenin står staty och där människor ännu talar om hur bra allting var då - när Sovjetunionen fanns. Men det har gått så lång tid nu att det mer börjar likna ett mantra. Likt Igor Konasjenkovs dagliga uppdateringar om hur det går i den militära specialoperationen. Han kan förmodligen hålla på hur länge som helst. Jag vet inte hur många som lyssnar. Men i hans entoniga rabblande göms så mycket sorg och död att ekot kommer höras i minst tre decennier till och bli en del av historien om Sovjetunionens upplösning. Johanna Melén, [email protected]

Utrikeskrönikan 9 mars 2023 Belfast, torsdagDen senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: ”jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig”.En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. Pauls sista meddelande, ”hoppas du mår ok idag” är obesvarat – samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar – dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.Stephanie Zakrisson, i [email protected]

Utrikeskrönikan 8 mars 2022 Abidjan onsdag. Bara för några dagar sedan så återsåg jag en gammal vän i Burkina Faso. I det här fallet så är det verkligen en vän från förr i dess rätta bemärkelse. Vi hade inte setts på årtionden, det var sådär så att man var lite osäker på om man skulle känna igen varandra. Min bäste vän från Burkina Faso, från detta fattiga land med ett folk som en gång gjorde så att jag fastande för Afrika. Och det var nog han och hans vänner som fick mig att utse burkinier till världens trevligaste folk. Välkomnande, avslappnade, prestigelösa, underbara. Och han mindes detaljer från vårt första möte som jag hade glömt. Det var skratt och en glädje av att bara ses och sitta tillsammans igen vid ett utomhusfik i dammiga, heta Ouagadougou. Men det var också ett möte med en viss sorg. Han var sliten, haltade och var ganska nedgången. Men hela inramningen illustrerade också att det inte bara var han som hade förändrats, utan hela landet. Och hos världens trevligaste folk så har det kommit in något vassare, en oro, en vaksamhet. Vilket inte är så konstigt. Förr, hade jag lätt kunnat bege mig till min väns by och besöka honom, idag är det helt omöjligt. Islamistiska terrorgrupper kontrollerar allt större delar av landet, folk kidnappas och dödas överallt, även långt söderut, regeringsarmén har tappat kontrollen över 40 procent av landet. Det är illa. Riktigt illa. På det har vi återkommande rykten om att den nya militärledningen kommer anlita ryska Wagnergruppen, precis som i grannlandet Mali, ett exempel som avskräcker. Så när jag flög från detta land som jag rest så mycket i, och känner så mycket för, så var jag närmast nedstämd. Men här i Afrika så bollas man mellan hopp och förtvivlan. Som ni hörde i början så befinner jag mig i Abidjan, Elfenbenskusten största stad. En tropisk gräddbakelse med energi och driv. Konstrasten från Ouagadougou kunde nästan inte vara större. Jag har mött unga välutbildade fransk-ivorianer som hellre jobbar här än i Frankrike. Det är här det händer, som en sa. Det finns en härlig kosmopolitisk anda med en salig blandning av folk; staden påminner en del om Nairobi, fast fransktalande, och med en lite mer glamourös, tjusig sida. Och med en högre funktionalitet, det är vackrare, gatubelysningen funkar, till skillnad från i Nairobi, strömavbrotten är få och ovanliga, till skillnad från i Sydafrika. De finns en struktur, det byggs överallt, ett jätteprojekt växer mitt i stan, ytterligare en bro över alla dessa laguner och vikar i den jäsande värmen, en av många förberedelser inför de afrikanska mästerskapen i fotboll som sparkar igång om mindre än ett år, vilket kommer bli kontinentens absolut största idrottsfest. Flygresan Ouagadougou – Abidjan tar en timme och femtio minuter. Längre tid än så är det inte mellan hopp och förtvivlan. Richard Myrenberg Abidjan

Utrikeskrönika 7 mars 2023. Stockholm, tisdag.Jag tänkte först att den här krönikan skulle handla om underbemannad sjukvård. Det finns en hel del att prata om på det temat. Men sen tänkte jag lite på vad mina krönikor handlat om på sistone: Hunger, klimatförändringarnas hälsoeffekter, läkemedelsbrist...Sen tittade jag lite på vad jag rapporterat om i övrigt: antibiotikaresistens, kolerautbrott, vårdbehov efter jordbävningar, fågelinfluensa, fetmaepidemi...Det är ju såklart inte bara jag. I mitt flöde i mobilen, i sociala medier och diverse nyhetsappar som brummar till stup i kvarten, är det ett eländesflöde utan dess like. Och jag undrar lite vad det gör med våra hjärnor, detta ständiga mottagande av information om tågolyckor, jordbävningar och krig.Hur som helst, ännu en krönika om ett folkhälsoproblem kändes plötsligt som något jag skulle vilja undvika.Så istället ska jag prata om det som lyser upp i mitt sociala medierflöde, mitt bland nyheterna om allehanda katastrofer. För det har börjat dyka upp inlägg –  och det är säkert något program som på något vis noterat mina reaktioner och anpassat en algoritm – vi kan kalla det inlägg på temat återförening.Det är små amatörfilmer med ett par meningar förklarande text, superkorta men tillräckligt långa för att få mig att börja grina varje gång. Som till exempel så här: En 14-åring i Venezuela har inte sett sin storebror på fem år. Brodern har varit fast i Europa, men nu har han lyckats ta sig hem, utan att meddela sin lillebror. Så plötsligt står han där, bakom 14-åringen, som sitter vid ett bord. Och när 14-åringen vänder sig om och ser sin bror sjunker han ihop, tappar all styrka i kroppen. För några sekunder. Sen reser han sig och, liksom helt utan styrsel, kastar sig om halsen på brorsan.Det går inte att förbli oberörd.Eller den här: en mamma har, kanske på grund av covid, inte sett sin vuxna dotter på flera år. Inte sen dottern blev gravid och födde sitt första barn, och kvinnan blev mormor. Och kvinnan sitter i en soffa, helt ovetandes, och runt om henne står förväntansfulla familjemedlemmar som styrt upp överraskningen. Så står hon där plötsligt i hallen, dottern, med sin bebis i famnen. Och det blir liksom för mycket för mamman, för starka känslor, man blir nästan rädd att hon ska få en hjärtattack när man ser den under minuten korta filmen.Javisst, jag är en lättprovocerad gråterska, mina tårar kommer som ett brev på posten till såväl stråkarna i en rom-com, som till när fotbollsspelare bli sådär otroligt glada över ett mål. Men de här små återföreningsfilmerna är, trots eventuellt pinsamma snörvlingar på bussen, som sagt ljusglimtarna i flödet av eländesnyheter.Kanske borde vi nyhetsmedier göra lite fler nyheter av den här sorten. Som bara berättar en historia med lyckligt slut, utan att peka på något större problem där ute i världen.Jag vet inte. Nyss hemkommen från London, fortsätter jag nu med ett reportage om den underbemannade sjukvården i Storbritannien.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Peking, måndag.Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.Flyget gick till Japan.Det var en omtumlande upplevelse.En känsla av lättnad. Frihet, till och med.Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.Kina har också blivit ett land där den så kallade ”säkerheten” mer generellt är väldigt påtaglig.Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.Och vakter finns det så det räcker till och blir över.I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Ö[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Här är Kairo, fredag.Det har varit en våldsam och uppslitande vecka i Mellanöstern, med dödandet av två unga israeliska bosättare, hämnden när bosättare tände eld på palestinska byn Hawara och sen demonstrationer i Israel mot det oppositionen kallar regeringen Netanyahus kupp mot demokratin.Men i onsdagskväll uppstod ett unikt ögonblick av samstämmighet när vissa palestinier och israeler enades i hatet mot Sara Netanyahu, premiärministerns omtvistade hustru. Mitt under de våldsamma sammandrabbningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor i Tel Aviv, gick Sara Netanyahu till frissan. Ryktet spred sig och hundratals demonstranter samlades utanför den exklusiva hårsalongen med trummor och tutor och de ropade: Nationen brinner och Sara klipper sig – en ramsa som rimmar på hebreiska.Polisförstärkning tillkallades, Israels säkerhetsminister högernationalisten Itamar Ben Gvir, skrev på twitter att han givit polisen order om att rädda livet på premiärministerhustrun eftersom demonstranter belägrat hårsalongen. Hundratals poliser till häst cykel och springande, rusade till undsättning, de bildade en mur utanför hårsalongen och eskorterade sen Sara Netanyahu därifrån under tung polisbevakning.Reportrar på plats hävdar att det aldrig gjordes några försök att storma hårsalongen och att Sara Netanyahu inte på något sätt var hotad, även om det säkerligen var obehagligt. Men när hennes make, premiärministern, strax därefter höll sitt tal till nationen sa han att anarkin måste upphöra och han jämförde demokratiaktivisterna med bosättarna som tände eld på den palestinska byn Hawara i söndags.På sociala medier, bland både palestinier och israeler, exploderar nu elaka och inte sällan misogyna skämt om Sara Netanyahu. Hon är starkt impopulär efter all mediauppmärksamhet hon fått under åren för att hon till exempel beställt hämtmat för höga summor på skattebetalarnas bekostnad trots att premiärmininsterbostaden har en anställd kock, och för att flera av hennes anställda anmält henne och klagat över verbal misshandel, vredesutbrott, och förolämpningar. Hon dömdes att betala motsvarande över 450 000 i skadestånd efter att en tidigare anställd stämt henne.I en av tidningarna idag står det att det som nu dröjer sig kvar utanför hårsalongen är misstankar och en doft av väteperoxid.Väteperoxiden som blonderade Sara Netanyahus hår och misstankarna om att Netanyahu iscensatte det hela för att det skulle se ut som anarkister hotade hans stackars fru så att han kunde jämföra den påstådda belägringen av hårsalongen med det som i Israel kallats pogromen i Hawara.För en tid sedan lyssnade jag på en debatt om israelisk politik där en av panelisterna sa: om bara Netanyahu låtit bli att gifta sig med Sara hade allt varit bättre i Israel. Den enda kvinnan i panelen svarade honom lugnt: Vet du, män kan göra konstiga saker oavsett vem de är gifta med.Cherchez la femme.Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönikan 3 mars 2023. Mexiko city, torsdagUtanför tunnelbanestationen Insurgentes i centrala delen av stan ser jag flera texter med feministiskt budskap. Det har varit ett brott att föddas till kvinna, utropar den ena, som en påminnelse om att mord på kvinnor eller deras försvinnande är ett smärtsamt vanligt fenomen.En bit längre bort kan man se muren utmed en aveny som är full med porträtt på barn, män och kvinnor som har försvunnit spårlöst. På en erbjuds en belöning på motsvarande 250 tusen kronor för upplysningar som kan leda till Guadalupe Gallardo, försvunnen den 5 november 2017, då hon var 23 år gammal.Går man ett par kilometer norrut så möter man det idag tomma tältlägret som restes av anhöriga till 43 studenter som försvann 2014 i Ayotzinapa, en stad mellan Mexiko City och Acapulco. Bilderna på dem har alla texten: De togs ifrån oss levande, vi vill ha dem levande tillbaka.Mycket tyder på att de 43 dödades av polis och militär, men ingen har straffats än och kropparna har inte hittats.Vid en rondell hundra meter bort fler bilder på försvunna, här på journalister och människorättsjurister.Jag har kommit till ett land där människor kidnappas och försvinner varje dag, utan att förövarna ställs till svars. Från 2006 beräknas 100 000 personer ha lämnat sina hem och aldrig kommit tillbaka, de allra flesta misstänks ha förts bort för att utnyttjas i prostitution och narkotikabrott, för att sen dödas.Bara under januari i år har nästan 600 personer försvunnit här i Mexiko, det vill säga 20 om dagen.Även om fenomenet är extra stort i Mexiko, så förekommer det även i andra länder i regionen, såsom i Colombia och Perú, men där har jag inte sett samma uppmärksamhet i det offentliga, på gatubilden, som här.  Men trots det omfattande synliggörandet, minskar inte problemet.Staten hävdar att man gör allt i sin makt för att stoppa brotten, medan kvinnorättsaktivister och anhöriga till offren menar att staten, tvärtom, försvårar utredningarna och förhindrar rättvisan.Det som är klart är att Mexiko är ett farligt land för många, framför allt för kvinnor. Folk försvinner här utan att någon, utom de allra närmaste, reagerar längre. 20 om dagen, nästan en person varje timme.En verklighet som är långt ifrån bilderna på turistparadis som Acapulco. Ja, förresten, även där kidnappas folk, 60 om året, utan att de nånsin hittas igen.Ivan Garcia, Mexiko [email protected]

Utrikeskrönikan 1 mars 2023. Bangkok onsdag.När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina var Thailand ett av de länder i Sydostasien som beslutade sig för ha en neutral hållning i konflikten. Det för att inte stöta sig med Moskva. Det finns flera anledningar till det. Thailand anser att man inte ska välja sida i konflikter eftersom det tjänar landets intressen bäst. En annan anledning är den viktiga turistnäringen. Thailand välkomnar med öppna armar turister från Ryssland och det har belönat sig. Under sista kvartalet av förra året kom det över 200 000 ryska besökare. I år räknar man med att det ska komma över en miljon ryssar på besök till Thailand. Men det är inte bara frid och fröjd och klirr i kassan för thailändarna.För en tid sedan varnade en representant för turistnäringen på Phuket om hur antalet ”ryska grupper” som driver egna företag på turistön har ökat markant. Företag som är allt annat än lagliga. Representanten sa att de ryska grupperna utför jobb som endast är legala för lokalbefolkningen. Det handlar bland annat om att driva taxi-, hotell-, bar- och nattklubbsrörelse. Dessutom, uttryckte han oro över att ett stort antal ryska hallickar och prostituerade har infiltrerat området kring den populära gågatan Bangla Road i Patong Beach. Något som har orsakat problem för den lokala sexindustrin och handlare längs gatan.I thailändsk press har det som händer slagits upp stort och man talar om en invasion av rysk maffia. Det kanske är att ta i. Men situationen börjar likna den som var i turistorten Pattaya för ett tiotal år sedan. Då försökte en rysk maffialiknande grupp ta över kontrollen över barer, narkotikahandeln och prostitutionen. Det slutade inte bra för de ryska lycksökarna. Den thailändska grupp som hade kontrollen visade sig efter ett stort antal bloda uppgörelser gå segrande ur striden.Nu kräver turistnäringen och lokalbefolkning på Phuket att något måste göras åt den, ska vi kalla den ”ryska maffian”. Den minister som är ansvarig för turism och idrottsfrågor säger att han är säker på att thailändare inte kommer att tolerera om utländska grupper försöker stjäla deras jobb. Thailands premiärminister har beordrat olika myndigheter att undersöka saken och sagt åt polisen att slå till mot de utländska grupper som försöker ta över kontrollen på Phuket.Men problemet är större än så. Thailand har under många år lockat olika mer eller mindre skumma typer att hålla sig gömda i landet. Det handlar om skattesmitare, penningtvättare, olika former av yrkeskriminella och människohandlare. De har varit här länge. Att den här typen av personer har kunnat röra sig fritt i landet beror på en utbredd korruption inom poliskåren. Betalar man så får man stanna.Korruptionen inom polisen är vida känd och nu höjs röster i Thailand att man på allvar måste städa upp inom kåren. Sedan kan man ta tag i problemet med den ryska maffian. Under tiden så lär antalet skyltar skrivna på ryska öka i de thailändska turistorterna. För de ryssar som inte tillhör maffian och reser till Thailand för att njuta av sol och bad lär inte minska de närmaste åren.Peder Gustafsson, [email protected]

Utrikeskrönika tisdag 28 februari Ahmedabad, tisdag. Egentligen skulle vi bara titta på ett tak – ett enkelt tak av plåt på en skola i norra Indien. Ett tak som isolerats med ett tunnt lager plast, för att skydda från stark hetta. Det skulle bli ett snabbt besök på väg till något helt annat, men för mig blev det ett oförglömligt besök. Det här är som i Harry Potter, hann jag tänka när jag leddes genom en trång passage mellan två tegelväggar. Från den brusande mångmiljonstaden Ahmedabad på ena sidan – in i stadens slumkvarter Shankar bhuvan på den andra. Först såg jag bara dammet och smutsen, de små skjulen med enkla tygskynken som dörrar, tonårsmammor med bebisar på höften, halta hundar och getter som letade efter något att äta. Sen började mina ögon möta andras ögon. Nyfikna, avvaktande, men vänliga ögon. Jag log tillbaka och hälsade så varmt jag kunde medan jag litet omtumlad fördes längre och längre in. Plötsligt starkare färger och vi går uppför en trappa utan avskavd färg. Ovanpå en offentligt toalett, intill ett stinkande reningsverk ligger en skolsal där det nu pågår en sorts fritids för barnen i den här slummen. Efter att ha tagit av oss skorna stiger vi in i ett rent och städat rum - en plats präglad av ordning och reda där barn sitter lugnt på golvet i små grupper runt sina lärare. En del pratar med varandra, andra lär sig en sång, åter andra övar på en dans till en låt av Michael Jackson. Skolan visar sig drivas av den Ghandi-inspirerade organisationen Manav Sadhna som i tre decennier arbetat här med att lyfta barn och familjer ur fattigdom och ohälsa genom undervisning om hygien och kost, etik och en skolverksamhet präglad av kreativitet och fantasi. Jag blir så tagen av barnens öppna, glada, leende ansikten att jag nästan glömmer bort varför vi kommit.Vi skulle ju titta på det där taket, som ni isolerat för att klara hettan bättre under värmeböljorna som kommer allt oftare här i norra Indien. Fungerar det, säger jag. Ja, det fungerar, säger barnen. Förr gick det inte att sitta på golvet när temperaturen steg över 45 grader – det blev stekhett.Nu stannar vi hellre i skolan än går hem till de ännu hetare plåtskjulen såna dagar, säger de. Att litet plast kan göra sån skillnad, tänker jag samtidigt som jag fastnar med blicken på ett citat som målats på väggen.Där står: whatever the question – love is the answer. Oavsett frågan – kärlek är svaret.Jag kommer aldrig att glömma den här skolan, Manav Seva Centre och slummen i Ahmedabad. Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.

Utrikeskrönika måndag 27 februari New York, Måndag.Spred skådespelaren Woody Harrelson konspirationsteorier om Covidpandemin i det senaste avsnittet av humorprogrammet Saturday Night Live?Ja, det debatterades flitigt i nyhetsartiklar och på sociala medier igår här i USA.Om inget annat så bevisade i alla fall det genomslag som Harrelsons framträdande fick att Covid fortfarande är ett ytterst laddat ämne i det här landet.Det var femte gången som Harrelson var värd för Saturday Night Live, och det var i programmets traditionsenliga monolog som Harrelson berättade om hur han 2019, sist han var med i programmet, läste och ratade ett filmmanus som han tyckte verkade för osannolikt.Filmmanuset handlade om hur världens största drogkarteller köpte upp all media och alla politiker och tvingade folk att stanna hemma. Folk fick bara komma ut om de använde sig av kartellernas droger, och fortsatte att ta dem, gång på gång.Och även om monologen egentligen handlade om Harrelsons gräsrökande så lät inte reaktionerna vänta på sig. Nyhetssajternas rapportering sträckte sig från det lite mer återhållsamma "Harrelson verkade skämta om vaccintvång" till uttalade påståenden om att han spred antivax-konspirationer.Det här var inte heller första gången som Harrelson gett sig in i coviddebatten. När han var i Cannes i fjol med Rubens Östlunds Oscarsaktuella Triangle of Sadness så kritiserade han covidsäkerhetföreskrifter och maskanvändning kring under filminspelningar. Och 2020 ska han ha postat ett inlägg på Instagram om att covid spreds genom 5G-nätet. Ett inlägg som han senare raderade.Men covidpandemin och covidvaccinernas tillförlitlighet är fortfarande heta ämnen i USA. I representanthuset i kongressen har republikanerna skapat ett utskott som ska granska den förda covidpolitiken i landet.För omkring två veckor sedan la politiker i Idahos delstatsparlament fram ett förslag där man ville förbjuda vaccin som tagits fram genom mRNA-tekniken. Den som bland annat använts i covidvacciner från Pfizer/Biontech och Moderna.Och här i New York var det först i början av den här månaden som man släppte på vaccintvånget för de som är anställda av staden. De nästan 1800 personer som avskedades för att de inte ville vaccinera sig får inte sina jobb tillbaka, men kan däremot söka jobb på sina gamla avdelningar på nytt.Men det finns också skadeståndsanspråk från vissa av de som förlorade jobbet, andra menar att staden borde betala deras lön retroaktivt för den period som de tvingades vara borta från jobbet.Lägg till det en ymnig flora konspirationsteorier som fortfarande sprids, och det som under andra förhållanden kunde ha varit en lustifikation i ett humorprogram, blir genast politiskt brännstoffRoger Wilson, USA-korrespondent.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm fredagSå har det som var otänkbart faktiskt hänt. I ett års tid har kriget rasat i vår omedelbara närhet. Stridernas förödelse har varit svåra att ta in; det urskillningslösa dödandet. Alla förlorade. Drömmar om ett liv och en framtid. Och kanske det tyngsta av allt; inget slut i sikte.Och det är inte bara i stridernas omedelbara närhet som kriget vållat lidande. Jag skulle vilja prata om dess inverkan på världens ekonomiskt svaga länder och alla de miljoner människor som lever där. För i ”mina” bevakningsländer i Sydasien är krigets ansikte högst närvarande men ser annorlunda ut. Det stavas fördjupad ekonomisk kris och slår hårt mot redan utsatta människor.Mohammad Babul är en av dem. Han och familjen är klimatflyktingar i Dhaka. När vi träffades i höstas hade de stigande matpriserna lett till att familjen inte haft råd att äta tillräckligt med protein på flera månader. De levde på ris och grönsaker. Inkomsterna som vaktmästare på ett bygge räckte inte till mer när el, bränsle och matpriser rusat i höjden sedan den 24 februari 2022. Han var inte ensam om att ha lagt om sina matvanor; alla jag pratade med i Bangladesh gav samma svar.I ett annat av mina bevakningsländer; i Pakistans huvudstad Islamabad hör jag samma sak. På en marknad där de med lägre inkomster ofta handlar är de begagnade skorna prydligt putsade för att locka nya ägare. Allt från gympaskor till finskor finns till försäljning. Köparna vänder och vrider noggrant på varorna innan de slår till.Nu kan förstås inte en fördjupad ekonomisk kris enbart skyllas på Rysslands invasion av Ukraina. Ekonomisk vanskötsel, korruption och en politik som inte har en välfärdsinriktning för den bredare massan – ja listan över orsakerna till sakernas tillstånd kan göras lång. Men faktum kvarstår likväl; människor i the Global South, som låginkomstländer ofta kallas för, kämpar för att hantera krigets konsekvenser.Och åtminstone i de länder jag reser i hör jag emellanåt en irritation över att behöva betala priset för en konflikt långt bort. Över att västländer, som också drabbas av höga elpriser, agerar osolidariskt – igen. Sanktionerna på rysk olja och gas träffar inte bara Putin konstaterade deltagare på en internationell konferens för energiomställning i Indien nyligen. Bangladeshs representant talade om att västländernas nyfunna intresse i att hitta andra leverantörer ledde till prishöjningar som Bangladesh inte kunde klara. Det fick bli många timmars elavbrott istället med allt vad det innebär för liv och hälsa.Naila Saleem [email protected]

Utrikeskrönika 23 februari 2023. East Palestine, Ohio torsdag morgon.Känner du hur luften smakar, säger Steve och smackar lite med tungan samtidigt som han tar emot en röd Trumpkeps av en man som går förbi på den smala huvudgatan, och delar ut dem. Luften smakar ungefär som kol, förklarar Steve och pekar mot den blåaktiga beläggningen på regnvattnet som samlats vid trottoaren där vi står och väntar på att Donald Trump ska komma, och som han själv menar, visa sitt stöd för East Palestine-borna. Man ser kemikalierna i vattenpölen, säger Steve. Det har snart gått tre veckor sedan ett godståg lastat med farliga kemikalier fattade eld och spårade ur här i småstaden, med färre än 5000 invånare, mitt i det amerikanska rostbältet. Och sedan dess är inte mycket sig likt. De boende evakuerades och skolorna stängde i flera dagar. Sedan sade myndigheterna att det kommunala vattnet i kranarna var ofarligt att dricka och luften frisk nog att andas. Men många frågar sig varför fiskar ligger döda i vattendragen, varför de har ont i huvudet, i ögonen, varför de får röda utslag på kroppen, om det verkligen är så säkert som de säger?Utanför stans diner, längs gatorna och i second hand-butikens skyltfönster sitter hjärtformade skyltar uppe: Tack till alla räddningsarbetare och East Palestine Lives Matter. Sandra Chirico drar upp sina kläder och visar mig röda prickar längs benen och armarna. Och precis som flera andra jag möter beskriver hon en tärande oro över vilka eventuella skador som kan komma sedan, om fem år, tio år? Är det då cancersjukdomarna börjar visa sig? Hur ska det går för barnen? Men lika påtaglig som oron är den djupa misstron och ilskan mot myndigheterna, mot tågbolaget och mot president Joe Biden som inte rest hit än. Han bryr sig inte om oss på landet, säger 17-åriga Casey. Han bryr sig mer om folket i Ukraina än om oss. Ett budskap som nu sprids av Donald Trump och av andra republikaner i det senaste storpolitiska bråket här i USA som återigen visar på splittringen i landet. Det är också ett budskap som passar perfekt in i Trumps retorik om de bortglömda amerikanerna långt från vänstereliten i storstäderna.Joe Biden och demokraterna har dock gått till motangrepp och kritiserar Trump för att under sin presidenttid ha rivit upp olika säkerhetsregler för tågbolagen. Men här framför brandstationen i den lilla staden i ett län där Donald Trump vann 70 procent av rösterna i förra valet, ropar en talkör, dra åt helvete Joe Biden. Och när Trump till slut kommer körande i sin bilkortege möts han av jublande East Palestine-bor med skyltar där det står Rädda oss, Trump. Han vinkar och ger tummen upp. Och kliver senare in på McDonalds och köper lådvis med hamburgare till räddningsarbetarna.Cecilia Khavar, East Palestine, [email protected]

Utrikeskrönika 22 februari 2023. Charkiv, onsdag.”Denis, jag vill säga ett par ord”Min vän och kollega JoMa reser sig från stolen. Sorlet runt festbordet tystnar. Ett litet leende växer fram, Denis ser lycklig ut.”Denis betyder hav på turkiska”, inleder JoMa.”Och det, det namnet passar dig så väl, som havet för samman floder, har du fört oss samman här”.”Oss” är Denis barndomsvänner från Charkiv men också människor som han träffat under det senaste året, hjälparbetare, militärer och vi, två journalister från Sverige, samlade runt ett bord för att fira Denis 30-års dag.Att vi hamnade här, tänker jag.JoMa, innan den fullskaliga invasionen en av många kollegor, i dag en nära vän. Denis som generöst visat oss sitt Charkiv, kört oss till intervjuer i ur och skur och längs vägen också blivit en person vi kommit nära, bryr oss mycket om.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”, fortsätter JoMa.Det är sant, tänker jag.För nästan exakt ett år sedan vaknade jag till ljudet av flyglarm.”Mamma, allt är så sorgligt och läskigt. I dag inledde Putin krig i Ukraina, eller en specialoperation som han kallar det. Här i Lviv är det lugnt, jag kommer stanna här ett tag. Oroa dig inte, allt är bra med mig”.Jag tittar på meddelandet jag skrev till mamma då, tidigt på morgonen den 24e februari i fjol. Som på ett fotografi av ett livsförändrande ögonblick, ögonblicket då tiden, vår, min, allas historia, delades in i ett före och ett efter.Skulle något någonsin bli bra igen? Minns jag att jag tänkte då.Tågstationen i Lviv, flyktens, skilsmässornas central. Under invasionens första dagar pratade jag och JoMa med en kvinna på stationen. Hon rotade i sin väska, hade precis kommit med tåget från Charkiv.Sen sa hon inget mer, blev tyst.Det sista hon mindes var bomberna, det eviga skjutandet, raserade byggnader, bostäder, parker, skolor.På några minuter packade hon ihop sina tillhörigheter, en väska med lite mat, ett par trosor, strumpor och en tröja. Det är vad som fanns kvar av det liv som varit.”Ta inte bild på mig är ni snälla, säg inte mitt namn i radion”.”För jag tänker inte lämna Ukraina, inte fly till Polen eller någon annanstans, en dag ska jag återvända hem”, sa kvinnan till oss.Ett år senare sitter vi här i Charkiv, Ukrainas näst största stad, som många flydde från men nu också återvänder till. Vi äter ukrainska maträtter, sallader, skålar för en nyfunnen vän.”Ja, krig är fruktansvärt, rakt igenom ont, vidrigt och eländigt”.JoMa harklar sig.”Men om det är något jag ändå är tacksam för är att det, kriget, har låtit våra vägar här bland haven korsas, att vi har fått lära känna dig Denis”, säger han.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 21 februari 2023. Stockholm, tisdag.I drömmen vaggas jag ömt, det är behagligt, en skön dröm – ingen mardröm.Ändå vaknar jag plötsligt till.Jag känner att sängen gungar. I 30–40 sekunder. Och jag tänker såklart att det är en jordbävning. Men får inte panik, för vaggandet är så mjukt, jag är mer fascinerad än rädd.Jag somnar om.Lite senare den morgonen vaknar jag till det som nu kallas ”århundradets katastrof i Europa”.Jordbävningen i Turkiet och Syrien har skördat över 40 000 liv och raserat hundratusentals människors hem...Jag befinner mig 500 kilometer därifrån, i Cyperns huvudstad Nicosia. Det jag har för händerna avbryts, alla planer skrinläggs – jag är på väg till Turkiet inom loppet av några timmar.Den första stan jag kommer till är Sanliurfa och det dröjer inte länge förrän jag blir varse skalvets raseri, i centrum har flera stora hus raserats till grushögar och i en av rasmassorna pågår ett intensivt arbete med att frilägga sten för sten. Det är bara någon dag efter skalvet och möjligheterna till att hitta överlevande är stora.Höghus har förvandlats till krossad betong, förvridet stål och resterna av människors hem.Men... det är ändå svårt att till fullo ta in katastrofen. Jag reflekterar nästan omedelbart över det, min egen avsaknad av en stark reaktion.Jag noterar också andras lugn i den allt annat än normala situationen...Som räddningsteamen i rasmassorna – sammanbitna män och kvinnor, varav många förlorat familjemedlemmar och vänner, som i stunden lägger undan allt – även sina känslor – för att rädda liv.Jag reser vidare mellan städerna i den drabbade regionen, och kommer till allt värre platser. Och i en mindre stad med en befolkning som före skalvet räknades till 40 000 invånare når till slut insikten mig om skalvets mardrömslika kraft och dess konsekvenser.Det sker genom en liten flickas ögon.Det är i hennes blick jordbävningens innersta väsen synliggörs för mig. Hennes sorgliga skratt – hon är nyfiken på oss journalister, hennes ansikte skiftar miner... allvar och sorg, skratt och fnitter. Det kommer och går medan sekunderna tickar.Hon är kanske sex år och hemlös, bor ute i kylan. Det finns inte ett helt hus i sikte, förödelsen är ofattbar. Men på frågan om hon längtar till värmen i ett hus, att få lämna tältet, möter jag skräck i hennes blick, och hon säger tyst att hon vill härifrån, långt bort från den här platsen...Då faller min gard, mitt filter. De egna barnen där hemma – de är i flickans ålder – flashar i mitt huvud, rasmassorna växer, katastrofens omfattning sjunker in...Det blir blixtrande vitt för en stund, en intensiv känsla genom kroppen – och sedan måste jag plocka ihop mig själv.Dagens Eko närmar sig, jag ska strax försöka förmedla det ofattbara, ogripbara...Milan Djelevic, Ö[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Helsingfors, måndag. Grå dimma omsluter riksdagshuset i Helsingfors när jag sitter och tittar på den pampiga byggnaden från en fönsterplats i det vackra biblioteket på andra sidan gatan.Här inne råder ett dämpat sorl, Biblioteket Ode är välbesökt. Huset är en omtyckt mötesplats för Helsingforsborna och hyllas av många. Det har till och med beskrivits som det bästa som gjorts för de boende.Annars lider även Helsingfors av brist på solljus den här vintern och det känns nästan lite symboliskt för den tid vi lever i.Vinterns värsta energikris verkar vara över men inflationen finns kvar och så närmar vi oss årsdagen av Rysslands invasion i Ukraina och även det kan kännas som ytterligare en grå dimma, som en våt filt som trycker tungt.Ett år av fullskaligt krig i Europa. Det var ingen årsdag man ville få uppleva.Putins krig i Ukraina skrämde Sverige och Finland in i Nato har det sagts men än är det inte klart.Inom kort väntas Finlands riksdag godkänna den lagstiftning som krävs för att gå med i Nato. Besluten skyndas på för att vara klart innan riksdagsvalet den 2 april. Man vill inte få förseningar i besluten om det riskerar att dra ut på tiden att bilda ny regering och riksdag.Olika steg i den demokratiska processen inför en av de största utrikespolitiska vändningarna som medlemskapet i försvarsalliansen innebär.Spekulationerna och debatten om anslutningsprocessen ger höga svallvågor även i Finland.Frågorna är välkända - när ska Turkiet och Ungern godkänna ansökan, kommer Sverige och Finland bli medlemmar samtidigt, ska Finland överge den gemensamma linje och gå före Sverige?Jodå, det skrivs och pratas i tidningar, radio och TV även i Finland. Experter, politiker och vanliga medborgare yttrar sig – fakta och känslor – högt och lågt. Uttalanden analyseras, olika scenarier målas upp.Det enda tydliga klara besked som finns från officiellt håll är detsamma som från start – det bästa är om Sverige och Finland blir medlemmar i Nato samtidigt. Och det blir symboliskt fint om det kan ske vid Natomötet i Vilnius i sommar.Vad som sägs och görs i förhandlingarna däremellan är höljt i dimma. Precis som den där grå dimman som omsluter riksdagshuset.Det är råkallt och ruggigt i dimman i Helsingfors. Snön har fallit tungt över helgen. Mycket känns skakigt och osäkert men genom de stora fönstren på riksdagshuset anas ljuset från kristallkronorna i den pampiga ”hallen” utanför plenisalen.Och ljusare, längre dagar och liiite mildare temperaturer i veckan som gick, ger en föraning om att våren är på väg.Jag väljer att se det som ett tecken på att det finns hopp, ljus och värme och bättre tider.Carina Holmberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. München fredag.Det här är den glada "ompa-ompa stämningen" i en av Münchens berömda ölhallar igår kväll."Maasen", alltså enlitersglasen med öl, flödade och folk beställde "Schweinehaxe" och kringlan "Bretzel" som om det inte fanns någon morgondag.Och många mil bort, i västra Tyskland, i Köln och i Düsseldorf och i flera andra städer i väst inleddes igår den traditionella karnevalen med tiotusentals utklädda tyskar som festade och skrattade, för första gången på tre år utan covidregler.Och i huvudstaden Berlin var röda mattan utrullad för filmstjärnor och berömda regissörer och filmfans samlades i tusentals utanför filmfestivalpalatset för festivalen Berlinale för att få en skymt av sina idoler, covidregelfritt.Ja, det här är bara tre exempel på återtagen tysk glädje just nu.Men samtidigt, detta var också tysk stämning igår:En ung kvinna ställer en allvarlig fråga på ett stormöte här i München om den tyska hållningen till vapenleveranser till Ukraina och om hur kriget kommer fortsätta.Det var kvällen före den stora säkerhetskonferensen här i München inleds idag och med stort allvar diskuterades de stora frågorna om krig och fred. Sällan har den kommande säkerhetskonferens i München känts lika angelägen som detta år.Samtidigt i Berlin hölls krismöte mellan förbundsländer, kommuner och regeringen om hur den fortsatta flykting- och migrantmottagningen i landet ska se ut. Kommuner och delstater har slagit larm om att de återigen kommit så många migranter och flyktingar till Tyskland, över en miljon ukrainarna t ex, att man precis som 2015 återigen får kämpa intill bristningsgränsen för att lösa bostads- förskole- och skolfrågan för alla som kommer.Ja, det är kontrasternas tid här i Tyskland. Glädjen över att de så hårda covidåren är över, att man kan festa och "ompaompa" igen är påtaglig här samtidigt som frågan om krig och fred och vapenleveranser och dess olika konsekvenser svävar över alltihop.Precis som på den fest på nyår jag var på hos vänner utanför Berlin.Vi var folk med bakgrund i Sverige och i f d och Öst- och Västtyskland. Feststämningen var påtaglig tills vi oundvikligen började diskutera Ukraina- och vapenleveransfrågan.Jag höll mig i bakgrunden länge men när de inte ovanliga verbala anklagelserna mot journalister och "det får man inte säga i det här landet" kom så kunde jag inte längre hålla tyst.Det hela slutade med en riktigt engagerad diskussion, för att uttrycka sig milt, mellan alla, en diskussion som nådde sin intensiva höjdpunkt ca 10 minuter före tolvslaget.Vi tog då en lätt ansträngd paus i det hetsiga, skålade in det nya året med sneda och på något sätt glada och allvarliga leenden på samma gång.Se där, några miniatyrbilder av stämningen här i Tyskland just nu, glädje över återvunnen frihet men allvar och hetsiga diskussioner om krig och fred.Daniel Alling, Mü[email protected]

Utrikeskrönikan 16 februari 2023 Paris, torsdag.Vad heter egentligen den tidigare brittiska regenten? Ja, just hon som avled i somras, mitt i steget, om än i slutet av promenaden... Dum fråga, tänker du – drottning Elisabeth så klart! Eller möjligen Elizabeth med ett försök till engelskt uttal, som är helt okej att säga i radio enligt svensk public service-praxis. I Italien däremot, heter hon absolut inte Elisabeth utan Elisabetta. Det är inte så konstigt kanske.  Det blir ju inte italienska annars. I Spanien har de dragit det ytterligare ett varv. Där heter nämligen samma drottning Isabel. Och hennes son, den nye kungen, heter inte Charles, utan Carlos. Går man vägen via franskan blir övergången mjukare och mer begriplig, Charles, Charles, Carlos.  Det här är ju i grunden fint, att varje språk anpassar egennamnen efter de olika språkens särdrag, intonation, stavning och uttal. Det ger ju inte minst möjligheter, att kunna byta personlighet. Vi låter inte likadant på olika språk, uppfattas garanterat heller inte likvärdigt i olika språkliga kontexter så varför heta samma, menar jag. Vad skulle en Mary Nielsen hitta på i London till exempel? Oklart, kanske värt testa?Men, denna ”namnröra” kan lätt bli ett arbetsmiljöproblem för en korrespondent som ska rapportera i hast från ett event, till exempel en tidigare påves begravning. Vad heter människan? Jo, på Italienska Benedetto, på spanska Benedicto och på franska Benoit. På svenska då? Ja, Benedikt, fast på svenska går det också bra med det latinska namnet Benedictus. Han som innehar posten nu, heter Francesco på italienska, Francisco på spanska och Francois på Franska. Och på svenska då ja Fransiskus, samma som på latin denna gång, fast OBS stavningen skiljer sig,k på svenska och c på Latin. Sen var det ju den lilla, men helt avgörande, detaljen, platsen där begravningsceremonin hölls? Piazza di san Pietro på italienska. Plaza de san Pedro på spanska. Place Saint Pierre på franska, Pietroplatsen kanske, på svenska? Nej, Petersplatsen heter den, såklart!   Alltså, jag är helt med på att man ibland kan behöva ändra stavning eller uttal vid översättning av egennamn av andra skäl, om betydelsen eller lydelsen krockar med andra redan existerande ord, som leder tanken åt ett håll man kanske inte önskar. Om jag hette Dick till exempel, kanske jag skulle kalla mig Daniel i engelsktalande länder... Putin, till exempel stavas inte P U T I N på franska utan P O U T I N E, annars hade uttalet på franska lätt kunnat bli "putain", dvs en mycket ful svordom...  Men som princip tycker jag att min kära kollega Katrin Zimmerman har en poäng. Exakt, vi vet ju alla att hon inte heter Katrin... Hon heter Kathrine, Kathrine Zimmerman på – på alla språk!  Föredömligt!Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönikan 15 februari Moskva onsdagUtanför mitt köksfönster här i Moskva syns en enorm gyllne kupol, just nu med ett lätt pudertäcke av snö. Den ser ut som en semla. Bakom den skymtar de gigantiska skyskraporna nära Kutuzovskij prospekt.På grå plåttak kan jag just nu se snöskyfflarna, som utan minsta uns till säkerhetslinor med nån slags stolthet över sitt arbete skyfflar och skyfflar bort minsta snöflinga. En av dem klättrar över det låga staketet vid takfoten för att ta bort det sista. Han håller sig i handen i staketet när han gör det. Men det ser livsfarligt ut.Från mitt sovrumsfönster åt andra hållet är vyn likadan. På en skola i närheten ser jag hur två män springer nedför taket och sen upp igen.Själv har jag, numera alltid broddskor på mig. Här är det särskilt viktigt för även om det snöröjs, så är det ofta is på trottoarerna eller is under ett tunt lager snö. Men sen finns också de ojämna stenplattorna. På den vackra inre boulevardringen går stenplattorna i vågor. Ett uselt hantverk är orsaken och tjälen i marken har gjort sitt.Under mina många år här var det ständigt nya plattsättningar på allt bredare trottoarer, men någonstans gick det fel. Moskvabor brukar säga att det där varar bara ett år, sen görs det om igen. Pengar i nåns ficka, det ser fint ut ett tag, men sen....På trottoarerna finns förutom halkrisk, snubbelrisk också krockrisk från alla matbuden, som kör elcyklar eller små elmoppar. Krisskrossar mellan gående.Ja jag vet det här är ju absolut ingenting jämfört med jordbävningskatastrofen eller kriget i Ukraina.Men när jag går på de buckliga gatstenarna tänker jag på att det är inte så konstigt att den ryska krigsapparaten inte förmått leva upp till de stora orden uppifrån. Världens näst mäktigaste armé. Det är ju precis som vid upphandling av stenläggning av trottoarer här i Moskva så klart. Det upphandlas, men det fuskas, det går pengar till annat än det var avsett. Korruption helt enkelt.För att ytterligare sänka Moskvabornas humör finns nyheten om mattheten i Moskva, om det gråa Moskva där det på 55 år inte varit så få dagar med sol, som i år. Själv har jag sett solglimten en dag under två veckor, annars kompakt grått. Statliga Vesti har intervjuat en psykolog, som varnar för det hälsovådliga i att leva i det grå mörkret. .Själv tröstar jag mig med en tur till närbutiken, handlar billigaste toarullen, ett kilo potatis och en gul lök. Sen måste jag betala kontant, för internationella kreditkort fungerar inte här. Med snoret hängande i den röda näsan börjar jag räkna upp mynt för att ge jämna pengar, men jag har inte tillräckligt. Killen i kassan ler stort och säger äsch det behövs inte. I hans ögon har han gjort en god gärning till en fattig rödnäst tant, som bara hade råd med potatis,lök och en toarulle.Maria Persson Löfgren för P1 morgon i [email protected]

Utrikeskrönika 14 februari 2023. Köpenhamn, tisdag.Jag sitter ibland och tänker på Kaffeklubben. Och Kaffeklubben är - för tydlighetens skull - inte en kaffeklubb, utan det lite märkliga namnet på den ö som är det nordligaste stycke land som finns på jordklotet. Nordpolen ligger sådär 70 mil längre norrut, men närmare än såhär går det inte komma om man vill ha fast mark under fötterna. Ön är inte stor, och rätt stenig, men där lär växa både purpurbräcka och fjällvallmo - två vackra små arktiska blommor.Kaffeklubben ligger precis norr om Grönland, och det var den danska polarforskaren Lauge Koch som var den första som steg i land här för drygt 100 år sedan - det var också han som gav ön sitt lite märkliga namn. Men de flesta andra dagar sen dess har platsen varit öde. Äventyrliga polarforskare flyger förbi här uppe ibland, ofta i jakten på en ännu nordligare plätt land att upptäcka, namnge och skriva in sig i historieböckerna för. Några gånger har man trott sig lyckas, men hittills har det visat sig bara handla om tillfälliga grusbankar från avsmälta isberg. Men oftast är det som sagt öde och tomt i trakterna kring Kaffeklubben.Och handen på hjärtat, är det inte så vi tänker oss Arktis - kallt, isigt och tomt. En plats utan vidare intresse eller betydelse. Arktis är så pass oviktigt att de som tillverkade min jordglob satte en stor plastgrej där för att fästa själva globen i sin axel, en plastbit som nonchalant täcker det mesta av regionen. Där finns ändå inget att se. Har du ingen egen jordglob kan du istället försöka få en rimlig kartbild över Arktis i Google maps. Hör av dig om du lyckas.Nu har ni nog gissat vart jag vill komma, kanske har ni hört mig tjata om det förr: Arktis förtjänar att betraktas som något annat än det där vaga och märkligt utdragna i ovankanten av våra världskartor. Ingen har väl undgått hur USA skjutit ner misstänkta ballonger över Arktis senaste veckan. Vilka rubriker det skapat. I stormakternas värld är Arktis superhet.Men när jag tänker på Kaffeklubben tänker jag nog ändå inte mest på stormakter, utan på de som gett ön sitt egentliga namn - på grönländska heter den Inuit Qeqertaat. Inuiterna och alla de andra ursprungsfolk som lever uppe runt norra ishavet. De som alltid bott här, men alltid dominerats av andra. De vars kulturer och ekonomier nu håller på att tappa fotfästet när klimatförändringarna smälter bort den is de alltid stått på.När jag tänker på Kaffeklubben tänker jag att ingen vet hur världen här uppe kommer bli. Kanske kommer människor att anpassa sig - och bo kvar. Eller kommer de arktiska kulturerna bleka bort, samtidigt som regionen fylls av andra människor i jakt på de ekonomiska möjligheter som klimatkatastrofen kommer föra med sig.Oavsett så står Arktis på tröskeln till något dramatiskt. De kommande 100 åren kommer det inte vara lika öde runt Kaffeklubben som det varit. Så nu är det kanske dags att skaffa en ordentlig karta över Arktis - och hänga med. Börja med att se om du kan hitta Kaffeklubben.Samuel Larsson, Kö[email protected]

Måndag 13 februari Kahramanmaras, måndagPlötsligt ser jag något som slår till med sådan kraft.Vi har vandrat i dagar i ett katastrofområde. Vandrat bland ruiner, söndersmulade hus som mer liknar högar av byggavfall.Betraktat räddningsarbete, när levande räddas från ett fastklämt helvete i betongmassor, när döda varsamt läggs i liksäckar och värdigt förs i väg med förtvivlade anhöriga som följe.Vi har lyssnat till chockade anhöriga, apatiska föräldrar vars barn ligger kvar under tonvis av bråte. En liten låga av hopp är allt de har kvar. En låga som oftast sakta pyr ut.Det som i söndags var planer för framtiden, planer för i morgon, blev på två minuter ett liv i mörker. Hayat Bitti, säger de här - livet slut.På mindre än två minuter krossades livsverk och drömmar. Familjer splittrades, liv förintades och för överlevande blir livet aldrig sig likt igen.Kraften nästan overklig. Men när vi går där i ruinerna och tragedin är det som att det inte går att ta in.Betonghögar där kvarlevor av människor fortfarande är kvar. Under ett hus en handfull döda, men i ett annat närmare hundra.Ruinerna där grävskopors vassa tänder likt hajar biter sig igenom lager av betong och spretiga armeringsjärn.Det är svårt att ta in. Omfattningen för stor. Vi småpratar, ler, min kollega och jag. Men när man tittar sig omkring ser man att här finns inga leenden kvar. Här har skratten dött.Även det är svårt att ta in, trots att jag är mitt i det. Sedan ser jag det, det som slår till med kraft.På bänken i en krossad busskur framför ett helt hoprasat 10-våningshus står ett fotografi. Skinande och oskatt. Det är en bröllopsbild.Mannen i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Han håller sin hustru i handen. Hon ler svagt. Båda tittar in i kameran. Hon med rosa klänning, stort släp, mycket tyll.Jag tittar på bilden, allt blir så verkligt. En äldre man kommer fram och gråter.Det går inte, det går inte, säger han mellan tårarna. Han tittar på bilden: ”De var så fina, de hälsade alltid, hjälpte mig att bära när jag behövde, nu är de döda, ligger här under betongen”.Nu kan jag plötsligt ta på den, döden. Inte som de stela, dammtäckta kroppar med levrat blod som förs bort från rasmassor.På bröllopsbilden är döden konkret. Plötsligt blir katastrofen mer än siffror som stiger för varje timme.Siffror blir till ansikten, till människor.Katastrofens omfattning sätter sig som en klump i bröstet, som en av de betongklumpar räddningspersonal timme efter timme rensar från rasmassorna för att nå nya kroppar.Alla dessa människor, alla dessa liv - Hayat bitti! Livet slut.Johan Mathias Sommarströ[email protected]

Utrikeskrönika 10 februari 2023. Stockholm, fredag.Så är det snart dags igen för det rosafärgade och hjärtformade jippot Alla hjärtans dag. Den infaller på tisdag om någon missat annonserna. Ta nu inte illa upp alla ni som längtar till denna händelse, smaken är bekant som baken och jag föredrar andra sätt att visa min kärlek på.I Indien är Alla hjärtans dag eller Valentines Day som den kallas, en populär tillställning inte minst bland de unga paren i storstäderna, men det finns krafter som tycker att det här representerar västerländsk dekadens och saluför en promiskuitet som Indien gott kan vara utan. Vissa hårdföra hinduer har bränt kärlekskort och gett sig på par som hand i hand besökt restauranger och parker just denna dag.Så inför Alla hjärtans dag har ett alternativ till det vanliga firandet presenterats. Det handlar om en kärlekshandling av det mer udda slaget som landets regering gått ut med: De uppmanar människor att krama en ko istället för en mänsklig partner på Alla hjärtans dag!Det är regeringens avdelning för djurskydd som ligger bakom förslaget att göra om Alla hjärtans dag till Krama en ko-dagen som ett sätt att främja hinduiska värderingar på. Djurskyddsmyndigheten menar att genom att krama en ko i stället så blir man emotionellt berikad och både individens och gruppens lycka ökar.Detta med kor är en komplex fråga i Indien. Kor är heliga enligt hinduismen, djuret visas djup vördnad och att äta ko-kött är inte bara otänkbart det är också en handling som väcker sådan vrede att människor som misstänks för att ha ätit köttet då och då attackeras. Även de som hanterar döda djur och ko-skinn har råkat mycket illa ut. Myndigheter och välgörenhetsorganisationer driver hem för hemlösa kor.Samtidigt exporterar Indien stora mängder kött till bland annat grannlandet Bangladesh. Och bland indiska bönder finns också en oerhört stor irritation över de kor som bara driver runt och äter upp deras grödor. Det handlar om djur utan ägare och där har myndigheterna lovat insatser men de dröjer på sina håll.Mina egna erfarenheter av indiska kor präglas tyvärr av några läskiga möten med ilskna kossor. När jag läste hindi i staden Varanasi vandrade tydligt stressade kor runt i de trånga gränderna närmast Ganges flodbank. På väg till favoritkaféet var jag jämt på min vakt för just i de kvarteren höll en ilsken vit kossa till. När den kom springandes gjorde man bäst att kasta sig åt sidan för att inte bli stångad.Förslaget att byta ut Alla hjärtans dag till Krama en ko-dag har förstås väckt reaktioner och ses av vissa som ännu ett exempel på att hinduismen lyfts fram på bekostnad av de andra religionerna i landet. Den indiska regeringen har på senare år lanserat flera ur-indiska företeelser i stor skala. Yogan är en av dem och det ordnas nu träningssessioner på Yogans dag världen över. Om Krama en ko-dagen kan bli en verklig utmanare till det hjärtformade rosa slisket återstår att se.Naila Saleem, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, torsdag.Det har gått tre dagar sen jag kom hem från en reportageresa till andra sidan jorden. Närmare bestämt Nya Zeeland och Fiji, två ö-nationer i södra Stilla havet. En rik och en fattig. Båda för tillfället hårt drabbade av klimathändelser.På min väg tillbaka från Fiji hem till Sverige har jag en dag i Auckland, Nya Zeelands största stad. Jag och min kollega har varit där tre veckor tidigare. Då sken solen. Nu när jag kommer tillbaka, är det grått och dimmigt. Toppen av stans signum Sky Tower syns inte ens. Det är nästan som att komma tillbaka till en annan stad. Och det är det, delvis.För under tiden jag och min kollega varit i Fiji, har stan och regionen haft de värsta översvämningarna någonsin. På ett dygn kom lika mycket regn som det vanligtvis gör under en hel sommar. Under 50 minuter, när det regnade som mest, kom mer vatten än det normalt gör under hela januari. Fyra personer har dött, hus, och vägar har rasat och hundratals människor har blivit hemlösa.Klimatförändringarna gör att extrema väderhändelser blir allt vanligare. Och samtidigt pågår något mindre dramatiska skeenden, med minst lika svåra konsekvenser. Också de orsakade av vår uppvärmning av planeten.Fiji är ett av länderna i världen som minst av alla bidragit till klimatförändringarna, men som nu drabbas hårt av dess effekter.Det har varit svårt att, som det heter på journalistspråk, "välja vinkel" när jag velat titta närmare på hur klimatförändringarna påverkar människor och deras hälsa i Fiji. För det påverkar på så många sätt. Dricksvattnet kontamineras när floder allt oftare svämmar över. Fiskfångsterna blir mindre när havet vid korallreven blivit varmare och odlingar förstörs när saltvatten tränger in. Det här ökar matosäkerheten och kan leda till ökad fattigdom, vilket på alla vis underminerar förutsättningarna för hälsa.Översvämningar och stormar förstör hus, vägar, skolor och sjukhus. De för Fiji så viktiga turisterna kan sluta komma om el och vatten blir alltför stora osäkerheter.Det som satt sig mest på näthinnan är krabborna i byn Buretu. Krabbor som trivs i lera har invaderat byn, när den tidigare torra marken har blivit träskmark av de ständiga översvämningarna av floden. Krabborna gräver gångar under marken och kastar upp leran i små högar. Vart vi än går i byn är marken mjuk, fuktig och full av lerhögar.De dramatiska och de mer långsamma effekterna av klimatförändringarna kommer fortsätta. Det är både förutsägbart och helt oförutsägbart. När det blir dramatiskt, är enda trösten den solidaritet som alltid visas. I Auckland går jag förbi ett hjälpcenter som fyllts av skänkta kläder, filtar och mat. Det är svårare med konkreta hjälpinsatser för det som sker långsamt.Det som alltid gäller är att det är de redan mest utsatta - de utan hemförsäkring, de utan en säkerhet på banken, de som redan är sjuka - som drabbas hårdast.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]    

Utrikeskrönikan 8 februari Dublin, onsdagDet är något speciellt med den här gröna ön. Jag brukar ta färjan hit över den Irländska sjön och möts då av friska vindar, havssalt och stänk – och det är något som alltid känns välkomnande när jag kliver i land. Inget känns långt borta på en ö där man kan köra till andra sidan på bara några timmar.Längs kusten finns klipporna som slåss mot havets vågor, på landsbygden tornar slott och berg upp sig framför hagar av rufsiga får, i städerna sjunger gatumusikanter på kullerstensgator. Den irländska dialekten känns direkt igen med sina spetsiga T och rullande R – ibland ackompanjerad av folkmusiken som ljuder ur en pub på hörnet.Inspirationen för poesi och litteratur har alltid funnits här, från James Joyce till Yeats, från Oscar Wilde till Sally Rooney. Berättelser som tecknar ett porträtt av ett land med en snårig historia - om flykt, om svält, om kolonialism – men också berättelser fulla av stolthet över denna plats de kallar hem.När jag tillbringade en sommar på västkusten och försökte lära mig språket iriska träffade jag människor från en rad andra länder, många amerikaner i synnerhet, som kände en närhet till Irland generationer efter att deras förfäder sökt en ljusare framtid någon annanstans.Jag lånar ett ord av walesarna – iriskan och kymriskan är ändå keltiska kusiner. ”Hiraeth” – ibland översätts det som hemlängtan men det är något mer – det står för ett hem, en plats i ens drömmar eller själ, en känsla av längtan och nostalgi och sorg över något som varit. I dag är det inte dåtidens hungersnöd eller inbördeskrig som hindrar den som vill skapa sig ett hem här i Irland, utan det är bostadsbristen. Problemen har växt under flera års tid och det senaste halvåret har antalet hemlösa ökat varje månad – med rekordmånga nu utan tak över huvudet. Regeringen, som lovat investera i fler bostäder, medgav nyligen att de uppsatta målen ligger långt fram i tiden.Och de rum, lägenheter och hus som finns – de går för skyhöga priser. På hyressajter kan du hitta vad som närmast liknar en skrubb eller ett källarförråd utan fönster som hyrs ut till ockerpriser för att människor är desperata. I höstas spreds en video i sociala medier där kön till en lägenhetsvisning slingrade sig runt flera kvarter…Nästan varje kväll får nu gatumusikanterna på Dublins gator sällskap av hjälporganisationer som serverar mat och soppa till de som inte har något hem att gå till.Stephanie Zakrisson, [email protected]

Utrikeskrönikan 7 februari 2023 Washington tisdag morgon,Det skedde plötsligt för några veckor sedan. Jag scrollade genom mitt sociala medier-flöde och såg hur det märkligt nog svämmade över av… gasspisar. Bilder på brinnande blågula lågor under en kastrull eller en stekpanna, eller bara spisplattor flammande upp i tomma intet, fyllde Instagram och Twitter. Och de som lade upp bilderna verkade säga samma sak: Se upp: Nu är staten ute efter din gasspis också. Konservativa röster och republikanska politiker gjorde upphetsat, i versaler, klart att de minsann aldrig tänker ge upp sin älskade gasspis. Senatorn Ted Cruz och guvernören och möjliga Trumputmanaren om presidentposten Ron DeSantis gav sig direkt in i diskussionen. "Kom och ta den", varnade Ted Cruz. Och kongressledamoten Ronny Jackson skrev: "Om galningarna i Vita Huset försöker ta min gasspis, så får de bända loss den från mina kalla döda händer". Den sista biten ett känt citat ifrån vapendebatten här i USA, och därmed var den parallellen dragen.Absolut, många tycker att en gasspis är det mest överlägsna sättet att laga mat på och omkring 40 procent av amerikaner har en sådan. Ämnet passar också prydligt in i den höger- och vänsterdebatt som redan pågår, det handlar om klimatet och om det privata- köket och hur du tillagar din familjs middagar och den klåfingriga staten.Men det var inte helt väntat att det ja, heta kulturkrig som pågår i USA skulle komma att innefatta slaget om en köksapparat. Men gasspisen läggs nu till listan över det högerdebattörer menar är PK-elitens försök att inskränka amerikaners friheter och till och med skada barn. Det pågår på olika sätt diskussioner om drag queens, om undervisning av rasism och hbtq-frågor i skolan, om könsneutrala badrum om plastsugrör och barnboksförfattare och Disneyfilmer.Allt började i januari med att en tjänsteman på USAs motsvarighet till Konsumentverket sa att man ska se över vilka skadeeffekter en gasspis har på miljön och på människors hälsa. Och i en intervju nämnde han att flera olika åtgärder kan bli aktuella, även ett förbud, om spisarna visar sig vara tillräckligt skadliga. Men när sociala medier-explosionen, var ett faktum fick tjänstemannens chef förtydliga att gasspisarna inte ska förbjudas, och även president Joe Biden tvingades göra klart att han inte är för ett förbud.Det är hög tid för primärvalssäsong i USA, där flera republikaner snart kan komma att meddela sin kandidatur till presidentposten. Och det är viktigt för dem att ge sig in i kulturkriget. Det var därför många av dem utan att tveka snabbt drog sin lans för gasspisen. Men redan nu har lågorna börjat falna. Bilderna på gasspisar har bytts ut i sociala medier. Nu postar vänsterdebattörer istället foton på övertäckta böcker i klassrumsbibliotek som en del i den växande och allt mer betydelsefulla skolstriden här i USA. Kulturkriget rasar vidare.Cecilia Khavar i Washington

Utrikeskrönika 6 februari 2023 Bryssel, måndagHur säger man ugnsbakad falukorv på engelska? Tänker jag medan jag sitter på en bakgrundsbriefing inför EUs toppmöte.Varför i herrans namn sitter radiokorren och tänker på falukorv på arbetstid, tänker ni kanske?Jag kommer till det om en liten stund.Först får ni lyssna på det här:Välkommen till Europaparlamentet!Tack herr ordförande!Jag delar den höga ambitionsnivån...…ett fint samarbete…De senaste veckorna har man kunnat höra ovanligt mycket svenska i EUs institutioner.Det har så klart att göra med det svenska ordförandeskapet. Det är svenska politiker som leder ministermöten. Och otaliga svenska ministrar har nyligen frågats ut i Europaparlamentets olika utskott om vad Sverige vill uträtta fram till sommaren.Som vi hörde i klippet har många av dem då pratat svenska. Vilket är helt i sin ordning. Det är därför EU har tusen tolkar.Det har varit rätt kul att lyssna på. Där i parlamentets utfrågningslokaler har man direkt kunnat avgöra vilka i rummet som är svenskar eller som kan svenska för det är dem sitter utan hörlurar och inte behöver tolkning.Det kan också bjuda på språkliga överraskningar. Som under utfrågningen med statsminister Ulf Kristersson där en estnisk ledamot, Jaak Madison, helt plötsligt ställde sig i talarstolen och pratade svenska.Det svenska ordförandeskapet är väldigt viktigt…Det visade sig att han hade pluggat i en stad i Estland där många pratar svenska och dessutom hade jobbat på en båt som gick mellan Estland och Sverige.Men det är inte bara från politiker som det hörs mycket svenska just nu här i Bryssel utan också från tjänstemän som håller i bakgrundsbriefingar. Det vill säga träffar där de anonymt berättar vad som är på gång och vad man kan vänta sig inför politiska möten.Det var på en sådan träff jag satt och tänkte på ugnsbakad falukorv.Dragningen handlade om EUs kommande toppmöte senare i veckan där migration är en av huvudfrågorna.Det ligger ju ett stort lagförslag på bordet sedan över två år tillbaka: EUs migrationspakt som innehåller flera olika lagförslag.Den svenska tjänstemannen som höll i dragningen hade tidigare beskrivit detta just som en ugnsbakad falukorv. Där delarna är uppskurna men där allt sitter ihop i botten.Jag ville fråga om det fortfarande var så, om allt fortfarande hängde ihop eller om EU-länderna skulle kunna klubba igenom någon enskild del separat.Men just denna dragning skedde på engelska och jag kom inte på någon lämplig översättning så där på rak arm.Och även om jag hade kommit på det tror jag inte att någon av mina internationella korrekollegor hade förstått vad jag menat. Vad är det för oven baked falu sausage svensken jiddrar om skulle de nog ha tänkt. Men tur då att vi svenska journalister just nu har ett övertag gentemot våra kollegor från andra EU-länder. Vi har enklare tillträde till de svenska tjänstemännen som rattar medlemsländernas politiska arbete. Så jag kunde ställa min fråga på svenska efter briefingen.Och jodå, beskedet var att EUs migrationspakt fortfarande är en ugnsbakad falukorv. Alla de enskilda lagarna hör ihop och det blir ingen rätt om inte alla delar är klara. Andreas Liljeheden, i [email protected]

Utrikeskrönikan 3 februari 2023 Peking, fredag.Att jobba som journalist i Kina innebär att du blir övervakad.Det har varit tydligt under mina år som korrespondent här och det är något jag brukar räkna med när jag är ute på fältet.Men häromveckan nådde det hela en ny nivå när min mobil ringde efter att jag klivit på ett flygplan i Peking, men ännu inte lyft från flygplatsen.Det var den lokala polisen i staden dit jag skulle, som undrade vad jag skulle göra där.Jag har flera gånger varit med om att det man får anta är civilklädda poliser eller tjänstemän från lokala myndigheter följer efter mig på plats eller väntar på mig vid ankomsten, men det här var första gången de tog kontakt redan innan avfärd.Ett nytt grepp måhända, men det som följde när jag väl landade var väl ungefär det förväntade.Det vill säga en välkomstkommitté som jag såg viska i örat på en uniformerad polis i ankomsthallen.Gissa vem som blev stoppad för en passkontroll.Jag har behövt hantera olika typer av överrockar under åren i Kina.Vissa nöjer sig med att iaktta på avstånd, andra går nära inpå och filmar och tar foton.Ibland är de tysta och vägrar ta kontakt, medan andra går att prata med.Som den här gången, när resan gick till Ruili i sydvästra Kina.En av mina följeslagare var dag två uppenbarligen lite less och efter att par timmar nära gränsen mot Myanmar frågade han lite uppgivet när jag tänkte mig åka tillbaka till hotellet.Kanske var han hungrig, för en stund senare blev jag bjuden på mat av ett gäng uniformerade poliser som verkligen insisterade på att det lunchdags nu.Ofta är det bättre i storstäderna, där det tycks lättare att flyga under radarn.Men även i Peking har jag bokstavligen talat stött på patrull.När jag innan jul försökte intervjua chaufförer som köade till ett krematorium till exempel, avbröts jag snabbt av en civilklädd kvinna som undrade vad jag gjorde där.Enträget fortsatte hon ifrågasätta mig och gjorde en stor sak av att ringa polisen, samtidigt som hon följde mig runt på området.När den uniformerade polisen till slut dök upp, passade jag på att själv beklaga mig över den här kvinnan som vägrade lämna mig i fred."Jasså hon, hon är också polis", sade polismannen, varpå kvinnan snabbt försvann iväg.Just sådana här händelser är på sitt sätt lite komiska.Men det finns såklart ett allvar här. Övervakningen försvårar arbetet och omöjliggör ibland intervjuer. Röster som kunde ha hörts, förblir tysta.Och tyvärr tror jag det i slutändan drabbar omvärldens förståelse av Kina.Och de som styr i det här landet är inte dummare än att de förstår det.Det sorgliga är att det trots det inte verkar göras något för att förbättra situationen.Tvärtom upplever jag att övervakningen ökat.Kanske är det det vi måste förstå.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 2 februari 2023. Gaza, torsdag.Här har jordgubbarna just mognat och de är faktiskt nästan lika goda som svenska jordgubbar trots att de är stora som plommon. Jag står och pratar med en tonårig jordgubbsförsäljare som staplat de röda bären till en liten pyramid när jag får ett meddelande från en släkting i Sverige, och sen ett till från en god vän, och ett till. Alla med ungefär samma fråga: Hur är det att vara i Gaza med all ilska mot Sverige?Jag tittar misstänksamt på pojken som säljer jordgubbar, men han har inte ens hört talas om Koranbränningen. En 30-årig man i stickad yllepullover svarar reflexmässigt: ”Svenskar är världens bästa folk”.”Jag trodde alla hatade oss”, invänder jag, och då säger han: ”Ja, alltså jo, alla muslimer är arga och besvikna, vi trodde inte detta om Sverige, att regeringen försvarar koranbränning och tillåter att miljontals muslimer blir sårade, det var hemskt att se bilderna på Facebook”, säger han.Men på ett café möter jag en ung kvinna som tycker att Gazabor har värre problem än en koranbränning – människor dör här, säger hon, och närsomhelst kan det bli krig, vi kan inte haka upp oss på vad en extremist gjort, och förresten så tror jag inte att vår Gud och vår koran behöver försvaras, även om jag mår illa av det ni gjort.Jag söker upp en talesperson för Hamas som säger: ”Inbilla dig inte att vi inte är heligt förbannade och förnedrade bara för att ingen reagerar starkt här”.När jag försöker föreställa mig hotbilden mot Sverige, blir jag påmind om klyftan mellan sociala medier och den så kallade verkligheten. Vi journalister beskylls ofta för att göra Twitter till verklighetens sanningsorakel. Och se – en saudisk twittrare fick 58 000 uppskattande kommentarer när han skrev att den demokrati som kränker det heliga, ja den demokratin kan ni stoppa upp i arslet – eller ännu hellre drottningens röv. Tusentals följare gillade påståendet att Sverige är antimuslimskt men gömmer sig bakom en banderoll som kallas yttrandefrihet och på sociala medier är det nu många som återknyter till kampanjerna mot socialtjänsten i Sverige där muslimska barn påstås ha kidnappats, tvingats äta griskött och fått homosexuella fosterföräldrar.Den unge jordgubbsförsäljaren i Gaza vinglar till när det börjar dåna koranrecitation ur butiken bredvid oss där man kan köpa badtofflor. Butiksägaren berättar att han kan stora delar av Koranen utantill och anser att Koranen som nedsänts av Gud, är okränkbar. Ändå säger han till mig: ”Vi muslimer kan ju inte låta vår syn på Sverige styras av en enskild extremist som bränner koranen, det vore ju som om ni i Sverige skulle låta er syn på alla muslimer styras av en IS-terrorists brott”.”Mm just det”, sa jag och begravde blicken i jordgubbsfatet.Cecilia Uddén, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Bogotá, onsdag.Känner ni igen låtar som ”Whenever wherever” eller ”Waka Waka”? Eller rättare sagt, vet ni vem som sjunger dem. Ja, det är Shakira, colombianskan som rör sig som en ormtjusares kobra på scenen.Shakiras spruckna förhållande med förra fotbollsstjärnan från Barcelona Gerard Pique har varit den stora snackisen i Latinamerika i flera månader. För tre veckor sen blossade storyn upp rejält i medierna. Anledningen är Shakiras nya låt, som är ett ordentligt verbalt angrepp på både sin ex och hans nya flickvän.Genom enkla ordlekar där både Piqués och flickvännens namn vävs in i texten levererar Shakira en salva av påhopp som har fått feminister, psykologer och musikhistoriker att reagera.Versen där Shakira sjunger ”du har bytt en rolex mot en casio” och ”en ferrari mot en twingo” – en jämförelse mellan henne själv och den nya flickvännen – har av de utpekade bolagen använts i marknadsföringssyfte.Sen låten släpptes har psykologer diskuterat offentligt om det är helande eller destruktivt för Shakira själv att göra så här. Att slänga ur sig ilskan är en sak, säger de, men det är en annan nivå att göra det så att hela världen hör.Om hon mår bra av det, så fine, säger ena delen av kåren. Hon kan väl inte må bra om hon gör så här, säger den andra delen.Musikhistoriker har skyndat sig att gräva fram andra exempel på artister som sjungit ut sin vrede mot den svikande partnern. De har funnit massa med exempel, men de flesta präglas ändå mest av sorg. Det gör inte Shakiras låt.Låten har även fått den starka feministiska rörelsen i Latinamerika att reagera, även här är åsikterna tudelade. De som nu hejar på Shakira hänvisar till den vers i låten som säger: Kvinnorna gråter inte längre, de bara skickar fakturan.Men andra feminister kritiserar Shakira för att hon har gett sig även på den nya flickvännen, en syster som inte kan anklagas för mannens otrohet och svek. Det är han, Piqué, som är skurken, inte hon, säger de.Hittills har jag inte hört någon säga att Shakira möjligen bara är en duktig affärskvinna. Hennes låt släpptes den 11 januari och slog rekord på Youtube med över 50 miljoner visningar på 24 timmar. Det spekuleras att sångerskan kammade hem nästan en miljon kronor på bara några få timmar.Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Utrikeskrönikan 31 januari 2023. Suva, tisdag.Att resa till olika länder är ett privilegium vi korrar har. Den här gången har resan gått till Fiji, ögruppen som består av fler än trehundra öar. För många är Fiji ett paradis i södra Stilla havet. Och det är inget snack. Fiji är ett paradis på många sätt. Den gröna djungeln, kritvita stränder och turkosblått hav. En temperatur som får vilken svårflirtad planta som helst att växa så det knackar. För att inte tala om befolkningen. Fijianerna är ett folk som är svårt att inte tycka om. Leende, glada och trevliga.Men under ytan finns många problem. Rasmotsättningar mellan melanesier, som ursprungsbefolkningen heter, och sedan länge inflyttade indierna. Fiji har skakats av politisk oro under många år och militärkupper har varit ett återkommande problem i landet. Den politiska oron har nu vänt till förhoppningar om en djupare demokrati. Efter det senaste valet som hölls i slutet av förra året så är det nu slut på den före detta kuppmakaren Bainimaramas sextonåriga styre. Ny premiärminister är en annan tidigare kuppmakare, Rabuka som lovar att Fiji ska distansera sig politiskt från Kina, som fått allt större inflytande över nationen, och har dessutom lovat folket demokratiska reformer och större yttrandefrihet. Men det är lite för tidigt att säga hur det kommer att bli. Den nya regeringen har bara suttit vid makten i en månad och de har många saker att ta tag i. För Fiji är ett paradis med problem, problem som omvärlden har skapat. Vi kan börja med problemet med plast. Det är här, precis som på många andra håll i världen, fullt av plast i havet. Plast som dumpats och som förs med havsströmmar och vindar från andra håll i världen spolas upp på Fijis stränder. Ett annat problem är de allt tydliga spåren man kan se av klimatförändringarna. Befolkningen i byar nära havet och floder tvingas fly sina hem när vattnet stiger, och jorden blir obrukbar när saltvattnet tränger allt längre upp i floderna. Som om det inte vore nog. Havsbotten utanför Fiji hotas nu av skövling. Det är internationella gruvföretag som vill inleda gruvdrift på havsbotten. Något som motståndarna säger kommer påverka havsmiljön, riskera att ta död på unika korallrev och hota tillgången på fisk för lokalbefolkningen.Förespråkare för gruvdriften menar att det är bra ekonomiskt för de små önationerna i Stilla havet och att västvärlden måste få tillgång till de viktiga mineraler, som man tror finns på havsbotten, för att kunna tillverka bland annat batterier till elbilar. Lägg där till en lång rad andra problem som den nya regeringen i Fiji kommer att behöva brottas med så förstår ni att det är ganska mulet i paradiset. Men det finns hopp. Framtidstron hos befolkningen är mer positiv än på länge visar en undersökning som ett universitet i Nya Zeeland har gjort. Och eftersom hoppet och kreativiteten är det sista som överger människan så får vi hoppas på att även nästa generation får möjlighet att njuta av ett paradis på jorden.Peder Gustafsson, Suva, Fiji [email protected]

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Här är Gaza måndag.Nu har de möblerat om igen hemma hos skräddaren. Den rosa soffan som ett tag stod i köket har flyttats tillbaka till det salongslika vardagsrummet - ett sånt där rum som i torp förr i tiden kallades salen och där man egentligen inte vistades annat än under husförhör eller finfrämmande. En av svärdöttrarna viskar till mig att skräddarens fru vänder upp och ner på huset minst varannan månad och ryter ut order om vart möblerna - som hon själv aldrig hjälper till att lyfta - ska flyttas.Ja man behöver ju lite omväxling, säger matriarken skräddarhustrun, som blivit både högljuddare och mer omfångsrik sen första gången jag träffade henne för mer än 25 år sedan när jag intervjuade hennes man om Yasser Arafats kostym. När jag ser den rosa soffan minns jag Minnie, en kvinna i Alabama i USA , hon var gift med en försupen bluessångare och hon möblerade också om hela tiden på det trånga utrymmet i det minimala huset med rosa väggar medan maken satt på krogen.Sen kommer jag in på hotellet, jo det finns hotell i Gaza, och mitt ligger mittemot en moské vid Medelhavet även om kvinnor absolut inte badar här annat än med heltäckande långklänningar och hijab och på själva cornishen kör inga sportbilar utan åsnekärror, men när jag kom in här hade de flyttat receptionsdisken, till synes helt utan anledning. Lite förändring, fint va? sa de, trots att allt blivit mer opraktiskt eftersom personalen inte längre kunde se vem som var på väg in i hotellet.Sen drack jag kaffe med en Gazajournalist som berättade att hemma hos honom hade alla sex familjemedlemmar bytt sovrum med varandra för omväxlings skull. Och det är bra rent psykologiskt, sa han, att känna att något förändras.Men han visste förstås att han lurade sig själv och att inga ommöbleringar kan göra att vyerna vidgas i det som kallas världens största utomhusfängelse Gaza. Möbelflytt ersätter inte utebliven förändring. I 16 år har Gaza varit stängt, belägrat, och styrt av Hamas. Ytterst ytterst få människor får tillstånd att resa härifrån och en man beklagade för mig att det enda tillåtna sätt för oss att få utlopp för vår frustration är att till exempel delta i sånt som det groteska firandet av den blodiga attacken där sju israeler sköts ihjäl utanför en synagoga i Jerusalem i fredags.Och i den väntande våldsspiralens olidliga förutsägbarhet kanske det är naturligt att reducera sina förväntningar till att flytta en rosa soffa från köket till salen.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. San Francisco, fredag.Idag kommer andra delen av tv-årets hittills mest utskällda serie. I alla fall inom gayvärlden. För, som någon skrev på Twitter, om det är något som faktiskt kunnat ena den i vanliga fall så spretiga HBTQ-världen i USA, så är det att man avskyr serien The Real Friends of WeHo.Serien är en sorts bögversion av Hollywoodfruar. Eller kanske snarare den amerikanska förlagan Real Housewives-konceptet.Eventuellt hade serien kunnat få ett lite mer varmt mottagande om den inte hade inlett första avsnittet med att förklara att platsen där den utspelas, West Hollywood i Los Angeles, är hela gayvärldens epicentrum. Det känns i alla fall som att alla som såg på serien här i San Francisco, genast blev kränkta och stängde av första avsnittet redan där.Vi får följa en influencer, en stylist, en skådespelare, en artist, en entreprenör och en snubbe som driver en resebyrå tillsammans med sin man som var med i tonårskomedin Mean Girls en gång i tiden. Jag tror jag fick med alla där. För trots att de sysslar med olika saker, så känns de nästan som en och samma person. Som prefabricerade West Hollywood-kloner. Till och med han som säger att han inte tillbringar någon tid i West Hollywood. De är alla fräscha, vältränade... ointressanta.Under veckan som gått har man kunnat ta del av mängder av mer eller mindre begåvade sågningar av serien. En person på Twitter var till och med irriterad över att en några sekunder lång inklippsbild var filmad  2015 – det kunde man se på annonstavlan med reklam för Askungenfilmen.Och en video från en gaybar blev viral, där jublar gästerna när  någon stänger av tv:n som ska visa The Real Friends of WeHo.Artisten Todrick Hall som är med i serien, och som redan tidigare fått utstå en hel del hat på nätet, verkar ha tagit mest illa vid sig. Han har publicerat flera sidor långa handskrivna brev på Instagram där han till exempel frågar sig varför han och de andra medverkande kritiseras för att de är rika, vältränade privilegierade – medan folk samtidigt upphetsat följer varenda avsnitt av till exempel serien om den välbärgade Kardashian-familjen.Själv tänker jag att det här konceptet kanske hade varit spännande för 20 år sen. Andra hyfsat nya dokusåpor med bögmedverkan har adderat någonting till bögarna för att göra det intressant. Styling och livsstilsserien Queer Eye lät sina programledare ge smakråd till personer som bodde i olika sydstater under de första säsongerna. Långt från gayghettona. Precis som We're here där programledarna iscensätter dragshows i olika småstäder.Att följa livet i en småstad mitt i en storstad där alla är stöpta i samma form, är inte lika spännande. Inte ens om småstaden ligger i Hollywood.Roger Wilson, San [email protected]

Utrikeskrönika 26 januari 2023. Paris torsdag.Det är högt i tak i delar av Paris. Baron Haussmann ville modernisera staden på 1800-talet, och lät bygga de typiska vaniljfärgade höga stenhusen med vackra ornament och svarta snirkliga balkonger.Ut med medeltidens smala smutsiga gränder in med påkostade rymliga våningar, med – just det – högt i tak.Och såsom i hemmen så ock i debatten. President Macron vill höja pensionsåldern från 62 år till 64 år.Men motståndet är stort så här demonstrerade i förra veckan över en miljon fransmän runt om i landet mot reformen.Och debatten är total, från president till undersköterska från ytterhöger till kommunister, i debattprogram efter debattprogram, i tidning efter tidning. Det är svårt, om inte omöjligt att jämföra våra båda pensionssystemen men den franska tv-kanalen BFMTV reste i alla fall till Stockholm för att intervjua en ångerfull Karl Gustav Scherman, pappan till vår egen pensionsreform, som sa: ”Ni måste reformera ert system men gör inte som vi.” I inslaget konstaterade den franska journalisten att den svenska reformen är ett misslyckande, alla jobbar ändå inte till 65 och pensionärerna har blivit fattigare.  Reformen föregicks säker av en debatt i media och det kom några mycket kritiska granskningar efter, men jag kan inte påminna mig om några demonstrationer, inget man ur huse direkt.Stora samhällsförändringar kan liksom smyga sig på i Sverige, utan någon genomgripande folkligt förankrad debatt, och sedan har plötsligt barnen inga skolböcker längre, för det är för dyrt, i ett av världens rikaste länder.Jag är nu inte etnolog, men kan det vara så att den svenska ryggradsreflexen är JA till förändringar som framställs som moderniseringar. Och att fransmännen däremot betydligt oftare i liknande situationer reagerar med ett instinktivt NEJ.För Me too gick det trögt i Frankrike i början till exempel. Då kunde man bland annat läsa ett upprop i tidningen Le Monde av berömda kvinnliga franska kulturarbetare, som värjde sig mot hat mot män och försvarade klumpigt raggande. Först senare började avslöjandena om övergrepp avlösa varandra. Och just nu kämpar de små kvartersbagerierna för sin överlevnad i Frankrike. Jag tänker att vi svenskar väl hade låtit branschen dö, med hänvisning till några ekonomiska modeller och framtiden och sen hade alla gått och köpt bake off-bröd i matbutiken istället. Men här finns det ett massivt stöd för färska baguetter i varje gathörn. Så hur skulle man kunna förklara denna kulturella skillnaden då? Om den nu finns?Är vi svenskar helt enkelt mer pålästa än fransmännen och förstår att framtiden ligger framåt?Är vi kanske mer civiliserade och gastar mindre på gatan? Har det med högre tilltro till politiker och byråkrater att göra?Eller är vi svenskar möjligen rädda att framstå som antingen dåligt pålästa eller bakåtsträvare om vi protesterar mot framtiden?Det är oklart, jag kan bara konstatera att det är högre i tak här i Frankrike än i Sverige, oavsett om man är på besök i ett Haussmannhus eller inte. Marie Nilsson Boij, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Pretoria onsdag.Bara häromdagen var herr Lavrov på besök här i staden. Jag talar om den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som togs emot av sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor. Besöket beskrevs som mycket vänskapligt med idel glada miner. Det väckte inga större reaktioner, en liten demonstration med mest ukrainare hölls i stan. Inte mer. Sydafrika, som har vägrat att fördöma Rysslands invasion av Ukraina, har också avstått från att rösta för flera olika resolutioner i FN som går emot Ryssland.Senare i februari kommer det också hållas en stor marinövning utanför de sydafrikanska vattnen med fartyg från Kina och Ryssland. Möjliga förklaringar som anges är att ANC känner sig positivt inställt till Sovjetunionen, som en gång hjälpte befrielserörelsen, och där ser man Ryssland som en direkt arvtagare, och liksom glömmer att Ukraina också var en del av Sovjet. Andra cyniker pekar på det faktum att en rysk oligark gett ganska mycket pengar till ANC, ett parti i finansiell kris. Men det är inte bara Sydafrika som sticker ut här. Ryssland är populärt på många håll i Afrika.Särskilt den fransktalande delen. Jag har under mina resor där insett att det alltid funnits aversioner mot den gamla kolonialmakten Frankrike, det har bara varierat över tid. Nu är den skyhög, och en del menar att det beror på en medveten påverkanskampanj från Ryssland, som skickligt spelat på de antikoloniala känslorna. Vid demonstrationer i Burkina Fasos huvudstad mot Frankrike dök det plötsligt upp en mängd ryska flaggor. En del undrade: var kom de ifrån? Ryska flaggor har det inte direkt drällt av där.Malis militärdiktator Assimi Goita drev ut de franska förband som var där för att bekämpa islamistiska terrorgrupper, och ersatte det med Wagnergruppen. Nu pekar alltmer på att Burkina Faso går samma väg. Men Wagnergruppen har visat sig vara helt hänsynslös i Mali och Centralafrikanska republiken, där den också finns sen flera år. Och i Malis fall har hotet från islamisterna inte blivit mindre, snarare värre. Hur resonerar då den 35-årige Ibrahim Traoré, den unge kaptenen som tog makten i Burkina Faso förra året, har inte sett det här?Jag tror det finns en genuin vilja att bryta med koloniallandet, visa sitt oberoende, men jag tror också att det finns nåt annat. Den lockande tanken att Wagner är en quick fix. En snabb lösning. Mot ett gruvkontrakt eller nåt liknande, är den beredd att kliva in direkt. Men problemet med snabba lösningar är att det sällan är det, och kanske snarare motverkar sitt eget syfte, särskilt på längre sikt. Men uppenbarligen lockar det. Frågan är vem som står näst på tur att bli Ryssland nya kompis på kontinenten? Elfenbenskusten, Senegal? Vem vet?Richard Myrenberg Pretoria [email protected]

Utrikeskrönika 24 januari 2023. Kiev, tisdag.Vi har precis lagt på men så ringer Zoja upp igen. Hon, vars 30-årige son Zjena, dödades under den fullskaliga invasionens första dagar, när de ryska soldaterna intog hennes by strax utanför Kiev.Framför ögonen på ett av barnbarnen, sexårige Dyma. Han såg allt, sin morbror ligga där livlös, död, med splitter i huvudet.– Du, jag har en liten obekväm fråga, säger Zoja. Hennes röst är ansträngd.– Jag skäms lite, men skulle du snälla kunna ta med dig lite choklad eller ett kinderägg, vadsomhelst till Dyma. Han skulle bli så glad.– För Dyma brukar nämligen fråga varför folk kommer hit, journalister och utredare och jag brukar säga att det är Zjena som skickar hit dem för att hjälpa oss.När vi ses, hemma hos dem, så säger inte Dyma så mycket. Stoppar in en godisbit och ler brett. På väggen intill hans säng har någon skrivit mama, papa och Zjena med en tuschpenna.I det lilla huset finns flera porträtt av den döde sonen. Ibland hör Zoja hur barnbarnet pratar för sig själv, står framför porträttet och berättar något för Zjena.Såret är fortfarande färskt, fast det har snart gått ett år sedan han försvann.Eller kan människor verkligen försvinna? Dyma träffar ju honom ibland, om nätterna. En gång kom Dyma in till Zojas sovrum, sa att han inte kunde sova.– Zjena har kört iväg med bilen, vi måste hämta honom, viskade Dyma till mormor.– Han kommer nog tillbaka, sov nu, svarade Zoja och lät honom somna i hennes säng.Hur förklarar man för ett barn att det kan bli så när det är krig, att människor dör, dödas, fastän de inte har gjort något fel?– Dyma förstår allt egentligen, på sitt sätt. Kanske mer än oss. Jag kommer själv på mig ibland när jag dukar för middag, en tallrik till Zjena.Zoja visar sina broderier, när sorgen är för tung känns det skönt att göra något med händerna, tänka på antal pärlor, antal korsstygn till vänster, till höger. Sorgen är bottenlös, avgrundsdjup för en mor att förlora sin son, för en pojke att förlora sin morbror, för en familj att förlora en medlem.Dyma kikar in i rummet där vi pratar, jag och Zoja men så springer han iväg ut i sin värld.När vi ska gå har han byggt något av pinnar och grenar. Det är en fälla, säger han.– En fälla för vem? frågar mormor.Han svarar inte, springer iväg, gömmer sig, skrattar.När vi ska gå kommer han fram till mormor, viskar något i hennes öra.– Han vill att du ska hälsa honom.Jag lovar att göra det.Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönika 23 januari 2023. Stockholm, måndag.Är priset på en kaffe något att prata om?Egentligen är det väl inte en större fråga - inte för många av oss som bor i några av Europas mer välmående länder.Men i en värld utanför vår ekonomiska standard, så är priset på en kopp kaffe mer än priset på en kopp kaffe.Det är ett mått.På om livet kommer blir, sådär standardbesvärligt. Eller mycket besvärligt.För många av oss avhandlas frågeställningen, om den nu alls gör det, ungefär såhär, oj vad dyrt kaffet har blivit. Dubbelt pris i affären. Och ute kostar latten nu 40.Fast på det där stället är den uppe i 60.Sjukt dyrt, säger jag.Absolut, säger min polare.Sen... glömmer vi den detaljen.Vi drar inga större växlar på detVi säger ”hej hej” och kaffepriset är borta ur huvudet.Vid årsskiftet bytte Kroatien valuta från sin kuna till euro.Landets ledning jublade, näringslivet också förstås och även en del av befolkningen.För med inträdet i eurozonen har man nu blivit medlem i finaste klubben, och en del av dess välstånd, pengar och lukrativa handelsmöjligheter.Men för vissa kommer inte de bilderna upp när man pratar om eurofamiljen, om att vara en del av en supervaluta.Nä, för dem som kämpar med vardagen, som gjort så i flera år, för dem betyder förlusten av sina egna pengar ekonomisk ångest.För om man har en pension på runt 2 000-3 000 kronor, eller en lön på 7 000-8 000, i ett land där förvånansvärt många varor i en vanlig affär kostar som hemma hos oss, ja, då kommer den dåliga nattsömnen som ett brev på posten.För många kvinnor och män i Kroatien, betyder också en höjning på några cent rädsla."Vi badar i krediter, stora som små" säger en kvinna jag träffar på marknaden i Zagrebs centrum och som fasar för alla prishöjningar som nu befaras komma.Hennes ord ekar i mitt huvud när jag sen går vidare.Jag träffar en annan zagrebbo och när vi pratar fram och tillbaka om kunan v.s. euron, så säger han: ”Tro inte att kaffet kommer att kosta en euro längre, som den gör på vissa ställen här i stan. Om den kostar sex i Venedig, så kommer den kosta fem i Dubrovnik. Och går kaffet upp, så kommer det andra att följa med.”Redan dyrare kaffe är en smärre katastrof i ett land där folk älskar att i timmar hänga på kaféer och fik.Men eftersom kaffet bara är en vardaglig vara bland många andra som nu kanske sticker iväg, förstår jag att diskussionen inte är så lättvindig att skaka av sig. Som här hemma hos oss.Där småpratet om dyrare kaffe trots allt bara är småprat om dyrare kaffe...Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan 20 januari 2023. Göteborg fredag,”En balt, är en balt, är en balt”, säger den före detta estniske politikern jag möter över en kaffe i Göteborg. Det är med emfas och en undertryckt ilska han beskriver känslan av hur människor och de tre baltiska länderna buntas ihop och ses som någon slags grå oklar enhet. Ibland också som några mindre vetande individer, som inte tas på allvar, bara för att ursprunget är en liten nation. Både i media, av politiker, och av folk i allmänhet.Handen på hjärtat – bara en sådan enkel fråga som vilken huvudstad tillhör vilket av de baltiska länderna, hur säker är du på svaret? Irritationen jag möter på caféet i Göteborg handlar ju om det där självklara, att vilja bli sedd och respekterad för den man är, istället för hopbuntad och generaliserad.Visst finns det många likheter och stor samhörighet mellan de tre länderna på andra sidan Östersjön, men de är också i allra högsta grad tre självständiga, frispråkiga länder med egna intressen. Kulturellt beskrivs Estland ha starka kopplingar till Norden. Med glimten i ögat sägs Estland tillhöra jul-länderna, där högtiden jul heter joulu på finska och jöulud på estniska. På litauiska och lettiska heter jul något helt annat. Litauen beskrivs kulturellt ligga närmare Centraleuropa och de flesta är katoliker, medan det är den lutherska kyrkan som dominerar i Estland.  Men språket är där det finns stora skillnader. Litauiska och lettiska räknas som baltiska språk. Där är likheten ungefär som mellan svenska och isländska. Estniska tillhör däremot ,liksom finskan, den uraliska språkfamiljen, som inte har några som helst likheter med varken lettiska eller litauiska. Men visst finns det också likheter och samhörighet. Inte minst i den närliggande historien av sovjetisk ockupation, där länderna fick tillbaka sin självständighet efter Sovjetunionen fall, och där alla tre länderna snabbt sökte sig till både Nato och EU.Efter Rysslands invasion av Ukraina har vi sett ett högljutt, modigt och kraftfullt motstånd mot Ryssland från de tre baltiska länderna. Där Estland, Lettland och Litauen på olika sätt drivit på EU och övriga västländer för kraftiga sanktioner och ökat stöd till Ukraina. Där i finns en stark gemensam nämnare och en känsla av att det handlar om en kamp för att bevara sin egen självständighet och demokrati.Så var det ju det där med huvudstäderna. Jag bjuder på facit och vi börjar norrifrån: - Estlands huvudstad heter Tallinn- Riga ligger i Lettland- Och Vilnius i Litauen.Carina Holmberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm Torsdag,Förra veckan hände något ovanligt. Svensken fick plötsligt en ny roll på världskartan.Som korrespondent med fokus på unga rapporterar jag med jämna mellanrum om droger i olika sammanhang. Nästan uteslutande har det handlat om andra länder som mer radikala och liberala: Avkriminalisering här, legalisering där, cannabis, svamp, turistbussar för de som vill röka, plantage och butiker.Snart ska jag besöka en klinik som för några år sedan fick tillåtelse att skriva ut heroin på recept, som låter patienter injicera och slumra till innan de går vidare med sin dag. Ungefär samtidigt som de startade så länkade dåvarande justitieminister här i Sverige till en satir-artikel om att massa människor dött av marijuana-överdos när det legaliserades i Colorado. Det skrattades åt – även om hennes pressekreterare hävdade att hon hela tiden förstått att det var satir.Vi får väl rätt sällan vara de där sköna eller galna beroende på hur man ser det, de där bakåt-lutade i världen. Men så förra veckan hände det – rapporter började komma om att unga personer i ett annat land, Frankrike, använder det svenska snuset i allt högre utsträckning. Svenska medier, inklusive undertecknad, hoppade på.Det har blivit en grej på sociala medier. Under hashtagen ”Le snus” lägger folk i Frankrike upp filmer på Tiktok där de förklarar i instruktionsvideos hur man snusar. ”Ni är många som bett mig förklara hur man gör med snus”, säger en kille in i kameran. ”Man ska gärna ha något att dricka, något sött”, fortsätter han. ”Man tar tag i överläppen och stoppar in den lilla påsen mellan läppen och tandköttet”.Andra hashtagar Le snus när de testar för första gången. De stoppar in det och ojar sig ”det bränns, det svider”. I en film ligger ett gäng killar i en trapp, utslagna, i va som ser ut att vara en skolkorridor. Kompisarna asgarvar. De är i 20-årsåldern men påminner närmast om 13-åringar i Sverige som testar för första gången och får nikotin-kickar.I Sverige togs nyheten emot med stort behag. TV4:s vinkel var att fransmännen är för veka – i SVT gick reportern runt med en dosa i Paris och frågade fransmännen om de vet vad prillorna är för något. Det skrattas åt att den lilla dosan som ligger på vart och vartannat skrivbord eller i fickan hos svensken i franska medier beskrivs som något främmande och farligt.Våran egen folkhälsomyndighet skriver också om hälsoriskerna med snus. Om beroende, cancerrisk, diabetes och så vidare. Men när man i Frankrike reagerade med att börja föreläsa för unga om tobakens och nikotinets risker, då blev det en nyhet här som de flesta ville ta upp. Kanske blev nyheten i Sverige till och med större än i franska medier.Kanske för att det var lite skönt att framställa oss som klassens cooling för en dag.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Gandalf har kommit till Mordor.Och alla ni som är ordentligt inlästa på Sagan om ringen anar kanske att jag inte pratar om den Gandalf och det Mordor - vad jag kan minnas så reste ju den Gandalf aldrig till just Mordor.Nä, nu pratar vi istället om en plats i Polens huvudstad Warszawa, om det affärsdistrikt som formellt heter Służewiec, men som Warszawaborna helt på egen hand och med ett stråk av svart ironi döpt om till Mordor, vilket är det namn de flesta använder idag.I bokens värld är Mordor en själadöd plats, monoton, industriell och avgrundsdjupt dyster, där de kuvade invånarna som alla såg lika dana ut, hopplöst trälar på i det destruktivas och hopplösas tjänst.Jag har varit ett par gånger i Warszawas Mordor, och det är inte alldeles omöjligt att förstå varför Warszawaborna kommit att likna livet i Służewiec med denna glädjelösa plats. Här står de långa raderna av kontorshus själlösa och strama, påfallande lika varandra och byggda någon gång på 90-talet. Tätt, står de och reser sig mot himmelen som mäktiga monument över den boomande polska ekonomin sedan murens fall. I Mordor är trafiken tät och varje morgon marscherar tiotusentals likadant klädda tjänstemän hit, för att streta på som anonyma kuggar i den stora maskinen.Kanske inbillade jag mig, men visst hade de något tomt i blicken? Det är iallafall tomt på träd och öppna ytor. Här, bland glas och betongfasaderna är det meningen att man ska jobba, inte trivas. Det sägs att Mordor bryter ner människors själar, likt det industriområde som låg här förr i tiden bröt ner deras kroppar. Det lär finnas 100 000 kontorsarbetsplatser i Mordor, en miljon kvadratmeter kontorsyta, stöpt i samma materialistiska monokultur.Men, så plötsligt ett varmt ljus som bjuder dunklet motstånd. En helt ny vägskylt. Gandalfs gata! Gandalf, den gode trollkarlen som i böckernas värld tröstlöst kämpade mot maskinen och hopplösheten, för individen och dess värdighet. Sen några veckor tillbaka finns det en gata i Warszawas Mordor uppkallad efter Gandalf. Anakronistiskt såklart, han var ju som sagt aldrig där. Men lokala myndigheter har lyssnat på ett medborgarförslag om att släppa in goda krafter i kvarteren. Kanske har man bara humor, eller vill man signalera att nya ljusare tider faktiskt väntar här i dödsskuggans dal.Men sant är att gatan Gandalf finns och kanske faktiskt också bär bud om bättre tider. För stadens plan är att Mordor nu ska bli mänskligare. Få mindre trafik och fler bostäder, förskolor, parker och träd. Det finns stora planer för hur människor ska kunna trivas här - bo, arbeta och ha en meningsfull fritid allt inom 15 minuter. Som ett lyckligt Fylke mitt i Warszawa.Samuel Larsson, Polenkorrespondent

Utrikeskrönikan 17 januari. Stockholm tisdagJag brukar försöka argumentera för att det är i mina bevakningsländer i Sydasien som framtiden finns, alltså i Pakistan, Indien, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka. Ja ni hörde rätt; min del av världen där katastroferna har en tendens att avlösa varandra - det är här som tillväxt och utveckling kommer att bli ledande medan den stannar av i den så kallat gamla världen, det vill säga där vi är nu. Jag har inte kommit på det här själv. Det finns en rad kloka tänkare som skrivit sida upp och ner om the Asian Century, Asiens århundrade. Asiens stora tillgång är en ung välutbildad befolkning som bokstavligen hungrar efter att kliva uppför samhällhierarkins statustrappa. De unga är oftast bra på engelska och kan allt om it- och e-lösningar. De är kreativa som sören och har kanske en mindre strikt syn på vikten av att efterleva alla regler jämfört med här hemma så man kan lättare testa sig fram. Men inte ens en optimist som jag kan bortse från att utmaningarna emellanåt känns Mount Everststora. Som bristen på arbete och boende för nämnda unga befolkning. Frustrationen över att ständigt få nej tar sig ibland våldsamma uttryck till exempel i sammandrabbningar med företrädare för staten. Just boendefrågan har varit särskilt aktuell i Indien de senaste veckorna. I delstaten Uttarakhand i Indiens del av Himalaya ligger staden Joshimath. För ett drygt år sedan blev sprickor i husen synliga. Strax efter nyår blev situationen akut, över en natt vidgades sprickorna och många människor fick lämna sina hem hals över huvud. Myndigheterna har blivit tvungna att riva några fastigheter för att de utgör en säkerhetsrisk men först fick man utlova kompensation. Joshimath ligger på en bergssluttning i ett jordskredsområde som skapats efter en jordbävning för länge sedan. Experter har länge varnat för att marken skulle kunna sjunka. Men exploateringen av staden har fortsatt eftersom den är populär bland många pilgrimer som besöker hinduiska och sikhiska helgedomar i trakten. Ortsborna skyller också på vattenkraftsprojekt i området något som tillbakavisas av det statliga bolag som sköter verksamheten. Det finns också exempel på motsatsen där Indiens myndigheter satsar på så kallade smarta städer som ska vara hållbara för både folk och natur. Då sneglar man gärna på svenska lösningar. Och emellanåt river man byggnader som konstruerats olagligt. Men på det stora hela så har stadsplanering inte hållit jämna steg med de behov som den snabba befolkningsökningen för med sig. Lite senare i år väntas Indien gå om Kina och bli världens folkrikaste land så utmaningarna kommer inte att minska i första taget. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, måndag.Som en liten miniatyrfigur, med ögon lysande av skräck syntes hon sittandes på huk mitt i infernot av betongblock, kullvräkta väggar, utblåsta fönster och bakom henne det enda som var helt, ett vitt badkar. Högst upp på resterna av sin lägenheten på sjunde våningen i ett vanligt nioplans hyreshus i Dnipro, balanserade hon.Till vänster om Anastasia – en gapade gigantisk avgrund, där två trappuppgångar av niovåningshuset fullständigt pulveriserats av den ryska KH 22-roboten.En raketformad projektil, som byggs för att slå ut fartyg till havs och avfyras från bombplan.Den har redan använts flera gånger mot vanliga civila. I semesterbyn Serhivka, sju mil från Odessa, då dödades minst 21 människor i sina lägenheter. I ett shoppingcentrum i Krementjuk minst lika många och så nu i Dnipro där antalet döda kan bli så många som 70. 30-talet döda har hittats, men fortfarande saknas mellan 30 och 40 personer. På sjukhus finns över 70 skadade, många av dem svårt skadade, flera är barn.Bilderna från nedslagsplatsen är ofattbart grymma. Vem kan med vett och vilja skjuta sönder hus där barn sover i sina sängar och föräldrarna just satt på kaffet. Inte ens om de hörde flyglarmet hade de en chans att ta sig ned i skydd från de högsta våningarna.Framför rasmassorna en kvinna, som förtvivlat skriker: ni ryssar, som vi alltid behandlat väl, som varit vänner och släktingar, men varför har ni tagit min son ifrån mig, ropar hon ut i tomma intet.Hon förbannar alla ryssar och lovar dem sju svåra år.Staden Dnipro har haft mycket ryska relationer, jag har själv träffat många i Moskva, som har släktingar i Dnipro. I Dnipro talas ofta ryska och många där har haft kontakter i Ryssland.Det har den ryska krigsterrorn effektivt satt punkt för.I rysk propaganda-tv i går kväll lät alla som blodtörstiga barbarer, när de jublar över de döda i Dnipro och önskar samma totala utplåning av Kiev, Charkiv och andra städer i Ukraina.Detta är terrorn som talar – det finns inget annat ord – just nu.Men 24-åriga Anastasia överlevde. En brandman lyckades resa en hög stege och få ned henne från toppen av rashögen. Hon blir en glimt av hopp, precis som den lilla katt, som syntes räddas när den satt fastklamrad på en avsats på en halv fasad.Ljuspunkter som är nödvändiga för att orka fortsätta leva när den en gång gode grannen förvandlats till en blodtörstigare version än den ökände ryske Ivan den förskräcklige.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

Utrikeskrönikan 13 januari 2023 Kiruna fredagSverige har nu tagit över EU:s ordförandeskap. Det är den svenska regeringen som nu leder EU-ländernas arbete. Och det är därför jag och några kollegor från Bryssel sitter i en hundsläde norr om polcirkeln.För som brukligt är startskottar Sverige sitt ordförandeskap på hemmaplan. Med att visa upp ordförandelandet för EU-folket.Hela EU-kommissionen, 27 kommissionärer, regeringen, svenske kungen samt ett 70-tal utvalda från Bryssels korrespondentkår är på plats här i Kiruna för lanseringen av ordförandeskapet.På den här typen av resor, som sker varje halvår när ett nytt EU-land tar över stafettpinnen, pratar man så klart om politik och vad i detta fallet Sverige vill uträtta de närmsta sex månaderna. Till exempel att stödja Ukraina, fortsätta med klimatarbetet, att stärka konkurrenskraften, och så vidare.Men minst lika viktigt, ja kanske än viktigare, är att visa upp och marknadsföra ordförandelandet för en internationell publik.Så vad är det då som Sverige väljer att visa upp för oss journalister och de inresta EU-topparna?Det är vinter, mörker och kyla. Kryddat med svensk innovation.Hittills har det blivit besök i gruvan här i Kiruna – där man hittat stora mängder sällsynta metaller som behövs i EU:s gröna omställning. Vilket passande nog presenterades just som EU-dignitärerna var på besök i stan.Det blir också besök på på rymdbasen Esrange och ishotellet - faktum är att politikerna får möjlighet att bo där.På mat- och dryckesfronten har Sverige sålt in alkoholfri cider och äppeljuice, köttbullar med potatismos, brunsås och lingon, och en efterrätt som jag själv inte ätit sedan barnsben: nyponsoppa med vaniljglass och mandelbiskvier.Sverige har också kommit med den i princip obligatoriska goodiebagen. Innehållande en bok om svenska innovationer, en slags reflex och en mössa.Däremot har Sverige inte heller gett bort någon traditionell ordförandeskapsslips. Men den sägs vara på gång.Grejen är att den tidigare S-regeringen, som planerade för ordförandeskapet, inte tänkte ha någon svensk slips. Den nya regeringen ville annorlunda men då det måste upphandlas enligt svenska konstens regler så blir den blå-blåa slipsen inte färdig förrän halvvägs in i ordförandeskapet i mars.Ska sanningen fram tror jag inte så många av mina korrekollegor bryr sig så mycket om slipsen.Att döma av kommentarerna så här långt, lär detta ändå bli en ordförandeskaps-resa att minnas.Vintern, mörkret och kylan är exotiskt för oss Brysselbor. Och hundsläden, ja den lär finnas kvar i minnet hos många, under lång lång tid.Andreas Liljeheden, Kiruna

Utrikeskrönika 12 januari 2023. Paris torsdag.Den franska inrikespolitiska hösten har präglats av skandaler och maktskiften. Det började med en chock inom det franska vänsterpartiet i slutet av sommaren.Vänsterledaren Jean-Luc Melenchons kronprins Adrien Quattenens anmäldes för misshandel av sin fru. Quattenens nekade till anklagelserna och påstod att det hela var en komplott orkestrerad från inrikesministeriet, men inrikesminister Gerald Darmanin fnös, och svarade med att anmäla Quattenens för förtal.Qattenens dömdes sen till fyra månader villkorligt för misshandeln, och den som efterträdde Melenchon som ledare för vänsterpartiet blev istället nummer två i tronföljden Manuel Bompard.Vänsterpartiets systerparti De gröna som också har kvinnofrågan högt på dagordningen drabbades i samma veva av en liknande kioskvältare. Deras ledare Julien Bayou anklagades i en internutredning för att ha utövat psykiskt våld mot flera kvinnor, inte minst sin senaste partner, och fick även han lämna sina ledaruppdrag.Bayou protesterade också mot anklagelserna som han menade Kafkaartade och ansåg sig utsatt för en politisk kampanj av partiets starka kvinna Sandrine Rousseau, och menade att hon använder kvinnokampen för att uppnå egna politiska mål.Men Rousseau menar att i en värld där det är mycket svårt att få någon dömd för trakasserier och våld mot kvinnor måste man prata om det. Samtidigt kom kritik mot dessa båda partier från flera håll för att ha agerat privatdomstolar mot sina kollegor innan myndigheterna sagt sitt.Justitieminister Eric Dupond-Moretti sa att partier inte kan komma på en egen rättsordning. I Frankrike finns ett rättsväsende och en brottsbalk. För president Macrons nybildade minoritetsregering har det varit en höst med massiv beskjutning från alla håll.Premiärminister Borne har för att slippa allt för många eftergifter till den frikostigare oppositionen målmedvetet drivit igenom sin budget utan majoritetsstöd i parlamentet.Detta med hjälp av den impopulära och enligt kritiker odemokratiska möjligheten – paragraf 49:3. Kanske är det även så som den nya bespottade pensionsreformen Macrons bebis då pensionsåldern ska höjas från 62 till 64 år för den stora majoriteten fransmän kommer att ta sig in i lagboken.Då är i så fall risken att vi kommer att behöva förhålla oss till en del strejker och demonstrationer här i vår. På högerfronten har det som till vänster varit maktskiften, dock ej skandalorsakade.Marine Le Pen har lämnat över partiledarskapet för Nationell Samling till kronprinsen Jordan Bardella. Linjen Le Pen är därmed bruten även om Bardella faktiskt är ihop med ett av grundaren Jean-Marie Le Pens barnbarn. Marine Le Pen ska nu fokusera på att bli Frankrikes första kvinnliga president.Det krympta Högerpartiet republikanerna kämpar på för sin överlevnad med hopp om att nya väljare finns på den yttre högerkanten. I höst valdes Eric Ciotti till ny ledare, en kraftig Macronkritiker som meddelat att han i ett presidentval mellan extremhögerns Eric Zemmour och mittenhögerns Emmanuel Macron skulle välja Zemmour.Ja, där har ni den nya kartan. Gott nytt franskt politiskt år på er!Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 11 januari 2023. São Paulo, onsdag.Jag har rest som aldrig förr i mitt liv under min tid som korrespondent. De senaste veckorna har varit särskilt hektiska.Efter ett dramatiskt presidentval i Brasilien tog jag mig till Argentina där vicepresidenten dömdes för korruption, därifrån vidare till Peru - presidenten hade avsatts av kongressen ..Sen bar det tillbaka till Argentina, som firade vm-guldet i herrfotboll och efter ett par veckor landade jag återigen i Brasilien för att bevaka en presidentinstallation och - helt oplanerat - begravningen av en fotbollskung.De befarade oroligheterna i samband med installationen av presidenten uteblev, så jag återvände till mitt bo i Colombia – men jag fick packa väskan igen och hastigt återvända till Brasilien för att förloraren Bolsonaros anhängare fick för sig att storma kongressen och presidentpalatset.Och nu sitter jag här i ett hotellrum i São Paulo och funderar på vilket avtryck alla dessa stora händelser har gjort på mig.Det var ingen lätt fråga. Och det kanske låter som en klyscha, det är trots allt människorna som lämnar det starkaste intrycket. Framför allt de som är i underläge men inte ger sig.Som den unga bondeledaren i Colombia som inte kan bilda familj för att hon ständigt måste flytta med sin sjuåriga dotter för att inte bli mördad på grund av sin fackliga verksamhet.Eller den prostituerade kvinnan i Ecuador som fruktar för sin fängslade sons liv varje gång det händer en massaker inne på anstalten.Eller den venezuelanske migranten som varje dag måste rusta sin själ för att bemöta rasismen i det nya landet, trots att jag ser ut som dem, sa han.Eller det unga föräldraparet som förbereder den farliga resan genom världens mest ogenomträngliga djungel, El Darien i Panama, på väg norrut där de tror att deras småbarn kan få ett bättre liv.Hur vågar ni ta er igenom Darien, där folk dör, försvinner, våldtas eller blir uppätna av vilda djur. Vi förlitar oss på Gud, sa pappan med bebisen i famnen.De alla är människor som verkligheten försöker trycka ner, som råkade föddas i fel land eller fel samhällsklass … och de ger inte upp, de gör motstånd dr andra kanske skulle lägga sig ner och dö.Sånt gör ett starkt intryck.Ivan Garcia, São [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. London, tisdag.Alla vi som har syskon känner nog igen att det kan gå upp och ner i relationerna. Ett syskon kan vara en bästa vän, en trygg famn, en person att ringa även mitt i natten, men den kan också vara den störigaste personen som finns. Det kan tjafsas runt julbord – och man kan hålla varandra i händerna när det stormar.För de flesta av oss sker allt det där i hemmet. Inte på framsidorna av världspressen som i fallet med de brittiska prinsbröderna William och Harry. Två pojkar som vuxit upp i mediernas rampljus, i en institution som format dem och där den ena är född att en dag sitta på tronen. Det kanske bäddar för ett visst mått av syskonrivalitet.Deras mamma prinsessan Diana klädde dem gärna i matchande outfits när de var små. Randiga shorts, röda tröjor, nittiotalets jeans från topp till tå – men kläderna till trots var bröderna var på väg längs olika banor i livet. En arvtagare, och en ”reserv” – som Harry själv kallar sig – titeln på hans självbiografi.I den skriver Harry till exempel att storebror William inte riktigt ville umgås under skolåren på Eton. Det kanske inte är så konstigt… Min storebror var nog inte heller så sugen på att umgås med mig, på samma sätt som jag inte var så intresserad av mina småsystrars lekar.När prinsessan Diana dog kablades bilderna från hennes begravning ut över hela världen. Ovanpå hennes kista, framför buketten med vita liljor, stack ett brev upp med den handskrivna texten ”mummy” från sönerna. Bakom gick de, 12 och 15 år gamla, i tysthet längs Londons gator.Dianas död löper som en röd tråd genom Harrys självbiografi, hans livshistoria. Han berättar hur han inte ville tro att hon var död, utan att hon bara gömt sig någonstans för att komma undan paparazzi-fotografernas blixtar. Han berättar hur båda bröderna, ovetandes om varandra, hade begärt att bli körda genom tunneln där Dianas bil kraschade.Och medan Williams liv och roll genomsyrats av ett tydligt syfte, ett uppdrag, kände sig Harry rotlös och vilsen. Harry beskriver det som att han alltid behövde anpassa sig efter William. Att de bråkade om allt från vilka välgörenhetsfrågor han fick engagera sig i – till att Harry inte ville raka av sig sitt skägg inför sitt bröllop. I ett av bråken hävdar Harry att William gick till fysisk attack mot honom så att han knuffades omkull och krossade en hundmatskål under sig.Efter öppna strider och olika anklagelser i pressen, i en dokumentärserie och nu i boken – går bröderna inte vid varandras sida längre. Harry säger i en tv-intervju att de inte ens sms:ar varandra i dag, och beskriver det som att han förlorat sin familj. ”Jag vill ha min bror tillbaka.” Kanske är det naivt, säger han själv.Stephanie [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Washington, måndag morgonI en sport som amerikansk fotboll där smällarna är hårda och skadorna många under en säsong, ser allt först ut som vanligt. Under Monday Night Football för en vecka sedan, fälls Buffalo Bills försvarsspelare Damar Hamlin till marken under en kollision med en motståndare. Han reser sig snabbt upp, men faller sen handlöst bakåt igen, till synes livlös, och plötsligt är ingenting som vanligt.Det som följer är skräckfyllda minuter där miljontals amerikaner i direktsändning kan följa hur sjukvårdspersonal kämpar för att rädda 24-åringens liv, med hjärt- och lungräddning. Det hela för tankarna till när danska Christian Eriksen kollapsade med hjärtstopp på planen under EM 2021. Samma scener utspelar sig nu på NFL-arenan i Ohio. Gråtande lagkamrater som kramar om varandra och chockade åskådare. Men snart sker något annat också. Hela laget knäböjer tillsammans, precis som motståndarlaget Cincinnati Bengals, för att be till Gud. Från läktaren sprids klipp på Bengalsfans som i en stor grupp läser Herrens bön, och sociala medier svämmar över av uppmaningar om att be för Damar, #prayfordamar. Vid sjukhuset dit han förs och vårdas på intensivvårdsavdelning i kritiskt tillstånd, efter att hans hjärta stannat två gånger, möts både Bills- och Bengalsfans med tända ljus och huvudena sänkta i bön.Att amerikaner vill skicka sina tankar och böner efter en hemsk händelse, är i sig inget oväntat, det är ett slags talesätt, en gemensam ritual som alla förstår. Och det är inte heller märkligt att många amerikaner själva vänder sig till bönen, på läktaren eller hemma i tv-sofforna. Enligt mediehuset PBS uppger ungefär 45 procent i landet, att de ber dagligen. Trots att USA blir allt mer sekulärt.Men på det sätt som bönen och tron den här gången präglat den kollektiva reaktionen på Damar Hamlins kollaps, är enligt experter till flera medier, ovanligt även för USA. Till exempel händer det inte varje dag att en kommentator på ESPN, landets största sportkanal stänger sina ögon och ber i direktsändning. Men klippet på hur Dan Orlovsky i tv vänder sig till Gud med orden: Vi kommer till dig för att vi tror på att det gör skillnad att komma till dig" har blivit viralt.New York Times lyfter också fram den unikt starka kopplingen mellan just den amerikanska fotbollen och religion, sprungen ur sportens enorma popularitet i det amerikanska bibelbältet. Och allt detta förstärktes och spreds genom sociala medier under veckan. (Till exempel beslutade NFL om en gemensam kampanj där alla lagen publicerade Be för Damar-inlägg.)Och i torsdags kom det storartade svaret på alla böner. Damar Hamlin hade vaknat upp ur koman. Hans första ord var: Vem vann? Och läkaren svarade förstås: DU vann Damar, DU vann livet. Ett meningsutbyte så amerikanskt filmiskt som det kan bli. Och för alla, är förstås det faktum att Damar Hamlin lever, det enda som betyder någonting i sammanhanget.Men som för att riktigt försöka överbevisa alla om Guds makt, förstärktes miraklet lite ytterligare, sent igår kväll. Då spelade Buffalo Bills sin första match sedan Hamlins kollaps. Hela ligan hade förberett olika hyllningar till honom i en känslosam stund. Och i den allra första minuten, på hemmaplan gör Bills en Touchdown efter en så kallad kickoff-return, ett mycket dramatiskt mål, till ett öronbedövande jubel i publiken där Hamlins namn syntes överallt. Uppjagade kommentatorer beskrev det som ett sagoslut på en omskakande vecka eller som ödet. Och det var faktiskt en avslutning så triumfatoriskt att en och annan som inte redan gör det kanske börjar tro på högre makter.Cecilia Khavar i Washingon

Utrikeskrönikan, 5 januari 2023. Stockholm, torsdag.Förlåt! Jag glömde.Glömskan. Kan det vara vår största fiende?Vi åker längs en nyss upptinad grusväg utanför Charkiv. De första värmande vårstrålarna får landsbygden att blomstra paradisiskt, som att ingen ondska i världen fanns.Bara mullret från artilleri skvallrar om den verklighet vi färdas i. Vi låtsas att det är åska.Lubna upptäcker ett träkors i en prunkande trädgård. Vi stannar, tar reda på vad som hänt.Mannen, som är kärvt svårpratad och på vars hus taket helt rasat in av artilleriattacker berättar lågmält att hans fru ligger där, i trädgården, under korset.Hon låg på den djupfrysta gräsmattan först, det gick ju inte att gräva i tjälen. Hon dog av en rysk granat.Några hundra meter därifrån svettas Jurij och blossar frenetiskt på sin cigarett. Han har just återvänt efter att ha grävt fram förmultnande, stinkande kroppar från skyddsrum, diken och skyttevärn.– Det bekommer mig inte säger han, eftersom det är ryska soldater, det värsta är när det är någon man känner, säger han.En lätt vindpust fångar tag i träden och får löven att rassla melodiskt. Det är minnen som tränger på.Eller de åldrande mentalt krossade föräldrarna till journalisten Dmytro som är spårlöst försvunnen sedan ryska styrkor tillfångatog honom. Deras enda son, borta. Mamma Halina vill bara krama honom, pussa honom, bjuda honom på soppa, men han är borta och hon skakar av gråt när hon berättar om sin saknad. Utanför huset syns skador av ryskt bombardemang men fåglarna kvittrar som kontrast och nykläckta tufsiga kycklingar leker i gräset som för att visa att livet måste fortsätta.I Mykolayiv, den välklädda mannen som i förbigående berättar att “alla är borta”, hela familjen. Hustru, barn, barnbarn. Liksom huset. Alla döda. Allt förstört. Hans tårar blöter min kind.Vi tittar på varandra jag och Lubna, tänker att vi lever i overklighet. I en värld där ondskan vinner.Eller de små kistorna. För små för att någon ska få ligga där. Där vilar de som borde ha hela livet framför sig. Begravda med sina gosedjur.Det är minnen, mörka minnen.Eller flickan jag träffade i Jemen, hon som fått hela bäckenet bortsprängt av en mina och av chocken helt slutat prata. Eller den lilla pojken som dog framför mina ögon när kämpande läkare, inför en förtvivlad mamma, svettades i hyddan som var sjukhus och försökte rädda hans liv.Ingen pratar om Jemen längre.Att ett barn dör där var tionde minut, att barn varje dag sprängs av exploderande minor saknar nyhetsvärde. Det är bortglömt.Glömskan kan vara vår största fiende.Ibland måste vi slåss mot den. Vi får inte glömma de döende oskyldiga i Jemen.Vi får inte glömma – Halina, Dmytro, Jurij och mannen som begravde sin hustru i en prunkande trädgård i Ukraina.Vi får inte glömma- alla namnlösa som betalar med smärta och död.För om intresset börjar svalna, kanske vi glömmer och om vi glömmer vinner dem som vill oss illa.Vi får inte glömma vem det var som faktiskt attackerade, som började, som gjort sig skyldig till den största katastrofen i Europa i modern tid.Vi får inte glömma de som inte vet när de ska få äta nästa gång, för kanske blir det aldrig.För om vi glömmer slutar vi bry oss och om vi slutar bry oss har vi redan förlorat. Allas viktigaste kamp borde vara den mot glömskan, vår största fiende.Johan Mathias Sommarström, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönikan 4 januari 2023. Berlin, onsdag,Det är här i Tyskland mirakulösa upphittanden och tillbakalämnanden av försvunna saker sker.Vid klockan elva på förmiddagen igår ringde det på dörren och upp för trappan kom brevbäraren med ett brev i handen. Efter vissa procedurer hade jag det i min hand igen. Det som var förlorat fanns i kuvertet, mitt borttappade presskort, så otroligt gött.Med följde visserligen ett brev från Statsverwaltung i staden Gera, man ville ha drygt 50 kronor för hanteringen av det borttappade. Så gärna.Saken var den att jag på något sätt råkade tappa mitt presskort när jag var och bevakade en demonstration i just Gera för någon månad sen. Jag gick sent på kvällen i min nöd demonstrationsrutten två gånger till men hittade inget kort. Dagen efter polisanmälde jag förlusten och vidtog nödvändiga övriga säkerhetsåtgärder.En vecka senare ringde statsförvaltningen och sa “Sind Sie Herr Alling”, som tappat ett presskort här i Gera?– Vi har det här, en Gerabo har hittat det och lämnade in det i går.Tyvärr stod det inte i följebrevet vem som var upphittaren, men det får jag försöka reda ut, personen i fråga ska ha hittelön.Och nu är jag faktiskt inte någon allmänt slarvig person. I alla fall inte slarvigare än någon annan, men ibland har man otur, men tur då om man råkar vara i Tyskland.För ett drygt år sen var jag i Berlin med lånebil från Sverige. Då försvann den enda bilnyckeln till Bilen. Jag letade på alla platser jag hade varit på under dagarna före. Den stod inte att finna.Jag hade efter många om och men hittat en låssmed som med diverse knep kunde hjälpa mig. Till dyra pengar förstås, men jag bestämde mig, mitt i irritationen på mig själv för slarvet, för att vara nöjd med lösningen jag hade hittat.När jag kom hem den kvällen stod det några taxichaufförer utanför. Jag fick för mig att kanske de ändå kände till den taxichaufför i vars bil jag misstänkte att jag kanske kunde ha tappat nyckeln. Jag hade dittills ringt till alla taxicentraler jag kände till i Berlin och frågat, men ingen lycka.De väntande taxichaufförerna skakade på huvudet men gav mig iallafall ett nytt nummer till en mindre taxicentral. Jag ringde, mitt i natten, utan hopp och sa, ursäkta, jag har en dum fråga, men har ni möjligen fått in en bilnyckel hos er?– Vad för bilnyckel? frågade mannen.Hoppet började stiga, pulsen också, inte nej direkt, alltså.Jag beskrev nyckeln och sa att jag tror jag kan ha tappat den i en taxibil under en färd mellan den och den gatan vid en viss tidpunkt– Jo, vi har en bilnyckel här som stämmer in på det du säger, du kan få den i morgon.Euforin jag kände var verkligen enorm. Dagen efter fick den noggranne chauffören Tugce som hade hittat min nyckel i sin bil en rejäl hittelön och en stor kram.Så ska ni tappa något värdefullt, gör det i Tyskland. Ni får tillbaka det. Den som söker, den finner, åtminstone här.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 3 januari 2023 Här är Kairo, tisdag.De gammelrosa sidentapeterna har fått ännu fler revor och krackeleringarna i den en gång vackra stuckaturen börjar likna bråck – med smuliga utbuktningar på det som en gång varit vita väggar och tak, men som nu liknar olivgrön, sjuk hud.Så ser det ut hos den numera fattige aristokraten, historikern och filmmakaren Mahmoud, i hans degenererade palats intill Tahrirtorget. Han har inte råd att renovera, men varje år står han värd för ett knytkalas dan före nyårsafton. Att få en inbjudan är en ära, och alla nytillskott på gästlistan gör sitt yttersta för att inte se förvånade ut när de vandrar omkring i förfallet med skräckblandad förtjusning.Värdens mor var skådespelare, fadern diplomat och kusin till den avsatte kungen Fouad, som efter revolutionen 1952 inte avrättades utan fick tillstånd att segla till Italien, något många egyptier framhåller som bevis för att egyptierna inte är blodtörstiga.Jag rör mig försiktigt mellan salongerna men vågar inte slå mig ner på några av de sköra antika möblerna. Här finns nedsuttna Louis XIV-fåtöljer, porträtt av kungligheter i fez, ett schatull och en matsalsbuffé i valnötsträ och en och annan rokokobyrå. Ljuset är dämpat, ljudnivån och alkoholkonsumtionen hög.Jag tror inte att någon av gästerna, och definitivt inte Mahmoud själv, känner nostalgi för det egyptiska kungahuset, men den mängd av Kairointeriörer som i dag står orörda, täckta av en dammslöja, fascinerar så mycket att den rysk-svenska fotografen Xenia Nikolskayas fotobok “DUST” – det vill säga damm – såldes för över 13 000 kronor på internet när den nyligen var slut på förlaget.Nu har den kommit i ny upplaga med bilder av nedgångna palatsmiljöer, inklusive Mahmouds hem med sidentapeterna, och så röda tunga sammetsdraperier, övergivna salonger där vitt tyg täcker möblerna, parkettgolv med dammlager som påminner oss alla om att hotet från ökenvindarna är reellt och att sand faktiskt en gång i tiden hade begravt hela sfinxen.På nyårsdagen satt sen några av knytkalasgästerna i samma biosalong som jag och såg Ruben Östlunds prisade film “Triangle of sadness”, filmen med sina underbart groteska scener där de välbärgade på en lyxkryssning spyr ostron, kaviar och bläckfisk och champagne. Gapskratten ekade mellan biograffåtöljerna, också de ganska nedsuttna, och ingen verkade störa sig på vare sig den Googleintellektuella nivån eller kräkkaskadernas övertydlighet. Alla, utom den subtila rysk-svenska fotografen, verkade nöjda med att känna ett sunt självförakt, äckel, igenkänning i de inverterade rollerna när lyxjaktens filippinska städerska blir kapten på den öde ön där de flyter iland efter en explosion.Filmen som skulle provocera och blotta orättvisor blir på så sätt istället en ursäkt för passivitet, upprätthållandet av status quo i ett Egypten där aristokratiska miljöer förfaller medan den politiska repressionen förvärras.Cecilia Uddén, för P1 Morgon i [email protected]

Utrikeskrönikan 2 januari 2023. Stockholm, måndag.Första vardagen på det nya året. Är det kanske i dag du bryter ditt nyårslöfte?Om inte, är det sannolikt att du gör det rätt snart. I alla fall inom de närmaste fem, sex veckorna. Kanske inte helt vetenskapliga, men ändå hyfsat ambitiösa undersökningar har kommit fram till att andra fredagen i januari är dagen då flest lägger ner sina nyårslöften. Dagen har till och med fått ett namn: quitters day.En annan undersökning ger vid handen att när vi kommit in i andra veckan i februari har 80 procent kastat in handduken.Varför blir det så här? Vi blir tydligen lite väl ivriga när vi står där vid fyrverkerierna. Vi tänker stort och lovar storslaget. Uthålligheten visar sig vara – ja, inte lika storslagen.Det finns förstås en mängd tips att ta till. Tusentals böcker och artiklar vill ge oss sina råd om hur vi ska formulera realistiska nyårslöften, förbättra våra vanor, bli friskare, lyckligare och vackrare.Där har jag inget att tillföra. Jag tänkte istället stjäla ur en text jag läste i brittiska The Guardian förra nyåret. Som ett alternativ till de storslagna löftena hade tidningen en lista med hundra tips om hur man kan förbättra sitt liv utan att anstränga sig.Tipsen är, kan man säga, av olika slag. Och de är alltså hundra till antalet, så det är bara att välja och vraka. Varför inte:Börja lördagsmorgnar med klassisk musikSkratta åt dina egna skämt utan att skämmasLaga en ny maträttSjung mer!Ta trappornaTror du att ditt liv blir bättre med mindre skärmtid?Då finns ett flertal tips för dig:Ta en promenad utan din telefonGå och lägg dig tidigare - utan din telefonDeleta twitterappen och jobbmailappenMuta eller lämna en whatsappgruppEtt flertal tips handlar om omtanke med vår omgivning:Var artig mot en okänd personSläpp din hangup på hur disken ska ställas i diskmaskinenVar generös med komplimangerTillbaka till nyårslöftena. Kanske är du en av dem som i detta nu kämpar med att komma ut på den där joggingturen före frukost. Den nyss nämnda statistiken kan ju kännas lite nedslående, vårt track record som grupp ger inte särskilt stort hopp. Går det inte vägen kan kanske några av de hundra tipsen istället göra 2023 lite roligare.Klarar du dig in i mars med ditt nyårslöfte intakt kan du betrakta dig som en internationell nyårslöfteselit.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönikan fredag 30 december 2022. Bangkok, fredag.Nära årsskiftet är det vanligt att man ska summerar vad vi tycker om året som gått och vad vi har varit med om. Det blir ofta en kavalkad av stora och små händelser, som ärligt talat, inte alltid är så intressanta. Men så finns det undantag som får det att snurra till i skallen.Och apropå snurrigt. Något som jag inte trodde skulle hända var det beslut som togs av det thailändska parlamentet i juni. Thailand som för många är känt som ett land som delar ut stenhårda straff för narkotikasmuggling, innehav och användning av olagliga droger klubbade en lag som godkänner användning av cannabis. Det såg man inte komma.Att genomförandet av lagen drevs på hårt av landets hälsominister var också lite av en överraskning tills det blev klart att han har stora ekonomiska intressen i cannabisodling runt om i landet.Då lättade dimman för många.Hälsoministern delade dessutom ut över en miljon cannabisplantor till dem som vill börja odla.Enligt den thailändska handelskammaren kommer handeln med cannabis omsätta hisnande 12 miljarder kronor om tre år.Den nya lagen godkänner alltså odling, användning och försäljning av cannabis som innehåller mindre än 0,2 viktprocent THC, som är den aktiva substansen som snurrar till det. Man kallar det medicinsk cannabis.Sedan juni har det poppat upp hundratals cannabisbutiker runt om i Thailand. Jag har sett allt från små kyffen byggda av några plankor till supertrendiga shoppar där inredningen mer påminner om exklusiva märkesbutiker till ombyggda food-trucks som nu är cannabis-trucks.En annan trend är att barer som är kända för att spela reggaemusik nu bygger speciella rökrum för cannabisanvändare.Musik med lokala reggaeband har fått ett uppsving och plötsligt har flera gamla thailändska reggaehjältar, till fansens stora lycka, återförenats för att spela. Flera av musikerna har tidigare suttit i fängelse dömda för innehav av just cannabis, men blev fria vid den amnesti som infördes för cannabisrelaterade brott i samband med den nya lagen.Nu ska du inte tro att det är fritt att tända på hur som helst och var som helst i Thailand. Det är fortfarande förbjudet att röka sin cannabis på allmän plats och att sälja till personer under 20 år och gravida kvinnor. Det finns också en paragraf om att man inte får röka i sitt hem om det stör någon eller på något sätt påverkar ordningen. Delar av lagen är öppen för bred tolkning som skapat problem för turister som köpt cannabis. Det händer att den thailändska polisen haffar turister som köpt och rökt sin cannabis på allmänplats eller brutit mot någon annan regel.Själv har jag en granne som odlar cannabis på balkongen, men har ännu inte känt av någon doft eller märkt av något stök. Möjligen att jag hörde lite thai-reggae härom dagen...Men det kan jag leva med.Peder Gustafsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 29 december 2022. Stockholm torsdag.Från USA kommer bilder på kaoset efter den stora vinterstormen Elliot. Iskalla vindar som slagit ut elförsörjning, blockerat vägar, ställt in tusentals flyg och lett till minst 60 döda. Många av offren har hittats ihjälfrusna i sina bilar, oförmögna att ta sig ut i den starka blåsten och den tjocka, iskalla snöyran.I medier spekuleras om den så kallade bombcyklonen är en föraning om vad som kan hända om den globala uppvärmningen destabiliserar klimatsystemet så att polarvirveln, karusellen av kall luft som vintertid snurrar runt Nordpolen, försvagas och börjar läcka mer arktisk luft söderut. Det finns studier som pekar åt det hållet, men det är ännu för tidigt att slå fast ett samband, säger forskarna.Jag tänker på hur hjälplösa vi människor ofta är mot naturens krafter och minns ett citat som följt mig det här året. Det var när FN:s stora klimatrapport presenterades som miljöchefen, Inger Anderson sa: ”Vi måste sluta behandla naturen som en fiende. Sanningen är att naturen kan bli vår räddning, men bara om vi räddar den först.”Haven, skogarna och marken med sin växtlighet som suger upp koldioxid, renar vatten, skyddar mot översvämning, minskar risken för erosion och jordskred, ger lindring mot hetta. En frisk natur ger oss massor av tjänster gratis, om vi skyddar den. Men just nu gör vi det motsatta. Vi förstör alla ekosystem samtidigt som vi fortsätter att elda på klimatförändringen, vilket gör oss ännu mer utsatta för naturens krafter.Jag får ofta frågan om jag tror att klimatförändringarna kommer att kunna bromsas. Mitt svar brukar bli att det ser väldigt mörkt ut just nu, men att hoppet ligger i att det finns så många människor som varje dag jobbar med att ta fram kunskap och lösningar på hur vi skulle kunna göra, om tillräckligt många människor en dag bestämmer sig för att det är viktigt.Den här julen läser jag ”Den uppfinningsrika planeten” av Fredrik Moberg, en bok om hur biologer, arkitekter, ingenjörer och designers samarbetar och försöker efterlikna naturens bästa lösningar för att lösa vår tids utmaningar. Sidorna fylls av skalbaggar som utvinner vatten direkt ur luften, spindlar som spinner trådar starka som stål, japanska höghastighetståg som lånar sin design från kungsfiskarens näbb, självlysande alger som kan förvandla träd till en sorts koldioxidupptagande lyktstolpar. Tänk om vi skulle låta naturen spela litet mer hjälte 2023, och inte bara tilldelas offer-rollen!Marie-Louise Kristola, [email protected]

Måste man födas in i Hollywood numera? frågar sig Roger Wilson, San Francisco. San Francisco, onsdag.Det senaste numret av New York Magazine har temat Nepo babies. Nepotist-barnen. För det kryllar av kändisbarn inom den amerikanska underhållningsindustrin, och i New York-magazine frossar man i stamtavlor och diagram när man ska sammanfatta vad man kallar nepobebisarnas år.Det är alltså fråga om en amerikansk motsvarighet till det som i fjol i Sverige kallades för kulturbarnsdebatten, men här handlar det inte lika mycket om kulturellt kapital utan också vem som faktiskt får möjligheten att tjäna stora pengar inom film, teater, tv, mode och musik.Rubriken på New York Magazines omslag lyder "Hon har mammas ögon. Och agent". Och bland de som pekas ut som nepo-babies finns bland annat Dakota Johnson. Hon är tredje generationen skådespelare, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith och barnbarn till Tippi Hedren, känd från bland annat Hitchcocks Fåglarna. Johnson är i sig ett exempel på att fenomenet att barn går i sina föräldrars fotspår inom nöjesbranschen knappast är nytt.Och även Sverige är representerat på listan, både Alexander och Bill Skarsgård finns med i den amerikanska tidningens sammanställning.Enligt New York Magazine växer sig den här trenden med nepo babies allt starkare. Förutom kontaktnät och nepotism så pekar man också på att anlitandet av nepobebisar fyller samma funktion som när man i Hollywood försöker upprepa succéer genom nyinspelningar och reboots. Kändisbarn är helt enkelt starka varumärken. Och hårdvaluta inom sociala mediers kändiskultur.En del som utpekats som nepobebisar har blivit ledsna, andra arga. Sångerskan Lily Allen, som själv är dotter till en skådespelare och en filmproducent, försökte ändå vidga debatten när hon pekade på att nepotism bland advokatbyråer, inom bankvärlden och politiken - påverkar världen på mer konkreta sätt än nöjesindustrin.Samtidigt undrade väl en del om det ens fanns plats i nöjesbranschen för utomstående efter nyheten om att Steven Spielbergs dotter Destry, skulle göra en kortfilm med manus av skräckförfattaren Stephen Kings son Owen och med Sean Penns son Hopper i en av rollerna.Det här får mig att tänka på en gång för många år sedan när en bekant från min studietid i Lund försökte förklara för mig att min kulturella klassresa, från en liten bondgård i Eskatorp i Skåne till en högst osäker mediekarriär i huvudstaden, att den bara eventuellt kunde mäta sig med den prestationsångest som ett författarbarn upplever när hen försöker sig på att själv skriva. Det var då jag lärde mig, tror jag, att det första vi blir blinda för antagligen är våra egna privilegier.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönikan 27 december 2022 Shanghai, tisdag.Om det är något som präglat Kinas ekonomiska utveckling 30 åren eller så, så är det snabbhet.Allt går ofta väldigt snabbt.Så snabbt att folk ibland talar om ”Zhongguo sudu”, att något går med ”Kinafart”.Och tyvärr tycks det också vara fallet med spridningen av covid-19.Det som sägs vara läckta mötesanteckningar från kinesiska hälsomyndigheter gör till exempel uppskattningen att nära en femtedel av landets befolkning smittats de första tjugo dagarna i december.Och även den tidigare så hårda nollcovidpolitiken har monterats ner i snabb takt.De senaste veckorna har varit lite som att någon ryckte proppen ur ett badkar fullt med vatten och vi som bor här har alla dragits med i det efterföljande suget.Man försöker hänga med i svängarna, men riskerar att få en kallsup istället.Och det känns märkligt att det helt plötsligt går att resa igen inne i Kina, utan de lager av restriktioner som jag vant mig vid de senaste åren.Det känns lite naket. Trots att jag och alla andra omkring mig har munskydd.För nu när smittspårningen är död, och den tidigare så omfattande masstestningen likaså, så kan ju alla man möter vara potentiellt sjuka i covid-19.Och visst hostades en hel del på tågstationen inför min resa till Shanghai häromdagen.Och jag hade lite svårt att ta in beskedet jag fick, när jag inför resan ringde mitt hotell och för att bekräfta att det verkligen inte behövdes något färskt PCR-test vid incheckning.”Det räcker att du tar med passet”, sade receptionisten.”OK, va bra”, sade jag och försökte låtsas som att detta var helt normalt.Som om vi både inte visste att för en månad sedan så hade jag fått hosta upp både en och två gröna hälsokoder, styrkta av negativa covid-test för att kunna bo där.Den här nya vardagen, kommer nog ta lite tid att vänja sig vid ändå, för oss som levt under den kinesiska covid-kupolen i nästan tre år.Jag tänkte på det när jag såg en man som med en liten sprejflaska desinficerade stolen han skulle sitta på, i väntsalen, på tågstationen.Och inte långt från honom, en kvinna, tror jag det var, i full vit skyddsdräkt, munskydd, skyddsglasögon och plastvisir.Så, jag är nog inte ensam att behöva lite tid för att anpassa mig till att Kina, likt resten av världen, nu måste vänja sig att leva tillsammans med coronaviruset.Men som jag nämnde inledningsvis, det går ofta snabbt i Kina.Och de som bor här har på gott och ont fått vänja sig vid det genom åren.Jag hoppas att den erfarenheten kan vara till någon hjälp nu, i den omtumlande och säkerligen stundvis smärtsamma tid som Kina tvingas gå igenom när covid-19 drar över landet.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 23 december 2022 Pretoria fredag.Ryktet gör gällande att elen har blivit dyr därhemma i Sverige, och att det talas om ransonering, kanske på sikt, lite grann.Jag kan meddela att elen är dyr även här i Sydafrika. De gånger man har el. Här finns nämligen något som kallas “load shedding”, en fin omskrivning för planerade strömavbrott. Numera har vi minst tre om dagen, från två och en halv timme till fyra och en halv timme.Per gång.Ungefär åtta timmar om dagen är vi utan el. Jag kan gå ut och dra igång ett bullrande bensindrivet elverk. Om man orkar. Den skramlar och låter, så kvällar och nätter, ja, då får det vara tyst och strömlöst och mörkt.Orsaken till det här heter Eskom, det statliga bolag som ska förse Afrikas mest välutvecklade ekonomi med energi.På grund av misskötsel, korruption, kraftverk som går sönder, rena sabotage – så räcker inte energin till alla hela tiden. Strömavbrotten har blivit fler och längre i hela landet, och kostar näringslivet miljarder. Eskoms oförmåga att underhålla och bygga ut kraftnätet har lett till ett dubbelfel, nej, ett trippelfel.Eftersom många kraftstationer är överbelastade eller gått sönder har man dragit igång stora dieseldrivna kraftverk som står och spyr ut avgaser. Och varje gång strömavbrotten breder ut sig i slott och koja, så drar tiotusentals dieseldrivna små elaggregat igång hos de som har råd med det. Rent miljömässigt är det en katastrof, också politiskt.Eskom är bara är ett i raden av statliga företag, som till stor del styrs av ANC. Och för de sydafrikaner som beskådade ANC stora partikongress nyligen med allt mer stigande förvåning och till slut en skämskudde, så är det inget att förvånas över.Över 4000 delegater ägnade all sin tid åt rävspel, att köpa och sälja röster i olika intriger och kohandel om viktiga poster.Som grädde på moset klev den förre presidenten Jacob Zuma, numera sinnebilden för hur korruptionen kan trasa sönder landet, in i församlingen och störde den sittande presidentens inledningstal. Även om Cyril Ramaphosa nu blev omvald som ANC-ordförande, och de flesta sydafrikaner drog en lättnadens suck, så visade cirkusen att ANC i dag står långt ifrån vad det var under Nelson Mandelas dagar.ANC har alltmer blivit en käbblande klubb för mest äldre herrar och en del äldre damer som inte är intresserade av nåt annat än att tjäna pengar på sina politiska positioner. Det är en kollektiv härdsmälta. ANC:s nedåtfärd drar med sig hela landet.Jag brukar tänka att för varje strömavbrott så tappar ANC några röster till. Det har blivit ganska många hittills. Åtta timmar om dagen utan el är hanterbart för mig, men för de fattiga i kåkstäderna eller tillverkningsindustrin, så kostar det på.Jag vet inte vad årets julklapp blir i Sverige, här skulle det inte förvåna mig om det blir pannlampan.Richard Myrenberg, Pretoria

Utrikeskrönika 22 december 2022. Stockholm, torsdag. Mormor, i dag ska jag klä granen. Den ska bli sådär glittrig och fin som du hade önskat dig. Jag har köpt karameller i Ukraina, glansiga julgranskulor, lamettaglitter. Om du var här skulle du säkert skratta åt alla lådor med julgranspynt, kanske hade du sagt att det är för mycket. Men det måste vara så. För det här året har varit så konstigt, mormor. För snart tio månader sedan började Ryssland bomba ukrainska städer, raketer föll ner inte långt från din begravningsplats. Under det första dygnet gick det rykten om att den ukrainske presidenten hade flytt landet, samtidigt som de ryska styrkorna närmade sig Kiev, ockuperade områden. Världen höll andan. En del experter, journalister sa i tv att det var början på slutet för Ukraina, att Ukraina inte skulle kunna stå emot Rysslands anfall, att landet skulle falla inom ett par dagar, veckor, kanske månader. Du skakar säkert på huvudet, var du nu än är. Klart Ukraina inte kommer ge upp så lätt. Du som överlevt hungersnöd, andra världskriget, kuvats i ett sovjetiskt system, sett dess kollaps, du om någon vet att man inte ger upp svårförtjänt frihet, självständighet i första taget. Under de senaste tio månaderna har jag tänkt mycket på dig. Vad du skulle ha sagt om du levde, vilka råd du skulle ge mig. Och jag vet inte, jag har inga minnen av dig men på alla fotografier ler du, som om du vill säga att det kommer ordna sig, att en dag kommer allt bli bra. Det har gått tio månader sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina, miljoner människor har flytt sina hem, städer, byar, har förstörts, människoliv, infrastruktur men landet står kvar. Sårat men mer enat än någonsin. Och när jag reste hem från Kiev för drygt en vecka sedan hade vissa skyltfönster dekorerats med julstjärnor, kulor, glitter. De jag pratade med sa att de skulle fira jul trots allt, mer lågmält, stillsamt än tidigare men ändå fira. Vi kan inte låta Rysslands president Putin stjäla julen, sa huvudstadens borgmästaren Vitalyj Klytjko. Och på torget vid Sofiakatedralen i Kiev står en julgran nu, dekorerad med vita fredsduvor av plast och julkulor i blått och gult. En bekant var förbi där när den invigdes, i ett meddelande till mig skrev hon att det kändes hoppfullt att stå där på torget och se den skina upp. Ett konstigt år mormor, men julgranen måste kläs, bli fin, en konstant i kaoset. Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönika 21 december 2022. Göteborg onsdag.Det talas alltför sällan om Island i radio. Som Islandskorrespondent får jag emellanåt höra den synpunkten. Det lilla landet, faller lätt i medieskugga, när alla blickar riktas mot kriget i Ukraina följt av energikris, hög inflation och andra bekymmer i Europa.Men det betyder inte att det inte händer viktiga och intressanta saker i den lilla nationen.Island ligger strategiskt i norra Atlanten, precis söder om norra polcirkeln, landet är medlem i Nato, en viktig del i det nordiska samarbetet och förtjänar en plats i nyhetsflödet.Så nu kommer ett litet försök till bot och bättring.Det är superspännande!För första gången i Islands historia väcktes i december ett åtal gällande förberedelse till terrorbrott  mot två män hemmahörande på Island. Männen hade enligt åtalet tillgång till en stor mängd vapen och ammunition när de greps och har också gjort sökningar på sprängladdningar. Själva åtalet talar inte om vad det misstänkta terrorbrottet var riktat mot men i samband med att männen greps bekräftade ledamöter i det isländska alltinget att fanns som utpekade mål.Reykjavik har under hösten skakats av uppmärksammade gänguppgörelser som sägs handla om narkotikaförsäljning. Flera personer blev knivskurna mitt bland festglada människor på ett uteställe i Reykjavik och rökbomber har kastats in både mot en bar och en bostadslägenhet. En helt ny dimension av kriminalitet som inte setts på Island förut. Politisk kämpar regeringen för att hålla ihop. Trepartikoalitionen spänner över hela den politiska skalan från grön vänster till självständighetspartiet på högerkanten. Och i våras blev det riktigt knepigt när utförsäljningen av statliga Islandibanki skakades av anklagelser om oegentligheter som ledde till stora demonstrationer i protest mot finansministern Bjarne Benediktsson i självständighetspartiet medan statsminister Katrin Jakobsdottir i grön vänster fick hård intern kritik för att stå bakom försäljningen.Många frågar sig om regeringen kommer klara att hålla ihop mandatperioden ut.Men turisterna har i alla fall återvänt till Island efter pandemin. Turismen är en av Islands huvudnäringar har stor betydelse för ekonomin. Men förra årets turistmagnet, vulkanen i Geldingadalur har slocknat, men det betyder inte att det slutat mullra, pysa och vibrera på Island på flera olika sätt.Island är vackert, spännande och intressant.Det hoppas jag kunna berätta väldigt mycket mer om nästa år.Carina Holmberg, Islandskorrespondent [email protected]

Utrikeskrönikan tisdagen 20 december. Stockholm, tisdag.Några få dopparedagar kvar till jul...Men under min uppväxt fanns ingen dopparedag. Varken dagen före eller under själva dopparedagen – alltså julafton.Vi firade helt enkelt inte jul.Förklaringen var enkel – min fars bakgrund.Under andra världskriget, när Hitler hade ockuperat delar av Europa – och turen kom till Jugoslavien, då drog landets kung till London och en man vid namn Tito fick kavla upp ärmarna och ta sig an tyrannen.Tito och hans illa rustade, men motiverade, partisanarmé band till slut sju tyska divisioner och bidrog sannolikt till att skapa lättnader på andra frontavsnitt i Europa, där tyskarna hade kunnat skicka in mer manskap – om de inte hade suttit fast i bergen i Montenegro, Bosnien eller någon annanstans i balkanlandet, trängda av bångstyriga partisaner.Och i Montenegro fanns min far. Han var ung, betydligt under 20, och gick med i partisanarmén och vid sidan om sabotagen och bakhållen han utsatte tyskarna för, fick han politisk skolning och lärde sig bland annat att gud var en kraftigt upphaussad typ och att religion på det stora taget fick människor att fastna i missbruksträsket.Ja, ni vet storyn om det där opiumet...I och med detta rök allt det som skulle kunnat blivit fröjdefulla julaftnar, med säckavis av paket och kalleankor och allt annat som hör den här efterlängtade högtiden till... för mig alltså.I min barndom var julafton en helt vanlig dag hemma hos oss.Detta hade kunnat lämna obehagliga spår hos mig ända in i vuxen ålder, men så blev det inte riktigt. Kanske helt enkelt då jag inte hade en aning om vad jag missade. Vår familj firade nyår – så gjorde nämligen partisanerna – och då fick man en sjysst middag och glatt umgänge.Så i många år betydde julen alltså ingenting för mig heller, jag längtade inte efter den och det här med paket och presenter upptog inte min pojkhjärna. Jag anade ju dessutom att de ekonomiska förutsättningarna ändå inte fanns i hushållet.Men allt detta kom att ändra sig.När jag själv blev far bröt jag med partisan-seden. Eller eden, hur man nu vill...Att i en omgivning som varje december fullständigt vältrar sig i jul beröva barnen detta som deras kompisar var helt indoktrinerade med – det hade jag inte hjärta till. Det blev gran, julklappar och även falsk jultomte...Så, sedan ganska många år tillbaka firas, i det som blivit ett mångkulturellt hem, alltså både jul, men också chanukka och även den balkanortodoxa avskalade varianten på jul – som sker i januari.Till dig gamle partisanfar någonstans där uppe i himlen, sorry... Men om någon vecka, efter allt dopp i grytan, tar vi oss an partisanernas festdag – och då skålar vi in det nya året i skumpa och sljivovica!Ni andra som lyssnar...Från hela mig till alla er önskar jag en riktigt god jul!Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönikan 19 december 2022 På resa genom Sunderbans floddeltaDhaka måndagRyggen och benen är fortfarande stela efter allt bil- och båtåkande. Det har varit ännu en resa där långa avstånd avverkats i jakten på de berättelser som ni lyssnare snart ska få ta del av. Kroppen är fysiskt i Dhaka men hjärtat är kvar i södra Bangladesh, längs den kust där människors levnadsvillkor helt avgörs av klimatets och havets nycker. Där floder byter riktning och sveper med sig allt i dess väg. Förfädernas hem och barndomsminnena utraderade. Utmaningarna finns där som ett raster över allt jag ser och hör. Men också något annat. En uthållighet och vilja att testa smarta lösningar för att göra vardagen drägligare. Som projekten med att prova nya saltanpassade frön när man sår. Jordarna i Bagherhatdistriktet är salta, havsvattnet har trängt in i grundvattnet och när det är varmt och torrt syns de beigefärgade saltkristallerna. Så nu kör en del bönder med nya frön och provtar sin jord innan de sår. Rödbetor klarar sältan bättre än kålrabbi till exempel. I ett land där befolkningen närmar sig 170 miljoner människor är varje centimeter odlingsyta livsviktig.Resans mäktigaste är turen till mangroveträsken i floddeltat Sundarbans, den stora turistattraktionen här. Det är redan sen eftermiddag när vi kommer iväg. Dieselmotorn har ingen ljuddämpare och puttrar högljutt iväg ut i floddeltat. I mangroveträsken finns den utrotningshotade bengaliska tigern, krokodiler, apor och fåglar. En snitslad bana har skapats åt besökare så att man ska kunna uppleva naturens skönhet i säkerhet. Och framför allt lämna resten av nationalparken i fred. Skräniga tonåringar knäpper selfies i mängder men en stund sänker sig tystnaden och naturens ljud sköljer genom kroppen. När vi puttrar tillbaka åker vi förbi en oändlig mängd med fraktfartyg. De ligger på rad i floden i väntan på att få lasta av. Mongla hamn är Bangladesh näst största hamn. Det är mer trafik än vanligt för lite längre fram ligger det nyinvigda kolkraftverket Rampal. Miljöexperter har vida kritiserat regeringens beslut att låta bygga ett kraftverk så nära Sundarbans känsliga ekologi. Bangladesh är ju i allra högsta grad offer för den globala uppvärmning som de fossila bränslena bidragit till. Men landet är samtidigt mitt i steget att lämna gruppen av minst utvecklade länder i världen – och behöver mer energi för att industrin som driver tillväxten ska kunna fortsätta växa. Det är inte en helt enkel ekvation att få ihop. Naila Saleem Sydasienkorrespondent.

Utrikeskrönikan 16 december 2022 Köpenhamn, fredag.Ska man förstå Danmark ska man förstå dess mat. Jag måste få berätta om de danska pannkakorna. Men inte pannkakor i största allmänhet, här ska du få höra om de köpenhamnska så kallade rådhuspannkakorna.Det började med att det landade en inbjudan i min inkorg, den danske professorn Morten Meldal hade fått Nobelpriset i kemi och det skulle såklart firas. Köpenhamns kommun, där han bor och är verksam, var stolta så de nästan sprack och bjöd in till en ceremoni i Köpenhamns pampiga rådhus.Där skulle det bli tal, bubbel – och pannkakor.Jag läste igen.Jo, de skulle servera just pannkakor, och faktiskt inte så mycket annat. Det nämndes liksom i förbifarten, att Morten Meldal firas med rådhuspannkakor. Som om att det var helt normalt att äta pannkakor efter ett Nobelpris, och som att alla var helt med på det. Här låg ju uppenbarligen en bra story begraven.Mycket riktigt. Efter lite research hade jag lärt mig att rådhuspannkakor är en dansk festrätt som bara får serveras av Köpenhamns kommun och bara vid mycket festliga tillfällen. Rätten uppfanns på 1920-talet av en dansk krögare, som gav receptet till kommunen på villkor att det hölls hemligt och att pannkakan bara serverades i just rådhuset.Så är det visst än idag, nästan 100 år senare. Även om det finns många försök till kopior därute lär det alltså bara vara i Köpenhamns rådhus du kan äta en äkta rådhuspannkaka.Där har de å andra sidan ätits många gånger genom åren, har man något att fira eller en viktig gäst så kommer de fram, pannkakorna. Etiopiens kejsare Haile Selassie har ätit pannkakor i rådhuset. Liksom danska handbollslandslaget varje gång de vunnit EM. 1967 serverades 70 000 pannkakor när stan fyllde 800 år, och nyåret 2012 bjöds stans hemlösa på äkta rådhuspannkakor. I somras åts den för att fira danska Tour de France-vinnaren Jonas Vingegaard – och nu har alltså nobelpristagaren Morten Meldal också ätit de legendariska pannkakorna. Liksom jag, för jag nappade såklart på inbjudan och begav mig till rådhuset.Och där låg de. I en av det pampiga husets många pampiga salar, snyggt uppradade på serveringsfat. Jag försökte se ut som att jag var där för Nobelprisets skull. Borgmästaren höll ett långt tal om forskning i framkant – jag lyssnade inte så noga, glodde mest storögt på de hemlighetsfulla pannkakorna. Belgiens kung Leopold har ätit dem, och världens bästa fotbollsmålvakt Peter Schmeichel. Snart var det min tur.Jag la upp en på en tallrik och smakade.En hoprullad pannkaka fylld med vispad *censur*, struken med *censur* och överströdd med rostade *censur*.Den var såklart utsökt. Jag svalde och gick därifrån med en känsla av att ha tuggat mig ännu en liten bit längre in i den danska folksjälen.Samuel Larsson, Köpenhamn

Utrikeskrönikan 15 december 2022 Bangladesh torsdagVi måste prata om det här med parker. Vad man gör i dem och vilken funktion de fyller i samhället.Städerna här i Sydasien är inte sällan överbefolkade och bjuder på en kakafoni av ljud som lätt kan bli påfrestande för en nordbo. Räddningen blir då stadens grönområden. De är få men ack så omhuldade av de som har turen att bo nära. Tidig morgon och dito eftermiddag är prime time. Gammal som ung kommer hit för sin dagliga motion. Det joggas och power walkas. Cricket och diverse andra bollsporter är också populära. Ibland finns ett utegym. Så långt morgonaktiviteterna. På eftermiddagarna är det selfie time. Unga tjejer och killar i sina bästa kläder och poser tar vid. Bröllopspar förevigas med blommor och vattendrag som fond. Männen samlas för att diskutera politik, ekonomi och senaste cricketresultaten. Kvinnorna passar barnen och njuter av en stunds avbrott från den krävande kökstjänstgöringen.Men det pågår också något annat. Sex. Eller åtminstone förstadiet till sex. När solen går ner och skuggorna blir långa tar de hånglande paren vid. Här bor man ofta hemma hos föräldrarna till man gift sig. Och är du son i familjen flyttar hustrun helt enkelt hem till dig och dina föräldrar. Detta system med joint family system håller så sakteliga på att luckras upp men det är fortfarande mycket vanligt i mina bevakningsländer. Och var ska man då ta vägen om man vill hångla? Relationer före äktenskapet accepteras inte av många föräldrar men lust och passion tar ju ingen hänsyn till gamlingarnas åsikter. Räddningen stavas parker.Det kan bli pinsamt. Som när jag och min då fyra-årige son besökte en liten park längs Ganges flodbank i den indiska staden Varanasi. Ungen skuttade glatt iväg. Bra att han gör av med lite överskottsenergi tänkte jag. Tills jag insåg att det inte var vinden som fick buskarna att röra sig utan hånglade par i olika stadier av lusta. Mamma vad gör de därinne undrade barnet? Jag tog honom bestämt i handen och gick därifrån.Men frågan är hur länge till som de offentliga grönområdena kommer att förbli favorithångelplatsen nummer 1. De traditionella familjevärderingarna ifrågasätts. Unga vill välja partner själva. Och att ha haft en eller två före äktenskapet är inte konstigt. Men detta gäller förstås framförallt de välutbildade i storstäderna och de som av olika skäl har råd att sticka ut lite i sin livsföring. För de många andra förblir nog parkerna förstahandsvalet när lusten slår till.Naila Saleem Sydasienkorrespondent

Utrikeskrönikan 14 december 2022 Stockholm onsdagKnarret under fötterna. Snoret som fryser och ljuset från det vita. Vinterkyla när den är som bäst, ändå bara hälften så kallt här, mot i sibiriska Tomsk.På 90-talet när vintrarna i ryska Sibirien var riktiga vintrar, med minus 30 reste jag till Tomsk. Det hade varit en atomolycka i hemliga Tomsk 7, norr om Tomsk. Där tillverkades kärnbränsle också för vapen. Radioaktivitet hade spritts över byar i området runt Tomsk 7 och vi åkte för att träffa människor som drabbats. En fysikprofessor från Tomsk följde med och i bakfönstret på bilen låg geigermätaren, den gav ofta utslag.Många strålskadades i byarna, men överlevde inte länge nog för att få någon kompensation.Efter vår utfärd hade fysikprofessorn ordnat övernattning på ett studenthem i Tomsk. Jag och min fixare delade rum. Det var så kallt att ett tjockt islager fanns på insidan av fönstren, så professorn hämtade ett värmeelement. Det var en brun tunn masonitskiva och gjorde inte stor skillnad. Den natten sov vi knappt, fullt påklädda och med fötterna mot masonitskivan. Som vi frös.Några andra boende såg vi inte till, men i det gemensamma köket hade någon satt på alla spisplattorna och ugnarna, utan att det gjorde någon större skillnad.På morgonen när vi hämtades av professorn i en härligt uppvärmd bil fick vi förklaringen.Husets vattensystem hade fullständigt frusit sönder, källaren var full av is, det gick inte ens att gå ned där.Med norrländska rötter och fostran har jag lärt mig respektera, men också älska kylan.Aldrig utan mössa, lager på lager, yllekalsonger och pälsfoder. Inte duscha eller tvätta sig i ansiktet innan man går ut i minus tio. Tänk vad härligt att få bylta på sig en massa kläder, åka iväg med sparkstötting eller ett par skidor och andas in den klara och kalla luften.Härligt om det finns någonstans att värma sig och om du har det du behöver för att klara kylan.Men fruktansvärt när värmesystem slås sönder, som nu i krigets Ukraina eller som i halvt avfolkade ryska sibiriska byar där ingen service längre finns.Jag har förgäves försökt pådyvla mina närmaste sånt jag själv fick lära av norrländska föräldrar om kylan.Särskilt svårt är det med han, som verkar ha nåt fel på sin inre termostat. Hans största rädsla är bli för varm. Så kylan är alltid en total överraskning, mössa och luva är obekvämt, helst skulle han alltid gå i sandaler.När han kommer in från att ha frusit ute i tio minus, klagar han direkt på värmen inomhus och gör det otänkbara - öppnar fönstren - och rubbar också hustermostaten. Det blir väldigt varmt, vi eldar för kråkorna som pappa skulle ha sagt.Maria Persson Löfgren för P1 morgon

Utrikeskrönikan 13 december 2022. Stockholm LuciadagenHon var klädd i en vit klänning.Puffiga ärmar, uppklädd.Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.Hon var redo för giftermål.Men, hon  visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.Dagen efter våldtogs hon första gången.Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.Konservativ.I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

Utrikeskrönika 12 december 2022. Leipzig, måndag.”Runter mit dem Handy!”Ner med mobilen, sa mannen bredvid mig på läktaren bestämt.”Men jag ska bara twittra lite, yrkesmässigt”, sa jag.”Vad är det du inte förstår? Sitter du här engagerar dig du dig, om inte förtar det magin även för mig”, sa han och det fanns inget mer att diskutera.Igår kväll kom den barske mannens exempel för 10 år sen i Dortmund tillbaka till mig här i Leipzig.Jag hade köpt biljetter till Juloratoriet i Bachs egen kyrka, Thomaskyrkan. För en som matats med Bach sen barnsben var det en storartad upplevelse att sitta intill Bachs grav och höra musiken på det ursprungliga stället.Den berömda inledningen hade knappt klingat ut förrän jag noterade att bänkgrannen satt och surfade och skrev meddelanden.I den korta pausen mellan tredje och fjärde kantaten sa jag till.Mannen blev perplex av frågan, det märktes, men utan att klaga sa han, inga problem och sen kom den inte upp igen.Bra där, det är sannerligen en konst att kunna ta en vänlig tillsägelse på ett icke-passivaggressivt sätt också.Och resten av konserten, när mobildistraktionen var borta, flödade tankarna. Plötsligt slog det mig att Bach, Luther och reformationen och Nietzsche och Wagner och murens fall 1989 med flera viktiga personer och händelser, har sina vaggor just i det här området i Tyskland, i en ungefär drygt 10 mils radie i alla väderstreck rakt ut från Leipzig.Och flera av de mest intensiva måndagsdemonstrationerna mot den nuvarande regeringens energi- och Rysslandspolitik genomförs också i städer i det här området och det händer att på dem den ”tyska riket-fanan” svingas av någon Reichsbürger.Ja, det slog mig där i Bachmusikens brus att den tyska historien är så dramatisk, inte minst med Leipzig som utgångspunkt, så full av omstarter, delningar, murar, krossade livsöden, förlorade livsverk och ändrade gränser, händelser så stora att steget till farlig bitterhet för en del inte som råkar ut för den inte blir så långt och att det nog måste tas med som en viktig grogrund i alla fall till varför vissa tyskar, trots demokratins otroliga stabilitet i landet sen årtionden tillbaka, uppenbarligen drömmer om något annat.Det är nog ingen tillfällighet att den misstänkte ledaren för terrorgruppen, den 71-årige adelsmannen, Henrik XIII, tydligen har förlorat flera av sina mångåriga rättstvister för att få tillbaka fastigheter och ägodelar som tvångsomhändertogs ifrån hans släkt under DDR-tiden.Det finns förstås flera andra förklaringar, som jag berört i rapporteringen, och bara för att man utsatts av den dramatiska, så ofta omvälvande tyska historien, så urskuldar det förstås ingen statskuppsvilja. Men denna faktor, tror jag nu efter mina mobilfria och tankeflödande kväll under Thomaskyrkans höga valv och till Bach eviga musik, måste med i ekvationen om man vill förstå.Så nästa gång på en konstupplevelse eller idrottsevenemang du störs av någon som hellre håller på med mobilen, våga luta dig fram och väs ”runter mit dem Handy” och se, dina tankar kommer flöda.Daniel Alling, Leipzig [email protected]

Utrikeskrönika 9 december 2022. Stockholm fredag,När jag jobbade som sjuksköterska på Karolinska universitetssjukhuset svor jag nästan högt vid de tillfällen det visade sig att ett läkemedel som någon av mina patienter behövde inte fanns på avdelningen. För det innebar en del merjobb, och inte av det roligare slaget.Först behövde man gå in i läkemedelsautomaten igen, som hade en touchscreen från helvetet. En pekskärm mer eller mindre likgiltig för beröring är ingen humörhöjare för en stressad sjuksköterska på ett kvällspass. Sen, om man kom så långt, kunde man i bästa fall se att läkemedlet i fråga fanns på en annan avdelning på sjukhuset. Nästa steg var att ringa till avdelningen, där en annan stressad sjuksköterska kanske till slut svarade, och be snällt.Sen gällde det att bevaka rörposten, ett transportsystem som jag alltid tyckte kändes lite science fiction, trots att det förmodligen var det mest analoga av all teknik på sjukhuset, men som jag aldrig blev hundra procent vän med.Jag påmindes om det här när jag nyligen besökte ett sjukhus i Liberia, i Västafrika. Där fanns inga touchscreens, ingen rörpost och inga läkemedelsautomater. Nej, det hade ni inte, och inte heller jag, väntat mig. Men – och här kommer det som ändå överraskade – det fanns inga läkemedel över huvud taget. Faktum är att det inte heller fanns några patienter, med ett par undantag. ”Invånarna vet att det inte finns några mediciner, så de kommer inte hit”, förklarade en sjuksköterska.I normalfallet är det inte heller sjukhuset som har läkemedel, förklarade han vidare. Patienterna kommer och får en ordination. Men läkemedlen får de skaffa själva på ett apotek, en bit ifrån sjukhuset. Det gäller även dropp, och materialet som behövs om något ska ges intravenöst, som droppaggregat, sprutor och infarter. Det får patientens anhöriga, på leriga och skumpiga vägar, åka och införskaffa för pengar de förhoppningsvis har.Men just nu fanns det alltså inget att hämta ens på apoteket.Sjukhussalarna bestod av rum med tomma sängbottnar med mer eller mindre hela myggnät över sig. För det fanns heller inga madrasser. Och för tillfället fick personalen ingen lön, eftersom det var slut i kassan.Jag lärde mig mycket i Liberia, men kom nog hem med fler frågor än svar om hur man kan få till fungerande sjukvård i ett av världens tio fattigaste länder. Ett land där varje förutsättning är en utmaning – en väg det går att köra på, en ledning det finns rent vatten i, en ambulans som går att starta.Jag tror inte att det ger så mycket att jämföra Karolinska universitetssjukhuset med det jag besökte i Liberia, som för övrigt var en enklare klinik på landsbygden och inte så att säga Karolinskas motsvarighet i Monrovia. Jag kunde ändå bara inte låta bli att påminnas om min egen erfarenhet av jakt på läkemedel.Man kan väl bara konstatera att det, oavsett teknologisk nivå, är mycket som krävs för att sjukvård, av vilket slag som helst, ska fungera.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönikan 8 december 2022 Atlanta, torsdag morgon.När förloraren i Georgias senatsval, republikanen Herschel Walker, igår natt dök upp på storbildsskärmen för att erkänna sig besegrad, buade folk omkring mig inne i balsalen på segraren och demokraten Raphael Warnocks valvaka. DJ:n spelade ”Hit the Road Jack” åt Walker, fotbollsstjärnan och Trumplojalisten, som nu förkroppsligar det senaste i raden av Donald Trumps misslyckanden. ”And don´t you come back no more”, sjöng de skadeglada firarna. Och efter år av kontroverser , utredningar och tidigare otänkbarheter ser det nu ut som att det på bara en månad är allt fler republikaner som börjar känna likadant för Trump själv. Att de kanske helst ser att han inte kommer tillbaka igen. För sen det i november stod klart att flera av de kandidater han stöttat i mellanårsvalet förlorat i viktiga nyckelstater, och sen Donald Trump en vecka senare meddelade att han ställer upp i nästa presidentval, så har det gått utför för Trump.För några veckor sedan bjöd han in världsstjärnan Kanye West, Ye, på middag trots Ye´s upprepade antisemitiska uttalanden, dessutom tillsammans med en av de mest ökända högerextremisterna och sexisterna i landet. De satt där och åt på altanen till lyxvillan på Trumps ägor i Florida. Fördömanden följde från andra republikaner, mer eller mindre uttryckliga.Sen hävdade Donald Trump att det nu framkommit ytterligare bevis för att valet 2020 stals från honom. Och skrev på sin plattform Truth Social, att ”fusk av den här omfattningen tillåter att regler och lagar rivs upp, till och med de i konstitutionen”.Det visade sig vara lite väl magstarkt för en del av hans partikollegor, som fördömde även det. Sen: samma dag som valet här i Georgia kom en dom mot Trumps familjeföretag i New York, gällande bland annat skattebrott. Han själv var inte åtalad, men nyheten lades direkt till på listan av bakslag för den tidigare presidenten just nu.Och idag är Donald Trump i större politisk fara än kanske någonsin. Visst absolut, efter den blodiga stormningen av kongressen för snart två år sedan, tog flera republikaner tydligt sina händer från honom. Men de flesta för bara en kort stund. Snart var ledare i partiet på plats hemma i presidentens soldränkta Palm Beach-anläggning Mar-a-Lago igen. Och 6 januari försökte man tala om så lite som möjligt.Jag tänker ibland på ettårsdagen efter attacken då marmorkorridorerna ekade tomma på republikaner, i princip ingen i partiet var där för att hedra de poliser som riskerat sina liv för deras, i princip ingen var där för att minnas det blodiga försöket att förhindra ett fredligt maktskifte i folkets hus. De var för rädda för att stöta sig med Donald Trumps mäktiga väljarbas, som älskar honom.Men nu. Nu tycks ändå fler och fler inom Republikanerna se en framtid för partiet utan Trump. De inser att årets val är det tredje på raken där partiet gjort ett dåligt resultat, mycket på grund av den tidigare presidenten. Och förlusten i Georgia kan bli ett slags avstamp för den uppgörelse internt om Trumps roll i partiet och riktningen framöver, som republikanerna nu tvingas till.Cecilia Khavar, Atlanta [email protected]

Utrikeskrönikan 7 december 2022 London, onsdag.Landets gator är nu pyntade med kulor, färg och ljus.På marknaderna säljs glögg, christmas pudding och granar till varje hus.Såhär i jultider får ni en krönika på rim, det ska nog gå – men jag ber på förhand om ursäkt för ett nödrim eller två.För att ha koll på allt som händer här i landet i december har vi bytt ut julkalendern mot en brittisk strejk-kalender.Efter varje dags lucköppning vi vet, vilka som just denna dag tänker ställa in sin verksamhet.Tågpersonal har strejkat i månader och kräver högre lön, fler och fler fack har nu anslutit sig till den kön.Vi får väl se vad tomten i år väljer för fordon när klapparna ska delas ut.Brevbärare strejkar också, så posten har försenats efter fackets beslut.Ambulanspersonal och sjuksköterskor har också sagt nej till föreslagna löneavtal.Efter besparingar och pandemi har sjukvården gått på knäna i åratal.Fack och arbetsgivare sätter nu hårt mot hårt.En kall vinter råder, där många har det svårt.När mycket av pengarna äts upp av en rekordhög inflation, finns knappt nåt över till klappar, kalkon eller annan jultradition.Om ens räkningarna för el och gas gått att betala - konsekvenserna för hushåll runtom i landet är kolossala.Hos många familjer råder ingen julefrid.Befinner vi oss i Charles Dickens "En Julsaga" i modern tid?När föräldrar sitter med tomma fat för att barnen ska kunna få mat.Andra berättar hur de inte har råd att slå på värmen hemma.Alla får samlas under filtar i ett rum – även om man bor i en femma.Jag inser att det är en deppig bild jag målar opp, men det finns ljusglimtar i mörkret – sånt som ger hopp.Som bagaren som öppnat sina dörrar för de som behöver värma sig – en eldsjäl.Butiker som ger rabatter, hjälporganisationer, grannar som vill varandra väl.Ett minst sagt omvälvande år går mot sitt slut: två premiärministrar, Johnson och Truss, har sparkats ut.Efterträdaren Rishi Sunaks premiärministerskap börjar nu ta form, frågan är om han kan rida ut denna politiska och ekonomiska storm.Mitt i all turbulens somnade drottning Elizabeth in på slottet i Skottland.En konstant i det brittiska samhället försvann – nu klipptes historiska band.För första gången på sjuttio år är monarken en kung.Charles den tredje tillträdde på tronen, 73 år ung.Med öppna strider mellan prinsarna: Harry och Meghan mot William och Kate, så verkar stämningen inom kungafamiljen inte vara great.När nu släkt och vänner ska samlas runt bordet och fira jultraditioner, är det kanske skönt att veta att även kungahuset har stela familjerelationer.Jag sätter i alla fall mitt hopp till 2023 när vi snart vänder blad.God jul, önskar Stephanie Zakrisson från Storbritanniens huvudstad.Stephanie Zakrisson, [email protected]

Utrikeskrönikan 6 december 2022 Tirana, tisdag.Jag är här i Albaniens huvudstad för toppmöte mellan länderna på Västra Balkan och EU. De har de här mötena lite då och då men dagens träff är ändå unik – det är första gången det äger rum i ett icke EU-land.På dessa möten blir det alltid en diskussion om ländernas vara eller inte vara i EU. De är alla antingen formella eller potentiella kandidater för att bli medlemmar. På sikt i alla fall.När jag kom hit igår kväll gick jag ut på stan för att prata med vanligt folk om hur de ser på EU-medlemskapet. Alla jag träffade såg en framtid i EU. De vill gå med. Men många är också trötta på att vänta.Och just Albanien segdragna strävan mot att bli EU-medlem är intressant då man kan dra tydliga paralleller till Sveriges och Finlands Natoansökningar. Albanien ansökte om EU-medlemskap redan 2009 men det var först i somras som man kunde påbörja förhandlingar. Att det tog så lång tid berodde inte bara på Albanien utan i mångt och mycket på Nordmakedonien. Länderna har ansökt var för sig men deras ansökningar har buntats ihop i EU kretsen.Otur för Albanien då Nordmakedonien har haft stora svårigheter att få grönt ljus för start. Det började med att Grekland la in sitt veto mot att påbörja förhandlingar då Makedonien också är namnet på en region i Grekland. Det tog flera år av bråk innan Makedonien till slut gick med på att byta namn till Nordmakedonien. När väl det hindret var passerat kom ett annat EU-land, Bulgarien, och ställde sig på tvären.Det blev ett nytt infekterat bråk, denna gång om ländernas nationella identitet. Kortfattat kan man säga att Bulgarien menar att Nordmakedonien snyltar på deras historia, kultur och språk. Så Nordmakedonien fick vänta ytterligare. Och det fick även Albanien.Den här situationen där två länder vill gå med i ett internationellt samarbete, men inte släpps in för att en medlem säger nej av inrikespolitiska skäl, visst känns det bekant.Det liknar Sveriges och Finlands Natoprocess.  Vi ska också gå hand i hand in i alliansen. Men hindras av främst ett land, Turkiet, som menar att vi inte gör tillräckligt för att bekämpa terrorism. Här är också tydligt att det är Sverige som Turkiet ser som det stora problemet och det är tvisten mellan Sverige och Turkiet som i viss mån hindrar Finland från att komma in. Det finns dock en väsentlig skillnad. De flesta räknar ändå med att Sverige och Finland ska släppas in  i Nato inom en nära framtid. Vi får i alla fall hoppas att det går fortare än det har gjort för Albanien och Nordmakedonien i EU-processen.För Albanien tog det 13 år innan man ens fick börja förhandla om medlemskap. För Nordmakedonien tog det 18. Andreas Liljeheden, Tirana [email protected]

Utrikeskrönikan 5 december 2022 Peking, måndag.Där Kinas nollcovidpolitik tycks ha nått vägs ände.Efter nästan tre år med strikta pandemirestriktioner, är det som en vind dragit in över Kina.Den virvlar runt på gatorna, och där den drar förbi stängs teststationer för covid-19.Masstesternas tid är förbi, tjuter vinden och blåser upp till storm.En storm som häromveckan drog in över flera städer och universitet, och förde med sig protester mot nollcovidpolitiken. Men också mot censuren. Och på sina håll, mot regimen.En storm som tillsynes tvingades bedarra, när den bröts mot kommunistpartiets omfattande säkerhetsapparat.Men som inte försvunnit, utan bytt skepnad.Och den har de senaste dagarna blåst bort några av de retoriska fundament som legat till grund för den strikta politiken.Coronaviruset har i statskontrollerad media och från regeringsföreträdare plötsligt beskrivits som ett svagt virus, nästintill ofarligt.Inte längre det stora samhällshotet som vi blivit tillsagda att frukta under snart tre år.Och vaccineringsgraden bland de äldre, som varit relativt låg, sägs nu ska höjas.Kanske är det tomma ord som vinden för med sig.Men faktum är att Kina de senaste veckorna rapporterat rekordstor smitta, med corona-fall i princip hela landet.Och trots det, har flera städer den här veckan börjat lätta på restriktioner.Visserligen med små steg, men det här är något nytt. Och borde göra det mycket svårt att återgå till någon slags nolltolerans nu när antalet fall är så många och vintern står för dörren.Men, förändringens vindar tycks blåsa olika starkt, på olika håll i Kina.I söder för den med sig större lättnader.Men på andra håll rapporteras om fortsatta nedstängningar.Och i Peking har frustrationen varit stor under helgen, då teststationerna för covid-19 till stor del plockats bort, men kravet på färska covid-test på många platser finns kvar.Konsekvensen har varit extremt långa köer till de få teststationer som vinden skonat.Det är väl så, när en storm drar in, att kaos och förvirring riskerar följa i dess spår.Och det kommer av allt att döma bli en blåsig vinter i Kina.Men för mig, och vad jag gissar många andra, är det ändå som en sten lyfts från axlarna.En sten som vilat tungt under nästan tre år.Och förhoppningen är att när ovädret väl dragit förbi, så kan vi se fram emot en ljusare morgondag.Björn Djurberg, Peking [email protected]

Utrikeskrönikan 2 december 2022 Jerusalem, fredag.Och politiseringen av Fotbolls-VM går inte ju över. Iranska frihetsflaggor och regnbågssymboler förbjudna, palestinska flaggor tillåtna, israeliska journalister bespottade och ord som kvinna och frihet portade.Men från att aktivister känt sig modiga om de smugglat in en regnbåge och journalister tuffat till sig mot Qatars polis eller suttit i sanden och tittat på VM med migrantarbetare som aldrig skulle haft råd att komma till de arenor de varit med och byggt, så börjar det sjunka in att pengar ändå kan överrösta allt, att varken Qatar eller FIFA bryr sig om vad regnbågsliberala människorättsförsvarare fäktar om.Qatar kritiseras ju inte bara för att migrantarbetare dött av värmeslag och att homosexuella blir inlåsta i underjordiska celler, utan också för att landet saknar fotbollskultur. Och oron över att ingen skulle sitta på läktarna och vråla sitt stöd åt landslaget, ledde till att Qatar hyrde in fotbollssupporters. New York Times lyckades prata med några av de 1500 fotbollsfans som redan i oktober flögs in från Libanon, Egypten och Algeriet för att lära sig Qatars nationalsång och ett antal ramsor. Unga män från länder med hög arbetslöshet och ekonomier i fritt fall, som nu fick hotell, mat, matchbiljetter, flyg och ett litet stipendium i utbyte mot att de satt i vinröda T-shirts och hejade på Qatar.I Qatar har det förresten också gått inflation i VIP lounger. Att vara VIP, en very important person, är nu så banalt att det finns VIP lounger med ännu rödare matta, ännu finare buffet – lammlägg, tonfiskstek,  öl vin och champagne trots förbudet. Och för de allra finaste, som Jared Kushner, Ivanka Trump, Saudiarabiens kronprins Mohamed Bin Salman och Emiren själv, finns VVVIP – där man kan anlända i helikopter och transporteras sista biten i mercedes utan att behöva befinna sig i samma rymd som plebejerna.En VVVIP biljett kostar 5000 dollar men i gengäld serveras man en sexrättersmåltid med de allra dyraste champagne-, whiskey- och cognacsorterna i världen.När FIFA-chefen Gianni Infantino inför VM-starten höll sitt märkliga och hånade tal, fanns det de som nästan tyckte synd om honom när han blottade sin  underdånighet gentemot Qatar och istället gick till attack mot Europa som borde be om ursäkt för sin historia, inte Qatar, som han sa.Men nu, på VM:s tolvte dag, börjar en annan insikt sjunka in – att Infantino varken är lobotomerad eller obegåvad utan tvärtom listig nog att hålla ett tal fullt av irrgångar som västmedia kunde avfärda som förvirrat, medan det i själva verket var skickligt anpassat till  just de FIFA medlemmar som är de som kommer att se till att han får sitta kvar.Cecilia Uddén, [email protected] 

Utrikeskrönika 1 december 2022. Bogotá, torsdag.Till skillnad från Sverige kan politiken i Latinamerika vara så nära liv och död att känslorna lätt tar över.Därför blir sport och politik här ofta en härlig blandning i vardagssamtalen, särskilt nu när herrarnas VM-fest i fotboll pågår i Qatar.I Argentina kan man inte undvika frågan vem som är bäst, Messi eller Maradona. Meningarna bland argentinarna är delade och inte sällan dyker argument upp som handlar om saker som inte har med själva fotbollen att göra.Att Maradona öppet tog ställning för vänstern, blev kompis med Fidel Castro och Hugo Chavez ses av en del argentinare som en del av hans storhet, av andra ses det snarare som naivitet.Messi har aldrig uttalat sig om politik. Han har heller inte haft problem med droger, brukar fansen påminna.Då kontrar Maradona-fansen: Nej, Messi talar inte politik, men han GÖR politik, reaktionär politik, säger de –- och pekar på att Lionel Messi får betalt från monarkin Saudiarabiens turistbyrå för att marknadsföra landet.I grannlandet Brasilien, lika fotbollstokigt och genompolitiserat som Argentina, blir också fotboll politik.Den högerkonservative Jair Bolsonaros anhängare har gjort landslagströjan och den gröngula flaggan till sina symboler, vänstern – som vann presidentvalet för en månad sen – försöker återerövra flaggan och tröjan. den tillhör oss alla, säger de.På sistone har striden gällt de två landslagsspelarna Neymar och Richarlison.Megastjärnan Neymar kampanjade öppet för Jair Bolsonaro inför valet. Han, och flera andra i landslaget samt tidigare brasse-stjärnor så som Romario, Ronaldinho och Kaká.Halva Brasilien, de som röstade bort Bolsonaro i valet, vill inte att Neymar gör mål i VM … än mindre efter det att fotbollsstjärnan sagt att hans första mål i Qatar kommer han att tillägna just Bolsonaro.För denna halva i Brasilien blev det en stor lättnad att den som gjorde målen i öppningsmatchen mot Serbien blev en annan spelare – och inte vilken annan spelare som helst.Det var Richarlison … som är den ende spelaren i landslaget som har stått upp mot Bolsonaro.Richarlison, som startade en kampanj för inköp av covid-vaccin när presidenten vägrade köpa och hans landsmän höll på att dö som flugor under corona-pandemin …Richarlison, som stått upp för Amazonas och hbtq-personers rättigheter som han ansåg var under attack under fyra år med Bolsonaro.En brasiliansk skribent skrev i spanska tidningen El Pais efter öppningsmatchen: Att det var Richarlison och inte Neymar som gjorde målen är kanske ett hoppfullt tecken för framtiden i vårt land.Ja, fotboll kan vara på blodigt allvar här i Latinamerika, där politiken ofta är på liv och död.Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Utrikeskrönika 30 november 2022. Bangkok onsdag.Tänk dig följande. Du sitter i en båt som ska ta dig från en Indonesisk ö till en annan. Solens strålar glittrar i det turkosblå havet. På håll ser du den kritvita sandstranden som du närmar dig. Allt ser perfekt ut, till och med bättre än på bilderna du sett på nätet. När båten kommer allt närmare stranden ser du hur solen blänker i något som ser ut som diamanter utströdda längs vattenbrynet. Men nära stranden ser du flaskor, påsar och annat skräp av plast som ligger i drivor längs vattenbrynet. Det var inte diamanter strösslade över sanden som reflekterade solens strålar. Det är plast.Sydostasien är en av de platser i världen som drabbats värst av nedsmutsning av haven. Indonesien, Vietnam, Filippinerna, Kambodja, Malaysia och Thailand har alla långa kuster och har de senaste åren sett hur mängden skräp som sköljs upp på ständerna ökat markant.Det är framför allt i samband med monsunregnen man ser hur illa det är. De kraftiga regnen spolar då med sig delar av eller hela soptippar ut i floder och vattendrag som sedan hamna i havet där avfallet spolas tillbaka upp längs kusten. På andra håll dumpas allt möjligt avfall, sopor och byggrester direkt på stranden. Tanken är att tidvattnet ska städa stranden under natten. Ett sopsystem som inte håller.Det är inte bara de områden nära städer och bebyggelse som drabbas. Raja Ampat i östra Indonesien, är ett glest befolkat område, ändå täcks många stränder av plast och sopor som kommer med vindar och strömmar i havet.Det vi ser ovan ytan är bara en liten del av vad som finns i haven. Under de senaste åren har jag själv sett när jag dyker hur havsbotten och reven blir allt mer nedsmutsade av sopor.För en tid sedan dök jag tillsammans med några Indoneser utanför Bali. Under ett enda dyk plockade vi upp sammanlagt 10 kilo skräp. Det är allt från plastpåsar, tandborstar, svarta sopsäckar, flipp-flopps till plastleksaker. Ja, allt du kan tänka dig.Vi skar bort stora fiskenät av syntetmaterial som fastnat i reven och blir till dödliga fällor för fiskar, sköldpaddor och andra djur som lever bland korallen.Flera studier har visat att det inte bara är plasten vi ser i haven som är dödlig. Små plastpartiklar, så små att man knappt kan se dem, flyter omkring i vattnet. Fiskar och andra djur tror det är mat och sväljer plasten som blir en dödlig diet. Ett exempel på djur som tydligt drabbas av plasten i havet är sköldpaddor. Nyligen hittades en död sköldpadda på en strand i Thailand. Den lokala veterinären beslutade att göra en obduktion av den 20 kilo tunga skalman. I magen hade sköldpaddan över 2 kilo skräp. Som proppar satt plasten i magen och ledde till en långsam död. Vid klimatmötet i Egypten nyligen kom inga beslut om hur man ska stoppa nedskräpningen i haven. Men det man kom överens om var bland annat att en fond ska inrättas för skador och förluster, där fattigare länder som är offer för de extremväder som förvärras av de rikare ländernas utsläpp ska kompenseras. Frågan var omtvistad på mötet. Hur mycket pengar som ska gå in i fonden och vem som ska få ta del av dem. Frågan är också hur pengarna ska användas. Jag har en idé. Om ”fattiga” länder inte får hjälp med utveckling och utbildning av sin befolkning om återvinning och sophantering av de rikare så går det snart åt helvete på riktigt. Och efter att ha sett med egna ögon hur det ser ut under havsytan är jag rädd för att ”Point of no return” redan är passerad. Peder Gustafsson, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, tisdag.Det började som ett vanligt snöfall. Vi blev glada när flingorna föll. Det blir ju så vackert, ljust och tyst när allt bäddas in i det mjuka vita.Sen började det knaka i skogen. Plötsligt föll inte bara tung snö från himlen, själva träden tappade handlöst sina grenar med ljudliga brak.Och så var det grannens äppelträd. Det finaste, med de godaste äpplena. Det som gav bästa skuggan. Det som vuxit sig ståtligt i sjuttio år och klarat många oväder. Den här gången blev snön mer än de gamla knotiga grenarna kunde bära. Trädet bröts itu. Det hugger i hjärtat, säger grannen, som ångrar att hon inte gick ut i tid för att försöka borsta bort snön.Sen kom fler vittnesmål: Någon hade förlorat gamla hundraåriga syrener med vackra, högväxta virade stammar, perfekta klätterträd för alla barnen. Någon vittnade om ett dramatiskt plockepinn av nedrasade grenar över gravarna på skogskyrkogården. En annan om bärbuskar som förstörts, klätter-rosorna, åtta-meters björkarna som på sina håll böjts ända ner till marken.Men, vad är det som händer? Aldrig betedde sig väl den norrländska granskogen på det här sättet? Bara brakade ihop av ett rejält snöfall?Jag ringer en trädexpert som varit i branschen länge. Har han sett något liknande? Näe, aldrig på de femtio, sextio år han kan överblicka har ett kraftigt snöfall skadat så mycket träd och växtlighet samtidigt i och runt Stockholm, säger han.Snökanonen har enligt meteorologerna uppstått när kall luft från Finland dragit in över en ännu varm Östersjö. Det varma vattnet avdunstar och fångas upp av de kalla vindarna och måste sedan trilla ner nånstans. I det här fallet som snö över min och andra trädgårdar. I ett varmare klimat kan atmosfären bära mer vattenånga, det vet forskarna. Men om det betyder fler tunga snösmockor, eller mer regn, det kan de inte säga.Enligt trädexperten har i alla fall huvudstadens träd prövats hårt de senaste åren. 2018 och 2019 var det torkan, sen kom en blöt vår med mycket vatten i marken som plötsligt frös till is. Och så nu den tunga snön som bryter sönder och lämnar djupa sår.Men även sargade träd kan läka. Med mycket buntband, el-tape och plastsäckar går det ibland att binda ihop och rädda även gamla äppelträd. Så Maria, om du lyssnar, kom över så ska du få namnet till en riktigt bra arborist.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönikan 28 november Los Angeles, måndag.Redan tidigt på morgonen irrar de första turisterna runt på Hollywood Boulevard i Los Angeles – många på jakt efter något spår av den mytomspunna drömfabrikens glamour eller stjärnglans.På samma trottoar där de kända namnen avlöser varandra på stjärnorna på det som kallas för The Hollywood Walk of Fame sitter en hemlös kvinna med sina ägodelar utspridda runt sig. Ja, hon sitter faktiskt precis intill stjärnan som bär Marilyn Monroes namn. När turisterna tar bilder på den flinar kvinnan och säger något ironiskt om att Marilyn verkligen fått hedersplatsen på gatan – precis utanför entrén till McDonalds.Jag och min kollega Lisa Bergström från kulturredaktionen är på reportageresa i drömfabriken, bland filmarbetare, myter och filmhistoria. Och på Hollywood Boulevard, där kändisarna en gång om året går på röda mattan på väg in till Oscarsgalan, så känns den slitna och smutsiga gatan trots allt som en bra symbol för en filmbransch som inte längre riktigt orkar upprätthålla illusionen om sig själv. Berättelsen om Hollywood Boulevard är snarare socialrealism och diskbänksrealism än färgglad musikal.Till och med prisgalorna har ju blivit allt mer kantstötta. Ett knytnävsslagsmål blev det bestående minnet av det här årets Oscarsgala. Och det är fortfarande oklart om den skandalomsusade Golden Globe-galan ska lyckas göra en comeback nästa år. Kanske är det därför inte ens souvenirbutikerna verkar tro på filmstjärnor längre. Det är tröjor med artisten Bad Bunny som säljer mest just nu, berättar expediten i en av affärerna. Rester av det klassiska Hollywood hittar jag på de bakre hyllorna i butiken. Några glas med Elvis-tryck och en dammig mugg med Marilyn-motiv.Men själva filmkonsten har förstås väldigt lite att göra med souvenirshopparna och galamaskineriet. Att få prata med filmarbetare om detaljer som längden på mantlar i superhjältefilmer, eller omsorgen om att hitta den perfekta platsen för en dansscen mitt på en bergssluttning är förstås mer talande om hantverksstoltheten och kärleken till filmen inom den amerikanska filmindustrin.Och på Oscarsmuseet kan jag inte slita mig från väggen där legendariska tacktal från Oscarsgalan visas efter varandra. Inte bara för tårarna och de starka känslorna. Utan också för att årgångarna visade efter varandra blir till en följetong om hur även en uppblåst gala speglar tidsanda, politiken och samtiden. De där tacktalen och deras genomslag är en av de få superkrafter som Drömfabriken fortfarande har, även om den hänger på att galans tittarsiffror inte sjunker ytterligare.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönikan 25 november 2022. Paris fredag.Jag reagerar först inte över beloppet på kortkvittot, för jag tänker kronor, 580 kronor. Men det är inte kronor, inser jag sen.Det är euro. Taxiresan från flygplatsen till hemmet som brukar kosta 58 euro, det vill säga drygt 600 kronor, fick sig en extra nolla där i den dunkla i Parisnatten och gick på 580 euro det vill säga drygt 6000 kronor. Jag har mig själv att skylla, för jag godkände själv blåsningen så att säga genom att knappa in min kod, men det måste ju bara handla om ett misstag.  Så hur får jag tag på chauffören?  Han har, med en ovanligt prydlig handstil, skrivit både destination, klockslag och bilens registreringsnummer på kvittot, och på kontokortskvittot hittar jag en adress, men ingenstans finns något telefonnummer.  Jag googlar, hittar hans namn, ringer, hänvisas hit och dit, men får inte fatt varken i någon som känner chauffören eller i något telefonnummer till honom.  I hopp om att få hjälp utifrån anmäler jag då händelsen till både polisen och till kreditkortsföretaget. – Han var så himla trevlig, så jag tror verkligen att han bara råkade trycka in en nolla för mycket, säger jag. – Ja, eller så var han bara en väldigt skicklig bedragare, svarar bankmannen.Jag håller med honom om att det ju är det perfekta brottet, och misströstar lite.Men för att gå till botten med min sökinsats skriver jag också ett fysiskt brev på papper som jag skickar till adressen jag hittade på taxikvittot.  Det lägger jag sedan på en traditionell gul fransk brevlåda i plåt.Därefter, för att hålla hoppet uppe, övergår jag till att påminna mig om min erfarenhet av ärliga människor, här i världen.  För något år sedan till exempel, försvann min ena mobil spårlöst. När jag ringde den svarade en taxichaufför, (en annan). Det visade sig att mobilen hade glidit ur fickan och in under baksätet i bilen, men eftersom mobilen för en gångs skull inte var på ljudlöst, hörde chauffören signalen när jag ringde och kunde svara. – Tur du inte ringde senare för jag skulle just sluta för dagen, kommenterade han, och om den dött där under sätet hade jag aldrig hittat den.  Och visst glömde jag min handväska på en av Stockholms blå bussar, en gång, när jag stressade av vid Brommaplan?  Men efter att ha kontaktat Stockholms lokaltrafik, där någon ringde busschauffören på den aktuella bussen som hittade väskan som låg kvar på sätet så kunde jag hämta den intakt på mitt lokala busskontor, en tur och retur till Danderyd rikare. Jo, så glömde jag ju ta med ryggsäcken när jag gick av bussen hemma i Ekerö centrum en gång, men den kunde jag sen hämta på busstoppet i Stenhamra någon mil bort.Gladast blev jag nog ändå när jag återfann min knökfulla svarta resväska, som missade att gå av med mig på T-centralen i Stockholm och istället fortsatte till gröna linjens ändhållplats i Hagsätra på egen hand. Så hur gick det då med de 6000 kronorna? Blir det några julklappar till barnen?Jo, två dagar efter att jag postat det fysiska pappersbrevet blev jag uppringd av en kvinna som presenterade sig som taxichaufförens fru. – Han blev helt knäckt när han upptäckte misstaget, sa hon. Var kan jag sätta in pengarna?   Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 24 november 2022. Galcayo, Somalia torsdag.Vi går under ett plåttak som slamrar i blåsten. I ena hörnet sitter en äldre kvinna med en liten bebis i knät, det är hennes yngsta barnbarn. Runt oss är det massor med folk, alla vill höra, flika in i berättelsen, det är varmt, svettigt och rätt kaotiskt. När vi sätter oss på trasiga plaststolar ser jag ett meddelande i mobilen.Internet fungerar inte just här, men av nån anledning kommer sms fram. Det är ett julerbjudande från en större butikskedja i Sverige som jag råkar ha ett medlemskort hos. En av dessa påminnelser om världen där utanför. Den äldre kvinnan under plåttaket är samlad ändå. Hennes 38-åriga dotter dog för två dagar sedan, begravdes igår. Det här är en familj i sorg. Hennes dotter lämnar efter sig sju barn. Den äldste, nio år är redan ute nånstans och putsar skor, allt för att få in nåt till familjen. Mormodern ser plågad ut, men det är ingen hysteri, ingen gråt, inga suckar. Så många har redan dött, och kanske blir de fler. En dag tidigare hade jag mött en annan av dessa äldre knarriga sega kvinnor, överlevarna, kämparna. Hassia ville där visa sin enkla hydda, byggt med träkvistar, nån presenning som tak, en filt på marken. ”Kan du tänka dig? De här är mitt hem nu, det är inte värdigt”, säger hon. ”Under mitt 80-åriga liv har jag inte varit med om nåt värre”, säger hon. Somalia befinner sig i en omvälvande, svårt kris. En långvarig torka, uteblivna regn har lett till otillräckliga skördar och en boskap som tynat bort. Hungern har sakta krupit sig in hos befolkningen på landsbygden, och hotar att bli en katastrof. På det har vi den ständiga konflikten och hotet från terrorgruppen al-Shabaab. Nu bor drygt en miljon som 80-åriga Hassia i enkla hyddor som kanske skyddar mot solens värme, men inte mot mygg eller inkräktare. Kvinnor riskerar att bli våldtagna när de beger sig ut för att söka enkla jobb eller söka ved. Men få fall rapporteras inte av kvinnorna, kanske av skam, eller på grund av att det inte hjälper. Samtidigt som jag klättrar in i fordonet med luftkonditionering och en tung, tung skottsäker dörr, kan jag bara konstatera: Kvinnorna här är själva sinnebilden för att vara härdad och tålig. Ska man utropa några hjältar i Somalia så är det nog dem, de somaliska kvinnorna.Richard Myrenberg Galcayo, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, onsdag. Då var det dags igen, packa väskan till Ukraina. Vid det här laget har jag lärt mig vad som är viktigt att ta med och vad jag kan hoppa över. Tidigare när jag reste iväg på längre reportageresor utomlands, innan kriget i Ukraina, har jag alltid slängt ner ett par nudelpaket, nötter, energibars och pulversoppor i packningen, utifall. . Men nu struntar jag i det. I stället åker ett par tuber smårgåskaviar ner i väskan, knäckebröd och svensk choklad… För i Ukraina finns det mat, nästan alltid, nästan överallt. Ja, trots att det är krig.När chauffören Sasha plockar upp mig vid den polska gränsen frågar han mig om resan gått bra, sen kommer den, frågan om jag är hungrig. Nej svarar jag. Då tar han fram något invirat i servetter ur sin ryggsäck. Muffins, som hans fru Anja bakat. De är till dig, säger han. Jag tackar och äter. Ett par timmar senare kommer frågan igen, hungrig? Nej, inte än. Han sneglar på ryggsäcken, uppenbart besviken. När vi närmar oss Kiev får han ett samtal, Anja. Du måste åka förbi oss, säger Sasha och jag inser att det inte finns något utrymme för diskussioner. Vi går in i deras bostadshus i en förort till Kiev. Tar trapporna till tredje våningen utifall strömmen skulle gå, som det numera ofta gör efter Rysslands attacker mot elanläggningar. Bordet i det lilla köket står redan uppdukat. Bortj, rödbetssoppa, goluptsy, kåldolmar, pajer, stekt potatis, kyckling, plov, en risrätt och så syrade grönsaker, tomater, gurkor. Jag måste äta, smaka. Det bara är så. Vi pratar om kriget, om mat, om elavbrott, om relationer och så frågar Anja om det finns ett kylskåp på mitt hotellrum, om det finns en vattenkokare. Jag anar vart hon är på väg men det är meningslöst att säga emot. Hon har redan börjat packa, virar pajen i en servett, plockar ner burkar med saltade gurkor från en hylla, stoppar ner allt i en kasse.Tanken slår mig, att det är just det här som gör att ukrainare förmodligen aldrig kommer dö av svält. Dels för traditionen att konservera mat, allt från vitkål, till svamp, till lök men också för att det är kutym att dela med sig. Och det behöver inte vara något alldeles speciellt, det behöver inte vara köpt eller sterilt, eller fint förpackat, har du lagt in sill, gjort äppelmos, kokat sylt, är det helt rimligt att ta med sig det när du blir bortbjuden på middag hos vänner eller ge bort när någon besöker ditt hem. Till exempel så är det precis så flera av soppköken i Kiev fungerar, folk kommer dit med sina burkar, lådor, påsar med mat, lämnar det där och det fördelas sedan vidare till de som behöver. Tidigare kunde sådana situationer göra mig obekväm, jag skämdes över att jag som kommer från ett land i fred och överflöd blev bjuden på mat i ett hem i ett land i krig. Men nu försöker jag ta det med ro och blir inte lika handfallen. När jag går räcker Anja mig kassen, jag tackar och försöker låta så spontan jag bara kan. Juste jag glömde ju nästan, jag har med mig något till er. Jag tar fram påsen med kaviar, knäckebröd och choklad från Sverige. Hon skiner upp, åh vad roligt, det ska vi smaka på imorgon. Lubna El-Shanti, på väg till Kiev

Utrikeskrönika 22 november 2022. Stockholm, tisdag.Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.Samtidigt pågick kriget några timmar bort.När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.Men så blev det inte riktigt.Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.Milan Djelevic, Ö[email protected]

Utrikeskrönika 21 november 2022. Helsingfors, måndag.Det är dålig stämning i den finska regeringen och det förklaras med en tidig, hastigt stigande valfeber grundad i dåliga opinionssiffror hos särskilt ett av regeringspartierna.Det finska riksdagsvalet är först i april nästa år och för en utomstående betraktare känns det onekligen tidigt för såpass hög temperatur inom politiken redan nu.Men oj, oj , oj suckar de finländska kollegorna jag sitter bredvid på pressläktaren i riksdagen när vi  lyssnar på debatterna. Tonläget har förändrats och behovet av att markera det egna partiets politik märks tydligt.Och när regeringen Marin presenterar valperiodens sista lagpaket för riksdagen, ja, då är det många förslag som blir kvar i byrålådan, för husfridens skull som Svenska Yle uttrycker det.Det blir ingen exitskatt för att täppa till kryphål för skatteplanering utomlands , inga förändringar i arbetslöshetsersättningen eller några lättnader i studielånen för dem som flyttar till glesbygden. Allt för sammanhållningens skull.Men en av de allra svåraste knutarna, en riktig surdeg som knådats i över 10 år i Finland, tar regeringen Marin strid om.Det handlar om förslaget om ny Sametingslag som läggs fram till riksdagen trots att regeringen inbördes är oense.Nu står hoppet till oppositionen att den röstas igenom.Vilka är det då som står i de olika ringhörnorna i regeringsbråket?Ja, det är Centerpartiet som pekas ut som bråkstaken.Politiska journalister och statsvetare förklarar situationen med rekordlåga opinionssiffror för Centerpartiet som gör det nödvändigt för partiet  att skilja ut sig och markera handlingskraft mot sina väljare.Och det spekuleras i om det kommer gå så långt att partiet till och med väljer att lämna regeringssamarbetet före valet.För Sanna Marin, socialdemokrat och statsminister, vore det ett bakslag. Att hålla ihop regeringen hela vägen, beskrivs som ett prestigeprojekt för henne. För centerns del har det nya fräna tonläget inte gjort någon skillnad när det gäller väljarsympatier. Opinionssiffrorna är fortsatt rekordlåga.Skillnaden hittills är som sagt dålig stämning och det märks i relationen mellan statsminister Sanna Marin och Centerns partiledare Annika Sarikko.Kroppsspråket visar tydligt att tonen är mindre hjärtlig dom emellan.Oavsett, vad de olika tvistepunkterna landar, det bådar spännande valtider i Finland. Drygt fyra månader kvar till valet och uppfriskande hög temperatur redan nu.Carina Holmberg, [email protected]

Utrikeskrönika 18 november 2022. Stockholm fredag.Framför mig på skärmen på museet står Martin Luther King.(I have a dream)Jag är i hans hemstad - Atlanta. Utställningen handlar om Medbogarättsröreslen - slaveriet, jim-crowlagarna, diskriminering, rasismJag får sitta vid en bardisk - i mitt öra, genom hörlurar, viskar och sen skriker en mans rasistiska ord till mig - ljudet rör sig som om han går runt mig - han sparkar - stolen vibrerar- när simulatorn tar mig till en bardisk i North Carolina där fyra svarta studenter satte sig i en fredlig protest vid en bardisk där bara vita människor tilläts sitta.i 90 sekunder får museebesökarna utstå en bråkdel av vad studenterna gjorde för att motsätta sid diskrimineringen och rasismen i USA på 60-talet.Håll kvar händerna på bardisken hela tiden - säger kvinnan som arbetar vid installationen - om det blir för mkt får ni ta av er lurarna.90 sekunder.På nästa våning handlar utställningen om Martin Luther Kings död. Bilden på honom skjuten - bilden på hans familj iklädd svarta kläder vid kistan. Vuxna, å barn.Jag såg en liknande bild igår också - en annan familj vid en annan kista - En 28-årig rappare sköts till döds här om veckan - Kirshnick Khari Ball - Mer känd som Takeoff från gruppen Migos.Hans fans samlades utanför en Arena här i Atlanta - Tusentals av dem bjöds in till begravningscermonin med hans familj o vänner för att ta farväl.Det spelades tärning sägs det och det uppstod bråk - skott avlossades och han dog.På sociala medier sprids filmklipp.En bästa vän lutad över en kropp - nyss full av självförroende - nu all luft borta - ropande sin väns namn, som för att väcka honom - men han är redan borta.Han dog på plats - skottskador i bröst och huvudet meddelar polisen.Jag är så trött på att rappare bli skjutna hela tiden – inte bara rappare – vem som helst, säger en kille utanför begravningen. -Jag har en bror som dödades så jag vet vad de går igenom. Det måste få ett slut.”Enough is Enough”, ropar en man i en megafon utanför begravningen - Stoppa vapenvåldet står det på skyltar som han och några andra besökare håller upp.En annan kille visar mig ett ärr på kanten av sin pannan - jag blev skjuten här - kulan gick in och sen ut säger han. jag hade tur.Han jobbar i ett av de fattigare områdena runt Atlantas innerstad med att försöka hjälpa människor här, mest unga killar, bort från gäng, kriminalitet och våld.Själv var han 12 år första gången han fick tag på ett vapen.Varje gång någon blir skjuten lämnar det människor omkring i trauma, säger han.Vi måste läka trauman. Ibland känns det som att vi ett steg fram och två tillbaka hela tiden. Men hoppet måste vara det sista som lämnar oss, säger han.Caroline Kernen, utrikeskorrespondent med fokus på [email protected]

Utrikeskrönikan 17 november 2022 Almaty, torsdag.I ett hus i utkanten av Kazakstans största stad, på andra våningen, ligger madrasserna i täta rader på golvet. En trappa ner vankar mestadels unga män mellan köket, genom hallen där en ljuskrona hänger i taket, och rummet som består av ett avlångt bord. Någon sitter lutad över sin dator, han arbetar. En annan läser, håller på med sina studier. Andra pratar i telefon. Försöker lösa sin situation. 18-åringen från Tjumen, i Sibirien, dyker upp än här en där. Imponerar på de äldre genom att lösa Rubiks-kub på bara några sekunder. Här finns Sergej, från Kaluga, som hankat sig fram de senaste månaderna genom att köra bud kors och tvärs i stan. 26-åringen från Tatarstan vill prata mest av alla. Får inte nog av att analysera sin situation, sitt lands, Rysslands situation. Landets väg mot avgrunden under ledning av president Vladimir Putin. Alla har ett gemensamt, att de inte vill delta i Rysslands krig mot Ukraina. Och därför har de flytt, för att undkomma mobilisering till kriget.På härbärget i Almaty får de bo gratis i två veckor, för att i lugn och ro försöka lösa de mest akuta frågorna.Jag säger till några hur märkligt det känns att befinna sig på ett härbärge för ryska migranter, i Kazakstan, Centralasien. Jag säger att tidigare har jag bara besökt härbärgen, hjälpcenter, för migrantarbetare från den här regionen – i Moskva eller Sankt Petersburg. Att den omvända ordningen nu råder. I Kazakstan har man blandade känslor inför nykomlingarna. Över att sönerna från den gamla imperiemakten som genom historien orsakat så mycket lidande nu kommer hit för att be om deras hjälp. Ryssarna säger om Kazakstan att det är bra, priserna är lägre än hemma. Och så pratar nästan alla i den forna Sovjetrepubliken fortfarande ryska. Det är praktiskt. Samtidigt som de själva, med sina ekonomiska resurser har drivit upp priserna, hyrorna. Det har hänt att kazaker tvingats bort från sina hem till förmån för bättre betalande ryssar.På härbärget uttrycker alla tacksamhet över mottagandet de fått. Att de inte haft något annat val än att fly sitt land, Ryssland. Och många är bara här tillfälligt. De drömmer sig vidare, till Europa, USA. Om de nu tas emot där. Sergej från Kaluga har en riskfylld plan i tankarna, om att ta sig till Mexiko, ansluta till migrantströmmen där, korsa gränsen illegalt och söka asyl i USA.Det är det forna Sovjet 2022. Från Ukraina har miljoner flytt, undan Rysslands krig. Från Ryssland har hundratusentals flytt, för att slippa kriga mot Ukraina.I Kazakstan ser man på med förskräckelse. När den forna kolonialmakten åter vädrar drömmar om sitt forna imperium. Måtte de inte komma hit också.Johanna Melén, [email protected]

Utrikeskrönikan 16 november 2022 Stockholm, onsdag.En natt för inte så länge sedan satt jag återigen på flygplatsen i Doha, Qatar i väntan på nästa flyg hem. Utanför de stora fönstren stod flygplanen på rad. Qatar Airways flygflotta har fått nya loggor inför fotbolls-VM som ju drar igång på söndag. På stora monitorer visades reklamfilmer där glada supportrar samlades till denna viktiga bollfest.Men det finns ju som bekant alltid flera sidor av ett mynt. Det har redan talats en hel del om de dåliga arbetsvillkor som migrantarbetare tvingas stå ut med i Qatar och i de andra gulfstaterna. Många av dem kommer från mina bevakningsländer; från Pakistan, Indien, Nepal och Bangladesh. I Nepal diskuterar man hur det kommer sig att landet skickar iväg unga friska män men att de återvänder i kistor efter arbete utomlands.Nu är det inte främst arbetsvillkoren kring fotbollsarenorna som jag tänker på där mitt i natten – utan på det ständiga samtal jag verkar ha med människorna i mina länder om hur man bäst ska lyckas komma därifrån. En del av dem har enkla arbeten och saknar utbildning, men kanske behövs det en chaufför i Sverige undrar dem? Andra har flera akademiska poäng än medelsvensken men hittar inget jobb utifrån sina kvalifikationer. Kanske skulle man ta och läsa en masters till i Europa säger dem?Min roll blir alltid den skeptiska; varför vill du härifrån? Vad vet du om tillvaron i landet du hoppas komma till? Vad vet du om hur det är att vara invandrare och kanske oönskad sådan? Vore det inte bättre om du med din kompetens och kreativitet stannade kvar och försökte förändra saker och ting? Svaren lyder nästan alltid: det finns ingen framtid här, inga bra jobb, korruptionen äter upp alla möjligheter och livet är tufft här också så det ska nog gå bra. Det finns gott om släktingar och vänner som gjort resan före dem och som nu kommer med goda råd. En del verkar lyssna väldigt selektivt och tro att om man bara kommer till ett västland så löser sig allt. Pengar växer på träd och det finns lediga välbetalda jobb i varje gatuhörn.Jag gör mitt bästa för att förmedla lite grå Stockholmsnovemberrealism. Det går rätt ofta så där. Och det är ju inte utan att jag kan förstå längtan bort från just den slumpmässighet och utsatthet som de facto är vardag för många i Sydasien; där bristen på möjligheter för särskilt de unga är ett skriande problem. Där det inte räcker att vara duktig och framåt om man inte har kontakter och kan muta rätt person. En ung akademiker i Pakistan uttryckte häromveckan förtvivlan över att hennes kollegor som fått fina utbildningar i Pakistan nu lämnar landet. Hon var kritisk men konstaterade samtidigt att det vi alla vill ha är en tillvaro där våra grundläggande rättigheter tillgodoses och respekteras – och det är ju tyvärr inte alltid en självklarhet.Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönikan 15 november 2022 Stockholm tisdagNog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.Karin Boyes ord kommer för mig nyss hemkommen från en ovanligt långdragen resa till och från Ryssland. Moskva som normalt ligger på två timmars flygavstånd från Stockholm har blivit ett resmål, där det verkligen gäller att känna att det är vägen, som är mödan värd.Resan dit tog den här gången ett dygn med byten och lång väntan i Istanbul och Minsk i Belarus.Turkiska flygbolagen har svindyra biljetter för flyg till Moskva från Sverige, snittpriset för en enkel biljett är femsiffrig – runt 16 000 kronor. Men att byta flygbolag i Istanbul sänkte priset med 10 000.Det statliga flygbolaget Belavia välkomnar med... Beatles: Here comes the sun i högtalarna när vi kliver ombord. Oj sånt västligt i denna tid av antivästlig retorik.Planet är nydekorerat i orange gult och svart med en bisonoxe och en tankist på vingen.Bordet vid min plats har en stridsvagn avbildad.I högtalaren sägs: ja, som stridsvagnar kommer vi dit vi ska...Åh nej kriget, tänker jag, det ryska invasionskriget av Ukraina.Men det här handlar inte om det riktiga kriget, utan rör sig om ett superpopulärt tv och dataspel med rekordmånga spelare i världen. Det framgångsrika belarusiska spelet World of tanks. Skapat av en idag 46-årig belarusier 1998, idag en global succé. Grundaren har blivit rik och bor på Cypern.Allt det där kunde jag förstås inte ta reda på där jag satt på flygplanet och njöt av resans möda.Istället tjuvlyssnade jag på mina medpassagerare, som till största delen var ryssar på väg från solsemester via Minsk. De har också upptäckt det billigare flygbolaget Belavia. De två tjejerna bredvid mig var brunbrända och en av dem lusläste en bok – som visade sig vara Koranen på ryska.Vid fem på morgonen landade vi i Minsk och resans vedermödor började.För som utlänning måste jag via transit för att ta mig till Moskva. Egentligen är Belarus och Ryssland i union, så flygen mellan länderna räknas som inrikes och ryssar och belarusier behöver inte visa pass. Men den enda utlänningen räknas inte dit...Väntan – uniformsklädda unga belarusier klampar förbi, men ingen vid transitdesken, väntan, till slut kommer en flygbolagsanställd, sen säkerhetskontroll, men ingen där heller, väntan och till slut en ung kille som stämplar biljetten och röntgar min ryggsäck. Sen småspringer han med mig till passkontrollen. Jag fyller i alla viktiga dokument och tjejen i luckan ler glatt.Gladdes i min enfald över att jag nu ändå släppts in i unionen, så då var det väl grönt på flygplatsen i Moskva också, ett dygn sedan jag lämnade Stockholm....Men så blev det inte alls, men det är en annan historia, så jag säger som Robban Broberg:Målet är ingenting vägen är allt – emellan Himmel och JordMaria Persson Löfgren för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 14 november 2022 Kairo, måndag.Jag vaknar tidigt i gryningen och känner direkt att något är annorlunda.Kakafonin av motorer, tutor, bilhorn och återkommande böneutrop har tystnat för en stund.På den stilla Nilen har en grupp roddare i smala, smäckra båtar vågat sig fram.De glider långsamt genom dimman. Den grå-bruna dimman, smogen – den har inte lättat från Kairos innerstad. I Egyptens huvudstad, Afrikas största med omkring 20 miljoner invånare, är luftkvalitén enligt Världshälsoorganisationens siffror extremt dålig och halterna av hälsovådliga partiklar skyhög.Att leva i Kairos luft innebär ökad risk för olika lung- och hjärtsjukdomar, astma och allergier.Årets värdland för FN:s stora klimatmöte har historiskt sett bara släppt ut en bråkdel av världens gemensamma växthusgaser, men nu verkar de vilja ta igen med råge, tänker jag, när jag med livet som insats kryssar mig fram mellan bilarna för att korsa gatan – samtidigt som jag försöker hålla andan.Och det är inte bara människors hälsa som påverkas av sot och föroreningar.Även Egyptens fantastiska historiska monument far illa och nu tillkommer nya utmaningar: stigande temperaturer, skyfall, översvämningar i klimatförändringarnas spår.I Luxor börjar stigande värme och fuktighet få de gamla 7000-åriga templens fasader att blekna och spricka. I Alexandria, en gång hem för antikens största bibliotek har 4700 betongblock slängts ut längs med den långa strandpromenaden för att skydda staden från det sakta stigande Medelhavet.I Kairo visar studier att de världskända sanddynerna vid Pyramiderna där tusentals turister varje år rider ut på sina kamelturer, kan komma att blåsa bort när den globala uppvärmningen får vind- och vädermönster att förändras.I Alexandria träffar jag en professor och expert på klimatanpassning som inte tycker att man bör prata så mycket om havsnivåhöjningarna som visserligen hotar staden, men där osäkra prognoser lätt viftas bort av beslutsfattare som tycker att man måste vänta på säkrare forskning innan man agerar.Prata istället om turismen, en av Egyptens viktigaste inkomstkällor.Om människor inte längre vill komma till våra pyramider, om korallerna som varje år lockar tusentals dykentusiaster till röda havet bleknar och dör. Då kanske några fler beslutsfattare vaknar.Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent i Egypten.

Utrikeskrönikan 11 november 2022. Berlin, fredag.– Det finns inget paradis i den här världen.Så brukar jag säga när folk gnäller på hur saker och ting görs i Sverige.Ni vet de där åsikterna om svenskar, att många av oss inte säger "god morgon" till alla i frukostmatsalen på ett hotell eller i ett väntrum, att en del av oss ibland kanske slår ner blicken när vi möter en okänd på en annars tom gata, att vi är lite allmänt distanserade.Okej, tänker jag när jag hör gnäll om det där, om det nu stämmer, att "sorry, det är så det funkar här och det lär inte ändras även om du väljer att sura över det".Och utsagan, det finns inget paradis i den här världen, gäller ju inte bara Sverige, förstås.Finns det något land som man bor länge i där man inte så småningom stör sig på vissa saker, på egenskaper och kollektiva beteenden?Nej, jag tror inte det.Och det är intressant också, tycker jag när jag nu är tillbaka i Berlin, hur somligt som tycktes så charmigt här förra gången nu hittills irriterar lite. Jag tänker till exempel på det som kallas för "Berliner Schnauze". Det lite dräpande, fräcka, ibland humoristiska, direkta sättet inte så får berlinare har.Jag var på bageriet härom morgonen, beställde och expediten frågade då något som jag inte riktigt uppfattade.– Ursäkta, jag hörde inte och då himlade hon lite med ögonen, förde handen mot munnen i en drickrörelse och sa övertydligt:– Wollen Sie etwas trinken? Vill ni dricka något?Ni behöver inte bli ovänlig, muttrade jag och hon svarade så där berlinskt oförstående:– Otrevlig, det blev jag väl verkligen inte?Någon dag senare var jag på en bar och ville gärna ha en ljus öl av en särskild sort med ett vackert långt namn.– "Ein Helles", alltså, sa servitrisen och gick för att tappa upp ölen. Jag ville verkligen försäkra mig om att det hade uppfattats att jag ville ha en ljus öl av just den särskild sorten och gick fram till baren och sa det, så vänligt jag kunde.Då kom det rappt tillbaka:– Men jag sa ju "Ein Helles", tror du inte jag fattar eller?Det visade sig att "Ein Helles" var ett annat uttryck för just den ölen med det vackra namnet och jag blev irriterad igen och sa till. Servitrisen förstod inte alls vad jag menade den här gången heller, jag, otrevlig?Charmen med den där "Berliner Schnauze-stilen" är helt enkelt hittills borta för mig, eller är det möjligen nyförälskelsen från förra gången här i Berlin som lagt sig något?– Daniel, "du musst frecher werden", du måste bli fräckare, "das nicht so ernst nehmen", ta det inte så allvarligt, du måste svara fräckt och med humor, sa min kompis till mig när jag tog upp dilemmat med honom häromkvällen.Okej då, jag ska öva på det, att svara fräckt och med humor på "Berliner Schnauze-vis" för det är ju så, även om jag skulle fortsätta sura över det så kommer förstås inte det beteendet försvinna. Det är så en hel del är här.Men, jag står fast vid utsagan, det finns inga paradis, iallafall inte på den här jorden.Daniel Alling, Sveriges Radios korrespondent i [email protected]

Utrikeskrönika 10 november 2022. Stockholm, torsdag.Det plingar till i min mobil. ”Gör du nåt på det här”, skriver en kollega och skickar en länk. Jag är trött i huvudet, har haft en intensiv dag. Jag klickar på länken och scannar rapporten från the Lancet, den tunga vetenskapliga tidskriften.Medan jag försöker ta in orden på skärmen, tänker jag med min lite dimmiga hjärna att det här antingen är en nyhet som skulle behöva en ny typ av pushnotis. Något som går ut till allas mobiltelefoner, vare sig du har valt att ta emot pushnotiser eller inte. Eller, kanske skulle den gå ut som ett VMA, viktigt meddelande till allmänheten, stoppa alla tv- och radiosändningar och gå ut i världens alla bilstereor.Eller så är det ingen nyhet alls. Eftersom rapporten bara är den senaste i en lång rad av samma sort.Rapporten som precis publicerats har en lite svåröversatt titel, men ungefär: Nedräkningen för hälsa och klimatförändringar: vår hälsa utlämnad till de fossila bränslena. Medierapporteringen om klimatförändringarna är intensiv, och särskilt förstås just nu under klimatmötet COP27. Och jag tycker helt ärligt att det är svårt att ta in budskapen. I måndags sa FN:s generalsekreterare i sitt tal att vi ”håller på att förlora vårt livs kamp. Att vi är på väg mot ett klimathelvete, med foten fortfarande på gaspedalen”.Jag tänker att det väl inte kan finnas så mycket starkare röst att ta i med? Eller, brukar generalsekreterare uttrycka sig så här? Men världen stannade inte upp. Inte så mycket i alla fall, vad jag märkte. Vi är liksom upptagna med så mycket annat, samtidigt.Rapporterna om klimatförändringarna och dess konsekvenser har droppat in. Slutsatserna har sjunkit in hos många av oss allt eftersom. Vi gör vad vi kan för att processa det forskningen säger, om tipping points, om effekterna för människor, djur, odlingar, infrastruktur. Vi kanske räknar, och tänker efter hur gamla våra barn kommer vara år 2045. Och vi behöver ju inte ha någon fantasi - vi ser effekterna här och nu: översvämningar i Tyskland och Pakistan, rekordmånga utbrott av kolera och andra sjukdomar, miljoner människor på randen till svält.Den nya Lancetrapporten, den sjunde i ordningen, berättar om ”de värsta fynden hittills” om hur klimatförändringarna kommer fortsätta underminera förutsättningarna för vår hälsa. Den fossila bränsleanvändningen skadar oss på så många sätt. Samtidigt, skriver Lancetforskarna, lägger regeringar enorma summor på att subventionera just fossilbränsle. Några länder lägger mer pengar på subventioner än vad de lägger på hela sin hälsobudget.Det blev ingen pushnotis på rapporten. Från mitt håll blev det inte ens ett nyhetsinslag. Men det saknas ju tyvärr inte andra nyheter att rapportera om som handlar om klimatförändringar och hälsa.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected] 

Utrikeskrönika 9 november 2022. Bogotá, onsdag. Jag har precis varit i Brasilien, där alla talar om det senaste presidentvalet, det jämnaste i modern tid, och om den nära förestående VM-turneringen i Qatar där kravet från det fotbollstokiga brassefolket på sitt landslag är ”minst guld”.Sport och politik alltså. De två storheterna som inte hör ihop enligt ett nu förlegat påstående. Förlegat? Ja, det kan man nog påstå. Det räcker med att se OS- och VM-bojkotterna från 1980 och framåt och idrottsmänniskors politiska markeringar vid prispallen. Men något händer när magin vid till exempel en VM-fest sätter igång. Ju närmare festen desto mer bleknar i minnet uppgifterna som förmörkar den – i fallet Qatar handlar det bland annat om arbetarnas slavliknande villkor och förtrycket mot homosexuella. Minns någon idag uppmaningarna till bojkott? I mina samtal i Rio och Sao Paulo tog jag upp frågan och jag blev förfärad när jag insåg att jag själv kommer att vara en av de miljoner på jorden som kommer att ha glömt slavarna och deras baracker, så fort startsignalen ljuder vid öppningsmatchen den 20 november. Brasilien arrangerade herrarnas VM i fotboll 2014, då handlade missförhållandena bland annat om tvångsförflyttningar av icke önskvärda fattiga från VM-byn och korruptionsskandaler. Skriverierna var många före öppningen, men obefintliga under själva turneringen.Ändå fick herrarnas fotbolls-VM på brassemark stora politiska konsekvenser, enligt de politiska experterna där. Den största effekten var att en politiker som Jair Bolsonaro kunde bli president. Korruptionen kring VM-festen 2014 krönte en historia av korruptionsskandaler, som till slut fällde dåvarande vänsterpresidenten Dilma Rousseff. När hon tvingades lämna hade två år gått sedan VM.En kaotisk situation följde, och på den krisen seglade den tidigare omöjlige politikern Bolsonaro upp. Han blev vald 2018, fyra år efter VM alltså.Och så mycket har Brasilien förändrats sen dess att Bolsonaro, som i omvärlden ses av många som ett hot med demokratin, var nära att bli omvald, han fick halva landet bakom sig i valet för tio dagar sedan.Historikerna kommer säkert att bråka om hur stor betydelse just fotbolls-VM hade för fenomenet Bolsonaro. Men först, ska de, liksom de flesta av oss, bänka sig framför tv:n och följa Messis, Neymars och Lewandowskis fotbollskonster i Qatar under nästan en månad. Sedan får sport och politik flätas samman igen. Ivan Garcia, Bogotá[email protected]

Utrikeskrönikan 8 november 2022 Philadelphia, tisdag morgonVi, folket i Förenta Staterna, inrättar och stadfäster denna författning i syfte att grundlägga en mer fulländad union… We, the people. De flesta amerikaner känner till de första betydelsefulla meningarna i USA konstitution, en av världens äldsta och mest berömda författningar. Den som debatterades, skrevs och undertecknades här i Philadelphia 1787. Drygt tio år efter att självständighetsförklaringen skrevs under i samma stad.Och 235 år senare i samma stad, den amerikanska demokratins vagga, stod en före detta president och den nuvarande, Barack Obama och Joe Biden, på scen i helgen inför tusentals i publiken och förklarade att USAs demokrati är under attack, att den är hotad. Och att det amerikanerna själva som har makten att avgöra landets framtid genom sin röst idag i kongressvalet.Obama och Biden menar att det republikanska partiet, framför allt de senaste två åren, blivit allt mer extremistiskt och auktoritärt. De målar ut så kallade Maga-republikaner, Trump-allierade som antidemokratiska valförnekare som sprider lögner och skapar rädsla genom att bland annat vägra erkänna Joe Bidens valseger 2020. Barack Obama sa på ett kampanjmöte i Wisconsin förra helgen att det enda republikanerna bryr sig om är att håna demokrater och göra Donald Trump nöjd. (Och president Biden deklarerade för väljarna i natt att de nu har en chans att försvara demokratin.)Idag den 8 november hålls det första nationella valet sedan 2020 då Donald Trump spred de falska anklagelserna om valfusk som sen ledde fram till att hundratals av hans anhängare stormade USAs kongress och, menar många, attackerade den amerikanska demokratin. Två år senare är berättelsen om det stulna valet fortfarande central inom det republikanska partiet.)Nära 300 republikanska kandidater i mellanårsvalet idag har antingen ifrågasatt eller vägrat erkänna att president Biden vann, enligt en stor undersökning från Washington Post. Samtidigt har flera republikaner öppnat för att de kanske inte heller kommer acceptera en förlust om de förlorar sina val. En av dem, är senatorn Ron Johnson som jag träffade i Wisconsin för en dryg vecka sen. Då sa han till mig att det är demokraterna som utgör ett hot mot USAs demokrati. Joe Biden splittrar det här landet.Och den republikanska väljaren Jerry som jag träffade i Pennsylvania håller med. Biden och demokraterna bryter mot konstitutionen, de inskränker våra friheter. Jag vill ha ledare som hedrar det våra förfäder skrev, säger han. We, the people, ni minns.En annan mening amerikaner kan citera i sömnen, ur självständighetsförklaringen från 1776 lyder: Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa. The right to life, liberty and the pursuit of happiness.Det skulle dröja länge i USA innan alla invånare kom att omfattas av de rättigheterna. Och hur det som pågår i landet idag: misstron mot de demokratiska institutionerna, mot folkvalda och myndigheter, misstron amerikaner emellan – kommer fortsätta förändra landet de närmsta åren och decennierna, det kan vi nu bara ana konturerna av. Men just idag har amerikanerna, de, folket, en chans att rösta för det som betyder mest för dem, oavsett vad det är.Cecilia Khavar, [email protected]

Utrikeskrönikan 7 november 2022. Bryssel, måndagJag skulle vilja introducera ett nytt politiskt begrepp.Eller ja, nytt är det egentligen inte. Det är ett begrepp som redan finns och används, i Finland.Men det är i min mening ett så pass underbart målande politiskt begrepp så jag tycker det förtjänar att spridas utanför de finska gränserna.Begreppet jag tänker på är kvällsmjölka.Ordet finns så klart redan på svenska men hos oss används det väl bara i ordets strikta bemärkelse. Det vill säga att bonden, efter att ha mjölkat korna på morgonen, går ut igen på kvällen för att se om det inte går att krama ut lite till.I Finland används detta begrepp inte bara bland bönder utan också bland politiker. Jag fick nys om detta genom min kollega från Yle, Rikhard Husu. Och han får förklara närmare:  Kvällsmjölka det är ett väldigt etablerat begrepp i finländsk politik där man avser det att man försöker utvinna fördelar efter det att man redan har ingått ett avtal eller slutit en kompromiss.Så när man alltså har kommit till sluttampen i en finsk politisk förhandling eller kanske rent av är överens, ja då kommer det en slipad politiker och försöka kvällsmjölka fram ytterligare några fördelar.I Finland förknippas det här begreppet framförallt med: Centerpartiet – som tydligen har en särskild förkärlek och förmåga att kvällsmjölka.Här kommer kollegan Rikhard igen:Till och med motståndarna till Centerpartiet tror jag har viss respekt för partiets förmåga att vinna senkomna segrar i politiska duster just genom kvällsmjölkning.Jag tycker som sagt att detta är ett klockrent politiskt begrepp som förtjänar att spridas och är det någonstans det verkligen passar in så är det i EU-politiken.Hur ofta har jag inte suttit på toppmöten klockan två på natten och fått höra av källor att, ja men vi närmar oss slutet men vi är inte riktigt klara än. Land X stretar emot in det sista. De vill ändra de gemensamma slutsatserna, ha in en till mening eller kanske bara ett enda ord.Som när Spaniens Pedro Sanchez höll kvar alla EU-ledarna i nio timmar på mötet i våras för att han skulle få undantag från EU:s regler och kunna införa nationellt pristak på gas.Nyhetssajten Politico beskrev det som att Sanchez la fram kulorna på förhandlingsbordet för att beskriva hur hårt han förhandlade in i det sista. Jag tycker att kvällsmjölka låter bättre.Eller om vi ska ta ett gammalt klassiskt svenskt exempel. När Göran Persson gick in till Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder 1999 under EU:s förhandling om långtidsbudgeten där Persson vägrade lämna rummet förrän han fått en rabatt på den brittiska rabatten.Generellt när EU-länderna förhandlar om pengar tar det alltid fruktansvärt lång tid och det är jättesvårt. Troligtvis för att det förekommer en hel del kvällsmjölkning.Nu börjar det bli dags att avsluta den här krönikan. Mina tre minuter är redan passerade. Men kanske kan jag dra ut på det lite till. Kanske kan jag krama fram bara några extra sekunder för mig själv i etern även om min tid egentligen är slut.Man skulle kunna säga att jag rent av kvällsmjölkar.Andreas Liljeheden, i [email protected]

Utrikeskrönikan 4 november 2022 Peking, fredag.Om ett par veckor drar SVT:s långkörare ”På spåret” igång igen.Frasen ”Vart är vi på väg”, som används i frågeprogrammet, är det nog många som är bekanta med där hemma.Här i Peking undrar nog många samma sak, även om de inte nödvändigtvis tittar på ”På spåret.”Efter att det styrande kommunistpartiet avslutade sin kongress nyligen, står det nämligen klart att den högsta ledaren Xi Jinping sitter kvar åtminstone fem år till.Och under kongressen tog han av allt att döma ett ännu starkare grepp om makten.Alla tunga poster gick till män som ingår i hans nätverk.Ett utfall som fick börsen att falla och som av många tolkas som att Kina kommer fortsätta längs en väg där den politiska tyngdpunkten vilar på ideologi, teknologisk utveckling- och självförsörjning och så kallad ”säkerhet”.Det är en framtid där kommunistpartiet med Xi Jinping i spetsen tar stor plats i det kinesiska samhället.Så, vart är vi på väg?För tio poäng. Vi rör oss bakåt i tiden, till en era många trodde var död och begraven. Men Kulturrevolutionens osaliga ande hemsöker alltjämt den av censuren skadeskjutna offentliga debatten. Vi passerar Yan’an, kommunistpartiets revolutionära vagga dit Xi Jinping nyligen gjorde sin första resa efter partikongressen. Det var här som Mao rensade ut politiska motståndare och tog kontroll över partiet.Åtta poäng. Vi bromsar oss framåt mot avskaffade BNP-mål och smärtsamma ekonomiska omställningar. Bakom oss ligger dagarna av hög tillväxt. På skyltar längs vägen har någon skrivit ”Gemensamt välstånd”, Xi Jinpings paroll om en ekonomisk fördelningspolitik som ska minska klyftorna. Den privata sektorn drivs på reträtt, när staten avancerar.Sex poäng. Vi åker mot stormig kust, där vad som är kvar av fastighetsjätten Evergrande svajar i kastvindarna. Vi passerar ofärdiga husprojekt och vid horisonten skymtar Hongkongs skyskrapor, eller är det Shenzhen? Det är svårt att se skillnad nu för tiden…Fyra poäng. Resan fortsätter längs kusten där stridsflyg regelbundet markerar sin närvaro mot demokratin på andra sidan sundet. Snart är det presidentval i Taiwan och Peking vill gärna ha med Taiwaneserna på resan mot ”nationens stora pånyttfödelse”, vare sig de vill det eller ej.   Två poäng. Snart når vi vår slutstation. Men först måste du sitta i karantän i minst en vecka. Kom ihåg att covid-testa dig åtminstone var tredje dag och registrera dig med din smittspårningsapp vart du än går. Rött är bra, men hälsokoden ska vara grön. Välkommen till mittens rike.Björn Djurberg, [email protected]

Utrikeskrönikan torsdag 3 november. Här är Kairo, torsdag.Det börjar äntligen bli lite svalare här i Mellanöstern - ner från 40 grader i september - oktober till under 30 nu när klimattoppmöte och fotbolls-VM ska hållas här i regionen.Men statistik visar att Mellanösterns och Europas temperaturer stiger dubbelt så fort som världsgenomsnittet, 0,5 grader per decennium. Redan i år 53 grader varmt i Gulfen.Förra sommaren var vi många som skrattade lite förfärat åt en bild på asiatiska gästarbetare medan de hivade ner två meter långa isblock i en simbassäng i Förenade Arabemiraten. Jag fantiserade då om att poolägaren skulle sjunga - på samma sätt som i Povel Ramels ”Varför är där ingen is till punchen”- ”Varför är där ingen is till poolen?” om gästarbetarna från Bangladesh slarvat med nedkylningen.Men den här sommaren var jag tacksam att inga bilder visades på konsekvenserna av årets temperaturhöjningar.Strax efter sommarlovet, den 11 september, när skolterminen börjat, somnade fyraåriga Minsa Mariyam Jacob i skolbussen i Qatar på morgonen. Ingen märkte att hon inte gick av när bussen parkerat utanför förskolan. Vid lunchtid hittades hennes döda kropp. Den lilla indiska flickan var barn till gästarbetare.Och i Förenade Arabemiraten dog en åttaårig gästarbetarson efter att ha blivit inlåst i en bil i 51graders värme.Man kan skratta åt is i poolen och vore det inte så allvarligt hade man också kunnat skratta åt att egyptisk polis klumpigt grep en indisk klimataktivist i söndags. Ajit Rajagopal fick tillbringa 27 timmar i häkte efter att han ensam med ett litet fredligt plakat skulle börja gå sin klimatvandring från Kairo till Sharm el Sheikh.Men protester är förbjudna i Egypten. Inför klimattoppmötet har man byggt en särskilt plats för demonstrationer - ungefär som en rökruta.Indiern Ajit Rajagopal fick en hel del uppmärksamhet, genant för Egypten. Men mindre uppmärksammat är att minst 67 egyptiska aktivister har gripits senaste tiden, misstänkta för att sprida så kallade falska nyheter, till exempel uppmaningar om att demonstrera den 11 november under klimattoppmötet.Ännu fler har stoppats på gatan och fått sina mobiltelefoner genomsökta, bland dem en universitetsprofessor.Människorättsförsvarare i Egypten sätter stort hopp till klimattoppmötet, inte i första hand för att de hoppas på sänkta temperaturer, utan för att Egyptens politiska fångar nu uppmärksammas av allt fler. En majoritet av världens nu levande Nobelpristagare i litteratur, vädjade igår till Egypten att släppa tusentals politiska fångar, inklusive hungerstrejkande Alaa Abdel Fattah, den 40-årige författaren och demokratiaktivisten som på måndag när COP27 inleds, även kommer att sluta dricka vatten.Det är inte bara stigande celsiustemperaturer som gör att Egyptens regering kan komma att få det hett om öronen under klimattoppmötet.Cecilia Uddén, [email protected]

Utrikeskrönikan 2 november 2022. London, onsdag.Tre ledare på sju veckor. Revolter, fester, pakter, läckor till media och interna strider. Den brittiska politiken – eller en dokusåpa?Rishi Sunaks tillträde som brittisk premiärminister blev lite som omröstningsmomentet i ”Expedition Robinson”. Boris Johnson dök upp likt en joker från sin semester i Karibien, men fick erkänna sig besegrad i elfte timmen och gå på plankan.När rösterna hade räknats var det Rishi Sunak som vunnit. Men vem skulle han sedan, likt ”bachelorn”, välja att ha vid sin sida i Big Brother-huset – eller ja, regeringen? Sunaks lag samlar nu både kollegor som stått bakom honom under striden om premiärministerposten och vissa som hade slutit pakter med andra kandidater, i ett försök att hålla ihop det numera splittrade laget: regeringspartiet Tories.Och det är inget paradishotell som Rishi Sunak flyttar in på. För efter partygate-skandalen, premiärministerbyten och inte minst den ekonomiska turbulensen har en hel del recensioner varit svidande.Allmänheten verkar inte heller vilja ”gifta sig vid första ögonkastet” med Rishi Sunak. Han har visserligen fått bättre förtroendesiffror än sina företrädare men ska man döma av opinionsmätningarna är de flesta tittare mer sugna på att byta ut deltagarna. Det största oppositionspartiet Labour har sina starkaste opinionssiffror på över tjugo år, medan regeringspartiet Tories ligger rejält under efter tolv säsonger vid makten.I det senaste avsnittet av brittisk politik har en faktisk dokusåpa nu tagit plats. Den tidigare hälsoministern Matt Hancock fick avgå förra året för att han brutit mot sina egna pandemiregler om att inte ha närkontakt med personer utanför sitt hushåll. Han hånglade med en kollega, vilket fastnade på övervakningsbilder som läcktes till media. Men det verkar inte ha avskräckt honom från att ställa sig framför kameror igen. Han ska nu vara med i dokusåpan ”I’m a celebrity, get me out of here”. Serien hade faktiskt en kortlivad svensk version 2009 under namnet ”kändisdjungeln”.Att en parlamentsledamot ska resa till Australien för att äta syrsor, spindlar och andra... delikatesser, medan många av de brittiska hushållen kämpar med höga energikostnader och matpriser har inte landat väl. Matt Hancock stängs av från Torypartiet och blir i stället politisk vilde i parlamentet.Medan det politiska dramat snurrar vidare skänker jag en tanke åt den enda konstanten i premiärministerbostaden No 10: Huskatten Larry som togs in från ett katthem 2011. Vid det här laget har en hel del personal, och premiärministrar, kommit och gått, medan den gråspräckliga musjägaren fortsätter spatsera utanför den svarta dörren på Downing Street – likt en programledare som stannar kvar säsong efter säsong.Stephanie Zakrisson, [email protected]

Utrikeskrönika 1 november 2022. Bangkok, tisdag.Nu när kobran Sir Vääs, eller ormen som ömsade namn till Houdini, är aktuell så antar jag att suget efter mer nyheter om ormar och ödlor är enormt i Sverige. För det var länge sedan en reptil fick så mycket uppmärksamhet i svensk media som Sir Vääs, eller kobran Houdini. Förresten borde det inte vara Sir Houdini eftersom en Sir titel borde behållas även efter namnbyte eller regelbunden skinnömsning. Nåja, vad titeln än må vara så måste jag erkänna att jag är lite förvånad över det massmediala utrymme kobran fått. Ständiga uppdateringar om läget har hörts i radio, tv, tidningar och på sociala medier. Eftersom intresset bland svenskar verkar vara slukande så kommer här en liten komprimerad sammanfattning av de senaste veckornas nyheter med reptiler i huvudrollen från några av de Sydostasiatiska länder jag bevakar.Vi börjar i Thailand. I förra veckan upptäckte en bonde väster om Bangkok att en över tre meter lång pyton hade tagit sig in i buren där bonden hade sina ankor. Det något färre antalet fjäderfän i buren fick bonden att misstänka att de stora bulorna på ormen var hennes fåglar. Mycket riktigt. Efter en kort och intensiv kamp fångades ormen med hjälp av inkallade viltvårdare. I ett försök att fly spydde ormen upp ankorna och blev då smal igen. Men trots det lyckades personalen från viltvårdcentret att stoppa ned boaormen i en säck för vidare transport till djungeln. Bonden Chan sa till lokala medier att hon nu måste bygga bättre staket för att skydda sig själv och sina ankor.Men det är inte bara ormar som ställer till det. I närheten av turistorten Krabi blev en försäljare på nätet abrupt avbruten i sin direktsändning av en stor vattenödla som sprang in i butiken. Ödlan jagades av arga bybor efter att den hade käkat upp deras kycklingar.  Den två meter långa  reptilen blev dagens snackis bland Thailändare på sociala medier.Betydligt värre gick det för en 54-årig kvinna på Sumatra i Indonesien. Kvinnan anmäldes försvunnen av sin man när hon inte kommit hem efter att ha samlat gummi på plantagen. Hennes oroliga familj ringde räddningstjänsten som började leta efter henne i den närbelägna skogen. Där hittade den förfärade räddningspersonal en jättepyton utsträckt i en glänta bland träd med en stor rundning på magen. Deras farhågor besannades när man skar upp ormen och där hittade den lilla kvinnan. Bychefen sa till Indonesiska medier att pytonormen troligen attackerade kvinnan genom att först bita henne och sedan klämma henne till döds för att slutligen svälja henne hel. Hemsk historia.Jag vill avsluta den här lilla rundan av, ska vi kalla det reptilnyheter, med något glädjande.Ett buddisttempel i Thailändska Sukhothai fick oväntat besök av en över två meter lång orm. En av de unga munknoviserna ville visa sitt mod och skulle jaga bort ormen från det blanka marmorgolvet som var lite för halt för munken och ormen.I sin iver att få bort ormen halkade munken och satte sig på ändan, något som fick tempelbröderna att börja gapskratta. Ormen som försökte fly undan hade det inte heller lätt. Det hala marmorgolvet gjorde att den inte fick fäste. Tillslut under glada tillrop och skratt lyckades den modiga munken peta ned ormen i kloakerna.Och med det sätter jag punkt för reptilbevakning.Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönika 31 oktober 2022. Stockholm måndag.2022 har varit ett år fyllt av extrema väderhändelser.I Europa har den värsta torkan på 500 år fått floder att torka ut, skogar att brinna och dricksvatten att sina.I Kenya, Etiopien och Somalia fortsätter den värsta torkan på 40 år efter flera uteblivna regnperioder. Många miljoner människor lider av hunger och brist på rent vatten. Bara i år ökade antalet drabbade från 9,5 miljoner till drygt 16,2 miljoner, enligt Unicef.I Mellanöstern fick tusentals människor uppsöka sjukhus efter ovanligt många sandstormar.I Kina ledde extremvärmen till minskad elproduktion då 66 av landets floder torkade ut.I USA orsakade orkanen Ian stor skada i Florida och blev en av de starkaste och dyraste orkanerna i landet hittills.I Pakistan hamnade en tredjedel av landet under vatten efter ovanligt starka monsunregn. 33 miljoner människor drabbades, mer än 1000 personer dog, och många fler förlorade hem och hus och medan vattnet nu sakta sjunker undan frodas malaria, diarréer och andra sjukdomar.Världens länder har kommit överens om att vi ska göra allt vi kan för att minska utsläppen av växthusgaser som förstärker den globala uppvärmningen och leder till fler såna här extrema väderhändelser.Men just nu gör vi precis tvärtom. Vi lägger ännu mer kol på fossil-brasan så att alla växthusgaser når rekordnivåer och oljebolagen gör rekordvinster.Om en vecka börjar FN:s stora klimatmöte i Egypten. Och i de klimatlöften som världens länder vill lägga på bordet där, finns ingenting som gör det troligt att vi kommer att kunna nå målet att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader, som är Parisavtalets mål. Det skriver FNs miljöorgan i en analys. Som det ser ut nu är vi snarare på väg mot minst 2,5 graders uppvärmning vid århundradets slut. Hittills har vi uppnått litet drygt 1 grad.Att fortsätta släppa ut ännu mer växthusgaser i atmosfären - det är som pumpa in stereoider i klimatsystemet. Den jämförelsen gör meteorologen Martin Hedberg i sin bok Extremt väder.Väder och klimat kommer inte att återgå till de mönster vi tyckte var normala under 1900-talet. Med ett dopat klimatsystem kan vi förvänta oss ännu mer extremt väder.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönika 28 oktober 2022. Pittsburgh, fredag morgon.Ett foto sprids på nätet, blir viralt. ”Den amerikanska drömmen”, skriver Fox News under bilden. Det är egentligen en alldaglig bild på en pappa och hans 3-årige son på en basketmatch. Men det som sticker är ut att pappans skäggiga ansikte och händer är täckt av svart kol precis som hans bara armar som är synliga under de smutsiga arbetskläderna och de grova kängorna. Michael McGuire, som pappan heter, en kolgruve-arbetare i Kentucky hade skyndat sig direkt från jobbet för att inte missa sonens första match med favoritlaget. Och fotot verkar ha berört många. Tränaren för basketlaget Kentucky Wildcats sa till reportrar att han visat fotot för sina spelare. Jag ser det framför mig som i många Hollywood-filmer – en coach som håller ett litet inspirationstal med spelarna i en halvcirkel runt sig i omklädningsrummet. ”Jag talade med dem om att hårt arbete är hederligt arbete, och att den här mannen tog sig tid för sin son”, sa tränaren.Och jag tänker på fotot och det här med romantiseringen av arbetarklassen när jag reser i Pennsylvania för att bevaka valrörelsen som är inne på slutspurten nu i USA. Här i den gamla kol- och ståldelstaten, där naturgasutvinningen nu är en viktig inkomstkälla, är gruppen väljare utan universitetsutbildning som de brukar definieras, viktiga att locka.I valet till senaten nu i delstaten är demokraternas kandidat John Fettermans hela varumärkes-strategi att han är en jordnära man av folket. Han går förutom i sällsynta fall klädd i shorts och hoodies, luvtröjor. Och han pratar om vanligt, hederligt folk som sliter, om fackförbundens betydelse, om att höja minimilönen. Och på ett av hans kampanjmöten i veckan träffade jag snickaren Steven Moses som sa att John Fetterman är precis som en av oss. Att se en politiker i basketshorts istället för kostym: heck yeah, sa Steven.Men en annan väljare bredvid vid sin pickuptruck med ett Trump-klistermärke lyfte istället fram republikanen Mehmet Oz som den som bäst kan relatera till så kallat vanligt folk, han vill stärka naturgasindustrin och det hjälper arbetarna.Många känner till historien om hur Donald Trump bars till makten mycket tack vare stöd från vita arbetarklassväljare som tidigare stöttat demokrater i delstater som Pennsylvania, Wisconsin och Michigan. Och trots att president Joe Biden i valet 2020 försökte vinna tillbaka delar den väljargruppen genom att lyfta fram sin egen enkla bakgrund och ofta prata om hur hans pappa brukade säga: ”Joey, en lönecheck är mer än bara pengar, det handlar om värdighet och respekt”, så förlorade Biden ändå stort mot Donald Trump bland just vita arbetarklassväljare.Samtidigt har demokraterna hållit kvar i sitt stöd från minoritetsväljare, till exempel svarta och latinos utan universitetsutbildning. Men i årets val larmar nu demokratiska strateger från vågmästarstaten Nevada om att de höga priserna, som drabbat bland annat de många arbetarna inom turistnäringen hårt, kan leda till att de väljarna stannar hemma. Något som skulle kunna ge republikanerna seger i delstaten.Gatumusikern Alex King som jag träffade i Las Vegas ska inte rösta i valet, sa han. ”Min hyra har stigit och mitt kylskåp är tomt, men min röst kommer inte göra någon skillnad.”Cecilia Khavar, Pittsburgh [email protected]

Utrikeskrönikan 27 oktober Sukkur, torsdag.Toba Tek Singh. Texten på vägskylten flimrar förbi snabbt. Va finns det på riktigt tänker jag? En plats som faktiskt heter Toba Tek Singh. Jag trodde att det var en påhittad ort som författaren Saadat Hasan Manto skapat till sitt mästerverk med samma namn.För oss som är nördigt intresserade av Sydasien och därmed på köpet av Partition, delningen av brittiska Indien i en indisk och en pakistansk del – för oss är novellen “Toba Tek Singh” en klassiker. Den handlar om en psykiskt sjuk man som hamnat på ett boende i Lahore för att skickas över gränsen till det som blivit Indien. Men när han får reda på att hans hemort numera tillhör Pakistan så vägrar han. Till slut lägger han sig ner på marken i det som blivit ingenmansland. Världen runt omkring honom är blodfärgad, de mest ohyggliga brott man kan tänka sig har satt miljoner i rörelse. Människor har flytt undan grannar som blivit fiende över en natt. Kvinnor har rövats bort, våldtagits. Barn slaktats. Vuxna män likaså.Det här är inte bara fiktion. Det är en del av familjehistorien för många av oss med rötter på den här kontinenten. Muslimer, sikher och hinduer – alla är både offer och förövare. En del av oss har letat efter hus och gränder på platser som en gång var våra släktingars trygga punkt. Tunga i sinnet när tiden sopat bort alla spår av deras existens. Upprymda när någon gamling gått förbi och plötsligt sagt jo den familjen har jag hört talats om.Hatet som briserade då har blivit till en djup misstro mellan länderna. Det kan också till viss del förklara varför människor i Indien gläds så åt att Storbritanniens nye premiärminister heter Rishi Sunak – medan reaktionerna i Pakistan är betydligt mer nertonade även om det finns en och annan som säger att Sunak minsann är pakistanier. För Rishi Sunaks förfäder bodde på den här sidan gränsen innan de emigrerade till Afrika.Fast på den tiden fanns det ingen förstås gräns och många hinduer och sikher bodde här. Så är det ju inte längre. Medan jag sitter i bilen skenar fantasin iväg. Hur ser det ut där i Toba Tek Singh? I min hjärna har tiden stått still och Saadat Hasan Manto dricker doodh pati, alltså te med mjölk, vid det lokala haket. Tänk om man skulle ta en liten avstickare dit tänker jag och tittar på min gamla papperskarta. Ser inte så långt ut. Min pakistanske kollega har slumrat till i värmen. Vi hinner kanske dit utan att han märker det och protesterar över att jag slösar med tiden? Nä, säger chauffören, det är två timmars bilväg dit. Och vi har redan en mycket lång resa framför oss.Det blir inget besök i Toba Tek Singh, denna symboliska plats för våld och vanvett. Jag åker vidare istället till nästa förödelse där våldsamma oväder lett till mycket lidande och säkert också stoff till flera litterära verk om någon känner sig manad.Naila Saleem, Sydasienkorrespondent på plats i Pakistan.

Utrikeskrönikan 26 oktober Göteborg onsdag.Den första frosten har kommit och i norra Finland hörs halkvarningar på radion.I Ruka som är en av Finlands största skidanläggningar har de första nedfarterna öppnat med hjälp av sparad snö från förra säsongen.Allt är redo för vinterns turistsäsong – men det blir ännu ett år utan ryska turister.Jag besöker Kuusamo, ett mindre samhälle i Norra Österbotten med ändå en av Finlands större turistorter med omkring 1,2 miljoner gästnätter. Allra flest kommer på vintern.Kuusamo med sina cirka 15.000 invånare ligger bara 30 km från ryska gränsen. Den närmsta gränsöverfarten är liten och området närmast på ryska sidan är glest befolkad. Men före pandemin stod ändå ryska turister för en betydande del av den internationella turismen.  När gränsrestriktionerna infördes under pandemin försvann ryssarna i princip helt och har sen dess på riktigt aldrig kommit tillbaka. Men vi saknar de inte, säger Jouko Manninen, borgmästare i Kuusamo när jag träffar honom i stadshuset.När Ryssland anföll Ukraina bröt staden direkt det långa vänskapssamarbetet med grannstaden på ryska sidan och näringslivet har jobbat hårt för att ställa om.Under pandemin ökade de inhemska gästerna och ersatte en del av det ryska bortfallet.Andra stora grupper kommer från Storbritannien, Spanien, Nederländerna och de ska förhoppningsvis bli fler.Men det finns flera mörka moln som kan sammanfattas i krig, energikris och inflation.  När Ryssland invaderade Ukraina fick jag första gången känslan av att det faktiskt kan hända här också säger Jouko Manninen. Det var en djupt obehaglig känsla som snabbt följdes av att om det händer så ska vi kämpa och försvara oss säger han med emfas.Han har tidigare varit officer i finska försvarsmakten och konstaterar att med dagens vapen spelar just närheten till Ryssland egentligen ingen större roll -  moderna vapen når långt.Bland människor jag möter är minnet av tidigare rysk/sovjetisk ockupation stark. Det är en historia som berättas mellan generationer och äldre personer är starkt berörda när de tänker på barn och barnbarn och vilken framtid de går till mötes.Andra fokuserar på att få vardagen att fungera och vill inte alls tänka på vad som händer i omvärlden.Kommunen arrangerar så kallade säkerhetskvällar för att minska oron bland invånarna. Öppna informationsmöten där representanter för samtliga berörda myndigheter finns på plats för att berätta om sin verksamhet och svara på frågor.Och kämpaandan som Jouko Manninen ger uttryck för finns på flera plan.Det är många små turistföretag som kämpar i motvind men vi kommer inte ge oss säger företrädare för den lokala turistorganisationen och slår fast - vi jobbar hårdare med de resurser vi har.Carina Holmberg för P1 [email protected]

Utrikeskrönikan 25 oktober 2022 Lviv, tisdag. Tillbaka. På samma hotell, i samma rum. Åtta månader har gått i ett, sedan jag väcktes av det där samtalet från kollegan i Stockholm. ”Det har börjat nu, de bombar Kiev, de bombar överallt. Är du i säkerhet? Bra, då räknar vi med dig i sändningarna strax”. Vi la på. I samma stund gick flyglarmet här i Lviv och över hela Ukraina, ett molande ylande i morgonmörkret.Där och då försvann tid och rum. Kriget blev det enda som existerade. I början levde jag och min kollega Johan-Mathias på adrenalin, allt skulle berättas, skildras, rapporteras. Vad åt vi? Sov vi? Vad pratade vi om mellan varven? Ingen aning. Det var oviktigt, liksom allt som inte kretsade kring kriget. När jag kom hem till Stockholm efter en månad i Ukraina tyckte jag att det var märkligt att skyltdockorna i en klädbutik jag brukar gå förbi hade nya kläder. Varför brydde man sig om att byta kläder på skyltdockor när ett krig rasade i Europa? Jag tackade nej till födelsedagsbjudningar och när jag väl träffade kompisar ville jag inget annat än att prata om det som hände i Ukraina, för vad skulle man annars prata om? Stackars min omgivning där och då. Men dag ett, blev två, blev dag 100. Ett halvår gick, åtta månader sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och någonstans där emellan hände något. Försoningen, acceptansen. Kanske insåg jag det när jag kom på mig själv att handla kläder hemma i Stockholm som jag sett hänga i ett skyltfönster, då jag började uppskatta födelsedagsfiranden och att få prata om annat när jag väl kunde, när jag var utanför det, hemma i fred.För det som jag tidigare sett som en del av vardagen, något självklart, är numera något jag värdesätter så enormt, att ha de där samtalen om vardagsbestyr, firanden av alla dess slag, ett hem, en viloplats, det är en ynnest men också en del av livet, fastän det är krig. Och båda kan få existera samtidigt. Åtta månader har passerat och jag är tillbaka i Lviv där det började för mig för åtta månader sedan. En kort tid. Och väldigt lång på samma gång.  Lubna El-Shanti, Lviv. 

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Stockholm, måndag den 24 oktober.Jag tänker på det här med avfallsdeponier eller soptippar.Dit vi alla åker någon gång om året för att bli av med skräp, ett gammalt kylskåp, en nersutten soffa eller något annat uttjänt.Och avfallsdeponin, återbruket eller soptippen – kärt barn har många namn – som vi tar oss till ligger oftast en bit utanför stan, så brukar det vara.När jag häromdan stod och blickade ut över tonvis med avfall, med tunga fordon cirkulerandes mellan högarna, skriande fågelflockar ackompanjerade av skällande hundar – så kunde jag konstatera att det finns olika former av skräp.Jag befann mig några kilometer utanför Cluj, en av Rumäniens större städer.Avfallsdeponin i Pata Rat, hyser även den dem där gamla tv-apparaterna, möblerna och allt möjligt annat demolerat och defekt...Men... utöver det, har här också dumpats – människor.Barn, åldringar, kvinnor, män... totalt 2000 själar lever på den här soptippen.Den senaste bosättningen växte fram för bara tolv år sen. Kommunen placerade den bredvid platsen där ett sjukhus hade fått dumpa sina uttjänta produkter. Därför fick bosättningen smeknamnet Tjernobyl.Att 76 romska familjer hamnat där, på soptippen är en självklarhet, sa Alex när vi träffades. Han är socialarbetare, driver romsk radio och är också aktivist, som driver romska frågor.Han var en av dem som dumpades i ”Tjernobyl”.För romer, konstaterade Alex, behandlas och ses som skräp. Även 2022. Och även inom EU, trots principer och vackra ord om minoriteter och deras rättigheter. Sen började han räkna upp städer i Rumänien, där romer bor på soptippen...När jag stod där på tippen med Alex grep en stark obehagskänsla tag i mig. Tanken som slog mig: tänk om detta hade varit jag! Vi är ju ganska lika jag och Alex... i samma ålderspann, har fru och barn, jobbar med media...Nu en tid efter mötet finns känslan kvar, obehaget skaver och rädslan i mitt huvud tar sig olika uttryck, på natten förvandlas den till bilder...Ser mig själv – på en soptipp!Våra barn, jag och min fru, det stinker, kackerlackor, råttor... vi ligger på skitiga madrasser på golvet i ett rum på 16 kvadrat, här finns också kylskåpet, och tv:n.Det här är hela vårt hem.Vad hände – jag hade jobb i stan, trerumslägenhet, barnen i skola och förskola, kände mig som en vanlig medborgare...Det här är svårt att ta in, något måste vara fel, en mardröm...så jag försöker vakna, tvingar mig. Och lyckas ännu en gång.För Alex och hans familj och alla andra i Tjernobyl finns inget att vakna ifrån.De blir kvar på dem gulnande, skitiga madrasserna ikväll.De blir kvar i den mardröm som fick Alex att tänka att han var död, när han såg var dom hade hamnat den där decemberdagen 2010.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Paris fredag,Det är några ord från regeringsförklaringen i veckan som inte vill lämna mig.”Det offentliga finns till för att tjäna medborgarna. Aldrig tvärtom”.Vad ville vår nye statsminister skicka med mig här egentligen, alltså som medborgare? Och visst var det någon annan som sa nåt liknande... fast tvärtom...”Ask not what your country can do for you. Ask what you can do for your country”.Just det John F Kennedy 1961, också under en krisperiod.Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land?Varför väljer de två statsmännen att formulera sig så olika när det gäller relationen mellan stat och medborgare? Är det partipolitik? Men det handlar ju inte om omfattningen eller inriktningen på den offentliga servicen.Det är hur man som medborgare förhåller sig till den, det vill säga mer som ett moralfilosofiskt dilemma. Är jag en del av det offentliga eller herre över det offentliga? Är det kanske kulturellt betingat, det vill säga typiskt svenskt att utgå från att det offentliga ska tjäna medborgarna och inte tvärtom?På min sons förra skola, i Sverige, var det citrusfruktförbud till exempel, därför att en elev var allergisk. Restriktionerna var inte begränsade till klassen, eller ens till avdelningen. Nej inga clementiner fick vara någonstans på skolan. 500 barn lärde sig därmed att det är helt rimligt att ett barn sätter standarden för ett helt samhälle. Utan att ta ställning till det rimliga i det här, kan jag konstatera att man i Frankrike tänker tvärtom.När jag ringde till matbespisningen på min dotters skola här till exempel och önskade glutenfri kost till henne svarade chefen där att det tyvärr var otänkbart. Mina olika peppande inspel och förslag på olika nivåer av anpassning, ifrån hur enkelt det är att byta ut vetemjölet i all kost, till om hon inte i alla fall kunde tänka sig att steka en nötbiff då och då till min dotter separat, möttes av totala nobben.”Madame, jag kan inte lägga om allt för ett barn”.Men det är svårt det där med kulturella skillnader.Vi kanske snarare ska förstå statsministerns uttalande utifrån vår tid? Vi kräver ju naturligtvis helt enkelt en helt annan höjd på samhällsservicen idag, än man gjorde på Kennedys 60-tal. Jag kan konstatera efter att ha följt tre val på nära håll, i Frankrike, Italien och Sverige, både att många medborgare oavsett partisympati och land anser att det offentliga inte kan erbjuda det de förväntar sig, varken när det gäller vård, skola, energiförsörjning, klimatåtgärder eller trygghet, inte ens i Frankrike och Sverige som båda har väl utbyggda välfärdssystem. Och så kriget på det.Så även om statsministern nu har lovat att tjäna oss, med motiveringen att det offentliga finns till för medborgarna och inte tvärtom, så hoppas jag att han tycker att det är ok att jag samtidigt bidrar lite på min kant - för mitt land, för nog verkar det som att alla krafter kommer att behövas ett tag framöver.  Marie Nilsson Boij, Paris

Utrikeskrönikan. Stockholm, torsdag.I dag skulle jag egentligen ha varit i den indiska it-staden Bangalore men att få journalistvisum till Indien är inte det lättaste. Att få visering som journalist kan överhuvudtaget vara besvärligt på många håll i världen och flera av mina åtta bevakningsländer tar god tid på sig. Men Indien leder långsamhetsligan. I 1,5 år har jag väntat på att få ett journalistvisum. Ja ni hörde rätt; jag sökte i mars 2021 men har varken fått ja eller nej på den ansökan. Lämnade in en ny för några veckor sedan eftersom jag så gärna ville åka tillsammans med några andra till just Bangalore. Inget svar den här gången heller.Ett av de möten jag sett fram emot i Bangalore är med ett företag som tagit fram en portabel mammografikamera. Tänk att slippa smärtan det medför att trycka in bröstet i de apparater vi använder! Ett annat ämne värt att titta närmare på är energifrågan. Indien är beroende av kol men håller i allt större utsträckning på att ställa om till solenergi. Det finns en uppsjö spännande projekt som på ett direkt plan förändrar och förbättrar människors liv. Och det här med stadsplanering och hållbarhet, där Indien gärna sneglar på Sveriges lösningar - vad händer i praktiken? Min att göra lista över viktiga Indienjobb har blivit lång.Varför tar det då sådan tid? Ja, den som visste! Det svar som ges är att det är en backlogg i Delhi, att administrationen där har en stor hög att arbeta sig igenom efter pandemin. Men jag har branschkollegor som fått visum sedan 2021, en del flera gånger om. Ingen är gladare för det än jag – för Sverige behöver mer Indienbevakning, inte mindre. Jag skulle till och med vilja påstå att Sverige som land behöver mer av Indien; vi kan ju både lära ut och lära oss av människorna i detta jätteland.En indisk väninna föreslog fnissandes en i hennes tycke kreativ lösning på mitt visumproblem: att jag gifter mig med en indier.Nu hade hon ingen lämplig manlig släkting att tillhandahålla så kanske får jag istället vända mig till världens mest kända matchmaker Aunty Seema from Mumbai känd från reality tv-serien Indian Matchmaking. I sådana här sammanhang är det inte sällan viktigt att man som kvinna framstår som hemmakär det vill säga kan laga goda linsgrytor, vill ha barn och är anpassningsbar. Men kvinnans krav då?Här kommer min lista – och nu byter jag språk för att nå den indiska diasporan: Middle aged divorcee and fiercly independent woman seeking Indian national for marriage. You are emotionally and financially stable, open to all religions, family oriented of course and honey if you don't know how to make a decent daal – don't bother sending your CV!Naila Saleem, [email protected]

Utrikeskrönika 19 oktober 2022. Köpenhamn onsdag. Det är något som känns annorlunda.Det är mindre än två veckor kvar till valet och här i Danmark handlar det inte om mycket annat - danska valrörelser är korta och intensiva. Det är öppna spjäll och det blåser faktiskt så friskt om öronen att det många gånger är svårt att i höra vad som egentligen sägs.Men där i bruset är det alltså något som känns annorlunda. Efter att nyss genomlevt en svensk valrörelse, och sen ett Tidöavtal och regeringsförklaring, som ju i stora stycken gick ut på att presentera danska förslag på migrations- och kriminalpolitikens områden, så betraktar jag nu en dansk valrörelse som i den meningen inte är särskilt dansk - eller hur man nu ska uttrycka det.Nä, i Danmark handlar valrörelsen 2022 om skatter, om psykiatrin och klimatet. Men inte om migrationspolitik. Att snacka om invandring verkar det inte finnas någon som tror att man kan vinna några röster på här nuförtiden. Det är som att ämnet förlorat sin politiska potential. Dansk folkparti, som ju mer än något annat parti blev stora och mäktiga av att pressa på för en stramare migrationspolitik kämpar idag för sin överlevnad runt tvåprocentsstrecket. Andra liknande partier är rätt tysta. Inte ens Inger Støjberg, ni minns den kontroversielle ministern som bröt mot lagen i sin iver att strama åt asylreglerna, har visat sin vanliga entusiasm för ämnet.  Ja, man har ju vant sig vid en migrationsdebatt i Danmark där det lönat sig att vara tuffast. Väljare har vunnits av de som vågat gå längst - retoriskt och politiskt. Inte av de som problematiserat och pekat på nyanser. Men, annorlunda, som sagt. För vissa åtstramningspartier har till och med börjat mjukna. Högerpartierna Konservative och Liberal Alliance har båda mitt under brinnande valrörelse öppnat för att reglerna för hur Danmark skickar tillbaka syriska flyktingar kanske trots allt är för stränga. Inom Socialdemokratin skönjs en gryende opposition mot partiets strama linje. Och Lars Løkke Rasmussen, den före detta blå statsministern som i åratal regerat fram åtstramning efter åtstramning, hördes nyligen kalla den danska migrationspolitiken för galen - och lova vissa lättnader om han får inflytande. Och det ser han och hans nya parti faktiskt ut att få en hel del av.Men missförstå nu inte allt det här, Danmark kommer ju även i morgon ha en stram migrationspolitik, det handlar ännu så länge främst om ett förändrat sätt att prata. Men tänk om det faktiskt är så att samtidigt som Sverige nu får den mest danska politik vi haft, så har själva inspirationskällan Danmark så smått börjat röra sig mot något annat? Om inte annat skulle det bekräfta den gamla tumregeln att dansk och svensk politik sällan svänger i takt. Samuel Larsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 18 oktober 2022 Sesriem, namibiska öknen, tisdag. Efter mer än 40 mil på grusväg mitt i namibiska Never-never land är man lite mör i kropp och huvud. Istället för sjöben, får man vägben, det gungar i kroppen av att sladda fram över grus och vattendrag. Men samtidigt är man lugn till sinnes. Det är meditativt. Vi har passerat öde gårdar och eviga vidder, mött tre bilar och knappt sett några människor. Ibland är man på den där platserna, de där hörnen dit världen inte riktigt når.Nyss var jag i Luderitz, en liten tysk dröm, eller historisk förhoppning med korsvirkeshus vid randen av Atlanten, med en fin liten hamn, en kyrka med utsikt och en fyr på klippan. Vägen dit gick igenom mil efter mil av öken, sand och vindpinade buskar. Det kändes som världens ände. Och det kändes bra. För några veckor sedan var jag på den andra sidan, i Palma i Cabo Delgado i norra Mocambique. Varma vindar från Indiska oceanen och människor som fortfarande hämtade sig efter traumat av det våld som sköljt genom området i spåren av den lokala islamistiska terrorgruppen al Shabaab. Också det kändes som världens ände, långt bort från allt. Geografiskt men också mentalt och också rent tekniskt. På ingen av platserna har jag nämligen i princip haft ett fungerande internet. Det har inte ens gått att ringa ut eller in på min vanliga svenska mobil. Man har varit helt frånkopplad. Går inte att ringa mig, går inte att skicka meddelanden på diverse sociala appar. Att skicka ett mail är som ett rop i öknen. Inget svar går att få från mig. Jag kan inte ens säga, det går inte att nå mig just nu.I början känns det frustrerande, rent av lite panikartat. Jag kan inte nå folk, ingen kan nå mig. Men också – vad händer i Afrika? Hur går det i det tragiska kriget i Tigray? Vad säger folk på Fejan? Och vad säger det senaste om kriget i Ukraina på Twitter? Hur ska jag nu kolla annonser på nya skotrar, som jag egentligen inte behöver. Hur ska jag klara mig utan att veta exakt var jag är, exakt när jag kommer fram, eller vädret i Pretoria och Stockholm? Men man vänjer sig snabbt vid denna sociala detox, det är skönt. Jag kan ju liksom inte göra så mycket åt det. Jag vet inte ens om de på redaktionen i Stockholm kan vara säkra på eller fått meddelande om att den här krönikan faktiskt blir skriven och kommer att skickas över. De får leva i – hemska tanke – en stund av ovisshet.Och man vänjer sig vid det här analoga livet ganska snabbt. Till att börja med genom att faktiskt se och uppleva det man ser omkring sig, landskapet, färden, närvaron. Man är tvungen att titta på en vaxartad pappersbit som någon tryckt en massa kurvor och streck på och som kan vikas ut. Det kallas för en karta. Vägsträckorna står i kilometer och tid som det tar att ta sig från punkt A till B. Man vet inte exakt när man kommer fram, man vet inte exakt var man är i varje liten stund. Och man vet inte vad som händer i svensk politik. Det är helt enkelt underbart.Ni kanske borde prova det själva någon gång? För nu när jag lämnat här krönikan, fortsätter jag min färd i namibiska Never-never land igen. Oåtkomlig och analog. Och i stunder av total ovisshet.Richard Myrenberg, någonstans i den namibiska ö[email protected]

Utrikeskrönikan 17 oktober Stockholm, måndag.Jag och sonen var mitt i förberedelserna för en libanesisk buffé för 50 personer när meddelandet kom:Nu är vi i Luleå på väg till Stockholm, vet du någonstans vi kan kampera?Maxim och Rita är vänner sen mer än 30 år, via min första riktiga ryska vän i Moskva, Olga. Hon brukade skicka Maxim till flygplatsen för att hämta mig när jag i mitten av 90-talet reste tillbaka till Moskva efter att ha flyttat därifrån. Han kom lika troget som bilen, en Volvo 740, rullade igång.Ibland bodde jag hos dem i centrum av Moskva i en före detta kommunalka, en gemensamhetslägenhet, där paret blev kvar när andra flyttade ut. De huserade i sex rum och kök med sina tre barn, en lägenhet, som mer liknande ett hotell en rad rum längs en lång korridor, alla fönster vette in mot gården.Nu, i en helt annan tid, var de på väg i sin bil till Berlin. Där bor sen länge deras vuxna barn och barnbarn, och min Olga, i dag gift med äldste sonen.Senast vi möttes i Moskva, Maxim och jag, konstaterade han med en suck att de i alla fall lyckats med det, att barnen lämnat Ryssland långt före Putins invasion av Ukraina.Vad säger de nu i Moskva, om kriget? De kritiska har antingen lämnat landet eller tystnat. Eller så accepterade de det som Putin kallade den militära specialoperationen. Den som skulle gå på några dagar.När det inte alls gått, som förespeglats, har dessa okritiska, tidigare Putintrogna börjat förakta sin president och till och med se honom som en dumskalle.När Ryssland anföll Ukraina lämnade Maxim och Rita Moskva, de har det visum som krävs för att kunna åka till Europa och sina barn i Tyskland. Med bilen och katterna åkte de via Finland till Berlin. I våras var det möjligt, men efter tre månader måste de tillbaks, enligt visumet och vänta tre månader till nästa utfärd.Med Maxims kontakter bland de tyska medierna i Moskva ordnades nödvändiga dokument för att kunna passera finska gränsen, trots att den nu stängts för de flesta ryska medborgare även om de har Schengenvisum. Allt hade kontrollerats i förväg.90 mil senare hölls de fyra timmar på gränsen, färjan väntade i Åbo, men de släpptes inte in, på ett A4 dokument på finska förklarades att de sågs som en säkerhetsrisk, chockade tvingades de vända.Maxim körde istället till Murmansk via Petrozavodsk en sträcka på 144 mil. Med ny tysk hjälp fixades nya dokument för att ta sig via rysknorska gränsen i Kirkenes. Ytterligare 30 mil i bil. Där passerade de ensamma gränsen. Så ytterligare 90-talet mil till Luleå, nu hade de varit på väg i fem dagar, lördag kväll kom de till mig och sov över för att söndag morgon fortsätta mot Ystad, färjan och äntligen familjen och friheten – freiheit Berlin.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 14 oktober Istanbul fredag.Är det sant?Mår alla verkligen så där bra?Får så många tankar i huvudet när jag ensam och lite dyster till sinnet promenerar omkring i mitt vackra Istanbul, eller Miklagård som det fortfarande heter bland oss vikingar, hrmf.Hagia Sofya, Blå moskén, Bosporen, broarna, det sjunkna palatset och den fortfarande fungerande museeispårvagnen längs Istiklal. För att inte tala om alla restauranger och kaféer.Det finns gott om landmärken här som gjorda för snygga selfies i sociala medier.Jag ser dem varje dag, personerna som med minutiöst inövade rörelser poserar framför kameror med Istanbuls skönhet som fond.Ibland vill jag gå fram och fotobomba, alltså, bara retas lite ställa mig bredvid.Även om ingen skulle förstå vad jag menar.Jag har faktiskt gjort det, fotobombat alltså.Jag var på ett sällsynt märkligt humör i Bagdad, hade jobbat alldeles för mycket och för länge men var glad och ville liksom skämta lite.På en av Bagdads kändaste gator tog mängder av människor bilder av varandra. Vänner, familjer, syskon, selfies- och under några timmar försökte jag av någon anledning att hamna på så många foton jag bara kunde…100 procent av alla personer vars foton jag förstörde skrattade, några kom jag till och med att intervjua senare. Min lokala medhjälpare skämdes lite och jag förstår honom, hur moget är det av en garvad korrespondent att tvinga sig in i familjefoton hos okända irakiska familjer.Det här var egentligen bara en parentes, jag hade tänkt att ta upp hur folk ser lyckliga ut i sociala medier trots att den svarta olyckan bor inombords, att ytan är viktigare än djupet, att många av de käraste på sociala medier faktiskt bryter upp eller skiljs.Hade helt enkelt tänkt att analysera lite, bryta ner sociala medier beteenden och vad det gör med oss.Men det där kan vi prata om sedan, det känns för deppigt. Hey, det är ju fredag, i dag blir det många härliga pose-bilder med glittrande vatten i bakgrunden och själv ska jag puta med läpparna under skägget. Hittar jag något drickbart rosévin kanske det till och med blir det i motljus. Missa för allt i världen inte mina sociala medier.Jag hade också tänkt att göra det här lite poetiskt, ni vet: ”den ljumma vårvinden från Bosporens sjötångs-doftande vatten fick gardinerna att långsamt fladdra i dubbeldörrarna ut mot balkongen. Där, bara där var utsikten mot passagen mellan Medelhavet och Svarta havet ostörd. Där glider Lastfartyg och personfärjor som transporterar sammanbitna passagerare mellan de två kontinenter vattnet utgör gränsen till. Deras dova fartygssignaler som ensamma rop på uppmärksamhet.. Som dåtidens svenska kolmilare, svarta av milornas sot.Men nu är det fredag, så det blir varken djup eller poesi. Det blev helt enkelt för er stackars lyssnare som jag ändå högaktar- tre bortkastade minuter.Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon i Istanbul [email protected]

Utrikeskrönikan 13 oktober 2022 Berlin, torsdagJag vet, man får egentligen inte använda musik i de här utrikeskrönikorna men en gång är ingen gång och just nu, just för mig, tillbaka som korrespondent i Berlin efter sju års paus så passade just den här sången, "Ich hab´noch einen Koffer i Berlin" så bra så jag kunde inte låta bli att ta med den.Jag har visserligen inte haft någon fysisk väska packad med saker i Berlin sen 2015, som Marlene Dietrich så släpande vackert sjunger om men jag har iallafall haft en slags mental koffert förberedd för att någongång vilja se hur det går för det land som jag rapporterade så mycket om under en annan kris, Eurokrisen i början av 2010-talet.Och att jag nu sitter här igen med pannan i djupa veck och lätt prestationsångest för att få ihop en krönika tillgick på följande vis:Jag var rätt nöjd med tillvaron i Sverige, professionell sång och radiomakeri var en bra och trevlig yrkeskombination men så inledde Ryssland och Putins brutala krig mot Ukraina 24/2.Och med det ändrades allt för så många, fr a i Ukraina förstås men också i Europa och Sverige och inte minst därmed också för mig.I Sverige blev NATO-ansökan plötsligt en formsak, för en stor majoritet iallafall, ett historiskt beslut, några dagar senare hörde jag min skickliga företrädare Frau Salzinger rapportera om förbundskansler Scholz än mer historiska tal om "die Zeitenwende".Merkel var borta, Tyskland skulle plötsligt börja skicka vapen till krigförande land och satsa 100 miljarder euro på försvaret med mera, saker som då, 2011-15 var helt otänkbara trots att Eurokrisen katapulterade fram Tyskland till en lite motvilligt intagen ekonomisk ledarroll i EU.Men det här var något annat, det berör liksom hela det moderna efterkrigstidstysklands framtida väg och relation till sin historia och jag kommer ihåg hur det den där mentala dietrichska resväskan, kofferten, i Berlin tydligt kallade och så gick det som det gick:- Nächste Haltestelle, Berlin!Det går som bekant inte att hoppa ner i samma flod två gånger. Man bör inte ens försöka enligt filosofer och livscoacher men i Berlin är det i princip omöjligt ändå, både bokstavligt och bildligt.Det är mer strömt i floden Spree än man tror och, som jag sa i mitt avskedsreportage från Berlin 2015: I Berlin går historien alltid vidare.Ja, den tog t o m för att vara Berlin ett ovanligt rejält kliv i våras och då var det bara att ge efter och åka hit och packa upp den där imaginära kofferten igen.Så var beredda, spetsa öronen, det blir en intensiv höst härifrån. Det kan jag lova.Daniel Alling, [email protected]

Utrikeskrönikan 12 oktober 2022 Stockholm, onsdag. Det här ska handla om hunger. Något de flesta av oss kan relatera till i nån grad – att inte ha tillgång till mat när man skulle behöva. Jag tycker själv att jag de senaste åren har blivit känsligare för lågt blodsocker. Mitt tålamod med exempelvis stökiga barn kan bli häpnadsväckande litet när det gått lite för lång tid sen senaste måltiden. Det här är inget jag är stolt över, jag försäkrar. Hungriga barn är ju heller inte det roligaste att hantera. När mina egna var mindre kallade vi timmen efter att vi kommit hem från förskolan och innan det fanns mat på bordet, av uppenbara skäl för ”hell hour”. Det här är den privilegierade hungern jag pratar om.  I Argentina där jag nyss rest runt, hoppar en miljon barn över någon av dagens måltider, frukost lunch, mellanmål eller middag, för att deras familjer inte har råd. Tre miljoner föräldrar skippar en måltid för att maten ska räcka åt barnen. Det här enligt en rapport från Unicef. Nyligen skrev 238 organisationer från 75 länder ett öppet brev till FN:s alla medlemsländer. Brevet var en uppmaning att agera för att förhindra de katastrofala konsekvenserna av den matkris som redan är ett faktum på många håll i världen. Siffrorna är lite svåra att ta in: 50 miljoner människor är ett steg ifrån den värsta sortens svält, svält som dödar. 345 miljoner människor lider av akut hunger, det är en ökning från 135 miljoner bara sen 2019. Över 800 miljoner människor går och lägger sig hungriga varje kväll.  Den vanligaste typen av hunger syns inte. Men, försök själv koncentrera dig på tidningen du läser, på ditt jobbmöte, eller dina engelskaglosor, om magen skriker av hunger. Försök att sova, eller lägga ett barn som inte är mätt. Undernäring gör oss känsligare för sjukdomar. Det gör oss trötta och svaga. Undernäring hos barn hämmar utvecklingen, både fysiskt och mentalt. Och brist på mat får vidare konsekvenser, barn som tas ur skolan för att jobba, flickor som gifts bort. Familjer som flyr. Jag vet inte hur det öppna brevet togs emot av FN:s generalförsamling. Att det råder svält i världen var förstås ingen nyhet, men situationen är värre än någonsin enligt FN-organet World Food Programme. De 238 organisationerna som arbetar mot hunger hade en uppfordrande ton i sitt brev. De skrev: ”I en värld av överflöd är det ett politiskt val att låta människor svälta.” Jag antar att det är något att tänka på för alla oss som har lyxen att bara klappa ihop tillfälligt med lågt blodsocker, på grund av dålig planering.Sara Heyman, korrespondent för global hä[email protected]

Utrikeskrönika 11 oktober 2022. London, tisdag.”Det hade kunnat vara jag” – den tanken har drabbat många i den lilla byn Creeslough i norra Irland. För i fredags hände det som inte fick hända.En explosion inträffade i en av byns mest välbesökta byggnader, den som inhyser både bensinmack, matbutik, postkontor, och ovanför ligger flera lägenheter.Byn ligger längs en av huvudlederna genom grevskapet Donegal. Turister passerar ofta förbi på vägen mot den vackra kuststräckan, det finns en camping för de som vill utforska landskapet, kanske stannar de till på just bensinmacken för att tanka längs färden. Vissa familjer har levt här i generationer, andra är nyinflyttade bland de runt fyrahundra personer som bor här.När smällen hördes i fredags rusade grannar för att hjälpa till, vissa hade precis själva varit inne på macken innan explosionen.Grannar och vänner slet i rasmassorna för att försöka få ut de som skadats innan räddningstjänsten kom fram. Lantbrukare körde dit sina traktorer. Räddningsarbetet fortsatte i timmar, genom bråten, röken, dammet, sotet, under natten – ett dygn senare var den sista kroppen funnen.Creeslough hade då vaknat upp till den förkrossande verkligheten – tio personer hade dödats, ännu fler skadats – i slumpens obarmhärtighet.Tio personer, tio familjemedlemmar, tio vänner.Som australiensaren som en gång i tiden blev kär i en irländsk tjej, och de slog nyligen rot här i hennes hemtrakter. En av deras grannar, en läkare, larmades till olycksplatsen.Kassörskan Martina, som beskrivits som arbetsplatsens mamma, som tog alla nya under sina vingar. Hon lämnar efter sig fyra barn.Mamman som precis plockat upp sin 13-åriga son från skolan och stod i kön till postdisken när explosionen inträffade.14-åriga Leona, som älskade att spela rugby, och retades med sin pappa när de kollade på fotboll – hon hejade på Liverpool – han på Arsenal. Hon skulle sova över hos en kompis, och stannade i butiken för att plocka upp glass på vägen.Martin, som flyttat hem till sin sjuka mamma för att ta hand om henne och brukade hämta ut hennes mediciner på apoteket lite längre ned på gatan.24-åriga Jessica, som var hemma hos sin pojkvän i lägenheten ovanför butiken. Hon skulle i går ha börjat sitt nya jobb som kläddesigner i Belfast, efter att ha pluggat i Paris och Shanghai.Och pappan Rob och dottern Shauna, det yngsta offret i katastrofen. Femåringen som precis börjat skolan, och var i butiken för att köpa en födelsedagstårta till sin mamma.Medan polisen utreder vad som tros ha varit en gasolycka har grannar börjat med insamlingar till offren, erbjuda husrum åt de som evakuerats och till de som nu ska komma till byn för begravningarna.Samtidigt står stolar vid middagsbord tomma. Ett välkomnande leende har försvunnit bakom matbutikens kassadisk, ett skratt saknas ombord på skolbussen, ett annat på rugbyplanen.Stephanie Zakrisson, [email protected]

Utrikeskrönikan 10 oktober 2022 San Francisco, måndag.Med mindre än en månad kvar till mellanårsvalet börjar temperaturen höjas i valkampanjerna här i USA. Framför allt när det handlar om valet till senaten, där ju demokraterna inte har råd att mista en enda plats om de ska lyckas hålla kvar vid sin minimala majoritet, som hänger på vicepresidentens utslagsröst.Och Georgia är en av en handfull delstater där utgången fortfarande är högst oviss. Här utmanas den sittande demokraten, pastorn Raphael Warnock, av den älskade, folkkäre och upphöjde före detta idrottsstjärnan, Herschel Walker.En kandidat som är uppbackad av Donald Trump, säger sig stötta kärnfamiljen, och har varit tydlig med att han är abortmotståndare. Han stöttar bland annat ett nationellt förbud mot aborter efter 15 veckor, utan undantag för offer för våldtäkter och incest – eller om kvinnans liv är hotat av graviditeten.Därför blev det enorm uppmärksamhet i medierna när en tidigare flickvän gick ut med att Walker 2009 betalat för hennes abort, och som bevis la fram ett krya på dig-kort, ett kvitto från en abortklinik och en pengaöverföring från Walker. I nästa avslöjande kom det fram att samma kvinna senare fick ett barn med Herschel Walker, enligt henne efter att han försökt få henne att göra abort ytterligare en gång.Walker har förnekat alla anklagelser, och avfärdat dem som lögner. Krishanteringen blev ytterligare några snäpp mer komplicerad för honom när ett av hans barn gick till attack. 23-årige Christian Walker, är en konfrontativ och konservativ influencer på sociala medier. Nu kallade han sin far en lögnare, och poängterade att Herschel Walker hade fyra barn med lika många kvinnor utan att uppfostrat något av barnen – apropå att Herschel Walker tidigare under sin kampanj gått ut och kritiserat frånvarande fäder.Det är oklart vad det här senaste uppgifterna kommer att betyda för Walkers politiska framtid. Från det republikanska partiet är uppslutningen bakom Walker i stort sett total, och många tror också att republikanska väljare i Georgia är så medvetna om hur viktigt valutgången i delstaten är för maktbalansen i hela landet, att de snarare röstar på parti än person.Det finns de som menar att det här är ytterligare ett exempel på hur allt fler politiker nästan kan ses som immuna mot skandaler.På fredag är det meningen att Herschel Walker ska möta sin motståndare, demokraten Raphael Warnock, i den första och enda debatten mellan de två under valrörelsen i Georgia. Faktiskt också den allra första gången väljarna får se Walker debattera under hela valkampanjen. Han vann sitt primärval utan att möta sina republikanska konkurrenter i debatt en enda gång. Spänningen tätnar – kommer Walker att visa sig vara immun mot debattmotgångar också?Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönika 7 oktober 2022. Prag, fredag.Ska vi inte sätta på värmen ändå? Höja upp, bara lite grann? En halv grad kan vi väl i alla fall höja upp med?Så sa jag till min sambo häromdagen innan jag gav mig av hit till toppmötena som just nu pågår i Prag. Det som för ett halvår sedan skulle ha låtit som en helt bisarr diskussion bland två snåljåpar är nu en fullt normal konversation. Ska vi sätta på värmen? Eller ska vi frysa?Det är energikris. Elpriserna rusar. Gaspriserna ska vi inte ens tala om.Vårt hus hemma i Bryssel värms upp med gas som de flesta belgiska hus. Det är från början av 50-talet. Och även om vi totalrenoverade för några år sedan, bytte fönster och isolerade, så håller det inte riktigt tätt.På sommaren går det inte att hålla hettan borta. På vintern blir det kallt. Om man inte brassar på med elementen det vill säga. Vilket det inte är läge att göra just nu.Dels för att det kostar. Myndigheter har varnat för att en genomsnittlig årsavgift för ett belgiskt hushåll kan landa på 8 000 euro. Men också för att vi vill dra vårt står till stacken och spara energi.Så vi håller nere värmen. Och klär oss varmare.      Så är det för många andra. I Belgien och runt om i Europa. Både för vanligt folk men också för politiker.Frankrikes finansminister Bruno Le Maire har gått ut och sagt att han minsann ska kasta bort slipsen och skjortan och istället bära polotröja under kavajen. För att hålla värmen i de numera kyliga franska regeringskontoren där man också ska spara energi.Likadant är det i Bryssel. Häromdagen var jag på en bakgrundsbriefing på EU-kommissionen om just energikrisen. Den leddes av en italiensk tjänsteman. Han bar inte polotröja utan den sedvanliga skjortan och slipsen, men ovan på det hade han en ylletröja. Och ovanpå det en kavaj.Enligt belgiska riktlinjer ska landets kontor maxa på 19 grader. Så det borde gälla även på EU-kommissionen.Fast i vissa EU-byggnader sägs det att man ska gå steget längre. Kanske för att EU så att säga ska gå i bräschen i den energibesparingen som vi alla förväntas göra.På Rådet, där EU-ländernas ministrar träffas, har man skickat ut ett mejl till sina anställda och informerat om att de ska sänka temperaturen ännu mer.I den stora salen där vi journalister brukar sitta på EU:s toppmöten ska man ha en maxtemperatur på 16 grader.I området där man gör intervjuer med de politiska ledarna ska man dra ner till 14.Här på toppmötet i Prag, där vi journalister sitter i vad som tidigare var en ridskola på stadens anrika slott, har vi också fått en ordentlig försmak för hur det känns. De stora dörrarna på byggnadens sidor hålls öppna så vinden drar in hela tiden. Kanske är det ett substitut till luftkonditionering.Jag är så glad att jag tog med mig en extra tröja och en scarf hit. Men det var synd att jag inte tog med mig mina torgvantar, sådana där med avklippta fingrar. Som man kan ha på sig men ändå skriva på en dator.Ska se om jag kan köpa ett par på väg tillbaka till hotellet. De lär ändå behövas i vinter.Andreas Liljeheden, på EU:s kyliga toppmöte i [email protected]

Utrikeskrönikan 6 oktober 2022 Stockholm, torsdag“Det är som om vi alla sitter på ett tåg - på väg att störta ner i avgrunden”.Beskrivningen av läget kom från en rysk vän. Det var i förra veckan. I hennes bekantskapskrets rådde kaos. "Alla försöker hitta en utväg, en väg ut ur Ryssland", skrev hon. Samtidigt kunde hon inte låta bli att känna viss skadeglädje, över beskedet om militär mobilisering, på grund av kriget i Ukraina. Själva orsaken till kaoset. "För nu", skrev hon, "berör det här alla, också de som tidigare inte brytt sig om kriget". För sådana står min vän inte ut med.200 000 ryssar har tagit sin tillflykt till Kazakstan. Runt 70 000 har rest till Georgien. Inte nödvändigtvis för att de var emot själva kriget, en del hade överhuvudtaget inte lagt så mycket tankemöda vid det. Att själva delta, med risk för det egna livet, vill de inte.Kriget är inte längre den militära specialoperation det först presenterades som. Den som under flera månader enligt den officiella retoriken gick “enligt plan”. I statskontrollerad rysk tv står en tidigare så tvärsäker programledare som Olga Skabejeva och nästan vädjar till de inbjudna gästerna: Vad är det som händer på marken i Ukraina, varför går det plötsligt så bra för ukrainarna, visst vänder det snart, tillbaka till rysk fördel?På Röda torget i Moskva, med Vasilijkatedralens kupoler i bakgrunden, står president Vladimir Putin och förvrider ansikte och röst i ett skräckinjagande “uraaa”, ett hurrarop som han säger ska höras ända till soldaterna på slagfältet i Ukraina. Samma dag har fyra nya ukrainska regioner annekterats av Ryssland. – Ingen har någonsin frågat invånarna där om de vill tillhöra Ukraina, denna konstgjorda skapelse, sa Putin.Han förbisåg det faktum att drygt 90 procent av ukrainarna redan 1991 röstade för sitt lands självständighet.Vad har förresten Ukraina med saken att göra? I ett längre tal tidigare samma dag, fredagen den 30 september, ägnade Vladimir Putin betydligt mer tid åt västvärlden och USA, åt “anglosaxarna”, som han sa, åt deras strävan efter att förgöra Ryssland, åt europeisk dekadens och samkönade äktenskap. Ren och skär satanism, sa Putin. Det är om det slaget nu står.När kriget inte längre går enligt plan hårdnar retoriken och beslut som få trodde skulle tas blir verklighet.Med det tilltar i Ryssland känslan av oro och rädsla inför en situation det inte längre går att värja sig mot, som nu berör alla.Som att befinna sig ombord på ett tåg utan känt mål, i värsta fall på väg rakt ner i avgrunden.Johanna Melé[email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Här är Kairo, onsdag.Hon har en ny profilbild. utan hår. Hon har rakat av sig håret. På samma sätt som många andra unga kvinnor i Iran har klippt av sig håret, denna skamliga utväxt som kvinnor bör dölja, som enligt mytologin speglar mannens djupa själ men kvinnans ormslingrande sexualitet. Jag stötte ihop med denna unga, numera hårlösa, kvinna på en teaterföreställning i Teheran för ett par år sedan och vi har hållit kontakt sen dess, men hon har inte vågat träffas. ”Du är farlig för mig, jag kan bli stämplad som förrädare”, har hon sagt. Nu berättar hon i textmeddelanden att hon är stolt över de modiga som bränner sjalen, över skolflickorna som ropar: nätarsid, nätarsid, var inte rädd, var inte rädd, vi är alla tillsammans.Men, säger hon, det är så läskigt. Jag kan inte berätta allt för dig. Regimens våld kommer att trappas upp, de lämnar inte ifrån sig makten frivilligt, och vi, vi kommer inte att gå med på att gå tillbaka till tiden före Mahsa Amini, skriver hon. Det betyder blodbad, precis det som alla de så kallat kloka gubbarna, reformvännerna i Iran, har varnat oss för, att Iran inte klarar av en till revolution som äter sina barn. Men det blir ju inga reformer, står det i hennes bistra textmeddelande.Nej, du får inte intervjua mig, avslutar hon.Många har redan dödats, men denna gång har regimen inte alltid lyckats skrämma familjerna till tystnad så att de begravt sina dödade demonstranter i hemlighet. Videoklipp från dessa begravningar där kvinnor tar av sig sjalen, har istället bidragit till att stärka stödet för proteströrelsen och medkänslan för de anhöriga i en kollektiv sorg som tar sig uttryck som en ung kvinna som klipper av sig håret på sin dödade broders kista.I måndags uppträdde den högste ledaren, Khamenei, på en genomkoreograferad militäruppvisning som förde tankarna till Nordkorea. En ung man jag har kontakt med i Iran, skrev då till mig: åh, vad bra att han lever, jag hade blivit uppriktigt ledsen om alla rykten om att Khamenei avlidit hade varit sanna. Och så fortsatte han: Jag vill att diktatorn ska se när vi gör revolution och sen vill jag döda honom med mina egna händer, skönt att han lever.Den unge mannen, en tyst regimmotståndare som bor hemma hos sina konservativa föräldrar, skickar mig sen ett ljudklipp där slagord ekar mellan höghusen på kvällen, människor som inte vågar demonstrera skanderar från balkonger och tak. Men det börjar med en man som till regimens försvar ropar: död åt hycklarna, dvs förrädarna, som vill störta den islamiska republiken. Han verkar hoppas få gehör, men svaret han får från de andra husen är: död åt diktatorn, död åt revolutionsgardet.Den unge mannen jag chattar med skickar hånskrattande emojis, men skriver sen med ledsen emoji att ”min mamma är som den där ensamme försvararen av regimen, hon är övertygad om att israel och USA ligger bakom oroligheterna och att det enda de unga kvinnorna vill är att gå nakna på gatan och ha sex”.Cecilia Uddén, för P1-morgon i [email protected]

Utrikeskrönikan tisdag 4 oktober 2022. São Paulo, tisdag.En fullsatt kyrka, Guds tempel heter den. En man i grå kostym och grön slips står med en mikrofon och talar. Det är pastorn. Församlingen som lyssnar på honom, uppemot 300 personer, reser sig, upprepar hans ord, många blundar och lyfter sina händer mot skyn.Pastorn talar allt mer upphetsad, stämningen blir mer och mer exalterad.Det är en vanlig gudstjänst, i en vanlig väckelsekristen kyrka, i en vanlig förort i São Paulo.Brasilien är ett väldigt religiöst land. Det är landet i världen med flest katoliker men också landet i världen där de väckelsekristna evangeliska pingstkyrkorna, som vi kallar för frikyrkor i Sverige, har vuxit sig starkast.För bara 30 år sen var de väckelsekristna bara sju procent av landets befolkning. I dag är de hela 30 procent.Experterna säger att katolska kyrkans reträtt beror på de många skandaler som kyrkan varit inblandad i de senaste åren. Men också på att de evangeliska kyrkorna gör ett dagligt socialt arbete bland de fattiga.De största kristna samfunden fick i början också mycket pengar från deras bröder och systrar i USA, säger experterna här. Nu verkar de stå på egna ben – de håller sig med arenor, olika typer av vinstgivande företag och undervisningsinstitut.Det som utmärker de allra flesta samfunden är deras konservativa världsbild – de säger sig tolka Bibeln när de uttalar sig emot homosexualitet, mot hbtq-personer, mot abort och mot sexualundervisning i skolan.Det är medlemmarna i dessa kyrkor som i söndags i stora skaror röstade på Jair Bolsonaro, en politiker med för svenska förhållanden extremt konservativa värderingar.Opinionsmätningarna hade dömt ut Bolsonaro, de underskattade de väckelsekristnas hängivenhet till den man som de ser som den ende som kan rädda landet från de perversa ideologierna som vänstern och feministerna står för, i deras ögon.Över 50 miljoner brasilianare la sin röst på Jair Bolsonaro i söndags, Jair Bolsonaro, med mellannamn Messias. Om fyra veckor möter han vänsterledaren Lula da Silva i en avgörande andra valomgång.Pastorn i den grå kostymen och den gröna slipsen i Guds tempel frågar församlingen om de vill att Satan ska styra landet.”Nej”, svarar församlingen unisont.”Vill ni att familjerna ska splittras?””Nej”, igen.”Vill ni att barn ska bli sexuellt mogna redan i första klass?””Nej”, svarar de församlade med full kraft.”Då vet ni vad ni ska rösta på i valet.””Jaaa”, svarar alla.Och alla där vet att namnet de ska välja på den elektroniska valsedeln är namnet på den de ser som Brasiliens egen Messias.Ivan Garcia, São [email protected]

Utrikeskrönikan 3 oktober 2022 Bangkok måndag.Vi måste snacka lite väder. Den senaste tiden har det rapporterats om orkaner, cykloner och tyfoner. Orkanen Ian drabbade Kuba och USA med många döda och stor förödelse.Innan dess var det orkanen Fiona som skapade kaos i den karibiska övärlden och så långt norr ut som i Kanada.På andra sidan jordklotet drabbade tyfonen Namnadol Japan där nio miljoner människor tvingades evakuerades. Tyfonen Noru ställde till med stora skador i Filippinerna och i Vietnam, men få dödsoffer. Det Ian, Namnadol och Noru har gemensamt är att ovädren var ovanligt kraftiga med hårda vindar och stora mängder regn.Just Filippinerna och Vietnam är två länder i Sydostasien som så här års ofta drabbas av stormar eller tyfoner. I genomsnitt drabbas Filippinerna av runt 20 tropiska stormar varje år och Vietnam av hälften så många.För att ett tropisk oväder ska kallas för tyfon ska medelhastigheten på vinden vara över drygt 32 och en halv meter i sekunden. De senaste åren har tyfoner med vindar på långt över det blivit allt vanligare. När Noru drog in över Filippinerna var den en supertyfon och hade genomsnittlig vindstyrka på över 55 meter i sekunden. Det är det samma som att köra i 195 kilometer i timmen.När vindarna är så kraftiga så är det oundvikligt att det blir stora skador på byggnader, infrastruktur och jordbruksmark. Med tyfonerna kommer det också kraftiga regn som utlöser jordskred som kan begrava hela byar och många riskerar att dö. Men de senaste åren har både Filippinerna och Vietnam lyckats hålla ned dödstalen när tyfonerna kommer. Anledningen är att man i länderna blivit mycket bättre på att varna folk. I Filippinerna har man det senaste decenniet byggt ett stort nät av evakueringscenter dit befolkningen tar sig när tyfoner är på väg. För några veckor sedan var jag på landsbygden på Filippinernas östkust där stormar oftast drar in. De som bor där berättade för mig att de har full koll på vilket evakueringscenter som är närmast och vet exakt vart de ska ta sig när ett oväder är på väg. En äldre filippinsk fiskare sa till mig att han har upplev många tyfoner och att de blir allt kraftigare för varje år. – Det har gått överstyr sa han. Planeten säger ifrån och straffar oss. Han frågade också hur vi i Sverige skyddar oss när det kommer tyfoner. Jag berättade att vi inte drabbas så ofta och att vi knappt har skyddsrum om det skulle bli krig. Fiskaren tittade på mig och sa: – Men är inte Sverige ett rikt och välfungerande samhälle? – Jo, svarade jag, men just när det gäller evakueringscenter så kan vi säkert bli bättre.Kraftiga tyfoner drabbar inte bara länder med kust. Också Laos som inte har någon kust drabbas. När tyfonerna blir starkare tar det längre tid innan de försvagas in över Vietnam och fortsätter väster ut mot Laos. Därför är landet ett av dem som nu drabbas betydligt mer av effekterna av supertyfoner än tidigare. Förutom stormvindar så öser det ned regn som orsakar översvämningar, förstör skördar, vägar och orsakar jordskred. Något som Laos så här långt inte har byggt upp ett system för att skydda sin befolkning mot. Så när tyfonerna bevisligen blir starkare drabbas allt fler människor i länder som tidigare inte varit utsatta på samma sätt. Något som klimatforskare varnar för också kommer bli allt vanligare även i Sverige. Så det är kanske dags att göra som den äldre fiskaren i Filippinerna, ha full koll på vart man ska söka sig ifall man behöver evakueras.Peder Gustafsson, Bangkok [email protected]

Utrikeskrönikan Stockholm, fredag.Ute är grått och kallt igen. Men alldeles, alldeles nyss var jag i ett paradis: en grön och svalkande oas med hundratusentals palmer mitt i allra torraste, sydöstra Spanien.På långt håll ser det bara ut som en grön skog, men när jag kom närmare kan ögonen långsamt börja upptäcka hur träden i Elche ordnats i raka rader, kvadratiska och rektangulära former, frukträdgårdar och parker.Det var de skickliga morerna som på 900-talet började utveckla det intrikata systemet av palmlundar som förhindrade jorderosion, minskade vattenavdunstning, gav skugga och gjorde det möjligt att odla majs, vete, korn och granatäpplen i en annars mycket varm och nederbördsfattig region. Det är inte svårt att förstå varför den här sortens oaser symboliserade paradiset i under den islamska perioden i Spanien.I vår tid utmanas palmerna av klimatförändringar, skadedjur och sjukdomar, men än rinner vattnet i de tusenåriga bevattningskanalerna och i dag skyddas Elches palmoas av Unesco som ett unikt världsarv.Några dagar senare vandrar jag i bergen ovanför Granada med en grupp spanska forskare som studerar ett annat exempel på morernas landskapsarkitektur. Det handlar om ett system för att så och skörda vatten. Även här en tusenårig kunskap om hur man kan samla upp och leda smältande snö och sällsynt nederbörd till exakt rätt ställe i terrängen där vattnet lagom långsamt får sippra ner och fylla på grundvatten och reservoarer. Forskarna vill undersöka om morernas kunskap kan hjälpa oss i dag när klimatet blir allt torrare och varmare i regionen.Tillbaka i Granada på kvällen, uppfylld av historisk kunskap, betalar jag en extra slant för att besöka hotellets spa. Och får någon sorts kulturchock.Visserligen finns en pool där man badar bland kringflytande citroner, men i övrigt är naturlig harmoni frånvarande. Här sprutar vatten i överflöd i olika hårda och totalt osensuella jetstrålar. Jag provar den ena bassängen efter den andra, är det inte litet skönt med vattnet som sprutar mot nacken sådär kanske?Nä, frustrerad kliver jag upp går tillbaka till mitt rum.Och där, med utsikt över Alhambra drömmer jag om frodiga palmer och försiktigt porlande vattenkanaler och tänker – hur skulle morerna ha gjort?Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönika 29 september 2022. Paris, torsdag.När jag just hade anlänt till valrörelsens Italien så passerade jag ett plank där någon hade spikat upp en rad med högerpolitikern Matteo Salvinis valaffischer. Jag noterade irriterat att någon hade kryssat över porträttet på Salvini, med kraftig svart tusch.Men kan vi inte bara respektera varandras olika politiska val?, muttrade jag i demokratins namn.Tills jag såg en italiensk valsedel. Det visade sig att det där krysset i tusch inte alls var någon vandalisering. Det var en uppmaning att rösta på Salvini.När vi i Sverige gör vårt val genom ett litet kryss i en liten ruta framför namnet på valsedeln, så kryssar de i Italien bokstavligen över den politiker eller det parti de lägger sin röst på.Så bakvänt, tycker jag, som börjar bli otroligt fascinerad över att vi människor kan välja att organisera våra samhällen på så diametralt olika sätt, trots att vi ju är desamma när vi föds och har samma grundläggande fysiska och psykologiska behov genom historien och över globen, ja ni fattar.Varför gör vi så olika?I Frankrike till exempel gör de väldigt mycket tvärt om. Presidenten bor till exempel på 55 Rue du Faubourg Saint-Honoré, inte på Faubourg Saint- Honorégatan 55. De börjar med numret på gatan, konstaterar sen att det rör sig om en gata och informerar sedan de om namnet på den.Min post är adresserad till NILSSON BOIJ Marie. Efternamnet först och i stora bokstäver. Om vi tar en sväng in i bokhandeln sen så står alla titlar åt andra hållet. I Sverige får man ju böja huvudet lätt till höger för att se vad det står på bokryggen, men i Frankrike måste man böja det till vänster.Så om jag vill integrera de franska titlarna i min bokhylla hemma måste jag således ställa de franska böckerna upp och ned, för att slippa bli yr när jag letar efter en särskild titel.Skolan sen. Min nioårige son som skulle gått i trean i Sverige går här i åttonde klass och min 17-åriga dotter som skulle gått i tvåan på gymnasiet, går i första klass. Fransmännen har helt enkelt valt att börja skolan på högsta numret och gå nedåt.Psykologiskt får jag alltså inte fler och fler år i skolan utan att jag kommer närmare och närmare målet – examen. Sådana skillnader måste ju göra något med oss?!Datumen sen. Jag är född 73/05/24 i Sverige. I Frankrike är jag dock född den 24/05/73. Just den informationen funkar ju på båda hållen eftersom det inte finns några tveksamheter om vad som är år här och vad som är dagar. Det finns ju inte 73 dagar i en månad.Men, ja ni fattar vart jag vill komma, om det står 220921 på senapen. Går den så ut i september 22 eller gick den ut redan i september 21 och är ett år gammal. Det är himla förvirrande detta. Ja ja, lite kosmetiska detaljer, tänker du.Vad är problemet?Men det tar liksom aldrig slut på det här bakvänderiet. I Sverige mäter vi till exempel valDELTAGANDE. I Frankrike mäter de valFRÅNVARO. Det gäller banne mig att ha huvudet på skaft, så jag inte missar väsentligheter här i mina nya länder. Och uppenbarligen gäller det på utmattande många områden. Så, note to self.Dubbelkolla alltid innan du blir upprörd.Du kanske bara har missuppfattat allt.Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 28 september 2022. San Francisco, onsdag.Till listan på saker som hotas av klimatförändringar kan man numera lägga dimman i San Francisco.De nyckfulla oförutsägbara dimbankarna som utan förvarning kan förvandla en varm och solig dag till en kylslagen upplevelse. Ett skifte i vädret man helst ändå ska vara förberedd på i en stad som mycket tack vare just dimman präglas av sina mikroklimat, eller ibland till och med nanoklimat. med tydliga skiftningar i temperaturer från grannskap till grannskap. Först nu, efter att ha bott här ett tag, förstår jag varför min lägenhetsförmedlare var så fixerad av antalet soltimmar i olika delar av staden när jag letade lägenhet här. Det gör verkligen skillnad.Bland forskare verkar de flesta överens om att dimman blir allt mer sällsynt, inte bara i San Francisco, utan i stora delar av världen. En studie visar till exempel att dimman i norra halvan av Kalifornien minskat med en tredjedel sedan 50-talet. Fast samtidigt visar en annan forskningsstudie att man inte kunnat sett någon säker minskning de senaste 20 åren, även om avvikelserna år från år kan vara stora.Mycket väsen för lite dimma, en rätt så stillsam klimateffekt ändå, tänker kanske en del. Men just dimman är en viktig faktor för klimatet och naturen här i stort. De stora majestätiska Redwoodträden får till exempel mellan 30 och 40% av sin årliga vattenförsörjning från dimman.I techindustrins San Francisco har förstås även dimman sitt eget twitterkonto. Karl the fog har nästan 360 000 följare och påminner gärna i lite karg ton om sitt värde. Som till exempel att staden oftast slipper värmeböljor på sommaren tack vare dimman. Nu senast tipsade även Karl om solskydd för de lättklädda deltagarna i helgens läderfestival, Folsom Street Fair. Ett harness kan lämna en pikant bränna efter sig i månader.Själv ser jag oftast dimman på avstånd från köksfönstret, när den med jämna mellanrum väller fram över Twin Peaks och dränker stora delar av tv-tornet Sutro Tower. Dramatisk, mäktig och mystisk.Och just mystiken kanske är det som ger hopp om dimmans räddning. Det är otroligt svårt att säkert säga hur dimläget blir i framtiden, även om gamla San Franciscobor kan berätta om platser som ofta brukade vara täckta av tjock dimma, men där den inte längre syns till.Dimman är en viktigare del av San Franciscos identitet än man kanske tror från början. Till och med ett utmärkt ämne för en sorglig kärlekssång. Som i When the fog rolls in to San Francisco av Damita Jo.Roger Wilson, [email protected]

Utrikeskrönikan 27 september 2022 Palma i Cabo Delgado tisdag.Palmträden sveper förbi i den fuktiga salta luften. Man nästan känner doften av strand och den Indiska oceanen en bit bort. Vi befinner oss på det som kallas swahili-kusten, men det här är långt ifrån ett semesterparadis. Vi sitter på ett flak, iklädda västar och hjälm. Framför oss jeep från rwandiska armén med maskingevär på taket. Ni som inte vet var Cabo Delgado ligger är ursäktade, för det är inte helt lätt, och definitivt inte riskfritt att ta sig hit. Cabo Delgado var fram till för drygt ett år sedan platsen sanslöst våld och död. Vi befinner oss i norra Moçambique, där en islamistisk terrorgrupp snabbt växte sig starkare lite i skymundan för några år sedan. De kontrollerade till slut en liten hamnstad och la under sig större områden. De halshögg och dödade, vuxna som barn. Hundratusentals flydde hals över huvud. Moçambikanska armén stod handfallen. Så i mars förra året kom så attacken mot storstaden Palma, butiker, banker, hus plundrades och brändes av terroristerna, folk dödades på gatorna. Vid Hotel Amarula hade många utlänningar som jobbade vid energibolagen här, sökt skydd. Men hotellet blev omringat av terroristerna och gästerna bestämde sig för att göra en utbrytning, många dödades då, andra vittnade om en mardrömsfärd över lik på vägarna. Läget var illa och Moçambique bjöd in rwandiska styrkor att hjälpa till. Och under sommaren förra året lyckades en styrka på några tusen man driva ut terroristerna, till största del. Men de finns kvar där som ett orosmoment, framförallt längre söderut. I Palma däremot verkar livet sakta återgå till det normala, men utbrända hus vittnar om vad som skett här. Palma var tänkt att bli den stora motorn i Moçambiques ekonomi, naturgas skulle utvinnas på redden, men nu står det mesta anläggningarna här tomma och övergivna. Och det är inte bara i norra Moçambique som man är tvungen att åka med militär eskort i väst och hjälm. Det islamistiska terrorhotet tar över allt fler länder och platser som tidigare ansågs säkra. Hela Mali är idag i princip en no go, större delen av Burkina Faso är direkt farligt för utlänningar, nationalparken Arli, som jag besökte för många år sedan på gränsen söderut mot Benin och Togo, är idag nästa område att drabbas, det är röda prickar på kartan också i delar av norra Ghana och Elfenbenskusten. Även östra Kongo har nu en islamistisk terrorgrupp som tros ha förbindelser med den här i norra Moçambique, det är lite oklart. Här kallas de al-Shabaab, men har ingen koppling till terrorgruppen i Somalia som härjat i snart ett decennium där. Spelplatsen för islamistisk terror har flyttat från Mellanöstern till bräckliga länder i Afrika. Men det görs försök att stå emot, slå tillbaka. Rwandiernas operation var nåt nytt; en reguljär armé lyckades snabbt och effektivt pressa tillbaka terrorgruppen. Samtidigt kommer ni uppgifter om att al- Shabaab, alltså de riktiga i Somalia, också pressas tillbaka just nu av somaliska styrkor, självförsvarsgrupper med lite stöd av USA. Kanske kan vi se nåt liknande i Västafrika längre fram. Kanske kan man börja resa till dessa områden igen, kanske kan lokalbefolkningen där återfå hoppet om en tryggare och bättre framtid.Richard Myrenberg, Palma i Cabo Delgado

Utrikeskrönikan 26 september 2022. Lviv måndagDet var redan mörkt när jag körde in i Lviv igår kväll efter drygt sex timmars bilkörning från Warsawa i Polen.Jag gillar att hålla mig på jorden, med flyget missas mycket.Så att köra bil eller ännu hellre åka tåg är oslagbart.Nu var det dock inte min bil utan en för mig helt okänd, som skulle stå parkerad vid flygplatsen. En trevlig taxichaufför visade vägen, han visade sig förstås vara från Ukraina och sa lugnande till mig, allt kommer bli bra, allt kommer ordna sig. Det kändes tryggt.Bilen en automatväxlad, dieselbil, som en säker traktor, hade förstås GPS, alltså en inbyggd karta. Bra tänkte jag, som inte lyckades få min mobil att koppla in sig i bilens system. Men det fanns ju som sagt inbyggt.Första gången jag körde långt med en GPS var för över tio år sen, också i Polen, med min gamle far. Han som gammal orienterare tyckte det var dumt med sån där GPS när det finns kartor och det skulle visa sig att han hade rätt. Vi hamnade ständigt i återvändsgränder där en envisa rösten sa Vänd så fort det går. Vägar slutade ute på fält. Men det var då det tänkte jag, nu är ju navigeringssystemen mycket bättre.En engelsk röst uppmanade att hålla lite vänster om 50 meter, framför mig låg en rondell och något lite vänster kunde jag inte hitta, så jag körde lite på måfå ut från flygplatsen och tänkte att navigeringen nog skulle komma igång sen.Det gjorde den inte, för sen den sattes in i bilen har otaliga nya motorvägar byggts i Polen och bilens GPS verkar ha missat det.Tur jag har pappas lokalsinne, han hittade överallt även om vi som barn brukade skoja om typiska "pappavägar" så kom vi alltid fram till målet.Större delen av vägen genom Polen är ju motorvägar och det går rätt bra att navigera genom att följa vägskyltarna och sin inre kompass, den sa Go East.När jag blev osäker såg jag mig omkring och så länge det var mycket bilar med ukrainska registreringsskyltar, så kändes det som om jag var på rätt väg. Det var minibussar, Lexusbilar och bilar med hästsläp som åkte längs min väg, men framförallt långtradare, tankbilar och lastbilar med propangas.När vi närmade oss gränsen bunkrades diesel på den polska sidan.Redan flera mil från gränsen stod långtradarna i kö i dikesrenen. Här måste de vänta i flera dygn, samma sak på den andra sidan milslånga köer av långtradare på väg ut ur Ukraina. Men intressantast ändå den stora mängden på väg in och jag undrade särskilt över de som fraktade in nya personbilar.För här rasar ju ett krig - men i centrum av Lviv verkar det långt borta. Klungor av unga sjöng ukrainska sånger eller promenerade mellan kaféer och barer. Utegångsförbudet börjar först vid 23 och upphör klockan 5 och flyglarmen kommer sällan nu. Då går det nästan att glömma bort kriget för en stund - och det är nödvändigt för att orka fortsätta kämpa, sa en ung kille till mig som stod och sjöng.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 23 september. Belgrad, 23 september.Jag flanerar i Skadarlija, dom bohemiska kvarteren i Belgrads gamla stad, på väg mot Kalemegdan, den gröna parken framför stans stora fästning och framförallt – där floderna Sava och Donau mäktigt möts, blandar sig, flyter ihop till ett... det är en vacker scen i solnedgången.Det här, tänker jag, är Belgrad i sin vackraste skrud, skimrande, förväntansfull och nog ser det ut som en kärlekshandling, när dom två tar varandra i hand och fortsätter österut – Sava och Donau. Så lika, av samma sort – två gigantiska floder. Men ack så älskade av både Belgradbor och andra flanörer.Men något skaver i det allt det vackra.Uppståndelsen har precis lagt sig efter Europride-marschen veckan innan och när krutröken nu, i alla fall bildligt talat, skingrats framträder resterna av ett firande som aldrig tilläts bli en fest.Efter år av planering, bestämmer sig plötsligt landets ledning att stoppa paraden. Ett sus går genom Europas HBTQ-communitys. I Belgrad panik. Sorg. Ilska.Paraden får till slut tillståndet, regnbågsfärgerna glittrar och tusentals människor dansar, skrattar och sjunger. Ett triumferande tåg av människor som siktat in sig på en lång marsch genom Belgrads gator. Men det som skulle skulle ha pågått i timmar är över på ett ögonblick. Rutten blir brutalt slaktad – och flera kilometers paradväg förvandlas till 500 meter.Och som om det inte räcker – europridedeltagarna får dessutom en skopa av guds vrede.Den levereras av mobben som också står där, i skydd av en ortodox kyrka, mitt i paradens väg. Med kors, klockringning och rökelse förbannas dom förbipasserande. En vägg av poliser skiljer dom från paraden.Det rör sig om en mobb som förberett sig veckor, kanske månader, demonstrerat, hotat, uppviglat. Steg för steg har retoriken skruvats upp och till slut fick man landets självaste president med på noterna.När paraden i sista stund ändå får klartecken, uppstår frågan – varför allt rabalder? Först lyckönska, sen i sista stund stoppa och därefter stoppa stoppet.Det är många frågor i luften, få svar.En dryg vecka har alltså gått och något sorgligt ligger i luften, ett förebåd om människors benägenhet att inte acceptera, att inte ha förmågan att vara nyfikna... desto lättare att fördöma och fördriva.En tanke går till Ana Brnabic, Serbiens premiärminister, som lever i en samkönad relation – hur känner hon sig ikväll?Hur känner hon sig när hon tänker på sin egen president?På hans velande. Och på hans ord, som han kläcker under en av många pressträffar inför marschen – om att man kan titta bort, för att slippa se det där, man kan läsa en bok, titta på fotboll.Jag vet inte.I morgon är en ny dag, Pride är passerat, landet måste styras vidare, premiärminister och president, dricka kaffe ihop.Milan Djelevic, för P1-morgon i [email protected]

Utrikeskrönikan 22 september 2022 Göteborg torsdagDet talas allt oftare om krigsvinter och i Finland rustar man för mörker och kyla. Det kan kännas som dystra tider vart vi än vänder oss.Krig i Europa, hög inflation, räntehöjningar, dyrare mat och varning för mardrömshöga elräkningar.Nog är det lätt att känna oro och en viss uppgivenhet.Hur kommer vintern arta sig?Blir det mörkt och ökad otrygghet i stadsmiljön med släckt gatubelysning, en jul utan julbelysning, kallt inomhusOch ve och fasa när vi talar om Finland - inga varma bastubad längre.Nu talas det om energispartalko i Finland - vilket innebär att alla uppmanas ställa upp och spara energi och bidra för det gemensammas bästa.Kommunföreträdare är oroliga för invånarna – kommer de klara ekonomin?Och stödet för Ukraina – hur blir det med det – när det blir kärvare?Men se där – där hittar vi ändå en gnutta ljus – mitt i allt det mörka. Stödet för Ukraina finns kvar i Finland rapporterar svenska YLE som pratat med flera olika biståndsorganisationer. När det blir kärvare ökar till och med bidragen - det kan låta lite motstridigt men förklaras med att när människor själva känner av nöd och oron då ökar viljan att hjälpa andra.Och hos Röda Korset märks det både i insamlingar, månadsdonationer och folks vilja att jobba som frivilliga.Och energikrisen – ja men det kan ju faktiskt bli något positivt av det med resonerar människor jag möter på en resa i sydvästra Finland.Nu kan vi lära oss dra ner på energikonsumtionen på riktigt i ett längre perspektiv – det behövs ju oavsett säger en man jag träffar.Vi kanske kan få slut på köphysterin resonerar en äldre dam och en yngre kvinna ser med spänning fram emot vad som kommer hända i framtiden. Kriser brukar ju tvinga fram både utveckling och nya innovationer resonerar hon – framtiden blir intressant. Det är tomt på kunder i hennes lilla delikatessbutik, hon har stängt av flera maskiner för att spara på el men hennes egen inre energi finns kvar. Vi går mot en krigsvinter - det riskerar bli både mörkt och kallt och stora hål i plånboken men mänsklig värme finns kvar.Och det väljer jag att hålla fast vid – det finns hopp.Carina Holmberg för P1 Morgon

Utrikeskrönikan 21 september 2022 Uddevalla, onsdagFör någon vecka sedan satt jag på redaktionen framför datorn, bredvid mig en kollega som snart skulle på semester.Hon funderade högt på vilket land hon och hennes flickvän skulle bege sig till under ledigheten.Funderar du på hur det är med HBTQ-rättigheter i länderna du ska åka till innan du bokar, frågar jag.Lite svarar hon. Säkerheten är en sak, men man vill ju inte heller åka dit man är oönskad.Några dagar senare står jag i ett regnigt Belgrad, Serbiens huvudstad ska som första stad i Östeuropa hålla årets Euro Pride.Dvs den stora Prideparad som hålls i olika europeiska länder varje år.Men paraden har stoppats - Av säkerhetsskäl sa presidenten - och för att landet har mycket annat nu, energikris och oroligheter med Kosovo.Upp mot 10 000 personer marscherade i en demonstration mot att Prideparaden skulle hållas för några veckor sen här. Ortodoxa kyrkan, motorcykelgäng och högerextrema fanns bland annat på plats.På sociala medier uppmanas till våld mot deltagare i paraden och i kommentarerna finns många hejarop.På stan frågar jag och min kollega några byggarbetare om de bygger läktaren inför Prideparaden. De gör de inte - den ena lyfter händerna som om han höll i en K-pist och sköt. Man borde skjuta de alla, säger han.Hittills har det känts bra här säger Lilit, som jag intervjuar om hur vardagen är här som HBTQ-person. Hon har glitterpaljetter fastlimmade runt ögonen. Det har gjorts flera framsteg, säger hon - men det här är som att kasta oss tillbaka 15 år, säger hon. Hon själv har inte råkat ut för så mycket hot eller hat - Det beror också på hur man ser ut, sorgligt nog säger hon - Är du feminin riskerar du i mindre utsträckning att bli påhoppad.Vi tar på oss pressvästarna när vi lämnar Pride-området säger min kollega, så minskar man kanske risken att få en flaska i huvudet av motdemonstranterna utanför. Jag tänker på det Lilit sa - hade det varit bra att sminka sig idag..Jag träffar ett par, två killar som varit ihop i sex år snart berättar dem. Det är så konstigt säger dem - varje år under Pride kan vi pussas bland folk vi är så "ska vi verkligen - okej då - o så pussas vi". fnittrar dem.En av dem berättar att de inte kan vara öppna med sin relation. Han rycker på axlarna, vi är vana. "Om min kille går på toa och någon i kön frågar om det är upptaget så säger jag "ja min kompis är där inne, aldrig pojkvän. Man vet inte". Vi säger att vi är kompisar också till folk vi umgås med, tills vi vet att det är ”safe”. Vi hittar på en historia om den som hyr ut lägenheten till oss undrar, på jobbet undviker jag frågan om jag bor ensam, säger han.Regnet öser ner - Paraden blir av - kortare än det var tänkt - men den blir av.Men vi ska ändå flytta härifrån snart, kanske till Portugal, säger killen i paret jag träffade. Man vill ju inte bo någonstans där man inte är önskad.Caroline Kernen, korrespondent med fokus på [email protected]

Utrikeskrönika 20 september 2022. Göteborg, tisdag.Ni hörde rätt – Göteborg!Den här korrespondenten har lämnat sina invanda stråk, de oglamorösa Öresundstågen och det spartanska Köpenhamnskontoret, och dragit ut på turné. Sveriges Radios traditionsenliga årliga cirkus där vi radiokorrespondenter turas om att dra landet runt och möta er i publiken. I kväll, tisdag, far vi till Uddevalla, sen Askersund och Östersund och vidare. Men igår var det på Stora teatern här i Göteborg. Det var festligt, folkligt och – faktiskt – nästan helt fullsatt. Så tack alla ni som kom. En korreturné blir så mycket bättre och roligare om det sitter publik i bänkarna.Jag ska inte sticka under stol med att det är dubbelt – för det här med att vara på turné handlar alltså om något för en radioperson så ovant som att titta sin publik i ögonen - istället för att, som man är van, gömma sig bakom sin mikrofon i ensamhet. Att på sina TV-kollegors vis tänka på hur man rör sig, klär sig och för sig. Eller som en släkting sa till mig i helgen: du låter ju bättre än du ser ut. Det var tänkt som en komplimang för min radiomässighet, men sammanfattar ju ändå den här radiopersonens känslor inför det här med att stå på scen. Det är mer nervöst, om man frågar mig, att stå inför 500 personer i samma rum, än 500 000 radiolyssnare man inte kan se.Hursomhelst, vad säger man då, när man står där på scenen och tänker att folk ändå kommit för att höra något annat än det dom kan höra en säga i radio? Jo, det är desto enklare: vardagen som korrespondent saknar inte drulliga misstag och dråpliga händelser att bjuda på, som aldrig hörs i radio. Mer eller mindre knasiga minnen finns också. Smala nördiga fakta om ens bevakningsområde samlar man ju på sig. Sånt som man råkar veta, men som inte gör sig någonstans i Ekots strama nyhetsformat. Som att danska kronprins Frederik precis flyttat upp ett snäpp i brittiska tronföljden, till plats 321. Eller att fyra av tio av världens rundaste länder ligger i Afrika, enligt en stor kartläggning. Inget av detta kom jag på att berätta för göteborgarna i går, men Uddevallaborna ska minsann få höra och häpna.Framförallt är det kul att stå på en scen för direktkontaktens skull. Ens jobb blir lite mindre monolog och man kan få mer direkta frågor och återkoppling på det man gör - det ni hör. Vilket påminner om när jag en gång fick ett brev från en skoputsare i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, som jag hade intervjuat några månader tidigare. Han hade på förunderliga vägar fått fatt i min rapportering och ville berätta vad han tyckte. Det är kanske den allra märkliga händelsen jag varit med om som korre – den historien ska jag definitivt komma ihåg att berätta från scenen ikväll.Samuel Larsson, på väg mot [email protected]

Utrikeskrönika 19 september 2022. Stockholm, måndag.Jag är nog inte ensam om att ha gnällt lite över sommarens abrupta slut här för några veckor sedan, över att det så snabbt blev dags för fingervantar och tjocka tröjor. Sommarens exceptionella värme i Europa är förstås oerhört skrämmande men om jag ska gå till mig själv så mår jag som bäst när temperaturen ligger kring 25 grader. När tunna bomullsklänningar är det enda som behövs och ylletröjorna kan stanna i garderoben.Det är förstås en ohållbar hållning. Planeten behöver årstiderna såsom de en gång var.Kostnaderna för ändrade vädermönster är enorma och kännbara inte bara här av de som direkt drabbats av bränder och översvämningar. Även på andra sidan klotet, på fabriksgolvet i Bangladesh, får vår varma sommar effekter. Bangladesh tillverkar en stor andel av de kläder vi bär så när vi inte springer och köper nya tjocktröjor stannar maskinerna.Företrädare för det stickade modet säger till bangladeshiska medier att orderingången minskat och försenats. De europeiska bolag som beställt tröjor ber om att få vänta med leveransen.Det är inte bara det varma vädret som påverkar fabrikerna i Bangladesh. Rysslands invasion av Ukraina har haft en betydande negativ inverkan på affärerna. Dels har försäljningen i Ryssland minskat när flera modeföretag upphört med sin verksamhet där, dels har den stigande inflationen lett till en minskad efterfrågan överlag. Textil- och klädsektorn ligger bakom landets snabba ekonomiska utveckling som gett miljoner människor, främst kvinnor, arbete.Om kriget fortsätter och med det de höga energipriserna, så kan förstås efterfrågan på varma kläder öka, om människor i Europa inte har råd att värma upp sina hem som förut. Det vore bra för affärerna, konstaterar en fabriksägare som intervjuats av tidningen The Daily Star – om det inte vore så att Bangladesh själv drabbats hårt av de stigande energipriserna.De senaste månaderna har priserna på bränsle och mat höjts kraftigt vilket lett till folkliga protester. Skolor har hållit stängt en extra dag i veckan för att minska elförbrukningen.Bangladesh är också ett av de länder som drabbas tydligast av den globala uppvärmningen. Översvämningar har alltid varit en del av vardagen särskilt längs kusten men i juni drabbades nordöstra Bangladesh av stora översvämningar som orsakades av intensiva regn i grannlandet Indien.Intensiva väder och krigshungriga ledares agerande påverkar oss alla - men på olika sätt.Naila Saleem [email protected]

Utrikeskrönika 16 september 2022. Stockholm, fredag.I flera veckor var Julia Pajevskaja försvunnen någonstans kring Mariupol.Blonda kortsnaggade aikidomästaren Julia blev volontär och sjukvårdare i Kiev under Euromajdan för åtta år sedan. Senare utbildade hon frontsoldater i taktisk medicin. När kriget bröt ut fanns hon nära Mariupol och blev sjukvårdare igen. Men den 15:e mars greps hon av rysk militär och sattes i fångläger i nära två månader. Hennes dotter och man fick inget veta förrän hon frigavs i en fångutväxling i juni.Nu har hon vittnat inför människorättsorganisationen Helsingforskommittén i USA om tortyr och övergrepp i de ryska fånglägren.Fångar, som blivit torterade och vrålar av smärta i sina celler och sen dog för att de inte fick någon läkarvård.Hennes detaljerade berättelser från lägret överensstämmer med andra vittnesmål från fångar, som utväxlats. Många fångar trängdes in i celler där det inte fanns rum att ligga ned för alla. Internationella Röda Korset har förgäves försökt besöka lägren, men inte fått tillstånd.Särskilt svårt är det för kvinnor, som är gravida. En av dem är Svetlana, militärdoktor, som beräknas föda i slutet av september. Hennes familj har förgäves försökt få henne fri. Andra frigivna har bekräftat att hon finns kvar i lägret.De krigsförbrytelser som Julia vittnade om i USA ingår i en systematisk dokumentation. Att mitt under brinnande krig samla in vittnesmål och bevis för krigsförbrytelser, som ryska soldater begått mot ukrainare är enda möjligheten att nå fram till rättvisa i domstol. Bosnienkrigets tiotusentals övergrepp, våldtäkter på kvinnor och de 8 000 avrättade männen i Srebrenica resulterade bara i 91 fällande domar.Därför finns nu både internationella experter, inhemska jurister och polisutredare och journalister i Ukraina för att dokumentera allt. Nu kommer uppgifter om nya massgravar i de nyligen befriade samhällena i Charkivregionen.Tortyrutrustning har hittats på polisstationen i Balaklija och människor i byarna, som befriats berättar om hur nyckelpersoner fördes bort, det kunde vara lokalredaktörer, prästen eller lokalpolitiker.Alla som protesterade mot ockupationen och inte ville acceptera det som de ryska ockupanterna sa: Ryssland är här för att stanna för alltid. De senaste dagarna visar vilken lögn det var.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 15 september 2022. Stockholm, torsdag.Hon hade gjort sig fin.14-åringen.En sista gång.Tagit av sig tandställningen.En sådan där tandfast man nog måste ha en tång för att avlägsna.Kammat det ljusa, raka håret.Tänt ett ljus.Hon ville vara fin, det skulle vara mysigt när hon avslutade sitt liv.Några timmar senare hittades hon av sin förtvivlade mamma.Ett liv var släckt. En familj krossad.Någon annanstans.Senare.Musik strömmade från högtalarna.Han hade tagit en sista klunk öl. Ville känna den härliga beskan.Han blev 24.Hittades några dagar senare av sin bror. Hade inte svarat på telefonsamtal, missat en födelsedag och hela familjen var oroad.Han hittades hängd från en våningssäng.I det randiga ljuset från neddragna persienner som höll solen ute men där små dammkorn dansade obekymrat i de små strimmor av ljus som ändå letade sig in.Ett ungt liv till ända, så många andras liv i en aldrig sinande bottenlös sorg.Det här är inte poesi, det är förtvivlan. Det här är människor som funnits på riktigt, men människor ni aldrig hört talas om förut. Unga människor som avslutar sina liv alldeles för tidigt.Nästan hälften av alla känner någon som begått självmord, ändå är det fortfarande så förbannat svårt att prata om. På nyhetsredaktioner har jag fått höra att man inte ska prata om det offentligt eftersom det kan uppmuntra till nya självmord. Men om vi inte pratar om det hur ska vi då få bukt med det?Mitt område, Mellanöstern, skiljer sig på många sätt kulturellt mot Sverige. Men när det gäller just självmord ser vi med lika mycket tabu på det. Som om det vore något skamligt, som ska tystas ned och gömmas undan. Någon riktig statistik över hur många som tar sina liv i Mellanöstern finns inte, ibland skrivs självmord om som ”olycka” i dödsjournaler. Familjer tyngda av skuld och skam går omvägar för att slippa förklara varför deras son eller dotter inte längre finns i livet.Tack och lov dör inte många barn i Sverige, men statistik visar att var fjärde dödsfall i åldrarna 10 till 19 år orsakats av självmord. Hur många skulle kunnat undvikas om någon tog barnen och ungdomarna på allvar?Ibland är det skolan som inte ser hur barn mobbas och trycks ner; misshandlas, verbalt och fysiskt och berövas sin värdighet. Ibland är det ungdomspsykiatrin som missbedömer. Ibland är det vi, omvärlden som blundar, som inte vill se hur dåligt ett ömtåligt barn kan må. Ibland kommer det som en blixt från en klar himmel. Att förlora ett barn eller ett syskon är en sådan outhärdlig sorg. Kvar står vi andra med skuldkänslor och frågor som aldrig får svar. Förminskade till sörjande skal.I dag begår fyra människor självmord i Sverige, fler familjer som slängs ned i sorgens slukhål.Låt oss prata om det. Ta det på allvar, agera.Kanske det då kan bli färre imorgon.Johan-Mathias Sommarström, Mellanö[email protected]

Utrikeskrönikan 14 september 2022 London, onsdag.Det började som en viskning.Parlamentsledamöter mötte varandras blickar medan en bit papper skickades runt, och premiärministern och de andra informerades om drottningens försämrade hälsotillstånd.Några timmar senare kom beskedet – Storbritanniens längst sittande monark, drottning Elizabeth II, hade somnat in.”Hon var som hela landets farmor eller mormor”, säger en kvinna utanför Buckingham Palace. En plikttrogen regent – och ett familjeöverhuvud, en matriark.För första gången på sjuttio år har Storbritannien, och de 14 andra länder där den brittiska monarken är statschef, en kung. Och om inte framtiden leder in på oförväntade vägar så kommer det dröja länge innan en kvinna sitter på tronen igen. Efter Charles följer William, och efter honom George.Kungahusets kvinnor vandrar nu inte i täten, utan vid männens sida.Kate, nu prinsessa av Wales, Williams kärlek sedan universitetstiden – som omfamnats av både det brittiska folket och den brittiska pressen. Hennes kläder säljer slut i butiker och hon hamnar ofta högt i opinionsmätningar om vem som är den mest omtyckta i kungahuset.En rak kontrast till Meghan, hertiginnan av Sussex, prins Harrys fru. Enligt vissa medier kan hon nästan inte ta ett steg rätt – hon anklagas för att ha stulit Harry och för att ha förstört familjerelationerna.När Harry i en dokumentär pratade om sina skäl att lämna Storbritannien och sin officiella roll i kungahuset sade han att han varit rädd att historien skulle upprepa sig. Att han skulle förlora ännu en kvinna i sitt liv. Att han behövde skydda sin fru från samma förföljelse från den brittiska pressen, samma utsatthet och psykiska utmattning som sin mamma.Prinsessan Diana, ”folkets prinsessa” som Tony Blair kallade henne. Hon som försökte vifta bort paparazzi-fotografer medan hon skuffade in Harry och William i bilar, och ta skydd från kamerablixtarna. Hon som sagt att hon hoppades på livslång kärlek men kände sig allt mer utfryst, kämpade med ätstörningar och sin roll i ett otrohetskantat äktenskap som var på upphällning.Diana och Charles uppbrott, och Dianas död för 25 år sedan, var kärnan i en enorm kris för det brittiska kungahuset. Drottningen anklagades vara känslokall och Charles sågs som syndabocken i relationsuppbrottet.Känslorna kring Charles är idag kluvna, men de flesta jag träffar nu säger att det där är förbi, att han har visat att han är en trofast, plikttrogen man. Folkmassorna kring Buckingham Palace och på andra platser brister ibland spontant ut i nationalsången som nu lyder ”God Save The King”.Vid den nytillträdde kungens sida finns, som han kallar henne, hans ”darling wife” Camilla. Kvinnan som först var Charles flickvän, sedan hans älskarinna – anklagad för att ha förstört Charles och Dianas äktenskap. Och sedan, efter år av skandaler och väntan, till sist hans fru, och nu drottning.Jag frågar en kvinna utanför Buckingham Palace om tiden läkt såren även kring Camilla? Hon tystnar, och skakar på huvudet. Dottern svarar – nej, du måste förstå, vi kände så starkt för hans första fru. Men Charles har de förlåtit. Stephanie Zakrisson, i [email protected]

Utrikeskrönika 13 september 2022. Stockholm, tisdag.”Du får ursäkta mig, men jag börjar nog gråta nu”, sa kvinnan i andra änden av luren medan hennes röst blev ostadig.”Det är så bittert att säga det här.”Det hon sa var hur hon sedan den 24 februari, dagen då Ryssland invaderade Ukraina, har satt sitt hopp till att omvärlden ger Ukraina tillräckligt med stöd, militärt, så att de ska klara av att jaga i väg de ryska soldaterna från sitt territorium. Hon sa, och nu hördes det att tårar rann ner för hennes kinder: ”Jag önskar ett nederlag för vårt land.”Där hon stod på gatan i Rysslands andra stad Sankt Petersburg sa hon att själva kan vi göra mycket lite. ”Alla våra ledare sitter fängslade och vi får vara tacksamma så länge som de inte dödas där i fängelserna.” ”Vi förstår”, sa hon, ”att ett nederlag för Ryssland kommer att gå ut över oss. Den vrede det kommer föra med sig hos Putin, presidenten, kommer vändas mot oss, folket. Men bättre så, än kriget som pågår nu.”Jag tänkte på vad en rysk väninna sa till mig efter Rysslands annektering av den ukrainska Krimhalvön 2014. Att visst kommer sanktionerna slå mot vanliga människor, men bättre så. Vad som helst för att dagens ryska regim ska försvagas, någon gång bytas ut.Det sägs ofta, och det stämmer, att en stor del av den ryska befolkningen stöder landets ledning och ställer sig bakom det som pågår i Ukraina. Varför det ser ut så har sina förklaringar: I propagandan, i en olust i att se sig själv som förövare och för att det är enklast, och säkrast så. Men det är också ett faktum att väldigt många ryssar känner djup sorg och förtvivlan över det som händer. Som till och med kan säga så bittra saker som att de önskar det egna landets nederlag. Trots att de själva, i alla fall på kort sikt, kommer få betala priset.Men, det är som bekant, inte deras tid nu. Har inte varit på länge.I förra veckan framträdde Rysslands president Vladimir Putin vid ett ekonomiskt forum i Vladivostok i ryska fjärran östern. Satt bredbent i en vit fåtölj och svarade på samtalsledarens frågor. En löd: ”Vad har Ryssland förlorat – och vad har landet vunnit – sedan den 24 februari?””Vi har inte förlorat någonting. Och vi kommer inte att förlora någonting”, sa Putin. Visst, sa han, har en viss polarisering uppstått – också i vårt land. Men det är bara till gagn. En slags reningsprocess. ”För allt onödigt, skadligt och allt som hindrar oss från att röra oss framåt kommer att avvisas”, sa Rysslands president.Med andra ord: Alla som inte är med oss är mot oss. Och de ska bekämpas, isoleras och avvisas. Att i det klimatet ens andas att man tycker annorlunda kräver ett enormt mod. Och det kommer alltid att finnas, också i Ryssland.Johanna Melén, [email protected]

Utrikeskrönikan New York, fredag morgon.På skyhöga rosa klackar, i en matchande tuggummi-färgad puffklänning dansar DD Fuego ut på scenen. Det blonda håret når ner till rumpan som hon skakar i takt med musiken. Det är kväll i Hell's Kitchen och jag har äntligen lyckats komma iväg för att se min vän uppträda här med sin Drag show på en liten bar längs tionde avenyn.DD Fuego är skandalös och sprakande vacker, hon skämtar på scen tillsammans med kollegan Skye Walker – som bär glittriga stilettklackar och ett batikmönstrat tajt fodral – om att bli friad till av strejta män och om att ha sex i full drag-utstyrsel. (Det är lite knepigt med korsetterna och perukerna och ögonfransarna, konstaterar de.)När showen närmar sig sitt slut med ett potpurri av publikens önskelåtar tackar de båda Queensen för att gästerna stödjer sin lokala Drag-bar. Och det som under decennier varit en konstform mest förknippad med just gaybarer har de senaste 20 åren blivit alltmer mainstream. Realityserien RuPauls Drag Race, som sänts i 14 säsonger, spelar en viktig roll i det. Den är en av de mest populära realityserierna i världen och den största stjärnan, RuPaul själv, har utsetts till en av de mest inflytelserika personerna i världen av Time Magazine.Men här i USA har också något helt annat hänt det senaste året. Drag Queens har mer och mer högljutt av konservativa och republikaner på högerkanten målats ut som fiender i det pågående kulturkriget, och drag-kulturen som skadlig för amerikanska barn. Sagostunder på bibliotek med Drag Queens som högläser för barn har mötts av arga demonstranter runtom i landet och attackerats av högerextrema grupper som kallat dragartisterna för pedofiler. De anklagas för att grooma barn, för att lura dem till olika övergrepp. Och republikanska politiker har lagt fram lagförslag som skulle förbjuda minderåriga från att besöka en drag-show. Många i inom dragkulturen i USA oroar sig för utvecklingen, för hoten och hatet.Tillbaka i New York, där DD Fuego har uppträtt bland regnbågsflaggeprydda gator i gaykvarteren i fem år. Kvällens föreställning i Hell's Kitchen är över och när DD tagit av sig de höga rosa klackarna, peruken och bubbelgumsklänningen, och sen som Daniel ska sätta sig på tunnelbanan hem sent på kvällen är han noga med att se till så att allt smink också är helt borta. Inga avslöjande färgstarka ögonlock kvar. "Det är säkrare så", säger han.Cecilia Khavar, New [email protected]

Utrikeskrönikan 8 september 2022. Stockholm, torsdag.Vintern kommer och inte vilken vinter som helst. En riktig krigsvinter kan det bli, säger statsministern.En krigsvinter. Hur förbereder man sig på det?Jag tänker på dem i min familj som upplevde finska vinter- och fortsättningskriget, och vad de berättat om hur de klarade sig.I städerna i svenska Österbotten fördelades skyddsarbetet mellan invånarna i varje kvarter. Pappa och hans bröder hade till uppgift att veva igång flyglarmet när ryska fiendeplan hotade anfalla. Mammas familj, som bodde på landet några mil bort och ägde en lanthandel, hade gott om mat. De kunde öppna sina hem och ta emot flyktingar från Karelen. När Sovjetunionens bombplan till slut anföll trakten låg mamma på ett hustak och såg bomberna falla över pappas stad. Pappa, som aldrig sen ville leka krig med mig och de där små plastsoldaterna. Krig hade han fått nog av, fräste han.Men i min del av världen är det långt till frontlinjer och fallande bomber. Här talas om energikrig. Strypta gasleverenser och priser på el, fordonsbränsle och mat som skenar.Så jag försöker förbereda mig. Buffrar och tätar. Drar ner värmen och stänger dörren till utflugna barns rum. Vrider ner golvvärmen, klickar av apparater i standby-läge. Byter gamla lysrör till LED-varianter och ser till att disk- och tvättmaskin kan köras på natten. Allt för att inte frysa som en "korkad vargsvans" som Putin verkar hoppas.Men sen då. Vad gör man åt oron?Jag tänker på mormor som blev änka och ensam med tre barn strax före den där första krigsvintern. Hur hon steg upp varje morgon och tände elden i spisen så att man kunde ligga kvar under tjocka täcket tills köket värmts upp en aning. Och mamma som blev änka sent i livet. När ensamheten kändes extra tung i det moderna välisolerade huset – då tände hon en brasa att dricka sitt morgonkaffe framför, tills både rummet och själen värmts upp en smula. – Sen kändes det bra igen, brukade hon säga.Nu gör jag likadant. – En krigsvinter kan man nog behöva litet extra ved, tänker jag och beställer en körning innan även det priset rusat alldeles åt skogen. Torr och fin ved som ska staplas luftigt och tändas i toppen för minsta möjliga sot och farliga luftpartiklar.Kunde de så kan väl jag klara en krigsvinter eller två. Jag får väl dra på mig ett par tjockare raggsockar och plocka fram nån sorts finsk sisu.Marie-Louise Kristola, [email protected]

Utrikeskrönika 7 september 2022. Berlin onsdag.Jag har nyligen återvänt från en resa söderöver och kommer tillbaka med en liten påminnelse och uppdatering om den eviga popularitetstävlingen mellan Bayern och Berlin.Det röriga och stökiga Berlin med sin  vulgära tunga, Berliner Schnauze, gjorde sig påmind en sista gång när tåget rullade iväg från Hauptbahnhof mot Südkreuz.Men till allas förvåning ropade konduktören ut Spandau, som ligger åt helt motsatt håll. Och snart rasslade det till i högtalarna och konduktören skrek ut Scheisse!!,  följt av en lång svada, och till slut att det fattar väl alla att det är i Südkreuz vi strax ska stanna.Typiskt Berlin, tänkte nog de av passagerarna som var på väg hem till München, där de kan se fram emot ordning och reda, prydliga gator och präktiga hus, inte så skräpigt och fult som människor från Bayern gärna beklagar sig över Berlin.Och i München är den gamla ordningen äntligen tillbaka. Efter två år av pandemipaus är öltälten och karusellerna redan på plats inför Oktoberfesten som drar igång på lördag. Årets oktober-brygd är avsmakad till bryggmästarnas belåtenhet och tältvärdarna har fått sin traditionella välsignelse, med en bön om en fredlig, säker och frisk fest. Men hur står det egentligen till med Bayern och ordningen när det gäller annan folksport än öl och korv?! Den riktiga sporten, fotboll. År efter år vet man ju hur det slutar redan innan Bundesliga har dragit igång. Mest spännande brukar vara vem som åker ut och vem som lyckas kravla sig över strecket. Vem som vinner, det brukar ju vara de gamla vanliga, FC Bayern München.Och så blir det kanske den här gången också men det piggade upp rejält när Berlins kultlag FC Union i helgen lyckades hålla emot målmaskinen från Bayern och spela oavgjort 1-1. Vilken bragd och vilket jubel! Union-fansen firade som om de vunnit hela ligan, där i lilla skogsarenan.Ja, det kanske är nåt som håller på att hända med det ordentliga och förutsägbara Bayern. På min tågresa från München var det inte bara märkliga utrop som rörde om passagerarna. I god tid innan nästa anhalt ropade konduktören ut att vi skulle komma till Erlangen och vilka anslutningståg som väntade där. Och efter en stund tätnade bebyggelsen. Vi närmade oss stationen och såg hur perrongen svischade förbi. Efter en liten stund harklade sig konduktören i högtalaren och meddelade att, jo lokföraren glömde visst att stanna vid stationen. Så de som skulle ha klivit av fick snällt hänga med 20 minuter till till Bamberg.  Och i Berlin var allt som vanligt igen. Nånting blockerade spåren och resan slutade långt efter midnatt.Daniela Marquardt, [email protected]

Utrikeskrönikan 5 september 2022. Kairo, tisdag.Häromdan åkte jag buss med en snart femårig flicka i en mellanstor europeisk stad. Hon försökte skrämma mig med en liten plastdinosaurie och skrattade så att till och med de stumma plexiglasrutorna i bussen tycktes klinga som kristall. Sen tittade hon kritiskt på mitt slarvigt uppsatta hår och sa: har du glömt att kamma dig idag?Hon minns inte första gången vi träffades. På ett barnhem i Syrien när hon var 1,5 år gammal. Jag minns hur jag lyfte upp henne och blev glad över att hon luktade tvål. Det skulle jag berätta för hennes mamma.Den lilla flickan är dotter till en yezidisk överlevare, en före detta sexslav hos terrorrörelsen IS som bara var 14 år när hon kidnappades och såldes till IS-terrorister. Hon våldtogs, blev gravid och födde barn. När IS kalifat störtades i Syrien, var mamman 19 år, och vällde ut ur IS sista fäste Baghouz tillsammans med tusentals IS-kvinnor i niqab, men mamman visste att hon var yezidier och anmälde sig hos de kurdiska styrkorna för att bli befriad. Då hann hon höra hur de sa att alla yezidiska överlevare skulle återförenas med sina familjer, få åka hem, men att barnen de fött under fångenskapen skulle tas ifrån dem eftersom de var IS-barn.För de allra flesta av oss är det omöjligt att föreställa sig vad man skulle känna för ett barn som man fött efter våldtäkt och ingen skulle väl klandra den 19-åring som väljer bort det barnet för att börja om och lämna slaveriets mardröm bakom sig. Men denna mamma, liksom många med henne, valde att gömma sig bland de svartklädda IS-kvinnorna i det ökända Al Hollägret för att inte bli upptäckt och inte tvingas lämna sitt barn. I åtta månader höll de sig gömda, tills den dag då kurdiska säkerhetsstyrkor tillsammans med en frivillig yezidisk räddningsstyrka hittade henne. Den unga mamman tvingades då lämna ifrån sig sin dotter.Den unga mamman är en av de yezidiska kvinnor som sedan ett drygt år har kunnat återförenas med sitt barn. Hon valde sin dotter, till priset av att hon förskjutits av sin egen familj. Varken hennes bröder eller hennes mamma vill veta av den lilla lockiga flickan som de betraktar som bödlarnas avkomma, ett slags skorpion som fötts med ondska i blodet eftersom hon är barn till en IS-terrorist.Den unga mamman är nu snart 22 år. Hon vet ännu inte vad hon ska säga till sin snart femåriga dotter om den våldtäktsman från IS som är flickans far. Det enda hon vet är att hon måste hålla sig gömd eftersom hela världen hatar IS och IS avkomma. På bussen med dinosaurien i plast, frågar mig den lockiga femåringen igen: har du glömt att kamma dig idag?Ja, jag har glömt kamma mig. Det har vi alla. Alla vi som trots löften om att inte glömma de yezidiska före detta sexslavarna, som trots att vi delat ut Nobelpriset till överlevaren Nadia Murad, ändå ser oss tvungna att bekymra oss mer för elpriset än de unga kvinnor som varit med om den värsta mardrömmen.Cecilia Uddén, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Santiago de Chile, måndagSå blev det dags igen - chilenarna till valurnorna.Mamma är 92 år, och igår vandrade hon med stöd av en käpp och med stor möda de 500 meter från bostaden till vallokalen.Hon röstade tidigt för att slippa Santiagos jobbiga hetta mitt på dagen.Det var vandringen av en kvinna som stolt höjde huvudet trots smärtan i benen, inom henne, en ström av hopp och pliktkänsla. Hon själv var, som anonym kvinna, med i kampen om att återerövra demokratin efter 17 år av militärdiktatur, på något sätt känner hon att varje val också är hennes verk.Chile hade en lång, här kallad, republikansk tradition mellan 1830 och 1973, drygt 140 år av regelbundna val och bara enstaka militärkupper, det skilde landet från andra i regionen. Att gå och rösta hade en prägel av högtidlighet, arbetarna tog på sig sina bästa kostymer och hatt och kvinnorna sina bästa klänningar.Militärkuppen 1973 satte stopp för den stolta traditionen – kongressen stängdes, de som var emot juntan förföljdes, sattes i fängelse, dödades eller kastades i exil.De enda folkomröstningarna juntan höll gjordes under militärhot och utan varken press- eller yttrandefrihet. Det var en sådan omröstning som diktator Augusto Pinochet använde för att införa sin grundlag 1980, den som med några förändringar gäller än idag.När så demokratin återerövrades 1990 fick chilenarna åter uppleva känslan av högtidlighet vid varje val – men nu förenad med känslan av att det är viktigt att rösta, det är ingen självklarhet med rösträtt.Igår handlade det om att bestämma om det förslag som låg var det som skulle bli landets nya konstitution och därmed ersätta den som Pinochet lämnade efter sig.Det låter som ett historiskt ögonblick och det var det också. Det såg man i mammas långsamma steg på väg in i vallokalen, där luften var kvav och valfunktionärerna ansträngde sig för att hjälpa 92-åringen.Att uppleva valdagen med mamma och min syster var en fröjd. De gick med ont i magen hela dagen, spända och nervösa inför valresultatet. Tänk att politiken kan tränga så djupt att en rösträkning följs med en sådan passion!Skönt ändå att deras känsla inte handlade om någon rädsla för att något hemskt skulle hända efter valdagen, som t ex att militären skulle göra en kupp som för 49 år sen. Nej, på något sätt har demokratin och rösträtten fått ett starkt fotfäste i Chile, bland annat tack vare den 92-åriga kvinnan som med förnyad, och berättigad, stolthet röstade igår.Ivan Garcia, från Santiago de Chile för P1-morgon

Utrikeskrönikan 2 september 2022 Bangkok Fredag.Nej hör ni, vi måste nog prata lite om ormar. Vare sig vi vill eller inte så finns dom där. Många är hysteriskt rädda för dessa kräldjur, andra älskar dom.Oavsett vad du tycker om sick-sack mönstrade huggormar eller blanka snokar så lovar jag att ditt ormproblem inte är lika stort som många i Bangkok upplever det.Thailands huvudstad är byggd på sankmark, en miljö där många tropiska ormar trivs. När staden växer så kunde man tro att ormarna försvinner eller flyttar någon annanstans, men icke. Vissa kanske gör det, men långt ifrån alla.Bangkoks många kloaker och klonger, alltså vattenkanaler, är en perfekt miljö för storstadsormar. Där trivs allt från olika kobror och huggormar, som alla är giftiga, till solstråleorm och råttormar, som enligt lokala experter inte är farliga för människan. I Thailand finns det runt 200 arter av ormar och bara 60 av dem är giftiga.När jag var i Sverige i somras läste jag en artikel i en lokaltidning att det var många som ringde in till 112 för att dom sett en huggorm, inte blivit bitna, utan för att dom sett ormen och ville att räddningstjänsten skulle komma och ta bort den. Där har vi något som sammanför svenskar och thailändare. Många här ringer också efter hjälp när de ser en orm.Om man frågar personalen som svarar när man ringer akutnumret i Bangkok så är ormar ett mycket stort problem i stan. I genomsnitt får de ett samtal om ormar var 15:e minut, dygnet runt. Det betyder att den speciella ormstyrkan som finns i Bangkok gör långt över 40 000 utryckningar om ormborttagningar varje år. Länge har den här gruppen jobbat i skymundan. Men de blev kända när en lokal jetsetare i Bangkok lade upp en bild på nätet av en stor boakonstriktor som hängde i ett träd utanför kändisens bostad i centrala stan. Bilden av boaormen spred sig snabbt på nätet och personalen som tog hand om ormen blev hjälteförklarade av Bangkokborna. Ormstyrkan har enligt dem själva en framgångsfrekvens på över 90 procent där man fångar ormarna och överlämnar reptilerna till avdelningen för nationalparker, vilda djur och växtskydd, så att de kan släppas ut i lämpliga naturliga miljöer.Den här gruppen rycker inte bara ut när det är ormar som syns till utan också på larm om allt från getingar, stora varaner och allt där emellan.Det finns inga officiella siffror på hur stor ormpopulationen är i Bangkok. Men man uppskattar att det finns runt ettusen ormar i varje distrikt, vilket gör ett möte ganska troligt.Enligt Bangkoks chefsveterinär beror den höga populationen av orm i Bangkok på att invånarna inte äter reptilen i samma utsträckning som man gör på landsbygden. Dessutom finns det gott om mat för ormarna i storstan. Så vi får fortsätta leva tillsammans med burmesisk pyton, siamesisk spottande kobra och den gul-svartbandade kriaten som ett inslag i storstadsdjungeln.Peder Gustafsson, [email protected]

Utrikeskrönikan 1 september 2022 Prag, torsdag.Jag började den här höstterminen med ett reseexperiment. Jag skulle testa att åka tåg från Bryssel till Prag där EU:s försvars- och utrikesministrar skulle ha möte. En resa på 11 timmar.Bättre för klimatet. Och jag skulle för en gångs skull få tid att ostört läsa på och styra upp jobbet inför hösten. Tanken var att det skulle bli en rätt soft mjukstart första arbetsveckan.Så blev det inte.Det började med att jag två dagar före avfärd skulle skriva ut biljetterna. Det visade sig då att resan hade bokats av några veckor tidigare. Mitt under min semester så jag hade inget märkt.Kanske ska jag flyga ändå, tänkte jag. Men nej, jag ville ju testa den där tågresan. Och få en skön planeringsdag i lugn och ro.Ganska snabbt hittade jag också en rätt bra rutt på en annan bokningssajt: Bryssel - Prag via Köln och Berlin, ankomst 19.30.Sagt och gjort, jag packade väskan och tidigt måndag morgon stod jag och väntade vid spåret på Bryssels sydstation.Så plötsligt slocknade tv-skärmen vid perrongen. Och man ropade ut att tåget till Köln var 45 minuter försenat. Jag skulle missa bytet i Berlin.Skulle jag flyga trots allt? Nej, jag hade ju redan betalat för biljetterna och kanske fanns det en annan rutt.Mycket riktigt, en snäll dam vid desken för internationella resor visade flera alternativ. Jag valde det snabbaste via Frankfurt, Leipzig och Dresden. Ett extra, tredje byte och ankomst 2 timmar senare, 21.30. Men ändå framme samma kväll.Tåget till Frankfurt avgick och ankom i tid. Men väl framme där tog det tvärstopp.Tåget till Leipzig var försenat. Jag skulle missa kommande anslutningar.Hoppet började då tryta. Men även i Frankfurt fanns det en hjälpsam dam som hittade ännu en rutt via Nürnberg och Schwandorf. Jag skulle komma fram ytterligare lite senare, vid halv elva på kvällen. Men ok.Så jag ställde mig och inväntade tåget till Nürnberg. Sneglade upp på skärmen. Efter en stund dök nya tider upp. Senare tider. Även det tåget var försenat.Den allra sista möjliga rutten till Prag var körd.Uppgiven tänkte jag igenom mina alternativ. Att skita i allt och ta första bästa tåg tillbaka till Bryssel var rätt lockande.Istället sökte jag efter bussar. Det gick faktiskt en senare på eftermiddagen. Ankomst i Prag vid midnatt.Två platser kvar - en av dem blev min.Så efter ytterligare sju timmar, i den bakre delen av bussen som stank avlopp från toaletten, kom jag tillslut fram till Prag strax efter midnatt.Trodde jag.Det visade sig att bussen stannade vid en avlägsen ändhållplats några mil utanför stan.Det var bara att ringa en taxi.Klockan halv ett, drygt 17 timmar efter att jag lämnat hemmet i Bryssel, var jag tillslut framme, med några timmars marginal innan mötet skulle börja tisdag morgon.Nu är det mötet över och jag sitter här utanför Prags centralstation. När ni hör den här krönikan sitter jag förhoppningsvis på ett tåg på väg hem till Bryssel.Vi får se hur det går. Om inte annat får jag väldigt gott om tid till att planera jobb inför hösten.Andreas Liljeheden, Prag

Utrikeskrönikan 31 augusti 2022 San Francisco, onsdag.I industrin kring streamingtjänsterna på nätet förenas två av Kaliforniens mest högprofilerade näringar: Film- och tv-industrin, och Techbranschen. Fast, äktenskapet har inte alltid varit helt lyckat. Ibland har relationen beskrivits som ett krig mellan södra och norra Kalifornien: Los Angeles traditionstyngda drömfabrik och San Franciscos osentimentala nätentrepenörer. Där Netflix förstås är det tydligaste exemplet på ett företag som – ibland på ett brutalt sätt – tvingade filmbolag och tv-kanaler att ta det digitala språnget.Och precis som delar av techbranschen, så har även streamingtjänsterna ibland gett sken av att möjligheten till tillväxt är i det närmaste oändlig. Ja, egentligen höll man väl på med det ända tills Netflix tidigare i år började förlora prenumeranter och aktiekursen störtdök. Bolaget som förändrade hela branschen är nu hårt pressad både av de traditionella medieföretagen som satsat hårt på sina egna streamingplattformar, som Disney och Paramount, samtidigt som digitala jättar som Amazon och Apple också driver egna streamingtjänster.Känslan av att streamingbubblan håller på att spricka märks på fler sätt än Netflix börskurs. När streamingtjänst efter streamingtjänst börjar införa delvis reklamfinanserade alternativ blir ju tittandet på nätet allt mer likt den gamla reklam-tv:n.Och när mediebolagen Discovery och Warner Brothers, där bland annat HBO Max ingår, nu ska slås samman inleds processen med ett saftigt sparpaket på tre miljarder dollar. Det har bland annat lett till att en hel del serier lagts ner, och andra mindre populära titlar helt försvunnit från nätet. Man avbröt till och med arbetet på den nästan färdigställda superhjältelångfilmen om ”Batgirl”, en kostnad som nu istället omvandlas till ett skatteavdrag.En del tycker sig se att nedskärningarna på Warner Brothers Discovery ovanligt ofta verkar drabba produktioner där huvudpersonerna tillhör minoriteter – som ”Batgir”l. Andra befarar att framtiden bjuder på mer ”Sagan om ringen”- och ”Game of Thrones”-varianter och mindre politiskt utmanande och kritikerrosad dramatik.Frågan är om vi kommer se tillbaka på de senaste åren som en febrig tv-produktionsdröm, där resurserna verkade obegränsade och bolagen kunde ösa pengar över supersmala prestigeprojekt. Förutom pandemiåret 2020, så har faktiskt antalet engelskspråkiga tv-serier ständigt ökat år från år de senaste tio åren.Nu spekuleras det kring att 2022 kanske blir året då tv-branschen når maxantalet serier. Men det har branschens olyckskorpar i och för sig kraxat om de senaste sju åren, och ständigt fått se sig överbevisade om motsatsen.Roger Wilson, San [email protected]

Utrikeskrönika 30 augusti 2022. Paris tisdag,Jag minns fortfarande TV-bilderna alldeles tydligt. Det såg ut som att någon hade slagit sönder bilarna med basebollträn. Det var i själva verket en hagelskur med hagel stora som tennisbollar som fallit. Folk var i chock.Jag minns också de förfärliga TV-bilderna efter skyfallen förra sommaren, när ett gult bostadshus vackert beläget på en ö i en fransk alpflod sveptes ned i de våldsamma vattenmassorna, och floden till slut svämmade över. Ett gammalt par som fanns kvar där inne drogs också med. Och så blir detta kanske den torraste sommaren på 500 år enligt EU-kommissionen. Grundvattnet har sinat i 100 kommuner i Frankrike, 60 000 hektar skog har brunnit upp, och många smådjur och insekter har också försvunnit i lågorna. Klimatets humör har fått bibliska dimensioner här. Som en konsekvens av de dramatiska klimateffekterna i kombination med energibristen kretsar debatten just nu kring två ord. Det ena är ”sobriété”, måttlighet. Det andra är ”abondance”, överflöd. Den franske presidenten Emannuel Macron sa nämligen vid det första ministerrådet efter semestrarna att ”nu är det slut på överflödet”. ”Det är nya tider nu”, sa han. Det är slut på självklarheter, slut på bekymmerslösheten och slut på överflödet, av pengar, av produkter och av vatten.Där tog sedan premiärminister Elisabeth Borne vid och uppmanade oss alla till ”sobriété”, alltså måttlighet. De franska företagen till exempel uppmanas att upprätta en energisparplan, för att få ned sin energikonsumtion med 10 procent. Detta för att energin ska räcka över vintern.Det där med överflöd fick dock den franska vänstern att reagera. ”Vems överflöd pratar presidenten om, egentligen? I Frankrike finns ju runt tio miljoner fattiga som aldrig varit i närheten av detta överflöd”, sa vänsterpolitikerna.”Och måttlighet?”, frågade man sig oroligt från höger. ”Då finns det ju risk för tillbakagång i ekonomin.” Sedan var debatten igång.Men premiärministern svarade att regeringen inte anser att de som har det ekonomiskt redan mycket tight ska spara, utan alla vi andra. Och att regeringen inte avser att bromsa ekonomin, utan att styra om den i en mer energismart riktning.Hur som helst så finns det många starka debattörer här, som anser att vi generellt i ett historiskt och globalt perspektiv, är energislösare i Europa, och att vi inte kan fortsätta så.I Frankrike slängs till exempel tio miljoner ton mat i onödan varje år. Många butiker har haft dörrarna öppna i sommarhettan, trots att AC:n stått på för fullt. Och här där vattenståndet i floderna varit rekordlågt och grundvattnet sinat i hundra kommuner i sommar finns det tre miljoner privata pooler.Marie Nilsson Boij, [email protected]

Utrikeskrönika 29 augusti 2022. Pretoria, måndag.Luften är klar, dagarna soliga med torr värme som ger mig energi. Våren har kommit till Sydafrika. Det är på många sätt härligt att vara tillbaka här. Men landet är och kommer nog för alltid förbli en gåta, ett mysterium, för mig. Vad är det här landet? Med så stora skillnader, med sin brutala historia, med sina uppdelningar fortfarande. Jag har tidigare bott längre tid i Kenya och Rwanda, bägge länder med sina historier och sina motsättningar.Trots det så känns det som att det håller samman bättre än Sydafrika. Det är nåt som skaver och är skevt här. Det handlar inte bara om arvet efter apartheid, svart och vit.Nej, det är något mer. Häromdagen åkte jag med taxichauffören Happy i en härlig gammal mercedes med läderklädsel. Väl framme vid grinden började han prata på ett av landets alla lokala språk med vakterna.”Vilket språk talade du”, frågade jag?”Venda”, svarade Happy.”Varför då? Det är inte det vanligaste just här”, sa jag.”Kanske inte, men det är mitt modersmål”, svarade han.En mig närstående person har lärt sig en lång rad hälsningsfraser på zulu, och gör ofta succé på bensinmackar, köpcentrum och i butiken. Men inte alltid, ibland möts det av tystnad eller ett svar på engelska. Zulu är inte givet för alla här. Kanske borde det istället vara tswana eller varför inte sotho, eller kanske till och med ndebele. Beroende på var man är i landet så skiftar det dominerande lokala språket, trakterna kring Durban – zulu är givet, Mthatha i östra kapprovinsen– xhosa, Västra kapprovinsen runt Kapstaden – afrikaans.I storstäderna kan det vara lite hur som helst till följd av migrationsströmmar genom historien. Språkkartan över Gauteng som innefattar Pretoria och Johannesburg ser ut som en spräcklig tavla av Jackson Pollock, där zulu faktiskt är det största språket. I Kenya finns swahilin som det sammanhållande kittet mellan landets grupper, i Rwanda är det kinyarwanda som alla talar som modersmål. Men här? nä. Engelskan finns där som en nödraket för alla att ta till om språkförbistringen blir för stor, men det är inget sammanhållande lokalt språk, och bara en liten minoritet har det som sitt modersmål. Jag har tidigare talat om Sydafrika där människor lever i parallella verkligheter, med få beröringspunkter, och så kanske det är. Men det är också fullt av överraskningar.När jag satte mig i taxin hos Happy, chauffören som talar venda från den norra delen av landet, så dånade afrikandermusik ur högtalarna, alltså den musik som spelas av de vita afrikaans-talande här. Man hör det direkt, det är en blandning av trallvänlig tysk pop, ett stänk ompa ompa och en släng dansband, fast med mer gitarr, svårt beskriva men det är en distinkt musikform.”Varför spelar du det här?” undrade jag.”Vadå? Jag gillar det här”, svarade han. ”Är det nåt konstigt med det?””Näe”, svarade jag nästan lite generat.Sydafrika, fullt av överraskningar, men likväl ett mysterium.Richard Myrenberg, [email protected]

Utrikeskrönika 26 augusti 2022. Stockholm, fredag."När kommer du tillbaka?""Jag vet inte riktigt, snart hoppas jag"Han skriver:"Augusti som är så fint här i Kiev. Vi kan grilla shashlik vid Dneprs strand. Skynda dig hit"Jag svarar innan jag hinner tänka;"Men freden då? Skulle vi inte vänta med att grilla tills dess?"Ångrar mig i samma stund som jag skickar iväg meddelandet till min bekant i Ukraina. Så dumt, så glädjedödande.För ett halvår sedan lämnade han sin fru och barn i säkerhet i Lviv i västra Ukraina, de tog sig senare till Polen, själv åkte han tillbaka till sitt hem och jobb i Kiev.Då i slutet av februari sa han: "När Ukraina segrat får du komma och hälsa på oss. Vi ska fira och grilla på föräldrarnas datja, sommarstuga".Sommarstugan finns inte kvar, inte den kringliggande skogen heller. Och kriget verkar ännu vara långt från slutet.Ett halvår har gått. Och han, liksom miljoner ukrainare har tvingats finna sig i en ny vardag, i en vardag som är präglad av krig och elände men också av ljusglimtar, vardagsbestyr och liv.Ibland skickar han bilder eller videosnuttar när han röker elektroniska cigaretter och skojdansar till ukrainska nostalgiska poplåtar. Ibland skärmdumpar från hans videosamtal med barnen där de gör roliga grimaser åt varandra.Han i Kiev och de i Polen. Ett annat liv men i alla fall ett sådant.Ett halvår har passerat. Våren kom trots allt och sommaren gick. Även om det då, i slutet av februari, kändes som att tiden hade stannat.I en by utanför Charkiv hörs ljudet av artilleri men utanför en samlingslokal sitter gummor och pratar. Mest om kriget men också den goda soppan som en av dem lagat. I Kiev, när det inte råder utegångsförbud på kvällarna och nätterna, sitter unga och dricker öl på uteserveringar. Och tidigare i veckan spelades de första matcherna i Ukrainas nationella fotbollsliga, första matcherna sedan den 24 februari. Förvisso inför tomma läktare och med tyst minut i början men i alla fall. Och om knappt en vecka är det skolstart för många barn i Ukraina, de som kan kommer till och med få gå i skolan på riktigt. Fastän det är krig.Freden väntar alla på förstås fortfarande men livet fortsätter ändå här och nu.Min bekant i Ukraina svarar inte på ett tag. Sedan plingar det till i telefonen."Det är sant, vi får väl vänta med att grilla shashlik tills kriget är över. Men vad sägs om att äta vareniki, degknyten med olika fyllningar. Det kan vi väl få unna oss?"Lubna El-Shanti, [email protected]

Utrikeskrönikan 25 augusti Stockholm, torsdag.Det var en gång ett land som hette Jugoslavien.Det var den mer positiva versionen av ett land inom östblocket – tyckte man då. Inte kommunism, utan Tito-socialism. Den gamle partisanledaren var poppis i många västländer, inte minst här i Sverige.Men – vad det än var och vad det än kallades då, så var det under mina pojkår inget annat än landet ÄVENTYR!Det var där makalösa, fantastiska och förtrollande saker kunde ske.Och det gjorde de.Det var 1970-tal och jag tiotalet år. Efter varje semester, vid hemkomsten till min födelsestad Jönköping, eller senare i någon skånsk metropol, samlades vi ungar i miljonprogrammen och jag drog ändlösa och exotiska historier från sommarens sanslösa äventyr.Som den om hur vi pallade meloner, inte äpplen, utan just meloner – och blev påkomna och hur detta slutade med att min store och björnlike morfar stod framför en senig balkansk melonbonde, denne iklädd gammal partisanhatt och rysk militärrevolver – min morfar med fet bössa.Där stod de och pekade på varandra, hotfullt  uppfodrande och ursinnigt – alla höll andan. Tills arma modern gick emellan och löste det på svenskt vis – genom att betala för förlorade meloner och därmed undvika blodutgjutelse.För mig representerade somrarna där en frihet svår att beskriva. Och resan dit som oftast gick genom olika länder bakom järnridån – bensinen var billigare via östrutten – det var en exotisk startpunkt.De östtyska wurstarna som serverades med surdegsbröd och märkligt färgad senap, som jag åt på olika minst sagt torftiga bensinmackar i detta evigt gråa DDR, den sedvanliga övernattningen på något hotell i en tjeckoslovakisk landsbygdsmetropol där jag åt min gulasch i hotellbaren flankerad av Svejk-lika män med bukar stinna av öl, har skapat en förkärlek för det skavda, ickeperfekta – men desto mer levande och spännande.Böndernas eldar över Vojvodinas fält som mötte en så fort gränsen mellan Ungern och Serbien passerats – är ett annat intryck som för evigt placerat röklukten som en källa till välbefinnande.Många år har gått sedan dess och det där landet finns inte mer.Eller det finns – men idag i avknoppad form – som sju nya länder.Avknoppat eller inte – Balkan är Balkan och Öst är Öst.Under några år framöver kommer jag att hänga runt i den här regionen. Totalt 13 länder i en del av Europa som under tusentals år lockat såväl ottomaner som kejserliga arméer att försöka erövra kullar och dalar.Det är härifrån jag ska hämta nya berättelser, som förhoppningsvis ska skänka nöje och bilder, men också kunskap, åt alla er som lyssnar.Som ny Östeuropakorrespondent hoppas jag kunna vidga vyerna och berätta mer om vad som händer där härnere.En sak jag inte kommer göra – palla meloner.Milan Djelevic, [email protected]

Utrikeskrönikan 24 augusti, 2022 Paris onsdagDet var i början av augusti som stort fokus här i Frankrike riktades mot en vitval som förirrat sig från arktiska breddgrader och ända in i Seine. Att det här skulle vara ett djur som av ren nyfikenhet sökt nya vägar är väl att ge valen alltför mänskliga egenskaper, även om några gärna velat tro det. Kunde det istället vara så att vitvalens irrvägar handla om klimatförändringar som fått den att tappa förmågan att navigera, det var en annan teori. Åsikterna bland experter gick isär, men engagemanget var stort i valens öde. Det var så konkret och lätt att känna empati för det stora däggdjuret som stressad av situationen slutade äta och blev allt mer försvagad. Den dog sen i en minutiöst bevakad räddningsaktion till havet.Men bilden av av valen har blivit en metafor här i Frankrike för en sommar som många säger markerar början på något nytt. Det gäller förresten hela medelhavsregionen i lika hög grad. Det som forskarna pratat om i minst tjugo års tid - blev synligt och kännbart.Plötsligt fanns det platser där det inte längre kom vatten ur kranen. Det var över 40 grader mer än två veckor i sträck där det inte hänt tidigare. De våldsamma skogsbränderna har skurit av hela turistregioner under de mest attraktiva semesterveckorna. Och bilderna av uttorkade eller nästan uttorkade floder har fyllt tidningarna.Och om åsikterna gick isär ifall vitvalens irrfärder in i Seine berodde på att vattenströmmarna och vattentemperaturen påverkats av klimatet och försämrat valens navigationsförmåga - så är det väldigt få som förnekar att klimatförändringarna ligger bakom mycket av det vi har sett den här sommaren.När jag häromdagen sen läser i La Republica om den nya spelfilmen Siccità - Torka på italienska - känns det knappt längre spekulativt. Cli-Fi alltså en berättelse om en klimatkatastrof i framtiden är ju här och nu. Siccità ska ha premiär på filmfestivalen i Venedig och handlar om hur Tibern som flyter genom Rom helt torkat ut. Hettan är outhärdlig, kackerlackor är överallt och pandemierna, som blir värre i det störda klimatet, avlöser varandra.derVar inte oroliga - det är bara en film, säger regissören Paolo Virzì. Samtidigt lite längre ner i artikeln är en bild av Po inne i Turin. En ung kvinnna sitter vid ett cafébord och rör - som det ser ut - obekymrat i en cappuccino med den uttorkade floden i bakgrudnen där i den uttrokade flodbotten har miljöaktivisterna Fridays for Future passat placerat en banderoll som just påminner om bristen på vatten.Cecilia Blomberg i [email protected]

Utrikeskrönikan 23 augusti 2022. Stockholm tisdagLajka och Strelka drog som vanligt åt olika håll. Gamla döva Lajka ville hem till soffan och tvååriga Strelka ville hälsa på en särdeles vacker vitlockig storpudel, som gick längre fram.Hans tioåriga matte var lite rädd att låta hundarna hälsa och hon kunde inte prata svenska, sa hon. Men du talar kanske ryska eller ukrainska, sa jag. Och jo tioåringen drog en lättnadens suck över att få tala sitt modersmål, som var ryska.Hon kom från sydöstra Ukraina från staden Cherson och jag frågade inte mer, för jag såg i hennes ögon att det ville hon inte prata om.Staden är ockuperad av Ryssland och för dem, som flytt är det svårt med kontakterna för ryssarna har brutit alla kommunikationer, bara ryska mobilnät, internet, radio och tv fungerar där nu. Men människor, som lyckats lämna nyligen berättar om förfärliga förhållanden i staden.Sjuka gamla, som dör för det saknas mediciner, humanitärt bistånd, som inte delas ut om du inte svär lojalitet med ockupanterna och förföljelse av alla som opponerar sig. Ryska skolböcker har skickats in, allt ukrainskt förstörs. 11 september planeras en fejkomröstning som ska visa att Chersonborna vill tillhöra Ryssland. Det vill de inte – och det har de visat i mängder av demonstrationer de första veckorna av ockupation, tills fler och fler greps, misshandlades eller helt enkelt försvann.Tioåriga Natasja fick sin vita hund efter två månader i Sverige, den ville hon prata om, hon hade alltid önskat sig en hund och nu har hon fått en. Stolt visar hon de tricks hon redan lärt sin hund, hunden och skolan är hon glad för.Men vad heter hunden då, frågar jag.Papa, svarar Natasja och mitt hjärta sjunker, för nog förstår jag varför hunden heter papa.Natasja är bara ett av så många flyktingbarn från Ukraina, som saknar sina pappor.En annan av dem har jag mött nästan varje vardagsmorgon på min hundpromenad, en liten kille på nästan nio år. Han önskar sig också en hund, enligt mamma, som är läkare hemma i Ukraina. Hon brukar alltid passa på att hälsa på Strelka och Lajka när vi möts, klappa och klia lite, Strelka ger riklig belöning tillbaka, men pojken vågar inte riktigt trots att jag ser att han vill.När de vandrar iväg hör jag honom alltid prata om pappa, vad pappa skulle säga och vad pappa gör. Längtansfulla tirader om den där pappan, som varit borta så länge.Och hemma i Ukraina var det samma sak för pappa Roma, han gick inte in i pojkens rum på flera månader, saknaden var för stor.Men i helgen hände det! Roma kom till Sverige och gjorde i alla fall en liten ukrainsk pojke oändligt lycklig.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Köpenhamn måndagVilken sommar det har varit – för Danmark alltså. Tillbaka på jobbet efter sommarsemestern kan jag konstatera att Danmark aldrig tog någon semester i år, vad gäller nyheter alltså. Och lite stel i jobbhuvudet försöker jag läsa ikapp allt jag missat. Det började med formidabel folkfest när cykeltävlingen Tour de France kom till cykeltokiga Danmark. Att man gillade cykelsport i Danmark hade jag ju förstått, men att man var SÅ tokiga hade jag faktiskt inte fattat. Man ur huse Köpenhamn och tv-intervju med lantbrukaren som specialmålat sina ensilagebalar på ett fält någonstans längs den totalflacka bansträckningen. När det sen blev en dansk som gick och vann hela tävlingen - ja då brast alla hämningar och statsminister Mette Frederiksen avbröt sin semester, tog till Paris och deltog i hyllningarna.Statsministern ja. Efter att cykeleuforin lagt sig och några nya värmerekord slagits fortsatte den danska nyhetssommaren med att valrörelsen satte igång. Sen ett tag tillbaka rustar varenda politiker i Danmark för val, positionerar sig och går på offensiven. Partierna trycker upp valplakat och ser över sina kampanjmaskinerier. Varenda politisk analytiker räknar på regeringsunderlag och analyserar tänkbara och otänkbara allianser. Stämningen är uppskruvad och förväntansfull, det enda som egentligen saknas är - ett val. Trots all cirkus så finns det alltså inget danskt val planerat. Enligt lag måste det äga rum senast nästa sommar och det är statsministern som bestämmer den exakta tidpunkten. Men av olika skäl är alla så säkra på att det är dags redan i höst att man kört valrörelse halva sommaren.Orsakerna till det hinner jag inte gå in på nu, men det har med den eviga minkskandalen att göra. Men det har hänt fler dramatiska ting i Danmark medan jag låg i hängmattan. Minns ni Inger Støjberg? Före detta migrationsministern som blev politisk vilde som blev dömd i en historisk riksrätt och utslängd ur Folketinget? Hon har suttit av sitt straff, ägnat sommaren åt att bilda ett nytt parti - Danmarksdemokraterna - och ser i de allt tätare opinionsundersökningarna ut att storma tillbaka in i Folketinget med runt 10 procent av rösterna. Vilket är tre gånger mer än hennes förre chef, tidigare statsministern Lars Lökke Rasmussen, som också blivit politisk vilde och bildat ett nytt eget parti. Samtidigt har Danmarks kanske mest berömda parti Dansk Folkeparti fullständigt imploderat - förutom partiledaren så ryms de numera på bara fyra stolar i Folketingssalen.Allt det här vänder såklart upp och ner på en hel del gamla invanda politiska ekvationer.Så att en dansk vann Tour de France är klart. Men vilken dansk som tar hem det där valet som vi ännu inte vet när det äger rum, det är mer oklart. Men klart är att det kommer bli en underbar höst för oss som älskar dansk politik.Samuel Larsson, Danmarkskorrespondent

Utrikeskrönikan 19 augusti. Paris, fredag.Det finns saker här i Frankrike som borde få jättestora rubriker och breda ut sig i både radio och TV. Jag gör ett försök: DET ÄR GRATIS ATT GÅ PÅ JÄTTEMÅNGA MUSEER FÖR ALLA EU-MEDBORGARE UNDER 26 ÅR.Varför pratas det inte mer om den här fantastiska kulturpolitiska förmånen? Den har funnits sen 4 april 2009. Det var faktiskt Nicolas Sarkozy som var president då.Du kan alltså oavsett vilket EU-land du kommer från och oavsett om du jobbar, är arbetslös eller pluggar få tillgång till världens största konstskatter. Biljetten är ett pass eller en EU-legitimation som visar att du bor i EU och att du inte har fyllt 26 år, alla dagar om året då museerna är öppna. Det är så ovillkorat generöst.Du kan alltså en dag gå på Louvren och om du vill ställa dig i fållan för att ta en selfie med Mona Lisa, eller se istället andra konsthistoriska mästerverk där trängseln inte är lika stor som Delacroixs ikoniska revolutionsmålning På barrikaderna. Eller Ingrès runda målning av ett turkiskt badhus.Nästa dag kan ägnas åt impressionister på Musée d'Orsay och kanske dagen efter det strosa runt i en av världens bästa samlingar av modern och samtida konst på Centre Pompidou. Det här var bara tre av de mest självklara. Faktiskt är även Triumfbågen och slottet i Versailles gratis och ett 50-tal andra museer bara i Paris. Det går lätt att fylla en hel vecka med intressant innehåll och inte spendera en enda euro, jo kanske någon då på en kaffe och några fina vykort.Det här borde ju som sagt få jättestora rubriker – att man genom den här tillgängligheten kan introducera unga människor till konst som inte visste att de skulle gilla det.Naturligtvis har uppföljande studier gjorts och det visar att man når nya målgrupper som annars inte gått på museum. Det är alltså inte bara barn till museiälskande föräldrar som nås av förmånen – utan många har på grund av att det är gratis för första gången i sina liv gått på ett konstmuseum eller besökt ett historiskt monument.I en undersökning som gjorts visade det sig att tre miljoner unga hittat fram till den här förmånen under 2019. Och just för att det var gratis hade man gått till ett museum tillsammans med kompisarna. Det blev ett roligt och avslappnat besök. Något man gärna skulle göra igen.Dessutom finns det en linje i den här satsningen. För när du passerat 26 kan du faktiskt fortsätta komma in gratis på samma museer en gång i månaden för att återse världens finaste konstskatter. En räcka hits som aldrig tar slut och där det alltid finns dolda nummer att upptäcka vid andra, tredje eller kanske tionde besöket.Cecilia Blomberg, [email protected]

Urtikeskrönika 18 augusti 2022. Batloun, torsdag.Det här är mitt tredje eller fjärde försök för att skriva dagens krönika. När jag säger ”försök” så menar jag inte antalet gånger jag skrev om någon mening här eller där, utan det jag syftar på är självaste temat för krönikan.Jag hade hunnit komma halvvägs i mitt första försök när jag tänkte ”NEJ! Jag börjar om”. Ett nytt blankt papper å så satte jag igång – några omstarter till och här är jag- fortfarande tema-lös.Att behöva börja om, och om, och om, igen är ansträngande. Att kasta bort det du redan har utfört är påfrestande.Men samtidigt, att kunna börja om, eller åtminstone att ha möjligheten att göra det, det utan tvekan är ett privilegium, som inte alla i världen har.För inte så länge sedan råkade jag hamna mitt i ett samtal på en bröllopsfest – hög musik, bra mat, god stämning. Ändå lyckades deppiga ämnen tränga in sig i samtalet, Libanons dåliga ekonomi, bristen på trygghet och säkerhet, och den totala saknaden av ett politiskt ledarskap som kan styra landet ur träsket.”Vi behöver börja om i det här landet. Libanon måste nollställas så att vi ska kunna bygga vidare”, säger en i sällskapet.Några dagar senare hälsar jag på hos en vän. På kvällsnyheterna berättar programledaren om läget i Irak- anhängare till den mäktiga predikanten Moktada al-Sadr hade stormat Iraks parlament, samtidigt som landets politiker var upptagna med sitt intensiva maktspel.”Om någon bara kunde vrida tillbaka klockan i Irak till tiden före allt det här”, säger min vän.Jag frågar inte vad han menar, om det handlar om tiden före stormningen av parlamentet, eller om en tid ännu längre tillbaka i Iraks moderna historia. Jag bara fastnade på det han sa om att…vrida tillbaka klockan.Under den korta perioden jag har varit här på min sommarkorretjänst, hann jag höra flera sådana kommentarer – folk som vill sudda bort sitt nu, för att kunna starta om på nytt.Det här är att vara... efterklok. Att plötsligt bli klok, men bara efter att du redan hade gjort ditt misstag.Lärorikt att göra om, eller frustrerande att behöva göra om?Ärligt talat, jag vet inte.Jag har ingen aning om folket i Libanon, i Irak, i Sverige, eller var som helst i världen, i ett moment av inspiration där man upptäcker sin undangömda klokhet, skulle faktiskt vinna på att helt enkelt vrida tillbaka klockan…Nollställa.Starta om.Precis om jag nu skulle riva bort allt det här, och börja skriva om min krönika…Skulle det hjälpa nåt?Firas Jonblat, [email protected]

Utrikeskrönika 17 augusti 2022. Casper, onsdag.Redan på flyget hit till Wyoming förstod jag att jag var på väg till en särskild plats. Mannen på fönsterplatsen i sätet bredvid tog bild efter bild med sin mobilkamera under inflygningen mot Jackson Hole. När jag såg regnbågen högt över bergsmassivet, förstod jag varför.På en parkeringsplats några timmar senare sa en man till mig att jag absolut måste titta på solnedgången. Himlen var lysande gul och orange, men grå regnmoln täckte också delar av himlen. Det var ovanligt fint ikväll sa han och de här färgerna ser man bara när det har regnat eller om det är föroreningar i luften. Jag berättade om regnbågen jag hade sett från planet och han log.Naturen är Wyomings främsta tillgång. Och den är storslagen. Det finns höga snöklädda bergsmassiv och milsvid mark där man om man har tur kan få se bisonoxar och älgar.Wyoming är en av USA:s stater som kallar sig en cowboy state. Och jag har aldrig sett så många kor på ett och samma ställe förut.Det är för naturens skull som folk vill bo här. Turismen är den näst viktigaste näringen för Wyomings ekonomi. Den viktigaste näringen finns bland annat här i Casper. Från hotellrummet ser jag ut över ett oljeraffinaderi. Wyoming har stora olje- och naturgastillgångar, det är det som är basen i ekonomin. Och USA är fortfarande en betydande kolproducent.Under mina veckor här i USA har jag ofta tänkt att det är mycket i USA som påminner om Sydafrika. Visst – den storslagna naturen – men också de sociala spänningarna. Det mullrar under marken. Jag tänker på pengar som en konfliktyta, på de många hemlösa på gatorna, på rädslan för den personliga säkerheten som förlamar.Och jag tänker på inställningen i den politiska debatten: Att en person ensam antingen är räddaren eller den som bär skulden för sakernas tillstånd.En ledig dag besöker jag Yellowstone nationalpark här i Wyoming. När nationalparken skapades jagades ursprungsbefolkningen bort, så det finns en mörk historia även här. Men det jag tänkte på den dagen var hur alla vi som var där – turister från när och fjärran, bikers och barnfamiljer – alla kunde samlas kring ett uråldrigt nöje på en plats där mobiltelefoner saknar täckning. Det utan att konflikt uppstod.Vi tittade tillsammans på gejsrarna, alltså de heta källor som kastar upp vatten och vattenånga från jordens innandöme många meter upp i luften, och många applåderade naturens föreställning.Jag fick ännu ett ögonblick att lägga i minnesbanken.Margareta Svensson, Casper, [email protected]

Utrikeskrönikan 16 augusti. Nairobi, tisdag.Igår blev det klart att landets sittande vice president William Ruto segrat i presidentvalet efter en mycket jämn kamp mot oppositionsledaren Raila Odinga. Men strax innan valkommissionens ordförande skulle presentera valresultatet uppstod tumult då supportrar från Raila Odingas sida stormade scenen, de menar att det förekommit oegentligheter i samband med valet. Kulturcentret Bomas söder om Nairobi där det här utspelar sig har de senaste dagarna fått stor uppmärksamhet. Här pågick den nationella rösträkningen fram till igår.Området är känt för sin vackra natur och ligger avskilt från övrig bebyggelse. För många kenyaner förknippas Bomas med fester och bröllop, men den senaste veckan har det varit febril aktivitet här. Säkerhetspådraget har varit stort och bilar som transporterat internationella valobservatörer, diplomater och lokala politiker har avlöst varandra.Även journalister som är ackrediterade har tillåtits att komma in på området för att bevaka rösträkningen. För några dagar sedan fick även jag och min fixare Wendy tillträde till Bomas. Från läktaren kunde vi följa rösträkningen på den stora scenen. Där sitter medarbetare från valkommissionen och sammanställer det slutgiltiga resultatet.Även de politiska partierna har sina representanter där för att bevaka rösträkningen så att allt går rätt till. Redan då var stämningen tryckt och stundtals irriterad bland politikerna. Plötsligt reser sig några och protesterar högljutt, de pekar på ett av borden där rösträkningen pågår. Flera av politikerna, som tillhör Raila Odingas allians, anklagar valkommissionen för fusk och menar att personer som inte är ackrediterade rört sig nära rösträkningen.Anklagelser om valfusk är vanliga här i Kenya och har tidigare resulterat i våldsamheter. 2007 ledde det till att över 1,200 personer dödades. Även årets val väntas bli omstritt. Samtidigt som William Ruto utropades som segrare i presidentvalet igår hölls en presskonferens där fyra av kommissionens sju ledamöter meddelade att de inte stödjer valresultatet då processen inte varit tillräckligt transparent enligt dom. Från Raila Odingas håll kommer anklagelser om valfusk mot den nya presidenten William Ruto, men hittills har inga bevis presenterats. Odinga har nu en vecka på sig att överklaga resultatet i domstol.För lokalbefolkningen tycks livet fortsätta som vanligt. Utanför Bomas går en liten pojke förbi, framför sig har han ett tjugotal kor som han vallar mot ett grönområde. Till skillnad från oss andra verkar han helt ointresserad.Mona Ismail Jama, [email protected]

Utrikeskrönikan 15 augusti. San Francisco, måndag.Mellan nyhetssändningarna lämnar jag lägenhetshusets parfymdoftande (och lugna) korridorer. Med basketbollen under armen – ut på den soliga, blåsiga gatan.Det glittrar i ”San Francisco-snön” – det krossade glaset från bilrutor som ligger i små högar utmed trottoaren ... En rest från desperata hemlösa som försöker hitta värdesaker.Jag är på väg mot en dröm. Ända sedan jag var tolv år har jag velat spela streetbasket – i USA!Vid ett uppspänt tält på en bredare del av gångbanan sitter en kvinna, rufsig i håret och målar naglarna. En kundvagn står bredvid. Lite längre fram halvligger en man i bara kalsongerna. Gång på gång försöker han trycka in en nål i underbenet. Reagerar inte på att jag går förbi.Hemlösheten kallas inte längre bara för kris, utan för katastrof här. Coronapandemin skulle vara stadsledningens chans att ta itu med problemet – men krisen förvärrades. Tusentals gratisbostäder har gjorts tillgängliga – men systemet har kantats av korruption, och ännu större misär för många utsatta människor. Fortfarande lever uppemot 8 000 människor på gatorna här i San Francisco.”What's up Larry Bird” ropar en annan man i ett av de dygnetruntbevakade parkeringshusen. Han syftar på den vita basketspelaren som var NBA-stjärna på 70-talet.När jag går förbi de magiskt stora Eukalyptusträden i parken på väg till basketplanen – tar jag bladen och gnider dem mot handflatan. En ljuvlig frisk doft rensar alla andra lukter.Riktigt stora träd kallas för monarker här ... Kaliforniens kungligheter ... tillsammans med Golden state Warriors då – hemmabasketlaget i San Francisco som vann NBA i år. Trepoängsskytten Steph Curry är kungen här i stan.Framme vid planen, generösa ytor, för vem som helst att njuta av. De vita linjerna mot det blå underlaget är till bara för basketspel. Lyx.Jag spelar med Danilo från Brasilien som kör ut matleveranser och Guilluame från Paris som designar hemsidor åt Meta (tidigare Facebook).Precis som i Sverige suddas klasskillnader ut i spelet. En ny kravlös struktur uppstår.Vi spelar och skrattar och fokuserar totalt på spelet.Min dröm går i uppfyllelse.Det plingar till i telefonen. Donald Trump säger att FBI har attackerat hans sommarhus – en av Floridas största lyxfastigheter. Arbetet kallar.Men först – ”Can I take a shot?”En kille med trasig Warriors keps – och en kundvagn med sovsäck bakom sig – ler mot mig med kritvita tänder.Niklas Zachrisson, San [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Berlin, fredagHäromkvällen fick jag njuta av några lediga timmar och passade på att ta en cykelpromenad genom stan, utmed den långa allén som sträcker sig från väst till öst, med start där den gamle järnkanslern gav namn åt gatan, Bismarckstrasse, för att sedan övergå i den del som fick sitt nuvarande namn för att hedra upproret i DDR den 17 juni 1953.Genom den väldiga parken Tiergarten – grön och lummig med svalkande skugga från de höga träden och små vattendragen. Det är svårt att förställa sig hur allt detta var ett enda kalhygge efter andra världskrigets slut. Träd och buskar höggs ned för att elda med i brist på kol. På marken odlades potatis och grönsaker för att lindra nöden.Men bara ett par månader efter krigsslutet, i ett till stora delar sönderbombat Berlin, beslutades att parken skulle återställas. Det dröjde visserligen några år innan det kom igång, men då var det en angelägenhet för hela det dåvarande Västtyskland, där många västtyska kommuner donerade träd till parken. Också under den knappt årslånga Berlin-blockaden flögs träden till västra Berlin för att fortsätta ställa i ordning parken igen.Jag cyklar vidare och efter ytterligare några kilometer är jag framme vid det nya, gamla, eller nygamla stadsslottet. Ja, vad ska man kalla det – återuppbyggt men ändå något helt annat än det som en gång stod här, ett pampigt barockslott som överlevde andra världskrigets bomber men senare sprängdes i luften av den socialistiska regimen i DDR.I dess ställe upprättades en paradplats för massmöten med lydiga hyllningar till ledarna, enligt känd tradition. Och så småningom ett nytt 70-talspampigt republikpalats i glas och stål.Men här i staden där inget är beständigt fick också det ge vika när ännu en ny epok tog sin början. Denna guldglänsande manifestation av DDR-diktaturen hade ingen plats i det återförenade Tyskland. Asbestsanering var den officiella förklaringen. Många som gärna hade behållit byggnaden som en del av Berlins historia, uppfattade det snarare ett svepskäl för att kunna återställa den tidigare ordningen.Med en märklig blandning av barockpastisch och brutalbetong står det nu där, något nytt som vill verka gammalt, lite vilset i Berlin där varje steg man tar redan är så laddat av stadens dramatiska historia. Men framöver lär väl också detta berätta något om vår tid.Och den som saknar eller är nyfiken på det östtyska ”Palast der Republik” kan i alla fall besöka en utställning om den rivna byggnaden i den nu, efter sprängningen, återuppståndna slottskopian.Daniela Marquardt, Berlin

Utrikeskrönikan 11 augusti. Helsingfors, torsdag.På barer i Sverige brukar öl och eventuellt cider vara det som finns på tapp. Här i Finland finns det allt som oftast ett alternativ till: Lonken, Lonkku eller Lonkero, som den ofta kallas. Vid blotta anblicken ser det för en oinitierad mest ut som spökvatten – det, mest bland barn kanske, vedertagna begreppet för kombinationen mjölk och vatten. Men nej, det som går att beställa på bar är inte spökvatten, utan gin och grapefruktjuice, och drycken fyller 70 år i år.Vi backar bandet och flyttar oss bakåt i tiden; det är sommar 1952. En sommar, som här i Finland, andas optimism. Nu ska de olympiska spelen äntligen gå av stapeln i Helsingfors, och förhoppningen är att bilden av landet ska kunna förändras. Istället för att vara det lilla, fattiga, krigsdrabbade landet i norra Europa finns det nu en chans att visa upp att man återhämtat sig, och till och med blivit välmående och modernt. Och då måste det ju serveras cocktails.Problemet är bara att vid den här tiden finns det inte tillräckligt med restauranger eller barer i Helsingfors. Inte personal heller för den delen, går det att läsa i en artikel som den finländska tidningen Hufvudstadsbladet publicerat. De har haft en artikelserie om OS 1952 den här sommaren, och även Idrottsmuseet här har uppmärksammat att det är 70 år sedan idrottsfesten ägde rum. Och Finland verkar ha lyckats med sin image-make over: Hufvudstadsbladet skriver att amerikanska medier rapporterar att landets huvudstad är modern, och att finländarna är ”ett tufft litet folk”.Men hur gick det då för de cocktailsugna åskådarna? Jo, det var ju för deras skull som man hade uppfunnit den vitgrumliga drycken. Inte skulle besökarna få vara utan cocktails, bara för att det var brist på personal och barer i Helsingfors. Så lösningen var den här färdigblandade drinken, redo att enkelt serveras i originalets ljusblå burk med vita ränder som representerar friidrottsstadions löparbanor. Tanken var att Lonkero egentligen bara skulle finnas under OS-sommaren, men den blev så poppis att den fortsatte produceras. I dag finns det många fler producenter av drycken än den ursprungliga och ibland kallas den skämtsamt för Finlands nationaldryck. Men den har också nått utanför Finlands gränser och hela vägen över Atlanten. Där har flera kändisar investerat i ett märke som tillverkar drycken. Till och med megakändisen Kim Kardashian har lagt upp en story på Instagram där hon höll en burk i handen. Allt det här hade man nog aldrig föreställt sig den där sommaren för 70 år sen, när man bara ville ha en tillfällig lösning på OS-besökarnas cocktailsug.Sara Sundberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 10 augusti. Kristianstad, onsdag.Det var inte så längesedan jag kom hem från Kroatien. När jag satt på ett kafé i Dubrovnik och jobbade för miljöombytets skull fick jag kvittot för min lemonad på bordet. Popust, stod det – rabatt. Sju kuna. Jag förstod inte vad det handlade om men hade också lite för bråttom för att fråga, så jag betalade för mig och gick vidare. Det var inte förrän senare, när jag satt på ett annat kafé i en annan del av staden med en intervjuperson som jag fick svaret. På vissa ställen får du lite rabatt om du kan språket, förklarade hon, som bor i den populära turistorten. Inte på stora köp, och inte alltid, men ibland på kaffe eller glass till exempel. De måste ju kunna leva på lokalborna när det inte är säsong också, sa hon.Det är klart språket är ett kraftfullt verktyg för att bygga relationer och förståelse. Distansen mellan två personer blir kortare om man kan tala fritt. Men om du som jag ibland fastnar mellan två språk och identiteter – en klassiker bland personer med två utrikes födda föräldrar, som det brukar heta i statistiken – kanske du känner igen dig i att man också kan hamna i konstiga situationer. Som när jag var i Bosnien för några år sedan med min pojkvän som inte pratar bosniska och vi tog en taxi hem från stan.Taxichauffören småpratade länge med mig medan vi åkte längs med floden Miljacka, innan han ifrågasatte varför min pojkvän var så tyst i bilen. Han förstår inte språket, sa jag då. Plötsligt började taxichauffören komma med livsråd – som egentligen landade i att han tyckte att jag borde följa med min pojkvän till Sverige och starta ett liv där. Du kommer ha det bättre. Min dotter har flyttat till Tyskland och hon har det bättre, sa han. Det kändes för konstigt att erkänna missförståndet. Han hade antagit att jag var uppvuxen och bodde i Bosnien, men jag är född i Sverige och har därmed förstås haft ett liv här länge. Jag tackade bara för rådet och så släppte han av oss.Men det fick mig att tänka på alla vänner från Sarajevo som också lämnat Bosnien, som taxichaufförens dotter. Arbetslöshet, låga löner och korruption gör att många, speciellt de unga överväger just det. Ämnet har kommit på tal många gånger under åren med kompisar och bekanta. En vän lämnade för att studera i Wien, en för att jobba i Tyskland. En annan hade siktet inställt på att flytta för att bli flygvärdinna. Varje kväll inför arbetsintervjun ringde hon mig och så insisterade hon på att vi skulle prata engelska under hela samtalet för att hon skulle öva sig. Antagligen för att hon ville skapa så lite språklig distans som möjligt till människorna hon skulle möta i sitt nya jobb. Om hon nuförtiden brukar få språkrabatter vet jag inte, men jobbet fick hon, så hon lämnade också.Dzenet Alisehovic, [email protected]

Utrikeskrönikan 9 augusti 2022. London tisdag.Det finns två olika bilder av den typiske brittiske mannen, som minst sagt skaver mot varandra. Det cirkulerar en bild på olika sociala medier, jag vet inte vem som gjort den men jag tror att den är, som man säger här: ”spot on”. Mitt i prick.Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag nu tänker förklara ett skämt för er, dessutom ett visuellt sådant som jag nu ska återge audiellt. Men, håll till godo. Ett klassiskt meme-format handlar det om, alltså ett internetskämt i bildform, där rutan är delad i två och det på ena halvan är en bild med rubriken ”hur amerikaner ser på britter” och den andra en bild med rubriken ”hur européer ser på britter”.Den övre, amerikanernas bild av britter, föreställer ett tjugotal äldre gentlemän i dubbelknäppta kavajer, plommonstop och varsitt stilrent paraply under armen. Den nedre bilden, européernas bild av britter, är tagen den 11 juli 2021. Dagen då Englands fotbollsherrar spelade final i EM. Där ser man ett hundratal något yngre män, lägg märke till att jag plockar bort prepositionen ”gentle”, i full färd med att krossa glasflaskor i gatan utanför Wembley och sjunga Sweet Caroline för full hals. Kul, tycker jag. En motsättning som också känns sann. Det enda som inte är ”spot on” med det här skämtet är att man inte behöver åka över Atlanten för att få för sig att britten är mannen i plommonstop. Det hade lika gärna kunnat stå: ”hur Ekots utsände i London ser på britter” och ”hur Ekots utsände i London också ser på britter”. Tittar man på hur det ser ut i det brittiska parlamentet, där de visserligen buar åt varandra ibland men ändå envisas med att kalla varandra ”Right Honourable Gentlemen” och ”Her Majestys Most Loyal Opposition”, så är det lätt att tänka att det här, det är britten. Kroniskt artig, vältalig, välklädd och kanske med ett visst mått av förakt för vanligt folk om man ska vara lite elak. Men sen går man puben för sent en kväll och upptäcker att den brittiske mannen inte alls bär tweed. Han bär ingenting på överkroppen. Han är en rödbränd man utan tröja, med tveksam kvinnosyn och dåligt ölsinne, om man ska vara mycket elak.Så vilken av bilderna är det egentligen som är mest sann? Vem är den typiske brittiske mannen? Kanske är det helt enkelt olika generationer. Aristokraten som talar ”the Queens English” är på väg bort och ”ladsen” med kort lugg och snaggade sidor är på väg in. Det mest intressanta med det här generationsskiftet är vad det kommer att göra med framtidens anglofiler. Min förutsägelse: om bara några år kommer det mest anglofila man kan göra vara att ansöka om medverkan i den omåttligt populära realityserien Love Island, åka på semesterresa till Ibiza med sitt kompisgäng och storma en fotbollsplan med ett par pints för mycket innanför, ja inte västen då, det är den gamla generationen. Men ni fattar. Kom ihåg var ni hörde det först.Elias Wahlberg, [email protected]

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Måndag, Poznań, Polen.”Vad heter god morgon på polska?” Jag får frågan i direktsändning, och då slår det mig: det finns inte. Man säger god dag direkt, fast klockan är 07 på morgonen. Det är märkligt att polskan som är ett så rikt språk saknar ett enkelt god morgon. De senaste månaderna har jag plöjt nyhetssajter på ryska, ukrainska och polska, för att inte missa någonting. När jag sökte jobbet som Moskvakorrespondent över sommaren tänkte jag mig långa reportage från avlägsna platser i det enorma landet Ryssland. Men Ryssland ger inte längre visum till svenska journalister. Så istället intervjuar jag nu ukrainare i Polen, och en del ryssar blir det ju också.Häromdagen skulle jag intervjua en ung ryska. Vi hade pratat på nätet i flera dagar innan hon sade ja till en intervju. Hon fick adressen och skulle komma klockan 16. Men kvart i får jag ett nytt meddelande: Är det ett hotell? ”Nej det är en liten lägenhet”, svarar jag. ”Oj, då kommer inte jag, jag känner ju inte dig”. Jag ber genast om ursäkt, förklarar att jag bara ville att hon inte skulle känna sig obekväm med att behöva prata ryska öppet. Hon går med på att träffas ute på gatan. ”Jag är rysk och kvinna och måste vara extra försiktig nu när det är krig, man vet ju aldrig vad folk är ute efter”, säger hon när vi ses.Hon använder ordet ”krig” och det placerar henne genast i kategorin ryssar som är emot Rysslands invasion av Ukraina. En annan sådan markör är prepositionen ”v” eller ”na”; de som är mot kriget säger ”v Ukraine”. Det betyder ”i Ukraina”, inte ”på”, trots att det inte är grammatiskt korrekt. Tidigare har jag alltid kunnat göra intervjuer med folk från före detta Sovjetunionen på ryska. Nu går det inte längre. Många ukrainare vill inte prata ryska. De vill bli intervjuade på ukrainska, om de inte kan engelska. Så jag har fått öva på att förstå ukrainska. Och via polskan och ryskan som jag kan, så går det faktiskt. Jag får ställa frågorna på ryska, det går de flesta med på, men svaren kommer på ukrainska. Men häromdagen när jag intervjuade tre ukrainska kvinnor struntade de i språket, de berättade sina historier för mig på ryska. Det var viktigare att jag förstod exakt vad som hade hänt dem, än att de fick säga det på ukrainska. Alla tre grät när de berättade om hur de behövt fly och lämna sina män som på grund av inkallelseålder var tvungna att stanna kvar i Ukraina. De berättade hur deras hus jämnades med marken och att deras familjemedlemmar och vänner dödats av bomber. I Poznań, Polen, där jag befinner mig har man grävt upp hela torget i Gamla stan, på grund av rörbyte. Det är stora gropar, utspridda gatstenar, kaos och avspärrningar. Det ser lite ut som en krigszon, tänker jag. På avspärrningarna har man satt upp stora gula skyltar, på polska, ukrainska och på engelska.Det sägs att det har kommit över tre och en halv miljon ukrainare till Polen. 160 000 barn har under vårterminen gått i grundskolan här. Flest har gått i Warszawa, men hela 16 000 är i Poznań, där jag befinner mig. Och det märks, på gatorna hörs ukrainska nästan lika mycket som polska. En vän i Warszawa ringer och säger att hon ibland undrar vilket land hon bor. Polen är det land som tagit emot flest flyktingar från Ukraina, men ingen av de polacker jag hittills pratat med har någonting emot det. ”Det kunde ha hänt oss och då hade man varit glad om ett grannland tog emot mig och min familj”, säger många. Bara på nätet finns de ovälkomnande kommentarerna, men de får genast mothugg.Monika Titor, Poznań[email protected]

Utrikeskrönikan 4 augusti. Washington, torsdag.En natt vaknade jag kallsvettig och undrade hur mycket restaurangnotan egentligen gick på i går? Betalade jag för mycket pengar i dricks eller – ve och fasa – för lite?Det har hänt. För många år sen när jag nyss hade anlänt till Florida så tyckte jag att jag hade tur. Jag lyckades få ett bord på en populär lunchrestaurang, åt god mat och – det minns jag faktiskt – blev vänligt bemött. Jag kan säga att jag hade en trevlig upplevelse. Jag betalade i kassan och noterade drickskålen, men minns inte om jag avrundade uppåt och la i några slantar, eller inte la något alls. För lite var det hur som helst. När saken kom på tal med vännerna senare på kvällen insåg jag mitt stora misstag.20 procents dricks är normalt här i USA och är en del av servitörernas lön, så om dricksen uteblir blir jag kanske skyldig till att servitören inte kan köpa mjölk till sina barn den dagen. Det som förvirrar mest är att olika länder har så olika drickskultur. I Sydafrika är det minst tio procent. Men i Frankrike betalar man extra bara om man är mycket nöjd med maten. Så tror jag att det är i Sverige också – även om det finns de som menar att tioprocentsregeln numera gäller där.Jag har alltid tänkt att dricks framförallt handlar om kvaliteten på maten, men här i USA är det tydligt att dricksbeloppet beror på servitörernas prestation. Många anstränger sig verkligen, även när maten är medelmåttig.Dricksen är frivillig, men ett frivilligt obligatorium. ”Du betraktas som en skurk om du inte betalar dricks”, sa en amerikan till mig. Det som upprör är att summan på menyn inte är den verkliga kostnaden. Att inte lägga dricks alls är inget alternativ. Även man är missnöjd med servicen så bör man ändå lägga åtminstone 15 procent. ”Alla har rätt att ha en dålig dag”, enligt etikettsreglerna.På en populär glassbar är priset för två kulor glass nu 8 dollar – med dricks blir det omkring 90 kronor!Med sådana priser är det en lyx att äta ute, men ett och annat restaurangbesök blir det ändå. Häromkvällen fanns faktiskt en rad på en restaurangnota som inkluderade dricksen. Det stod: ”Automatic service fee”. Lika bra det när den ändå tas för given och det blir lika för alla.Ett initiativ som kanske kan vara värt en dollar extra?Margareta Svensson, [email protected]

Utrikeskrönikan 5 augusti 2022. Batloun, fredag.Under de senaste åren har min relation till en gammal vän blivit komplex – eller snarare mer komplex än det tidigare varit.Vi har alltid haft ett konstigt förhållande – aldrig riktigt varit bekväma i varandras närvaro – men vi har ömsesidigt respekterat och accepterat att vi, för alltid, kommer att finnas i varandras liv. Vi har dock hållit ett hälsosamt avstånd – jag i Europa, och min gamle vän hos sig, i Mellanöstern. Men vår relation har, som sagt, försämrats – först pandemin och dess konsekvenser, sedan en djup ekonomisk kris som fortsätter att bita fast i libanesernas vardag, och dessutom en enorm tragedi, då halva huvudstaden Beirut utplånades i samband med hamnexplosionen 2020. Och sist men inte minst, ett valresultat från tidigare i maj, där de som sedan 90-talet styrt min väns vardag och som hen länge klandrat för att sin egen utveckling har stannat av, verkar fortsätta styra tills, som det lyder, ”döden skiljer oss åt”.Allt det här tär på en, och min gamle vän har tydligen sett bättre dagar.Men, det är inte den direkta orsaken till varför vännen och jag har glidit isär. Det jag tror det hela bottnar i är att vi inte längre går i synk – vi har olika prioriteringar och mentalt ligger vi ljusår ifrån varandra.Jag har, till exempel, slutat se min vän som ”motståndskraftig” när hen självmant väljer bort att sträva efter sina grundläggande rättigheter och istället insisterar att leva efter ohållbara halvlösningar på enorma problem – som utbredd korruption och stora brister på alla samhällsfunktioner.Jag har också slutat förstå min väns argument om att livet alltid har varit så och att det inte är någon mening att ens försöka förändra. ”De har styrt i över 30 år och kommer att styra i all evighet. Varför kämpa emot?”Även hens övertygelser har förändrats. När en programledare i direktsändning föreslår ”bagerier för libaneser och andra bagerier för ickelibaneser” som lösning på långa brödköer, nickar min gamle vän, som länge varit stolt över att vara öppen och inkluderande, instämmande med.Åh, min gamle vän! Jag börjar få svårt att känna igen dig – för varje dag växer vi isär. Vi hade lovat att för alltid finnas i varandras liv, men jag börjar tro att du inte längre vill ha mig i ditt.Och det skaver. Mycket. Firas Jonblat, uppe i berget hos min gamle vän, [email protected]

Utrikeskrönikan 3 augusti. Nairobi onsdag.När teorin inte stämmer med verkligheten. När jag pluggade till journalist på högskolan för många år sedan kommer jag ihåg en genomgång som handlade om nyhetsvärdering, där gick vi igenom olika teorier, vad är en nyhet egentligen och hur bestäms det. Jag minns hur läraren skrev några rader på tavlan, identifikation, kulturell närhet, ju närmare en nyhet sker desto intressantare är den för lyssnarna eller tittarna. Men kan det verkligen vara så? Det som sker där kan väl ändå beröra folk här tänkte jag för mig själv.Och så är det ju, det märker jag nu när jag bevakar den afrikanska kontinenten. Diskussionerna om vad jag borde bevaka och vilka platser jag ska besöka är ständigt levande bland lyssnarna. De handlar om alla de som flytt sina hemländer på grund av krig eller förföljelse och som bosatt sig i Sverige. De vars familjemedlemmar fortfarande finns kvar på den afrikanska kontinenten.Jag pratar förstås om diasporan, de hundratusentals afrosvenskar som på ett eller annat sätt berörs av utvecklingen på kontinenten just nu. Diskussionerna om de senaste nyheterna i det egna hemlandet är en naturlig del av vardagen för många, hemma vid köksbordet, bland landsmännen i kafeterian eller på Rinkebytorget. Från al-Shabaabs senaste attack i Somalia, kriget i Tigray i norra Etiopien till den omfattande svältkatastrof som just nu sveper över kontinenten.När jag skriver den här krönikan är det några dagar kvar till valet i Kenya, också en nyhet som är viktig för människor utanför den afrikanska kontinenten. Ett val som väntas bli jämnt mellan de två huvudkandidaterna vice presidenten William Ruto och oppositionspolitikern Raila Odinga, en veteran i sammanhanget. De kommer från olika bakgrund, den ena sålde kycklingar som ung medan den andra tillhör en politisk dynasti. Det är ett val som kan bli våldsamt beroende på hur jämt valresultatet blir.Många kenyaner håller nu andan. En kvinna jag pratade med berättade att hon skulle lämna Nairobi just för att det finns risk för oroligheter, andra bunkrar varor ifall läget blir riktigt allvarligt. Men en sak är säker. Valet kommer få betydelse för kontinenten och även för kenyaner som bor långt ifrån Kenya, tvärtemot vad de där raderna på tavlan sa för drygt tio år sedan.Mona Ismail Jama, [email protected]

Utrikeskrönikan 2 augusti 2022. San Fransisco, tisdag.Jag har träffat en hjälte. Inte en sån där töntig superhjälte som Kaliforniens underhållningsfabrik framställer på löpande band. Utan en äkta.Han har spetsiga, lite förstora cowboy boots, fjunig mustasch, och kommer mot mig från ett enplanshus utmed highway 140 i Mariposa county.Fyra av hans sex yngre syskon blickar fram bakom den trasiga myggnätsdörren på verandan.40 grader i skuggan. Bergen i bakgrunden, brända svarta. Röda plåster av brandkemikalier sveper över berget, ner mot de ensamma huskropparna vid vägen.Ett brett leende och ett – ”Hi there!”– Jag är här för att rapportera om branden, säger jag.– Jaså! Då har du kommit rätt, jag såg hur den startade, säger Dany och börjar berätta.För en vecka sedan, står han och tvättar bilen när han hör ett slirande ljud. En bil kör av vägen. Han ser rök. Efter att ha fått in alla syskonen i huset och ringt 911 – går han ut och ser att kvinnan bakom ratten har klarat sig. "Jag somnade", sa hon. Hon är i säkerhet, men nu har buskagen vid bilen tagit eld – och elden sprider sig. Fort. Dany ser hur lågorna närmar sig huset.Han springer tillbaka och tar den oregistrerade flakbilen – kör fram mot lågorna och röken som närmar sig landsvägen bredvid huset, och börjar köra upp sand. Fram och tillbaka kör Dany på vägen. Däcken sprutar sand och lämnar stora spår runt huset – en barriär mot elden.– Men hur visste du hur du skulle göra, frågar jag.– Jag såg det på på nätet. Det krävs antingen sand eller vatten. Och vi har inget vatten, så jag tog sand.NRA står det på Danys urtvättade t-shirt – National Rifle Association. Rätten att bära vapen är lika självklar här som att ha fyra stora stora bilar och en amerikansk flagga uppspikad på huset.Flaggan är trasig och färgen på husväggen flagnar.Danys 7-årga lillebror närmar sig sakta – jag frågar – är din bror en hjälte?– Ja, pretty much säger han, och vi skrattar.Den brända skogen bakom huset luktar lägereld. En trevlig doft.Under en halvtimmes bilfärd bort från Dany och hans syskon – mot Yosemites nationalpark, genom det fattiga samhället Mariposa, tränger det in en frän lukt i bilen och sticker i näsan. En brandman förklarar för mig: när det luktar så är det inte skog som brinner. Det är hus som brinner.Niklas [email protected]

Utrikeskrönikan 1 augusti 2022. Paris, måndag.Temperaturen är nu hyfsat normal för årstiden i den franska huvudstaden, men jag har precis återvänt från en resa i trakterna runt Barcelona där mitt fokus handlat om det som inte är så normalt längre; det som uppstått i naturen som en direkt följd av klimatförändringarna.Torkan på den iberiska halvön börjar bli så allvarlig att en ekologisk grönsaksodlare jag träffade norr om Barcelona blickar mot gammal arabisk kunskap om att odla nästan helt utan vatten. Längs Medelhavskusten, norr om Barcelona, äter sig också höst och vinterstormarna allt längre in i stränderna. Många stränder har helt försvunnit och frågan är om den havsnära tågsträckan på riktigt ska kollapsa. Än så länge har de partier där havet raserat rälsen lagats och många tror ändå att vetenskapen ska hitta metoder för att hindra vågorna från att gröpa ur kusten ännu mer.Men det som drabbat mig mest är nog till sist ändå att resa i spåren av de stora skogsbränderna. Det är den katastrof som allra mest är här och nu. För två veckor sen, mitt under byfesten i den lilla staden Rocafort en bit upp i bergen, så ser borgmästaren hur lågorna närmar sig. Larmet kommer lite försenat – då har redan skogen brunnit ett tag en bit bort. Det är dit jag åker. När vi kör in i området som i folkmun kallas River Park känner jag brandlukten som en vass ton i bakgrunden. Hela dalen nedanför har brunnit och det har även många av husen. Gatan kantas av halvfyllda containrar. Jag tittar in genom ett trasigt fönster och ser det som varit en diskmaskin. Tallrikarna står fortfarande prydligt inställda i den deformerade plåtlådan, omgiven av glassplitter och ett halvt nedfallet undertak. Här bodde Raoul med sin muskulösa boxer Conrad, som räddades ur elden av en granne eftersom han själv var nere vid kusten och badade när elden med de trettio meter höga lågorna tog sig in i trädgårdarna. Övervåningen, som de inte kan gå in i längre till följd av rasrisken, har däremot mirakulöst klarat sig. På väggen precis vid ytterdörren hänger en massproducerad målning av helgonet Johannes Döparen som pojke med ett lamm under armen. Den är helt oskadd. Raoul berättar att det är andra branden målningen går helskinnad igenom. Som de säger, de som sitter i trädgårdarna längs gatan med utbrända hus: Det var ändå tur att elden kom på förmiddagen. Förödelsen var stor, men ingen dog. Så kanske Johannes Döparen ändå vakade över bostadsområdet? Man behöver inte vara överdrivet religiöst lagd för att tro på det. Cecilia Blomberg i Paris – just hemkommen från [email protected]

Utrikeskrönikan 29 juli 2022. Skaven, fredag.I en skog omgiven av tiotusentals blåbär görs fåfänga försök att koppla bort kriget en liten stund.Etthundrafemtiosex, 156, dagar eller fem månader och fem dagar.Så länge har den ryska invasionen av Ukraina pågått.Vinterns iskyla har blivit en het sommar. En hel stad av Göteborgs storlek – Mariupol – har fullständigt lagts i ruiner. Och ockuperas nu av ryska styrkor. De som bor kvar lagar fortfarande sin mat utomhus över öppen eld.Ockupanterna ägnar mer tid åt att rensa ut ukrainska böcker i skolorna och lova ryska pass än att bygga upp de hus de bombat sönder och samman.Nya ruiner och döda varje dag. Exakt hur många, vet vi inte än.I staden Toretsk, där mina vänner Olga och Vladimir bor, var det ett äldre par och en mormor som dödades när deras hem i ett lågt trevåningshus träffades och förvandlades till en ruinhög i torsdags.Toretsk hette tidigare Dersjinsk och var under ett antal månader 2014 under kontroll av utbrytarna i Donetsk låtsasrepublik, tills staden befriades av ukrainska styrkor. Samma som hände med Slovjansk och Kramatorsk. Det vore det värsta, som kan hända oss, om det händer igen, sa Olga redan för sex år sedan.Hon och Vladimir tyckte myndigheterna borde rensa ut bland dem, som fortsatte att stödja utbrytarna och ryssarna, de som Olga och Vladimir såg som en slags ryska agenter.Nu visar undersökningar att sådana ryskstyrda agenter har funnits på flera håll och särskilt i ukrainska säkerhetstjänsten SBU. Därför kunde kärnkraftverket Tjernobyl med lätthet intas. Därför kunde städer som Melitopol och Cherson ockuperas tidigt när framförallt Mykolajev inte gick att besegra för ryska militären.Det pågår rättsliga undersökningar, flera av de misstänkta ryska agenterna har redan lämnat landet, andra har sparkats i väntan på rättegång.Olga och Vladimir ville, när deras stad befriats, att myndigheterna i Kiev rensade ut bland lokala politiska ledare och tjänstemän, som öppet samarbetat med Ryssland, som inte motsatt sig att staden under en tid togs över av ryskstödda styrkor. Borgmästaren, som samarbetade, byttes inte ut direkt sedan staden befriats. Hade Kiev gjort mer då för åtta år sedan hade kanske vi sluppit att räkna dagar och månader för det ryska kriget.Men det var blåbär till makthavare, som satt i Kiev då och de förstod inte faran med svekfulla illojala medborgare.Maria Persson Löfgren, [email protected]

Utrikeskrönikan 28 juli 2022 Berlin, torsdag. När temperaturerna kröp upp mot 40-gradersstrecket i Tyskland förra veckan rapporterades om en stor skogsbrand, sjunkande vattennivåer och en kvällstidning fick sätta rubriken: I dag är det varmare här än på Mallorca.Det är ju så att inga européer förhåller sig till den spanska partyön såsom tyskarna. Förra året landade fler tyskar på Mallorca än britter, skandinaver, fransmän, italienare och belgare tillsammans. Och sommaren 2022 ser förstås inte annorlunda ut.Palma fylls av de så kallade Ballermanngängen. Det är unga vuxna med partyhattar, paraplydrinkar och färgglada solglasögon; tänk svenska ungdomar på Ibiza, fast tyskar på Mallis. Med charterflygen landar också en alldeles egen musikgenre – Ballermanschlagern – som kan beskrivas som en slags disco-schlager-pop.Ni anar säkert att årets stora Ballermanhit är ett samtalsämne som undviks av de lågmälda landsmän som väljer att stanna hemma över sommaren, men i juli 2022 kan ingen välja att titta åt ett annat håll. För årets stora Ballermanhit ”Layla” har blivit en fråga på regeringsnivå och tvingat fram en sedlighetsdebatt där alla verkar vilja delta.Nog för att Ballermanlåtarna brukar heta ”Jag söp hela dagen” eller ”Jag har skitit i tunnelbanan”, men den här gången utspelar sig sången på en bordell. Den tre minuter och tio sekunder långa låten består till stora delar av orden ”la-la-layla”, men den text som i övrigt hinner sjungas har upplevts som så provocerande att ansvariga för stadsfestivalerna i Düsseldorf och Würzburg har bestämt sig för att bannlysa låten. ”Vi kan bestämma vad vi vill lyssna på, och vi vill inte höra den här låten”, sa de.Motreaktionerna lät inte vänta. Ledarsidor satte ned foten mot upplevd överdriven politisk korrekthet och artisterna som gjort låten, DJ Robin och Schürze, sa att de inte förstod kritiken alls. Justitieminister Buschmann tog tid från skissande på nya coronarestriktioner till att påpeka att han anser att man kan tycka illa om musik utan att förbjuda den. Düsseldorf och Würzburg försvarade sig med att det inte rörde sig om någon lagligt bindande bannlysning av låten.I helgen rapporterade tidningen Welt att fyra barer på Mallorca som frekventerats av tyska besökare stängts av myndigheterna, efter att ha serverat alkohol till minderåriga och efter stängningstid. Men de festglada unga tyskarna behöver kanske inte oroa sig. När jag i måndags eftermiddag tog en S-Bahn ut till sjön Wannsee läckte Ballermannhits ur min grannpassagerares hörlurar hela vägen till stranden. På stadsfestivalen i Düsseldorf bröt allsång ut till en instrumental version av Layla. Och förra veckan var det varmare i Tyskland än på Mallorca.Dennis Jörnmark, [email protected]

Utrikeskrönikan 27 juli 2022. Helsingfors, onsdag. – Jag är advokat, säger tjejen som sitter snett mitt emot i bastun. Hon säger det såklart inte rakt ut sådär, apropå ingenting. Det är jag som har frågat efter att ha samlat lite mod, för hon och hennes kompis pratar ryska med varann. Det är inte helt ovanligt att man hör ryska i den finländska huvudstaden, men nu är det andra tider: corona och invasionen av Ukraina. Det har fått mig att undra vad de gör i Helsingfors. Den här dagen i bastun har det nämligen bara gått några få dygn sedan Ryssland släppte på sina utreserestriktioner som gällt under pandemin. Den ena tjejen visar sig bo här, och den andra – advokaten – är på besök. Hon och hennes kille passar på nu när det blev fritt fram. ”Men du då?”, frågar hon tillbaka, ”vad jobbar du som?” ”Journalist”. Då börjar hon berätta.– Jag är advokat åt Aleksandra Skochilenko, du känner kanske till fallet? Undrar hon och fortsätter:– Det är internationellt uppmärksammat. Det var hon som klistrade på lappar med information om kriget i Ukraina över prislapparna i en mataffär i St. Petersburg. Nej, är det sant? Tänkte jag. Gud, vad spännande – hon måste ju ställa upp på en intervju! Och det gör hon.Dagen därpå ses vi igen på ett café, lite mindre slumpartat och lite mer uppstyrt den här gången. Advokaten, Yana Nepovinnova som hon heter, berättar om Aleksandras fall. Att hon riskerar 10 års fängelse för lapparna med informationen om situationen i Ukraina, att hon behandlats dåligt i fängelset i väntan på rättegång, och att de är oroliga över att hon kanske får ett högre straff på grund av hennes sexualitet. – Det är en ny verklighet för invånarna i Ryssland, säger Yana. Samtidigt – där på caféet – går det inte att missa att det också är en annan verklighet för ryssar även utanför Ryssland. Det syns när kaffet ska betalas. Yana tar fram kontanter för att betala sin latte, för hennes ryska kort funkar ju inte här. Hon berättar att hon och hennes kille ska tillbringa de sista timmarna i Helsingfors med att shoppa; gå i affärer som inte längre finns hemma i Ryssland. Hon suckar och börjar rabbla upp flera stycken som de ska besöka. Ja, de tänker till och med försöka hinna till Ikea. Sist under intervjun, på frågan om hon vill tillägga något, säger Yana att hon är glad och tacksam att internationell media lyfter Aleksandras fall, för det är ju inte något som Kreml-trogna medier rapporterar om. Vill man försöka få tag i annan typ av information, sådan som ryska staten inte tillåter, behöver man ha ett VPN – en tjänst som gör att man kan surfa som om man var utanför landgränserna.– Jag har faktiskt fixat ett VPN åt en äldre släkting, lägger Yana till. Släktingen tittade nämligen bara på stats-tv innan, men nu är hon också en flitig Youtube-användare.– Nu kan hon skapa sig en egen bild av vad som händer, men det har också varit tufft för henne, för nu förstår hon ju vad som pågår, säger Yana. Sara Sundberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 26 juli. Budapest, tisdag.Den europeiska värmen har märkts av överallt, så även här. 41 grader visar min mobil när jag tar upp telefonen för att ladda ner en app som jag ska hyra en cykel genom. Min kollega som ska hjälpa mig tolka ungerskan lovar och svär att det här är det bästa sättet att ta sig runt på – det är ju väldigt mycket trafik i stan just nu. Men när solen gassar på så det nästan känns mer under huden än utanpå, när det börjar trycka i huvudet,  undrar jag om det ändå inte hade varit värt lite extra färdtid i utbyte mot luftkonditionering.För bara några dagar sen stod all trafik över Margaretabron som vi cyklar på stilla. Två-tretusen demonstranter ungefär blockerade vägen för att visa sitt missnöje mot Orbáns regerings nya skattereform, som vissa kritiker menar gör det svårare att driva små företag. På bron här över Donau satte sig vissa ned i protest och blev bortburna av poliser.Cykelbuden, med sina uniformer i knallblått och ceriserosa och sina takeaway-boxar, blev också en symbol för dessa demonstrationer. De gick ihop och organiserade till och med en av alla protester eftersom deras arbetsgrupp för det mesta ingår i det sätt att skatta på som demonstranterna hade velat ha kvar.Ett cykelbud i synnerhet hamnade på bild i flera tidningar när han skakade hand med ministern för teknologi och industri under en demonstrationskväll. Ministern åt middag i närheten och en politiker från ett av oppositionspartierna tog med sig cykelbudet till restaurangen i fråga för att de skulle prata. Det bestämdes att budet skulle träffa ministern två dagar senare och lämna över en kravlista, som representant för demonstrationsrörelsen i allmänhet och cykelbuden i synnerhet. Bland annat fanns ett krav om att införa de nya skatteändringarna från och med januari istället för om bara några veckor i september.Jag cyklar på efter min kollega och märker att i den delen av Buda-sidan som vi befinner oss på nu har cykelvägen tagit slut och förvandlats till en trefilig väg där vi nu färdas mellan bilarna. Andra cyklister sicksackar förbi och det känns svettigt både att vara i värmen och att navigera trafiken. När vi kommer fram till vår slutdestination – ett café i första distriktet där vi ska träffa en av demonstranterna – drar jag ändå en lättnadens suck.Och vad gäller cykelbudet och ministern – sagt och gjort. De träffades över en kopp te i en halvtimme. Efteråt sa budet att de egentligen ”inte kommit fram till någonting”. Och demonstrationerna fortsatte även efter det i Budapest – trots de fyrtio graderna. Dzenet [email protected]

Utrikeskrönikan 25 juli. London, måndag.De senaste veckorna har jag levt två parallella liv. Det ena på hemmaredaktionen i Stockholm, där jag nära och noggrant följt med i vårt svenska nyhetsflöde för att kunna prata om det som är relevant för Sverige i radio. Men på lediga dagar, och vid andra tillfällen då jobbet tillåtit, har jag placerat mig själv här i London och i det brittiska flödet. Jag har läst nyhetsbrev, morgontidningar, skvallerpress och ändlösa Twittertrådar. Jag har hängt kvar på redaktionsgolvet och stirrat på de stora skärmarna där bland annat BBC-sändningarna rullar ljudlöst, för att åtminstone få en uppfattning om vad som är dagens stora grej. Jag har till och med försökt se ikapp tv-serien The Crown i hopp om att den historiska tillbakablicken ska ge mig plötslig insikt i varför det brittiska samhället blivit som det blivit. Men, mer än något annat har jag lyssnat på radio. Just BBC:s radiosändningar har fått gå i mina lurar så fort jag fått chansen. Jag har i och för sig under lång tid lyssnat väldigt mycket på brittisk radio och poddar, men nu då jag ska rapportera härifrån under sommaren så är insatserna större. Det är ju inte omöjligt att jag faktiskt behöver kunna förmedla det jag tar in, vidare till er lyssnare.Tyvärr visar det sig att jag har svårt att fokusera på innehållet eftersom en av få saker som intresserar mig mer än Storbritannien är dialekter. Brittiska dialekter visserligen, men ändå. Det här gör att så fort en ny person hörs i det program jag råkar lyssna på så är min första tanke inte: Vad har den här personen att berätta? Utan: Varifrån kommer den här personen?Vi tar några exempel på hur det kan låta i mitt huvud:Hon pratar som fotbollsspelaren Stuart Dallas, Nordirland då. Cookstown kanske jag gissar och konstaterar utan att dubbelkolla att det förmodligen är rätt.Den här killen har ett sch-ljud där det borde vara ett k-ljud, garanterat en ”scouser”, som Liverpool-borna kallas.Han låter som Rob Brydon, han från den fantastiska tv-serien ”The Trip” där två komiker åker på en matresa på den engelska landsbygden. Han är från Wales vet jag. I just det här fallet introducerades intervjupersonen också som ”minister för Wales” vilket förstås var en ledtråd, men ett rätt är ett rätt.Som ni förstår påverkas förmågan att faktiskt ta in vad som sägs av letandet efter ledtrådar i en konsonant eller en diftong, och förståelsen försämras ytterligare då jag sedan febrilt söker i internets tassemarker efter bevis på att någon för mig helt obekant intervjuperson faktiskt kommer från nordvästra England. Jodu, här finns en intervju med BBC Radio Cumbria från 2013, där finns nog kopplingen.Så trots att jag länge, och med ökad intensitet sedan jag visste att jag skulle åka hit, har lyssnat på så mycket radio att jag borde veta allt om Rishi Sunak och Liz Truss, om skillnaden på Rugby Union och Rugby League och om hertigen och hertiginnan av Cambridges förehavanden, så vet jag faktiskt inte vad som gått in. Vi lär väl märka helt enkelt.Jag kan i alla fall lova att jag kommer skärpa mig då jag själv åker ut och pratar med folk. Att fokusera på vad de säger och inte hur. Så att inte alla mina följdfrågor lyder: ”Låt mig gissa... Southampton?”Elias Wahlberg, [email protected]

Utrikeskrönikan 22 juli 2022. Washington, fredag.Vissa saker har en tendens att liksom förfölja en när man är utsänd som sommarkorrespondent. I mitt fall handlar det om både stort och smått.Jag tittar upp i taket i mitt arbetsrum och där hänger den så fint, lampan. Det är en sådan där som sitter direkt mot taket, plafond tror jag visst att det heter.Min relation till lampan började redan första dagen på plats här. Kontoret blir en dunkel plats utan den och den funkade inte. Jag började lite försiktigt att försöka få loss skärmen. Det var inte det lättaste och jag fick tips om att jag skulle lyfta och vrida, lyfta och vrida. Jag gick på så ganska friskt, men utan resultat.Till slut gick jag över till en granne och lånade en skruvmejsel. Jag fick ned skärmen och glödlampan, som var av en avlång sort jag aldrig sett förut, var paj. Jag hittade en ny i en affär, monterade allt, och kontoret blev ljust.På kvällen var jag på en annan plats i huset då jag hörde ett brak. Där hängde lampan i sina sladdar en halvmeter ned från taket och skärmen av glas låg på golvet, men den höll. Kontoret blev mörkt igen och det förblev mörkt i ett par veckor i väntan på att en fastighetsskötare skulle titta förbi.Också nyhetsmässigt har vissa ämnen en tendens att förfölja en. Redan för sju år sedan när jag jobbade här i USA senast var stora ämnet Donald Trump. Han dök upp där 2015 från sidan, mest som en lustig figur som aldrig skulle ha en chans att bli president, det var i alla fall de samlade politiska journalisterna överens om på det republikanska partiets första primärvalsdebatt som jag bevakade. Ett år senare valdes han till, just det, president. Och ytterligare fyra år senare förlorade han nästa presidentval till Joe Biden.Men Trump fortsätter att förfölja mig. Som bekant vägrar han fortfarande att erkänna att han förlorade. Och just nu när jag skriver dessa rader pågår 6 januari-utskottets sista utfrågning på bästa sändningstid i direktsänd tv. Det handlar om Trumps eventuella ansvar för stormningen av kongressen förra året. Förhören i dag fokuserar på de 187 minuter som gick från det att den uppretade folksamlingen gick till attack till det att Trump skickade ut en tweet om att de skulle gå hem. Däremellan ska Trump inte ha gjort något för att stoppa mobben.Det kommer att finnas många obesvarade frågor om Donald Trump även när jag lämnar USA för den här sommaren. Kommer han att åtalas? Och samtidigt, kommer han att ställa upp i presidentvalet 2024?Ett annat osäkert kort är lampan i taket. Där sitter den nu igen. Men fastighetsskötaren lyckades inte få till skärmen så bra. En skruv saknade sin mutter och tittar man noga ser man att jag har fuskat med maskeringstejp för att få till det. Det gör att en liten oro finns där hela tiden om hur länge den kommer att sitta kvar där ovanför mitt huvud.Men (peppar peppar) än så länge sitter den perfekt och flippar man den typiskt amerikanska strömbrytaren på väggen så lyser den precis som den ska.Anders Jelmin, [email protected]

Utrikeskrönikan 21 juli 2022. Istanbul, torsdag.Jag åt middag med en turkisk vän häromdagen. Vi åt Meze – alltså turkiska smårätter.– Vet du, sa jag, jag tycker det är väldigt många fler poliser i Istanbul nu än när jag var här före pandemin.Jag ser nämligen poliser nästan överallt, ofta med automatvapen. Ibland poliser i civila kläder men med västar med rejäla logotyper med ordet POLIS över hela ryggen.Många är kvinnor – många är också unga.Min turkiske vän skakade bara på huvudet, och doppade en bit bröd i ezme, turkisk tomatsallad.– Det är Erdogan som vill få alla turkar att tro att allt är väldigt farligt, och att han skyddar oss med alla poliser, och att bara han kan det.Han tillade att det är ju val i Turkiet i vår och då kommer Erdogan att förlora – om han inte hittar på någon lagändring eller en kupp eller så. Och sen tog han en vinbladsdolme.Min turkiske vän är inte på något sätt otydlig med vad han tycker i alla fall. Även om många turkar faktiskt inte alls håller med honom.Ibland brukar jag säga att mitt jobb är rätt enkelt – det går ut på tre F;Fråga.Förstå.Förklara.Men ju mer jag jobbar i Mellanöstern desto mer komplicerat blir det, tänker jag.Fråga kan man alltid – som jag frågade min vän där bland hummus och Deniz börülcesi – en sallad på en växt som tål saltvatten. Men sedan börjar min – kanske naiva, svensktänkande hjärna få problem. Förstår jag verkligen det där resonemanget med att fler poliser skapar känsla av otrygghet – utan att det är poliserna i sig som är hotet? För jag tänker att antingen är poliserna där för att hålla medborgarna i schack – mycket obehagligt – eller så är det skönt att ha dem där för att skydda mig?Eller förstår jag ett annat resonemang som drabbar den här delen av världen – nämligen varför Ryssland tycker det är en bra idé att hålla emot att humanitär hjälp transporteras över den turkiska gränsen till de gigantiska flyktinglägren i norra Syrien?Eller hur man tänker när man som Turkiet å ena sidan vägrar genomföra några sanktioner mot Ryssland och fortsätter handla olja och spannmål från dem – medan man säljer vapen till Ukraina...När jag frågar får jag svar som att det handlar om makt och pengar.Och det kan jag förstå – till en viss del. Men att priset i mänskligt elände inte räknas in – där börjar det bli svårt.Fråga – förstå – förklara.Och hur ska jag överhuvudtaget kunna förklara det? När jag talat med blivande journalister har jag sagt saker som, tänk dig att du ska förklara något för din familj. Så ska du tänka.Men om man inte förstår – då är det inte lätt att förklara.När jag sitter med min vän och äter en baklava och dricker en kopp turkiskt kaffe – en sån där variant med mycket sump i botten – kommer jag på att jag nog behöver lägga till ytterligare ett F i min förenklade journalistiklektion.Försök...Försök förstå. Försök förklara. Och även om det inte gör något enklare – så blir det i alla fall lite ärligare.Små rätter – och rätt stora tankar…Martin [email protected]

Utrikeskrönikan 20 juli. Helsingfors, onsdag.Det är strax dags att lämna över stafettpinnen. Under min månad här har jag förätit mig på lakrits, blivit snitsigare på att hantera ett bastuaggregat – och så har jag, förhoppningsvis, lärt mig ordentligt att använda ordet finländsk – istället för finsk – när jag talar om saker som är, ja, finländska.Språk är viktigt – inte minst i tvåspråkiga länder. Det märker man särskilt de gånger man råkar trampa fel. Och språkundervisning är politik som ger konsekvenser på riktigt.Den här sommaren är politikerna i både Estland och Lettland på väg att besluta om att ländernas förskolor helt ska gå över till majoritets-språket – ryskspråkiga förskolor ska inte längre vara ett alternativ. Det ska sedan följas av småskoleklasserna. I Estland som har kommit längst med planerna, räknar man med att flera tusen lärare kommer att behöver omskolas eller nyanställas.Besluten motiveras bland annat med att ryskspråkiga elever behöver lära sig landets officiella språk bättre för att kunna ta sig vidare till högre studier. En ung, ryskspråkig man jag mötte i Riga håller inte med. Andra länder som har två språkgrupper ser dem som likvärdiga sa han, och jämförde med Belgien där han varit på besök. I Lettland är en tredjedel av befolkningen rysktalande, men lettiska är det enda officiella språket.I bakgrunden spökar förstås historien och den sovjetiska ockupationen. Och kriget i Ukraina har lett till att politikerna ser ett behov av att minska de kvarvarande klyftorna mellan de ryskspråkiga invånarna och de andra. Det återstår att se hur det landar.Här i Finland pågår också en språkdebatt i sommar, men bakgrunden är inte lika dramatisk. Svenskan har en stabil officiell ställning här, men sedan två decennier tillbaks är det inte obligatoriskt att skriva båda språken i studentskrivningarna. Det gör att finlandssvenska elever tenderar att bli sämre på finska, och finskspråkiga elever väljer bort svenskan. Regeringen gav besked tidigare i somras att man inte kommer återinföra språkkravet i studentexamen. Det har lett till en debatt, bland annat i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet.Själv har jag installerat som en liten mental elchocks-mekanism i hjärnan som slår till varje gång jag håller på att använda begreppet ”finsk”, alltså de gånger jag inte verkligen menar finsk – som i finskspråkig eller ett geografiskt namn som finska viken. Det har i stort sett fungerat. Jag är i alla fall betydligt mer konsekvent än vad en hel del finländare själva är, har jag noterat. Nina Benner, Helsingfors.Nina Benner, Helsingfors [email protected]

Utrikeskrönikan 19 juli 2022. Pretoria, tisdag.Det finns en sak som alla pratar om i Sydafrika, och då menar jag ALLA.Nej, det är varken rugby eller cricket – utom strömavbrott. Load shedding som det kallas. Alltså planerade strömavbrott.I juni, när jag kom hit, handlade om en eller ett par timmar varannan eller var tredje dag, vilket kändes ganska så hanterbart, nästan lite exotiskt att smyga ut i trädgården och starta bensingeneratorn, men när beskedet kom för ett par veckor sedan att load shedding skulle utökas till upp till sex timmar per dygn, då kändes det genast lite mindre trivsamt.Och det är uppenbart att även sydafrikanerna är trötta på det här som pågått under mer än tio år. Ridiculous, det är ju löjligt fräser kvinnan i kön framför mig i butiken.Och det kan man ju tycka – att Eskom, det statliga bolaget som har monopol på energi i Afrikas ledande ekonomi Sydafrika inte förmår leverera till sina kunder utan i stället tvingas stänga av strömmen enligt en schema som skickas ut – och ändras – dag för dag. Trafikljusen slutar att fungera, det går inte att laga middag eller ladda mobilen. Så vida man inte har en egen generator förstås. Då klarar man det mesta utom trafikljusen – bäst är att låta bilen stå.  I ett land med enorma ekonomiska klyftor är det många som inte har råd med en egen lösning för att täcka upp för statliga Eskom.För många handlar det om att klara sig med stearinljus och kanske ett gasolkök.Så vad ligger bakom den här bristen på energi?Ja, det handlar inte om brist på kol – Sydafrika förlitar sig till 80 procent på kolkraft. Däremot har nödvändiga investeringar i bland annat  gruvor släpat efter de rejält senaste tio åren.Och någon förändring är inte att vänta i närtid: Eskom är skuldsatt upp över öronen.Både bolaget och staten är präglade av år av ekonomisk korruption och vanskötsel.Så vad finns det för plan framöver? Jag hittar ingen information om det hos Eskom. Istället levererar de goda råd för hur man ska klara sig under strömavbrotten: koka tevatten i förväg och häll på termos, se till att bilen är fulltankad, de flesta mackar kan inte pumpa upp bensin under load shedding skriver de.Sydafrikanska regeringen däremot har sagt att de vill satsa på kärnkraft. Det har fått miljöorganisationer att sucka: landet är ju som gjort för sol- och vindkraft. Men så sent som i februari i år uttalade sig energiministern om att kolkraft kommer att fortsätta vara huvudsakliga energikällan under en överskådlig framtid. Så sydafrikanerna lär nog få fortsätta länge att planera sitt liv utifrån load shedding, och hålla tevattnet varmt i termosen.Lena Pettersson, [email protected]

18 juli 2022. San Francisco, måndag.Den som varit här på sommaren vet att det när som helst kan bli kallt. Då och då stöter man till och med på lite snö.Häromdagen började det knastra under skon när jag var ute på en morgonpromenad upp för en av San Franciscos alla kullar. Men det som skimrade på marken var förstås ingen riktig snö, utan ett krossat bilfönster, en syn som är så vanlig här att den har fått sitt eget namn: ”San Francisco snow”.Begreppet har myntats i en stad där många är luttrade över all brottslighet. Bilinbrott är så vanliga att man knappt kan lämna en sladd kvar i bilen, utan att riskera att någon krossar ett fönster för att sno den.Brottsligheten, drogerna och den ständigt närvarande hemlösheten är vad San Franciscos borgmästare London Breed har kallat för ”skiten som har förstört våran stad”. Hon har lovat tuffare tag mot brottsligheten, men än så länge är det för tidigt att säga om hennes politik har lyckats.Hittills i år har antalet stölder ökat jämfört med förra året, men inbrotten har minskat. Däremot har inbrotten i bilar, enligt polisens siffror, ökat lite grann. Men inget fönster har krossats på någon av de bilar jag har hyrt, och jag har inte känt mig särskilt otrygg. Inte ens när jag gått i kvarteren där de flesta är hemlösa.En gång hamnade jag förstås på fel sidogata, där folk i alla åldrar undrade vad jag gjorde där, och om jag ville handla nåt. Någon frågade mig var pengarna var, och precis när jag skulle trycka min lilla väska ännu närmare kroppen, skrattade han till och sa att det var ett skämt.Som räddast blev jag nog under en annan kvällspromenad, efter att jag hade spanat in en villa som tillhör Mark Zuckerberg – eller som åtminstone har tillhört Mark Zuckerberg, alltså Facebooks vd. Det var på väg att bli mörkt och jag befann mig i några av de rikare kvarteren, på en kulle med utsikt över hela staden. Plötsligt såg jag en bil som hade stannat mitt på den tomma gatan, och lite längre bort några stillastående fotgängare.I gliporna mellan de parkerade bilarna såg jag en katt stryka förbi. Sen insåg jag att det inte var någon katt, och inte heller en räv, utan en prärievarg. Jag kan inte så mycket om biologi, men jag är helt säker på att det som hängde från prärievargens käft var en död råtta.Vargen kom gående i min riktning, men fick syn på en annan bil och vände sig om för att gå åt andra hållet. Med sitt byte i munnen. Jag tog mig till närmsta sidogata och joggade ned för backen, sneglandes bakåt varannan sekund.Jag borde inte ha gjort så, men det fick jag veta först dagen efter, av någon med starkare överlevnadsinstinkter än jag.För om man möter ett aggressivt rovdjur, så är tydligen det sista man ska göra att vända sig om och springa.Sven Carlsson, San [email protected]

Utrikeskrönikan 15 juli 2022. Berlin fredag.Finns det något vackrare än tysk grammatik!Då menar jag inte prepositionsramsorna, som många väl fått nöta in i skolan – durch, für, gegen, ohne, um – och så vidare.Nej, jag menar helheten – det intrikata systemet av verbböjningar och adjektivändelser. Substantivens olika kasus – med genitivet som min favorit. Och så hjälpverbens konjunktivformer och det dubbla infinitivet – ibland i samma mening: Das hättest du nicht tun sollen. (Det borde du inte ha gjort.)Ja, ni hör ju själva…Tyska var ett av mina favoritämnen under gymnasiet och under de universitetsstudier i tyska som följde dök jag allt djupare ner i den tyska grammatikens förunderliga värld. Kulmen blev min D-uppsats om användningen av modus i indirekt tal.Under mitt sommarvikariat som utrikeskorrespondent här i Tyskland tar jag förstås alla chanser jag kan att öva på min tyska. Men även om det kanske inte är så många som slår mig när det kommer till tysk grammatik, så har det visat sig att alla tyskar inte är så imponerade av min talade tyska.Och visst – hemma får jag sällan tillfälle att prata tyska, så lite knackigt går det ju. MEN – det som hänt mig ett par gånger den senaste tiden känns ändå orättvist.Jag har inlett en konversation på tyska, den jag pratar med svarar på tyska – men en bit in i samtalet växlar personen plötsligt över till engelska. Snacka om den ultimata språkförnedringen! Vilket oförskämt sätt att visa att min tyska inte duger.Händelserna påminner om ett tillfälle när jag och min fru var på en weekendresa i Berlin och min fru pratade med mannen som jobbade i hotellets reception. Hon förstod inte mannens tyska, så hon frågade försynt om han kunde prata engelska istället. ”This is English”, svarade den förnärmade receptionisten – som alltså tydligen hade pratat engelska hela tiden. Bara en väldigt tysk och svårförstådd sådan.Men man får inte låta sig nedslås. När jag har råkat ut för de oförskämda tyskar som växlat till engelska under vår konversation, så har jag oförtrutet fortsatt på tyska. Och vid något av tillfällena har jag också gått segrande därifrån, efter att ha fått personen jag pratat med att växla tillbaka till tyska.Märkligt nog så har ju intresset för att läsa tyska i skolan minskat kraftigt de senaste 20 åren. Det oroar bland andra den tysk-svenska handelskammaren, eftersom den menar att kunskaper i det tyska språket och den tyska kulturen är viktiga för att svenska företag ska lyckas på den stora tyska marknaden.På sin hemsida har handelskammaren publicerat en lista med tio argument för varför fler svenskar borde lära sig tyska. Argument som att det är ett så stort språk i Europa, att Tyskland är Sveriges största handelspartner och att Tyskland är ett stort kulturland.Men det främsta argumentet för varför fler borde läsa tyska har den tysk-svenska handelskammaren missat – nämligen att det är så roligt med tysk grammatik!Joel Wendle, [email protected]