Jag känner mig avundsjuk på människor som inte har stark ångest, säger Camilla Henemark. Hon berättar också om sina depressioner, åren som hemlös och om hur "kungahistorien" förstört hennes liv. Programmet gjordes 2018.

Det kommer över mig som en våg att jag kunde ha handlat bättre i olika situationer, framför allt i relationer med kvinnor. Jag borde ha tänkt mer på andra och mindre på mig själv. – Jag ser inte hur jag ser ut, jag ser ingenting i spegeln, säger Sven- Bertil Taube och berättar att den han litar på är hans fru.– Det är hon som blåser mitt hår och ser till att jag ser hel och ren ut.Sven-Bertil Taube ser tillbaka på sitt liv.  – Jag förstår att jag varit en dålig far. Mina barn har varit väldigt snälla mot mig och inte så kritiska som jag tycker de skulle kunna vara. Jag har inte varit närvarande, säger han.Mötet skedde 2018.

"Innan jag blev sjuk söp jag jättemycket, just då blev ju livet lite lättare". För första gången berättar Anna Odell om sig själv och sin psykiska sjukdom bakom konstnärskapet. I ett uppriktigt och förtroligt samtal berättar konstnären Anna Odell för Katarina Hahr om hur mobbningen gjorde att hon förlorade respekten för sig själv.Anna Odell berättar också hur hon fick anorexi, kom på behandlingshem och sedan till den slutna psykiatrin.– Jag hade lärt mig att allt som hade med mig att göra skulle döljas eftersom det var dåligt. Jag skämdes ju för allt, säger hon.Anna Odell berättar också om hur kärleken och hennes son tog henne tillbaka till livet.Programmet gjordes 2016.

När vi satte oss i terapin sa jag "Jag älskar ju dig mamma". "Nej, det gör du inte", sa hon. Skådespelaren Jimmy Lindström samtalar med Katarina Hahr om mod i Katarina Hahr sista inspelning 2021. När Katarina Hahr möter Jimmy Lindström är det två dagar tills han själv ska hålla sin mammas begravning. – Mod är att göra något man rädd för eller tycker är svårt. Att begrava min mamma är jag väldigt rädd för. Jag känner mig inte ofta modig med det här är mod. Jag tror jag gör det i terapeutiskt syfte. Jag är helt ockuperad av tanken på att hålla i hennes begravning, berättar Jimmy Lindström för Katarina Hahr. Det här var Katarina Hahr sista inspelning. Hon gick bort i november 2021.

Jag känner skuld att jag skrev en bok om min familj. Men den skulden får jag leva med. Jag var tvungen att bända mig loss. Det kändes som livet var uppbyggt på en lögn beroende av andras pengar. Cecilia Gyllenhammar berättar för Katarina Hahr att hon ville beskriva baksidan av det privilegierade livet. Ensamheten och kärlekslösheten. Hon berättar också om e svår händelse i hennes liv som har satt djupa spår. – Jag träffade en man på en fest, som var intellektuell, bildad och såg väldigt bra ut. Han sa att han var förälskad i mig.  Han nästlade sig in på ett skickligt vis. En natt vaknade jag och kände att något var fel.  Jag upptäckte att alla mina smycken var borta.  Det var en fullständig katastrof att jag inte såg. Han var en expert på att bedra, manipulera och ljuga med sina stora blå vackra  ögon. Det är så skamligt, man känner sig så dum, det är ingenting man pratar om, säger Cecilia Gyllenhammar. Programmet är gjort 2019.

Det var när jag gick in i den så kallade väggen jag fattade vad en depression kan betyda. Jag kände att mitt liv och min karriär var över, berättar skådespelaren för Katarina Hahr. – Det var en härlig smoothie av olika jävligt jobbiga saker som kom när jag gick in i den så kallade väggen, berättar Shebly Niavarani. Han berättar också om den långa vägen tillbaka och hur han lärt sig acceptera attackerna. – Nu kommer en liten panikattack men det är okej. Jag kommer inte dö, svimma eller kräkas. Shebly  Niavarani berättar för Katarina Hahr hur mycket hans föräldrars mod har gett honom möjlighet till det liv han lever idag. – De lämnade Iran på 80-talet och allt de byggt upp och älskade för att ge mig och min syster ett bättre liv. Det är verkligen mod. Programmet gjordes 2021.

Jag har plågats mycket av avund tidigare i livet. Idag känner jag avund mot människor som inte förtjänar framgång, berättar författaren och poddcastaren Sigge Eklund. Programmet gjordes 2018.

Människor som känner mig enbart genom mitt skrivande blir kanske förvånade om jag säger att jag är konflikträdd. Eftersom jag ofta skriver saker som väcker anstöt och ilska tror de att det är tvärtom. – Konflikter i skrivandet berör mig inte lika djupt som konflikter med människor och blir nästan som träning i konflikthantering. Bengt Ohlsson berättar att han under flera år gått i terapi. – Den största behållningen med terapin är att jag är så mycket mindre tvärsäker på att jag har rätt i konflikter. Jag har närmare till att tänka att det kanske är som den här personen känner. Och det är väldigt skönt. Förr om åren var det mycket mer skyttegravar och jag tyckte att den andra var en idiot. Han berättar också för Katarina Hahr att han tagit ett nästan militäriskt beslut om alkohol. – Jag gillar att dricka så mycket att jag måste begränsa det väldigt hårt och det har jag lyckats jag med tack och lov. Min f d svärmor sa till mig en gång att för kreativa personer är det de finaste instrumenten som försvinner först av alkoholen. Då blev jag väldigt skärrad. Om jag inte har skrivandet har jag ingenting. Då fattade jag beslutet att inte ”slödricka” utan att begränsa det väldigt noga. Programmet gjordes 2021.

Jag mådde otroligt dåligt när jag var ung och åkte väldig mycket nattbuss på nätterna. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna, berättar teaterdirektören Martina Montelius för Katarina Hahr. – Jag gick omkring med händerna på halspulsådern för att känna att mitt hjärtat slog. Jag trodde att varje andetag var det sista, att jag skulle dö. Martina Montelius berättar också, i samtalet om makt, om hur det var att vara en av de 18 kvinnor som i Dagens Nyheter berättade för Matilda Voss Gustavsson om sina erfarenheter av Kulturprofilen. – Jag får inte ångest av att tänka på Kulturprofilen och incidenten med honom utan jag får ångest av att tänka på den kollektiva skuld som alla som visste om det här, inklusive jag, bär på för att vi inte berättade om det här tidigare. Martina Montelius berättar också om sin mamma, författaren Kristina Lugn, och vad Svenska Akademin betytt.  – Svenska Akademin betydde jättemycket för Kristina. För henne var det ett sammanhang där hon kunde känna sig trygg och hemma. Och det är jag tacksam för mot Svenska Akademin. De har verkligen avlastat mig! Och hon höll alltid på sin sekretess! Jag har aldrig sett ett dokument från Svenska Akademin, jag har aldrig hört en antydan om vilka böcker hon läste när hon var med i Nobelkommittén. Programmet är gjort 2021.

Från att ha haft många erbjudanden och varit mycket anlitad så hade jag plötsligt inga jobb. Det var tomt, det var tyst och jag kände att jag hade gjort bort mig, berättar Per Graffman. Per Graffman berättar också för Katarina Hahr att han överskattat sig själv i sin yrkesroll. – Det är utsatt att vara skådespelare. Och i mitt fall har det handlat om självöverskattning. Jag kan bara göra bra saker när jag känner mig trygg och det tog jättelång tid att förstå det. Jag har trott mig vara oberoende men det har varit ett försvar. Man behöver inte vara ovän med regissören, man behöver inte vara så bepansrad. Per Graffman berättar även för Katarina Hahr om relationen till sin pappa. Att den blev komplicerad när hans pappa skaffade sig en ny familj. – När jag var i 20-årsåldern hade jag en uppgörelse med pappa. Jag tyckte han var egoistisk. Det var så många löften som aldrig hölls och jag tror han ville kompensera för det. Programmet är gjort 2021.

Redan när jag var 20 år visste jag att det inte skulle bli några ungar för mig. Men jag donerade sperma när jag var yngre, så det finns biologiska avkommor till mig, berättar Alexander Bard. Han berättar också om sin uppväxt och hur viktig hans stora familj har varit för honom och den dagliga kontakten han har med sin mamma.  – Jag har aldrig känt skuld gentemot mina föräldrar. Vi syskon blev uppfostrade till att var självständiga och ta eget ansvar. Jag och mina bröder bestämde att innan vi blev 30 år skulle vi ha skaffat oss ”fuck of money” och gjorde vi. Pengar är makt. Det är frihet att säga nej till saker man inte vill göra. Programmet är gjort 2021.

Författaren och dramatikern Lars Norén har gått ur tiden. I ett nära samtal med Katarina Hahr berättar han om människovärde utifrån pjäsen Personkrets 3:1. Katarina Hahr intervjuade. Producent Cecilia Blomberg. Programmet sändes 25 maj 1998.

Skådespelaren och regissören Gunnel Lindblom har lämnat oss. I ett samtal med Katarina Hahr från 2007 berättar hon om sin uppväxt i Göteborg i en arbetarfamilj och hur hon tidigt sökte sig till teatern. Gunnel Lindblom berättar också hur det är att vara mamma och samtidigt skådespelare och att dottern gav henne en ny syn på livet. Programmet sändes 2007 under rubriken Samtal pågår.

Jag har alltid längtat efter pappas bekräftelse. Uppmärksamheten, hyllningarna, berömmet, kärleken fick jag aldrig ifrån honom. Det berättar artisten Anne-Lie Rydé för Katarina Hahr i ett samtal om kamp. Anne-Lie Rydé berättar också för Katarina Hahr att den komplicerade relationen till pappan inneburit att hon haft svårt med nära relationer. – Jag har svårt att riktigt knyta an. Förutom en gång då jag blev lämnad, då blev det en katastrof. Hon berättar också om den sorg hon befinner sig i efter att hennes ex-man, som hon var gift med i tre år, musikern Pelle Alsing, nyligen gått bort. – Vi var väldigt nära, vi arbetade ihop i 40 år. Det har varit väldigt tufft och tagit mig väldigt hårt. Det slog an någonting i mig om ändligheten och att klockan tickar. Programmet gjordes 2021.

När jag var 18 år utsattes jag och min väninna för ett övergrepp av två franska militärer. Jag var rädd för att de skulle bränna oss inne eller dränka oss i havet, berättar skådespelaren Lotta Ramel. – Det var fyra militärer, två uniformerade som stod och vaktade medan två höll på med mig och min väninna under en hel natt. Jag har varit nära döden fyra gånger i mitt liv. Men nu är min panik och rädsla för döden borta, säger Lotta Ramel. Hon berättar också om den sorg som hennes pappa bar på och hur den har påverkat henne och hennes liv. När Povel Ramel var 15 år förlorade han båda sina föräldrar i en bilolycka. – Han satt själv i bilen och överlevde. Han var ganska förtegen om det men jag ville veta mer, jag ville förstå. Programmet gjordes 2020.

Det här året förgyller Mauro och Katarina julen med roliga sommarminnen och skratt. De längtar efter ljusare tider och Mauro spelar live i studion. Programmet spelades in 2020.

Passionen att söka sanning, berätta och befinna mig i en dialog med människor har förstörts för mig, så nu strävar jag efter någon slags likgiltighet, säger författaren Ann Heberlein. – Jag har förlorat väldigt många av mina vänner, jag har förlorat alla mina offentliga uppdrag. Och det handlar om val jag har gjort. Men det är inte för att jag är en dålig skribent, det är för att andra inte vill ha med mig att göra. Det säger Ann Heberlein i ett samtal med Katarina Hahr där hon berättar om hur det är att vara en hyllad författare och sedan falla. – Det finns ingenting jag kan säga, skriva eller göra som ändrar den bild som finns av mig i offentligheten och varför ska jag då lägga tid och kraft på det? Det kommer bara att göra mig olycklig. Ann Heberlein berättar också för Katarina Hahr hur hon fått förändra sitt liv. – Eftersom jag blev av med så många inkomster hamnade jag hos kronofogden och enda sättet att lösa den skulden var att sälja ett hus som jag älskade för annars hade jag gått under. Att leva med löneutmätning från Kronofogden är ingenting som jag önskar min värsta fiende. Programmet gjordes 2020.

Min största sorg nu är hur jag misslyckats att vara den pappa jag hade velat vara till mina egna barn under mina livskriser. Det säger skådespelaren Ola Rapace till Katarina Hahr i ett samtal om sorg. I ett förtroligt och nära samtal berättar Ola Rapace för Katarina Hahr om sorg, skuld och skam. Och om hur hans liv har präglats av att tidigt känna sig övergiven och ensam och hur sorgen över att inte dela sin vardag med sin mamma vändes till aggression. – När jag känner mig lämnad eller sviken så kan jag bli gränslös och strunta i hur jag sårar tillbaka. Programmet är gjort 2020.

Jag har jagat föremålet för min dyrkan till mamma hela mitt liv, säger skådespelaren och musikern Björn Andrésen. Han berättar också att det svåraste han varit med om är hans lille sons död. Björn Andrésen berättar för Katarina Hahr att när han var tio år gick hans mamma av spårvagnen vid Stureplan och vinkade av honom. Han visste då att det var sista gången han såg henne. Hon tog sitt liv. När Björn Andrésen var femton år blev han världsberömd i rollen som Tadzio i Luchino Viscontis film Döden i Venedig. Han blev utnämnd av regissören till världens vackraste pojke. Han växte upp med sin mormor och morfar och debuterade i Roy Anderssons film en Kärlekshistoria. När han var 15 år och det var världspremiär i London för filmen Döden i Venedig fick han buga för Drottning Elizabeth II och Prinssessan Anne. Det svåraste Björn Andrésen varit med om är när hans nio månader gamla son dog. - Jag blev som paralyserad. Jag kan inte känna sorg, jag känner bara förlamning. Programmet är gjort 2020.

Sorg och passion är i högsta grad besläktade, det är någon märklig drivkraft. Det är sprunget ur någon jävla desperation i mitt liv, säger skådespelaren Johan Rabaeus i ett samtal om passion. Johan Rabaeus berättar för Katarina Hahr om hur hans liv präglats av hans systers tidiga död. – Min syster Cecilia dog. Hon kvävdes, hon svalde någon plastleksak och kvävdes. Det var en stor katastrof. Då var jag 8 och min syster drygt 1. Johan Rabaeus berättar också för Katarina Hahr att han alltid har känt krav och tidigt lärde sig många språk, då familjen flyttade mycket eftersom hans far arbetade som diplomat. När Johan Rabaeus berättade för sin pappa att han ville bli skådespelare bröts relationen i 10 år. – Jag bär på en depression, den ligger där och hotar att ta över och skräcken är att bli förlamad. Jag kan inte gå och handla för jag klarar inte av att möta kassörens blick. Isolerar mig totalt, blir sängliggande, kan inte svara i telefon och jag känner mig totalt värdelös. Jag är fruktansvärt begåvad på att kritisera mig själv. Programmet gjordes sensommaren 2020.

Jag är van att lösa kriser. När jag var liten räknade pappa och jag träd vid köksfönstret för att få honom stanna kvar i verkligheten, berättar Ia Langhammer för Katarina Hahr i ett samtal om kris. Ia Langhammer berättar också för Katarina Hahr att hon ofta hittar på något roligt och är lite clown för att lätta på stämningen. – Nu hjälper jag min mamma som bor hos mig, hon kan inte längre se. Hon är också en vän och man kan inte lämna en vän i sticket. Jag är också beroende av henne. Programmet är gjort 2020.

Om man kommer med något fint och så är man inte den önskade. Det är så vidrigt, det är så jävla vidrigt. Det säger musikern och författaren Kajsa Grytt till Katarina Hahr i ett samtal om passion. Kajsa Grytt säger att de relationer hon hade när hon var yngre hade inte gått att bygga vidare på. – Jag hade inte velat leva med någon av dem. Jag kan inte hålla på att välja en massa knasbollar. Så känns det. De håller på att mecka med mig. Jag är värdelös på att välja människor. – Jag är inte den som tar det jag vill ha, jag är inte den som raggar, jag är ganska blyg. – När det gäller musiken och konsten är min passion oändlig. Det är lidelse. Jag kan känna att jag är passion, att jag är en djupt passionerad människa. Programmet är gjort våren 2020.

Jag fick flaschbacks, det var som i en skräckfilm...Det där rummet, den där lukten, de där händerna berättar Görel Crona i ett samtal om bekräftelse. Görel Crona berättar för Katarina Hahr att det var när någon ställde frågan ”Har du varit med om något som barn?” som minnena kom tillbaka. Hon berättar också att det motigaste i hennes liv var åren av ofrivillig barnlöshet. – Det var den största sorgen. Men när jag var 39 år blev jag gravid och fick min son. Det var bara eufori och det mest fantastiska jag upplevt. Programmet gjordes 2019.

Jag blev helt känslokall, säger Stig Larsson när han berättar för Katarina Hahr om hur det var när han slutade med amfetamin för flera år sedan. Programmet "Katarina Hahr möter författaren Stig Larsson i ett samtal om rädsla" spelades in 2017.

Jag märkte att jag hade en depression när jag var 13 år. Då målade jag över alla månader i almanackan med svart, berättar författaren Carina Rydberg för Katarina Hahr i ett samtal om kris. Carina Rydberg berättar också för Katarina Hahr att hon förändrats mycket sedan hon var ung då hon festade mycket. – Jag har inte längre förmågan att bli förälskad. Och det är lite tråkigt men vad tusan man är ju ingen tonåring längre. – Barn har jag aldrig velat ha. Jag har levt ensam i större delen av mitt liv men för mig är det ingen sorg. På den tiden jag var fertil hade jag väldigt svårt för småbarn, jag tyckte inte om dem. Men nu tycker jag att det är ganska gulligt med barn. Jag tycker om dem, inte på en mors sätt, utan snarare på en mormor vis, säger Carina Rydberg. Programmet är gjort våren 2020.

När jag kom i tonåren handlade väldigt många konflikter om vad mamma tyckte var omoraliskt. Vad jag än berättade blev vi ovänner, berättar skådespelaren Marie Richardson för Katarina Hahr. – Det skar sig alltid mellan mamma och mig och det blev smällar i dörrar och jag stod och skrek ”din jävla kärring” medan mamma stod och grät. Det tog sådana fruktansvärda proportioner och det höll på i decennier, säger Marie Richardson. Hon berättar också för Katarina Hahr om hur ledsen hon är för hur mycket tid och energi konflikterna med hennes mamma har tagit och hur en dramatisk händelse i familjen gjorde att relationen förändrades de sista åren hennes mamma levde. Programmet gjordes 2020.

Anita Wall berättar för Katarina Hahr om det mest omoraliska hon varit med om, om på vilket sätt hon fick lämna Kungliga Dramatiska Teatern ett långt liv på scenen med många stora roller. – Jag hade ägnat hela mitt vuxna liv, jobbat varenda nyårsafton och annan dag jul. Det var som om det jag gjort inte var värt någonting. Där fanns inte lojalitet, där kan man prata om moral eller icke-moral, säger skådespelaren Anita Wall. Anita Wall berättar också att hon gått igenom två svåra skilsmässor. Hur svårt det var att bryta upp men att hon har lärt sig att det är viktigt att göra det innan man säger för smärtsamma saker. Hon berättar också om hur hon sent i livet mötte sin stora kärlek Lars Lind och hur det gick till när de träffades. Till sommaren 2020 fyller skådespelaren Anita Wall 80 år. Programmet är gjort våren 2020.

Jag är uppvuxen i en hippiemiljö som kan uppfattas som väldigt gränslös, berättar skådespelaren Shanti Roney till Katarina Hahr. Shanti Roney berättar för Katarina Hahr att han tror att hans lite märkliga och udda uppväxt har gjort att han inte identifierar sig med normen och att det kanske är därför han ofta får spela outsider.  – Jag är inte den som går ner i djupa depressioner. Jag har en tendens att dra mig undan, sluta mig och isolera mig. Det kan också bli att jag dricker. En hel del. För att försöka slå av topparna och lugna mig. Och slappna av, säger han. – Jag är inte rädd för att må dåligt i jobbet. Man har en ju en massa försvar som man spjärnar emot.  Det kan vara jobbigt att komma över dem, och då kan det vara skönt att bli pressad. Det är jobbigt mentalt. Man reflekterar över sitt liv.  Man iakttar sina brister och försvar. Det kan vara kul med det destruktiva i arbetet. Programmet är gjort 2020.

Min farfar satt på en bänk i Jerusalem och grät. Jag var sex år och frågade varför. För att hela min familj blev mördad under förintelsen, svarade han. På kvällen skrek jag "Jag vill inte vara jude!" Jacob Mühlrad pratar också om hur han hanterar sin rädsla och ångest. – En av mina värsta känslor kring ångest är när den får tiden att stå still. Det är som om känslan man befinner sig i aldrig kommer att upphöra. Det är därför jag tycker så mycket om musik, för den är linjär med tiden. När jag skapar musik vet jag att tiden rör sig och att den här känslan jag bär på kommer att upplösas, berättar han.

Pappa och jag hade samma humor och kände samma saker. Vi kunde titta på Lilla huset på prärien och gråta tillsammans, berättar Malin Cederbladh. Malin Cederbladh berättar också för Katarina Hahr att hennes pappa gick bort när hon var 19 år. – Han lever fortfarande i mig, han finns i mina drömmar. Minnet av honom ger mig en kompass, en riktning i livet. Programmet gjordes 2020.

De berättade att min pappa inte var min biologiska pappa när jag var 17 år, säger skådespelaren Magnus Roosmann till Katarina Hahr i ett samtal om moral. -– Jag träffade min riktiga pappa första gången när jag var 27 år. Vi inledde en intensiv period då vi endast umgicks på krogen, drack och rökte. Till slut var jag tvungen att bryta, säger Magnus Roosmann. Han berättar också för Katarina Hahr att när han var i 40-årsåldern hamnade han i en bottenlös depression. – Det  var starten på en åttaårsperiod då jag åkte in och ut på psykiatriska kliniker. Det är innan jag får min diagnos ADHD. Mitt liv har under en ganska lång  period varit fruktansvärt problematiskt och jobbigt för mig och min närmaste omgivning.  Jag vet inte varför just jag klarat mig…. Programmet är gjort 2020.

Förra julen flydde de in i Mauros studio. I år blir det Katarinas i Radiohuset. Med musiken och orden letar de sig fram till julens känslor. Mauro sjunger och spelar och Katarina försöker styra upp... Programmet gjordes 2019.

Jag fick flaschbacks, det var som i en skräckfilm...Det där rummet, den där lukten, de där händerna berättar Görel Crona i ett samtal om bekräftelse. Görel Crona berättar för Katarina Hahr att det var när någon ställde frågan ”Har du varit med om något som barn?” som minnena kom tillbaka. Hon berättar också att det motigaste i hennes liv var åren av ofrivillig barnlöshet. – Det var den största sorgen. Men när jag var 39 år blev jag gravid och fick min son. Det var bara eufori och det mest fantastiska jag upplevt. Programmet gjordes 2019.

I ett samtal om bekräftelse berättar Johan Hedenberg att kärleken alltid varit besvärlig för honom. Jag har haft svårt att släppa in människor i mitt liv, säger Johan Hedenberg. Johan Hedenberg berättar också för Katarina Hahr att han blev slagen med rotting av sin pappa flera gånger i veckan under sin uppväxt. – Vi hade en uppgörelse när jag var 17 år. Jag stod och väntade på en örfil, att han skulle ge mig en anledning. Då slog jag ner honom. Sedan dess rörde han mig inte. Jag har lärt mig att härma ilska och hämnd så pass bra att halva min karriär har byggts på det. Det är tragiskt och det har påverkat mig väldigt mycket i relationer. Programmet är gjort 2019.

Det var skönt när de första ålderstecknen kom. Då kände jag att jag blev tagen på allvar, berättar Björn Kjellman för Katarina Hahr när de samtalar om bekräftelse. – Bekräftelse i det här yrket kan lätt få sjuka proportioner och jag gillade det alldeles för mycket när det kom. Jag var ung och söt och gjorde Adam och Eva och Fasadklättraren. Jag fick barn, min pappa dog och livet snurrade på nåt så enormt. Det var tufft, säger Björn Kjellman. Han berättar också för Katarina Hahr om hur det präglat honom att så tidigt i livet ha förlorat sin pappa i en svår sjukdom. – Han har varit jätteviktig för mig långt efter att han dog. Han är en studs mot någonting, en förebild. Programmet gjordes 2019.

Min mamma var manodepressiv. Därför tänkte jag att jag var det eftersom jag har dalar och toppar, ingen jämn kurva. Det är upp som fan eller ner som fan, berättar Stefan Sauk. – Jag fick för mig nån gång att jag var bipolär, vilket jag säkert är men det skiter jag i! Min mamma gjorde flera självmordsförsök. Det är en väldigt stor grej att ens förälder försöker ta livet av sig. Stefan Sauk berättar att han var enda barnet och hur svårt han tyckte det var att hjälpa sin mamma. – Det första mötet med den vård som stod till förfogande för oss som blir sjuka i själen gjorde mig så förbannad in i märgen.  Det var så doktor  Dengrot som jag gjorde i TV kom till  (”Jag är skeptisk!”). Han berättar också om kärleken till sin dotter och hur det var när hon flyttade hemifrån. – Den viktigaste rollen jag haft i 20 år var plötsligt inte där. Det är ingen som snackar om det. Man åker bara in i en kris som man inte känner till att den finns till. Att var behövd är ju en bekräftelse på ens existens. Programmet gjordes 2019.

Jag har sökt min pappas bekräftelse hela mitt liv, berättar Malou von Sivers för Katarina Hahr på Bokmässan i Göteborg utifrån hennes senaste bok "Inför hans blick."  Programmet gjordes 2019.

För mig har skådespeleriet handlat mycket om revansch. Jag ville visa omvärlden att jag kunde stå på en scen trots ett handikapp. När jag var fyra år upptäckte min mamma att jag stammade.  Vid Guldbaggegalan 2018 nominerades  Jennie Silfverhjelm i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll och hon är också aktuell i de senaste Beck-filmerna. Jennie Silfverhjelm berättar också för Katarina Hahr om hur hon har kunnat navigera mellan att vara till lags eller spela på killarnas planhalva. – Är man som tjej uppvuxen med taskiga manliga förebilder går man åt två håll. Antingen lägger man huvudet på sned och spelar rollen som flicka eller så spelar man killarnas planhalva. Jag har använt mig av båda rollerna men kommit fram till att det handlade om bekräftelse och inte var en bra känsla. Programmet spelades in 2019.

Det är något lömsk med bekräftelse. Jag blev fett bekräftad som tecknare när jag hade gjort albumet Socker-Conny men för varje pris jag fick blev jag ännu mer utstött av flocken serietecknare. Joakim Pirinen berättar också om hur svårt det var att bli lämnad och gå igenom en skilsmässa. Han säger till Katarina Hahr att han nu vågat inleda en relation igen efter 15 år. – Jag gick ”out of character”, överskred mina begränsningar och började hångla vid 57-års ålder. Jag vågade en gång till och det räckte, säger Joakim Pirinen. Programmet är gjort 2019.

Jag är flygrädd, då har jag ingen kontroll alls, men jag dricker mycket. Jag har aldrig käkat "anti-depp" men dricka medicinskt har jag absolut gjort, berättar Fredrik Wikingsson för Katarina Hahr.  Fredrik Wikingsson berättar också att hans klassresa ger honom ett slags skuldkänsla. – När jag känner skuld är det på nåt vedervärdigt klassresemanér. Trots att jag har så kul på mitt jobb så har jag tjänat mer pengar, inga fantasisummor, men jag lever på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag tänker på min morsa som gick upp fem, halv sex varje morgon och var sjuksköterska. Ibland känner jag en klassreseskuld. Programmet är gjort 2019.

Jag utvecklades till en blodhund som började sniffa upp gula recept i fickor, berättar Annika Jankell om tiden då hon levde med skådespelaren Thorsten Flinck och upptäckte att han missbrukade tabletter. – När man blir medberoende för man en ganska tyst kamp därför att man vill inte att omvärlden ska veta, säger Annika Jankell när hon berättar om hur det var att leva med en man som drogs in i ett tablettmissbruk. - Det är mina barns far så jag tog på mig ansvaret. Annika Jankell berättar även för Katarina Hahr att medberoende också är ett missbruk och att man kan få återfall. – Jag har lätt för att känna skuldkänslor, jag vill vara alla till lags, framförallt min mamma - som jag lever lite i symbios med. Jag står henne oerhört nära och hon har blivit sjuk och jag har flyttat hem till henne. – Man ska bära sina sår som medaljer, varje gång man reser sig så är man ju på grund av det här såret lite klokare, lite vackrare. Defekterna man får genom att gå igenom plågsamma saker, gör en till människa. Programmet är gjort 2019.

Sveriges Radios Katarina Hahr (1961-2021) i existentiella och intima samtal med kända kulturpersonligheter.

Om jag har för lite att göra måste jag hitta på saker för att hålla ångesten i schack. Jag kollar min kalender flera gånger om dagen. Så länge jag vet vad jag ska göra så håller jag demonerna borta. – När jag var tonåring var jag ganska gränslös, jag snodde en handväska, den där väskan har förföljt mig, jag var ingen ängel, berättar Kristoffer Triumf för Katarina Hahr. – Jag var osäker som barn,  jag ville gärna ha uppmärksamhet men jag visste inte för vad och inte heller vad jag skulle göra med den när jag fick den. Kristoffer Triumf berättar också att han varit inne i psykiatrin ett par gånger. – Första vändan när jag var medicinerad kände jag inte igen mig själv, jag fick känsloutbrott, blev arg på människor som absolut inte förtjänade det, inte människor hemma utan typ spärrvakter och lapplisor. Numera upptar ångesten ganska liten del av mitt liv, säger han. Programmet är gjort 2019.

I ett samtal om kärlek berättar Plura Jonsson att allt till slut rasade. Ruset var som att underhålla en förälskelse, berättare han. Jag tog kokain varje dag i tre år. För att jag var osäker och hade dåligt självförtroende. Till slut rasade taket in. Ruset var som att underhålla en förälskelse, berättare Plura för Katarina Hahr. Programmet är gjort 2016.

Kjell Bergqvist minns fortfarande hur ont det gjorde när hans första stora kärlek inte besvarades och hur han grät sig till sömns. "Jag blev tidigt ett mellanölsoffer", berättar han. Programmet är gjort 2016.

2005 träffar Katarina konstnären Peter Dahl i hans ateljé i Stockholm. Ett samtal om uppväxten, konsten och hur sjukdom tvingade honom att trappa ner och hitta nya glädjeämnen i livet.

Jag känner skuld att jag skrev en bok om min familj. Men den skulden får jag leva med. Jag var tvungen att bända mig loss. Det kändes som livet var uppbyggt på en lögn beroende av andras pengar. Cecilia Gyllenhammar berättar för Katarina Hahr att hon ville beskriva baksidan av det privilegierade livet. Ensamheten och kärlekslösheten. Hon berättar också om e svår händelse i hennes liv som har satt djupa spår. – Jag träffade en man på en fest, som var intellektuell, bildad och såg väldigt bra ut. Han sa att han var förälskad i mig.  Han nästlade sig in på ett skickligt vis. En natt vaknade jag och kände att något var fel.  Jag upptäckte att alla mina smycken var borta.  Det var en fullständig katastrof att jag inte såg. Han var en expert på att bedra, manipulera och ljuga med sina stora blå vackra  ögon. Det är så skamligt, man känner sig så dum, det är ingenting man pratar om, säger Cecilia Gyllenhammar. Programmet är gjort 2019.

När jag märker att människor på arbetsplatser blir utsatt av någon annan, då går jag emellan, det kanske är någon slags skuld jag försöker betala tillbaka, säger Thomas Hanzon. – Jag går direkt på den som förtrycker. När man konfronterar de som är högre upp i hierarkin då är det lätt att teatercheferna, jag har ju jobbat med så många, blir jävligt spaka, säger Thomas Hanzon till Katarina Hahr. Han berättar också att han slogs mycket som tonåring. – Jag var så jävla korkad och trodde att jag skulle få respekt genom att slå någon. Det var först när jag blev lite äldre och fick distans till det som jag insåg vilka fruktansvärda saker jag faktiskt hade gjort. Det var första gången jag förstod vad ångest var, och skuld. Programmet spelades in 1 mars 2019.

Jag kan inte sätta gränser. Jag har själv aldrig haft gränser, mina föräldrar var hippies och vi fick komma och gå som vi ville, berättar Dogge Doggelito. – För mina barn vill jag vara en glad pappa, som inspirerar dem. Problemet är att jag skämmer bort dem…det finns ju inga gränser, jag vet inte hur man gör…har aldrig haft det där. Dogge Doggelito berättar för Katarina Hahr om de svåra åren efter att hans fru hade dött. – Jag isolerade mig, svarade inte i telefon och sa upp bekantskapen med hela världen. Min största dröm är att hitta kärleken. Jag måste hitta en kvinna som kan acceptera den jag är och förstå mig, och det är svårt. Jag är en egoist, jag lever mitt liv intensivt. Om man ska vara med mig måste man hoppa på min resa. Jag måste leva i kaos. Jag måste sätta mig i stress, då mår jag bra. Dogge Doggelito berättar att han har problem med relationer. – Jag har förlorat massa flickvänner på rad, jag har varit otrogen, jag ska börja i terapi. Jag träffar bara folk som gillar ”utanpå-Dogge” och inte den som är där inne. Jag är en person som har sorg i hjärtat. Programmet är gjort 2019.

Jag är otroligt rädd för att bli dement. På mammas sida har de varit det hela bunten. Jag vill inte veta, det är bara att leva fullt ut så länge man kan! säger Karin Mamma Andersson. – Sista åren mamma levde så hade jag väldigt mycket ångest för henne och väldigt mycket dåligt samvete, hon levde i mitt bakhuvud varje dag. Och plötsligt så dog hon. Då kändes det som att det skulle bli lättare men jag hade samma obehagskänsla fast hon var död, olusten försvann inte utan allt han ikapp mig, hur hennes liv hade varit, berättar Karin Mamma Andersson för Katarina Hahr. – Jag har nog alltid känt en viss skuld till mina föräldrar, dels för att det har gått bra för mig men också för att jag inte har lyssnat på dem och alltid gjort som jag själv velat. Karin Mamma Andersson berättar också för Katarina Hahr om hur det var när barnen var små. – Varje kväll när jag lade killarna, då kunde jag få en sån jäkla existentiell ångest. Precis när jag hade lagt dem kunde jag känna att livet rann mig ur händerna och det hade nog att göra med att jag var en ung mamma. Programmet är gjort 2019.

Jag bjuder aldrig hem någon. Det känns som att de ser mig naken då. Jag skulle hellre visa mig naken än att visa min lägenhet, berättar journalisten och författaren Linda Skugge. – Jag tycker att många problematiserar det här med att skaffa barn och tror att de måste ge upp den de är. För mig har oron aldrig handlat om "hur kommer jag att bli som kvinna?" eller "vad är det att vara mamma?". Sådana tankar förstår jag mig inte på, säger Linda Skugge.  Hon berättar också för Katarina Hahr att hon är trygghetsnarkoman och inte tycker att hon gör sig bra i grupp. – Jag börjar stamma, får afasi och tappar ord. Jag blir mitt allra sämsta jag. Jag blir helt värdelös. Programmet är gjort 2019.

Det kommer över mig som en våg att jag kunde ha handlat bättre i olika situationer, framför allt i relationer med kvinnor. Jag borde ha tänkt mer på andra och mindre på mig själv. – Jag ser inte hur jag ser ut, jag ser ingenting i spegeln, säger Sven- Bertil Taube och berättar att den han litar på är hans fru. – Det är hon som blåser mitt hår och ser till att jag ser hel och ren ut. Sven-Bertil Taube ser tillbaka på sitt liv.   – Jag förstår att jag varit en dålig far. Mina barn har varit väldigt snälla mot mig och inte så kritiska som jag tycker de skulle kunna vara. Jag har inte varit närvarande, säger han. Mötet skedde 2018 och programmet sändes första gången 2018-07-26.

På annandag jul flyr Katarina och Mauro in i hans studio för att slippa undan krav och plikter. Katarina tvingar Mauro att spela på sina elgitarrer och testa vilken som hon tycker låter bäst. Blir det den gitarr som Keith Richard brukar använda? Eller den Joakim Thåström föredrar? Programmet gjordes 2018.

Jag är livrädd för att jag och min son ska få samma distanserade relation som jag haft med min pappa. Det skulle kännas som mitt största nederlag om det blev så. Tomas Andersson Wij berättar också att han själv kan få ångest av att känna sig otillräcklig som förälder. – Jag försöker skärpa mig och bakar en sockerkaka ibland. Den är en av de saker som är bra med barn. Man tvingas ta höjd och kan inte gå ner sig.    – En viktig pusselbit är att jag har förstått vilka problem jag har haft med min ursprungsfamilj. Vad det är i de relationerna som jag mått dåligt av. När jag satt ord på det har det gjort mig mycket lugnare. Programmet är gjort 2018.

Jag har aldrig någonsin som barn berättat om hur det var hemma, säger Malou von Sivers och berättar att hennes pappa slog henne. Det räckte och hjälpte aldrig vad man än gjorde, säger hon. – Pappa var pendant och sträng, fortsätter Malou von Sivers. Hon berättar att det brast för henne när hon gick i terapi. – Då förstod jag att min  pappa hade varit väldigt kärleksfull mina första år. Det fanns en värme och gemenskap, vi hade ett förbund. Vi köpte varm korv och han sa ”säg inget till mamma”.  – Att få barn satte inte mig på prov, det har varit en stor utveckling, men att leva i en relation har varit mycket svårare. Det är där såret finns. Programmet är gjort 2018.

Min farfar satt på en bänk i Jerusalem och grät. Jag var sex år och frågade varför. För att hela min familj blev mördad under förintelsen, svarade han. På kvällen skrek jag "Jag vill inte vara jude!" Jacob Mühlrad berättar också om hur han hanterar sin rädsla och ångest idag. – En av mina värsta känslor kring ångest är när den får tiden att stå still. Det är som om känslan man befinner sig i aldrig kommer att upphöra. Det är därför jag tycker så mycket om musik, för den är linjär med tiden. När jag skapar musik vet jag att tiden rör sig och att den här känslan jag bär på kommer att upplösas, berättar han. Programmet är gjort 2018.

Nu firar Katarina Hahr 20 år av samtal i radio. Här berättar hon om hur de existentiella samtalen började och om sin första intervju 1998 med Lars Norén. – Min första intervju var med Lars Norén 1998, jag ställde frågan "Vad har man för ansvar för sitt liv?". Nu firar jag 20-årsjubileum, det är stort, säger Katarina Hahr. En intervju av Magnus Viktorin.

Jag gick i terapi, det var jättedumt. För terapeuten blev kär i mig. Katarina Hahr möter Jonas Gardell. I ett samtal om ensamhet, kärlek och mörka rum på scenen med publik under bokmässan 2018.

Som ung var jag med om en utanför kroppen- upplevelse i en olycka. Jag såg på mig själv och tänkte, henne är det synd om. Jag tror det är en frid att gå utanför sina kroppsliga upplevelser. Sofia Helin berättar att hon inte kände tillit som barn. Hon tyckte synd om sin missbrukande pappa och ville ta hand honom. – Ett barn som har en förälder som har det svårt tappar tillit. För mig är den största tilliten döden, att det finns något större, något efter detta, säger hon. Hon berättar också att hon led av svår astma som barn och tillbringade mycket tid på sjukhus. Hon t om längtade till sjukhuset. – Det handlade om ett undantagstillstånd. Det undantagstillståndet söker jag jämt. Det är därför jag älskar att repetera, filma och spela teater. Programmet är gjort 2018.

Det är hemskt att bli sviken och förd bakom ljuset men värre att själv vara den som utsätter någon för det. Jag förlorar tilliten till mig själv om jag är den som sviker. Ingela Olsson säger också att tillit är fundamentet i alla relationer. – När man är i sammanhang där man tror att man är helt trygg och avslappnad och blottar sig, det är då man är som mest sårbar. Jag får ofta höra att jag är stark. Folk säger ”hon klarar sig alltid”. Men så är det inte. Programmet är gjort 2018.

Det kommer över mig som en våg att jag kunde ha handlat bättre i olika situationer, framför allt i relationer med kvinnor. Jag borde ha tänkt mer på andra och mindre på mig själv. – Jag ser inte hur jag ser ut, jag ser ingenting i spegeln, säger Sven- Bertil Taube och berättar att den han litar på är hans fru. – Det är hon som blåser mitt hår och ser till att jag ser hel och ren ut. Sven-Bertil Taube ser tillbaka på sitt liv.   – Jag förstår att jag varit en dålig far. Mina barn har varit väldigt snälla mot mig och inte så kritiska som jag tycker de skulle kunna vara. Jag har inte varit närvarande, säger han. Programmet är gjort 2018.

Jag har svårt att släppa en annan människa nära mig. Det viktigaste samtalet i mitt liv hade jag med min pappa när jag var elva år och han försökte få mig att gå i skolan, berättar Yrsa Stenius. 2008 samtalade Katarina Hahr med Yrsa Stenius om hennes uppväxt i en finlandssvensk överklassmiljö och om hur nära hon stod sin far och om hennes behov av att beundra en man. Programmet sänds i maj 2018 med anledning av Yrsa Stenius bortgång.

För mig är nog tillit och intimitet väldigt tätt förknippat. Jag trodde väldigt länge att kärlek skulle vara bara passion och hamnade med människor som inte var bra för mig, berättar Moa Gammel. – Jag var tillsammans med en person tidigare som var väldigt narcissistisk och som ljög hela tiden. Jag blev sinnessjukt svartsjuk. Det gör så ont att bli sviken så jag vill bara förlåta direkt, säger Moa Gammel. – Det största sveket är såklart sveket mot sig själv. Hur jag sviker mig själv är någonting som jag måste ansvara för och hela tiden jobba på att inte göra. Programmet är gjort 2018.

Jag tror att tillit handlar om att stanna kvar, trots allt. Tillit kanske helt enkelt är ihärdighet, säger Jessika Gedin till Katarina Hahr. Jessika Gedin berättar också att hon själv är slumpmässig och ibland sviker. – Jag vill inte att andra ska ha krav på mig att jag hela tiden är representativ och en god människa, för så kommer det inte att vara och jag har inte heller de kraven på andra människor. Jag vill inte att oförrätter ska bli summan av mitt liv, säger Jessika Gedin. Programmet är gjort 2018.

Jag har svikit men aldrig själv blivit sviken. Det är ett ständigt sökande att ta reda på varför, säger Tommy Körberg och berättar om frånvaron av en fadersgestalt och sina problem med alkohol. – Jag tillhör den gränslösa personlighetstypen. När jag dricker lurar jag mig själv och blir personlighetsförändrad, berättar Tommy Körberg.  – Jag har varit svekfull och jag har försökt att bygga upp förtroenden igen men det har jag inte lyckats med helt och fullt. Det handlar om tillit och det kan ta tid. När jag håller på med musiken känner jag mig fri och hel. Då enas alla mina jag. Programmet är inspelat våren 2018.

Jag hörde hur pappa satt uppe på nätterna och visslade och söp, berättar Barbro Svensson. Men jag pratade aldrig med pappa om hans alkoholism, för han erkände det ju aldrig när han var nykter. Barbro Lill-Babs Svensson berättar även om sin mamma som hon levde med hela sitt liv och om sitt sviktande självförtroende.  – Jag har inte bra självförtroende, men jag försöker att dölja det. På scenen är jag trygg, jag kollar av publiken och när jag känner kontakten då blir jag lugn, säger hon. Sändes första gången 2015.

Jag känner mig avundsjuk på människor som inte har stark ångest, säger Camilla Henemark. Hon berättar också om sina depressioner, åren som hemlös och om hur "kungahistorien" förstört hennes liv. Programmet gjordes 2018.

Jag har plågats mycket av avund tidigare i livet. Idag känner jag avund mot människor som inte förtjänar framgång, berättar författaren och poddcastaren Sigge Eklund. Programmet gjordes 2018.

Jag går ner i det "stora svarta hålet" efter varje stort jobb. Jag kan känna mig avundsjuk på ett normalt liv, berättar skådespelaren Göran Ragnerstam. Programmet gjordes 2018.

Johannes Brost berättar för Katarina Hahr om sin stora kärlek. "Ingenting kan konkurrera ut henne". Han berättar också om åren med kokainet och tiden i fängelset. Programmet gjordes juli 2016.

Jag har alltid känt mig som en underdog, berättar Sverrir Gudnason. Du har sett honom i b la i "Upp till kamp", "Monica Z" och nu senast aktuell i filmen "Borg". – Bara för att du är svartsjuk och kontrollerande betyder inte det att du kommer vara ihop längre med någon. Risken snarare ökar för att det kommer ta slut. Avundsjukan är något som stoppar upp ens eget flöde, berättar han för Katarina Hahr.

"Jag har alltid avundats män för de har makten. Makten finns där pengarna finns. Män har en frihet som jag kan bli avundsjuk på. Den friheten vill jag erövra."

"Jag tror att avundsjuka har präglat en ganska stor del av mitt liv. Min fru brukar säga att jag är svartsjuk. Men jag själv skulle säga att det är hon som är svartsjuk."

Jag stod i badrummet när det ringde på dörren. Min man gick och öppnade. Det lät varken som brevbäraren eller portvakten. Plötsligt öppnades badrumsdörren och en civil man riktade en pistol mot mig. Det säger Barbro Karabuda, som berättar för Katarina Hahr om sitt intensiva liv som journalist och filmregissör. Gemenskapen med familjen och den trygghet som hon kände med sina barn och med maken Güneş, var det som hjälpte henne att orka med sitt hårda liv och arbete. Så när barnen flyttade hemifrån och hennes man började jobba på annat håll rasade korthuset ihop, och Barbro Karabuda föll ned i en djup brunn. Programmet är från 2004.

Den största skräcken är att viljan och lusten försvinner. Förra gången jag blev deprimerad blev jag i princip sängliggande i månader. All lust försvann, berättar Nina Hemmingsson.

Hela min barndom bestod av separationer. Jag skickades runt med barnsköterskor mellan olika länder utan föräldrar i sällskap. Och barnsköterskorna byttes ut vartannat år, berättar Carl Johan De Geer.

Om jag ska vara helt uppriktig så var narkotikan ett sätt att skydda mig. Jag blev helt känslokall, berättar Stig Larsson som slutat med amfetamin för sju år sedan.

Jag har aldrig gått i terapi. Jag ältar inte barndomen, den är passerad. Det är nåt man inte kan göra ett skit åt. – En svår tid i mitt liv var när jag skilde mig. Då dövade jag det med brännvin.  Men tiden läker ju alla sår, säger Robert Aschberg till Katarina Hahr. – Jag är rastlös, har alltid jobbat. Började som sopgubbe. De perioder jag inte jobbar säger min fru att jag blir lite nedstämd.

Förälskelse är psykotiskt. När jag blev förälskad kände jag att marken började gunga. Jag blev orolig för att jag skulle bli psykiskt sjuk som min mamma och jag sökte hjälp. – Jag är rädd för att tappa kontrollen. Jag drömmer ofta att jag tappar min handväska, berättar Suzanne. – Av rädsla för att vara ensam har jag inte varit så duktig på att bryta upp och ställa krav. Längst inne är det det där lilla barnet i mig som absolut inte vill bli övergivet.

Det jag var utsatt för som barn går att beskrivas som vanvård. Mina jeans luktade mögel. Jag blev aldrig tillsagd att byta kalsonger och mina sänglakan var alltid gula för att de aldrig blev bytta. – På ett sätt är jag en alkoholist fast jag inte dricker så mycket. Jag tänker så mycket på drickandet att det inte finns något otvunget eller härligt kvar kring det, berättar Alex Schulman. –  Det är verkligen en rädsla. Samtidigt är stunderna med Amanda, när barnen har somnat, och vi öppnar en flaska vin det man lever för. Det är så dubbelt.

Jag har aldrig haft ångest. Blev itutad av mina föräldrar att jag var nån typ av underbarn och kunde allt. Jag fick mycket kärlek och beröm och har fått mitt självförtroende med modersmjölken.

Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt den romantiska kärleken. Där har jag inte kontroll. Han berättar också om de tuffa åren på 80-talet som slutade i sammanbrott och panikångest.

Jag tog kokain varje dag i tre år. För att jag var osäker och hade dåligt självförtroende. Till slut rasade taket in. Ruset var som att underhålla en förälskelse.

Kjell Bergqvist minns fortfarande hur ont det gjorde när hans första stora kärlek inte besvarades och hur han grät sig till sömns. "Jag blev tidigt ett mellanölsoffer", berättar han.

Helena Bergström berättar om den stora ålderskillnaden till sin man Colin. "Ibland kommer ångesten över mig att han inte ska finnas där", säger hon. Hon berättar också om sin rädsla för ensamheten.

Johannes Brost berättar om sin stora kärlek. "Ingenting kan konkurrera ut henne". Han berättar också om åren med kokainet och tiden i fängelset. I ett nära samtal med Katarina Hahr berättar Johannes Brost om sin sexdebut. – Det var ömsint, trevligt och ingen fylla, säger han.Han kommer även in på livet som ensambarn och att behöva ta hand om allt när ens enda förälder dör.

"All kärlek slutar med smärta eller död. Just därför är det värt det." Gustaf Skarsgård berättar att den stora förändringen var när han slutade supa och knarka. "Nu går det inte att fly längre."

"Jag var fem år när en läkare tryckte en vaccinspruta i armen på mig och sa de här jävlarna dör inte ut. Det glömmer jag aldrig. I ett fascistiskt samhälle sprider sig ondskan", säger Özz. Özz Nûjen berättar om sin ständiga hemlängtan.– Exilen gör något med en. Jag längtar efter Kurdistan, efter gatorna, luften, hästarna, blommorna… men jag vet inte egentligen vad det är och vad som finns kvar. Özz Nûjen tycker att ordet respekt kan var otäckt.– Det kan användas som ett vapen för att begränsa den andra och det är inte respektfullt, säger han.

"Min stora kärlek är mitt jobb. Därför är jag kanske svår att leva med. Jag är skilsmässobarn och sörjer att jag har gått i mina egna fotspår. Det enda jag känner igen är en ensam mamma med ett barn."

"All kärlek slutar med smärta eller död. Just därför är det värt det." Gustaf Skarsgård berättar för Katarina Hahr att den stora förändringen var när han slutade supa och knarka. "Nu går det inte att fly längre."

Min styvfar slog inte bara mig, han slog även min mamma. Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas. Jan Guillou berättar även om sitt livs värsta upplevelse.– Den var för några år sedan när Expressen körde en 50-sidorskampanj med påståendet att jag var KGB-agent. Den skadeglädje som då bröt ut i journalistvärlden sårade mig oerhört. Det är så nära en mardröm man kan komma. Hela mitt yrkesliv var som bortspolat, förnedrat och tillplattat. Den upplevelsen är det svårast jag gått i genom men jag bröt inte samman.– Jag har alltid haft bra självförtroende, men kanske för mycket när jag inte var tillräckligt bra och kanske för lite nu. Mitt självförtroende har minskat i takt med stigande kunskap och förmåga, säger han.

- Jag måste sluta röka och dricka om jag ska vara ärlig. Jag kommer ju från en alkisfamilj, säger Leif Andrée. – När jag var 16 år flydde jag hemifrån. Min mamma levde med en man som slog henne sönder och samman. Vi hade klippkort på Södersjukhuset. Han slog mina bröder och mig hotade han till livet, jag var så rädd att jag pissade på mig.- Jag har bra självförtroende som skådespelare men inte som människa. Jag är hyllad och respekterad, men samtidigt finns det svarta hålet av ångest med demonen som sitter där och skrattar åt mig.

"När jag kom hem med mina kompisar låg mamma kvar i sängen. Jag skämdes för att vi var en konstig familj och jag lärde mig tidigt att täcka upp för det", berättar Amanda Ooms för Katarina Hahr. Amanda Ooms berättar också om kärleken till mannen i sitt liv, Joakim Thåström.– Jag var tvungen att flytta från Sverige för jag var så olycklig över att jag inte fick vara med honom. Jag klarade inte att höra musiken och bli påmind om honom. 

"När jag var liten var jag inte lycklig. När pappa dog hatade jag mamma för att hon hade varit otrogen," berättar konstnären Marianne Lindberg De Geer.

"Jag var fem år när en läkare tryckte en vaccinspruta i armen på mig och sa de här jävlarna dör inte ut. Det glömmer jag aldrig. I ett fascistiskt samhälle sprider sig ondskan", säger Özz." Özz Nûjen berättar för Katarina Hahr att sista gången han återvände till sin hemby var han 16 år. Sen blev militärens förtryck för hårt. – Du kommer till en punkt då du antingen måste hjälpa militären och bli deras kontraktsmördare eller så måste du gå med i gerillan, och oavsett så dör du.Özz Nûjen berättar också om sin ständiga hemlängtan.– Exilen gör något med en. Jag längtar efter Kurdistan, efter gatorna, luften, hästarna, blommorna… men jag vet inte egentligen vad det är och vad som finns kvar. Özz Nujen tycker att ordet respekt kan var otäckt.– Det kan användas som ett vapen för att begränsa den andra och det är inte respektfullt, säger han.OBS: En logotyp på Özz Nûjens tröja retuscherats bort i den här bilden. Detta har väckt uppmärksamhet i sociala medier och många undrar och ifrågasätter varför. Public Service får inte syssla med otillbörligt gynnande, vilket innebär att vi inte visar upp några företagsnamn, varumärken eller logotyper.  I ett tidigare inlägg om det här programmet delade vi även en video, som vi nu valt att ta bort på grund av att logotypen syntes.– Det var olyckligt att vi inte meddelade det här till Özz vid fototillfället, säger Marie-Jeanette Löfgren, programchef för Samhällsredaktionen. 

"Innan jag blev sjuk söp jag jättemycket, just då blev ju livet lite lättare". För första gången berättar Anna Odell om sig själv och sin psykiska sjukdom bakom konstnärskapet. I ett uppriktigt och förtroligt samtal berättar konstnären Anna Odell för Katarina Hahr om hur mobbningen gjorde att hon förlorade respekten för sig själv.Anna Odell berättar också hur hon fick anorexi, kom på behandlingshem och sedan till den slutna psykiatrin.– Jag hade lärt mig att allt som hade med mig att göra skulle döljas eftersom det var dåligt. Jag skämdes ju för allt, säger hon.Anna Odell berättar också om hur kärleken och hennes son tog henne tillbaka till livet.

"Jag blev en hatisk och aggressiv person", säger Örjan Ramberg som också berättar att han blev misshandlad som barn i tio år. "Om inte det hade hänt, hade jag då blivit annan, lugnare i mitt inre?" Han berättar också att han sökt psykologer och terapeuter men att det inte hjälpt.– De ville bara prata om min frånvarande pappa. Men jag vet ju med min barndom var skon klämde. Det är först nu när jag är 67 år som jag kan prata om det, berättar Örjan [email protected]

Min styvfar slog inte bara mig, han slog även min mamma. Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas. Jan Guillou berättar även om sitt livs värsta upplevelse.– Den var för några år sedan när Expressen körde en 50-sidorskampanj med påståendet  att jag var KGB-agent. Den skadeglädje som då bröt ut i journalistvärlden sårade mig oerhört. Det är så nära en mardröm man kan komma. Hela mitt yrkesliv var som bortspolat, förnedrat och tillplattat. Den upplevelsen är det svårast jag gått i genom men jag bröt inte samman.– Jag har alltid haft bra självförtroende, men kanske för mycket när jag inte var tillräckligt bra och kanske för lite nu. Mitt självförtroende har minskat i takt med stigande kunskap och förmåga, säger han.

- Jag har bra självförtroende som skådespelare men inte som människa. Jag är hyllad och respekterad, men samtidigt finns det svarta hålet av ångest med demonen som sitter där och skrattar åt mig. Leif Andrée säger att han borde vara lyckligare än han är. – Jag måste sluta röka och så måste jag nog sluta dricka alkohol, om jag ska vara ärlig. Det har varit mycket alkohol, jag kommer ju från en alkisfamilj.  – När jag var 16 år flydde jag hemifrån. Min mamma levde med en man som slog henne sönder och samman. Vi hade klippkort på Södersjukhuset. Han slog mina bröder och mig hotade han till livet, jag var så rädd att jag pissade på mig.

Vissa dagar har jag otroligt bra självförtroende och ingenting kan knäcka mig. Jag blir så god när jag har självförtroende! Men andra dagar vaknar jag och är hormonellt bestraffad. Caroline af Ugglas berättar att hon som barn älskade att utsätta sig för fara. – Jag har fortfarande ångest över när jag var inne i en glaciär. Mina föräldrar stod och ropade men jag gick bara längre och längre in och jag kände i hela kroppen att jag hade deras totala uppmärksamhet och jag njöt.

Min styvfar slog inte bara mig, han slog även min mamma. Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas. Jan Guillou berättar även om sitt livs värsta upplevelse.– Den var för några år sedan när Expressen körde en 50-sidorskampanj med påståendet  att jag var KGB-agent. Den skadeglädje som då bröt ut i journalistvärlden sårade mig oerhört. Det är så nära en mardröm man kan komma. Hela mitt yrkesliv var som bortspolat, förnedrat och tillplattat. Den upplevelsen är det svårast jag gått i genom men jag bröt inte samman.– Jag har alltid haft bra självförtroende, men kanske för mycket när jag inte var tillräckligt bra och kanske för lite nu. Mitt självförtroende har minskat i takt med stigande kunskap och förmåga, säger han.   

- Jag hörde hur pappa satt uppe på nätterna och visslade och söp, berättar Barbro Svensson. Men jag pratade aldrig med pappa om hans alkoholism, för han erkände det ju aldrig när han var nykter. Barbro Lill-Babs Svensson berättar även om sin mamma som hon levde med hela sitt liv och om sitt sviktande självförtroende.  – Jag har inte bra självförtroende, men jag försöker att dölja det. På scenen är jag trygg, jag kollar av publiken och när jag känner kontakten då blir jag lugn, säger hon.

Jag har längtat efter att bli pappa sedan jag var ung men jag fick vänta tills jag var över 50 - Thommy Berggren om faderskap. Programmet sändes första gången i januari 2013. Lyssna på fler program ur Katarina Hahrs serie Män om faderskap:

I det tredje programmet om lycka berättar Amanda Ooms för Katarina Hahr om kärleken till mannen i sitt liv, Joakim Thåström. – Jag var tvungen att flytta från Sverige för jag var så olycklig över att jag inte fick vara med honom. Jag klarade inte att höra hans musik och att bli påmind om honom, säger Amanda Ooms. Amanda Ooms berättar också om sin uppväxt.    – När jag kom hem med mina kompisar från skolan så låg mamma fortfarande kvar i sängen och frukosten stod på bordet. Jag skämdes för att vi var en konstig familj och jag lärde mig tidigt att täcka upp för det.

- När jag var liten var jag inte lycklig. När pappa dog hatade jag mamma för att hon hade varit otrogen. Det berättar konstnären Marianne Lindberg De Geer i den andra delen av programserien där Katarina Hahr ställer frågan: Hur ofta tänker du på ditt liv?

Hur ofta tänker du på ditt liv? Det frågan ställer Katarina Hahr i tre program till tre skapande kvinnor. Först ut att svara är låtskrivaren och sångerskan Py Bäckman. – Jag har ibland tänkt på att jag ska ta reda på vem min pappa är, men det har aldrig blivit så och nu tror jag att det är för sent, säger Py Bäckman i programmet Hon berättar även om det tuffa livet i turnébussen med grabbarna och om hur hon var tvungen att skaffa sig ett visir för att stå ut.

- Man behöver inte vara en ålder, man behöver bara vara den människa man är. Jag säger som Oscar Wilde: Det svåra med att bli gammal är inte att bli gammal utan att man känner sig ung. Det säger Anita Wall när hon funderar över Katarian Hahrs fråga om hur många gånger per dag hon tänker på sin ålder.

- Plötsligt fyller man 70, det känns som: "Oj vad fort det här gick, det kanske inte är så långt kvar". Så säger Marie Göranzon när hon försöker svara på Katarian Hahrs fråga om hur många gånger per dag hon tänker på sin ålder.

- När jag hörde titeln på Roy Anderssons senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron så tänkte jag att han måste ha funderat en hel del på vad lycka är. Det säger Katarina Hahr, som i sista programmet i serien om ljus och mörker i livet, möter den nyligen prisade regisören - i september vann Roy Andersson Guldlejonet för sin senaste film vid filmfestivalen i Venedig.

- Lycka för mig är att känna att jag inte måste prestera. Mitt liv är drivet av att åstadkomma saker och de dagar då jag bara kan låta mig föras av det som sker är nog de lyckligaste för mig, säger Rikard Wolff till. I del två av miniserien om ljus och mörker i livet möter Katarina Hahr skådespelaren Rikard Wolff.

- Det finns mornar då jag vaknar med ångest. Då går jag upp och snickrar eller målar, så lättare det efter en stund. Det säger författaren Björn Ranelid som är den förste av tre skapande personer som Katarina Hahr möter kring frågan om hur mörkret och ljuset tar sig uttryck i deras liv.

- Man behöver inte vara en ålder, man behöver bara vara den människa man är. Jag säger som Oscar Wilde: Det svåra med att bli gammal är inte att bli gammal utan att man känner sig ung.Det säger Anita Wall, en av fyra kvinnor som i den här serien av Katarian Hahrs svarar på frågan: "Hur många gånger per dag tänker du på din ålder?".

- Plötsligt fyller man 70, det känns som: "Oj vad fort det här gick", det kanske inte är så långt kvar". Så säger Marie Göranzon, en av fyra kvinnor som i den här serien av Katarian Hahrs svarar på frågan: "Hur många gånger per dag tänker du på din ålder?".

- Det finns inget attraktionsvärde i att vara kvinna och att åldras.Det säger skådespelerskan Hélèn Parment i det andra programmet i serien där Katarina Hahr möter fyra kvinnor i ett nära samtal om ålder och åldrande.

- Hur många gånger om dagen tänker du på din ålder? Den frågan ställer Katarina Hahr till fyra kända kvinnor i en serie nära samtal. Först ut är manusförfattaren Maria Thulin.

- För mig är moderskap värme, doft, sammanhang och lite skuld, säger han.I det tredje programmet i serien Män om moderskap möter Katarina Hahr Mark Levengood. Han berättar om sin nära relation till sin mamma och hur viktig hon är i hans liv idag.­

- Jag kan inte säga att jag tänker på mamma varje dag men jag tänker ofta på henne och jag har ju två mammor att tänka på. Det säger Gert Fylking, som i det andra programmet i serien om Män och moderskap bland annat berättar om sin uppväxt som adoptivson och om mötet med sin biologiska mamma när han var 21 år.

- Hela min förlossning spelades in och sändes i Sveriges Radio. Det är väldigt häftigt att höra min och mammas röst när jag föds, säger Krister Näsström. Krister Näsström, som är son till den kända radio- och tv-profilen Maud Reuterswärd, är först ut i Katarina Hahrs serie om män och moderskap.

- Mina tankar går varje dag till de sår som aldrig läker av att inte tillhöra, att inte vara älskad. Det berättar Thorsten Flinck om sin frånvarande pappa. Programmet sändes första gången i december 2012.  Lyssna på fler program ur serien Män om faderskap:

- Jag har längtat efter att bli pappa sedan jag var ung men jag fick vänta tills jag var över femtio.Thommy Berggren är huvudperson i det andra programmet i Katarina Hahr serie om män som talar om sina fäder. Programmet sändes första gången i januari 2013.  Lyssna på fler program ur serien Män om faderskap:

- När jag står och rakar mig kan jag bli chockerad över att det är pappas ansikte jag ser i spegeln och inte mitt eget. Det säger författaren och psykiatrikern Johan Cullberg om åldrandet. I en serie program ställer Katarina Hahr föjande fråga till ett antal män: "Hur många gånger om dagen tänker du på din pappa"? Det här är det första programmet. Programmet sändes första gången 1 januari 2013.  Lyssna på fler program ur serien Män om faderskap:

- Hur många gånger om dagen tänker du på din ålder? I det tredje programmet är det skådespelerska Sissela Kyle som svarar och berättar bland annat om en rejäl livskris i 50-åldern då hon drabbades av insikten att livet faktiskt kommer att ta slut och att vi alla ska dö. Programmet sänds första gången i Sommarsamtalet 8 juli 2013.

- Jag har själv funderat mycket över min egen ålder och om hur tankarna om ålder och åldrandet påverkat mig, säger Katarina Hahr.I det andra programmet frågar Katarina sångerskan och artisten Siw Malmkvist hur många gånger om dagen tänker hon på din ålder. Och tvärt emot Katarina säger Siw att hon aldrig tänker på ålder. Förrän nu, under intervjun. Programmet sändes första gången i Sommarsamtalet 1 juli 2013.

- Hur många gånger om dagen tänker du på din ålder? Den frågan ställer Katarina Hahr till fyra välkända profiler i sommar. Först ut att svara är skådespelaren Adam Pålsson är bland annat känd från tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Programmet sändes första gången i Sommarsamtalet 24 juni 2013.

Det är lättare att vara minister på ett departement, än piccolo på ett hotell när man är blind Det säger Bengt Lindqvist, tidigare socialdemokratisk statsråd i ett samtal om att inte se begränsningarna trots att han förlorat synen som liten pojke. Programmet sändes första gången i Sommarsamtalet 2 juli 2009.

Jag tror att det var mina år på klosterskola som gjorde mig så snuskig Det säger Amelia Adamo i ett samtal om att aldrig låta sig kuvas och att välja sin egen väg. Programmet sändes första gången i Sommarsamtalet 16 juli 2012.

Jag kan aldrig acceptera att en lögn blir en sanning. Det säger Lasse Berghagen i ett samtal som handlar om att städa upp efter tidningsrubriker, saknaden efter pappa och glädjen i att vara behövd. Programmet sändes första gången i Sommarsamtalet 9 juli 2012.

Skådespelaren Sverrir Gudnason slog igenom med rollen som Tommy i TV-serien Upp till kamp. I samtalet med Katarina Hahr berättar han om sin inställning till skådespeleriet, familjen och musiken. Programmet sändes första gånge i Samtal pågår 30 juni 2008.

Programmet sändes första gången i Samtal pågår 2008-03-17.

Programmet sändes första gången i Samtal Pågår 9 juli 2007.

Katarina Hahhr i ett samtal om andlighet utan Gud med Christer Sturmark, ordförande för Förbundet Humanisterna. Programmet sändes första gången i Samtal pågår 30 oktober 2006.

Emil Jensen är mest känd som svensk mästare i poetry slam. Det blir ett samtal om att vara engagerad i utomparlamentariska rörelser och vad det har kostat honom som människa. 2001 blev han arresterad på Hvitfeldtska gymnasiet under EU-toppmötet i Göteborg. Programmet sändes första gången i Samtal pågår 7 februari 2005.

Programmet sändes första gången i Samtal pågår 10 april 2000.

Författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl berättar om sin uppväxt i ett hem med våld och misär. Programmet sändes första gången 2 oktober 2001.

- Jag skaffade inte barn innan jag visste att jag kunde försörja oss vid en eventuell skilsmässa. Det säger Marie-Louise Ekman i serien om moderskap där hon också berättar för Katarina Hahr att när hon växte upp var det ett himla liv. Händelser som kommit att påverka hennes beslut som mamma.

- För mig var det en självklarhet att dela min vardag med pappa. Han hade varit en värdelös helgförälder, säger Åsa Lindeborg, som berättar att i hennes släkt finns ett omedvetet arv att vid skilsmässor stannar barnen kvar hos sina pappor. I serien om moderskap möter hon Katarina Hahr. Vi får också veta att när Åsa själv blev mamma önskade hon sig en dotter som kunde fortsätta den politiska kamp som pågått i generationer i hennes familj, med starka kvinnor som kämpar för ett bättre samhälle.

 Jag höll alla mina problem för mig själv när jag var liten. Det säger My Skarsgård till Katarina Hahr i serien om moderskap där hon också berättar att hon nu kan säga förlåt till sina barn.

- Jag var nog en som fick höra för mycket av min mammas problem som barn.Det säger Författaren Majgull Axelsson i serien om moderskap där hon också berättar för Katarina Hahr att när barnen bodde hemma var bästa tiden i hennes liv.

- Det är det värsta man kan göra mot en människa, att bestämma att det får inte finnas fler av dig. Katarina Hahr möter manusförfattaren Kjell Sundstedt, aktuell med filmen Den nya människan som handlar om hans egen släkt. Kjell Sundstedts morbröder och mostrar placerades på anstalt och arbetshem efter mormoderns död. Flera av dem tvångssterliserades. - Mina släktingar hamnade i vågen när man steriliserade som mest i Sverige under slutet 40-talet. Det blir ett samtal om hur hans släkts öde påverkar livet idag och varför han gjort den här filmen. Kjell Sundstedts morbröder och mostrar placerades på anstalt och arbetshem efter mormoderns död. Flera av dem tvångssterliserades. – Mina släktingar hamnade i vågen när man steriliserade som mest i Sverige under slutet 40-talet. Det blir ett samtal om hur hans släkts öde påverkar livet idag och varför han gjort den här filmen.

- Jag tror att tron på Gud handlar om att få älska att få älska någon som aldrig lämnar en.Det säger författaren Lena Andersson. Det blir ett samtal som kommer att handla om hur Lena Andersson väljer bort beroende för att ha frihet till att skriva. Katarina Hahr möter henne på Kungsholmen i Stockholm där vi också får höra varför hon tycker att Jesus är otrevlig... Mer om Lena Andersson: Hör hennes sommarprogram i P1 från 2008

- Jag har svårt att släppa en annan människa nära mig. Det viktigaste samtalet i mitt liv hade jag med min pappa när jag var elva år och han försökte få mig att gå i skolan.Katarina Hahr samtalade med Yrsa Stenius om hennes uppväxt i en finlandssvensk överklassmiljö, om hur nära hon stod sin far och om hennes behov av att beundra en man.

Katarina Hahr träffade 2006 debattören och firade programledaren för CP-Magasinet, Jonas Franksson i Stockholm. Han pratar om att kämpa mot omgivningens låga förväntningar på honom.

- Jag tror att man ljuger om sin barndom ,men summan av kardemumman gör att det blir sant för en själv. Det säger skådespelaren och regissören Staffan Westerberg, snart 80, när han blickar tillbaka på sin barndom. Vi hör honom också berätta om hur han som 5-åring satt ensam i barnkammaren och fantiserade ihop dockteater i sorgen efter sin storebrors död.

Samtal Pågår mötte författaren Peter Kihlgård som nyligen kom ut med romanen Kicki och Lasse.- Jag är ganska rastlös. För mig fungerar skrivandet som valium.Det sa Peter Kihlgård som inte inte tycker om att psykologisera i sina böcker utan beskriver människor utifrån deras handlingar. Katarina Hahr mötte honom en av de första vårdagarna i Stockholm.

- Det fanns inga pappor där jag växte upp. Det var ett änkehem och mödrarna var frånskilda eller så var deras män döda.Det berättar Peter Andersson nu senast aktuell i Stieg Larsson filmerna Millenium och TV serien Kommisarie Winter . Det blir ett samtal om hur det är att växa upp utan att träffa sin pappa och hur han kanaliserar sin längtan efter en fader i sitt arbete ssom skådespelare . Katarina Hahr möter honom en kall försommardag där vi också får höra hur viktigt det är för Peter Andersson att hans egna barn får veta vem han är och hur han gjorde sin Pappa till en hjälte. Mer om Peter Andersson:Den 7 augusti 2010 är han värd i

Jag har alltid haft svårt med auktoriteter, det finns ett trots. Det säger Gudrun Skarsgård som berättar hur det varit att uppfostra fem barn och samtidigt kämpa mot den TBC hon haft sedan hon var liten. Det blir ett samtal om hur hon som barn upplevde förtryck och hur det påverkat hela hennes liv. Katarina Hahr möter Gudrun Skarsgård även kallad drottningen av Medborgarplatsen hemma på Söder i Stockholm. Det blir också en tur till torget där hon träffar flera av sina barn varje dag. Jag känner mig aldrig ensam trots att jag är nyss fyllda 80 år för jag har ett socialt liv säger Gudrun Skarsgård .

Katarina Hahr möter författaren och dramatikern Lars Norén i ett nära samtal om människovärde utifrån pjäsen Personkrets 3:1. "Jag tror att allt missbruk handlar om frånvaro av föräldraskap" Pjäsen Personkrets 3:1 ingår i trilogin Klassernas död. Producent Cecilia Blomberg. Från Kulturredaktionen 1998-05-25.

- Jag kommer inte ihåg min syster, hon dog när jag var 15 år. Jag tror jag stängde av, fick väl en chock. Det säger Plura Jonsson i ett samtal som också kommer att handla om hur det är att växa upp utan att lära känna sina föräldrar och att inte hinna ställa frågorna innan det är försent. Katarina Hahr träffar honom hemma i köket där han gjort sina matlagningsprogram. Det blir ett möte där många barndomsminnen kommer tillbaka . Mer om Plura Jonsson - 2007 var han sommarvärd i P1. Här hittar du hans program:

I Samtalet möter Katarina Hahr Anna-Greta Leijon. Anna-Greta Leijon berättar om hur hon bär med sig minnen från barndomen av ängslan, hat och förakt. Hon berättar också om terroristutvisningen efter ambassaddramat, om Norbert Kröcher och kidnappningshotet, om Ebbe Carlsson affären och om hur hon avgår som justitieminister. Men ingenting kan jämföras med hur rädd hon var som barn.- När jag var liten var jag mycket rädd för pappa. Mamma och jag sov ofta på vinden. I det här första programmet hör vi om uppväxten, terroristutvisningen och kidnappningshotet.

Katarina Hahr drabbades av en förlust mitt i livet. Hur det påverkade hennes omgivning beskrev hon i den här dokumentären från 2011. Hon har sökt upp dem som stod henne allra närmast under krisen och frågat hur det var för dem att tvingas möta hennes sorg och ångest. Programmet gjorde Katarina Hahhr som en fristående uppföljning av de två tidigare dokumentärerna Blind (1994) och Jag serinte mitt barn (2003). Katarina Hahr om När du blev blind Jag satt och drack kaffe på ett kafé när en person ropar mitt namn. Det var min gamla kompis och granne Roffe. Jag hade inte sett till honom sen den tid då jag förlorade synen. Vi samtalade lite och bytte telefonnummer. Snart kom ett sms från Roffe där han skriver att han är glad att mitt liv hade ordnat upp sig så bra. För det han mindes av mig var en oerhört olycklig tjej. Några dagar senare ringde jag upp Roffe och då hörde jag dokumentären i telefonluren. Han började berätta hur svårt det var för honom när jag blev blind. Då fick jag idén att Jag ville veta hur det var för de som stod mig nära  när jag förlorade synen. Jag ville höra hur det var för dem. Jag bestämde mig för att intervjua min mamma, Anna Hahr. Vi hade aldrig tidigare pratat om hur det kändes för henne. Min granne Rolf Klintfors och jag umgicks ofta under den här tiden. Jag åkte även ut till min barndomsvän, Andreas Brändström och träffade honom i huset där vi lekte som barn. En av mina närmaste väninnor, Catarina Nyqvist Ehrnrooth var den jag berättade mest för under den här svåra tiden. Nu kände jag att jag orkade ta emot  deras berättelser om sorg och ångest. Det är en häftig känsla att jag klarar det idag. Det blev en resa bakåt i tiden och mycket kom tillbaka under processen. Efter intervjuerna orkade jag inte lyssna direkt. De fick ligga ett tag. Men när jag sedan hade gått  igenom allt material kunde jag börja jobba professionellt. Att intervjua min  mamma var väldigt speciellt. Idag kan förstå henne bättre för att jag själv har blivit mamma. Den här tredje dokumentären har blivit ett sorts bokslut för mig. Den första dokumentären "Blind"som jag gjorde med Fredrik Wadström handlar om hur jag försöker lära mig leva ett liv  utan att se. " Jag ser inte mitt barn" gjorde jag med Ylva Mårtens. Den beskriver mitt första år som mamma. Nu kommer den här tredje " När du blev blind"som mer handlar om hur vi möter varandra och vad vi säger när det inte går att trösta. Katarina Hahr är producent på Samhällsredaktionen. Kontakt: [email protected] Två lyssnarkommentarer Jag sitter på tåget och har just lyssnat på din dokumentär. Den var fin, gripande och viktig. Och så var det ett roligt grepp, att se i backspeglen med hjälp av närstående. Ville bara säga det. Hälsningar Jenny Berntson Djurvall hallåjs katharina! råkade komma in i din dokumentär, "När du blev blind!", här ikväll.den gångade mig, och väckte upp en del känslor, och tankar. Har själv ensynskada och har sällan lockats av berättelser och teman kring handikapp på något speciellt sätt. inte heller så att jag medvetet undvikit dem eller så, utan mer utifrån mer subjektiva känslor av att om det inte ger mig något direkt behöver jag heller inte "bara för att", mala in sådana historier. Men denna gång blev jag slådes kvar vid min visdoms källa, p1. jag skriverför att tacka för ditt fina program, och att jag är glad att du hade modetatt göra det. keep up the good work! petri i örebro

Pappa var inte auktoritär, han styrde inte. Därför lockade han inte till något fadersuppror. Jag minns honom som ömsint. Katarina Hahr möter Joakim Palme i ett exklusivt och nära samtal om faderskap. Programmet sändes första gången 3 januari 2013.   Lyssna på fler program ur serien Män om faderskap:

- Jag har längtat efter att bli pappa sedan jag var ung men jag fick vänta tills jag var över femtio.Thommy Berggren är huvudperson i det andra programmet i Katarina Hahr serie om män som talar om sina fäder.

I det andra programmet i serien säger Johan Cullberg så här om åldrandet: När jag står och rakar mig kan jag bli chockerad över att det är pappas ansikte jag ser i spegeln och inte mitt eget.

I det första programmet berättar Thorsten Flinck om sin frånvarande pappa: - Mina tankar går varje dag till de sår som aldrig läker av att inte tillhöra, att inte vara älskad. Så går kärlekslösheten genom mig dagligen.

Jag vill krossa myten om att det inte går att ha familj och vara konstnär samtidigt, men det har sitt pris.Mona Malm berättar om teatern som ett sätt att leva. Sändes första gången under rubriken Samtal Pågår 1998-11-03.

Skådespelaren Pernilla August berättar om hur det är att ha barn och att behöva lämna hemmet på kvällarna för att spela teater.Sändes första gången under i Samtal pågår 2004-12-27.

I en fiskarstuga på Gotlandmed musikern och låtskrivaren Pugh Rogefeldt. programmet sändes första gången under rubriken Samtal pågår 2000-05-09.

Sändes första gången I Samtal pågår 2005-11-14.

Sändes första gången i Samtal pågår 2001-12-25.

Om jag som femtio plus, inte kan gå ut naken på scenen som ett konstnärligt uttryck - vem fan skall då göra det? Det säger Lena Endre i ett samtal om tillit, trygghet och att ta plats på teatern. Programmet sändes första gånge i Sommarsamtalet  25 juni 2012.

"Om jag tänker på framgång så kan jag bli så otroligt sorgsen".Det säger författaren Bengt Ohlsson till Katarina Hahr. Han berättar också att när han upplevde sin största framgång med romanen Gregorius så kunde han ibland tänka: är jag glad nu då? Samtalet handlar också om vikten av nära relationer och om att våga möta kärleken.

Hösten 2002 är jag på H&M för att köpa min sons första overall. Samuel är tio veckor. En kvinna knuffar mig och jag tappar greppet om barnvagnen. Jag blir rånad! Någon har tagit min handväska från barnvagnen! Min ledsagare står en bit bort och letar efter bebis-sockor. Då bestämmer jag mig för att göra en dokumentär om hur det är att vara mamma och blind. Följ kampen för Samuels första år.En dokumentär av Katarina Hahr och Ylva Mårtens.

Sommaren när jag förlorade allt. Då jag förstod att jag aldrig mer skulle kunna sitta på klipporna och se när en båt bryter horisontlinjen. Att aldrig mer kunna cykla nedför prästbacken i fullfart för att köpa tidningen. Att aldrig mer kunna se mig själv i spegeln och veta hur jag ser ut innan jag visar mig för andra. Det var som att ha på sig fyra par solglasögon samtidigt, det hjälpte inte att tända lampan, det var mörkt. Det jag fick med mig när jag lämnade sjukhuset var en vit käpp och en talande klocka. Jag låg mest och lyssnade på P1 i min säng. Jag hade en termin kvar på journalisthögskolan och ingen trodde att jag skulle kunna fortsätta, inte jag heller. En natt hörde jag Susanne Björkmans dokumentär Aziza, den fick mig att tänka på att jag borde berätta för andra vad jag gick igenom. Jag levde på bidrag och var beroende. Det fanns inte i min värld att jag skulle kunna arbeta, ha familj och leva det liv jag ville. Tillslut stod jag inte ut med isoleringen och sökte upp Fredrik Wadström och presenterade min idé. Det har varit tuffa år, men jag tycker att det är viktigt att inte glömma för att förstå min egen och andra människors sorg. Livet blev aldrig mer vad det hade varit, men det blev något annat. Dokumentären Blind sändes första gången 1995 och blev Ikarosnominerad 1996.

Rockmusiken formulerar drömmen om mitt liv. Jag ska bli popmusiker, jag ska skriva, jag ska ta mig ur det här ”Jag söker ett oberoende och ett djup. Jag vill släppa krampen om mitt eget öde”. Det säger Tomas Andersson Wij till Katarina Hahr i sin lägenhet sommaren 1999 i Årsta strax utanför Stockholm. Tomas tror att det är lättare att ha relationer om man har en djup förankring i en tro. Han berättar också om sin ensamhet under sin barndom och att den känslan aldrig kommer att lämna honom.